Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Metromanien, eller Vers-Vurmen/Fjerde akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tredje akten
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Femte akten  →


[ 348 ]

FJERDE AKTEN.

FÖRSTA SCENEN.


LISETTE, klädd som Lucile. MONDOR.

MONDOR.
Jag tog dig för Lucile i början jag fick se dig.
Och som du nu är klädd och tillställd, vet jag ej,
Om jag törs komma fram, Lisette, och språka med dig. —
Ditt öga säger jo! habiten åter nej!
Nå men, — till vår duell; ha vi kurage, säj?

LISETTE.
Din Herre har gjort bra sin sak, har jag fått höra.
Man kom, som bättre var, och skilde dem likväl.
Men värjan han har vis’t att han förstår att föra,
Och är, fastän poët, karl för sin hatt, min själ!

MONDOR.
Åh! han är inte lik en ann, den här poëten.
Geniet har gjort hos oss förbund med tapperheten.
Dessutom märks väl ren på hans betjents person,
Att inte husbond’ sjelf kan vara en poltron.

LISETTE.
Det der rivalskapet som talts om, dem emellan,
Var alltså ingen dröm utaf Dorante ändå?

MONDOR.
Min herre yttrar sig för mig, väl ganska sällan,

[ 349 ]

Men sjelfva deras tvist, är ju bevis derpå?
Beröm alltså min konst, Lisette.

LISETTE.
Din konst? hur då?

MONDOR.
Jo, det är genom mig din fröken har den äran
Att finna, oförtänkt, poëten för sin fot.
Ty, som hans förra val var mycket mig emot,
Så har han, ser du, nu bytt om, på min begäran.
Jag rådde honom, jag, att söka sig en ann,
med litet fler behag, och mindre fel att klandra;
Att ofta se Lucile, och väga litet grann,
Till värde och förtjenst, den ena mot den andra.
Han tycks ha följt mitt råd, fullkomligt som sig bordt.

LISETTE.
Det skulle han få skäl att ångra, om han gjort.
Dorante beskyddar jag, mot dig och emot alla.

MONDOR.
Man får nu se, mitt gryn, hur tärningen vill falla.
Slå vad att Damis rår. Ty först, är han poët;
Det verkar på Lucile ren mycket, som du vet.
Och på Herr Francaleu, visst inte litet heller.
Sen har du dig bekant, hur högt han också gäller
Hos fadern till Dorante. Jag har just här ett bref
Till honom, som han strax på hjeltebragden skref.
Han känner gubbarnas oenighet, och råder

[ 350 ]

Förmodligt fadern till, att kalla hem sin son,
Som får väl alltså lof att tåga härifrån,
Ifall han annars mer vill nånsin tas till nåder.
Åh! gubben blir i det, var viss, tillräckligt stel.
Och älskar Damis blott Lucile, som jag vill hoppas,
Så tro min spåmansbok, och vill du, låt oss toppas,
Att din Herr Favorit gör här ett elakt spel.

LISETTE.
Gå, med din spåkonst du, och skryt på andra ställen.
I hvad som rör Lucile är min långt bättre då.
Dorante, säj hvad du vill, har försteget ändå.
Lucile blef som ett lik, vid ryktet om duellen,
Och darrar än af skräck vid tanken blott derpå.
Åh! jag har ögon, jag: Dorante är älskad redan.
Jag såg dem talas vid för två minuter sedan,
Och såg dem skiljas åt, förtjusta i hvarann.
Jag vore, utom dess, ej flicka jag, min sann,
Att, i en kärleksplan, ge vika på det viset.
Kort sagdt: du vill slå vad, din Herre vinner priset,
Och jag slår vad, tvertom, han går åt botten, han.

MONDOR.
Nå, skeppsbrott ha vi ej att räd’s för, vill jag tycka.
Betänk att båten bär en auktor och hans lycka.
Gif alltså akt, Lisette, och tro min prophetsi:
Så ärofull för oss kan den här dagen bli,
Att du får se, hvem vet? förr än den gått till ända,

[ 351 ]

Far, dotter, begge två, på knä för oss kanhända.
(han ser på klockan.)
Se här den stora stund, då, just ur detta skäl
Jag nödgas lemna dig, du hälft utaf min själ!
Och kärlekens behag för ärans pligt försaka.
Men tål dig. Innan kort är din Mondor tillbaka;
Och bäfve, när han syns, rivalerna! — Farväl.


