Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Metromanien, eller Vers-Vurmen/Tredje akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Andra akten
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Fjerde akten  →


[ 314 ]

TREDJE AKTEN.

FÖRSTA SCENEN.

 
DORANTE, (hittar en Plånbok.)
En plånbok! — Som det tycks, har någon råkat här,
I oförtänkt förlust af sina hemligheter:
Låt se, för nöje skull, hvad fyndet innebär.
(öppnar och bläddrar.)
Vers! — Brölloppssång! — Aha! Jag vet hvad auktorn heter.
Förrädarn tör väl ock bli röjd. — Nå, litet mer:
Hvad följer sedan?...


ANDRA SCENEN.

DORANTE. LISETTE.


LISETTE.
Nå? har jag bedragit Er?
Förblindas ni ännu med löften, alltid brutna?
Förtälj mig hur det går: den enda uteslutna,
Är han så olycklig? — ni har nu råkt hvarann;
Tillbedjarn har fått se, och ses, af sin Gudinna;
Och jag, — som välbeställd, förtrolig tjenarinna, —
Så snart ni möttes åt, ni såg att jag försvann!

[ 315 ]

Nå, säg mig, är det storm i hjertat, eller stilla?
Hur finner ni Lucile? Jag gissar, — inte illa?

DORANTE.
Gudomlig, dyrkansvärd! — Hvad intryck, bästa du,
Vårt samtal gjort på mig! Hvad jag har känt alltsedan!
Jag älskade, var viss, jag tillbad henne redan,
Men ingenting är likt den eld jag känner nu.
Allt är förstånd och grace hos henne. Allt behagar.
(med handen på hjertat.)
Hvart ljud af hennes röst, gick hit, — var viss derpå.
Och sjelfva hennes fel, den köld hvarpå man klagar,
Har någonting så ljuft, så litet stolt ändå...

LISETTE.
Så litet stolt? aha! — det är mig kärt alltså,
Att isen litet smält och strängheten gett vika.
Hon har förtjust Er just!

DORANTE.
Med sina blickars makt,
Och sina gracers, ja! men ej med hvad hon sagt.

LISETTE.
Så? Inte det? — De ä', de kararna, så lika!
Nå, låt oss få en bit af hennes grymma tal.

DORANTE.
Jag bad, jag bönföll om att veta hennes val:
Författarn, svarte hon, — och visade tillika

[ 316 ]

Idyll’n som hon tog fram — Författarn af den här,
Är den, som skulle få mitt val; om någon är!
Du ser hvad ovisst hopp jag alltså måste äga.
 
LISETTE.
Kors ja, visst var det hårdt att inte tydligt säga:
”Jag är förtjust i Er, och vill ha Er till man.”
Se det, det hade gjort processen kort, min sann,
Och hade varit just att tala, som det bör sig.

DORANTE.
Men har jag skrifvit, jag, Idyll’n?

LISETTE.
Än sedan då?
Begrips det inte lätt, att, när hon talte så,
Så trodde hon, helt visst, hon hade auktorn för sig?

DORANTE.
Det är hvad jag har skäl att verkligt tvifla på.
Poeten, fruktar jag, är gynnad mer än mycke.
Han kom. Det var helt visst ett aftal, som jag tror.
Min Gud, med hvilken ton hon läste opp hans stycke!
Hvad hans triumf dervid, i hemlighet var stor!
Och hvad han såg med fröjd, hur brydd och öfverflödig
Jag satt emellan dem; — förkrossad på ett sätt,
Som gjorde enslighet, för mig, omsider nödig!
Välan, hvad bör jag tro? var en gång sann, Lisette;
Du ser mig mellan hopp och dödlig fruktan delad:

[ 317 ]

Är jag af dem, — af dig, kanske förrådd och spelad?
Den tanken genomfar mitt hjerta som en dolk, —
Hvad vet jag?
 
LISETTE.
Vacker tro om mig, som ni tycks bära!
Just vacker! — ni har skäl att tacka, på min ära,
Den stora böjelse jag har för svartsjukt folk:
Ni skulle utom den, rätt snart kanske få lära,
Hur älskarn står till boks, och huru han bemöts
Af den han suckar för, när kammarjumfrun stöts.

DORANTE.
Ännu en gång, Lisette, jag har ej skrifvit stycket.
Men låt mig också tros ha gjort det; lika mycket:
Att segra genom lån af andras poësi,
Blir alltid, mot Lucile, ett lågt bedrägeri!

LISETTE.
Bedrägeri? min Gud! hvem hörde nånsin maken?
Liksom, vid giftermål, vers vore hufvudsaken!
Och, för en lycklig brud, till slut, ej lika godt,
Hvem hin som också gjort poemerna hon fått!

