Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Oden/Fjerde akten
| ← Tredje akten |
|
Femte akten → |
FJERDE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
THILDA, ensam.
Från dessa öde-fält, du flyktar, grymma natt!
Och ingen tidning än från hären mig är lemnad,
Och ingen gräns ännu för svärdets härjning satt!
Skall dagen finna mig ― bestraffad ― eller hämnad?
(Efter något uppehåll.)
Jag ryser, hvilken skräck mitt qvalda bröst betar!
Och är det då ett brott, att straffa en barbar
Som offrat ömkanslöst min sällhet, mina dagar? ―
Han var min Konung: Ja, men han min bödel var!
Med högre röst ännu, än dessa samfunds-lagar,
Du ropar i min själ, natur, till mitt försvar!
Hopp till en rättvis hämd, hvad du är ljuft att smaka!
Tyrann, jag skall dig se så straffad du förskyllt,
Så smärtad, som jag sjelf, på dessa rum tillbaka,
På dessa rum, dem du med mina tårar fyllt!
Må Thilda dö. Välan! men må hon hämnad blifva!
Må Asa-thron förgås! må afgrund, som mig hör,
En seger utan gräns åt Romarns vapen gifva!
Och tiden min tyrann, så långt som böljan för,
I aldrig hvilad flykt kring hafvens öknar drifva!
Se der min sista bön, den bön mitt hjerta gör!
Du som jag älskade! du för hvars skull jag dör,
Om möjligt, hata ej en brottslig älskarinna,
Nog rättvis i sin själ, att sjelf fördömma sig;
Nog straffad af den lott, att evigt sakna dig! ―
Men fåfängt mina rop dig öfver hafven kalla:
Du hör dem ej; och jag, ― jag skall ej se dig mer!
Min sista blick skall ej på Yngves tårar falla!
Hans mun ej hämta opp den sista suck jag ger!
(Åter något uppehåll.)
Hvad tystnad! knappt ett löf för vädrens anda spelar!
Naturen syns ej än i dessa öknar väckt.
Allt hvilar — ingenting mitt hjertas plågor delar;
Jag ensam — men hvad gny sig öfver fälten sträckt?
Hvad hastigt sorgsna rop, som slå mitt häpna öra?
Hvem kommer? — Asmun sjelf, af blod och stoft betäckt!
Välan, det är min dom, min dom jag går att höra.
ANDRA SCENEN.
THILDA. ASMUN, Hans Väpnare.
ASMUN, med förtviflan.
Hör den, olyckliga! och se ditt fosterland
I fiendernas våld, din kung till offer lemnad,
Din far af nesa höljd, din älskare i band,
Och säg om du är nöjd, och säg om du är hämnad!
THILDA.
Min älskare i band! — Död! krossa detta bröst! —
Men länge mina rop till dig förgäfves skalla,
Du hör ej!
ASMUN.
Veka kön, förskräcks att honom kalla!
Tungt är hans sista slag, och hämnande hans röst
THILDA.
Hvad hjelper bilan sky, för offret som skall falla?
Förkorta plågans tid, min far, och tala. —
ASMUN.
Nog;
Du vill det. — Vare sig af svaghet, eller fog,
Men trött af dina rop, som smärtade mitt öra,
Af dina tårar frätt, som brände på min kind,
Jag gick för äran döf, jag gick för faran blind,
Att hämna dina qval, och mig förnedrad göra.
För väl, mitt namn till blygd, jag brottet öfverlagt.
I spetsen för den här, jag nyss ur lägret bragt,
Då, mot det öppna fält, jag mina flyglar sträckte,
Pompé, från detta pass som baktill oss betäckte,
Föll in, på gifven vink, med styrkan af sin makt.
Allt skingrades och vek. Förstörelse och häpnad
Sig spredo led från led, der Romarn bröt sig fram,
När hastigt, ljungande utur ett moln af dam,
En hjelte visar sig, i Schytisk rustning väpnad,
För hären. Stolt hans växt, och stark hans stämma var.
