Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Blix

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Efterhärmning. Fragment af den högre Kritiken
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Sveriges Statshvälfningar och Hushållsanstalter, ifrån år 1720 till år 1792
Våldet på Belindas lock  →


[ 248 ]

Sveriges Statshvälfningar och Hushållsanstalter, ifrån år 1720 till år 1792, jemte orsaker och anledningar dertill, af M. Blix, Häradshöfding.
Filosofiskt försök, att utur menniskans egenskaper utröna ändamålet hvartill menniskan är skapad; samt att utur djurens egenskaper utröna ändamålet för djuren, af M. Blix, Häradshöfding.

Herr Blix, Häradshöfding, som för få år tillbaka första gången visade sig på den auktorliga skådebanan, har genom desto flitigare uppträden sedan sökt att underhålla sin hågkomst hos allmänheten. Jordbruket, finanserne, politiken, historien och sednast filosofien äro de ämnen, hvari han ansett sig kallad att undervisa. Någon skall, med denna underrättelse, måhända redan vid genomögnandet af den sist anförda ordrika titeln, förundra sig öfver så vidsträckt sakkunskap, och så liten kännedom af språk och stil. Men den, som utan att stanna dervid, blott behagar sträcka den ringaste pröfning till sjelfva skrifterna, skall snart finna emellan begge delarne den fullkomligaste jemförlighet.

Antalet, och den tätare följaktigheten af dessa arbeten, vittna oemotsägligen, att Herr B:s skrifter [ 249 ]ibland oss icke sakna läsare. Man kan ej neka, om man också gerna ville, att en ibland dem gått ända till tredje upplagan. Ibland den större mängd hågade köpare, som detta förutsatter, torde dock en enda liten klass böra för sanningens skull undantagas: den synes utgöras af sådana, som älska att finna, i böcker som angå rikshushållningen, erfarenhet och mogen öfverläggning; i historiska och politiska skrifter, sanning och oväldighet; i filosofiska, kännedom och tankeföljd, och i alla tillhopa, skrifartens värdighet.

Hr B:s första skrift, Svenska Jordbrukets historia, har funnit motsägare, dels i anseende till principen, (hvilken i sanning kunde synas tagen ännu mera till andras förmån, än till sjelfva jordbrukarens) dels äfven i anseende till vissa uppgifters riktighet. Till detta sednare slags kritik har Hr B. grundligen svarat genom liknelsen om någon, som på en väg söker upphinna sin föregångare; det måste ske dervid, heter det, att han först får honom i sigte bakifrån; hvilket skall hafva händt Hr B., enligt hvad han sjelf yttrar, med det ämnet han afhandlade. Dernäst påminner han, att just sådane anmärkningar (emot goda bakvända afhandlingar) gjordes också i Frankrike kort före revolutionen; hvadan han synes likasom frukta hos sina granskare någon trolös afsigt emot det [ 250 ]allmänna lugnet, och afskräcker dem med Polens öde ifrån vidare påminnelser.

Skriften om Finanserna har blifvit granskad i en särskilt afhandling, och så långt vid en hastig läsning kunnat dömmas, med en grundlighet och en tillbörlighet af skrifart, hvilka, ännu mer än sjelfva stridigheten i meningar, göra denna afhandling till en verklig motsats af Hr B:s arbeten.

Boken om Sveriges Statshvälfningar och Hushållsanstalter ifrån år 1720 till år 1792, är ibland alla Hr B:s skrifter, likasom den vidlyftigaste, äfven den mest kringspridda och i sanning den märkvärdigaste. Den innehåller, utom en kritik öfver 1720 års Regeringsform, en slags Riksdagshistoria för sednare tider, starkt späckad med Hr B:s egna spekulationer i några mål af den allmänna hushållningen. Jemte allt detta, innehåller denna bok ännu många flera särskilt anmärkliga saker; såsom, för att exempelvis nämna några deribland: vissa till sak och uttryck, i det minsta sagdt, ganska vågade omdömen öfver en nyss afliden Svensk Konung; flere påminnelser vid eller mot billigheten af Carl XI:s bekanta Reduktion; Rysslands garanti för 1720 års Regeringsform öfverallt anförd såsom en afgjord och oförneklig sak; bevis att Svenska Adelns jord är af all jord i riket den mest betungade; och utom mycket annat [ 251 ]af samma beskaffenhet, slutligen äfven en liten satirisk jemförelse emellan de fyra Riksståndens rättigheter, hvilket ämne likväl i sanning tyckts fordra ett något olika behandlingssätt.

Det heter i denna jemförelse, om likstolen som för begrafningar tillkommer Presterskapet: att denna grofva betalning tages, fastän presten för sin tjenst viss lön njuter. — Och längre fram: olycklig den lekman, som skulle bjuda till att här vandra i den ostrafflige Abrahams spår och sjelf begrafva sin däjeliga Sara. — Vidare, och om undantag i begrafnings- och likstolsrättigheten, såsom tillexempel, i händelse af sjelfspillingar: ehuru rörande tillfälle det här vore för en anderik man, att vid denna uslings graf varna sina kära åhörare från djefvulens försåt och list, hafva dock lagarne beslutit i 13 kap. M.B. att straffa en död kropp för det brott han begick å den tid han var lefvande, och derföre, utan åtal af Presterskapet, här lemnat begrafningsskyldigheten åt rackarn. Jag känner, fortfar auktor vidare och i anledning af Presterskapets boställen, jag känner inga flera varelser i Sverige, än stararne och presterne, som äga nästen utan att bygga dem. Spilkråkan timrar åt de förra och församlingen åt de sednare.

Man torde väl näppeligen hafva sett någonsin [ 252 ]tillförene, i ett offentligt historiskt arbete, eller någon annan skrift, ett helt Riksstånds rättigheter med sådan stil afhandlas. Men jag har trott denna lilla profbit behöfvas, för att såsom en tjenlig inledning bereda läsarn till det påföljande.

