Hoppa till innehållet

Charlotte Löwensköld/Kap 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Arvet
Charlotte Löwensköld
av Selma Lagerlöf

Diligensen
Lysning  →


[ 226 ]

Diligensen.

I.

Då Schagerström lämnade Korskyrka prostgård efter sitt andra frieri, kände han alls ingen lust att gapskratta. Dagen förut hade han rest därifrån med uppbyggt sinne, därför att han trodde sig ha mött en stolt och oegennyttig karaktär. Nu däremot, då Charlotte Löwensköld hade visat sig lågsinnad och beräknande, kände han en djup nedstämdhet.

Detta hans missmod var så pass allvarligt, att han började förstå, att den unga flickan hade gjort ett starkare intryck på honom, än han hittills hade anat. »Tusan hakar», mumlade han, »om hon hade stått provet, så är jag rädd för att jag hade blivit kär i henne.»

Detta kunde däremot aldrig komma i fråga, sedan hon hade avslöjat sin rätta sinnesart. Visserligen måste han gifta sig med henne, men han kände sig själv. En kvinna, som var intrigant, opålitlig och penninghungrig, skulle han aldrig kunna älska.

Schagerström åkte denna dag i en liten täckvagn, som han alltid begagnade vid sina långresor. [ 227 ]Nu fällde han plötsligen ner lädergardinerna för vagnsfönsterna. Det plågade honom att se det eviga solskenet och de med rika skördar stoltserande åkrarna.

Men då han inte hade något annat för ögonen, visade sig oupphörligen i vagnens dunkel en förtjusande syn. Han såg Charlotte, då hon böjde sig fram ur dörröppningen och betraktade unge Ekenstedt. Om någonsin kärlek hade strålat ur ett ansikte, så var det ur hennes.

Men så ofta denna bild framträdde, blev den unge brukspatronen rasande.

»Dra åt helvete! Där stod du och satte på dig en uppsyn som en himmelens ängel, men bara tio minuter efteråt sade du i alla fall ja till rike Schagerström.»

Man kan tänka sig, att hans missmod skulle växa, ju längre resan varade. Han greps av det starkaste självförakt, när han tänkte på hur illa han hade skött denna affär. Där hade han stått upp och gått i god för en människa bara för hennes vackra ögons skull. En sådan dumhet, en sådan lättrogenhet! Hela frierihistorien var en nästan oförlåtlig obetänksamhet. Hade han alldeles tappat förståndet? Skulle hans föräldrar få rätt? Härvidlag hade han visat sig drumlig och obegåvad tillräckligt.

Det dröjde inte länge, förrän han ansåg sitt misslyckande vara ett straff, därför att han hade vart otrogen mot sin döda hustrus minne och [ 228 ]velat gifta om sig. Därför skulle han nu bli förenad med en kvinna, som han varken kunde högakta eller älska.

I och med detta vaknade den gamla, tunga sorgen inom honom. Han kände, att i denna sorg hade han sitt hem och sin rätta tillvaro. Livet med dess plikter och förvecklingar var honom i själva verket motbjudande.

Schagerström hade denna gång begivit sig ut för att inspektera sina hyttor och järnverk. Han skulle gå igenom förvaltarnas räkenskaper, se efter om de svarta smedjorna med deras gapande härdar och järnbandade hammare voro i gott skick samt bestämma hur mycket kol och tackjärn som borde inköpas för nästa vinters behov.

Det var alltså en verklig affärsresa. Han företog en sådan varje sommar, och den kunde inte underlåtas.

Efter några timmars färd kom han fram till Gammalhyttan, där hans gode vän Henrik Nyman numera var förvaltare. Man förstår, att såväl denne som hans hustru, vilken var en av de snälla mamsellerna Fröberg från Kronbäcken, skulle ta emot honom på bästa sätt. Här hälsades han välkommen inte som en fruktad husbonde, utan som en kamrat och ungdomsvän.

