Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om den äldre svenska vitterheten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Om den Fransyska Tragedien
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Något om den Äldre Svenska Vitterheten och dess förhållande till den Fransyska
Bref om Poetisk Stil  →


[ 188 ]

Något om den Äldre Svenska Vitterheten och dess förhållande till den Fransyska.

I.

Ibland de beskyllningar, hvarigenom man sökt att nedsätta vår litet äldre vitterhet, är det en, som isynnerhet icke saknat sin verkan. Den består deri, att denna vitterhet icke skall utgöras af annat, än härmningar från den fransyska litteraturen.

Vid det obestämda ordet härmning, tänker man sig vanligen saknaden af all egen förtjenst, vare sig till uppfinning eller skrifsätt. Man föreställer sig vår vitterhets förhållande till den fransyska, såsom det skrifvande barnets till sin förskrift, hvilken det med krumsen hand efterapar. Sedan ett temligt antal af år höres ropet härom, och har, genom vanan att höras, blifvit slutligen trodt. Äfven bland förståndigt folk finnas flera, som, missledda af denna fördom, ansett sig böra önska oss en vitterhet af mera egen och sjelfständig natur.

Men har man verkligen haft skäl till denna beskyllning? Utan tvifvel äga vi öfversättningar och imitationer från fransyskan, likasom från [ 189 ]andra språk; men dels bära de också uppenbarligen namnet deraf, dels är deras antal ej heller betydligt. Jag medger, att bland våra egna produktioner icke rätt många höja sig ända upp till förträffligheten; men då frågan blir om dem, som vunnit ett allmännare beröm, vill jag väl anmoda någon att säga mig från hvilka fransyska arbeten dessa blifvit härmade. Själens styrka till ex., Atis och Camilla, Menniskans elände, Verldsföraktarn, Odet öfver Hoppet, Odet öfver Bacchus och Kärleken, Mina Löjen, Ljusets fiender (att ej uppräkna alla öfriga). Måtte man täckas utvisa de fransyska originalerna, hvarifrån dessa blifvit kopierade. Jag fruktar att man skall finna någon svårighet dervid.

Alla dessa stycken, säger man, äro likväl gjorda efter det fransyska maneret. Men huru efter det fransyska maneret; och hvad förstår man dermed? Jo, jag vill säga det. Fransoserna erkänna för hvarje slag vissa lagar, grundade på pröfning och erfarenhet, som de tro att man ej utan fel åsidosätter. Detsamma göra ock våra äldre svenska författare. Fransoserna tro att vitterheten bör uppfylla, icke allenast inbillningens och känslans fordringar, utan äfven förnuftets och det sunda omdömets. De förakta hvarje effekt, beräknad på menniskosinnets råhet, okunnighet, [ 190 ]vidskepelse m. m. Så synas våra äldre svenska författare äfven hafva gjort. I sin skaldekonst antaga Fransoserna såsom ett nödvändigt villkor, versens harmoni och öfriga stilistiska bildning. De anse i synnerhet det musikaliska behaget såsom en hufvudsaklig beståndsdel af poesien, och tro ej att prosa blir vers derigenom, att raderna afklippas vid tionde eller elfte stafvelsen. Derföre vinnlägga de sig i högsta måtto om versifikationens godhet, och äfvert häri likna dem våra äldre svenska skalder. I all vitterhet beflita sig Fransoserna om tankarnas fullkomliga klarhet, språkets vård och stilens klassiska värde. De hata ordsvulst, öfverdrifvet bildprål, oredigt tankekrångel, falsk djupsinnighet, affekterad känslohäfning och all slags utsväfning. Deras högre skrifart är full af värdighet och allvar; deras lägre aldrig låg; deras skämt hvarken råhetens grofva lustighet, eller skriblerens krystade qvickheter, eller slapphetens ymniga joller, utan det fina vettets udd, eller gracens smålöje. Så långt förmågan medgifvit, synas våra äldre svenska författare hafva sökt, att äfven häri följa deras efterdöme.

Sådana äro, om jag ej felar, hufvuddragen af det äkta så kallade fransyska maneret, och det är sant, att den äldre svenska vitterheten kan [ 191 ]sägas till en viss grad hafva sökt att bilda sig derefter.