Kring skullran från hans kind de ljusa lockar fläkta,
Förtviflad höjer han sin arm, beredd att fäkta,
Och lyftande den hjelm, han på sitt hufvud bar,
"Stån kämpar," ropte han, "hvad fruktan er betar?
"Är detta Schytens mod, och kämpa-Göthens seder?
"J flyn, — och utan strid, J dön, — och utan heder,
"Då fosterland och kung begära ert försvar!
"Stån, kännen eder prins, som himlen skickat har,
"På ärans glömda väg att återföra eder!"
Han slöt och flög till strid. På denna tappra röst,
Som vidsträckt skallade lik thordön ur hans bröst,
På denna ljungeldsblick, som från hans öga brände,
Och den förtviflans höjd, som lästes i hans syn,
Din prins, olyckliga, din älskare jag kände,
Och sönk till jorden tryckt, som af en blixt ur skyn.
THILDA.
Han? Yngve! det var han? o Gudar! o Försyn!
ASMUN.
Ja, hvem, om ej en Gud, som skyddar Odens länder,
En öfvermensklig makt, med ödet i förbund,
Hans son tillbaka fört, på samma dag och stund,
Då lågan af ett krig brast ut på våra stränder?
Jag kände nu, med skräck, den man som jag förrådt;
Men hjelpen var för sen i höjden af mitt brott.
Förgäfves gjordes allt, att samla de förströdde.
Ett skall af Yngves namn flög hastigt hären om,
Som Oden med sin röst, sin åtbörd understödde;
"Kom, skrek han, tappra folk, kom följ din Konung, kom!
"Känn Yngve, känn min son: förena dina leder,
"Och segern hör dig till. J kämpar, for han fort,
"J här den höfding sen, som himlen lofvat eder,
"Tron ej att Gudarna ett fåfängt under gjort."
Förgäfves Odens röst, förgäfves Yngves klinga,
Förgäfves ändtlig jag, som ensam offras bort,
Förenade vår makt att stridens öde tvinga;
Förstörelsen sitt våld kring hela fältet spred.
Der störtades en tropp, der krossades ett led,
Och Schyten, full af mod att fäkta till det sista,
Men skingrad, obetäckt, och maktlös i sin harm,
Ser, höljd af sår, sitt spjut mot Romarns pansar brista,
Och stupar, utan hämd, ett offer for hans arm.
THILDA, som afbryter honom med häpnad och otålighet.
Men Yngve?
ASMUN.
Från sitt folk, hvars senhet han förtryter,
Hvars mod, af faran höjdt, i trängseln honom för,
Ett retadt lejon lik, som alla stängsel bryter.
Af Romarn, hvar den möts, hans arm ett offer gör,
Och blodet för hans svärd, så tidt det lyftes, flyter.
Han far, han störtar ner, han krossar, han förströr,
Med lika häpnad sedd af Romare och Schyter.
Förloradt är dens lif, som kommer honom när.
Ju mer han vågar sig, ju mer han fruktad är.
Förtviflan för hans arm, och ur hans öga brinner.
Han söker döden blott, och alltid segern finner.
Allt viker för hans hugg. Af år och fasa stel,
Jag fåfängt likna vill hans hastighet att strida;
Min enda önskan är att stupa vid hans sida,
Och med mitt sista blod försona mina fel;
Men, långsamt mina fjät bland stridens fasor skrida,
Der, knappt af ögat följd, han, lik med blixten far,
Som genom fästets natt sin ljusa strimma drar.
THILDA, med mera stillhet och likasom med en slags öfverlåtenhet.
Välan?
ASMUN.
Af samma mod han alltid längre rycktes;
Bland fiendernas tropp han ändtlig ensam stod.
Hans styrka större blef, ju närmare den trycktes;
Men jemmer! svärdet brast, och segern svek hans mod.
