Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Virginia/Andra akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Första akten
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Tredje akten  →


[ 142 ]

ANDRA AKTEN.

FÖRSTA 5CENEN.

VIRGINIA. JULIA.


VIRGINIA.
Spar, Julia, dina råd: jag vill, jag kan ej höra.
Min svaghet är ett brott; den bör min afsky göra.
Var måttet då ej fullt af olyckor och qval,
Om ej en vaknad eld förökte deras tal?
Har jag till Appius flytt, (o blygd! o höjd af smärta!)
Att släpa, till hans fot, ett svagt, förtvifladt hjerta,
Som glömt sin oförrätt, som tillber honom än,
Och söker blott hans vink, att skänka sig igen?
Jag stannar, att mig sjelf en rättvis rodnad spara.
Men du som ser i lugn min svaghet och min fara;
Som, sedan trenne år, Virginias råd och tröst,
Har mött, med öppen famn, hvar suck från hennes bröst;
Som vet, på dessa rum, din vän i ständig våda,
Att, för hans ögonkast, sitt låga qval förråda:
Fräls, om du kan, mitt namn; förlåtom detta slott;
Sök hvilken kojas lugn som ger en gömsla blott;
Må der min stängda gråt i enslig frihet rinna,
Och Appius aldrig mer Virginia återfinna!

JULIA.
Jag väntar edra bud; min tjenst är helgad Er;

[ 143 ]

Jag edra strider vet, och edra faror ser:
Er heder har ej blott att Appii blick befara;
Ni har, att edra steg, inför en far försvara;
Ni har en älskare, hvars bröst, af misstro qvaldt,
Skall förebrå er dygd den tillflykt som ni valt.
Sicinius är mig känd: hans misstänksamma sinne
Skall föra all den köld tillbaka i sitt minne,
Hvarmed, af Er bemött, han trott sig vinna rätt,
Att qvälja edert lugn, på tusen grymma sätt:
Skall, till en svartsjuk harm, mot Appius retadt blifva;
Skall, åt det skydd ni sökt, ett brottsligt ursprung gifva;
Och hos en missledd far...

VIRGINIA.
Håll, Julia, säg ej mer,
Virginias högmod känn, så svag du henne ser.
Sicinius, det är sant, min far och staten tjenar,
Då styrkan af sitt stöd han dem mot Appius länar.
Med offret af sin hand, din vän försäkrat har,
Emot sin älskare, ett bistånd åt sin far.
Men, till hvad ovant pris Sicinii skydd må gälla,
Har han ej makt ännu att mig till ansvar ställa.
Ett namn förutan fläck, ett hjerta utan brott,
Se der hans rätt hos mig, de löften som han fått;
Till dess jag bryter dem, han vakte sig att klaga.
Min dygd var hittills nog att mina steg ledsaga.

[ 144 ]

Jag har den stolthet än, att henne värdig tro
Den fordna rätt hon ägt, att af sig sjelf bero,
Att svara för sig sjelf, och tadlets domar jäfva.
Inför en rättvis far, hvad har jag gjort att bäfva?
Jag vet den fiendskap han Appius svurit har;
Men svor han honom den, till pris af mina dar?
När jag hans boning såg i grus omkring mig falla,
Och hörde hämdens rop från vilda hopar skalla;
När, ur den vinkels hägn, der rädslan mig fördöljt,
Jag flydde takens hot, af deras störtning följdt;
Begick jag då ett brott, att räddning hellre söka,
Än, med hans dotters blod, barbarers framgång öka?
Begick jag då ett brott, att fly till dens beskydd,
Hvars röst, i sorlets höjd, var ensam hörd och lydd?
Hvem, utom Appius blott, min tillflykt kunnat vara?
Hvad har Sicinius gjort, att mina dar försvara?
Är det en trolöshet som han förnedras af,
Om jag af andra njöt det hägn som han ej gaf?
Min far till denna höjd, skall hårdheten ej drifva.
En oväns ädelmod skall rättvist hedradt blifva.
Om än mitt blod är varmt, om han ännu är far,
Han tacke derför den, hvars namn hans afsky var.
Så, när vid farans hot, sig fega vänner dölja,
Vi äge stundom allt af dem, som vi förfölja!