ANDRA SCENEN.


LISETTE, (ensam.)
Hvad mente han? det der, hur skall jag det förklara?
Så ärofull för dem kan den här dagen bli ...
Väl möjligt, att Dorante är inte utan fara.
På vakt alltså, Lisette! på vakt för ditt parti!
Låt se hvad möjligtvis den kan bestå uti,
Den stora händelsen som Damis håller färdig,
Och hvaraf verkningen skall bli så undransvärdig!


TREDJE SCENEN.

LISETTE. FRANCALEU. DAMIS.

 
FRANCALEU, (blir varse Lisette och tar henne för Lucile.)
Der är hon ... men Dorante slapp undan, Gud vet hvar!

[ 352 ]

(till Lisette.)
Lucile, var mera sträng emot Dorante, jag ber dig.
Du är det inte nog. Hvad är det som han har
Alltjemt att säga dig, hvart ögonblick han ser dig?
Det der får inte ske. Förstår du?
 
LISETTE, (vänder sig om.)
Ja, min far.

FRANCALEU, (flat.)
Hå! du, Lisette? hvad?

LISETTE.
Ja, — och nej — som det behagas.
Hvad tycks? hur menar Herrn att spelningen skall gå?
Jag tror det skall väl fler bli narrade derpå,
Då sjelfva fadern ren har kunnat så bedragas.

FRANCALEU, (till Damis).
Beundra huru lik hon är henne också!

LISETTE.
När börjar man?

FRANCALEU.
Rätt strax. Man samlar sig allt redan.
Men spring, och påminn först, Lucile om mitt beslut.
Säg henne, om jag haft, emot Dorante förut,
Ett skäl till mitt förbud, har jag fått tjuge sedan.


[ 353 ]

FJERDE SCENEN.

FRANCALEU. DAMIS.

 
FRANCALEU.
Den slinkan står helt visst med honom i förbund.
Nå, säg mig, er duell, hvad hade den för grund?

DAMIS.
Ett litet missförstånd, ett vanligt lappri bara.

FRANCALEU.
Er vänskap är han mer ej värd, från denna stund.

DAMIS.
Jag kunde äga skäl att tycka illa vara;
Men hvad som förestår, hvem vet? ännu i dag,
Skall fyllest hämna mig på honom, hoppas jag.

FRANCALEU.
Hvad jag fått höra sen, om honom, är väl värre.

DAMIS.
Nå hvad?

FRANCALEU.
Att han är son, hvad tycker ni min herre,
Son till en chikanör, en arg och envis gräl,
Som fast jag gjort för frid, allt möjligt, längst för detta,
I sju års tid, rättnu, har släpat mig för rätta,
Och ärnar, tror jag visst, processa mig ihjel.

[ 354 ]

Det rår ej sonen för. Men trätan är likväl,
För mig, och för mitt lugn, så ledsam till effekten,
Att jag, med god räson, kan hata hela slägten.
Den ruinerar mig i pappersskräp till slut.
Och vore ej det bråk den ger mig, hvar minut,
Med skrifning, spring, och gräl, som år från år förhalas,
Så hade jag gjort vers, visst sex sju år förut:
Är det en skada det, säg sjelf, som kan betalas?

DAMIS.
Den är oändligt stor för smak och poësi.
Publiken, tycker jag, bör lägga sig deri,
Och dömma käranden till starka ansvarsböter.
Mot fadern ser jag väl, alltså, hvad skäl som möter,
Men, vore annars ej Dorante ett godt parti?

FRANCALEU.
Han har, förlåt mig det, en karakter som stöter.
Är det en ungdom det, af smak och stadgadt vett,
En vind-flagg, som den der, som springer om i ett?
En tanklös, flyktig sprätt, med bara flärd i grunden,
Som hör på ingenting, blir stilla ingenstans,
Och rätt som han är här, är fan i våld på stunden!
Mitt sällskap har han ej behag i, — och med hans
Är jag så litet nöjd, att om min pjes ej vore,
Och om, för älskarns rôle, en annan utväg fans,
Så tjente han mig just, om han bröt opp och fore.
Men han behöfs i dag. — Hör på: hvad tycks Er, säj

[ 355 ]

Om gubben faderns spel? förträffligt! var det ej?