Den arm, som Romarns här och döden trotsa tycktes,
Är nu i fjettrar smidd, som färjas med hans blod.
Allt är förloradt, allt; blott döden står oss åter.
THILDA.
Du bär ett svärd ännu, det fordras blott ett slag,
Och denna sista tröst du likväl dröja låter!
Och blixten krossar ej ett missfoster, som jag!
(Hon böjer sig med ett uttryck af högsta förtviflan öfver en af de stenar hvarpå Fält-Rådet sutit.)
ASMUN.
Hvem nalkas? Yngves far! o brott! o fasans dag!
Af sorgsna hopar följd, hans fjät med nesa skrida,
Bland romerska gevär, som trotsa vid hans sida.
Hvi släpar ej min hand, den bojas tyngd han drar!
TREDJE SCENEN.
ODEN. ASMUN. THILDA. Romersk Vakt. Folk af bägge Härarne.
ODEN, i bojor till Asmun.
Du vänder ögat bort? min åsyn dig förskräcker?
Du njuter ej den hämd hvartill du törstat har?
Du ser din kung i band och glädes ej, barbar?
ASMUN, med bortvändt ansigte.
O sol, du ej ditt ljus för dessa ögon släcker!
Och afgrund, för min fot du öppnar dig ej än!
J Gudar! med hvad brott förtjenar man då den?
(Till Oden, med nästan förqväfd röst, och i det han räcker honom sitt svärd.)
Kan du, för bojans tyngd, så straffa mig, så döda.
Om ej, — så spara ord, och slit ej sår som blöda!
ODEN.
Lägg bort ett qval, barbar, som då sig yppa bort,
När du mot kung och folk lät hämdens känsla råda.
En själ, nog litet stolt att stämpla och förråda,
Är lätt föraktlig nog, att ångra hvad hon gjort.
En bof var alltid feg; förrädarn, alltid svag,
Förskräcks, den första sjelf, af blixten som han tänder.
Om en af oss förtjent att straffas, är det jag,
Som tryggats vid en makt, förtrodd i dina händer,
Som väntat ädelmod ifrån ett vilddjurs bröst.
Njut segern af det svek, som kröner dina dagar:
Se Schytien under ok; ur bojan hör dess röst,
Vid fallet af dess thron, dess tempel och dess lagar;
Förena sjelf din arm med härjarns eld och svärd,
Och mätta fullt en hämd, som är ditt hjerta värd!
ASMUN.
Far fort; jag har förtjent att jordens afsky vara;
Men du är far som jag: se der hvad jag kan svara.
(Han tar Thilda vid handen och för henne fram till Oden).
I denna böjda hamn, af långsamt qval förtärd,
Säg: känner du den brud, som var din son beskärd?
THILDA, till Oden.
Ja prins, mig tillhör nu för dina fötter falla;
Du äger denna rätt, i dag, af Thildas brott.
Hör opp att Gudars blixt på Asmuns hjessa kalla,
Se här, och hämna dig, det bröst, som dig förrådt.
Den boja man dig gett, skall ej din hämd fördröja,
Min hand är fri ännu, och döden är min lag;
Må till ditt hjerta blott min sista suck sig höja,
För en förtviflad far, bedragen liksom jag!
Prins, jag förföljde dig, jag såg mig förolämpad.
Min kärlek för din son, försmådd, men icke dämpad,
Se der det afgrunds-frö, som brottets ursprung var.
Jag ensam det begått; jag har förledt min far;
Han har ej stått emot min åsyn och min smärta.
Hans ålderdom, hans dygd, hans ädla tankesätt
Måst vika för den hämd, som ropat ur mitt hjerta,
För känslan af förtryck, förakt och oförrätt.
Hvad vill du? han är far; naturen tar sin rätt.
Han följde hennes lag, och har ej kunnat tänka
Det vore kungars rätt att mensklighetens kränka.
Sarmaten är dig känd, han ej förtryckas vet,
Och hämden är hans dygd, så väl som tacksamhet.
