Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Bref om poetisk stil

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Något om den Äldre Svenska Vitterheten och dess förhållande till den Fransyska
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Bref om Poetisk Stil
Den Frågande Rösten och den Svarande, eller om ursprunget till Det Onda  →


[ 210 ]

Bref om Poetisk Stil.

Tit. har skäl till missnöje emot mig. Jag har lemnat alltför länge obesvarade de tvenne bref hvarmed Tit. hedrat mig; ehuru bägge två, ej mindre i anseende till deras eget innehåll, än till de bilagda skaldestycken, utan tvifvel hade förtjent ett hastigare uttryck af min erkänsla.

Tit. hör visserligen icke till deras antal, som begära andras omdömen öfver sina arbeten, i uträkning på det beröm, som höfligheten ej kan undgå att gifva. Hvem som blifvit född med verklig talang älskar konsten mera än lofordet, och lyssnar till andras omdömen, icke för att smickras, utan för att veta effekten af sina försök och rätta sig derefter. Under denna synpunkt har jag betraktat Tit. bref och förtroende, och under samma besvarar jag den med nöje och uppriktighet. Mina begrepp angående skaldekonsten kunna vara inskränkta och felaktiga. Medelmåttan af mina egna försök tillåter mig ej att tvifla om denna möjlighet. Men hvilket värde mina råd och meningar må sakna eller äga, skulle jag tro mig illa svara emot en ung väns förtroende, om jag ej meddelade dem lika så sanna och oförställda, som han synes önska att veta dem.

[ 211 ]Jag stall icke vara vidlyftig angående den lilla samlingen af Tit. äldre skaldestycken. Dessa småstycken utgöra en början, som redan låter spå till något, och hvilken ej motsäger den större framgång, som sedan utmärkt författaren. Om jag ej fruktade att förledas, antingen af erkänslan eller egenkärleken, skulle jag gifva bland dessa ett ganska upphöjdt rum åt den lilla idyllen som börjar samlingen. Detta poem, af ett slag hvari det ej är lätt att lyckas i våra tiders verld, är väl till tonen icke jemnhögt med vissa af de öfriga, men dess mera kan hända till värdet deraf, och synes mig hafva i sin stora enkelhet någonting, jag skulle nästan säga sublimt rörande, ifall jag icke verkligen fruktade att vara i detta fall en mutad domare.

Af Tit. sednare bref slutar jag, att Tit. ger åt elegien öfver den afledna fästmön det första rummet bland sina hittils författade poemer. Om våra tankar häri, som jag nödgas erkänna, icke fullkomligt öfverensstämma, synes orsaken dertill ligga i de olika begrepp vi kan hända göra oss om den rätta naturen af hvad man bör kalla god poetisk stil, och om hvad som verkligen utgör förträffligheten deraf. Det är just härom som jag skall taga mig den friheten, att underställa Tit. mina rätta eller felaktiga meningar.

[ 212 ]Jag ber Tit. likväl tro, att jag icke misskänner de verkliga förtjensterna af detta poem mer än af Tit. öfriga. Det äger gemensamt med dem den stora poetiska gudsgåfvan, samljudets behag, och versens lyckliga gjutning, men tillåt mig att fråga: detta slag af poesi, skulle det vara det bästa? eller ens verkligen godt? Begäret att kläda allt i bild, att ofta förvåna med stora tilltagsna ord, att om så må sägas, alltid brodera en grann sinnlig fras på hvar tanke som skall uttryckas, denna art af skaldekonst, som en elak och öfverdrifven härmning bragt öfver till oss ifrån våra goda grannar Tyskarne, månne det är den som en ung sann artist bör välja till efterdöme, och kan den verkligen gillas af Horatii lyckliga öfversättare?

Pindens kulle, som står upp i granna diktmoln — sköna bilder, som den varma känslans trollanterna återbryter i framtidens natt — vettets stråle, som återbryter sig i Falmas blick, från en himmel af behagen — ynglingen, som under rusets vimmel glömmer fantasiens gäckspel, och vaggar sig i glädjens himmel under hoppets morgondröm — dygdens starka skullra, som vändes gudatrygg mot qvalens hot — ett öga, som samlar strålar ur ett bättre land, och ler mot sorgemolnen — en hand, som obetvingad af grusets band, utsträckes för [ 213 ]dygderna, för ljuset: jag tillstår uppriktigt, att jag i allt detta icke igenkänner den rena och äkta Virgiliska, Horatsiska, Racinska, Popiska, Voltairiska poesien. Vi hafva andra stora mönster att följa: riktigt; men hafva vi ett enda af annan sann poetisk stil än deras? hafva vi något som visar oss att deras är den oäkta?