DAMIS:
Naturen sjelf.

FRANCALEU.
Så sann, att ej det minsta feltes.
Surprisen, mins ni den? för tusan, hur den speltes!

DAMIS.
Ni har ej sett ännu hans hela konst, som jag.
Men dröj. Ni skall få skäl att bli långt mer förvånad.
Han är, skall ni få se, just ensam i sitt slag.

FRANCALEU.
Han måste skrifvas in hos oss, för visst en månad.

DAMIS.
Jag undrar jag, tvertom, att han med sitt humör,
Kan fås, ett ögonblick, att göra hvad han gör.

FRANCALEU.
Han var väl ej dertill, i början, stort benägen.
Men som han har en sak som han vill tjenas i,
Och finner sig i den, om bistånd angelägen,
Så måste man se till att deraf dra parti.

DAMIS.
Rätt bra. En större vinst kan Truppen inte göra.

FRANCALEU.
Men ingen kan i det, så tjena den, som ni.

DAMIS.
Som jag?

[ 356 ]


FRANCALEU.
Som ni.

DAMIS.
Nå, godt. Men på hvad sätt? låt höra.

FRANCALEU.
Ni kan, med några ord, förbinda honom just.

DAMIS.
Dertill kan ingen ha, vet Gud, en större lust.
 
FRANCALEU.
Ni är vid hofvet känd, ni har Ministerns öra —

DAMIS.
Jag? — Någon sjelfkär narr, kanske, lät Er förstå,
Att han i hofvets krets, och bland de stora, hade
En viss passabel gunst att verkligt räkna på;
Och skulle (som det plär, med skrytarn, vanligt gå,)
Kanhända tro han sjelf, på slutet hvad han sade.
Men jag kan ej bedra: sådan är min natur.
Poëten gör till hofs, gunås, en slät figur.
Hans yrke räknas der för ytterst öfverflödigt.
Der sörjes blott för det som är solidt och nödigt.
Befordran, gunst och rang, det är hvad man begär.
Men vann ock skaldens vers, en blick af någon der,
Bort vänds den lika fort, att med förtjusning dröja,
Vid hvar sirens behag, hvar ny och täck gestalt.
Så att, med ett ord sagdt, i hof, som öfverallt,

[ 357 ]

Står Pallas utan pris, och äpplet ges åt Fröja.
Ni bör ej lofva Er, alltså, med allt mitt nit,
Ett mycket redbart stöd, af en så svag kredit.

FRANCALEU.
Mitt löfte kommer då att fela, — som han spådde.
Jag räknade på Er, och på hvad ni förmådde.

DAMIS.
Nå, men ändå, låt se: hvad rör det?

FRANCALEU.
Åh! det rör,
En brorson, som han har, och som han pinas för;
En spetsbof, full af knep, hvarpå han går och lurar;
Och som han gerna såg i hägn af goda murar.
 
DAMIS, (med liflighet.)
Nå deri blir min tjenst väl möjlig, som jag tror;
Och min kredit är visst åtminstone så stor.

FRANCALEU.
Nej men! ... Jag undrar på hur dum jag kunde vara!

DAMIS.
Hur då?

FRANCALEU.
Jag vet, en ann, och honom ber jag bara.

DAMIS.
Åh! nyttja inte den ... för ingen del!

[ 358 ]


FRANCALEU.
Hur då?

DAMIS.
När jag försäkrar Er att jag kan räknas på!

FRANCALEU.
Han bringar saken, han, långt fortare till ända.

DAMIS.
Men inte med det nit ändå, som jag, kanhända.

FRANCALEU.
Ifall jag skrifver strax, så får han brefvet snart,
Och jag har orderna i morgon: det är klart.
 
DAMIS.
Min Gud, sätt lit på mig för denna gången bara.

FRANCALEU.
Ett vittert bref af Er är inte strax tillreds.

DAMIS.
På stund?

FRANCALEU.
Jo, jo!

DAMIS.
Än om jag lofvar och vill svara,
Att nu i afton ren, er vän skall bli tillfreds?