Det är i företalet till andra delen af detta arbete, hvilken begynner med Konung Gustaf III:s regeringstid, som auktor yttrar sig på följande temligen oförväntade sätt:

Om erkänslan obestridligen är berättigad, att med strida tårar fukta det nyss uppkastade stoftet åt qvarlefvorna af en vårt slägtes krönta välgörare; — så är förmodligen vid befrielsen från en plågare ingen viss termin bestämd eller utstakad bakom konungagrafven, för oskulden att få sucka, och för den qväfda samfundsdygden att få draga andan till sig. Hvarföre skulle man då icke beskrifva Gustaf III:s ur minnet, medan det är friskt? — Man studsar tillbaka vid denna strof; och man har rätt att göra det. I fall Hr B. trott, att under dessa begge motsatser finna för sin kända välmening en skärm emot vådliga tydningar, så känner han illa naturen af den retoriska figur han nyttjat. Det gifs ingen läsare och ingen skribent, som ej skall säga honom, att denna fras, för att kunna försvaras inför hvad slags domstol det ock vore, vitter eller borgerlig, måste nödvändigt [ 253 ]helt och hållet omvändas. Skulle han ej hafva vetat, att i alla sådana motsatser innehåller den sednare alltid sjelfva tillämpningen? Det är visst här, om någonsin, som man bör hoppas att Hr B. sett sitt ämne, eller sin tanke, bakifrån. Jag skall ej tillåta mig någon annan anmärkning öfver detta ställe. Se här en och annan af de strida tårar, hvarmed Hr B. 1795 fuktade det nyss uppkastade stoftet åt qvarlefvorna af Gustaf III.

2 del. p. 220 — — — Kung Gustafs myckna snille passade icke åt hans vanmäkliga rike. Hans regering kommer och verkligen för efterverlden att liksom föreställa kavalkaden af en för stark ryttare på för mager och mattad häst. Både ryttare, manöver och sporrar äro för svåre åt hästen, fastän hästen har mera eld, styrka och istadighet, än ryttaren föreställde sig. Och härigenom händer, att hästen kabriolerar; och knäcker ryggen. Första tåren.

Nej , Gustaf III hade bort få vara Frankrikes Konung i Ludvig XVI:s ställe. — Men jag ber Hr B., hvarföre då just i en halshuggen Konungs ställe? Förslaget är ej välvilligt; och hvarföre borde han icke så gerna få vara Sveriges? Jo, heter det — — — Sverige hade väl då måst sakna en Konung af ovanligt stora egenskaper, och med honom en hel hop af sin nu ägande [ 254 ]prydlighet — men hade förmodligen tillika varit af med alla sina tre slags riksgäldssedlar, och en stor del af sin utländska skuld. Andra tåren.

Pag. 218 beskrifver på följande sätt en del af dessa stora egenskaper, och deribland i synnerhet Konungens nyss berömda myckna snille. — — — Om man betraktar, att de saker för hvilka Konung Gustaf kom i mesta ropet, voro dristigheter, som aldrig så många i rad hafva lyckats för en och samma Konung, så lärer icke nekas, att om en viss hetta icke inledt hans motparti i oförsigtigheter, hvarigenom Konungen just i sakernas krisis fick tillfälle att gå litet längre än han nånsin sjelf hade vågat hoppas; så torde mycket af Konungens nu erkända statsklokhet hafva hos efterverlden kommit i stark fråga. Och hvari bestod väl Konung Gustafs politik? kanske i någon lång uträknad plan? kanske i sammanbindandet af en mängd föresedda händelser, hvartill Konungen hade likasom sjelf lås och nyckel? Nej tvertom. Ingen ömsade oftare planer och system, embetsmän och regeringsformer än Gustaf III. Hans hela konst bestod i en viss snabbhet att betjena sig af tillfällen — att alltid gå en ny väg hvar gång han fick en ny utsigt — och i hela hans rike fans ingen enda orsak till hans inrikes mäktighet. Och detta verkmedel skaffade han sig visst [ 255 ]icke sjelf utan lyckan skaffade honom det. Tredje tåren.

Pag. 216 innehåller på samma satt en liten målning af dessa egenskaper, fastän mera vänd åt den moraliska sidan. — Det såg ut som Konung Gustaf icke var nöjd att blott och endast njuta — som han icke var tillfreds derest hans njutande icke blef väl synligt. Han ville likasom stundeligen visa Svenskarne, att de nu styrdes af en konung, som icke berodde af sina ständers statsregleringar. Fjerde tåren.

Pag. 265 framställes åter ett litet drag af dessa stora egenskaper i regeringsvägen. — — — Det såg dock ut såsom Konung Gustaf i början af sin regering ärnade göra något för åkerbruket. Han log dertill två steg:

det ena,

att han — till Jordbrukets och Slöjdernas hjelp!!! — inrättade WasaOrden!

Men jordbrukets och slöjdernas sjukdom bestod i vanmakt, och denna sjukdom kunde Wasaordenstecknet ingalunda kurera. WasaOrdens rätta ställe blir alltså ibland de många prydligheter, som det Svenska Lejonet i Konung Gustafs tid fick, då det dagligen gick till hofs med klippta klor och putsade morrhår. — Man måste tillstå, att denna tår var väl en af de ömmaste, hvarmed [ 256 ]någonsin, som Hr B. vältaligt uttrycker sig, erkänslan fuktat det nyss uppkastade stoftet åt qvarlefvorne af en vårt slägtes krönta välgörare; — ty jag tror alltid, att det är på Konung Gustaf III som föresatsen af den anförda perioden ur Hr B:s företal ofelbart syftar. Andra må förklara eftersatsen.

I 3:dje del. flyta ännu några dylika tårar, bestämde att fukta det nyss uppkastade stoftet åt qvarlefvorna etc. Se här en, (pag. 81) som rinner ändå nästan stridare, än någon af de förra. — — — Men jemte gillande af satsen, (det är frågan om Ständernas hemställan 1786, rörande barnamords hämmande), förklarade Konungen uti tryckt publikation, att rikets villkor icke medgåfvo denna utväg. Ändå medgåfvo dessa villkor kort derefter större summor, än härtill behöfdes, till ökande af sådane biskopars och embetsmäns löner, som hade nog förut. — De tilläto nyss förut byggnaden af ett operahus, som täflar med de flesta i Europa — de tilläto att gräfva ner millioner kring Drottningholm och Haga — att resa bort andra millioner kring Europa — och slutligen att kriga bort ännu flera millioner emot Ryssland etc. Jag undviker att sluta denna period. Se här blott ett litet stycke, som förklarar [ 257 ]det nvss anförda. Det förekommer i 2:dra delen pag. 263: Sverige hade icke år 1786 tillgångar nog, att med 15 R:dr stycket frälsa från knifven hundrade späda barn, som årligen mördas af sina mödrar: men tre år derefter hade det penningar åt emellan 60 och 80,000 Svenskar, som måste bita i gräset. Det är tid att upphöra med dessa utdrag, och att hämma denna tåreflod. Hr B. gråter för oerhördt.