DORANTE.
Så var mitt första hopp: ty värr, har det försvunnit!
Mitt spel står illa nu, och rimarn tycks ha vunnit.
Beständigt hos Lucile; i stånd att alltid fritt,
Hvad stund han vill, sin rätt som auktor åberopa;
Om faderns bifall viss, — kanske jemväl om ditt, —

[ 318 ]

Han gläds åt priset ren, och anser det för sitt.
Jag ser dig med hans dräng hvart ögonblick tillhopa.
Förtälj mig hvad han vill, hvad råd du honom ger;
Hvad slug och hemlig plan som läggs emellan Er,
Och hvad komplott...

LISETTE.
Åhå! ... Låt våra samtal vara,
Och far ej fram för strängt i det förhöret bara!

DORANTE.
Väl! spela du din rôle, så fint den spelas må.
Men tro att all din konst likväl, skall båta föga.
Jag skall bevaka dig, i dag, var viss derpå,
Så väl, att ej ett steg af dig, skall fly mitt öga.
(tar opp Plånboken i det han går.)
Och nu, emedlertid, till plånboken igen;
Få se hvad kunskapsljus som kunna fås af den.


TREDJE SCENEN.


LISETTE.
Bevaka mig? den der! — han inte endast grälar,
Han hotar! det går långt. Hur oskyldig man är,
Så vill man ej bli följd och spanad ut så der;
Men han skall få, han sjelf, en viss i sina hälar,

[ 319 ]

Som skall, från spejeri’t väl hindra’n —
(blir varse Francaleu.)
Ah! - så rätt!
Just bra!


FJERDE SCENEN.

LISETTE. FRANCALEU.


FRANCALEU.
Hvem gick? — Dorante? — Jag börjar tro, Lisette,
Att det är, blott för dig, han gör mitt hus den äran.

LISETTE.
Vi talte just om Er.

FRANCALEU.
Om mig? låt se alltså,
Hvad vändning hon förstår att ge åt saken! —

LISETTE.
Hå!
Den vändningen är lätt. — Han har en viss begäran.

FRANCALEU, (leende.)
Det tror jag.

LISETTE.
Han har hört beskrifvas, sen han kom,
En Tragedi af Er, sex akter, mycket rolig.

[ 320 ]

Hans lust att höra den är alldeles otrolig;
Men hur det skulle ske, det talte vi just om.

FRANCALEU.
Nå, om han önskar det, och finner deri nöje,
Så har han ju sin vän att föra honom an?

LISETTE.
Hvem? Herr de l’Empirée? — Han har väl gäckats, han,
Spelt kritikus igen, vändt alltihop till löje,
Förkastat era vers, er styl, med sådant mer,
Och ryckt på axlarna, i det han talt om Er!

FRANCALEU.
Du tror....

LISETTE, (illparigt.)
Han är rival! och ser, helt visst med smärta,
Det pris på era vers, som en och annan satt.
 
FRANCALEU.
Ja, ja! — Jag har nog märkt på gynnarns bittra skratt,
Hur afunds-furiens orm har hväst uti hans hjerta.
Gör ingenting. Tvertom, dess bättre! dubbel fröjd!
Jag hämnar mig på en och gör den andra nöjd.
Den andra, utom dess, är verkligt, på min heder,
En ung förträfflig man af älskansvärda seder.
Det hörs att han har smak, och tänker, och förstår.

[ 321 ]

Han tar mig också just i ifvern, skall du veta;
Och jag vill läsa opp, fast andtäppan är svår,
Hvar enda rad, hvar bit, ehuru den må heta.

LISETTE.
Då blir jag qvitt från en, som var mig bra till last.

FRANCALEU.
Så skynda bara, spring, och få mig honom fast.

LISETTE.
Nej se, det är en sak som Herrn får sjelf besörja;
Jag har väl mera brådt, jag nu; — jag måste börja
Att klä mig.

FRANCALEU.
Ren? så snart?

LISETTE.
Jag vill, till punkt och prick,
I afton att mitt spel mot afsigten skall svara.
Och derför, — att bli van vid frökens drägt och skick —
Vill gå en stund förut, så klädd som hon plär vara.

FRANCALEU.
Bra tänkt.

LISETTE.
Jag menar det.

[ 322 ]


FRANCALEU.
Rätt bra. Så gå då nu.

LISETTE.
Herrn glömmer inte bort Dorante?

FRANCALEU.
Räds inte du!


FEMTE SCENEN.

FRANCALEU. BALIVEAU


FRANCALEU.
Hvad? ... är det ni? ... Nå bra! hur står det till med minnet?

BALIVEAU.
Så temligt. Men jag har min brorson jemt på sinnet.
Bli tvungen, för hans knep, nu äfven till det här,
Tänk sjelf, vid mina år, hur angenämt det är!
I sanning, att sin tid för hans skull så förspilla,
Behöfs det att man vill den satans rymmarn der,
Till obeskriflig grad, på en gång väl och illa.
Nå! sen jag ändtlig nu har lärt min rôle, — hvad mer?