FRANCALEU.
Då, ser ni, ger jag tappt, och dermed slutar striden.
Men tänk på hvad ni sagt; ty han förslår den tiden?

[ 359 ]


DAMIS.
Jag lofvar ingenting som ej skall verkligt ske.

FRANCALEU.
Ni lofvar starkt likväl.

DAMIS.
Nå vänta! Ni får se.
Men skulle man ej tro ni hade sjelf motiver,
Af egit enskilt hat, att ifra som ni gör?
Är den der brorson då, så slät som ni beskrifver?

FRANCALEU.
Fördömdt! Det gör mig ondt om farbrorn; och man bör
Mot all slags vingleri, förklara sig med ifver.
Ser ni: ordentlighet, var jemt min hufvud-sats.
Ni, till exempel, ni, har ingen enda frats.
Ni tänker som en vis, och för Er opp berömligt!
Ej heller underligt. Ty, fast vid unga år,
Så trifs ni här hos mig, och följer mina spår.
Men elak eftersyn gör lefvernet fördömligt.
Man liknar hvad man ser. Jag är försäkrad på,
Att någon äldre narr förför den unga sällen.
Det vore derför rätt, min själ, åt begge två,
Att låta stänga in, med honom, den också,
Hos hvilken han är sedd från morgonen till qvällen.
(Damis skrattar.)
Ni skrattar ni. — Rätt bra! — Men jag, min unga vän,

[ 360 ]

Jag vet hur verlden går, och talar, ni förlåter,
Som far för en familj, och sorgfällig om den.


FEMTE SCENEN.

FRANCALEU. DAMIS. LISETTE.

 
FRANCALEU, (till Lisette som inkommer med skyndsamhet.)
Hvad säger du för godt?

LISETTE.
Att jag klär af mig åter.

FRANCALEU.
Hur nu? och pjesen då?

LISETTE.
Står alldeles på grund.

FRANCALEU.
Hvad är det då igen för en aktör som felar?

LISETTE.
Nyss feltes bara tre. — Nu fins, i denna stund,
Ej en, som hvarken mer hör på, eller som spelar.

FRANCALEU.
Nå?

LISETTE.
Hela sällskapet gör afmarsch till Paris.

[ 361 ]


FRANCALEU.
Alltså en allmän flykt?

LISETTE.
Total, beklagligtvis.
På en gång väcktes, togs, och utfördes förslaget.
Man ger, kort sagdt, i dag, en helt ny pjes i stan,
Hvars auktor ej är känd, men titeln ren sådan,
Att den har satt hos oss, i svärmning, hela laget.

FRANCALEU.
Då är jag med.

LISETTE.
Partiet kamperar af, allt ren.
Men möts å nyo här, i afton, till supén.

DAMIS.
Är folket rent besatt? ty så må det väl heta,
Då pjesen likså väl en ann gång kunde ses?

FRANCALEU.
Åhå, säj inte det. Hvem är i stånd att veta
Hvad lott en pjäs skall få, som första gången ges?
Hur mången föds och dör, med ens? — den här kan äga,
Hvem vet? en enda qväll, kanske, att lefva på!
Så att, om ni vill se, så skynda ni också.

DAMIS.
Jag gör mig bättre hopp om pjesen, bör jag säga.
För öfrigt mins ni väl hvad löfte ni har fått;

[ 362 ]

Jag har förrättning nog, för dagen, deraf blott.
 
FRANCALEU.
Ja se! det glömde jag. Väl påmint! klart som solen!
Ert afslag ger då rum åt gubben Baliveau.
Som han är ny ännu, i konsten, han ändå,
Så har han väl behof att litet gå i skolen.
Dessutom grubblar han på den der brorson jemt.
Om pjesen, som den bör, ger skratt, — är det väl troligt
Att hans humör, deraf, blir litet bättre stämdt.
(han går.)

DAMIS, (afsides.)
Jo; det är sättet just, att skaffa honom roligt!


SJETTE SCENEN.

DAMIS. LISETTE.