För lågheten att genom dessa anförda ställen vilja bereda Hr B. något annat missnöje, än det som kunde följa af hvar förnuftig läsares förtrytelse, lärer recensenten troligen ej kunna misstänkas. Han afskyr, så mycket hvar hederlig man bör göra, det nedriga sättet (som ej är utan exempel), att af arghet eller tillgjordt nit i allmänna papper anklaga med-undersåter, och utan blygd tillägga dem afsigter, hvilka, om de vore bevisliga, det visserligen vore långt utom den litterära kritikens gränsor att beifra. Denna bok är dessutom i sin tredje upplaga kringspridd ibland allmänheten, och kan således genom närvarande recension föga vinna i publicitet.

Men hvad recensenten, både såsom läsare af Hr B:s arbete, och måhända någorlunda domsgill [ 258 ]öfver värdet och tillbörligheten deraf, tror sig kunna säga Hr B., det är detta följande.

Då det är historiens rätt att dömma konungar, och måhända endast möjligt för efterverlden att med fullkomlig oväld anklaga eller frikalla dem, bör och vill recensenten ej heller träda henne i förväg med ett försvar, som dessutom här skulle böra förkortas intill ofullständighet. Men då Hr B. tyckes tro, att historiens tid begynner strax efter jordfästningen af en nyss från thronen nedstigen Konung, och att de, som ännu höra klockringningen efter honom, utgöra redan hans dömmande efterverld; då nödgas recensenten påminna Hr B., att han gör sig om historien och efterverlden ett lika så falskt och sällsamt begrepp, som öfver sjelfva de ämnen, hvilka böra hänskjutas till deras afgörande. Låte Hr B. underrätta sig, att en historieskrifvare just derföre måste lemna en längre rymd af år emellan sig och den tid han beskrifver, på det omöjligheten för honom att sjelf hafva deltagit i dess händelser må göra hans oväldighet, om ej säker, dock åtminstone trolig och möjlig. Må han veta, att den person, som sjelf icke allenast kunnat deltaga i alla parti-rörelser under den Konungs regering, som han påstår skillra — utan ock verkligen deltagit i många — blir, med hvad förtjenst som helst, alltid [ 259 ]jäfvig; men blir med Hr B:s stil och öfriga otillbörligheter, i stället för en verklig skribent, blott en usel satirskrifvare. Detta uttryck har ej undfallit mig obetänksamt: det är ännu lindrigt; och jag kan ej återtaga det.

Vore här tillfälle att tala om historisk skrifart och historiens ännu andra fordringar, än sanning och rättsinnighet, så kunde man fråga Hr B., om det är med alla dessa osmakliga gycklerier, hvaraf hans stil öfverflödar, som han tror att en historieskribent förtjenar detta i sig sjelft vördnadsvärda namn? Men det är ej stället att ifra för dessa mindre saker. Det är här frågan om, att i hvad stil som helst, antaglig eller platt, dräglig eller odräglig, icke göra sig till en trumpet åt agget och smädelsen, som oblygt skallar öfver den knappast tillslutna konungagrafven, och hvars mynning man vågar hålla invid sjelfva den thron, på hvilken en sörjande son med ohämmade tårar uppträder. Ja, stridiga tänkesätt kunna uppkomma, och kanhända måste uppkomma ibland ett manligt och sjelfständigt folk. Ja, olika meningar om den ena eller andra styrelsen kunna finnas utan förebråelse, och kanhända med lika heder på båda sidorne. Men hvarest heder verkligen fins, och tillika med den äfven den [ 260 ]förnuftiga rättsinnighet hvarpå den grundas, der skola visserligen alla meningar öfverensstämma i misshag och vämjelse för ett synbart åsidosättande af allt skick och allt återhåll. Vill jag härmed förringa sanningens rätt, eller som Hr B. yttrar sig, qväfva oskuldens suckar? Nej, min Herre, visst icke. Men hennes suckar måste, tyckes mig, låta annorlunda. Må sanningen våga att visa sig inför Konungarna, ohöljd och osminkad, när så behöfves, men ej oblyg, ej oanständig. Må den lidandes röst upphöjas inför deras throner, öfver deras grafvar, hvar helst och på hvad tid rättvisan möjligen, fordrade det; men må denna röst vara sanningens, nödvändighetens, och så långt förnuft och pligt ovillkorligt ålägga det, tillika vördnadens! Det är ej nog, sannerligen ej nog, att alltid idkeligen prisa den, i hvars händer makten ligger. Man måste också lemna dens namn fredadt, af hvilken hon ej mera innehafves. Och bitterheten, mellanströdd med några fraser af ett tvetydigt beröm, förlorar ej derigenom sin otillbörlighet. Om en nyligen afliden Konungs minne ej kan vänta trygghet midt ibland ett ädelmodigt folk, som nyss var hans; midt under ögonen af ett konungahus, såsom hvars fader och furste han nyligen vördades; — man säge mig, hvar skall då fräckbeten omsider stanna? Och redan djerf nog [ 261 ]att uppträda invid sjelfva konungabåren, skall hon ens vänta hädanefter, till dess dödstidningen ändteligen frikallar henne ifrån sin otåliga tystnad?

Jag har, i afseende på denna bok, härigenom uppfyllt mitt egentliga ändamål. Dess öfriga fel äro blott okunnighetens, halfkunnighetens eller det falska omdömets. Hr B. har i synnerhet ett särdeles missöde i historiska uppgifter. Af trettio sådana skall man knappt finna tvenne, som ej äro falska eller vanställda. Men då förteckningen på dessa beständiga misstag redan blifvit af annan hand meddelad, får jag ej för min del den äran att dermed roa läsarn. Jag hoppas att i Hr B:s sista lärdomsprof finna tillfällen dertill, som kunna ersätta uppoffringen.



Likasom författaren tyckes hafva till större delen grundat sin bok om Statshvälfningar på hågkomsterne af de öfverläggningsämnen, som kunnat vid våra sednaste riksmöten förekomma, och hvarom hans minne icke alltid förvarar de pålitligaste uppgifter: på samma sätt, och till fullkomlig likhet dermed, synes han också hafva sammansatt sin sednare bok om menniskans och djurens ändamål af vissa hågkomster från skoleåren, svagt behållne, men ännu sämre ihopkokade med hvad en sednare tillfällig läsning kunnat deri tillägga. [ 262 ]Det är detta, som Hr B. kallar Filosofiskt Försök, och hvilket han kanske med större skäl borde kalla: Försök att synas Filosof, ifall annars titeln af en bok rätteligen bör tillkännagifva dess afsigt och innehåll.