Härmningen är således klar och uppenbar, ropar man. Men ser man då ej, att allt detta utgör dock intet annat, än blott allmänna egenskaper, som böra tillhöra hvarje sann vitterhet, hvarje god författare, och hvilka, då de blifva en fordran hos alla, icke kunna hos någon af dem anses för härmning af de öfriga? Man beskyller ej för härmning en musikalisk artist, som iakttager harmoniens och kontrapunktens allmänna lagar. Om man i en målares taflor finner sanning och skönhet i teckningarne, liflighet i färgor, och en noggrann riktighet i fördelningen af ljus och skuggor, skulle det ej vara ett löjligt påstående att, ehuru ingenting som i dessa taflor föreställes finnes lånadt annorstädes ifrån, vore dock sjelfva skickligheten, hvarmed de blifvit gjorda, likväl ingalunda artistens egen, utan andras som deraf tillförne gifvit exempel. Likaså gerna måtte man äfven påstå, att den styrka och vighet, som någon visar i kroppsöfningar, icke tillhöra honom sjelf, utan exercitie-mästarn.

Man har ej förtjenst i vitterheten, säges det, utan originalitet. Nej, men icke heller utan efterliknande. Naturen sjelf upprepar och efterliknar sig i hvarje stjerna, hvarje träd, hvarje [ 192 ]ansigte. Utom detta beständigt ett och samma, som genomlöper och sammanbinder det beständigt omvexlande; utom denna enhet i mångfalden, skulle ingen princip gifvas hvarken för ordning eller skönhet.

Likasom i konsterna, måste således äfven i vitterheten en likhet nödvändigt uppkomma emellan vissa nationer eller vissa författare, redan genom blotta erkännandet af gemensamma grundsatser, vare sig för auktorskap i allmänhet, eller för de särskilta slagen deraf. Att sådana allmänna grundsatser måste finnas, kan ej bestridas, och ligger i sakens egen natur. Ifrån Aristoteles, Cicero, Horatius, Longinus, Qvinctilianus intill Boileau och Pope, hafva snillen och tänkare sökt att utreda lärorna derom, och de yppersta författare utmärkt sig genom deras efterföljd. De åter, som hvarken erkänna eller värdera sådana ledande grundsatser, utan vänta sig allt af det fria natursnillets ingifvelser; desse, säger jag, kalla hvarje sorgfällighet af detta slag för gammalmodigt pedanteri, fransysk manerlighet; och dem, som hos oss dermed beträdas, för fransosernas usla efterhärmare. Sådan är i grunden meningen af denna beskyllning. Det är nyttigt att veta ordens rätta bemärkelse.

[ 193 ]Men den som, i hvad mål det må vara, följer förnuftets föreskrift, härmar ej förnuftet; han äger och utöfvar det. Och den som gör det i vitterheten, i stället för att öfverlemna sig åt en blind hänförelse, gör dermed visserligen ej annat, än hvad de bästa författare gjort före honom; men blir derigenom likaså litet deras härmare, som man kan säga, att den som ej tar sig rus härmar nyktert folk.

Ännu en likhet måste på samma sätt uppkomma genom bemödandet, att i vissa särskilta egenskaper och skickligheter närma sig upp till dem, som derigenom gjort sig särdeles berömda. Så hafva Horatius och Voltaire utmärkt sig i den fina och lifliga verldsmålningen; Virgilius i versens harmoniska skönhet. Den naiva och träffande karaktärsmålningen, den enkelt lärande fabelsagan, den bittra hämnande sedesatiren, hafva i Theophrastus, Aesopus, Iuvenalis sina godkända förebilder. Om af deras skrifter eller andras en ofta förnyad läsning blifvit af de bästa kännare tillstyrkt, månne det varit för att på intet sätt derefter bilda och rätta sig? Horatii Vos exemplaria Græca etc., skulle det väl böra öfversättas: bemöden er ingalunda att likna Grekerna?