[ 145 ]


JULIA.
Likväl, ... jag tror det ej, ... men, till det våld som skett,
Om Appius, som det sägs, sin vink, sitt bifall gett,
Och om er far förleds, att dessa rykten gilla,
Som hatet sprida vet, att rättvisan förvilla....

VIRGINIA.
Ack! smädelsen, min vän, var alltid hjeltars lott.
Hvar fins en ryslig bragd, ett förr ej kunnigt brott,
Hvarmed hon ej försökt att fläcka deras minnen?
Men smädelsen är gjord att tros af låga sinnen;
Hon sprids, med vällust hörd, bland en förvillad hop,
Men hvarje ädelt bröst föraktar hennes rop.
Är Appius mig ej känd, till sinnesart och seder?
Hans hjerta är af eld, men högt och fullt af heder;
I utbrott orättvist, i föresatser ej,
Och mäktigt af en hämd; men af en låghet? — Nej.

JULIA.
Och huru skall han tros ett upplopp kunnat vålla,
Som sjelf, med hot af straff, han sågs tillbaka hålla?
Försvarad af hans mod, Virginia säkrast vet,
Med hvilken ädel harm, med hvilken mensklighet —

VIRGINIA.
Ack! för mitt hjerta sök, att hans välgerning gömma.
Från mina ögon ryck en bild, som jag bör glömma.

[ 146 ]

O du, som älskas än, den stund du hatas bör,
Som, med mitt enda brott, min enda sällhet gör;
Ack! då jag ägde rätt, att dessa känslor nära;
I dessa fordna dar, af oskuld och af ära,
Då allt förente oss, och äktenskapets Gud
Ren smickrade mitt hopp med namnet af din brud;
Hvem skulle sagt oss då, en dag så när att lysa,
Då, för en blick af dig, Virginia borde rysa?
Och då det blef ett brott af hennes tänkesätt,
Att lemna din förtjenst, en svag, en vanlig rätt.
Men sådan är, min vän, det blinda splitets ifver
För dyrkan och förakt, det envåldslagar skrifver,
Ej nog att evigt fly en älskare, en vän.
Man har ej fyllest gjort, om man ej hatar den.
Se der, den grymma pligt, till hvilken jag fördömmes!

JULIA.
Jag vet att, af er far, en oförrätt ej glömmes.
Att han ett sådant namn åt dessa tvister ger
Som Appius länge skilt från honom, och från Er.
Likväl... af tidens magt, sig allt förändras låter.
Hur månget upplöst band har ej förnyats åter?
Och i en väntad far, som återskänkes Er,
Mitt hopp ett förebud till större skiften ser.

VIRGINIA.
Min hand är skänkt en gång, och kan ej återtagas.
Sicinius hatas kan, men han skall ej bedragas.

[ 147 ]

Till nesa för mig sjelf, jag älskar Appius än,
Men, — all sin fordna rätt, han har förverkat den!
Blod, löften, romersk pligt, och hedern sjelf oss dela.
Min far kan gå för långt, kan synas hård, kan fela;
Men — han är Romare: hans fria tänkesätt,
Hans hat mot vådlig makt, hans nit för statens rätt,
Med ofta rättvis harm mot Appius honom väpnat
Fördöljom ej hans fel; Rom har dem sett, och häpnat.
Han äger sinheshöjd, behag och ädelmod;
Men, vägen till hans makt, var ofta stänkt med blod.
Se der de grymma skäl som tala mot min låga,
Se der mitt ödes dom, och djupet af min plåga!

JULIA.
Han följde edra råd, då han för Eder brann;
Han älskar Er ännu, och allt förbättras kan.

