Chefen fru Ingeborg/Kapitel 12

— EN VANLIG BUTIKSFLICKA

Luffarens besök orsakade följande:

Vid frukostbordet sa herr Andersson: Chefen, gissa vem jag mötte i skogen!

Det var inte svårt att gissa. Han hade mött Larzon, och luffaren, som befunnit sig i soligt brännvinslynne, hade slagit sin f. d. kamrat på den gröna byxlappen och uttalat en förmodan, att den, som gick så klädd, också måste vara en luffare eller en luffares jämlike. Vidare hade han berättat att han lyckats ”klå” chefen på en hundralapp och en skvätta brännvin. Det roade herr Andersson att skildra allt detta utförligt, och från mötet med luffaren övergick han till den gamla historien om pastor primarius’ dotter. Därmed underhöll han sällskapet så länge frukosten varade.

Herr Andersson var en man som sökte visa sin kraftiga säregenhet genom att sätta grön lapp på svarta byxor och sin intelligens genom att låtsas odla en vetenskap som var honom fullkomligt främmande. En dylik människa känner sin underlägsenhet men erkänner den inte. Råkar han hålla av [ 146 ]en överlägsen människa blir han odräglig, söker med all makt spela jämlike, antyder en förtrolighet, som inte finns, retar sin älskade med stickord och dumma kvickheter för att genom sin frimodighet dölja en grym fruktan att vara föraktad. Strykande en åldersskillnad på tjugufem år talade herr Andersson om ”våra ungdomsminnen” och skildrade dem så retsamt som möjligt. Han lyckades försätta fru Ingeborg i en sinnesstämning, som bäst karakteriseras med orden: hon gitte inte bli ond.

Barnen lyssnade livligt intresserade till berättelsen om pastor primarius’ dotter. De hade hört den förr och kunde ingripa med rättelser och förmodanden. Fästmannen var ännu mera intresserad. Hans vördnad för den blivande svärmodern var så stor, att den gränsade till rädsla och motvilja. Nu försökte han tänka sig fru Ingeborg som en liten snärta, kanske med hattask på armen, trippande framåt, följd i hälarna av en eller annan flickjägare. Tanken behagade honom helt enkelt därför att den något lättade trycket av en alltför stor vördnad. Han log spjuveraktigt och utbrast:

Nej, tänk så lustigt! Att mamma varit en vanlig butiksflicka!

Klumpigheten bekom honom inte själv det allra ringaste, inte heller Kurt, inte heller Andersson, inte heller Sussi, som dock anmärkte: Vanlig! — jag skulle tro att hon var en högst ovanlig butiksflicka! Men de båda fruarna de Lorche och Balzar rodnade, den förra svagt, den senare ganska djupt. Olyckligtvis iakttogo de varandra och den ofrivilliga klumpigheten, som eljest kunnat halka obemärkt förbi, blev genom den ömsesidiga rodnaden erkänd som en förolämpning. Vidare betydde rodnaden för fru Ingeborg ett erkännande av att hon skämdes över att ha varit en vanlig butiksflicka. Erkännandet var fullständigt falskt och hon kunde [ 147 ]gott ha sagt: Jag rodnar, men jag skäms inte. Emellertid sa hon ingenting.

Fru de Lorche hade kommit med första morgontåget för att fira en söndag på landet. Så snart frukosten var över, slog hon sig ned i trädgården och tog fram sin pärlstickning. Ungdomarna försvunno åt sjösidan, herr Andersson i skogen. Fru Ingeborg stannade hos sin gäst. Hon betraktade de smala, flitiga fingrarna och hon tänkte: Stackars lilla människa, det där gör du bara för att plåga mig. Hon hade rätt. För folk, som sett bättre dagar, blir fattigdomen inte blott en plåga — den blir också en last. Den fattige skaffar sig en sadistisk njutning genom att plåga den rike släktingen med sin fattigdom. Å, din skojare, tänker han (i tankarna kallar han honom alltid skojare), du ska åtminstone veta, hur jag har det! Min svett skall blandas med ditt vin! Den fattige tror alltid att hans fattigdom plågar den rike. I de flesta fall tar han fel. Endera erfar den rike ett lätt obehag och köper sig då genom en allmosa dels fri från plågan, dels ökad självaktning, eller ock blir den rike helt enkelt uppiggad och eggad av kontrasten mellan sin egen lycka och den andres olycka. Vad fru de Lorche beträffar så lyckades hon dock grundligt plåga sin värdinna. Ännu för tio år sedan hade fru de Lorche varit en glad, blid, vekhjärtad liten varelse. Men olyckan skapar fanatici. Det finns en mycket utbredd sekt som man skulle kunna kalla olycksdyrkare. De göra sitt eget vidriga öde till det enda väsentliga, upphöja det till ett Högsta Väsende, vars tillvaro städse bör predikas. Pärlstickningen på söndagsmorgonen var en dylik predikan. Se min fattigdom! Hur kan man ha samvete att vara lycklig i den värld, där jag lever? Kom ihåg hur klumpigt du bar dig åt, då du ljög för att kunna ge mig en allmosa! Visa mig åt[ 148 ]minstone vördnad, ty jag är Olycklig! Att ha det så bra som du är skamligt!