ODEN.
Väl. Njut, af hämdens dygd, den sällhet hon skall föda,
Gå bort och se den prins, du älskat och förrådt,
Kanhända denna stund för Romarns bilor blöda,
På vink af en rival, som skryter af ditt brott!
THILDA, utom sig.
Han!.. Bödlar, det är mig — mig, mig, J skolen döda! —
(Till folket.)
Och du försagda folk! du hör, — och låter ske!
(Med villrådig förskräckelse.)
Olyckliga!...Min far...hvad väg....hvar äro de?
Hvart går jag? — o min prins! låt mig ditt öde följa!
O du, som gjort mitt brott, må du min oskuld se,
Och sen må blixten slå, och afgrunden mig dölja!
(Hon skyndar bort.)
ASMUN.
(Vill hindra henne.) (Pompé visar sig.)
Min dotter! .... hvilken syn!
ODEN.
Förskräcks du för Pompé?
Hans tacksamhet, hans gunst mot dig ej kunna fela,
Och timmen stundat har, att edra lagrar dela.
FJERDE SCENEN.
ODEN. ASMUN. POMPÉ. MILO.
Liktorer.
POMPÉ, till sitt folk.
För långt man styrkans rätt och svärdets härjning sträckt;
Soldater, krigets bloss af segern vare släckt!
Vi sett förskräckelsen, i natt, framför oss ila,
Jag vill att lugn och rätt må följa våra fjät;
Man bjude stridens glaf från denna stunden hvila,
Och Schytien i vår makt, Qviriter, skyddom det!
Ett folk, som seklers tid sitt sjelfbestånd bevarat,
Är vördnadsvärdt och stort, ännu i sina band:
Man frede dessa tjäll, man skone denna strand,
De vårdar njute hägn som krigets öden sparat,
Och störes templens frid af ingen brottslig hand!
(Blir varse Oden.)
Välan, inför den thron som Odens Son försvarat,
Jag ser då Oden sjelf i bojor släpad bli?
Men en besegrad Kung, är ännu Kung. — Var fri.
Tag bort hans band. Din thron bör mig tillfyllest göra.
Väl, är jag hämnad?
ODEN.
Ja, och som tyranner böra,
På ett dig värdigt sätt, med ett förräderi.
POMPÉ.
Men denna tappra son, af hvilken allt berodde,
För Rom så fruktansvärd, så dyrkad af din här,
Den höfding, vid hvars arm man segern fängslad trodde,
Han kom, han drog sitt svärd: och Schytien bojor bär!
ODEN.
Min son med vapen lärt, och ej med ränker strida:
Den konsten tillhör Rom, och Rom den bruka må.
Hon är dig värd, Pompé.
POMPÉ.
Du djerfs att smäda?
ODEN.
Gå.
Föraktet för ditt svek hos Oden sträcks för vida,
Att han dig vårdar ens dess låghet förebrå;
Men denna sälla far, som suckar vid din sida,
Kan lära dig kanske min tystnad att förstå.
POMPÉ.
Hans vänskap var försmådd, hans dotter var bedragen,
Hans lif förgiftadt var, hans hämd är rättvist tagen.
ASMUN.
Jag var förledd, Pompé, och hämden orättvis.
Mitt hjerta brottsligt var, och det har straffadt blifvit;
Af plågoandars hand, jag bär det sönderrifvit.
Men förrn min tunga qväfs af mina ådrors is,
Må ångern mina fel för verlden kända göra,
Och Odens namn den rätt, hans dygder njuta böra.
Det var ej han, Pompé, som trolöst hjerta bar,
Men jag som otacksam, som grym och brottslig var;
Jag, som i samma stund han Thilda återstälde
Lif, Brudgum, sällhet, allt, — af ingen fasa väckt,
Fullbordade min hämd, och störtade ett välde,
Som sjutton år hans lof kring Asiens gränsor sträckt.