VIRGINIA.
Nej, nej, han älskar ej! Om han det verkligt gjorde,
Mitt öde och min pligt han bättre känna borde.
Men har han, från den stund han vår förening bröt,
Ens forskat hvar jag fans, och hvilken lott jag njöt?
Den grymme, vet han ens de nya band jag knutit?
Och var hans mistning värd de tårar som jag gjutit?

[ 148 ]


JULIA.
Ert hjerta talte nyss till hans försvar, likväl.

VIRGINIA.
Drag ej min svaghet fram, ur djupet af min själ.
Hjelp hellre, för mig sjelf, att evigt den fördölja!
Styrk hellre mitt beslut! — och har jag ett att följa?
Jag slits af känslors våld, som jag ej sämja vet:
För mig är kärlek brott, och hat omöjlighet!
Jag vet ej hvad jag vill, hvad jag har kraft att göra;
Jag räds att Appius fly, och räds att honom höra.
Jag förebrår min dygd, hans välde i mitt bröst,
Och darrar vid hans blick, vid ljudet af hans röst.
Nej, skyndom, det är tid, att dessa strider sluta.
Min smärta har behof, att fria tårar gjuta.
Till minsta skall min flykt, den svaga tröst mig ge
Att icke rodna mer, inför en älskare.
Min far skall gilla den, och derom kunnig blifva.
Hans bifall skall min själ en saknad styrka gifva.
Kom...
 
JULIA.
Appius visar sig — Ni bleknar?

VIRGINIA.
Det är han!


[ 149 ]

ANDRA SCENEN.

VIRGINIA. JULIA. APPIUS.

 
APPIUS.
Min omsorg för er hämd, en lycklig framgång vunnit.
Till det begångna våld, man upphofsmännen funnit.
De vänta deras dom, i bojornas förvar,
Och brottets hemlighet kan kännas af er far;
Jag är tillreds att dem åt honom öfverlemna. —
Men staten gör ej nog, att honom endast hämna;
Hon följden rätta bör, af den förlust han gjort.
Jag vet hans tänkesätt, och har förmoda bort,
Att han, af enskilt hand, ett skadestånd förskjuter;
Men, då det bjuds af Rom, han det med heder njuter.
Det blir ett offer då, som af hans fosterbygd,
Betalas åt hans mod, hans tjenster, och hans dygd.
En boning honom sjelf, kanske hans dotter värdig,
Står öppnad för hans bruk, och till hans ankomst färdig.
I prydnaden deraf, Virginia saknas blott.
Till dess, befall som förr, om allt i detta slott.
Det skall, (hvad derom helst er fruktan torde säga)
Ett guda-tempels helgd för eder trygghet äga.
Mitt hjerta, åt er dygd, vid edra fötter svär
Den vördnad och det lugn er olycka begär;

[ 150 ]

Och Appius, från den stund hans åsyn Eder sårar,
Skall sjelf ej drista mer, att störa edra tårar.

VIRGINIA.
Jag Er med tacksamhet, ej med förundran hör.
Så utmärkt sinneshöjd hos Appius väntas bör.
Men om, i faderns namn, sig dottern må förklara,
Sträck ej för långt en gunst, hvartill han ej kan svara;
Och utan misshag tål, om han sig undandrar,
All mindre skuld, hos Er, än för Virginias dar!
Jag säger mer: förlåt, om jag hans känslor delar,
Och af er gunst begär det enda prof som felar,
Att åter glömd af Er, och fri ur detta slott,
Få fly en ökad skuld, som gör mig brottslig blott.

APPIUS.
Mitt genomstungna bröst förstår dig, otacksamma.
Oböjligt stolt, och värd, att från en fader stamma,
Hvars en gång svurna hämd sin fyllnad aldrig når.
Du liknar icke blott, du honom öfvergår - - -
Ha, jag för vida förs! — förlåt en brottslig ifver,
Som, intill oförrätt, sin hårda klagan drifver.
Men fins då, i er själ, ej mer en känsla qvar,
Som talar der för mig, mot en förtörnad far?
Om, glömsk af begges rätt, jag sårat begges heder,
Gör erkänslan deraf, ej nog att hämna Eder?
Och dessa fordna band af älskare och vän,
Har ångern sjelf ej hopp, att knyta dem igen?