[ 194 ]Men man liknar ej andra, menar man, utan derföre att man saknar sjelf all egen prägel: endast naken fågel lånar fjädrar af andra. Lättsinnighet! Ni beundrar ömsevis Ciceros skrifart eller Taciti: den ena efter tillfällets fordran, kraftigt medsläpande eller fint utvecklande, men alltid ymnig, liflig, numerös, välljudande; den andra ordknapp och meningsrik. Men då ni föresätter er ett sådant mönster, hvad lånar, hvad tillegnar ni er väl då egentligen deraf, utom blotta begreppet om en viss djupsinnig korthet, eller mera fullbildad skönhet i sättet att uttrycka er; det vill säga, begreppet om vissa auktorliga egenskaper, som ni visserligen ej kan rakt framtaga och tillegna er der ni finner dem, utan som ni måste ur er egen själ framkalla och upparbeta er till. Sådana fjädrar lånas alltså icke, — de måste utväxa inifrån på den som vill dermed pryda sig. Hade Racine icke sjelf ägt Virgilii geni, så hade han förgäfves imiterat denna stora skald, och hans verser voro ej de yppersta som något modernt språk har att uppvisa.

Det blir häraf klart, att imitationen i denna bemärkelse (hvilken är den rätta och äkta), långt ifrån att utgöra en plundring af andras förtjenster, en konst att insmyga sin tomhet under deras ädlare former, att draga öfver sig [ 195 ]någon flik af deras rikare omklädnad, består tvertom helt och hållet i uppodlingen af egna snillegåfvor, fastän efter deras föresyn. Det blir klart, säger jag, att likheten emellan förebild och efterföljd, blir här icke den af förskrift och afritning, icke den af samma tafla lånad från er vägg, för att uppsättas på min, utan den som finnes emellan tvenne, hvilka efter samma ideal af förträfflighet göra hvardera sitt eget särskilta arbete.

Icke detsamma låter för någon del säga sig om den vanliga grofva härmning, som stjäl guld af andra, för att här och der förgylla sin egen dunkelhet, och som ideligen plundrar sina mönster, utan att någonstädes sjelf likna dem. Denna uppehåller sig nemligen aldrig vid de allmänna villkoren för auktorlig förträfflighet, utan vid sådana ställen eller delar af någon författares arbeten, som kunna af härmaren till eget bruk användas. Den går derföre aldrig ut på förvärfvandet af de egenskaper och färdigheter, hvarmed något skall göras, utan blott på att tillegna sig det redan gjorda, och utgör derigenom alltid ett mer eller mindre förtäckt lån från andra af hvad de uppfunnit och tillskapat. Dess kännetecken är nästan alltid att man kan säga: der eller der finnes detta redan förut. Sålunda finner man hos [ 196 ]en sådan författare, nu hela idéen af hans arbete tagen från någon annan; nu särskilta stycken, med liten omklädning, lånade här och der ifrån; aldrig andan af dem, från hvilka han riktat sig. Korteligen: man kan låna det gjorda, icke snillet hvarmed det blifvit gjordt; och att visa sig sjelf sakna eller äga detta sistnämnda, — se der hvad som alltid skall åtskilja den plundrande härmaren, ifrån den berömlige författaren, som bildat sig i tidehvarfvens äkta mönsterskolor.

Af hvad hittills blifvit sagdt följer, synes mig, att om all härmning är en likhet med andra, är dock all likhet med andra derföre icke härmning. Man kan härma Alexanders hängande hufvud, men den som vill likna hans tapperhet, måste äga den. Begripe man i synnerhet, att det gifves vissa egenskaper, vissa drag af grundbildning, hvilka, emedan de höra till villkoren för auktorlig förtjenst i allmänhet, måste derföre så länge god litteratur gifves, hos hvarje god författare å nyo visa sig; likasom hos hvarje sund kropp, samma vanliga organiska krafter med deras verkningar. Begripe man, säger jag, att den som af nit för en alldeles egen och nationlig litteratur, ville deri finna ingen likhet med hittills erkända mönster, skulle, för en sådan egen nationlig litteratur, slutligen finna inga andra egenskaper [ 197 ]att välja, än råheten, utsväfningen och oskickligheten.

II.