FRANCALEU.
Jag har tänkt på, jag ock hvad jag har lofvat Er.
Var ni vid godt humör, och börja muntert bara.

[ 323 ]

Begynnelsen i allt är värst; men ingen fara!
Så snart ni spelt en gång, så spelar ni nog fler.
Ni skall ej, här hos oss, ha väl försökt er gåfva,
Och sett med hvad beröm det sker, som jag är viss,
Förr än ni skall bli kär i konsten, vill jag lofva,
Och finnas, alla dar, på post i en kuliss.

BALIVEAU.
Nå, dertill liknar sig väl hittills intet mycke.
Det enda jag tyckt om, det är den likhet blott
Mitt eget tillstånd har med rôlen som jag fått.
Af verklig sällsam slump jag spelar, i ert stycke,
En illa åtlydd far, en sträng, men redbar man,
Som läxar opp sin son, förträffligt för hans seder.
Det är en Cato just, så dråpligt talar han;
Och jag har nöje af, just nöje, på min heder,
Att låna, åt hans ord, så mycket ljud jag kan.

FRANCALEU.
Han bär sig, tro mig det, ej illa åt han heller,
Som spelar sons person. Ty ni kan lätt förstå,
Att man gör aldrig väl den rôle man föreställer,
Om spelarn midt emot, ej gör sin flit också.
Hvad tror ni, om förut ni råktes begge två,
Och — rôle mot rôle — en stund försökte Er tillhopa?

BALIVEAU.
Nå! äfven det. Låt gå, ifall så måste ske!
Jag ville att det ren var gjordt.

[ 324 ]

 
FRANCALEU.
Godt. Jag vill ropa. —
Hör hit ... La Fleur! ...


SJETTE SCENEN.

BALIVEAU. FRANCALEU. En Betjent.

 

FRANCALEU.
Säg till åt Herr de l’Empirée,
Att fadern väntar. — Spring, — men fort, men fort allenast.


SJUNDE SCENEN.

FRANCALEU. BALIVEAU.


FRANCALEU.
Han lär väl visa sig, den unga mannen, genast.
Märk! — Det är härifrån han kommer in, — och då,
Är bäst, så snart han syns, att strax begynna på.
Gör, som man gör med det som oförmodligt händer:
Se ut, som på en gång, ni fallit ner från skyn;
Stå hela stunden der, bestört, med fallna händer,
Och låtsa tvifla på om ni skall tro er syn.
Ty kom ihåg, er son är en förflugen sälle
Som svärmar starkt omkring, och som ni just får i,
När gynnarn kommer ut från en Akademi,

[ 325 ]

En Läsklubb, lika godt från hvad för allmänt ställe.
Surprisen bör alltså bli stor emellan Er,
Och länge först, — liksom i möjlighet af irring, —
En häpen tystnad blott förråda er förvirring.
Det är, var viss derom, ett gyldne råd jag ger,
Ett drag af utlärd konst, hvars verkning ej skall fela ...


ÅTTONDE SCENEN.

FRANCALEU. BALIVEAU. DAMIS.


FRANCALEU, (blir varse Damis, som visar sig i fonden.)
Se här, min Herre, den som spelar Fadern. — Så!
Försok Er nu ihop, en stund, hur det vill gå;
Och som ni ser hvarann, så börja strax att spela.[1]

[ 326 ]


DAMIS.
Bra funnit. Ganska bra! — nå, låt oss börja då!
(Damis närmar sig till Baliveau. Baliveau vänder sig om, får se sin brorson, och uttrycker dervid den största bestörtning.)

FRANCALEU.
Hvad fan! ... förträffligt! skönt! kan inte bättre vara!
(till Damis.)
Ni spelar bra, ni ock, men skratten tar Er bara.
Det duger ej. — Man bör i häpnadens minut,
Tvertom, se brydd, bestört, och högst förlägen ut.

BALIVEAU, (förvirrad.)
Jag tappar, också jag, den masqve som jag behöfver;
Det kommer af att ni står qvar och ser oss här.

DAMIS.
Man vet väl hur det är, att när man spelar öfver,
Så är, naturligtvis, en tredje till besvär.

FRANCALEU.
Nå också, utom det att jag ej vill besvära,
Så väntar mig en viss, just nu med stort begär.
(till Baliveau.)
Farväl. Jag har ej sett er like, på min ära!
(till Damis.)
Och ni, som är på allt så klok, i egen tro,
Gif akt, mitt Herr Genie! här är för Er att lära:
Se der er mästare! — Bravo! bravissimo!


[ 327 ]

NIONDE SCENEN.

BALIVEAU. DAMIS.


BALIVEAU, (afsides.)
Skön ställning! artig just!
 
