Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Virginia/Första akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Personerne
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Andra akten  →


[ 125 ]

FÖRSTA AKTEN.

FÖRSTA SCENEN.

APPIUS (med ett bref i handen.)
Liktorer (i fonden.)


APPIUS.
Liktorer lemnen mig; med trohet vaken blott
Omkring den unga Gäst, som skyddas i mitt Slott.
Sen till, att folkets hop förskingras, och försvinner.
Allt hvad af hennes kön i Slottet sig befinner,
Till hennes vård och tjenst med vördnad bjude sig,
Och lyde hennes vink, som lagar ifrån mig!
(Han ger dem tecken att aflägsna sig.)
Du skyndar, tysta natt, din bana på det höga,
Och Appius ser din flykt med än ej hviladt öga!
Den låga som förtärt en hatad oväns hus,
Djupt i min egen själ har blixtrat med sitt ljus,
Förgäfves högmod, hämd och statskonst mig försvara,
Jag ser mig, dem till trots, sådan jag blygs att vara.
Hvad minnen af en tid, försvunnen för mitt hopp,
Vid mötet af din blick, Virginia, vaknat opp!

[ 126 ]

Hvad känslor! — ha, Barbar! tillhöra de tyrannen,
Förtryckarn af sitt land, förföljarn, banemannen?
Se der, sen kärleken förenar oss ej mer,
Virginia, hvem du nu i Appius återser!
Ej sådan på den tid, då du hans sällhet gjorde,
Och Rom med allmänt hopp hans första dygder sporde.
O hjertats flydda lugn! förtjenta, grymma lott!
Omsider enda frukt af ärelystnans brott!
Du straffar, som du bör, begäret att regera.
Min makt är fruktad nu; — men är jag lycklig mera?
Välan! hvem tvingar mig att släpa, mot mitt val,
En storhet, sammansatt af grymheter och qval?
Skall jag af andras råd, beständigt öfvervunnen...
Hvem kommer? Claudius ren från lägret åter hunnen!
Jag förutser, barbar, hvad budskap du mig bär,
Men — brottets gräns är satt: beslutet fattadt är.


ANDRA SCENEN.

APPIUS. CLAUDIUS.


CLAUDIUS.
Er lycka når sin höjd, och edra öden vinna
Den storhet Appius blott var född och värd att hinna.

[ 127 ]

Er största fiende i här och i Senat,
Går ändtlig, med sitt lif att gälda Er sitt hat.
Från lägret dit jag flög att edra bud bevaka,
Jag förs af lika nit med uppfyldt värf tillbaka;
Sicinius, var tillfreds, är ej att frukta mer.

APPIUS.
Välan?

CLAUDIUS.
Han dör, — och allt skall böjas under Er.
Ert hopp blir mera tryggt, ju djerfvare det stiger.
Senaten smickrar Er, och Tribunatet — tiger.
Det fordom stolta Rom, till edra fötter lagdt,
Ger skullran, redan böjd, åt oket af er makt.
Ert namn det första rum bland Decemvirers äger;
Det fruktas inom Rom, det lyds omkring dess läger:
En enda stolt rival ännu var öfrig blott...

APPIUS.
Välan, du hären sett. Far fort. Har du förstått,
Af händelser i Rom hvad man i lägret känner?
Står än Sicinius främst, ibland Virginii vänner?
Virginius, hörs han der? och brinner än hans barm
Af samma hat mot mig af alltid samma harm?
Var honom sagdt ännu det våld som folket öfvat,
Och viste han sitt hus, i Rom, förstördt och röfvadt?

[ 128 ]

 
CLAUDIUS.
Han viste farans hot, af ryktet, det är sant,
Men utbrottet deraf, var honom obekant.
Vid återkomsten, sjelf, jag väntade mig föga
Af hans förstörda hus den syn som slog mitt öga.
Virginius blottas ren på sitt förnämsta stöd,
I menighetens gunst. — Lägg till Sicinii död;
Och snart han åt sig sjelf, på åldrens afton, lemnad,
Skall fly till hyddans natt, förglömd och icke hämnad.
Ja Drott, Sicinius dör, och böter med sitt blod,
Det hägn han skänkt, mot Er, Virginii öfvermod.
Er vink med fröjd förstådd till lägret blifvit buren:
Hans sidsta stund är der af edra vänner svuren.
Ett utfall är bestämdt, der, midt i stridens lopp,
Bland fiendernas jern, förlåten af sin tropp...