LISETTE, (afsides.)
Här har jag auktorn sjelf, helt visst. — Och har jag rätt,
Skall det väl komma fram, rättnu, på något sätt.
(hårdt, i det hon närmar sig till Damis.)
Hetr Francaleu sa’ sant, det vill jag nämna bara.
Ni gjorde verkligt bäst ändå, kanske, att fara;

[ 363 ]

Ty pjesen blir väl knappt att sedan räkna på.
Den är förskräckligt platt, och faller visst alltså.

DAMIS, (med häftighet.)
Platt?

LISETTE.
Ja, så litet kär, den domen Er må vara.

DAMIS.
Mamsell är alltså en af dem, som kunna spå?

LISETTE.
Nej. Men jag har fått bref att stycket inte duger,
från en kännare, hvars spå-konst aldrig ljuger.

DAMIS.
Och den der kännarn då, som ser så fint förut?

LISETTE.
Tror knappt, att pjesen går vid vid spelningen, till slut.

DAMIS.
Jag önskade likväl att veta, på hvad grunder
Hon förutser hvad lott ett okändt stycke får.

LISETTE.
Det förutseendet blir väl ej något under,
Då auktorn läst sin pjes för honom, sjelf, i går.

DAMIS.
I går? fullkomligt falskt!

LISETTE.
Hur så, om Er behagar?

[ 364 ]


DAMIS.
För det att jag är här, nu jemt, sen åtta dagar.

LISETTE, (afsides.)
Nu är han snärd!

DAMIS.
Jag vet rätt väl din sagesman.
Det är Alcippe, helt visst, Alcippe och ingen ann.
En narr, som efter nyck förtalar och berörmmer,
Och skriker med och mot, om allt, fast han kanske
Ej läst en rad, ibland, af det hvarom han dömmer.
Han har väl gått så långt nu äfven, skall man se,
Att han har sagt dig namn på den som skrifvit stycket.

LISETTE.
Förlåt mig, det är ni — ni sjelf som det förrådt.
Alcippe är utan skuld: jag roade mig blott,
Och lög en bit för Er. Men tackar nu rätt mycket
Min lycka och min konst, för det besked jag fått.

DAMIS, (förvirrad.)
Lisette! ...

LISETTE.
Nå hvad?

DAMIS.
Jag ber ... för Guds skull ...
LISETTE.
Hvarom ber ni?

[ 365 ]


DAMIS.
Om tystnad.

LISETTE.
Kan inte!

DAMIS, (bedjande.)
För några dar ännu!

LISETTE.
Åhå! För en minut, är ren omöjligt, ser ni.

DAMIS.
Åh! gör inte mot mig så illa, bästa du!
Och låt mig mitt beröm med ostördt nöje höra,
Om jag af segern kröns, som jag är viss att göra.

LISETTE.
Ni är beveklig just, och jag är ädel, jag.
Hör på, jag föreslår ett roligt fredsfördrag:
Hel tystnad blir en tyngd som kan omöjligt bäras.
Men half, är deremot hvad rimligt kan begäras.
Hör då, och kom ihåg vårt pactum, nu förut:
Jag talar, utan nåd, ifall ni hvisslas ut;
Men lyckas ni, skall jag, af alla i naturen,
Bli den, det lofvar jag, som talar om det sist.

DAMIS.
Godt. Jag begär ej mer: ty, lyckas — gör jag visst.
 
LISETTE.
Nå, då är löftet skänkt. Då tiger jag som muren.

[ 366 ]


DAMIS.
Och jag, med detta hopp, som uppfyllt mig med fröjd,
Tar tacksamt mitt farväl, och går min väg förnöjd.
(han kysser hennes hand.)


SJUNDE SCENEN.

LISETTE. DORANTE,

 
(Dorante inkommer, och blir varse Damis som kysser handen på Lisette. Han stannar i fonden med uttryck af förvirring.)

LISETTE, (afsides.)
Dorante! — Han såg oss visst. Der står han full med fasa!
Helt säkert tar han mig för fröken, på min drägt,
Alltså, ett vackert fall för svartsjukan att rasa!

DORANTE, (några steg bakom henne.)
Hans glädje då han gick, var ganska lifligt väckt;
Han lemnar Er förtjust af löften, som han vunnit!
Och jag, — till blygsel bragt, att finna hvad jag funnit!
Farväl, Lucile, farväl! Vi se hvarann ej mer.
Så stor min kärlek var, är nu mitt hat för Er.
(han gör mine att gå.)