DAMIS.
En händelse som denna,
Är verkligt underbar, det måste jag bekänna;
Jag skulle knappt ha trodt en möjlighet deri.
Men, bästa farbror, säg, — jag ber Er, värdes svara:
Är det en verklighet, och ej en irring bara,
Att ni är här, bland oss, och är aktör som vi?
Jag har då stora skäl, rätt stora, som jag menar,
Att älska, med passion, en konst som oss förenar!

BALIVEAU.
Spar skämtet, rår jag dig. Man bör, att dömma rätt
Om andras gerningar, först veta ändamålen.

DAMIS.
Förlåt mig: är det ni som talar, eller rôlen?

BALIVEAU.
Jag sjelf, och det till dig. Det är på sådant sätt
Min brorson, i Paris, alltså fördrifver dagen?
Så nyttjar han sin tid att der studera Lagen!
Hvad är det, säg mig det, för namn du ger dig här?
Hur passar, till ditt stånd, en klädsel som den der?
Hvad sällskap är du i? hvad skola? säg mig bara.

[ 328 ]


DAMIS.
I er, min farbror, er. Och kan man bättre vara?
Således, tålamod! — Ty annars, som ni ser,
Vårt möte, ömsevis, till frågor kunde föra.
Och jag har några, jag, som kunde göras Er.
Men tänka på vårt spel, är hvad vi hellre böra;
Publiken, med vår tvist, har ingenting att göra.

BALIVEAU, (lyfter käppen.)
Din slyngel! glömmer du med hvem du talar, säj?

DAMIS.
Min Herre, tag i akt, den gesten tillåts ej!
Vi äro, ni och jag, theaterns ledamöter;
Att, på så myndigt sätt, förfara mot hvarann,
Beläggs inom vår corps, mins det, med stora böter;
Bland oss är ingen här, den andras öfverman.
 
BALIVEAU, (afsides.)
Jag gick väl något långt.

DAMIS.
Frid, alltså först! — och sedan,
Till pjesen, min kamrat! — hur är det? börja vi?
Jag är nu jag, en son ...
 
BALIVEAU, (afsides.)
Min ondska är förbi.
Jag kan ej bannas mer, sen jag har skrattat redan

DAMIS.
Och ni, en far ...

[ 329 ]


BALIVEAU,
Ja, Far! din bödel! du har rätt:
Det är, olyckligtvis, för dig mitt tänkesätt.
Min ömhet för ditt väl, den vård jag derom tagit,
Se der, efter min bror, det enda arf du fick.
Jag har gjort allt för dig, till detta ögonblick,
Men du, af all min vård, hvad frukt har du väl dragit?

DAMIS.
Jo den, min farbror, den, att ren ej nödgas mer,
Med mitt behof deraf, beständigt trötta Er.
För de välgerningar min ungdom af Er njutit
Min djupa skuld hos Er, med tacksamhet bekäns;
Men tacksamheten sjelf bör sätta dem en gräns,
Och skapa sjelf min lott, är hvad jag nu beslutit.
Jag vill se till, en gång, hvad egen kraft förmår;
Men, jag vill gå den väg ett upphöjdt snille går,
Och, lik de stora män jag utvalt till exempel,
Vill söka lyckan blott i Sång-Gudinnans tempel.

BALIVEAU.
Hvad rum har du då valt att söka henne på!
Ditt tempel, (ty, välan! låt det få heta så:)
Är, hvar det fins, helt visst, bland jordens land och städer,
Den ömkligaste vrå som skrutit med ett namn;
Ett rum, der högmodet i fattigdomens famn,
Förtärs af hufvudbråk, och mättar sig med väder.

[ 330 ]

Tro derför du ett råd som snart skall finnas godt:
Fly detta hungerns land, och vaknad ur din villa,
Välj dig ett redbart stånd, och skapa dig en lott
Som snille och förnuft gemensamt kunna gilla,
Som gör dig aktningsvärd, och inte sällsam blott!
Ett sådant val för dig, det är lagfarenheten.
Geniet kan lysa der, förent med värdigheten.
Omyndigas försvar, och stöd för enkans rätt,
Man äfven åt sig sjelf en lycklig lott bereder,
Och grundar, lika tryggt, på fördel som på heder,
Beståndet af sitt hus, och lyckan af sin ätt.
 
DAMIS.
Jag hatar, — sådan är och sådan blir min lära, —
Den låga blandningen af vinning och af ära.
Som krigets fosterson, parnassens äfvenså,
Berömmets ädla pris för vinstens föredrager,
Och skattar Perus guld för stoft, emot sin lager.
I storhet med hvarann de täfla, dessa två;
Men kan Juristen, säg, förliknas vid poëten?
Den enas namn blir qvar, och når odödligheten,
Den andras, mörknar bort i grafvens natt igen:
Patru är redan glömd, och Rotru lefver än!
Det var ej, som hos oss, i Roms och Greklands dagar:
Tribunen var hos dem de största snillens plats.
Chikanen steg ej fram i Rättvisans palats,
Och, i sitt låga språk, dref gäck med smak och lagar.