Emellertid är det med sådana vapen, med denna egna styrka af förnuft och insigter, som Hr B. likväl framställer sig att förkrossa en Bayle, en Locke, en Voltaire, med flera af det förflutna seklets verldsberömda snillen, hvilka han, utan att misstänka filosofiens sednare omskapelse, allesammans innebegriper under namnet af nya filosofer, och hvilka han, i sin vanliga raska skrifart, tilltalar och afstraffar, såsom idel usla sladdrare utan mening och sammanhang.

Författarens tyngd af tretton goda lispund viktualievigt, hvarom hans bok lemnar oss på ett ställe den hotande underrättelsen, gör honom utan motsägelse till en stor och vördnadsvärd filosof på viktualievågen, men det behöfdes att också hans bevis vägde något. Man förundrar sig att se honom, så alldeles på fri hand, afgöra ämnen, hvaröfver de tankedjupaste hufvuden under seklers tid aldrig kunnat förena sig, och hvilka en nyare filosofi ändteligen visat oss vara ställde långt utom kretsen af den menskliga fattningsgåfvan. Hr B. är icke af denna tanke. Han finner alla [ 263 ]dessa ämnen helt handgripliga, och hans penna tyckes ej kunna löpa så fort som hon behöfde, för att lika promt med hans snille utreda alla svårigheter.

Det är likväl ej denna beskaffenhet, denna stötande blandning af skryt och vanmakt, som ger åt hans bok dess förnämsta märkvärdighet; det är afsigten och ändamålet. Den förra slags märkvärdigheten är ej hos oss alldeles ovanlig; den sednare är deremot ny och starkt framstigande. Man kan ej hoppas att hafva misstagit sig om detta ändamål, då hvar sida, ja nästan hvar rad af denna skrift, förråder författarens begär och bemödande att vid namnet af ny filosofi och nya filosofer fästa de afskyvärdaste begrepp, och att under detta tvetydiga, eller rättare sagdt ej tvetydiga, namn likasom utpeka till ämne för det allmänna hatet och misstroendet hvar och en, som i våra dagar utmärkt sig för någon grad af filosofisk odling.

Jag har trott, att i en tid, sådan som vår, denna enda omständighet borde vinna åt författarens bok en uppmärksamhet, hvartill den genom sin öfriga beskaffenhet ingalunda synes berättigad. Det är ingen, som icke känner det mer eller mindre häftiga rop, som alltsedan den första Påfvetiden låtit höra sig emot filosofernas [ 264 ]undersökningar; ingen, som icke hört eller läst någon af de beskyllningar för arghet och Guds-förnekelse, hvarifrån icke ens de bäste, de visaste bland dem, varit på vissa tider undantagne. Samma farhåga, samma misstanka emot filosoferne äro ej, bekännom det, äfven ibland oss alldeles främmande; men så långt jag vet, utgör denna bok den första uttryckliga anklagelse-akt, som i vårt land emot dem af trycket utkommit. Hr B. tilltalar dem på hvar sida, med en synbar jemmer öfver deras förföriska läror och förderfvade tänkesätt; öfverallt möter ögat intet annat, än samma alltid upprepade apostrofer: Sägen, J nye filosofer! — Svaren, J nye filosofer! — Besinnen, J nye filosofer! — O, J nye filosofer! — Ack, J nye filosofer! — Man önskade att veta hvilka, utom de två citerade fransyska skribenterne, under detta namn af Hr B. egentligen begripas. Men det är detta, som han förmodligen helst låter hvar läsare af någon gissningsgåfva sjelf uttyda.

Då emellertid hans bok troligen icke blifvit författad just i hopp att på utländska språk läsas, är det förmodligen hvarken de engelska, eller fransyska, eller tyska filosoferna, hvilkas förkrosselse af författaren genom delta arbete egentligen åsyftas. Det är då efter all liknelse verkligen filosofernas i hans eget kära fädernesland. Se här en [ 265 ]och annan af de små oriktigheter, för hvilka de af honom anklagas.

I Religionen: förnekandet af en Gud, både såsom skapare af verlden och domare öfver gerningarne; jemte förnekandet af en själ och ett lif efter detta. — I Moralen och Samhällsfilosofien: menniskans uppsåtliga förblandning med fänaden; lärdomar till inga andra dygder, än högfärden och skrymteriet; afsigten att utsprida Guds-förnekelsen ibland menniskorna såsom den enda solida grunden till upplysning och god lagstiftning. — Ändteligen, och hvad man minst af allt skulle föreställa sig: undervisningar till förtryck, tyranni, förgätande af mensklighet och samvete, ja till den mest barbariska grymhet emot förtrampade likar.

Man skall tro, att jag öfverdrifver. Låtom då Hr B. sjelf tala. Se här, till en början, huru han indelar den moderna filosofien och våra tiders tänkare:

Pag. 65. Det gifves två slag af nya filosofer. Det ena slaget nekar tillvarelsen af en Gud; det andra medgifver en Gud. Begge slagen neka menniskan en odödlig själ, och kullkasta hoppet om ett lif efter detta.

Det är visst, att man kan icke vara en ackuratare kännare af nya filosofien, än Hr B. här visar sig. Om Hr B. någon gång skrifver framdeles [ 266 ]en bok i gamla historien, likasom han här skrifvit en öfver nya filosofien, skall han tvifvelsutan också säga oss, att det gafs förr i verlden blott två slags menniskor: Cycloper och Centaurer.

Pag. 53. Nya filosofien anser deremot hela detta sällhetslöfte (hoppet om odödligheten) med begabb; kallar berättelsen derom presterliga påfund; höljer hela läran med all möjlig smädelse; bestrider mig ett lif efter detta; påstår verlden vara evig och att jag hvarken äger skapare eller själ.

