Charlotte Löwensköld/Kap 16

←  Diligensen

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Lysning

Fattigauktionen  →

Lysning.

I.

På lördagens förmiddag visade sig Schagerström i Korskyrka prostgård. Han önskade tala med prosten om den förföljelse, som hade satts i gång mot Charlotte, och rådgöra om bästa sättet att få slut på den.

I själva verket hade han aldrig kunnat infinna sig i ett mer passande ögonblick. Den stackars gubben var utom sig av oro och upphetsning. De fem små rynkorna i pannan lyste åter alldeles röda.

Han hade denna samma förmiddag haft besök av tre herrar från kyrkbyn, apotekarn, organisten och kronofogden. De hade infunnit sig endast och allenast för att uttrycka sin och hela församlingens önskan, att han måtte avlägsna Charlotte ur sitt hus.

Apotekarn och kronofogden hade varit ganska hövliga. Man hade verkligen kunnat se på dem, att de hade funnit det obehagligt att framföra ett dylikt ärende. Men organisten hade varit i högsta grad uppretad. Han hade talat högröstat och överilat och fullkomligt åsidosatt den vördnad, som han var skyldig sin förman.

Han hade låtit den gamle prosten höra, att det skadade hans anseende i församlingen, att Charlotte tilläts stanna kvar i prostgården. Inte nog med att hon skamligen hade bedragit sin fästman, inte nog med att hon vid en mängd tillfällen hade uppfört sig otillbörligt, i går hade hon till och med förgripit sig på hans hustru, som förvisso inte hade väntat sig, att något ont skulle vederfaras henne, då hon som gäst besökte detta aktade hem.

Prosten hade kort och gott förklarat, att hans släkting, fröken Löwensköld, skulle stanna i hans hus, så länge som hans gamla huvud sutte upprätt på skuldrorna, och med detta besked hade de besökande fått avlägsna sig. Men man kan tänka sig hur obehagligt allt detta skulle vara för en fredsälskande gammal man.

»Det tar aldrig något slut på detta bråk», sade han till Schagerström. »Så här har jag nu haft det hela veckan. Och brukspatron kan vara viss om att organisten inte ger sig med ett första försök. Han är själv en ganska snäll karl, men hustrun eggar upp honom.»

Schagerström, som denna dag befann sig i ett ypperligt humör, försökte lugna honom, men med föga framgång.

»Jag kan försäkra brukspatron, att Charlotte är så oskyldig i den här saken som det barn, som föddes i går, och det kan aldrig falla mig in att låta henne flytta härifrån. Men freden i församlingen, brukspatron, freden, som jag har vårdat under trettiofem år, den går till spillo.»

Schagerström förstod, att gubben ansåg, att det mest hedersamma, som han hade åstadkommit under sin ämbetstid, nu var i fara. Han började verkligen tvivla på att den gamle skulle ha mod och kraft att motstå sockenbornas förnyade övertalningar.

»För att säga sanningen», sade han, »så har också jag hört talas om den förföljelse, som satts i gång mot fröken Löwensköld. Mitt ärende hit i dag var att rådgöra med herr prosten om dess bekämpande.»

»Brukspatron är nog en duktig karl», sade gubben, »men jag tvivlar på att förmågan räcker till att tygla de onda tungorna. Nej, det blir att tiga och bereda sig på det värsta.»

Schagerström ville protestera, men gubben återtog lika modstulet:

»Det blir att bereda sig på det värsta… Ack, brukspatron, om ni väl vore gifta!… Om det åtminstome hade lyst för er!»

Schagerström sprang upp från stolen vid dessa prostens ord.

»Vad säger prosten? Skulle det vara en hjälp, om vi läte lysa för oss?»

»Naturligtvis skulle det vara en hjälp», sade gubben. »Om sockenborna säkert visste, att Charlotte skulle bli er hustru, skulle de nog lämna henne i fred. Åtminstone finge hon i så fall stanna här i prostgården ända till bröllopsdagen, utan att någon skulle säga det minsta. Människorna är sådana, brukspatron. De förolämpar inte gärna den, som skall bli mäktig och rik.»

»I så fall skulle jag vilja föreslå, att vi läte lysa för oss i morgon dag», sade Schagerström.

»Det är mycket vackert tänkt av brukspatron, men det är omöjligt. Charlotte är bortrest, och brukspatron har väl inte nödiga papper med sig i bröstfickan.»