[ 331 ]

Stöt missfostret derur, och strax, jag lofvar Er,
Skall jag, i val af stånd, ert råd med glädje lyda;
Min penna skall förnöjd, till prosan stiga ner;
Men, unna mig att nu, och intill dess det sker,
Mitt namn, om jag förmår, med snillets titlar pryda,
Och prisas i en konst, mer ädel, mera stor,
Mer vigtig för ett land, än tanklösheten tror.
Gif akt på lasterna som samhället förstöra;
Betrakta dårskapen som sprids på tusen sätt;
Hvar fins en rättegång af mer förtjenst att föra,
Än den för dygdens värn, och för förnuftets rätt?
Må lyckan då, för mig, behålla sina värden;
Mitt val är gjordt: mitt kall är Nytta och Behag;
Min enda vederpart är lasten, eller flärden,
Förnuftets föreskrift och smakens, är min lag,
Och mina domare, min tid och efterverlden.
 
BALIVEAU.
Välan, det kall du valt, är lysande och stort;
Men, om det tillhör dig, kan pröfningen blott lära.
Och säg mig, unge man, hvad har du hittills gjort,
Som ger dig rättvis grund till hopp om sådan ära?

DAMIS.
Se der, just också det, som min förtviflan gör!
Ren ser jag, plats vid plats, i ryktets tempel tagen,
Då jag, olycklige, ännu ej lagt i dagen
Ett enda snilleprof som jag berömmes för!
Min ungdom hitintills i mörker har försvunnit.

[ 332 ]

Jag räknar innan kort, af år, fem gånger fem.
Racine, Corneille, Boileau den åldern knappast hunnit,
Då hela Frankrike ren talade om dem.

BALIVEAU.
Hållt yngling! — Dessa män, som vi med undran dyrka,
Hur kan du mäta dig med dem, i snillets styrka?
Och likväl, känn det val som är dig förelagdt:
Hinn opp dem, — eller kryp i stoftet, med förakt!

DAMIS.
Nå väl! Jag får som de försöka min förmåga.
Den rang som tillhör dem är, nu mer, utom fråga.
Men dessa mästare, min farbror, hade de,
I början, liksom jag, ej sina mästare,
Medd hvilka täflingen var likså djerf att våga?

BALIVEAU.
Förlåt mig. Konstens höjd var då ej hunnen än;
Den återstod att nå, och det bör öfvervägas.
Det gafs en ömnig skörd för dessa stora män;
Nu plockas lemningen af Er som kommit sen;
Ty ha de nästan ej sagt allt, som kunde sägas?

DAMIS.
Mest allt, som kan få namn af skönt och sant och stort.
Det är en stöld, från oss, som de i förhand gjort.

[ 333 ]

Men skadan botas ej dermed att modet dödas.
Om de ha plundrat oss, välan, så farom fort,
Och låt oss plundra dem som hädanefter födas!
Kort: lemnom ingenting åt efterverlden qvar,
Att säga; — ingen grad af ny förtjenst att gifva!
Det är, åtminstone, den föresats jag har,
Och jag beklagar dem som hädanefter skrifva.

BALIVEAU.
Du löper till ditt fall. Men då, för alla skäl,
Din dårskap gör dig blind och känslolös — nå väl,
Så vare du, åt den, fullkomligt öfverlemnad!
Drag öfver dig, på nytt (det står dig fritt för mig),
Det armod, hvartill ren du var af födseln ämnad!
Men detta är ej blott det straff som väntar dig,
Och ej det enda sätt hvarpå jag skall bli hämnad.
Snart skall han gry den dag, då ångerns bittra lott
Skall följa det begär, som nu så häftigt lågar;
Och då du skall förstå hvad medelmåttan vågar,
Som misskänner sin gräns och sina gåfvors mått.
Gå, sök förgäfves dem som dina vers beundra,
Och skrik på afundsmän, när inte en af hundra
Vill finna drägligt språk och sundt förnuft deri.
Men du, — förtjust, du sjelf, utaf din poësi, —
Gå, dagens nyhet blif och kaffehusens nöje;
I sällskap öfverallt, ett mål for hviskarns löje,
Och mål, i en Jurnal, för häcklarns gäckeri!
Omsider, ryktbar gjord som misslyckadt genie,

[ 334 ]

Gå, af din usla vurm ett varnande exempel,
Och bär omkring, till slut, af skrattarns öga följd,
En panna, hvar du syns, med blygselns rodnad höljd,
Ett namn för evigt märkt med löjlighetens stämpel!
Och då, — begråt, försent, i någon gömmas famn,
Ditt dårliga begär till ryktbarhet och ära,
Och afundas på dem, som nöjt sig med att bära
Ett mörkt och oberömdt, men oförnedradt namn.
 