Pompé, densamma hand der han försvaret lade
Af helgedom och thron, är den som dem förrådt!
Du såg, du tålte det; du smickrade ett brott,
Som Marius rodnat för och Sylla straffat hade!
Du har, till blygd för dig, och ringa frejd för Rom,
Begagnat svagheten af Asmuns ålderdom.
För mig är öfrigt blott ett hatadt lif att sluta,
Nog lycklig om mitt svek försonas med mitt blod;
Men du, om någon bön min ånger finge gjuta,
Om du en känsla bär af öfrigt ädelmod;
Vet, att med skonsamhet en brottslig seger njuta!
POMPÉ.
Du ser mig billigt stum vid allt hvad du mig sagt.
Ditt tal har lika rätt till undran och förakt!
Pompé har glömt, kanske, sitt värde och sin heder,
Då han till ett förbund med Asmun stigit neder,
Men har ej kunnat nog förgäten deraf bli,
Att stiga ner till del i dess förräderi.
Emot förtryck och våld sitt bistånd han dig lemnat;
Du har ej glömt det pris, till hvilket han dig hämnat;
Besvurna löftens helgd, mot fyllda löften sätt,
Och tala sen om dygd, och gräns för segerns rätt.
ASMUN.
Jag dig förstår, Pompé: Jag vet din makt — vår fara, —
Vet, till min dotters hand, den våldsrätt som du har;
Men Yngves far är der. Jag låter honom svara.
ODEN.
(Till Asmun.)
Välan, Pompé! — och du! — förnimmen detta svar:
Lågt, Asmun, var ditt brott, och feg din stämpling var;
Men ditt försåt, din hämd, ur hvilka skäl de flutit,
Då uppenbart och sant din ånger visat sig,
Är Oden än tillreds, att glömma hvad du brutit:
Ett enda vilkor blott, och han förlåter dig!
ASMUN.
Befall. Du har hos mig ej något mer att skona.
Min dotters hand, — mitt lif, — hvad offer fordrar du?
Skänk Asmun blott ett sätt att sina brott försona,
Och tro han köper glad, om det kan ske ännu,
Med allt sitt blod igen din frihet och din krona.
ODEN.
Svär då vid fädrens mull, vid de odödlige,
Vid denna dotters dar, hvars öden du begråter,
Vid dina egna brott, vid mig som dem förlåter,
Att aldrig Thildas hand skall ägas af Pompé!
POMPÉ.
Hvad raseri!
ODEN, till Asmun som synes häpen.
Välan: förråder du mig åter?
Du tvekar?
ASMUN, efter någon tystnad.
Icke mer. Jag svär det skall ej ske!
(Han går med häftighet bort af Scenen.)
FEMTE SCENEN.
POMPÉ. ODEN. MILO.
POMPÉ.
Om hämdens Gud din syn för egen fara slutit,
Förgäter du jemväl, att du ännu är far?
Att jag ännu din son i mina bojor har?
Och att det gjutas kan, det blod, som ej än flutit?
ODEN.
Du känner ej det folk, dig lyckan underlagt,
I fall du tror med hot att göra det försagdt.
Ja, gick du mera långt i grymhet än i ränker,
Och tömde du dess blod, som du dess frihet kränker,
Bedrags ej af ditt hopp, och smickras ej, Pompé,
Vid dina bilors glans, att Schyten bleknad se.
Vi lemne Rom dess frejd af hundra konsters ära,
Som veklighet och prakt inom dess murar nära,
Och laster och förderf kring jordens rymder strö;
En enda vettenskap af oss det kunde lära,
Den enda gör oss nog för alla: den, att dö!
Du segrat; du min son i dina bojor äger:
Försök om Odens blod förnekar hvad han säger.
(Han går.)
SJETTE SCENEN.
POMPÉ. MILO.
POMPÉ.
Hvad har jag hört! hvad folk! hvad konung! hvilken far!
Till offret af en son, som till en seger färdig!
Så Romare jag är, är han min afund värdig!