»Papperen finns på Stora Sjötorp och kan hämtas. Och som prosten vet, så har jag fröken Charlottes bestämda löfte. Det är väl dessutom prosten, som är förmyndare och giftoman.»

»Nej, nej, brukspatron! Inte så brådstörtat, inte så brådstörtat.»

Gubben började tala om andra saker. Han visade Schagerström några av sina mest sällsynta växtexemplar och berättade var han hade lyckats finna dem. Medan han höll på med detta, blev han livlig och vältalig. Man hade kunnat tro, att han hade glömt alla sina bekymmer.

Men om en stund kom han tillbaka till det där förslaget om lysningen.

»En lysning är ingen vigsel», sade han. »Om Charlotte blir missnöjd, så kan den ju få gå tillbaka.»

»Det är bara fråga om en nödfallsåtgärd», sade Schagerström, »för att återställa det goda förhållandet inom församlingen, och för att förtalet och smädelsen skall avstanna. Jag ämnar visst inte släpa fröken Löwensköld till altaret mot hennes vilja.»

»Ja, vem vet?» sade prosten, som kanske tänkte på ett visst brev, vilket han hade läst olovandes. »Charlotte är ganska häftig av sig, skall jag säga brukspatron. Det vore nog bäst för hennes egen skull också, om detta finge ett slut. I längden kanske hon inte nöjde sig med att bara klippa av ett par lockar.»

De avhandlade saken ännu en lång stund. Ju mer de resonerade om lysningen, desto mer övertygade blevo de, att den var den bästa möjliga utvägen ur svårigheterna.

»Jag är säker om att gumman min skulle vara med om det här», sade prosten, som till sist hade blivit riktigt förhoppningsfull.

Schagerström tänkte på att i samma ögonblick, som det vore lyst för honom och Charlotte, skulle han ha rätt att uppträda som hennes beskyddare. Det skulle inte mer komma i fråga med några visselserenader eller några nidvisor.

För resten måste man betänka, att sedan han genom samtalet i diligensen hade blivit övertygad om Charlottes oegennytta, hyste han de allra ömmaste känslor för henne. Det steg han nu ville taga hade något mycket lockande för honom.

Naturligtvis ville han inte erkänna detta ens för sig själv. Han var övertygad, att han handlade, driven av det renaste nödtvång. Det är alltid så med förälskat folk, och det är fördenskull, som man måste hysa överseende med alla deras dumheter.

Det beslöts alltså verkligen, att lysning skulle äga rum i kyrkan nästa dag. Schagerström for och hämtade de nödiga handlingarna, och prosten skrev med egen hand ut lysningssedeln.

Då allt var färdigt, kände Schagerström en mycket stor tillfredsställelse. Han tyckte inte alls illa om, att hans namn i förbindelse med Charlottes skulle uppläsas från predikstolen.

»Bruksägaren Gustav Henrik Schagerström och välborna jungfrun Charlotte Löwensköld.» Han antog, att det där skulle komma att ta sig mycket bra ut.

Han fick stor lust att själv höra hur det skulle låta och beslöt att nästa dag övervara gudstjänsten i Korskyrka.

II.

Denna första lysningssöndag höll emellertid Karl-Artur Ekenstedt en mycket märkvärdig predikan. Det var i själva verket endast vad man hade kunnat vänta efter de många uppskakande händelser, som han under sista veckan hade genomgått. Kanske var det också så, att dessa händelser, både den uppslagna förlovningen och den nyingångna, förökade intrycket av hans ord.

Enligt dagens text hade han att tala om de falska profeter, för vilka vår frälsare varnade sina lärjungar. Han hade inte funnit ämnet passande för hans stämning för tillfället. Han hade helst velat tala om de jordiska tingens fåfänglighet, om rikedomens fara och fattigdomens ljuvlighet. Framför allt hade han känt ett behov att mera än hittills på ett förtroligt och enkelt sätt närma sig sina åhörare, lära dem förstå hur han älskade dem och dymedelst vinna deras förtroende.

Plågad av osäkerhet och ovisshet, hade han inte lyckats att under veckans lopp utforma sin predikan så, som han ville ha den. Hela den sista natten hade han fortsatt arbetet, men till ingen nytta. Predikan hade inte varit färdig, då han måste bege sig till kyrkan, och för att inte bli alldeles strandsatt hade han ur en gammal postilla ryckt lös några blad, som innehöllo en predikan över dagens text, och stoppat dem på sig.