DAMIS.
Förträffligt! målningen är riktigt värd att tryckas.
Min farbror är poet, han med, — och stor, min sann!
Ni skillrar, det står fast, med all den färg man kan,
Ett misslyckadt genie: — men, — inte ett som lyckas!
(med stort spel, till ton och geste.)
Den som, inom sitt bröst, bär känslan af det värf,
Hvartill han blef bestämd af himmelen och ödet,
Går fram, i mödan stark, mot svårigheter djerf,
Är nöjd med bergningen, begär ej öfverflödet,
Och fast af smädarn följd, och smädefiknas hop,
Går fram i trots af dem, och ler åt deras rop!
Hvad kan en retad våg mot klippans fasta grunder?
Alcides, af Pygméns försök, slogs han väl ner?
Olympen hör i lugn det lägre Ætnas dunder;
Zoil göt fåfängt ut sin galla mot Homér;
Och palmen af le Cid, med seger förd ur striden,

[ 335 ]

Står grön på Pindens höjd, ännu, och trotsar tiden!
 
BALIVEAU.
Men är du rerkligt klok? Jag frågar det med skäl,
Och har man nånsin gått mer långt i det besatta?
 
DAMIS.
Så torde synas Er; men tillät mig likväl ...

BALIVEAU.
Hvad galenskap du vill! — men tillåt mig att skratta.

DAMIS.
Nå väl! Jag hindrar ej. Det står i ert behag.
Men detta hårda sätt hvarpå jag nu behandlas,
I ett, af motsatt art, skall kanske snart förvandlas.
Mitt första snilleprof, blir just bekant, i dag.
Begreppen ändra sig, förvillelsen tar ända.
Man nödgas byta om den tro man haft förut:
Jag misskäns nu af Er; men, innan dagens slut,
Hvem vet om bladet ej har vändt sig om, kanhända?

BALIVEAU.
Ha! du skrifver väl, förmodligt, för ett pris!

DAMIS.
För ett, som ges i dag, högtidligt, i Paris.

BALIVEAU.
Du är väl auktor då, till pjesen, kan jag tycka,
Som hela hufvudstan i afton väntar på?

[ 336 ]

 

DAMIS.
Välan, min fosterfar, lyckönska mig alltså!

BALIVEAU.
Nå, efter du så vill, så önskar jag dig lycka.

DAMIS.
Jag tror mig redan se hvad bifall den skall få,
Och äfven, på Er sjelf, hvad ändring det skall verka.

BALIVEAU.
Rätt bra. Men framför allt, låt Francaleu ej märka
Att du, i någon väg, hör mig det minsta till,
Och att jag råkt, i dig, min brorson! —

DAMIS.
Som ni vill.
Det gör mig ondt likväl, då deraf synes följa,
Att slägtskapen med mig, är just hvad ni vill dölja.

BALIVEAU.
Jag har så mina skäl, och vill bli lydd deri.
Märk det: jag vill bli lydd!

DAMIS.
Nå väl. Det skall ni bli!
Men låt för er del ni, ej heller någon sluta,
Att pjesen tillhör mig, hvad framgång den ock har.
Det är ett nöje mer, som jag vill gerna njuta,
Att höra mitt beröm, som okänd, några dar.

[ 337 ]

Jag ber att alltså ej ett ord Er undanfaller,
Som gör Författarn känd på minsta sätt ännu.

BALIVEAU, (afsides under det han går.)
Godt. — Vänta, mäster Vurm! i morgon rimar du
Emellan säkra lås och goda tjocka galler!


TIONDE SCENEN.


DAMIS.
Han väntar på, helt visst, hur utgången skall bli,
Och, förrn han gör sig känd, vill veta — det är troligt —
Hvad heder eller skam han har af mitt genie.
Vårt möte, mellertid, var obeskrifligt roligt.
Det vore just en scen för någon komedi.
Till framgång af en pjes behöfs ibland ej mera.
Jag har väl, förrådsvis, gjort planerna till flera;
Låt se, på ett försök, om den der händelsen
Ej låter passa sig ihop med någondera —
(han letar i fickorna.)
Min plånbok ... jag förskräcks ... hvar böfveln har jag den?
Det är min grufva det; — om den ej fins igen,

[ 338 ]

Så kommer jag, vet Gud, på fasligt sätt till korta. —
O ve! jag är förstörd! — min skatt, min skatt är borta!


ELFTE SCENEN.

DAMIS. DORANTE.


DORANTE.
Hvad felar?