[ 367 ]


LISETTE, (afsides.)
Låt leken ha sin gång, ty tillfället är lägligt;
Han kommer nog igen.
 
DORANTE, (kommer tillbaka.)
Att handla så bedrägligt!
Förena, i så ung och oerfaren själ,
Naturens enkelhet, med svekets konst, så väl!
Ha målat min rival så litet afundsvärdig,
Att sjelf jag nästan fann min fruktan utan skäl,
Och det, i samma stund då hans triumf var färdig!
Hvad sällhet vanns för Er dermed att jag bedrogs?
Och hvarför gafs ett hopp, som strax tillbakatogs?
För honom voro då den oro, denna häpnad,
Hvarmed ni såg, nu nyss, min arm af hämden väpnad!
En hämd, som hittils dröjd, men fåfängt hindrad mer,
Jag flyger att ge lös, i det jag lemnar Er.

LISETTE, (förskräckt.)
Dorante!

DORANTE, (stannar.)
Förräderskan rår alltid om mitt öra!
Min fot, vid hennes rop, står midt i flykten still.
Hon darrar ... men för hvem? — må vara. Låt oss höra!
Säj då. — Befall på nytt hvad jag förpligtas till.
Jag vill ännu, Lucile, ännu, allt hvad ni vill.
Men jag är hatad.

[ 368 ]


LISETTE, ( med tillgjord ömhet.)
Nej.
DORANTE.
En annan föredrages.

LISETTE, (lika tillgjordt.)
Hå, nej!
 
DORANTE.
Har jag då hopp?

LISETTE, (med samma ton.)
Ja.

DORANTE.
Bör jag tro derpå?
Och kan jag vara trygg, for framtiden också?
(handen på hjertat.)
Ja grymma. Ty se här, se här hvar svaret tages!
Ett flyktigt ungdomsfel, en obetänksamhet,
Som växer opp till brott, beifrad af tyrannen,
Förbyts till dubbel dygd, när älskarn, eller mannen
Vet undse hvad han bör, med ädel skonsamhet.
(han närmar sig till henne med hänryckning.)
Allt vore då försont, men ej försont allena.
Jag vet, med glömskans pligt, att ursäktens förena.
Lisette har ensam skuld. Hon hatar mig. Det är
Lisette, och ingen ann, som stämplat allt det här.

[ 369 ]


LISETTE, (med solfjädern för ansiktet.)
Just hon!

DORANTE, (på knä.)
Allt nog. Jag svär på nytt åt era lagar...


ÅTTONDE SCENEN.

LISETTE. DORANTE. LUCILE.

 
LUCILE, ('i fonden, högt.)
Bedras min syn? Dorante på knä inför Lisette!

LISETTE, (tar bort solfjädern och visar sig.)
Jo, det är riktigt han; just han, alldeles rätt,
Som gör mig här sin cour, rätt snällt, om Er behagar.
 
DORANTE.
Jag skäms att jag så lätt, af hennes drägt bedrogs;
Men den bevisar klart, också, för hvem hon togs.

LISETTE.
Täcks fröken kanske nu, att jag bär vackert åter
Den ömma offergärd, som jag med orätt fått?
Min själ! hur ljuft man vill att hjertats uttryck låter,
Så blef, för denna gång, min angenäma lott,
Att återställa Er — en dugtig träta blott!

[ 370 ]


LUCILE.
En träta! — Bör den tros, Dorante, bland möjligheter?

LISETTE.
Jo, just en väldig ström, af rara skamlösheter!

DORANTE.
Betänk min ställning blott; hvem kan väl, då han ser...

LISETTE.
Min Herre, qvitt med oss! Jag stod i skuld hos Er.

LUCILE.
Men säg mig nu, Dorante, säg sjelf, är det tillbörligt,
Att efter ömhetsprof, som öfvergått ert hopp,
Ni ger ändå, mot mig, er misstro sådant lopp,
Och öfverhopar mig med klagan, oupphörligt?

DORANTE.
Min fröken, finn då ej förbrytelsen så svår.
Och då ni vet, för Er, hur långt min dyrkan går,
Gif lof att nämna blott hur saken var beskaffad;
Sen döm, om jag förtjent att bli så strängt bestraffad.
Jag finner min rival...