Visserligen icke allenast tål utan äfven fordrar poesien det försinnligade uttrycket af tankar och känslor; men dermed torde ej böra förstås, att allt bör metaforiseras, allegoriseras, med ett ord, utstofferas. När Horatius säger: vultus instantis tyranni, eller diffugiunt cadis cum faece siccatis amici, eller alterno terram quatiunt pede Gratiae decentes, så målar han visserligen och målar mästerligt, men blott genom sjelfva den sinnliga saken som han lifligt framställer, icke genom dess förvandling i bilder och likheter, onödigt lånade från andra naturämnen. Hvad som har af sig sjelf nog sinnlig fattlighet, behöfver ej ytterligare försinnligas genom allegoriska påklädningar, som ofta mera förmörka och qväfva tanken, än upplifva och upplysa den. Det är en vacker bekant vers hos Virgilius: Non ignara mali miseris succurrere disco. I sin oprydda enkelhet talar den likväl tillräckligen till inbillningen. Men om Virg. i stället hade låtit Dido säga: sjelf träffad af [ 214 ]motgångens thordönsviggar, har jag lärt att gjuta medlidandets balsam i den olyckliges sår, och att med hjelpens englahand förvandla för hans fjät tistelvägen till rosenstigar, — så hade han, i stället för att uttrycka sig som en stor poet, talat som en ung tysk versmakare.

Men se der likväl hvari man synes föreställa sig hos oss, att poesiens natur egentligen består. Ut pictura poësis tänker man, och i stället för att skillra sakerna i deras egna sanna verklighet, målar allting fullt med allegoriska bilder och likheter. Då Tit. i sitt elegiska skaldestycke lemnat företräde åt detta slag af poetisk stil, som jag för min del icke kan gilla, må det också vara mig tillåtit, att utan Tit. missnöje låna mina exempel derur. Det är nästan öfverallt sakens emblematiska bild, och sällan saken sjelf, som föreställes. Vill poeten beskrifva sällhetens njutning, eller en blidare lyckas tröstande utsigter: då är det stjernan, som leder genom heden — stjernan, som breder Elyséens ljusning öfver mödans tistelväg — Luna, som simmar på lätta silfverskyar och ler ur azurns fria rymd. — Har han att skillra en väntad kärleks lycka: då är det rosor brutna i hoppet — kransar räckta åt tinningen. Vill han måla lifvets allmänna mödor och sorger, lyckans eller menniskans orättvisa: då är det [ 215 ]slafven, som suckar i bojorna af ödets tvång — dagakarlen, som flämtar i en evig middagsbrand — matken i mallen, som krossas af vandrarens fot. Hotar en betydande olycka: då är det dagens stjerna, som skymmes af molnens byar — solen, omhöljd af töcknar — solen, som bärgas före sin middagstimma — himlen, som tjocknar i åskmoln — thordönsvagnen, som rullar öfver uslas ätt — åskor, som bullra kring fjällen — norrsken, som hväsa vid dess fot — fasor, dimmor, klippor, orkaner, vilda oceaner. Inträffar olyckan: då är det hyddan, som ramlar — seglarn, som förgås i hamnen. Upphör olyckan före eller med döden: då är det hvilans klocka, som klämtar vid en svalkad aftonrand — stormens fasansföljda gång, som dynar i grafven. Är frågan om ett tillstånd efter döden: då är det sällas röster ur Elyséen, som höras, — då är det solen, som i öfverjordiskt sken strålar kring förstummade cypresser, o. s. v.

Efter hvad jag redan yttrat om detta slag af poetisk stil, tillåt mig nu att söka visa olägenheterna deraf, sådana som de efter mitt omdöme synas mig oundvikliga. Den första består deri, att hvem som på detta sätt vill måla allt under idel allegoriska bilder ur den fysiska naturen, skall snart finna förrådet af sitt poetiska språk [ 216 ]uttömdt, och nödgas ideligen återkomma till samma bilder, med någon liten förändring af ord och fras; ty naturen äger blott ett inskränkt antal af sådana allmänna föremål, vare sig ljufva och förtjusande, eller rysliga och förskräckande. Det skulle således slutligen föga kunna bli annat, än ett evigt samma af solar och stjernor, måne och skyar, rosor och tistlar, zefirer och orkaner, åskor, norrsken, fjällar, böljor, oceaner, och så vidare. När nu dertill kommer, att hvar och en poet, med lika öppna ögon för dessa allmänna föremål i naturen, och med lika rätt att dermed utpryda sina verser, också i sin ordning betjenar sig deraf; när således hvar och en som har en flicka, låter rosor brytas i hoppet, kransar räckas åt tinningen; hvar och en som har litet roligt i verlden, låter Luna le ur azurns skyar, stjernan breda sin ljusning öfver mödans tistelstig; hvar och en som deremot tar sig slätt fram, eller lider orättvisa, låter dagakarlen flämta i middagsbranden, eller slafven sucka i bojan, eller masken trampas af vandraren; ändteligen hvar och en som förlorar sin fästmö, eller sin syssla, eller sin egendom, låter himlen mulna, solen försvinna, åskan bullra, orkanen rasa, hyddan ramla, seglarn förgås, huru sker då? Jo, då händer att läsarn, som tycker sig hafva läst tjugu gånger [ 217 ]förut samma poem som göres i dag, vanprisar slutligen hela konsten, och att dessa allegoriska målningar, som kunna behaga i deras nyhet, eller ännu sparsamt nyttjade, förvandla sig för honom till lieux communs och bekanta fraser, som han vet förut, och äfven derföre möta hos honom endast ledsnad eller likgilltighet.