APPIUS.
Håll, Claudius! till det brott, att detta mord befalla,
En svaghet läggas må: den, att det återkalla.
Sådant är mitt beslut.

CLAUDIUS, (med bestörtning.)
Hvar är, hvad hör jag? ... Drott,
Om Ni vill rådas,

APPIUS.
Nej — nu vill jag lydas blott!
(Han tar fram ett Bref.)
Må strax, med detta bref, ett bud till lägret hasta.

[ 129 ]


CLAUDIUS.
I faran att bli röjd, ni går att sjelf Er kasta!
Hvad ändring!
 
APPIUS.
Ja, min vän, till mensklig, från barbar.
Centurioner!


TREDJE SCENEN.

APPIUS. CLAUDIUS. En Centurion.

 
CENTURIONEN.
Drott!

APPIUS.
Tag detta bref, och far!
Det är af högsta vigt, det är till lägret ämnadt.
Flyg! innan dagen tänds, det blifve Marcius lemnadt.
(I det Centurionen går.)
Säg äfven, från det kall, som fäst Virginius der,
Att honom frihet gifs! att han är väntad här;
Att han, för sina dar, har intet att befara;
Alt han skall trygg i Rom, som inom lägret vara;
Och att ur folkets hand och vid hans hyddas fall,
Min omsorg räddat har, hvad honom trösta skall.


[ 130 ]

FJERDE SCENEN.

APPIUS. CLAUDIUS.

 
CLAUDIUS.
Virginus! ledarn just af de rebellers skara,
Som svurit åt er makt, en oupphörlig fara!
Den retade Plebej, hvars aldrig släckta harm
Så ofta vändt mot er, de lägre slägters arm!
Som lyckligt sågs, från Rom, af kriget biltog göras!
Hvars hus, af ert parti, ni sett, i natt, förstöras!
Virginias far!....
 
APPIUS.
Han sjelf.

CLAUDIUS.
Han återkallas då!
Hvart syftar detta allt? hvad utgång skall det få?
Hvart steg, hvart nytt beslut, min häpna undran väcker.
Min trohet förutser en hvälfning som förskräcker.
Har Rom ej redan nog af fiender för Er,
Förutan deras tal, som lägret återger?
Skall ej det samma folk, som lopp i mordisk yra,
Att mot Virginii tak förstöringsfacklan styra,
Då han förtviflad sjelf, inför dess åsyn står,
Med andra känslor se hans tårar och hans år?
Och hvartill gagnar, Drott, att hafva öfvervunnit

[ 131 ]

Den kärlek som hos Er för dottern fordom brunnit,
Om faderns återkomst ger lif på nytt i dag,
Åt hatets fordna rop, mot edra företag?
Drott, om ert uppsåt är att odelt välde yrka,
Mot edra fiender, tro mig, behåll er styrka;
Men om ni ändrat val, till deras fördel böjd,
Välan: gif rum åt dem, — och nedstig från er höjd!

APPIUS.
Ack Claudius! lycklig den, som, utan ärelystnad,
Förtrott sitt glömda lif den låga hyddans tystnad!
Som ej, på hederns fält, i verldens ögon gått
Att slitas, vid hvart steg, emellan dygd och brott!
Och som ej köpt en tom, af lagen vägrad ära,
Till pris af allmänt hat, och minnen — som förfära!

CLAUDIUS.
Min häpnad ökas blott af detta mörka tal:
När väcktes de väl förr, hos Appius, dessa qval?

APPIUS.
Var viss det stunder gifs, och att de måste gifvas,
Då, i ett dämpadt bröst, naturens känslor lifvas;
Då äran tröstar svagt en borgerlig tyrann,
För offret af det lugn han ägt, som enskilt man.
Och då han ändtlig trött att hatas och förtrycka,
För skuggans fordna frid gaf gerna bort sin lycka!