Under denna stumma predikan, maskerad med ett lamt samtal, förflöto tre morgontimmar. Ungdomarna återvände från sjön med badlakan kastade över axlarna. Fru de Lorche synade sitt arbete, smålog, sa: Vet Ingeborg hur mycket jag har förtjänt på de här tre timmarna? Jämnt tjugufem öre! Ungefär samtidigt ropade Kurt från verandan: Vem har tagit mina cigarretter! Det var dyra cigarretter, tjugufem öre stycket! Fru de Lorche betraktade sin värdinna och arbetsgivarinna. Slumpen eller den heliga Olyckan själv hade givit hennes tysta predikan en triumfal avslutning. Hon kände medlidande med den rika och sänkte sakta blicken till pärlstickningen.

Emellertid fortsatte Kurt högröstad och påstridig:

Eftersom ingen annan röker, så har endera Louis eller Sussi tagit dem. Jag vill ha mina cigarretter. På detta bord låg i går kväll en oupptagen ask Sarony. Det är faktum, och jag fordrar förklaring.

Fru Ingeborg visste, att han hellre skulle dö än avstå från en nöjaktig förklaring. Hon steg upp på verandan och berättade att hon givit Larzon cigarretterna. Kurt sa: Gott! Bara jag får veta! Men fästmannen utbrast: Var det så särdeles försiktigt, mamma? Luffare är eldfarliga redan utan cigarretter! Fru Ingeborg svarade snävt: Han behövde dem, han hade astma. Hon gick in i salen för att hjälpa Tysta Marie duka till lunch. Då blandade sig herr Anderssons röst med de ungas ute på verandan. Han berättade att han åter stött på Larzon. Han hade legat i skogen, inte långt från landsvägen, sovande, antagligen dödfull, med en halvtömd literbutelj kärligt tryckt mot sitt bröst. Sannolikt hade han [ 149 ]varit i stan och skaffat sig langarsprit. Men varför hade han återvänt? Fästmannen brast i skratt.

Återvänt! Skulle man inte återvända till ett ställe, där man får hundra kronor, snaps och cigarretter? Fråga hellre hur vi ska få honom härifrån! Det går nog inte med mindre än länsman —

Nu uppstod en tvist mellan herr Andersson och fästmannen rörande luffaren. Kurt och Sussi blandade sig inte i samtalet. Fru Ingeborg i salen hörde nästan endast vad fästmannen sa, ty under tvistens gång hetsade han för ovanlighetens skull upp sig och blev högröstad. Herr Andersson förde lågmält och godmodigt frihetens talan. Varför ska en sån där stackars luffare ovillkorligen spärras in? Jo! Därför att han är ett skadedjur! Han skrämmer barn, han överfaller kvinnor, han är ytterst eldfarlig, i synnerhet en torrsommar, då tallskogen är en enda stor bit fnöske. Därpå följde en lågmäld replik från herr Andersson, därpå ett hetsigt och hånfullt utrop från fästmannen:

Ett sånt där kräk! Jag har inte något medlidande —

Först förvånade det henne att höra fästmannen föra lagens och klokhetens talan. Därpå beredde det henne en besvikelse. När någon av ens närmaste plötsligt framvisar ett nytt karaktärsdrag, blir man orolig. Kände jag dig inte bättre, känner jag dig kanske inte alls. Enligt fru Ingeborgs förmenande var fästmannen en godhjärtad, vek, försynt slarver, en snäll gosse — kanske lite väl barnslig. Att höra honom med upphetsad, kraftig stämma domdera om länsman och häkte var ungefär lika obehagligt som att höra ett barn svära. Men hon sa till sig själv: Han har rätt. Det vore rysligt om Larzon i fyllan och villan ställde till med någon olycka. Skulden bleve min.