Det är ej nog; ännu en annan stor olägenhet synes mig förknippad härmed. Den består deri, att man af begär att synas målare, sätter sig på sådant sätt i omöjlighet att verkligen vara det. Ty måla är väl i sitt rätta förstånd, mindre att föreställa allting på ett figurligt och förblommeradt sätt, än fastmer att skillra sakerna sådana de äro sedda i sin egna natursanning, och med de alldeles egna drag som i verkligheten utmärka den. När Virgilius t. ex. vill måla hos den betagna Dido hennes börjande kärlek, och dess hastiga, häftiga tillväxt, så säger han icke i allmänna liknelser, att hon oupphörligt sysselsätter sin inbillning med de sköna bilder, dem hennes varma känslas trollanterna föreställde henne, att hon under rusets vimmel lät bedraga sig af fantasiens gäckspel, och vaggade sig under hoppets morgondröm in i glädjens himmel. Han kommer sakens verklighet något närmare: se här hans beskrifning:

[ 218 ]

Nunc media Ænean secum per moenia ducit,
Sidoniasque ostentat opes, vrbemque paratam;
Incipit effari, mediaque in voce resistit.
Nunc eadem, labente die, conuiuia quaerit,
Iliacosque iterum demens audire labores
Exposcit, pendetque iterum narrantis ab ore.
Post, vbi digressi, lumenque obscura vicissim
Luna premit, suadentque cadentia sidera somnos:
Sola domo moeret vacua, stratisque relictis
Incubat; Illum absens absentem auditque videtque.
Aut gremio Ascanium, genitoris imagine capta,
Detinet, infandum si fallere possit amorem.

Denna tafla är visserligen ej mindre sinnligt målande, än det mest allegoriska bildverk. Men det är här den rätta arten af sinnlig föreställning, det vill säga saken sjelf, skillrad i hela sin sanna verklighet. Man betrakte dessa sanna och lifliga drag af den älskande Didos passion och belägenhet, och fråge sig sjelf, om de skulle ersättas genom förvandlingen, i hvilka liknande bilder det må vara, lånade från den öfriga naturen? Vore det ens möjligt, att på det sättet uttrycka någonting af allt detta?

Detta. är då att verkligt måla. Förlusten af en fästmö, änskönt en af de mycket vanliga händelser i menniskolefnaden, skulle lika så litet [ 219 ]sakna sina egna rörande föreställningar, så snart man ville gifva sig mödan att söka dem der de verkligen finnas, nemligen i minnet af den förlorades personliga behag eller förtjenster, och i de sällheter af tusen namn och slag, hvarmed den älskandes inbillning införlifvat sig, och hvarifrån han på en gång slites. Men om man, i stället för att på sådant sätt likasom nedstiga i sitt ämne, och derur framleta dess verkliga innehåll i den egna natursanningen deraf, låter sin inbillning kringsväfva bland naturscenerna, för att finna tomma likheter emellan fästmannens fordna sällhet och solskenet, och månans leende, och blomstrens behag, eller emellan hans olycka och åskan, och stormar, och ramlande hyddor, och sjömän som förgås i hamnen; då skall man snart nödgas finna, att man under sådana allmänna bilder ingenting annat kunnat föreställa, än hvad denna sällhet har lika med alla andra sällheter, denna förlust lika med alla andra olyckor, hvilket är att i grunden hafva målat ingenting. Man skulle med liten förändring kunna göra ett sådant poem om allting, och detta är så visst, att om poeten ej af nödvändig försigtighet låter i någon rad, någon strof uttryckligen förstå, att frågan angår en förlorad fästmö, så skulle läsarn knappt kunna veta öfver hvilket slags olycka man bör [ 220 ]bejemra den lidande, om han förlorat sin fästmö eller sin process, och om det är husbrand eller sjöskada, eller någon annan olycka, som öfvergått honom. Det är då ej origtigt sagdt, att man af begär att synas målare, sätter sig på sådant sätt nästan i omöjlighet att verkligen vara det.