Nej, Hr B., ingen filosof bestrider Er en själ, eller denna själen ett lif efter detta. Ännu en gång: undersöka förnuftsgrunderna af ett ämne; pröfva dem; finna möjligtvis flera på den ena eller andra sidan: allt detta är ej att bestrida något. Det är blott att undersöka. Så snart man lemnar kretsen af dessa undersökningar, återkommer hvar dödlig till behofvet af samma läror. Att erkänna deras nödvändighet, är det ej att erkänna deras sanning? Det är ej sjelfva lärorna om Gud, själ, odödlighet, som nånsin blifvit gäckade. Det är en hop små arga eller tanklösa själars filosofiska eller ofilosofiska försök, att under vigten af dessa läror finna ett skydd för deras auktorliga egenkärlek, deras falska slutsatser och gallimatiska bevisningar. Ty i alla tider har det, ty värr, [ 267 ]funnits själar, oupphörligt sysselsatte, antingen att utsprida falska begrepp öfver ämnen, dem de ej det minsta förstå, eller att med deras osannfärdiga beskyllningar förolämpa andra själar, dem de ej det minsta känna. För lifvets skull efter detta, Hr B. — likna dem icke!

Pag. 66. Gud har, i det högsta, (säga de nya filosoferna) satt materien i ordning, ifall slumpen ej gjort detta sednare. — Dertill, bestrida de nödvändigheten af Guds försyn.

Att tro en styrelse efter allmänna lagar, hellre än en stundelig mellankomst af allmakten, är ej att bestrida Guds försyn: det är just tvertom. Det är ett elakt behandlingssätt i filosofien, likasom i historien, att i uppgifter och slutsatser alltid taga precist motsatsen af det som är och det som följer. Hvad slumpen angår, så hafva de nya filosoferne aldrig påstått, att den gifvit ordning åt verldsmaterien. Slumpen gör allt oredigt och utan skicklighet, som man kan se af Hr B:s flera arbeten.

Pag. 153. Herrar nya filosofer hafva med mycken flit sökt att sammantrassla menniskan med fänaden.

Det är någon gång icke så lätt att skilja dem åt.

Pag. 60. Men hvarföre blifva nya filosofiens dygder så fatte? (förstå: sådane som Hr B:s milda [ 268 ]teckning af nya filosoferna utvisar) Jo, derföre att de äga endast två grundvalar.

Den ena: Uppfostran. Den lär mig blott behaglighet i umgänge. — Det är — dölja mina fel. — De utrotas alltså icke: de skymmas endast.

Den andra: tillfredsställelsen med sig sjelf. Det är högfärden.

Att Hr B. icke känner någon annan slags uppfostran, än förställningskonsten, eller någon annan slags tillfredsställelse med sig sjelf, än högfärdens, det kan vara en sanning, och är ej ett tvistämne. Men hvilka äro då, om jag får fråga, de ädlare dygder, dem en högre upplysning hos Hr B. alstrat? Förmodligen dem, som röjas i rättsinnigheten af hans omdömen; i aflägsenheten för allt charlataneri; i den ej mindre aflägsenheten för alla tvetydiga insimulationer, som kränka obevisligen; och framför allt, i afskyn för allt egennyttigt bruk af konjunkturer och tillfällen.

Pag. 13. Nya filosofer! upplysen Kina, i stället för att förvilla Europa. Gifven åt Kineserna lagar och uppfostran. För allting skaffen dem dervid hjeltemod och frihetsanda! Detta bör falla Er ganska lätt, i fall eljest Ert system är riktigt. Ty gudlösa äro de förut. Er halfva möda är således här sparad.

Se der, efter det begrepp Hr B. ger oss om [ 269 ]våra tiders filosofiska principer, gudlösheten gjord till en grundval för uppfostran, lagar och hjeltemod. Item: Den oroliga frihetsanda, som begynt att skaka thronerna, icke otydligen härledd från filosofernas inblåsningar. Eller hvad betyda annars de ironiska orden: för allting skaffen dem frihetsanda etc. Men utom den klara och obortgifliga menniskorätten, hvilka hafva väl derutöfver någonsin varit någon verklig filosofs frihetsfordringar? Och när och hvar har väl någon af dem föröfrigt yrkat annat, än folkens oqvalda trygghet, emot obrottslig lydnad för lagar och öfverhet. Det har verkligen sitt nöje med sig, att se auktorn till Sveriges Statshvälfningar göra sig ond på oroliga hufvuden, och i den delen så godt han kan hvitmena sig. Men det händer, när man vill passera för en annan än den man är, och när man är för qvick, att man bär sin mask illa, och att någon del af ansigtet då och då framskymtar. Hr B. glömmer, att han sjelf på ett annat ställe i sin bok hånligen förebrår Kineserna deras rädda undergifvenhet för styrelse och befälhafvare. Men hvad vill då Hr B? Han fördrar icke att man lyder, och han gör sig till anklagare då man röjer frihetskänsla. I sanning synes han icke hafva särdeles reda på sina begrepp. Gudlösheten i Frankrike, som han kallar den [ 270 ]Robespierriska filosofien, har der gjort revolutionen. Gudlösheten i Kina gör åter, att inga frihetskämpar der kunna finnas, och håller hela nationen, säger han, i en feg undergifvenhet. Förlike nu detta hvem som gitter. Davus sum, non Oedipus.

Det rika fält för anmärkningar, som Hr B:s skrifter lemna, gör att man måste inskränka utdragen. Jag skall blott här tillägga ett enda ställe, som fullbordar hans målning af den nya filosofien.

Pag. 152. Hvem läste icke för några år sedan med rysning i tidningarne den tyranniske nya filosofens barbariska förfarande, som hvar söndag, i stället för att anspänna sin vagn med hästar, anspände den med Negrer. Med tungorne långt utom halsarne måste dessa löpa i kapp med hästar. De stupade; men piskades till dess de reste sig.

Nej, det blir tid att fasa för en filosofi, som så grufveligen förstenar menniskohjertat — emot bröder!

Ja, det blir verkligen också tid att med det förakt och det åtlöje, som dessa uselheter förtjena, vända bort ögonen derifrån. Man ser tillräckligt af detta enda drag hvaråt Hr B. syftar, och hvilka begrepp han önskade att hos oss utsprida om filosofien och dess idkare. Hvar bof, hvar niding [ 271 ]är då, enligt hans milda och rättvisa omdöme, en lärjunge ur de nya filosofernas skola, en kamrat af de få upplysta snillen, som äfven vår tid och vårt land framalstrat; och galgen och stupstocken skola på det sättet aldrig emottaga andra halsar, än nya filosofers.

Men hvilken tidpunkt har Hr B. ibland oss valt, att utan all synbar anledning, med de osannaste, de gröfsta tillvitelser förolämpa en klass af stilla och nyttiga medborgare i alla länder, hvaribland åtminstone ingen i hans fädernesland genom ett enda penndrag, så mycket jag vet, berättigat honom till beskyllningar af denna hittills oerhörda beskaffenhet. Det blir ej Hr B:s fel, om man ej hädanefter hos oss nekar eld och vatten åt filosoferna, och likasom vilda skadedjur jagar tillbaka in i skogarna hvar och en, som i våra dagar utmärkt sig genom någon grad af filosofisk sinnesodling.