DAMIS.
Om du ej är hård som en barbar,
Kom, bistå med din hjelp en tröstlös Sång-Gudinna!
Min plånbok är förlagd, och säkert lemnad qvar,
För några timmar sen, i parken der jag var;
Kom följ mig, — låt oss se, om den ej står att finna —
 
DORANTE, (ger honom plånboken.)
Der är han.

DAMIS.
I hvad skuld jag stannar, bästa du!

DORANTE.
Vi måste afbryta det ämnet; du förlåter.

DAMIS.
Min glädje har ej ord, — du ger mig lifvet åter!

[ 339 ]


DORANTE.
Det är just inte det som är min afsigt nu.
Ty jag förkunnar dig: beslutet måste tagas
Att resa härifrån, i denna afton än,
Och aldrig visa dig i huset här igen;
I annat vidrigt fall,... att värjan måste dragas!

DAMIS.
Ett verkligt artigt val, som du mig föreslår!
Men, förrn jag yttrar mig, jag vill väl, om jag får,
Först veta ur hvad skäl du gör mig det förslaget.

DORANTE.
Du vet ej det? Aha! Jag gör dig oförrätt! —
Förställningen är låg, min vän, och klär dig slätt;
Men, af din karakter, det felades det draget.

DAMIS.
Jag svär, att jag ej vet hvad missförstånd som gör...

DORANTE.
Du vet ej att Lucile är den jag suckar för?

DAMIS.
Jo nu, sen jag har sett min vers i hennes händer;
Förut var det, för mig, fullkomligt obekant.

DORANTE.
Men, just af ditt poëm, — hvad helst du förevänder —
Var sjelfva läsningen din anstalt; — inte sant?

[ 340 ]


DAMIS.
Min anstalt?

DORANTE.
Ja! du njöt deraf ett djefvulskt nöje;
Ju mer jag pinades, ju större var ditt löje.

DAMIS.
Deråt, att det blef nu så oförmodligt spordt,
För hvilken du begärt de verserna jag gjort;
Och att en hemlighet, af dig så väl bevarad,
Blef, af din sköna sjelf , så menlöst uppenbarad.
 
DORANTE.
Nej deråt, att du såg, du Pindens ädla son,
Hur lyckligt spel, med mig, ni begge hade drifvit,
Då, inför Er, jag nu fick rodna för det lån,
Som jag så skamligt gjort af hvad en annan skrifvit.
Ditt löje grundades på känslan af det qval
En gäckad älskare nödvändigt skulle röna,
Och på den dumheten af mig, att, hos min sköna,
Ha låtit tjena mig med vers af min rival.
Jag känner er komplott, och kan fullkomligt fatta
Hur roligt, mellan Er, ni haft utaf ert spel:
Men nu, vill också jag försöka, för min del,
Att litet roa dem som tycka om att skratta.
Gör, hvar du annars vill, din Bröllopps-Sång till slut,
Men inte här. — Kort sagdt: res, — eller värjan ut!

[ 341 ]

 
DAMIS.
Min Bröllopps-Sång till slut! — Jag ser, af det allena,
Din mening. Men ett ord skall lätt förlika oss.

DORANTE.
Bekymras mindre om, Herr Skald! hvad jag må mena,
Och kom till saken blott; ni reser, eller — slåss!

DAMIS.
Nej, det skall ej bli sagdt att hettan mig förleder.
Man har, med verkligt mod, tillika foglighet.
Jag ser att du...

DORANTE.
Och jag, jag ser att en poët
Har känslan mera fin på verser, än på heder.

DAMIS.
Håll opp! Det går för långt. Ett ord behöfdes blott,
Och tvisten mellan oss var slutad, allt var godt.
Men från min mun skall ej det ordet mera höras.
På mig, och mitt beslut, skall inte väntas mer;
Tvertom, nu är det jag som fordrar skäl af Er.
Men, här är man ej trygg för möjlighet att störas,
Två steg åt parken blott, der äro vi i fred;
Jag går, — gör Er besvär, min Herre, och följ med!


[ 342 ]

TOLFTE SCENEN.

DAMIS. DORANTE. FRANCALEU.

 
FRANCALEU, (fattar Dorante i armen och släpper honom sedan ej.)
Hur blir det? Halfva da’n jag söker Er, min Herre,
Att läsa mina vers för Er.

DORANTE.
För mig?

FRANCALEU.
Jo, jo!
Jag vet allt riktigt om er trängtan, må ni tro;
Och har alltsammans här, det större med det smärre.

DAMIS, (afsides.)
Det träffar bra ihop: den galna, med en värre!
 
DORANTE, (förundrad till Francaleu.)
Men hvem har talt, för mig, så väl hos Er?

FRANCALEU.
Lisette.
 
DORANTE, (till Damis med ironi.)
En tjenst, som ämnas Er, helt visst.

[ 343 ]


FRANCALEU.
På intet sätt!
Den Herrn, han önskade man vore utan öra
För alla andras vers än hans, försäkrar jag.