Schagerström hade inte kunnat råka i bättre händer, men den melankoli, som hade överfallit honom under åkturen, ville inte vika. Gammalhyttan var i själva verket det sista ställe, dit han [ 229 ]hade bort bege sig som nyförlovad. Varenda stig i parken, vartenda träd i allén, varenda soffa eller bänk på gårdsplanen tycktes ha bevarat minnet av kärleksord och ömhetsbetygelser, som hade växlats mellan honom och hans hustru. Här levde hon ännu, skön, ung och strålande. Han kunde se henne, höra henne. Hur var det möjligt, att han hade blivit henne otrogen? Fanns det någon kvinna på jorden, som var värdig att intaga hennes plats i hans hjärta?

Denna hans nedstämdhet kunde naturligtvis inte undgå hans värdfolk. De undrade vad det var, som gjorde honom så dyster och nedslagen, men då han inte självmant förtrodde sig åt dem, ville då inte tränga sig på honom med några frågor.

Som Gammalhyttan emellertid endast låg några mil från Korskyrka, så var det nästan oundvikligt, att nyheten om Schagerströms frieri och allt därmed sammanhängande skulle nå dit, innan han hann att resa därifrån. Bruksförvaltarn och hans hustru kommo alltså snart underfund med anledningen till hans melankoli.

»Han ångrar sig», sade de till varandra. »Men det är verkligen skada. Charlotte Löwensköld skulle bli en präktig hustru för honom. Hon skulle rycka upp honom ur detta eviga svårmod och grubbel.»

»Jag skulle bra gärna vilja tala med honom om allt detta», sade fru Nyman. »Jag känner Charlotte sedan gammalt. Allt det där, som man nu [ 230 ]berättar om hennes falskhet och list, måste vara osanning. Hon är hedern själv.»

»Jag skulle inte blanda mig i saken, om jag vore i ditt ställe», avrådde mannen. »Schagerström har fått åter den där stirrande blicken, som han hade, då jag narrade honom från Stockholm för sex år sedan. Det kan vara farligt, förstår du.»

Den lilla frun tog mannens varning i akt, och hon lyckades verkligen avhålla sig från all inblandning under största delen av den tid, som det Schagerströmska besöket varade. Men på fredagskvällen, då revisionen var avslutad och gästen skulle lämna dem nästa morgon, kunde hon inte längre styra sitt snälla, hjälpsamma hjärta.

»Det är obarmhärtigt att låta honom resa sin väg så där bedrövad och ångerköpt», tänkte hon. »Varför skall han känna sig olycklig, då det inte behövs?»

Och på finaste vis, liksom av en ren tillfällighet, förde hon under aftonmåltiden talet på Charlotte Löwensköld. Hon berättade en hel del av de anekdoter, som voro i svang om den unga flickan. Hon talade både om näsknäppen, som hon hade gett prostinnans hushållerska, och om det remarkabla tillfället, då hon hade ramlat ur kyrkbänken. Hon berättade om sockerskålen, om kappkörningen med prostens hästar och mycket annat. På det hela försökte hon ge Schagerström intrycket av en stolt, glad, dumdristig och med allt detta synnerligen klok och trofast människa. [ 231 ]Om hans eget frieri till Charlotte låtsade hon vara fullkomligt okunnig.

Men bäst som fru Britta Nyman utvecklade den varmaste vältalighet för att försvara sin vän, reste sig Schagerström och slungade stolen, som han hade suttit på, långt utåt golvet.

»Det är mycket välment av dig, Britta», sade han. »Jag förstår, att du vill trösta mig, förgylla upp eländet. Men jag för min del vill helst se sanningen rätt i ögonen. Och när jag har varit så hjärtlös, att jag har kunnat tänka på att gifta om mig, så är det inte mer än rätt, att jag får till hustru ett falskt och intrigant stycke, just det värsta jag vet.»

Schagerström störtade ut ur rummet, sedan han hade framstött dessa ord. Det förskrämda värdfolket hörde hur han slängde upp förstudörren och fortsatte ut i det fria.


Schagerström drev omkring i den stora skogen öster om Gammalhyttan. Han hade gått ett par timmar utan att just veta var han befann sig.

Under den vandringen hade gamla, för sex år sedan skrinlagda idéer börjat vakna upp inom honom. Den där rikedomen, som han drogs med och som var hans pina och elände, varför kunde han inte kasta den ifrån sig?