Under intryck av fästmannens röst och ord ändrade hon [ 150 ]emellertid snart åsikt. Skicka efter länsman? Ena kvällen sitta och prata helt förtroligt med en stackare, andra kvällen tussa länsman på honom ? Ska det vara bra? Till på köpet en gammal bekant, en före detta kamrat —

Nu sa fästmannen — besvarande en sentimental replik från herr Andersson —: Äsch, ett sånt där kräk har inga känslor!

Hur överlägset sagt! Ungefär lika överlägset som: Så lustigt, en vanlig butiksflicka! Kanske kan ett osnyggt kräk, som super sig full i skogen, vara lika bra som guldkrogarnas välklädda kräk? Inga känslor! Töserna då? Hyste han inga känslor för töserna, som under pilen vid diket väntade på sin lustiga beskedliga pappa-docka, sin levande leksak? Bilden av dessa töser, som hon för säkerhets skull och trots Larzons uppgift gjorde till riktigt små tultor, blev avgörande. Hon såg den egendomliga gruppen framför sig: den vilande luffaren med ryggen stödd mot pilens stam, de lekande barnen, de guldgula blommorna på dikesrenen, det glittrande vattnet. I all dess underlighet var tavlan rörande och för kvinnohjärtat innebär det rörande en suverän dispens från klokhetshänsyn. Vem avgjorde om flickorna skulle vänta förgäves på sin pappa-docka? Kanske herr Louis de Lorche? Hur äckligt! Hon fattade sitt beslut: Länsman skulle ej tillkallas, luffaren skulle lämnas i fred.

Sådant var det beslut, hon trodde sig fatta. I själva verket beslöt hon sig för att bli ond. Hos kvinnan ligger beslutsamheten nära vreden. Hon behöver en nypa vrede för att därmed sälta och stärka sin beslutsamhet. Hon säger inte: jag bestämmer! Utan: Nej, nu är det då äntligen min tur att bestämma ! Även om hon städse får sin vilja fram säger hon för varje gång: Äntligen, det var då inte för tidigt! Och när nu fästmannen yttrade: Jag tänker inte tillåta — — [ 151 ]mumlade fru Ingeborg förbittrad: En sån ton han tar sig! Men den här saken är det då äntligen jag som avgör —

Tyvärr misstog hon sig beträffande själva saken. Hon trodde att frågan rörde sig om en för henne nästan okänd och fullständigt likgiltig man. Emellertid var hon starkt upprörd, och främmande människors vidriga öden röra oss endast i den mån de kunna bli objekt för redan befintliga, kanske under åratal upplagrade känslor. Saken var helt enkelt den, att pastor primarius’ dotter, som av nöden deklasserats och av människorna förolämpats, ett kvartsekel senare plötsligt beslöt att återbörda något av den väl skrinlagda bitterheten. Louis de Lorche blev ingalunda slumpvis föremål för utbrottet. Om en vidskeplig människa hittar en hästsko, tillskrives alla lyckliga händelser dess makt. En katts språng över gatan får skuld för olyckorna. Den ovidskeplige hånler åt hästskon, men förblir trogen den gamla övertron på olycksfåglar. Sen den där kom in i firman, går allting bakvänt! Väl att märka: ej blott ärenden, som olycksfågeln handlagt, utan allt. Från och med den dag, då Louis de Lorche kommit in i familjen, hade obehag länkats vid obehag. Den alltjämt omstridda och oroande hattaffären sammanföll med den första bekantskapen. Stridigheterna med sonen hade gått jämsides med svartsjukan på dottern. Man betyder nästan allt för en människa och ingen annan betyder särdeles mycket för henne — en vacker dag betyder en annan nästan allt för den där människan och en själv ej särdeles mycket. Nog känns det snopet. Men man får tugga det i sig och hålla god min, ty det är naturens ordning, livets gång. Om man åtminstone hade den tillfredsställelsen att i intränglingen se en karlakarl, en typ sådan som mannen med halsdukarna. Men ingalunda! Snarare är han ett kräk, en person med mystiska skulder, som man luras att betala. [ 152 ]Hans mor är en pretentiös fattiglapp som stickar pärlor på söndagarna för att visa hur otillständigt lyckliga vissa andra äro. Slutligen — sedan Larzon och Andersson luckrat upp minnet och dragit fram i ljuset en mycket plågsam tid, hoppar olycksfågeln rakt in i denna återuppståndna värld och genom att säga: Så lustigt — bara en vanlig butiksflicka! gör han sig till representant för alla de människor, som sett pastor primarius’ deklasserade dotter över axeln. Lägger dessutom i dagen sitt bottenlösa förakt för en varelse, som dock förr i tiden var hennes jämlike och kamrat.