Men då han från predikstolen läste upp evangeliet, började en tanke arbeta sig fram i hans hjärna. Den var ovanlig och lockande. Han uppfattade den, som skulle den vara kommen från Gud.

»Mina älskade åhörare!» började han. »Jag står här för att i Jesu namn varna er för de falska profeter, men I tänken kanske i edra hjärtan: Han, som nu talar till oss, är han en rätt lärare? Vad veta vi om honom? Hur skola vi kunna vara vissa om att icke han också är ett törne, på vilket inga druvor kunna växa, eller en tistel, på vilken inga fikon kunna plockas?

»Därför, mina åhörare, låt mig berätta er något om de vägar, på vilka Gud har fört mig, då han ville göra mig till en förkunnare av sitt ord.»

Under stor inre rörelse började den unge prästen sedan att för kyrkfolket berätta sina enkla levnadsöden. Han lät dem veta, att under de första studieåren hade hans hela strävan gått ut på att bli en stor och berömd vetenskapsman. Han skildrade äventyret med den misslyckade latinska skrivningen, hemkomsten, då han hade förgått sig mot modern, försoningen, samt slutligen hur allt detta hade lett till att han hade gjort bekantskap med pietisten Pontus Friman.

Han talade mycket stilla och blygsamt, ingen kunde tvivla på sanningen av varje hans ord. Det var kanske mest stämmans upprörda klang, som fängslade åhörarna. Redan efter de första satserna sutto alla stilla, med framsträckta halsar och ögonen fästade på predikanten.

Och såsom alltid, då människa talar till människa fritt och uppriktigt, drogos de till honom och gåvo honom från den stunden en plats i sina hjärtan. De fattiga från skogstorpen och de myndiga från bergsmansgårdarna förstodo, att han anförtrodde dem detta för att vinna deras tillit och få deras tillbaka. De följde med såsom aldrig förr under predikan, de rördes och fröjdades.

Han fortgick till att förtälja om sina första trevande försök i Jesu efterföljelse, och han beskrev bröllopsfesten i hemmet, då världens glädje hade bemäktigat sig honom såsom ett rus och han hade deltagit i dansen.

»Efter den natten», sade han, »rådde mörker i min själ under många veckor. Jag kände, att jag hade förrått min frälsare. Jag hade icke förmått strida och vaka med honom. Jag var världens träl. Dess lockelser hade besegrat mig. Himmelen skulle aldrig bli min arvedel»

Det fanns en del människor i kyrkan, som blevo så rörda över den ångest, som han skildrade för dem, att de började gråta. Mannen på predikstolen hade dem helt och hållet i sin makt. De kände och ledo och kämpade med honom.

»Min vän Friman», fortsatte han, »försökte trösta och hjälpa. Han sade mig, att i Kristi kärlek fanns räddning, men jag kunde icke upphöja min själ till att älska min frälsare. Jag dyrkade alla de skapade tingen mer än deras skapare.

»Då, mitt i min värsta nöd, fick jag en natt se Kristus. Jag sov icke. Under dessa nätter och dagar fanns icke sömnen till för mig. Men bilder, lika dem, som man ser i drömmen, foro ofta förbi mina ögon. Jag visste, att de framkallades av min stora trötthet, och jag fäste intet avseende vid dem.

»Men med ens kom nu en bild, som var mycket tydlig och klar och som inte förgick i ögonblicket, utan blev stående. Jag såg en sjö med ett blått, skinande vatten och en stor skara människor samlad på dess strand. Mitt i den stora hopen satt en man med långt, lockigt hår och tunga, sorgmodiga ögon och tycktes tala till dem, och så snart som jag såg honom, visste jag, att det var Jesus.

»Och se, en ung man trädde fram till Jesus, bugade sig djupt för honom och gjorde honom en fråga.

»Och jag kunde icke höra orden, men jag visste, att den unge mannen var den rike ynglingen, om vilken det förtäljes i evangeliet, och att han frågade mästaren vad han skulle göra för att få evinnerligt liv.

»Jag såg hur Jesus växlade några ord med honom, och jag visste, att han sade till honom, att han skulle hålla de tio Guds bud.

»Den unge mannen bugade sig än en gång för mästaren och log självbelåtet. Och då visste jag, att han svarade, att allt detta hade han hållit alltifrån ungdomen.