CLAUDIUS.
Lägg bort ett vekligt språk som äran ej förstår;

[ 132 ]

Hon känner ej de brott er dygd sig förebrår.
Hvad har då Appius gjort, som han ej göra borde?
Som ej Valerius sjelf och Brutus fordom gjorde?
Patricier, de som ni, hvad ägde de för rätt
Att störta Kungars thron och Roms regeringssätt?
Till folkets embetsmän, ej till dess herrar satta,
De stego opp, som ni, att statens tömmar fatta.
Men ni har återställt hvad de förstörde blott,
Den thron de lagt i grus, af Er förnyas, Drott.
Hvad? skulle då ert mod ert egit mod Er svika,
När edra fiender stå färdige att vika?
Vid deras motstånd trött, kanske ni smickrats af
Att mildhet skulle ge hvad strängheten ej gaf:
Tro mig: det är ej så man afunden försonar.
Man gör den dristig blott. — Betrakta hvem ni skonar:
Sicinius, en rival i namn och makt med Er,
Den enda, det är sant, men vådlig desto mer;
Virginius, en Plebej, hvars dotter ni förskjutit,
Och från hvars vilda hämd ni knappt en hvila njutit,
Förrn honom frihet gifs att midt i Rom igen,
Bereda nya sätt att fyllest mätta den.
Ni tiger Drott?

APPIUS.
Välan! det är ej tid att gömma
En svaghet, som du dock skall röja, och fördömma.

[ 133 ]

Jag väntar mig din harm, kan hända ditt förakt,
Men jag har sett på nytt — Virginia! — Allt är sagdt.

CLAUDIUS, (med bestörtning.)
Virginia!

APPIUS.
Skön ännu, som trenne somrar sedan,
Och mer tillbedjansvärd. — Till hvad jag yppat redan,
Ett ord, ett enda ord af mig skall läggas blott:
Hon är — i Appii makt, — hon fins, i detta slott!

CLAUDIUS.
J Gudar!

APPIUS.
Straffa fritt den eld som hos mig vaknar;
Förakta, som ett brott, en svaghet som du saknar,
Sätt för min syn det fall som du mig vänta tror,
Mitt lif, min sällhet, allt, af hennes hand beror.

CLAUDIUS.
Af den förskutnas hand? Hvad blygd! — Men Drott, ni glömmer,
Att redan fins en lag, som dessa band fördömmer;
Att borgarns blod med vårt, ej mer förenas kan.
Betänk hvad eftersyn af Statens första man,
I fall er egen lag, af sjelfva Stiftarn bruten,...

APPIUS.
En Lag som föreslås, är ej ännu besluten,

[ 134 ]

Och lemnar, intill dess, hvar romersk man sin rätt
Att knyta hvilket band han vill, i hvilken ätt.

CLAUDIUS.
Drott! vakna — och gör val...

APPIUS.
Mitt val är ett af tvenne:
Att älskas, eller dö, försmådd och glömd af henne!
Att segra på mig sjelf, hvad har jag ej försökt?
Min kärlek qväfdes blott, att vakna opp förökt!
Tre långsamt grymma år bland torgens gny försvunnit:
Hon glömdes. I hvad stund jag henne återfunnit!
I denna stund af hämd du skulle sett, som jag,
Dess oskuld, dess förtryck, dess tårar, dess behag;
Af grymma skarors våld, sett faderns hus förstöras;
Sett dottern, hälften qväfd, från hvilan flyktig göras;
Sett henne, dubbelt skön, ur fallna murars dam,
Lik en gudomlighet, ur molnen bryta fram;
Sitt lif, af trängseln förd, med trötta krafter värja,
Omfamna mina knän, min mensklighet besvärja:
Nej, denna syn af skräck ännu mitt sinne slår,
Och mig med rättvis blygd, min grymhet förebrår.
Virginia! det var mig du sökte i din fara!
Så ädel du mig känt, du än mig trodde vara.
Du ej de skiften vet, jag sedan undergått.
Förmätna ärelust, hvad stiftar du för brott!

[ 135 ]

Men det är tid att än en rättvis aktning vinna,
Ja, hon skall se i mig, den hon sig trodde finna;
Den jag var född att bli, den Appius ännu var,
Då han till hennes knän sitt första offer bar;
Och den han varit än, till Roms och hennes ära,
Förutan faderns hat, och grymma vänners lära.
För dygden, då mitt bröst, som för Virginia brann:
Jag flydde hennes blick, blef hård, och blef tyrann.
Hvem återger mig nu, den sörjda tid som farit?'
Virginia! är du än, för Appius, den du varit?
Om för en ann ditt bröst, om till ett annat val...—
Mitt öde gör mig rätt: jag har förtjent mitt qval!