[ 151 ]

 
VIRGINIA.
Ack, Drott, är det af mig, som Appius måste höra
De skäl oss en gång skilt, och evigt skilja böra?
Föraktet af min hand, föraktet af min ätt,
Må hämnas af en far, kanske med någon rätt;
Kanhända var min skymf, ej höjden af min smärta.
Men, tro mig, hämdens fröjd är långt från detta hjerta;
Och tvangs ej dess beslut af högre pligters kraft,
Kanske behöll ni der, ännu det rum ni haft.
Men, Drott, ni har ej glömt att, under edra lagar,
Det fordom stolta Rom sin frihets mistning klagar.
Ni känner, hos min far, ännu i åldrens höst,
Det hat mot allt förtryck, som lågar i hans bröst.
Emellan Er, hvad hopp till en förening mera?
Virginius föddes fri; — och Appius vill regera!
Ni syftar till en thron. Men, fast hans egen son,
Han skulle sjelf, med fröjd, Er störta derifrån;
Och stolt, med egen hand att frihets-dolken föra,
Ett offer af ert blod åt Statens Gudar göra.
Så tänker den Plebej ni förolämpat har,
Men förolämpat mer, som borgare, än far.
Jag vet att detta språk, de största mäns allena,
Med denna svaga röst sig illa tycks förena;
Jag vet, att Bruters dygd, som verldens undran fått,
Blir, hos ett maktlöst kön, föraktets ämne blott.
Jag skryter ej af kraft, att hämna fosterbygden;
Men, född med vördnans nit för friheten och dygden,

[ 152 ]

Jag rättvist säga tror, att afskyn för er makt,
Mer evigt skilt oss åt, än sjelfva ert förakt.

APPIUS.
Förakt! — Virginia håll, ett krossadt hjerta spara!
Beskyll mig för ett brott som kunde möjligt vara.
Begär till makt, välan, af mig ej nekas bör:
Men, den som älskar Er och edra känslor hör,
Skall, af sitt högmod snart allena öfrigt finna,
Det ädlare begär att edert bifall vinna.
Er dygd med afsky ser ett fjettradt fosterland;
Välan, det tillhör den att bryta dessa band,
Att krossa detta ok, hvaraf er stolthet lider.
Ni kan ge Rom igen dess frihets flydda tider,
Kan ge dess fordna lag sin fulla kraft på nytt;
Förnya blott, för mig, jemväl den tid som flytt!
Och skänk mig, då jag nöjd en hatad makt förlåter,
Med en försonad brud, min fordna sällhet åter!
 
VIRGINIA.
Ack! för ert eget lugn, — liksom för mitt, kanske,
Så ädla tankesätt, hvi följdes icke de
Från stunden af det band, som varit en gång knutit!
Hvad hat som då ej väckts! hvad tårar som ej flutit!
Men ädelmodets dag är skön, om äfven sen,
Och dygden, utan vinst, fördubblas till sitt sken.
Hvad? skulle Rom då blott i Er en hjelte finna,
Så långt det tjenar Er, en brud att återvinna?
Nej. Var det för Er sjelf, ert namn, er fosterbygd;

[ 153 ]

Njut allt hvad jag kan ge: min aktning för er dygd,
Min känsla af den rätt, ni till min saknad vunnit;
Men glöm den fordna tid, som evigt har försvunnit!

APPIUS, (med häftighet.)
Min fruktan var då sann; jag straffas för mitt brott,
Ni är ej fri! — en ann har edra löften fått!

VIRGINIA.
Det gafs en glömskans tid, då Appius mig försmådde,
Och väldets högmod blott i älskarns hjerta rådde.