Han tänkte sig, att Britta Nyman kanske till en viss grad hade rätt. Charlotte var inte sämre än [ 232 ]någon annan. Men hon hade råkat ut för en frestelse, som hade blivit henne övermäktig.

Varför skulle han gå omkring och fresta människor? Varför inte ge bort egendomarna? Han hade följts av en oerhörd tur, alltsedan han övertog sitt arv. Han hade nästan fördubblat det. Detta var endast ett ytterligare skäl att göra sig av med den tryckande bördan.

Och se där! På det sättet skulle han kanske också undkomma det nya giftermålet. Fröken Charlotte Löwensköld skulle nog inte träda i äktenskap med en fattig karl.

Han stapplade kring i mörkret, föll ibland, stod stilla ibland, hade lika svårt för att finna väg i den snåriga vildmarken som i sitt eget inre.

Äntligen kom han ner på en bred, grusad väg, och nu kände han igen sig. Detta var stora landsvägen till Stockholm, som strök fram öster om Gammalhyttan.

Han började gå framåt på den. Var inte detta en vink från höjden? Var det inte en mening med detta, att han råkade på Stockholmsvägen i samma ögonblick, som han hade beslutat att skänka bort sina egendomar?

Han gick framåt med allt bättre fart. Han ämnade inte återvända till Gammalhyttan. Han ville inte inlåta sig på några förklaringar. Han hade pengar på sig. Han kunde skaffa sig hästar på nästa gästgivargård.

Medan han knogade uppför en hög backe, hörde [ 233 ]han bakom sig skramlet av ett åkdon. Han såg sig om och urskilde en stor vagn, dragen av tre hästar.

Stockholmsdiligensen! Vink numro två! Med den kunde han fortast komma till Stockholm. Innan någon här hemma anade det minsta, skulle det där sammanträdet, som avbröts för sex år sedan, åter komma till stånd och donationsbreven utfärdas.

Han stannade och inväntade diligensen. Då den var mitt framför honom, ropade han:

»Vänta, stanna! Finns det någon plats?»

»Ja, det finns det», ropade postiljonen, »men inte för några landstrykare.»

Diligensen fortsatte sin väg, men på krönet av kullen stannade den. Då Schagerström hann upp den, lyfte postiljonen på mössan.

»Skjutsbonden påstår, att han kände igen brukspatron Schagerström på rösten.»

»Ja, det är nog riktigt.»

«Var då så god och stig in och tag plats! Det finns bara två fruntimmer inne i vagnen.»


II.

Att det för gamla människor, som äro måna om respekten, kan vara obehagligt att avge bekännelse om spejande genom matsalsluckan och sökande efter bortkastade brev i kakelugnen, det får ju var och en erkänna, som har någon reson [ 234 ]i sig. Man får därför inte heller undra på att prostfolket i Korskyrka inte sade något till Charlotte om sina upptäckter.

Men å andra sidan, fastän de inte ville berätta något om sitt smussel, så kunde det inte falla dem in att låta den unga flickan sitta kvar ute i skänkrummet med sitt ledsamma arbete. Överstinnan Ekenstedts vagn hade knappast rullat ut genom grinden, förrän prostinnan stack in huvudet till Charlotte.

»Vet du vad, mitt lilla hjärteräss?» sade hon, medan hela ansiktet sken av välvilja. »När jag såg överstinnan fara sin väg, så fick jag en idé. Skulle det inte vara roligt att göra en resa i sådant här vackert väder? Jag har ju min gamla syster i Örebro, som jag inte har sett på aldrig så länge. Hon skulle bestämt bli glad, om vi for och hälsade på henne.»

Charlotte såg litet häpen ut i första ögonblicket, men hon hade nyss förut känt överstinnans små mjuka händer smeka sina kinder och hade hört hennes snabba viskningar. Man förstår, att världen hade fått ett helt annat utseende för henne. En resa åt vad håll som helst, det var just vad som passade henne.

Att hon åter var tagen till nåder hos prostfolket, var inte det minst behagliga. Under hela eftermiddagen var hon kvittrande glad, pratade och småsjöng. Hon tycktes varken tänka på försmådd kärlek eller på det förhatliga förtalet.