CLAUDIUS, (med hån.)
Gack då att hennes far med ångerns tårar röra.
Fall till Plebejens fot, att honom blidkad göra.
Förnedra Rom och Er, och lät Sicinius se
Triumphen af den lag, ni stod beredd att ge!
(Han går.)


FEMTE SCENEN.


APPIUS, (ensam.)
Barbar — han flyr, hvad pil han i mitt hjerta jagar! —
Beundransvärda makt af hederns falska lagar!

[ 136 ]

Jag ägde styrka nog till mord och till försåt,
Och törs ej dygdig bli, Sicinius ler deråt!
Nej, må han med min dygd dess lön tillika finna!
Må han Virginia se, och sjelf för henne brinna!
Förtäras af en eld, som han föraktad ser,
Och stänka med sitt blod den hand som hon mig ger!
Hvem syns? det är hon sjelf: — nej Gudar! en af Eder,
Som, i en dödligs hamn, på jorden stigit neder.


SJETTE SCENEN.

APPIUS. VIRGINIA.

 
VIRGINIA.
Sen, från det dunderslag, den skräck, som krossat mig,
Min djupt bestörta själ, med möda samlat sig,
Förlåt ett ögonblick om jag er omsorg leder
Från högre föremål, till det som nalkas Eder.
Ej blott min tacksamhet — min smärta det begär.
Jag vet på en gång, Drott, hvad jag Er skyldig är,
Och hvad ert ädelmod vill skonas från att höra.
Jag vet ni endast gjort hvad Appius borde göra,
Och hvad ett värnlöst kön, med alltid lika rätt,
Bör vänta af er makt och edra tänkesätt.

[ 137 ]

Er godhet, som ni ser, mitt högmod ej förleder.
Om, i den stund af skräck som yppat mig för Eder,
Om, flyktig och förföljd utur en faders hus,
Bland gnyt af brustna tak, förstörda murars grus,
Och ett förbittradt folk, som farans hot förökte,
Virginia fann hos Er det nödvärn som hon sökte;
Om i ert slott ni sen, som lika ädelt skett,
En tillflykt, ett försvar, åt hennes tårar gett,
Så fruktar hon ej, Drott, att annat deri finna,
Än hvar förtryckt som hon, haft lika rätt att vinna,
Och är ej fåfäng nog att egna det hos Er,
Åt minnet af en tid, som var, — och är ej mer.
Mitt hjerta döljer ej, hvad det med smärta känner:
Rom räknar ej, som förr, min far bland edra vänner;
Och folket, som med harm hans ädla stolthet ser,
Till minsta, på hans hus, har sökt att hämna Er.
Förbjude himlen dock, att följder häraf draga,
Som edra tänkesätt en rättvis glans betaga.
Från mig, skall ej mot Er, en klagan tränga fram;
Jag tänker ej så lågt, är ej så otacksam.
Jag vet en hjeltes hämd från hopens ilska skilja,
Och tror, att det som skett, har skett — emot er vilja.
Den aktning, det beskydd, ni skänkt en oväns blod,
Bevisar nog, hos mig, för Appii ädelmod.

[ 138 ]

Men i det djupa qval mitt sorgsna hjerta sårar,
Behöfver jag en hand, som stillar mina tårar;
Behöfver jag en vård, en tillflykt, ett försvar,
Som aldrig värdigt gafs, af andra än en far.
Virginius lemnat Rom, men lägret är oss nära;
Glöm fiendskapen, Drott, och mins beskyddarns ära.
Gif mig igen en far, hvaraf mitt lugn beror,
Och då ni frälst mitt lif, var ej till hälften stor.
 
APPIUS.
Virginia minnas bör, från redan flydda dagar,
Att alltid hennes bön var räknad ibland lagar.
Hon bör då vänta sig, och tro, att Appius än,
Har vetat förutse och förekomma den.
Virginius är, till Rom, befalld att återvända,
Och ni skall se er far, med nästa sol kanhända.

VIRGINIA.
Ert ädelmod...