LUCILE.
Åh! ni är skuldlös, ni!
Min klagan har ej grund, men väl er jalousie!
Jag har med svagheten att tillstå hvad jag kände,
Att tro er ömhet sann, och taga del deri,
Förtjent, jag finner det, förtjent att detta hände.
Ni har fått skäl deraf ...

[ 371 ]


DORANTE.
Men haf den godhet blott...

LUCILE.
Min godhet, — det är den, just den som mig förrådt!
Jag ser hvad tacksamhet man derigenom vinner.
Jag skulle bli, med Er, olycklig, som jag finner,
Och bli, till enda lön för alla tänkesätt,
Ett dagligt föremål för misstrons oförrätt.
Bedragna! hvarför ej behöll jag oafbrutit
Det lugn af evig köld jag njöt, och kunde njutit?
(med tårar.)
Jag trodde dig, Lisette; du ser, du finner nu...

LISETTE, (till Dorante.)
Men blygs ni inte, säj!

DORANTE.
Hvarmed har jag då brutit?
(till Lisette.)
Hvem vet mitt tänkesätt, min oskuld, om ej du?
Gråt inte, min Lucile! och skänk mig hopp ännu
Att se ett flyktigt moln förskingras och försvinna.
Det är min kärleks brott att dessa tårar rinna,
Men ock min kärleks höjd, som talar för mig här.
Hvar är det lugna bröst, som aldrig nödgats finna,
När kärleken är stor, hur misstrogen han är?

LUCILE.
Om nånsin han med skäl till misstro borde bringas,

[ 372 ]

Det vore då mot allt, hvaraf, på minsta sätt,
Ett älskadt föremål bedröfvas och förringas.
Se der er egen sats, ert eget tänkesätt,
I den Idyll, Dorante, som ådrog Er med rätt,
Min aktning, och mitt val, framför så många flera.
Förljusande poem! hvari ert snille mera
Än hjertat visat sig.

DORANTE.
Så osäll är min lott,
Att de ej röjas der, min fröken, någondera.
Min blygsel tvingar mig att yppa sjelf mitt brott.
Det har ej tillhört mig, det bifall som jag fått;
Och om, af dessa vers, den framgång som jag länte,
Likväl ej fyllt min själ med lugn och tillförsikt,
Var skälet, att jag njöt hvad jag ej då förtjente;
Var skälet, med ett ord, att denna skaldedikt,
Af Er så ofta läst, och med beundran skattad,
Var skickad blott af mig, men ej af mig författad:
En annan skref den.

LUCILE, (med förundran.)
Hvad?...

LISETTE, (afsides.)
Nå, sådan narr till karl!

LUCILE.
En annan? inte ni?

[ 373 ]


DORANTE.
Nej. Det är sant, det var
Min låga, denna gång, som skaldens låga tände;
Min själ, hvars rörelser han der i dagen lagt.
Men, hvad naturens språk är öfver konstens makt!
Och hvad han skillrat svagt, hvad jag så lifligt kände!
Ni älskar vers likväl. Hvad annat val alltså,
Än låna, för min eld, det språk ni tycktes gilla,
Och låta af en ann min ömhet tolkas illa,
Tillfreds att känna sjelf oändligt bättre då?
Men äger poësien för Er ett värde bara?
Och har jag, — (hvad för mig är grufligt att befara)
Förlorat mig, hos Er, med min uppriktighet?

LUCILE.
Den gör Er dubbelt värd min aktning. — Också vet,
Att den förändrar ej de löften som jag gifvit.
Af verserna, alltså, hvem helst som dem har skrifvit,
Är mödan ej, hos mig, förlorad som ni ser!
Jag var för känslan kall: jag är det icke mer.
Men tro mig, hvad jag var, det hade jag förblifvit,
Oaktadt alla vers, Dorante, förutan Er.

DORANTE.
Var dyrkad utan gräns, för evigt, i ett sinne,
Som återställs af Er till hopp och lugn igen!
Nu är min sällhet ren; nu kan jag njuta den.

LISETTE.
Åh! det tål tid med det! — Mig rinner nu i minne,

[ 374 ]

En liten bortglömd sak af annan art, min sann.
Förbud, i Herr fars namn, att nånsin se hvarann!
 