[ 235 ]Man gjorde i all hast sina förberedelser, och vid tiotiden på kvällen stod man vid trädgårdshörnet och väntade på Stockholmsdiligensen, som hade sin väg därförbi. Då den tunga, gula vagnen kom till synes, dragen av ett nytt trespann, som hade blivit förspänt i kyrkbyn, då man hörde hjulens muntra rullande, klirrandet av seldonen, klatschandet av piskan och de glada tonerna från postiljonens horn, då måste reslusten väckas till liv hos varje människa. Charlotte var utom sig av hänryckning.

»Att få resa!» utropade hon. »Att få resa! Jag ville färdas dag och natt hela jorden runt.»

»Å, det skulle du allt snart tröttna på, min flicka», sade prostinnan. »Men vem kan veta? Den där önskningen kan gå i verkställighet förr, än någon tror.»

Platser voro beställda på gästgivargården, och diligensen stannade för att taga upp de nya passagerarna. Postiljonen, som inte tordes släppa tömmarna, satt kvar på bocken, men han tillropade de båda damerna en vänlig hälsning.

»Godkväll, prostinna och fröken! Var så god och stig in i vagnen! Det är god plats. Jag har inte en enda resande där.»

»Aj då!» svarade den muntra gumman. »Och det menar postiljonen att vi ska vara belåtna med? Nej, vi skulle allt ha haft ett par vackra kavaljerer i vagnen, så att vi hade kunnat driva en liten kurtis.»

[ 236 ]Alla människor, postiljonen, skjutsbonden och hela prostgårdshushållet, som med undantag för Karl-Artur hade gett sig ut för att bevittna avfärden, brusto i skratt. Därefter satte sig prostinnan helt belåten till rätta i högra hörnet. Charlotte slog sig ner bredvid henne, postiljonen blåste en ny signal, och det bar åstad.

Prostinnan och Charlotte fortforo en stund att prata och raljera, men snart inträffade något ödesdigert. Den gamla föll i sömn. Charlotte, som var i prattagen, sökte att få henne vaken igen, men det var omöjligt.

»Nå ja, hon har haft en ansträngande dag», tänkte den unga flickan. »Jag kan inte undra på att hon är trött. Men det är skada. Vi skulle ha haft det trevligt. Jag för min del skulle ha kunnat språka hela natten.»

I själva verket var hon en smula ängslig för att bli ensam med sina tankar. Mörkret föll på. Vägen gick fram genom täta skogar. Missmod och tvivel lågo på lur, färdiga att kasta sig över henne.

Då de hade åkt ett par timmar, hörde hon hur diligensen tillropades av en vandrare. Om några ögonblick stannade den, och den nye resanden steg in och satte sig på baklängessätet alldeles mittför Charlotte.

Inne i vagnen hördes för ett par ögonblick ingenting annat än ett par sovandes lugna andetag. Charlottes första impuls hade varit att låtsa sova för att inte behöva tala med Schagerström. [ 237 ]Men då den första häpenheten hade lagt sig, började tjuvpojklynnet vakna. Ett sådant utmärkt tillfälle! Det fick man inte låta gå sig ur händerna. Hon skulle kanske till och med på ett listigt sätt kunna förmå Schagerström att avstå från sina äktenskapsplaner. Och kunde hon driva litet gäck med honom på samma gång, så skulle det visst inte skada.

Schagerström, som alltjämt befann sig i det djupaste svårmod, ryckte till, då han hörde sig tilltalas av en röst från motsatta vagnshörnet. Han kunde ingenting se av den, som satt där. Det var nätt och jämnt, att han skymtade den ljusa ovalen av ett ansikte.

»Förlåt! Men jag tyckte, att postiljonen nämnde ordet Schagerström. Kan det vara brukspatron Schagerström på Stora Sjötorp, som jag har hört så mycket talas om?»

Schagerström kände en lätt förargelse över att vara igenkänd, men han kunde inte förneka faktum. Han lyfte på hatten och mumlade några ord, som kunde betyda vad som helst.

Rösten ur mörkret lät förnimma sig på nytt.

»Jag kan allt undra hur det skulle kännas att vara så rik», sade den. »Jag har aldrig förr varit i sällskap med någon, som har ägt en hel million. Jag vet inte om det är rätt, att jag sitter kvar på framsätet och låter brukspatron åka baklänges. Jag byter så gärna.»