Några så kallade kraft-snillen ville gerna hafva allt hvad imitation heter ansedt såsom medelmåttans utväg att umbära eget snille, och i allmänhet såsom motsatsen af geni och originalitet Men man har väl sällan drömt någonting orimligare. Ingen konst födes fullkomnad. Hvarje nytt snille, så stort det må vara, behöfver se sig om omkring efter föresyn. Men äfven då imitationen skulle sträcka sig ännu längre, än till blotta grundsatsernas likhet och egenskapernas; äfven då vid öfvergången från mönster till efterföljd, den eller den särskilta idéen, den eller den lyckliga skapelseformen, skulle finnas lånad och använd af efterföljaren, huru skulle väl värdet af ett arbete derigenom förringas, så ofta under den äldre formen, det egna nyare snillet tillika utvecklar sig med liflighet och rikedom? Ciceros filosofiska dialoger hafva t. ex. sin förebild i Platos, Humes i Ciceros. Æneidens förnämsta beståndsdelar äro de samma som Iliadens och Odysséens tillhopa; men äro väl derföre dessa arbeten mindre förträffliga? Och hvaraf kommer att de icke äro det? Deraf att det främmande guldet är [ 198 ]i dem alldeles icke att räkna emot massan af det egna. Det finnes nemligen i alla sådana imitationer, jemte den yttre likheten med vissa berömda föregångare, äfven ett eget sjelfständigt lif af snille, som genomflyter, att så må sägas, hvarje åder deraf. De likna derföre sina original, som den sköna dottren liknar sin vackra mor; då medelmåttans liflösa härmning deremot liknar sitt mönster, på samma sätt som liket den fordom lefvande. Så att det förhåller sig med lån i vitterheten likasom i sammanlefnaden: den af sig sjelf rike gör dem utan att förringas deraf; endast armodet, som lånar för lifnäring, missaktas derföre.

Om jag, näst efter Greker och Romare, anser Fransoserna hafva lemnat de bästa efterdömen, vill jag dermed icke hafva påstått, att den fransyska vitterheten äger alla fullkomligheter och saknar ingen. Den kan hafva någon torr gren; kan till vissa delar sakna det djupare lif eller de friare former, som röja sig i en del af de italienska, engelska eller tyska produktionerna; men den har deremot äfven stora företräden, och deribland ett som man kunde kalla Geniets Förnuft; en förtjenst som i sanning hvarken är allmän eller likgilltig, Det förhåller sig nemligen i snillets verld, likasom allmänhet i den moraliska, att [ 199 ]man der vanligen finner antingen trånande slapphet, eller förhetsad öfverspänning, sällan en stor kraft, som är tillika sund och väl styrd. Detta geniets förnuft angår, i vitterheten, icke blott ämnenas behandlingssätt, utan äfven sjelfva ämnenas natur; ty det gifves andra för olika tider af bildning och sinnesmognad. Häraf kom äfven, att den fransyska vitterheten var, för några decennier sedan, kanske den enda som verkligen uppgick emot den högre tidskulturen, och som derigenom att den på en gång tillfredsställde inbillningen, känslan och det upplysta omdömet; derigenom att den från inbillningens blotta leksyner öfverflyttat konstbehaget på menniskolifvets och menniskotankens redbara föremål, hade blifvit, att så må sägas, Europas allmänna litteratur: under det att vitterheten på andra ställen befann sig, antingen ännu qvarstående vid hopens lägre bildningsgrad, eller utgjordes till det högsta af några särskilta stora snillens mer eller mindre excentriska utflygter i fantasiens drömriken.

Att af moderna efterdömen således hafva valt det mest gillade; att derefter hafva sökt bilda vår egen begynta vitterhet, och gifva deråt några af den fransyska litteraturens goda egenskaper, borde väl räknas våra äldre författare till någou förtjenst. Hade de också ej gjort annat, än [ 200 ]blott begynt språkets förädling, genom några lyckliga prof af stilens klassiska renhet och talangens sätt att uttrycka sig, synas de redan derigenom hafva förvärfvat sig något anspråk på bifall och aktning. Om de ej dervid kunnat tillika utbreda snillets hela oändliga skapelsekraft; om man hos dem saknar de rikare omskiften af former och färgor, som en sednare tid må kunna tillägga ur eget förråd, eller ur ännu andra nationers vitterhet, hvilken skulle väl kunna göra dem en förebråelse deraf? Den som gjort något och äfven mycket, blir han föraktlig för att icke hafva gjort allt? Men man vill att de ej skulle valt Fransoserna till eftersyn, utan såsom Shakespeare i sina tragedier, eller de nyare Tyskarne, gifvit oss en egen och nationlig vitterhet. Man blir alltså i vitterheten egen och nationlig, endast man i språkets renhet, uttryckets klarhet och stilens öfriga förtjenster icke söker att likna Fransoserna.