Ifrån det politiska ändamålet för denna bok, vore det nu anledning att komma till det påstådda filosofiska, och att med en blick på förnuftsvärdet af sjelfva afhandlingen sluta dessa anmärkningar. Men svårligen skulle, äfven med bästa vilja, något begrepp härom kunna meddelas läsaren. Man står här likasom fast i den från alla håll sammansopade mörjan af illa förstådda [ 272 ]ämnen; och det är ej lätt att mellan alla dessa hoptrasslade minneslån ur filosofi, historie, fysik, kemi, anatomi &c., hitta en förnuftsväg, som syftar fram till någon bevisning. Allt hvad ändteligen låter, fast med möda, skönja sig, består i upprepandet af den gamla vanliga satsen: att menniskans begär till en ännu större sällhet, än den hon här njuter, tyckes utmärka för henne bestämmelsen till en efter döden fortsatt varelse; att deremot djurens tillfredsställelse med deras närvarande existens icke synes, hvad dem beträffar, lemna anledning till någon sådan förmodan.

Men det som härvid förekommer nytt och märkvärdigt, det är Hr B:s begrepp om sjelfva detta sällhetsbegär, som efter hans tanke skall utmärka menniskans bestämmelse för evigheten. Man inbillar sig måhända, att auktor tvifvelsutan förstår med detta begär denna ädlare åstundan till en viss högre moralisk sällhet, hvilken alltid blifvit ansedd såsom ett bevis af menniskonaturens förträfflighet, och af dess bestämmelse för en högre ordning af saker, än denna sinnliga. Men icke en misstanke till något begrepp derom finnes i hela denna afhandling. Det är öfverallt lystnaden till sinnliga njutningar, som bevisar för Hr B. menniskans bestämmelse för en salig evighet. Se [ 273 ]här ungefärligen gången af hans filosofi i denna vigtiga undersökning.

Hvad dygdens lycksalighet först och främst beträffar, sådan som den af moralisterna beskrifves, så yttrar Hr B. sig derom redan (p. 36) med ett litet satiriskt smålöje: att den är för spekulativ åt hans sinnlighet. Men på ära,nöjen,mynt,varor, derpå, säger han (p. 50), är menniskan desto girigare, ju mer hon erhåller deraf; och dertill syfta hennes omsorger, icke blott för dagen, för året, för hela framtiden, utan för — sjelfva evigheten. Som nu ingen dödlig (enligt auktors mening p. 154) finnes benägen att se upphöra en sällhet, den hon på sådant sätt finge efter sin lystnad utstaka evärdelig, så drar han deraf den visa och goda slutföljd, att naturen icke nedlagt hos menniskan en sådan lystnad, utan för att i ett lif efter detta en gång uppfyllas.

Hvarföre den jordiska lefnaden, oaktadt dess tillgångar på ära, på nöjen, på mynt, på varor, likväl icke kan fullkomligen uppfylla detta sällhetsbegär, hvarifrån Hr B. leder beviset för sin odödlighet, dertill anför han (p. 37) följande tvenne goda orsaker: 1:o emedan det allmänna matsäcksförrådet är här i verlden för otillräckligt åt alla deltagarne; 2:o emedan utvägarne att förlora, [ 274 ]och att bringas till tiggarestafven, äro för talrika och för mångfaldiga. Man vill äga, tillägger han pag. 38, på en gång, all förnöjelse, som kan med sinnen och begrepp upptänkas och önskas. Man vill äga den utan oro, och utan fruktan att någonsin förlora den. Men detta kan ej ske i en verld så ställd som denna närvarande.

Påminner någon härvid, att det kunde gifvas en slags ädlare njutning, som redan här uppfyllde menniskans högre sällhetsbegär; en sällhet, som just bestod i behofvens inskränkning, och i tyglandet af de gröfre sinnliga begären, så ropar han dertill (pag. 39) med en ganska häftig otålighet: Hvilken vedervärdig tröst för mina begär! Hvarföre fick jag då de begären, i fall jag för alltid ärnades åt jordklotet, der dessa begär aldrig kunna mättas? Man ser deraf, att Hr B. låter i detta ämne på intet sätt med fagert tal afspisa sig; man ser att han vill, på det ena eller andra stället, hafva sina sinnliga begär i hela deras vidd oafkortadt mättade; och att han väntar sig en, i den vägen, rätt nöjsam evighet. Också förbehåller han sig pag. 159, ibland annat, uttryckligen: att ett oupphörligt ombyte af sällskap icke får der tryta.

Det är med denna filosofiska grundlighet som Hr B.. i närvarande bok afhandlar sitt ämne, och [ 275 ]som han ur menniskans egenskaper och begär skarpsinnigt utletar hennes ändamål.

Hvad angår djurens egenskaper och ändamål, så är han derom kortare; men alltid lika ljus och grundlig.

Hvad är djurens högsta goda? frågar han pag. 161. Hvartill han svarar sig sjelf: hvilan; — tilläggandes, att allt annat är idel behof. — Hvilan är således icke ett behof, utan blott njutning; maten, brunsten, friheten, således för djuren inga verkliga njutningar, utan blott behof. Se, sådant kan man kalla att filosofera grundligen.

På denna solida grundläggning bygger han pag. 165 följande märkvärdiga slutsats: är nu hvilan, säger han, djurens högsta goda här i verlden, så tyckes följa af sig sjelf, att den måste kunna göra deras högsta goda evärdeligen; det vill säga, djurets högsta njutning, då djuret icke är mera till. Man kan ej tänka, ej uttrycka sig med en större skarpsinnighet.

Tilläggom ännu, för läsarns nöje skull, några strödda prof af samma djupsinniga slutgåfva.

Författaren vill bevisa, en gång för alla, själens immaterialitet och dess fullkomliga skiljaktighet från kroppen. Betrakta, säger han, en Kongl. [ 276 ]Förordning. Icke är det i de materiella bokstäfverna, som sjelfva förordnandet finnes och uppehåller sig: nej, det är i den mening de utgöra, hvilken existerar särskilt ifrån bokstäfverna. Så existerar också själen, efter hans tanke, särskilt ifrån kroppen; och så, tillägger han segrande, så förhåller det sig med metafysiska väsenden.