APPIUS.
Håll, grymma! säg mig ej, hvad jag för mycket vet,
Och förebrå mig ej min olycksalighet!
Men du — var det för dig, så lätt att känslor byta,
Och äldre löftens helgd, med nya löften bryta?
Du läste i min själ, ditt hjerta kände mig,
Och dock för möjligt höll, att verkligt glömma dig?
Att evigt brottslig bli mot dig och fosterbygden,
Och vid din första blick, ej vända om till dygden?
Gif, gif mig hvad jag mist, mitt lugn, din hand igen.
Hvem är den brottslige som undanryckt mig den?
Som, då jag mest, kanske, är värdig deraf vorden,
Beröfvar mig min lön, min enda lön på jorden?
Hvem är han?

[ 154 ]


VIRGINIA, (med rörelse.)
Unna mig att sjelf förgäta det.

APPIUS.
Nej, jag skall hvart du flyr, förfölja dina fjät,
Mitt rop skall trötta dig hvarthän, hvarthän du föres,
Tills ämnet för min hämd, mig ändtlig kunnigt göres.
Förrädarn!
 
VIRGINIA, (med förtrytelse.)
Detta namn — förtjenar han ej, Drott!

APPIUS.
Att vinna ditt försvar, han äfven då förstått?
Ha, falska, allt är sagdt: — du älskar honom äfven!
J ären lyckliga; men kännen mig — och bäfven!
Det är ej mig man tryggt kan visa ett förakt.
Kanske jag glömma skall, en dag, de ögons makt,
Hvaråt min svaghet gaf ett mer än rättvist värde;
Men vika för en ann, se der, hvad jag ej lärde!
Min arm skall nå hans bröst, hur mörk, hur gömd han är.
 
VIRGINIA.
Han göms ej, bäfvar ej, och af det namn han bär,
(Då ändtlig, inför Er, jag nödgas det försvara)
Mitt högmod ägde skäl, kanske att smickradt vara.

[ 155 ]

Han var till minsta ej sitt fosterlands tyrann.
Min far, af Er förtryckt, ett stöd i honom fann.
Och detta band, änskönt af kärleken ej knutit,
Dess känslor kanske ej för evigt uteslutit.
 
APPIUS.
Far fort; vrid om den dolk, du sänker i mitt bröst!
Det blöder, det förgås — men icke tomt på tröst.
Och detta stolta stöd, hvaraf din far fått skryta,
Än fins, förskräcks derför, en hand som det kan bryta.

VIRGINIA.
Och sedan trenne år, när ägde han väl då
Ett stöd, som ni ej sökt att blotta honom på?
En tillflykt, som ej ni hans ålderdom beröfvat?
Se der af Appii makt, den rättvisa han pröfvat!
Det är i Rom ett brott, försäkradt om ert hat,
Att eldas af hans nit för frihet och för stat;
Att ej med afsky se, de tänksätt han bekänner;
Att hämna hans förtryck, och räknas bland hans vänner.
 
APPIUS, (med stolthet.)
Hans vänner? — Intill dem, som han det namnet ger,
Har ej ännu, var trygg, min spaning stigit ner.

VIRGINIA.
De kunde finnas, Drott, jemväl bland deras skara,
Som smickra, sig, i börd, att edra likar vara.

[ 156 ]


APPIUS.
Så länge Rom bland dem har en Sicinius qvar,
Blir framför allt, hans gunst ej oviss för er far.
Det ädla hat mot mig, som dem till jemlik ära,
Fäst, vid Plebejens sak, Senatorns sak så nära,
Gör deras vänskapsband så pröfvadt som bekant.
 
VIRGINIA.
Min far har rönt, mot Er, hans bistånd; det är sant.

APPIUS.
Men har han rönt hvad följd det äfven kan bereda?
Vet han hvartill man drifs att makt och heder freda?
Och, hägn af en rebell, hvad faror det kan ge
Beskyddarn på en gång, och den beskyddade?
Vet han till hvilken höjd en retad hämd kan stiga,
Ej mot Sicinius blott, — men all hans mörka liga?