Det är i sanning ömkligt att höra omtalas en så kallad egen och sjelfständig vitterhet, som skall framför allt anstå det nordiska snillet; hvilket ej bör tåla, säger man, att genom daning efter klassiska mönster förfalskas från sin egen höga natur; utan bör, genom en alldeles ny och fri uppflygt ur sina skrefvor, åtskilja sig ifrån hvad man hittills, mest prisat i vitterheten. [ 201 ]Fromma sinnen tro, att häraf måste födas någonting särdeles stort och originellt. Det skall blifva, tänker man, en ny himmel och ny jord i poesien. Hurudan denna himmel och jord blifvit, har efter flerårigt arbete derpå visat sig i Phosphoros och Kalendrarne.

Man skall här troligtvis med stort ljud utropa namnet Frithiof; och skall anse sig dermed hafva gjort nog att dräpa mig. Men jag ser icke anledningen till en sådan triumf. Visserligen tviflar jag icke om den så kallade nya skolans begär, att räkna sig i nära slägtskap med den Tegnérska Sångmön; blott inser jag icke, huru poemet Frithiof skulle tillhöra henne, eller kunna mera räknas henne till beröm, än man kan gifva Septembrisörerna äran för Code Napoleon. Låt henne fritt tillegna sig sagoväsendet och visboksfraserna, såsom sina tillhörigheter; låt henne i de föråldrade talesätten, i adjektivets gammalmodiga flyttning bakefter substantivet, i det oftare bruket af indefinit kasus i stället för den definita m. m., igenkänna sina egna anletsdrag. Jag lemnar derhän huru fagra dessa anletsdrag i sig sjelfva äro; men det är ej lika om de utgöra oförmågans egen verkliga naturbildning, eller om något stort snille för tillfället grimerat sig dermed. De kunna i sednare fallet medföra en trollmakt, [ 202 ]som eljest för ingen del tillhör dem. I öfrigt föreslår jag ett helt enkelt försök. Det vore, att utan miskund afkläda poemet Frithiof allt hvad den nya ungdomliga poesien tror sig kunna med någon minsta anledning räkna bland sina dyrbarheter; och hon skall finna, tänker jag, med någon förundran, huru hela den stora skalden står ännu derefter oförminskad qvar. Deraf kunde hon åtminstone till en början lära någonting.

Men hvad den nya skolan deremot lärer hafva den rättvisan, att af detta poem ingalunda tillegna sig, det är den förunderligt rika och sköna bildningskraft som deri utbreder sig, i förening med det djupa tänkande sinne, som öfverallt framträder utan fördunkling af ordmörjor och tankemoln. Jag går i god för att ingen skall hafva trott sig igenkänna någon slägtskap med denna skola, eller någon likhet med hennes anletsdrag, hvarken i den Shakespeariska mångfalden af mästerligt tecknade figurer och sinnesarter, eller i den Homeriska målningen af naturscener och händelselopp, af tidsdrägt och menniskohandling; eller ännu mindre i den oförgängliga paradisiska blomning af sjelfva det poetiska uttrycket, som från första till sista sidan fängslar läsarn. Man skall tvertom af allt detta gissa till helt andra [ 203 ]skyldskaper och något förnämare. Så att om Sverige kan med skäl högmodas öfver detta poem; om det till och med vändt hit åt Norden främmande folkslags ögon, likasom på en kometisk skådesyn, så torde orsaken dertill verkligen mindre ligga i likheten med den Phosphoriska och Kalendrista poesien, än i likheten med Homerus, Virgilius, Tasso, Milton, Pope och allt hvad man sedan årtusenden beundrat såsom ypperst i detta slag.