APPIUS.
Det namn ni mina tjenster ger,
Virginia, är ej det som tillhör dem af Er.
Att Er, om deras grund, så känslolöst bedraga,
Gaf Appius sjelf en rätt, kanske, att sig beklaga.
Han har ej följt mot Er, en vanlig ömkans lag.
Så brottslig mot er dygd, er skönhet, ert behag,
Virginia, är han ej, och blef ej född att varat.
Men om det gifs en rätt till dar som man försvarat,

[ 139 ]

Beropar han sig den; och det beror af Er,
Att återkallad se den tid — som var ej mer.

VIRGINIA.
Om er välgerning, Drott, mig mindre tacksam gjorde,
Kanske att detta tal, mig förolämpa borde.
Jag vördnans pligter vet; tillåt Virginia då
Att lemna utan svar, hvad hon ej bör förstå.
(Hon vill gå.)
 
APPIUS, (Håller henne tillbaka med häftighet.)
Nej, skulle Appius än sig dubbelt hatad göra,
Hans första ord är sagdt; ni måste honom höra.
Ni var ej alltid grym: han mins ännu de dar,
Då, för hans röst, er själ ej lika sluten var.
Är denna fordna tid för evigt då förfluten;
Är ändtlig denna själ för alla känslor sluten?
Jag vet hvad jag förtjent af edra tänkesätt:
Ert hjerta hämnas bör, och Appius gör sig rätt.
Han sjelf har löst de band, som Er vid honom knutit,
Och har förverka bort en trohet, som han brutit.
Af åtrån till ett namn er åsyn undanryckt,
Han lyfte sig till ett; men ack! med ångrad flykt.
Hans brott ej skyddas kan; men detta brott är hämnadt,
Och kärleken har sett sitt rof sig återlemnadt.

[ 140 ]

Virginia, ni på nytt i fordna bojor ser
En straffad älskare, som dubbelt skattar Er;
Hvars eld, Er dubbelt värd, och fåfängt Er beröfvad,
Af saknan renad är och genom tiden pröfvad.
Förskjut ej denna hand, som eder sällhet var,
Förrn i sitt våld, ännu, hon Latiens öden bar.
Mät ej er fordrans rätt, emot ert ursprungs mera;
Förgät er lyckas fel, förbättra dem, regera,
Och, delande den makt som himlen Appius gaf,
Gör glansen, på en gång, och sällheten deraf.
 
VIRGINIA.
Från brädden af det djup, hvarur jag sett mig dragen,
Jag störtas i ett nytt, af ny förvirring slagen.
Jag tvingas till ett svar, som fåfängt undangås;
Ni har förmycket sagt, att ändtlig ej förstås.
Men, om i edert bröst en ädel känsla brinner,
Se, hvem ni talar till, och hvar hon sig befinner.
Om än till glömska, Drott, hon kunde sig förmå,
Af hvad hon fordom ägt att Appius förebrå,
Med minnet af sin pligt, med aktning för sin heder,
Är det, på detta rum, som hon kan höra Eder?
Jag väntat af er dygd, (förlåt min dristighet)
Mer vördnad för Er sjelf, och för min värnlöshet
Än, att jag frukta bort, en orsak att beklaga
Den tillflykt till ert hägn, jag tog, och tvangs att taga.

[ 141 ]

Om ni förgäter, Drott, den höjd som ni beklär,
Har ej Virginia glömt den far, hvars namn hon bär;
Det skall, var derom viss, ej för hans dotter blifva,
Som Appius bryta skall den lag han går att gifva.
(Hon går.)


SJUNDE SCENEN.


APPIUS, (ensam.)
Min häpnad hör ej opp! Är det Virginias röst,
Som ljungat dessa slag mot mitt bestörta bröst?
Är det den fordna tro, som i dess blickar lyste?
Och dessa dygders lön hvars sälla hopp jag hyste?
J Gudar! hvad förakt ur hennes ögon brann!
Känn Appius, känn din lott! du är förrådd — en ann....
Nej, qväf ännu de qval en svartsjuk fruktan gifver.
Och följ ej, snar till hämd, en lätt förvillad ifver!
Din aktning, ditt beskydd, din ömma vård förök,
Och väg till hennes bröst med lindrig godhet sök!
Ännu af hoppets röst, mitt hjertas strider dämpas;
Men darra, brottsliga, den stund jag förolämpas!
Räds, om du önskan bär, att ej dess offer bli,
Ett såradt ädelmod, förbytt i raseri!