Så trotsad jag mig ser, han min beundran har!
Jag honom bojor gett, och blygs att mindre vara!
Mot mina lagrars rätt, mitt hjerta vittne bär!
Af den jag kufvat har, jag förolämpad är,
Och rodnar för den makt jag tvingas att försvara!
Hvem nalkas?
SJUNDE SCENEN.
POMPÉ. MILO. THILDA. HILDUR.
POMPÉ.
Thilda sjelf! hvad hennes åsyn sårar!
På hennes visna kind den bleka häpnan rår!
Det är då så Pompé dess första hälsning får!
Och för hvem rinna de, J Gudar! dessa tårar!
THILDA, likasom uppvaknande.
För en rival, Pompé, ej längre fruktansvärd,
Hvars olyckor jag gjort, hvars tro jag ej är värd,
Hvars bojor eller död jag blott begär att dela;
En hjelte, om hvars namn ditt hjärta ej kan fela,
Och hvars förrådda blod till dina fötter för
Det villdjur, som du tjent, som straffas, och som dör.
Hvad blick — som blodets väg i mina ådror isar!
Pompé, jag vet ditt hopp, och, för att säga mer,
Mitt hjerta nekar ej den oförrätt dig sker.
Men om för ädelmod en romersk själ man prisar,
Om verlden, tills i dag, i dig en hjelte ser,
Förlora ej det namn dig hennes vördnad ger!
Haf ömkan med det bröst din seger genombårar.
Befall mig dö: — men låt min skugga njuta ro!
Låt mig få se den prins, som ägt, som har min tro,
Och sedan hämna dig, och straffa mina tårar!
(Hon kastar sig på knä.)
Hör, hör de sista rop från denna matta hamn,
Som, stel af dödens köld, vid dina fötter hänger.
Befall den grymma vakt, som här, i Segrarns namn,
Ur sina bilors krets en tröstlös maka tränger,
Att skingra denna borg, som mig från Yngve stänger.
Låt mig få se min prins — och dö uti hans famn!
POMPÉ, med ofta afbruten röst i det han upplyfter henne.
Ert tal...Er fordran... allt, betar mig ord att svara.
Jag var ej hittills van, i ett besegradt land,
Af den jag länte skydd, att förolämpad vara...
Förlåt, jag önskar er ett hatadt minne spara...
Men Thilda, har hon glömt åt hvem hon skänkt sin hand?
Om hennes löftens tro jag värdigare dömde,
Och väntade mig ej den hälsning hon mig gömde.
THILDA.
Du har min älskare, Pompé, i dina band.
Du går med hämdens brott att dina lagrar fläcka;
Begär du att hans brud, bland dina bödlars tropp,
Skall på hans fallna thron, hans blodbestänkta kropp,
En hand, med tårar sköljd, till din belöning räcka?
Begär du...
POMPÉ.
Jag begär, att man mig ej bedrar,
Att sina eders vigt man bättre öfverväger;
Att skonas för en skymf. Om man Pompe betar
Den rätt han till er hand, af Asmuns löften äger,
Så vet han nyttja den, som han af segern har.
THILDA.
Hvad seger! hvilken rätt! jag dig förstår, barbar.
Af ett förräderi ditt hjeltemod sig hedrar!
Jag ser din föresats, och jag är värd min lott.
Men tänk ej, oansedt min svaghet, mina brott,
Att till en undanflykt mitt hjerta sig förnedrar.
De löften jag dig gett, jag dem fullborda skall.
Med segern, tag den hand hon dig till byte lemnat,
Men färgad af mitt blod, men känslolös och kall,
Men sådan Yngves brud dig den från början ämnat:
(Hon drar fram en dolk, som hon höjer emot sitt bröst.)
Se här din stund, Pompé. Min hand är din, — befall!
POMPÉ, rycker dolken ifrån henne.
Håll, grymma! Är då allt i dessa fasans länder
För mensklig känsla dödt, och för naturens röst?