Korteligen, det lärer stå fast dervid, att det äkta sköna, i poesien som i all annan konst, alltid i grunden förblifver det samma; och att en originalitet, som ej kan uppkomma utan genom ständiga afsprång ifrån det erkändt goda och rätta, heter i sin slutliga fullväxt barbari, och blir vanligtvis följden af hela den stora nyhetsifvern. I fråga om sann vitterhet, låter nu längesedan det alldeles nya ej mera tänka sig, än en alldeles ny färg, hvartill ingenting lånades från någon af de kända hufvudfärgorna.

III.

Det är vid några af våra försök i den tragiska konsten, som detta rop om fransysk härmning i synnerhet fästat sig. Man borde alltså [ 204 ]kunna visa, från hvilka fransyska tragedier dessa svenska blifvit lånade, vare sig till plan, uppträden eller särskilta ställen. Då man ej kan detta, lärer väl hela härmningen bestiga sig till undvikandet af samma fel som den fransyska tragedien undflyr, och bemödandet om samma förtjenster som af den sökas. Men skulle väl häri finnas någonting klandervärdt? Jo, svarar man, slafveriet under den fransyska smaken, som man sökt att påföra oss, och som bör afskuddas: andra länder, annan konstodling. Jag inser ej nödvändigheten af en sådan skiljaktighet. Huru? Derföre att man i Rom och Italien från ålder antagit och tillegnat sig den grekiska arkitekturens lagar, skulle väl dessa konstlagar derföre ensamt tillhöra nyssnämda folkslag; och palatser i Dresden och Petersburg böra uppföras efter ett vildt och regellöst byggnadssätt; emedan välförståendes Saxen och Ryssland äro helt andra länder, än Grekland och Italien. Idéen finnes verkligen hos den berömda Fru Stael, i hennes bok om Tyskland. Låt blott någon orimlighet hafva råkat undfalla en stor och prisad författare: om den kan brukas för någon sekts drömmar, eller något vittert anhangs nyhetskram, skall man, var trygg derom, hasta att uppsnappa den såsom ett äpple, fallet från sjelfva kunskapens träd, och den lösliga förflugna [ 205 ]idéen innan kort finnas upphöjd till en stor och dyrbar teoretisk princip.

Men alla våra tragedier af detta slag äro, påstår man, utan värde; slappa och sömngifvande. Möjligt. I det fallet, bevittnar detta likväl blott författarnes oförmåga; icke sjelfva konstgrundernas oriktighet.

Men, fortfar man: det fransyska slaget af tragedi är i och för sig sjelf ingalunda det rätta goda slaget; det är magert, konstladt och onaturligt. Detta vore i sanning någonting annat; och man hade sålunda ändteligen rätt. Men hvarföre är då den fransyska tragedien så onaturlig och förkastlig? Sökom att utreda detta.

Först och främst derföre, tänker jag, att detta slags tragedi befinnes vanligen skrifvet i vackra alexandrinska verser, hvartill någon talang alltid fordras; under det att de tiostafviga orimmen, hvilka merendels kunna på sitt sätt göras af alla, svara derigenom bäst till den berömda jemlikhetsprincipen, och böra allt derföre hållas för de liberalaste.

Dernäst, emedan en tragedi af det fransyska slaget framställer blott en enda vigtig handling, inskränkt till ett visst mått af tid och rum; icke en hel eller en half lefnads äfventyr, som förefalla på olika ställen, nu här, nu der i verlden: [ 206 ]hvarigenom behaget af händelsevimmel och tapetförvandlingar måste betydligen förminskas.

Vidare, derföre att den fransyska tragedien har sinnesmålningen mera till hufvudsyfte, än sjelfva den yttre händelsetaflan i hela sin materiella synbarlighet; hvarigenom mycken sinnlig yta af folkslag, seder och menniskoklasser, samt tillika dermed mycken angenäm brokighet för ögat och inbillningen, nödvändigt måste förloras.