Visserligen påstår jag ej härigenom, att ur poesien utdömma det allegoriska bildningssättet. Det är blott frågan, om dess rätta bruk eller missbruk. Jag vet väl, att Horatius säger om en flygtig skönhet, och det öde som väntar dess nya älskare:

heu quoties fidem
Mutatosque Deos flebit, et aspera
Nigris aequora ventis
Emirabitur insolens!

Men denna allegoriska bild är blott en hastigt förbiflygande skymt. Den är för och efter omgifven med oförvandlade drag ur den sanna verkligheten.

Cui flauam religas comam
Simplex munditiis? —
Qui nunc te fruitur credulus aurea,
Qui semper vacuam, semper amabilem
Sperat
— o. s. v.

Det är detta jag kallar sak i sig sjelf, och naturen sidan hon är i sin egna sanna föreställning. Jag slutar häraf, att den väl sedda, väl [ 221 ]uttryckta verkligheten, det vill säga, föremålen väl skillrade i deras egen sinnliga realitet, utgör det förnämsta, det hufvudsakliga af all poetisk målning; och att om allegoriska likheter väl kunna stundom bidraga att upphöja taflan, böra de likväl icke ensamt utgöra den, utan eder att hafva en minut spelt för inbillningen, strax lemna rum åt föreställningen af saken sjelf i sin verkliga natursanning. Det är med dessa, som med prydande smycken: de förutsätta en kropp som bär dem, och som således alltid förblifver det principala objektet. Deras bruk är att pryda vissa delar af denna kropp, icke att öfverallt vara i stället för den.

Ett poem af idel allegoriska likheter, vittnade det ock om bildningsgåfvans största rikedom, tröttar inbillningen, som väl kan behagas af dessa hastiga härmande syner, men som framförallt begär något substantiellt att fästa sig vid, någonting som i sig sjelf är redbart föremål, existerande i verkligheten, och icke blott härmande likhet. Under den oupphörliga förvandlingen af sak i bild, och af bilder i nya bilder, blir allt ett tomt skuggverk. Läsaren famlar med möda och ovisshet efter det som derunder föreställes, och som bakom detta allegoriska flor mer eller mindre skumt visar sig.

[ 222 ]Emellertid fortfar man att gilla och utbreda detta förkastliga slag. De gamla sanna mönstren förgätas, och man vill öfverträffa genom en rikare bildningsgåfva. Den ena härmar den andra, och härmar sämre. Deraf har skett, att poesien hos oss består nu för tiden snart sagdt i ingenting annat, än ett visst allmänt liknelsespråk, hämtadt från tolf högst tjugu sinnliga föremål i naturen, och som man utan åtskillnad lämpar till alla ämnen. Det är visserligen ej möjligt, att i detta beständigt samma liknelsespråk kunna säga om hvart och ett ämne annat, än de mest allmänna och triviala saker. Men sedan man talat om åskor och solsken, om klippor och stormar, om törnen och blomster, tror man sig hafva uppfyllt en poets skyldighet, och frikallad ifrån att säga något om sjelfva saken, så långt den ej låter sig under dessa bilder föreställas.

Jag talar här, det är sant, om den lägre talrika medelmåttan, med hvilken jag ej förblandar Elegiens författare. Men slaget, arten af poetisk stil, bli med större eller mindre talang alltid desamma, och det är derom som jag velat egentligen yttra mig.

Jag har derigenom sökt uppfylla en uppriktig väns och rådgifvares i sanning minst [ 223 ]behagliga skyldighet, ty jag känner nog, att det ligger i all kritik af denna art någonting hemligt sårande, som den sannaste välmening icke alldeles utplånar. Men jag har så ofta betraktat med missnöje den efter mitt omdöme förvillade flygt, som jag sett tagas hos oss af en mängd annars goda snillen, och hvilka elaka mönster de välja till eftersyn, att jag icke kunnat lemna en ung vän af det utmärkta hopp som Tit., utan förtroende af min uppriktiga mening derom. Om det gifves vändningar, hvarigenom mina tankar kunnat på ett bättre och lindrigare sätt uttryckas, än här skett, så är felet hos min oskicklighet, som ej förstått att finna dem, och jag ber Tit. tro, att det åtminstone ej skett af brist på den högaktning och tillgifvenhet, hvartill Tit. gjort sig af mig berättigad, och hvarmed jag har den äran att beständigt vara etc.