Reskamraten talade med en ödmjuk och oljig [ 238 ]röst, och hon besvärades av ett lätt läspande. Om Schagerström hade haft något umgänge med människorna i Korskyrka kyrkoby, så skulle han genast ha vetat, att han hade organistens hustru, fru Thea Sundler, framför sig. Som det nu var, kunde han endast konstatera, att han nästan aldrig hade hört en mer irriterande och otillförlitlig stämma.

»För all del», sade han, »för all del! Sitt bara kvar!»

»Ja, se jag är ju van vid att ha det släpigt och svårt, jag», sade rösten. »Mig gör det ingenting att sitta på en föraktad plats. Men brukspatron är väl van att sitta på en förgylld stol och äta ur guldfat med guldgaffel.»

»Jag skall säga min nådiga», sade Schagerström, som började känna sig retad, »att en god del av mitt liv har jag sovit på halm och ätit med träsked ur tennskålar. Jag hade en husbonde, som slet av mig så mycket hår, då han var ond på mig, att jag gömde ihop det och gjorde mig en kudde av det. Det var den enda mjuka sängdyna, som bestods mig.»

»Så romantiskt, så romantiskt!» utropade den ödmjuka rösten. »Så vackert och romantiskt!»

»Min nådiga får ursäkta», sade Schagerström. »Det var inte romantiskt alls, men det var nyttigt. Det hindrade mig från att bli en sådan narr, som min nådiga anser mig vara.»

»Ack, vad säger brukspatron? En narr! Skulle [ 239 ]en person i min ställning någonsin kunna betrakta en millionär som en narr? Men det är så intressant för mig att få veta hur en så högt uppsatt person känner och tänker. Törs jag möjligen fråga hur det kändes, då lyckan äntligen vände sig? Var det inte... hur skall jag säga? Var det inte som att komma till sjunde himlen?»

»Till sjunde himlen!» upprepade Schagerström. »Jag skulle ha skänkt bort alltsammans, om jag bara hade fått.»

Schagerström menade, att människan där borta i hörnet borde ha förstått, att han var missnöjd och sårad, och upphört med konversationen, men den oljiga och ödmjuka rösten fortfor oförtrutet.

»Så vackert det är, att rikedomen inte har kommit till en ovärdig! Så vackert det är att tänka på att dygden har fått sin belöning!»

Schagerström teg. Det fanns inte något annat sätt att komma ifrån detta resonemang om honom och hans rikedomar.

Damen i vagnshörnet förstod möjligen, att hon hade varit litet för närgången. Hon teg inte, men hon bytte om ämne.

»Och tänk, att nu ämnar brukspatron gifta sig med den där uppnosiga Charlotte Löwensköld!»

»Vad för något?» utropade Schagerström.

»Ja, förlåt!» sade rösten och blev mer ödmjuk och inställsam än någonsin. »Jag hör till de ringa i denna världen och är inte van att umgås med storfolk. Jag uttrycker mig visst inte, som jag [ 240 ]borde och ville, och jag kan inte hjälpa, att det där ordet uppnosig alltid vill komma mig på tungan, då jag skall tala om Charlotte. Men jag skall inte använda det mera, om det är så, att brukspatron misstycker.»

Schagerström uppgav ett slags stönande. Hon i hörnet fick betrakta det som ett svar, om hon så önskade.

»Jag vet ju, att brukspatron har gjort sitt val med mogen överläggning», fortfor rösten. »Jag har hört sägas, att allt, vad brukspatron gör, skall vara så väl planerat och överlagt, och då kan jag förstå, att detta frieri också är det. Men annars skulle jag bra gärna vilja veta om brukspatron verkligen vet hurudan hon är, den där uppnos... nej, förlåt, förlåt! den här vackra och förtjusande Charlotte Löwensköld. Det sägs ju, att brukspatron inte hade växlat ett ord med henne, då brukspatron friade, men brukspatron hade naturligtvis på annat sätt övertygat sig om att hon var lämplig att bli fru på Stora Sjötorp.»

»Min nådiga är väl underrättad», sade Schagerström. »Hör min nådiga till fröken Löwenskölds närmare bekanta?»