»Men Jesus gav honom en lång och prövande blick och sade ännu några ord. Och även den gången visste jag vad han sade.

»Vill du vara fullkomlig, så gack bort och sälj det du haver och giv de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen. Och kom och följ mig!

»Då vände sig den unge mannen från Jesus och gick bort, och jag visste, att han var bedrövad, därför att han hade många ägodelar.

»Men då den rike ynglingen gick sin väg, såg Jesus efter honom med en lång blick.

»Och i den blicken läste jag då ett sådant medlidande och en sådan kärlek. Ack, mina åhörare, något så himmelskt läste jag däri, att mitt hjärta började klappa av glädje, och ljuset vände åter till min förmörkade själ. Jag sprang upp, jag ville själv störta fram till honom och säga honom, att nu älskade jag honom över allting. Nu var hela världen mig likgiltig. Jag begärde endast att få följa honom.

»Synen försvann, då jag rörde mig, men icke minnet därav, mina vänner och åhörare, icke minnet.

»Nästa dag gick jag till min vän, Pontus Friman, och frågade honom vad han trodde att Kristus begärde av mig, ty jag hade inga ägodelar att giva honom. Han sade då, att Jesus visserligen önskade, att jag skulle offra honom all den ära och utmärkelse, som jag komme att vinna med min lärdom, och i stället bliva hans ringe och fattige tjänare.

Och sålunda kastade jag allt detta andra å sido och blev präst för att kunna tala med människorna om Kristus och hans kärlek.

»Men I, mina åhörare, bedjen för mig, ty jag måste leva i denna världen såsom I alla, och världen vill locka mig, och jag bävar och fruktar, att den skall vända min håg från Kristus och göra mig till en av de falska profeter.»

Han knäppte sina händer i detsamma och tycktes med ens se framför sig all frestelse och ångest, som väntade honom, och tanken på hans svaghet kom honom att brista i gråt. Rörelsen överväldigade honom till den grad, att han inte mer kunde fortsätta. Han sade endast ett kort amen och sjönk därpå ner i bön.

Också i kyrkan utbrusto människorna i höga snyftningar. Med en enda kort predikan hade Karl-Artur gjort sig till alla dessa människors älskling. De hade velat bära honom på sina händer, de hade velat i sin ordning offra sig för honom, såsom han offrade sig för sin frälsare.

Men hur stark verkan det än utgick av hans ord, den skulle dock inte ha blivit så utomordentlig, om inte strax efteråt hade följt uppläsningen av lysningssedlarna.

Den unge prästen läste först upp några likgiltiga namn, som ingen vidare tänkte på, men med ens såg man honom blekna en smula och böja sig ner över papperet för att se efter, att han inte hade misstagit sig. Därpå framsade han lysningen med sänkt röst, liksom för att den inte skulle höras.

»Ett kristeligt äkta förbund avkunnas i denna församling första gången emellan bruksägaren Gustav Henrik Schagerström från Stora Sjötorp och välborna jungfrun Charlotta Adriana Löwensköld från prästbostället, båda från denna församling.

»Och önskas dem till denna viktiga förening lycka och välsignelse av Gud, som äktenskapet stiftat haver.»

Det hjälpte inte, att den unge prästen hade sänkt rösten. Varje stavelse hördes ändå i den dödsstilla kyrkan.

Det var ohyggligt.

Schagerström förstod själv hur ohyggligt det var. Där stod mannen, som ville försaka världen för att bli Kristi fattige efterföljare, och läste upp, att den kvinnan, som han hade älskat, skulle gifta sig med en av landets rikaste män.

Det var alldeles ohyggligt. Där stod mannen, som hade varit Charlottes förlovade i hela fem år, mannen, som ännu förra söndagen hade burit hennes ring på sitt finger, och läste upp, att hon redan nu var färdig att träda i nytt äktenskap.

Människorna blygdes, de vågade inte se på varandra. De sågo helt förskrämda ut, då de gingo ut ur kyrkan.

Schagerström kände det värre än någon annan. Han bibehöll det yttre lugnet, men inom sig tänkte han, att han inte skulle ha undrat på om folket hade spottat på honom eller om man hade kastat sten.

Det var detta, som han hade menat skulle bli en upprättelse för Charlotte!