VIRGINIA.
Jag dömmer derom ej. Mig har ej blifvit sagdt,
Hur långt en hvar i Rom bör darra för er makt.
Men om det är ett brott att till Sicinius höra,
Och om ni svurit hämd mot alla som det göra,
Då, Drott, befalles jag af pligtens, hederns bud,
Att nämna mig bland dem: — Ni talar vid hans brud.

APPIUS.
Hans brud? ...Sicinii brud! ...Bedrar mig ej mitt öra?

[ 157 ]

Hans brud? — Säg om ännu, — Säg om — att jag må höra!....
Jag trodde ej hans gunst så ömt belönad var,
Och skönheten hos Er så nyttig för er far...!
Sicinii brud alltså! — Ha, Furier, hägnen valet!
Du lägger, falska bröst, försmädelsen till qvalet.
Ditt högmod smickradt var, att trotsa mitt förakt;
Uti en oväns famn, af lika stånd och makt.
Men mins det gifs en lag, hvaraf ditt hopp kan störas,
Om den ej än är gjord, så känn mig — den kan göras.
(Han går med förbittring.)


TREDJE SCENEN.

VIRGINIA. JULIA.


VIRGINIA.
Blif sann: se der min tröst! blif sann: se der mitt hopp!
Väl, Julia, jag har talt, har offrat allting opp;
Mitt högmod är tillfreds.
 
JULIA.
Ja, men ert öga gråter!

[ 158 ]


VIRGINIA, (med förtviflan.)
Ack! låt mig gråta. Kom — Hvem synes? Appius åter!
Kom Julia.


FJERDE SCENEN.

APPIUS. CLAUDIUS.


APPIUS.
Det är gjordt; min dödsdom fälldes här.
Hon är Sicinii brud — Sicinius älskad är!
Och det var han som nyss, — o hämd, o blinda öden!
Min svaghet ömkade, och skonade från döden!

CLAUDIUS.
Förgät en oförrätt, hvars hämd ni redan fått,
Och vänd er sinneskraft på högre ämnen, Drott.
Här höfs ej klagan mer, här fordras att regera.
Er skoning var för sen, Sicinius är ej mera.

APPIUS, (bestört.)
Sicinius!
 
CLAUDIUS.
Han är fälld: så ville ödets makt.
Men ock vår plan förrådd, som jag det förutsagt.
De största farors moln, vid hären sammandragas.
Sicinii död, ej blott, med allmän sorg beklagas:

[ 159 ]

Ni sjelf, är spord, och nämnd, som upphofsman dertill.
Man bryter opp mot Rom; Soldaten hämnas vill;
Virginius nalkas ren; och Drott, ert välde hotas,
Om stormens kraft ej snart med större krafter motas.

APPIUS.
Af dina råd, var stolt att ändtlig frukten se:
Jag är, — det feltes blott, — nu äfven mördare!
Men faran ger ej lof att mer ur banan vika;
Till höjden då, barbar, af makt och brott tillika!

CLAUDIUS.
Drott, förebrå Er ej, ett rättvist offradt blod,
Och i en hjeltes höjd, behåll en hjeltes mod.

APPIUS.
En hjeltes? — Spara mig, och nämn ej detta ordet!
En hjelte, nyttjar han försåtets konst, och mordet?
Och undanrödjer han, med nedrig våldsamhet,
Den fiende han räds, men ej besegra vet?
En hjelte, är han fri, hvad stund hans hämd behagar,
Från band af allmän rätt, och band af hederns lagar?
Nej Claudius smickroms ej af detta namnets glans!
Men stundom någon kraft jemväl hos brottet fans;
Försökom den en gång att statens rätt bevaka.

[ 160 ]

Hvar står den djerfva flock, som vändt mot Rom tillbaka?
Bevisom dem att Rom är starkare än de.
Flyg. Man förbjude dem att nalkas murarne!
För deras öfverdåd, man dem till ansvar kräfve;
Senaten samle sig, — och upprors-skaran bäfve!