»Jag åtnjuter äran av att vara Karl-Artur Ekenstedts förtrogna, brukspatron.»

»Ah!» sade Schagerström.

»Men för att återkomma till Charlotte! Förlåt, att jag säger det! Men brukspatron förefaller inte lycklig. Jag hör brukspatron sucka och stöna. Är [ 241 ]det möjligen så, att brukspatron ångrar att ha lovat lysning och äktenskap åt denna... hur skall jag säga... oberäkneliga unga flicka? Jag hoppas, att inte det ordet plågar brukspatron. Oberäknelig kan ju betyda vad som helst. Ja, jag vet ju, att en Schagerström inte kan ta tillbaka sitt givna ord, men prosten och prostinnan är rättänkande människor. De borde besinna vad de själva har fått utstå av Charlotte.»

»Prosten och prostinnan är mycket intagna i sin skyddsling.»

»Säg, att de är underbart tåliga, brukspatron! Det är rätta ordet. Tänk, brukspatron, prostinnan hade en gång en sådan förträfflig hushållerska, men Charlotte tyckte inte om henne. Hon gav henne en näsknäpp en dag mitt i julbrådskan. Den stackars människan blev sårad och gick sin väg, och sedan måste den arma tant Gina, som var sjuk, överta allt julstöket.»

Schagerström hade nyss förut hört historien berättas på annat sätt, men han brydde sig inte om att inlägga någon protest.

»Och tänk, brukspatron, prosten, som till den grad älskar sina hästar...»

»Jag vet, att hon körde i kapp med dem», sade Schagerström.

»Och brukspatron tycker inte, att det där är förskräckligt?»

[ 242 ]»Man har sagt mig, att hästarna höll på att omkomma av brist på motion.»

»Har brukspatron kanske också reda på hur hon behandlade sin svärmor?»

»Då hon välte sockerskålen?» frågade Schagerström.

»Ja visst, då hon välte sockerskålen. Den person, som skall bli fru på Stora Sjötorp, borde dock ha ett anständigt bordsskick.»

»Alldeles riktigt, min nådiga.»

»Inte skulle väl brukspatron vilja ha en fru, som nekar att ta emot era gäster?»

»Naturligtvis inte.»

»Men det riskerar brukspatron, om brukspatron gifter sig med Charlotte. Tänk bara hur hon gjorde på Holma hos kammarherre Dunker! Hon skulle ha kapten Hammarberg till bordsgranne vid en stor middag, men hon förklarade, att det gick hon inte in på. Hon ville hellre fara sin väg. Och som brukspatron kanske har hört, så har inte kapten Hammarberg det bästa rykte, men det finns allt mycket gott hos honom också, och jag, som nu talar med brukspatron Schagerström, jag har talat förtroligt med kaptenen, och jag vet hur olycklig han är i själ och hjärta över att inte finna någon, som förstår honom och tror på honom. Och hur som helst, så är väl inte Charlotte någon domare över honom, och när kammarherrn tar emot honom, så behövde väl inte hon uttala sitt ogillande.»

[ 243 ]»Ja, vad det beträffar», sade Schagerström, »så ämnar jag inte bjuda kapten Hammarberg till mitt hem.»

»Jaså, jaha, ja, det kan så vara», sade rösten. »Det var en annan sak. Jag märker, att brukspatron har större sympatier för Charlotte, än jag förmodade. Det är mycket vackert och ridderligt. Brukspatron tar säkert var och en i försvar, som skulle anfallas av förtalet. Men i själ och hjärta tror jag att brukspatron håller med mig. Brukspatron vet, att ett giftermål mellan en person i brukspatrons ställning och en sådan där oberäknelig person som Charlotte är en fullkomlig omöjlighet.»

»Min nådiga menar», sade Schagerström, »att jag med prostens och prostinnans hjälp... men nej, det är omöjligt.»

»Det som är omöjligt», sade den feta, oljiga rösten med sitt allra mjukaste tonfall, »det är att gifta sig med en så utskämd person.»

»Utskämd?»