Ändteligen derföre, att detta slags tragedi bibehåller oafbrutet en viss ädel upphöjning i språk och föreställningar, hvarigenom den nöjsamma omblandningen af stort och smått, högt och lågt, lustigt och sorgligt, af hjeltelif och hvardagslefnad, af pöbelsladder och konungaspråk icke mera kan äga rum. Jag nämner icke de stora effekterna af spöksyner, trollväsen, galningar, afrättningar och dödsberedelser, som den fransyska tragedien nästan helt och hållet förnekar sig.

Sådana äro de svårigheter, inskränkningar och försakelser, som åtfölja detta slag af tragedi, och som göra det okärt för våra independenter i vitterheten. Efter deras mening vore alltså tid att en gång för alla afsvärja det, och att förklara den engelsk-tyska sorgedramen för ensamt regerande tragedi, hon och ingen annan. Jag tror likväl, att sanna kännare torde härtill behöfva något [ 207 ]längre besinningstid; och att man kan hafva läst med stor beundran några pieser af Shakespeare och flera Tyskar, ja äfven hafva gjort ett par medelmåttiga öfversättningar, utan att derföre förstå rätt mycket i detta ämne; eller böra tro sig kallad att uppträda som afgörande domare deri. Förgäfves påstår någon, att han är en Argus och har hundrade ögon. Han bör påminnas, att publiken har flera tusende, och ler slutligen med dem allesammans åt den alltför oblyga medelmåttan.

Det behöfs för öfrigt inga hundrade ögon för att inse, att när man ideligen ropar emot härmning, borde ej hela meningen deraf vara, att det är Tyskarna som böra härmas, Engelsmännen som böra härmas, Italienarne, till och med Spanjorerna som böra härmas, med ett ord, alla andra, endast icke Fransoserna.

Anmärkningsvärdt blir det alltid, att de som hos oss mest utfarit emot den fransyska vitterheten, och ifrigast smädat hvarje förnuftig enlighet dermed, såsom bevis på snillets armod, slafvisk efterapning, brist på nationalitet och original-karakter &c., märkvärdigt, säger jag, blir alltid, att dessa varit just de samma, som sedan en längd af år ideligen sträfvat, att ombilda vår vitterhet efter det nyaste tyska modellet, och som [ 208 ]ej tröttnat att begåfva oss med alla herrlighelerna deraf: tyska sexfötter, tyska tiostafviga orim, tysk jargon i filosofien, tyska funderingar om konst, tyska romanskapelser, ordvridningar och taleformer; jag nämner ej det hedrande upplifvandet af gastsagor, trollskrock, gamla pigvisor med annat mera, efter nya tyska genialitetens förebild. Om det finnes någon konseqvens i allt detta, så måste väl nödvändigt antagas, att man är blott en usel härmande stympare, så snart man lemnar någon minsta uppmärksamhet åt de stora fransyska mönstren; men deremot ett verkligt originalsnille och en äkta patriotisk skribent, så snart man på bästa sätt åbäkar sig efter nya tyska maneret.

Man må ej förebrå mig, att härigenom hafva velat förringa, hvarken de nyssnämda versarterna, eller de författare som med geni begagnat sig af denna och annan främmande eftersyn, för att litet omskifta och uppfriska vår vitterhet. Det gifves tanklösa stojare, som omöjligen kunna finna någon förtjenst under andra former, än dem som de vant sig att gilla, eller låtit värfva sig att beundra, och som derföre hafva smäderopet färdigt för hvarje annan. Jag föraktar dessa förmycket för att kunna likna dem. Alexandriner, jamber, [ 209 ]hexametrer, rim eller orim, det ena målningssättet eller det andra, derpå ankommer mindre: Geni, or no Geni: that is the question. Men man måste ej tro sig finna geniet, öfverallt hvarest man frigjort sig från regelkonst och besinnande omdöme. Man måste förstå att igenkänna det under en slipad yta, likaså väl som under en råare; hos Racine, likaså väl som hos Shakespeare. Skamligt nog, att den tid ändteligen skulle komma, då just sjelfva ohyfsningen och osmakligheterna hos den sednare skulle anses utgöra snillets höjd, men deremot den Virgiliska skönheten af den förres verser göra tvifvelaktigt, huruvida han må böra räknas ibland stora skalder eller ej.