Om blod är det du vill, så vänd mot detta bröst
Det jern, för mordet gömdt, som väpnar dina händer.
Släck ut, i dödens natt, den kärlek du bedrar.
Sen du förrådt den prins, hvars dyrkans mål du var,
Sen du till bojans blygd din konung förödmjukat,
Sen du med ånger fyllt en åldrig faders dar,
Så krossa, fyllest grym, det verktyg som du brukat,
Och lägg ännu en hämd till den du smakat har.
Se der den kärleksfest, min seger skulle kröna!
Men mins att allt är här min vilja underlagdt:
Om hvad jag gjort för dig du vägrar att belöna,
Till minsta spara mig, förmätna, ditt förakt,
Pompé ej danad blef att denna känsla röna.
Om han har svaghet nog att ömma dina qval,
Har han ej låghet nog att tåla oförrätter.
Räds att det skryt af tro, du i din afsky sätter,
Kan blifva dyrt för dig, och dyrt för en rival...
THILDA.
Välan! lägg våld till hot och gerningen till tal:
Allt hvad jag kan, likväl, är blott att dig beklaga.
Begär ej mer; mitt val, och mitt beslut är sagdt.
Din rätt är svärdets rätt, din hämd är fri att taga,
Du äger din rival i dina bojors makt.
Men om du har en själ för högre känslors ära,
Om dig ett namn är kärt, som verlden dömma skall,
Bemöt med ädelmod en ovän i dess fall,
Hvars olyckor och dygd din mensklighet begära.
Mins denna dom, Pompé, i hvarje dödligt bröst,
Hvaröfver segrarns glaf ej äger att befalla;
Mins att förtryckarns våld med afsky näms af alla,
Då hjelten som förtrycks, förenar allas röst.
Det blod kan hämnadt bli en dag till verldens tröst,
Med hvilket Romarns arm dess brutna throner fuktar.
POMPÉ.
Det är ej verldens dom, ej hennes hämd jag fruktar.
För äran af ett namn, i segerns häfder stort,
Mitt högmod kanske nog, kanske för mycket gjort.
Ett mål af annan vigt min omsorg här bereder.
Jag föddes ej tyrann till hjerta eller seder;
Kan se, förutan harm, en lyckligares lott,
Och hatar att med blod ett företräde hämnas.
Men då jag har en rätt, då jag ett löfte fått,
Begär jag, som en ann, att ej till offer lemnas,
Och det hör Thilda till att spara mig ett brott.
Jag vördar ädelmod, men ej med svaghet paradt.
Om Yngve är Er kär, tag omsorg om hans dar.
Se der, i korta ord, Pompés beslut förklaradt;
Det är vid altaret han väntar edert svar.
(Han går.)
ÅTTONDE SCENEN.
THILDA. HILDUR.
THILDA.
Barbar! hvad vill du mer, än mina tårar svarat!
Se der den gunst min bön vid dina fötter vann!
Din falska sinneshöjd bedrar mig ej, tyrann,
Din hämd, din kalla hämd, är dubbelt låg och blodig.
Du mördar utan hat, och tror dig ädelmodig!
Gå fröjdas af ett rof, som dig ej undfly kan!
Njut segerns pris, i skygd af dina bödlars skara!
Ja Yngve! allt är sagdt. En annan dig betar
Hvad ej din hjeltearm är fri att mer försvara.
En annan! Fienden af dig och af din far!
Men kom: ett vittne blif, om Thilda trogen var.
För hennes släckta blick, se Hymens facklor brinna.
Se henne, dödens rof, i segervinnarns famn,
Men stapplande ännu på ljudet af ditt namn,
Förstelna med det blod, hon gifvit luft att rinna!
Se henne dö; men dö dig värdig: — en hjeltinna,
Fördömlig i sitt fel, försonad af sitt slut,
Och rys af lika skräck, och lika tårar gjut,
Att henne brottslig se, och att dig hämnad finna!