Oskicklig och dum hade han ofta känt sig, men aldrig till sådan grad, som då han den söndagen gick uppåt stora gången ut ur kyrkan.

III.

I första ögonblicket tänkte Schagerström på att skriva till Charlotte för att förklara och urskulda. Men han fann snart, att detta brev var alltför svårskrivet. Han befallde i stället fram hästar och vagn samt begav sig i väg till Örebro.

Av prosten Forsius hade han hört namnet på den gamla frun, som de resande damerna ämnade besöka. På måndagens förmiddag uppsökte han Charlotte i dennas bostad och bad om ett samtal.

Han bekände genast sitt otillbörliga tilltag. Han sökte knappast urskulda sig. Han berättade endast hur allt hade tillgått.

Man kan säga, att Charlotte sjönk samman, nästan som om hon hade blivit sårad till döds. För att inte falla satte hon sig ner i en liten, låg länstol, och där förblev hon nästan orörlig. Hon for inte ut i några förebråelser. Hennes smärta var alltför stor och verklig.

Allt hittills hade hon kunnat säga till sig själv, att när Karl-Artur en gång genom överstinnans hjälp kom på andra tankar, när han återknöt bandet med henne, så skulle därmed hennes ära vara återupprättad, och hennes nuvarande vedersakare skulle förstå, att det hela inte hade varit annat än ett kärleksgräl. Men nu, då det hade lyst i kyrkan för henne och Schagerström, nu måste var och en tro, att det verkligen var hennes mening att gifta sig med den rike brukspatronen.

Hädanefter fanns ingen hjälp. Någon förklaring var inte möjlig. Hon var för eviga tider utskämd. Man skulle alltid tro henne om att vara falsk och penninggirig.

Hon hade en hemsk känsla av att hon fördes framåt som en fängslad fånge mot något mål, som hon inte kände. Allt, som hon ville undvika, det kom hon att göra, allt, som hon ville förhindra, det kom hon att befrämja.

Det var som trolldom. Det gick inte rätt till. Alltsedan den dagen, då Schagerström första gången friade, hade hon inte mer sin fria vilja i behåll.

»Men vem är brukspatron?» frågade hon plötsligt. »Varför kommer brukspatron ständigt i min väg? Varför kan jag inte slita mig lös ifrån brukspatron?»

»Vem jag är?» sade Schagerström. »Jo, det skall jag säga fröken Löwensköld. Jag är det dummaste nöt, som går på Guds gröna jord.»

Han sade detta med en sådan uppriktig övertygelse, att skymten av ett leende visade sig i Charlottes ansikte.

»Alltifrån första gången jag såg fröken i prostgårdsbänken i kyrkan, har jag velat hjälpa er och göra er lycka, men jag har bara bringat sorg och lidande.»

Det lilla leendet var redan försvunnet. Charlotte satt blek och stilla med hängande armar. De stirrande ögonen tycktes inte kunna se annat än den förskräckliga olycka, som han hade dragit över henne.

»Jag ger härmed fröken Löwensköld min uttryckliga tillåtelse att nästa söndag inställa lysningen», sade Schagerström. »Fröken vet, att en lysning inte har någon laglig kraft, förrän den har avkunnats tre söndagar å rad från samma predikstol.»

Charlotte rörde litet på ena handen liksom för att säga, att det där medgivandet numera inte hade någon betydelse. Hennes anseende var förstört och kunde inte räddas.

»Och jag lovar fröken Löwensköld att inte träda i er väg, förrän ni själv kallar mig.»

Han gick mot dörren. Dock var det ännu en sak, som han ville säga henne. Den fordrade likväl mer självövervinnelse än något av det andra.

»Jag vill tillägga», sade han, »att jag börjar förstå fröken Löwensköld. Jag har en smula undrat över att ni så högt kunde älska unge Ekenstedt och att ni för hans skull har utsatt er för allt detta förtal, all denna förföljelse, ty jag begriper ju, att ni endast tänker på honom. Men i dag, sedan jag har hört honom predika, förstår jag, att han måste skyddas. Han är ämnad till något stort.»

Han fick sin belöning. Hon gav honom en blick. Hon fick litet färg på kinderna.

»Tack!» sade hon. »Tack för att brukspatron förstår!»

Därpå sjönk hon åter ned i hopplöshet. Det fanns ingenting vidare för honom att göra. Han bugade sig djupt och begav sig ut ur rummet.