DORANTE, (bestört.)
Han vet då hvem jag är?

LUCILE.
Du skrämmer mig uppriktigt.

LISETTE.
Vi sökas ren, kanske. — Alltså: ifrån hvarann!
Täcks fröken stiga in? Herrn torde stanna, han.
Vi få att rådas vid, just nu, om något vigtigt.
 
DORANTE, (till Lucile.)
Ett ord, förr än ni går! ett ord, som lifvar opp
Mitt åter slocknande, och nästan släckta hopp!

LUCILE.
Ni har åtminstone, hvad ej är mer att dölja,
En förmånsrätt, hos mig, som tillhört ingen än.
Min far, om han är hård, kan vägra mig att följa
Min böjelse för Er; — men ej förändra den!


NIONDE SCENEN,

DORANTE. LISETTE.

 
DORANTE.
Det är väl någon viss, som valt den ädla vägen,
Att göra frökens far mig fyllest obenägen.

[ 375 ]


LISETTE.
Nej. Det är ni som sjelf förstört ert egit hopp.
Man bör väl, om ej mer, ha höflighet och öra.
Hvarföre lopp ni bort, och vägrade att höra
Hans vers, som han var nyss i tag att läsa opp?

DORANTE.
Ja riktigt! — Jag har gjort en dumhet, — det är gifvit.
Låt honom läsa nu: jag hör, med all min makt;
Och äfven, utan det, beundrar hvad han skrifvit.
Kort: jag förbinder mig, en gång för alla sagdt,
Att finna skön, hvar strof i gubbens vitterlekar;
Och är tillreds att slåss med hvem som det förnekar.

LISETTE.
Förbättra, när ni kan, en annan gång ert fel.
Nu är det inte det som blir för Er att göra.
Jag har ett vigtigt råd att ge, och ni, att höra.

Hör: säj mig, känner ni, till någon talrik del,
Den svärmen som ibland, med sina täta chorer
Af rop och stampningar, på våra skådespel,
Tar hörseln från parterrn, och äran från auktorer?
Och skaffar, oförtänkt, en fattig pjes till slut,
Det ljufva heders-pris, att formligt hvisslas ut?

DORANTE.
Hvad fan vill du med dem? åh jo! jag känner många.

LISETTE.
Fort ut, och fort omkring, att värfva och att fånga!

[ 376 ]

Och sen, på komedin med dem, i mängd och tal!
Ty pjesen som blir spelt, är just af er rival,
Och Herrn far dit, han sjelf.

DORANTE.
Du vill...

LISETTE.
Ja, räsonnera!
Gör skrupler. Damis han gör, tro mig, inga mera.
Ren har han röjt i bref alltsammans för er far,
Att ni var här; hvarför; hur dödligt kär ni var;
Kort sagdt, förrådt sin vän och hela hemligheten.
Och ni, — ni gör Er fin, och krusar med poëten!
Hvad angår pjäsen Er? den faller! nå, än sen?
För en som hvisslas ut, gör han väl sex igen;
Men mister ni Lucile, hvar skall ni då ta vägen?
Krig alltså mot hans pjes, och krig af all er makt!
Dit kommer frökens far, det har jag redan sagt;
Han är, ty värr, allt ren, författarn starkt benägen;
Men täflar han på scen, publikt, om snillets krans,
Och ser Herr Francaleu att segern der blir hans,
Blir visst en sådan måg hans innersta begäran,
Och gubben skall då tro, förtjust af rimarns glans,
Att han, i hans person, blir slägt med sjelfva äran.

DORANTE.
Du gör mig stel af skräck. Välan då: ingen nåd!
Min ångest för mig blindt att följa dina råd.


[ 377 ]

TIONDE SCENEN.


LISETTE, (ensam.)
Aha! min Herr Poët: ni hade det förslaget,
Att smyga sakta fram till äran! — ni är fin;
Och såg, ifrån er höjd, alltren vår dumma mine,
Den stund ni blänkte fram med det der dunderslaget.
Men det bereds er pjes, jag spår, vid detta laget,
En liten pip-musik, som ni ej räknat på;
Och händer det, Herr Skald! — ni vet vårt aftal då!