DAMIS.
Bevars! Jag är, tvertom, rätt nöjd med ert förslag;
Och uppmuntrar Dorante att sitta ner och höra.

DORANTE, (till Damis.)
Jag ser väl, af hvad konst, min Herre har gjort bruk ...

FRANCALEU.
Ja, konst är riktigt sagdt. Det är en afundsjuk,
Som konstlar, hvar han fins, att lysa sjelf allena.
 
DAMIS, (till Francaleu med humör.)
Åh! lys för honom ni, som Solen, om ni kan;
Läs gerna era vers, och dem beundre han!
Det är en sak som jag visst inte skall förmena.

DORANTE, (afsides till Damis.)
Du tänker bli mig qvitt, så der, och slippa fri...

DAMIS, (fortfar till Francaleu pekande på Dorante.)
Så mycket mer, som Herrn, så långt jag kunnat fatta,
Behöfver någon bot för sin melankoli.

[ 344 ]


FRANCALEU.
Nå, hur beklämd han är, får han väl lof att skratta,
Och derför läser jag, nu först, min Tragedi.

DAMIS.
Det är den största tjenst som verkligt kunde göras.

FRANCALEU.
Den skall bli riktigt gjord, allenast vi ej störas
Af obehörigt folk. —

DAMIS, (till Dorante.)
Kom efter, när ni kan; —
Jag går förut.
 
DORANTE, (vill gå med, men qvarhålles af Francaleu.)
Nej, håll! — vi följa väl hvarann.

FRANCALEU, (till Damis som håller på att gå.)
Ni vill inte ta del i nöjet?

DAMIS.
Tag ej illa;
Jag älskar; och ni vet, man rår ej om sig då.
En som är kär, har svårt att vara länge stilla.

DORANTE, (som vill följa honom.)
Men just för samma skäl ....


[ 345 ]

TRETTONDE SCENEN.

FRANCALEU. DORANTE.


FRANCALEU, (som alltid håller Dorante fast.)
Min Gud, låt honom gå!
Han grubblar på Lucile, nu han, skall ni förstå.
Det är en ung talang, som verkligt lofvar mycke;
Jag skulle önska just han vunne hennes tycke.

DORANTE, (stött.')
Nå, — efter ert behag till honom är så stort,
Låt honom höra på, och prisa hvad ni gjort!

FRANCALEU.
Liksom, till vårt beröm, hans bifall vore nödigt!

DORANTE.
Men mitt är mindre värdt, och likså öfverflödigt.

FRANCALEU.
Det vore mig, likväl, oändligt kärt att få.

DORANTE.
Men kan jag ensam, jag, begära att få höra,
Allt hvad en man som ni, lagt ner sin möda på?

FRANCALEU.
Ju mindre samlingen är stor, ju mera öra!

DORANTE.
Det vore orättvist, likväl, emot er vän.

[ 346 ]

Till minsta läsningen, jag ber, så länge dröje,
Tills äfven han...

FRANCALEU.
Nej, nej; det är min sats, att den
Som gör ett nöje strax, gör dermed dubbelt nöje.
(Han släpper Dorante, för att ta fram papperet och sätta på sig glasögonen. Under det han sätter sig vid bordet för att läsa, smyger Dorante sig bort.)


FJORTONDE SCENEN.


FRANCALEU, (sittande och utan att märka Dorantes frånvarelse.)
För öfrigt är det blott hvad erkänslan begär,
För det ni är så god, i dag och spelar här;
Och derför vill jag ej en enda rad förkorta.
(han läser.)
Först titeln: — Bucephals olyckeliga död.
Personer: Bucephal...
(blir varse att Dorante undankommit.)
Hvad fan! — är han allt borta?
Man löper undan mig så der; men ingen nöd!
En ann har också ben att löpa samma vägen.

[ 347 ]

Grips rymmarn, är han såld. — Men slipper han ock fri,
Så spänner jag mig fast på den jag först får i,
Och den, han vare sig gunst- eller o-benägen,
Men qvar skall han väl bli och höra pjesen ut,
Om ock han snarkade från början och till slut!



  1. Efter Grammatikan skulle dessa rader visserligen lyda sålunda:
    Försöken Er ihop, en stund, hur det vill gå,

    Och som J sen hvarann, så börjen strax att spela.

    Hvem som behagar, må äfven på detta sätt läsa dem. Men dermed vore ock hela naturen af Samtals-språket förlorad. Denna skillnad emellan det språk som skrifves och det som talas, utgör hos oss en af de största svårigheter för den komiska dialogen. På detta ställe har jag för min del ej funnit möjligt att åtlyda Grammatikan. Utan tvifvel måste friheter af detta slag sparsamt nyttjas, men kanhända får man lof att i komedien någon gång medgifva dem.