Men hvar existerar då meningen af en Kongl. Förordning annorstädes, än i dens hufvud, som ger eller emottager den? Om nu själen icke annorlunda är till, än i begreppet derom, så är i sanning hennes egna särskilta existens af Hr B. rätt illa bevisad. Ty så, Hr B., så förhåller det sig med metafysiska väsenden, att de äro till blott i tanken derom, emedan det endast är genom tanken som de blifva metafysiska. Det vore likväl nödigt, innan man skrifver i filosofien, att åtminstone veta skilja emellan substanser och idéer, emellan blotta begrepp och utom begreppen verkligen existerande ting. Man måste således råda Hr B. att en annan gång ej göra själen till ett metafysiskt väsende, ej likna henne vid meningen af en Kongl. Förordning; icke blott derföre, att det gifves vissa själar nästan utan all mening, hvarigenom likheten blir, som Hr B. ser, ej särdeles träffande, men derföre i synnerhet, att en blott mening icke existerar särskilt för sig sjelf [ 277 ]och utom den menandes begrepp, hvilket är just motsatsen af hvad Hr B. ville bevisa.

Genom ett stort exempel vill Hr B. pag. 6 öfvertyga oss om religionens förmåga att uppelda hjeltemodet. Till den ändan anför han Leonidas' bekanta skämtord till Grekerne vid Thermopylae: I qväll skola vi äta hos Pluto; och tillägger, som en verkan af denna religiösa måltids-betraktelse: att större hjeltemod, än deras, torde historien knappast äga att uppvisa.

Såsom bevis huru långt glömskan af Skaparen i de äldsta tiderna sträckte sig, anför Hr B. (p. 13), att Herkules väpnad med ingenting annat än blott sin klubba, fick utan motstånd genomvandra verlden och föröfva tusende våldsamheter. Beviset tycks ej vara ett af de starkaste. Det torde hända, att Skaparens kännedom ej varit stor på dessa tider: men klubbans längd och tjocklek, dess många grofva knölar, och armen som förde henne, synas också hafva ägt någon liten del i den allmänna räddhågan.

Pag. 64 yttrar Hr B. det särdeles djupsinniga påståendet, att om ett tillkommande lif ej finnes, så blifva våra borgerliga samhällen idel föraktliga gycklerier, och inrättningen deraf får intet något gilltigt ändamål. Hr B. har, man måste tillstå del, en förundransvärd gåfva att se det [ 278 ]djupa och sanna i sakerna. Om vi ej skola lefva efter döden, (sådan är hans slutsats på detta ställe) så lönar det ej heller mödan att här i verlden njuta skydd och trygghet till lif och egendom.

Hr B. är ej mindre stark i fysiken och naturkunnigheten, än i filosofien och slutkonsten. Se här huru han pag. 43 beskrifver eldens underbara verkningar: med en ganska liten glödhög af knappt en qvadrat-alns yta i min kakelugn, kämpar jag, säger han, emot en köldkolonn af icke mindre än millioner kubikmils tjocklek, och hvars diameter är af så oerhörd längd, att den ifrån fönsterrutan af min kammare går ända förbi Solen — ända förbi den på andra sidan om Solen vandrande Saturnus; ända förbi Herschels nyss uppfundna planet, och lika långt på alla sidor omkring mitt hemvist. Hvardera af mina eldpartiklar har milliontals köldpartiklar att afhålla, och ändå segrar jag. Om nu denna stora kämpedat verkligen har sin riktighet, och om det är rättvist att respektera styrkan efter effekternas storlek, så blir Hr B., man kan ej neka dertill, framför sin kakelugn en mycket olika vördnadsvärd person, emot framför skrifbordet. Men jag misstänker i allt en viss jemlikhet af krafter. I fall Hr B. har öfver sitt rum en kallkammare, och han vill göra ett experiment, som kunde tjena att litet beriktiga [ 279 ]hans fysiska lärdom, så ville jag råda honom att stiga dit upp, trappan uppföre; eller att i annan händelse åtminstone på en halftimme öppna, en rätt kall vinterdag, dörr och fönster i det rum som han bebor. Han skall då med största visshet erfara, att han med sin glödhög i kakelugnen verkligen ej kämpat emot en större köldkolonn, än den som funnits innesluten emellan hans fyra kammarväggar, och att segren ej är fullkomligt så lysande som han afmålar den. Köldkolonnen, som går ifrån hans fönsterruta förbi solen, det vill säga, rakt igenom strålarna af denna ofantligen utsträckta eldmassa, är ett drag af fysisk skarpsinnighet, som förtjente att sluta redogörelsen för Hr B:s närvarande arbete. Jag skall blott tillägga ett enda litet ställe derur, som det vore oförlåtligt att lemna alldeles obemält. Det förekommer pag. 167, och lyder på följande sätt:

Om någon gång händer, att ett lejon råkar rifva ihjel en menniska, eller om en Neger någon gång får tillfälle att stjäla lifvet af en hård husbonde, så motsäga dessa enskilta tillfälligheter ingalunda det allmänneliga välde, som menniskan öfver djuren synes äga. Man ser häraf, att Hr B. räknar Negrerne till djurslägtet, och att han skrifver i alla ämnen med samma mogna besinnande. Det är sant, att han redan pag. 152 kallat Negrerne [ 280 ]sina bröder, och att detta kunde tyckas innebära en liten motsägelse; men kanhända gifves häraf någon förklaring, som häfver svårigheten, och som lätteligen kunde göra kritiken orättvis.

Jag bör kanhända ej sluta denna recension, utan att hafva sagt ett ord om skrifarten. Den är sig lik i alla denna författares skrifter. Den har förtjensten af en viss lätthet och liflighet, men hvilka, då de nästan alltid skynda sig framom eftertanken, då de nästan beständigt röja sig i falska begrepp och högst förhastade omdömen, tyckas blott tjena att göra tankarnas oriktighet desto synbarare. En orimlighet, sagd med mycken lätthet och liflighet; falska resonementer, som med den största lätthet och liflighet oupphörligt sammanlänka sig, få derigenom, jag vet ej hvilken ny, oemotståndlig löjlighet. Om Hr B. kunde förmås att i sina skrifter lemna åt språket en något nogare vård; att blott välja ämnen dem han något närmare kände; att våga sina omdömen med något större betänksamhet; att i sina slutsatser något bättre öfverväga hvad som följer eller icke följer; att isynnerhet för alltid bortlägga alla dessa sökta qvickheter, alla dessa liknelser af den högsta osmaklighet, hvaraf hans stil öfverflödar; så skulle han tilläfventyrs kunna hoppas, att såsom författare upphinna åtminstone medelmåttans [ 281 ]försvarlighet. Se här några exempel af dessa, förmodligen efter Hr B:s tanke, mycket qvicka ställen. Jag anför dem, såsom en varnande eftersyn för yngre författare, sådana, som de vid ett flygtigt genomögnande af hans bok för ögat uppfallit.