»Förlåt, men brukspatron vet inte. Brukspatron är så godhjärtad. Karl-Artur Ekenstedt har berättat mig hur brukspatron stod upp för att gå i god för Charlotte. Och fastän brukspatron fick erfara, att anklagelsen mot henne var sann, så tar brukspatron ännu hennes försvar. Men andra är inte sådana som brukspatron. Överstinnan Ekenstedt besökte prostgården i går och i dag. [ 244 ]Hon nekade att se Charlotte. Hon ville inte en gång sova under samma tak som hon.»

»Verkligen?» sade Schagerström.

»Ja», sade rösten. »Det är alldeles sant. Och vet brukspatron, att en hel del av herrarna i kyrkbyn har blivit så upprörda över Charlottes beteende, att de hade beslutat hålla en visselserenad för Charlotte, så där som det brukas i Uppsala, då studenterna är missnöjda med en professor.»

»Nå?»

»De unga männen var framkomna till prostgården, de började oväsendet, men de blev hindrade från att fortsätta. Karl-Artur avstyrde det. Hans mor låg i prostgårdsflygeln just den natten. Hon skulle inte ha tålt vid ett dylikt larm.»

»Men annars skulle naturligtvis unge Ekenstedt ha låtit saken ha sin gång?» sade Schagerström.

»Det vågar jag inte yttra mig om. Men i rättvisans intresse, brukspatron, hoppas jag, att de unga männen måtte komma tillbaka en annan natt. Och jag hoppas också, att Blinda Kalle länge måtte få gå omkring och sjunga sin visa om henne. Den är diktad av kapten Hammarberg, och den är så lustig. Den går på samma melodi som ’När månen vandrar’. När brukspatron Schagerström har fått höra den visan, så förstår nog brukspatron, att det inte går för sig att gifta sig med Charlotte Löwensköld.»

Den talande avbröt sig hastigt. Schagerström [ 245 ]hade bultat i diligensväggen. Troligen för att ge kusken ett tecken att stanna.

»Vad i all sin dar, brukspatron? Ämnar brukspatron stiga ur?»

»Ja, min nådiga», sade Schagerström och lät lika rasande som förut på kvällen, då Britta Nyman hade sökt tala väl om Charlotte. »Jag ser mig ingen annan utväg att slippa höra mer förtal om en person, som jag högaktar och ämnar göra till min hustru.»

»Men för all del! Det var inte meningen.»

Vagnen stannade i detsamma. Schagerström ryckte upp dörren och steg ur.

»Nej, jag förstår nog, att det inte var meningen», sade han med sin kraftigaste röst och slängde igen dörren med fart och kläm.

Han gick fram till postiljonen för att betala för färden.

»Skall brukspatron redan lämna oss?» sade postiljonen. »Då blev väl damerna missnöjda. Prostinnan var åt mig, då hon steg i, därför att det inte fanns några kavaljerer i vagnen.»

»Prostinnan?» sade Schagerström. »Vilken prostinna?»

»Prostinnan i Korskyrka, vet jag. Har inte brukspatron talat så mycket med reskamraterna, att han kom underfund med att det var hon och fröken Löwensköld, som satt i vagnen?»

Han lyfte på mössan och klatschade med piskan. [ 246 ]Diligensen för sin väg. Schagerström stod länge och såg efter den.

»Charlotte Löwensköld!» upprepade han. »Var detta Charlotte Löwensköld?» — — —

Det var långt efter midnatt, då Schagerström kom tillbaka till Gammalhyttan. Bruksförvaltar Nyman och hans hustru hade inte gått och lagt sig. De hade under stor ångest väntat hans återkomst och undrade om de inte möjligen borde sända ut folk för att söka. Båda två gingo fram och tillbaka i allén, då han äntligen blev synlig.

De sågo den kraftiga, något satta figuren avteckna sig mot natthimlen och kände igen Schagerström, men de hade dock svårt för att tro, att det var han. Mannen, som närmade sig, gick och trallade på en gammal slagdänga.

Då han mötte dem, började han skratta.

»Å, gå för all del och lägg er!» sade han. »I morgon skall ni få höra alltsammans. Men det var sant! Du, Nyman, får göra dig i ordning, så att du kan bege dig ut på den här inspektionsresan i mitt ställe. Jag själv måste i morgon dag tillbaka till Korskyrka.»