Pag. 2. Forntidens jättar bestormade himmelen med stenar. Vår tids jättar vilja göra detsamma med idel mjölmaskar.

Pag. 19. Gagnade det filosofien det minsta i sin bevisning, eller i sin makt att öfvertyga, om hon gjordes gamlare än hon är? Filosofien blefve ju i det fallet den enda mö, som trodde att få flera tillbedjare derigenom, att hon omgåfve sitt hufvud med gråhåriga löslockar, och gaf sin mun anseende af att vara vissnad och tandlös.

Ibidem. Den sanna filosofiens lärdomar, ehuru nyttige och kärkomne för verlden, äga icke dessmindre, hvad tiden angår, mycken likhet med brandvaktens underrättelser, den tid de utropades i gathörnen. Kl. half 11 lät först brandvakten oss veta, att kl. var 10 slagen. Men då hade vi redan hört det sjelfva en half timma förut ifrån kyrk-tornen.

Pag. 31. Hvad är det, som slumpen medgifver icke kunna göra? — Svar: ett par skor!

Pag. 42. Luften, lik den fordna [ 282 ]Engelsmannen, har likasom sina särskilta privilegier, sin Magna Charta. Är äfven lik Engelsmannen deri, att när han är lugn och sig sjelf lemnad, får man honom icke ur fläcken.

Pag. 43. Elden är lik de tjenstehjon, som arheta för bara maten; men som der jemte behöfva strängaste tillsyn. Ty får elden spisa allt hvad han vill, så råkar jag snart i samma trängsel, som det fordna Rom vid trälarnas uppror under Spartacus.

Pag. 55. Menniskokroppen anatomiserad visar likasom de vanliga orgverken sig behöfva: 1:o En orgtrampare, hvilken, om jag så får säga, skall sälta orgverkets lungor i rörelse. 2:o Behöfver det en organist, som bringar det till all möjlig utöfning af dess samteliga förmögenheter etc.

Pag. 66. De nya filosoferna låta Gud endast göra hvad en hofqvartermästare gör vid högtidligheter, nemligen endast anvisa hvar materie-partikel sitt rum.

Pag. 69. Märkom, att det är för dessa stifter och kuggar i verldshjulet, som dessa filosofer i vår tid begynt predika frihet och jemlikhet..... Är icke detta upptåg allt detsamma, som om de anmälte sig till förespråkare för urverkshjulen i Danviksklockan, med ansökning att de måtte alla [ 283 ]få blifva lika stora? och att efter denna klocka, sedan hon efter ett sådant kannstöpareförslag erhållit nya jemlika hjul, skulle Sicklaöns invånare evärdeligen förbindas att rätta sig, ehuru oordentligen klockan än ginge.

Pag. 106. Jag ville veta, efter som de (nya filosoferna) indela kroppens förmögenheter emellan lemmarne, om de på samma sätt vilja indela snillets förmögenheter emellan nerverna, så att hos hvar poet, hvar nerv haft, ifrån poetens födelse, hos sig ett rimslut förvaradt, det nerven på viss dag ger ifrån sig, antingen genom krystning, likasom pumpen ger ifrån sig vatten, eller genom tryckning, likasom orgelpipan ger ifrån sig sin ton.

Pag. 109. Således åligger det nya filosoferna, att sjelfve visa möjligheten af deras sats. Och det kunna de aldrig göra på bättre sätt, än att de framvisa en tanke, den de kunna hålla qvar med spik, tång, snöre; ett begrepp, som de förmå afklippa med sax; en slutsats, som de kunna öppna med knif; och ett omdöme, som de kunna såga i många delar.

Pag. 112. Så att menniskan har fått af honom (Voltaire) mycken likhet med det heliga romerska riket, hvilket i hvar del af rikskroppen drages med en liten riksaristokrat af egen makt [ 284 ]och egen vilja. Med den skillnad likväl här, att till dessa små krafters iordninghållande inom menniskan, har Herr Voltaire hvarken förunnat menniskan kretsdirektörer, eller riksdag, eller rikskammarrätt, eller riksöfverhufvud.

Pag. 117. Innan Herr Voltaires åttationde år hade då (i fall minnet vore materiellt) i hans hjerna bordt vara ännu trängre än i Stockholms packhus, när lossningen vid Skeppsbron är som starkast.

Pag. 125. Denna ädla varelse (själen) visar sig för oss likasom beständigt i fönsterne af sitt palats. — Lifvet bor deremot likasom i köket. Dess förrättningar der äro, att skura diskar, sätta på grytan till nästa mål, bära ut soporne, skaffa ved och vatten, ungefär som en annan kökspiga. Det är oskiljaktigt från själen, så länge hon bor i kroppen, men såsom domestik. Det följer själen genom verlden, men åker på drängslädan.

Pag. 164. Hunden löper icke af samma orsak åt skogen, som flickan åker på maskeraden. Utan hunden fiker efter villebrådet i skogen, af samma orsak som besökaren fiker efter bränvinskaggen i tullen. Ack hvad jag skall äta! — tänker hunden. Ack hvad jag skall supa! — tänker besökarn. Begge föras de af sin snålhet. Ty ingendera hade svultit ihjel, om de icke fått det fånget.

[ 285 ]Det är denna skrifart, som en viss klass af läsare hos oss ännu kallar qvick och roande. Man måste ej förundra sig deröfver. Förnuftet gör öfverallt långsamma framsteg, och smaken, som är ett förädladt, finare förnuft, gör dem ej hastigare. Men då ädlare, sannare begrepp om författares yrke och värdigheten deraf hunnit att bland oss utbreda sig; då man lärt att, äfven i skämt, åtskilja en god auktors skrifsätt ifrån sådana putslustigheter, hvaråt tanklösheten dumskrattar af en viss mekanisk retlighet: då skola tvifvelsutan dessa, så kallade infall och qvickheter, blifva för sjelfva den stora allmänheten äfven så ofördragliga, som hvar läsare af god smak och sundt omdöme nu finner dem.