Men jag ska lära honom att inte vara högfärdig. Gunstig herrn. Någon gång måste man taga bladet från mun —

Under den rätt långvariga tvisten mellan fästmannen och herr Andersson stod fru Ingeborg i salen, orörlig, med högra handen stödd mot bordet. Till en början var hennes hållning slapp, vilande, huvudet lutat i lyssnande ställning. Så småningom rätade hon upp sig, musklerna spändes; handen stödde inte längre med flatan utan, knuten, med knogarna mot bordet, huvudet tillbakadraget så att ansatsen till en isterhaka putade fram. Den kringtassande Tysta Marie började mumla: Vad är det med henne? Hur ser hon ut? Nu inträdde fru de Lorche följd av Sussi och fästmannen, Kurt och herr Andersson. Alla fem pratade, men de fyra tystnade genast. Blott den olycklige fästmannen fortsatte att prata och gick obekymrad fram till fru Ingeborg, sägande:

Nog tycker mamma som jag? Är det inte oförsvarligt att låta den där druckenbolten rumstera i skogen?

Hon svarade:

Du bör känna drinkares vanor och ovanor bättre än jag. Men jag finner det oförsvarligt att kasta sig över ett stackars kräk bara därför att han inte är lika välklädd som du. För [ 153 ]resten hör jag att du riktigt sätter dig på dina höga hästar. Han har inga känslor! För min del tror jag att hans känslor för sina töser är minst lika äkta som till exempel dina känslor för Sussi. I varje fall slår han inte mynt av sina känslor.

När det var utsagt erfor hon samma förnimmelse som en människa, vilken faller från en höjd: först en hjärtkramande skräck, sedan en sorts slapp tillfredsställelse — låt gå, kan inte längre hjälpas! Emellertid makade hon sig ett par steg bort till Kurt. Med vänstra handen grep hon ett fast tag i hans arm och släppte den inte; med den högra gestikulerade hon patetiskt — sannolikt för första gången i sitt liv. Fästmannen, som inte uppfattat eller inte velat uppfatta förolämpningen, yttrade förläget: Ja, de där besynnerliga töserna! Vad har de för glädje av en sådan far? Kanske vore det lika bra —

Hon avbröt honom tvärt, ty nu hade hon funnit den nödvändiga tråden. Kanske är allting lika bra! Denna slappa, vidriga sats var — åtminstone i hennes tankar — fästmannens devis. Hon hade avfärdat den som en ren barnslighet, men nu hade etiketten ”kanske väl barnslig” plötsligt sköljts bort. Kan man skänka förtroende åt en fullvuxen karl, som finner det lika bra att vara skurk och hederlig, drinkare och nykter, duglig och oduglig? Det är troligt att luffaren hyllade just sådana åsikter eller åtminstone tillämpade dem i praktiken. Men i detta försvarstal för den stackars Larzon framförde hon den borgerliga moral, som hon själv älskade och ägde: flit, ärlighet, omtanke, sparsamhet. Det händer att försvarsadvokaten prisar sina egna dygder, som om de kunde utgöra en borgen för klientens, en satisfactio vicaria. När åklagaren talar om stöld, rynkar han pannan och blixtrar med ögonen som inför en personlig förolämpning. Den försvarade och försvararen bli identiska. Sålunda höll nu fru Ingeborg sin [ 154 ]egen fasta och pålitliga moral som en sköld över syndaren Larzons huvud och förbjöd patetiskt ”en sån där lättsinnig goddagspilt som du” att ingripa i den fattige men redlige mannens öde. Hon tillade tämligen sammanhangslöst:

Kom för resten ihåg, att därför att jag betalat dina skulder — av pur barmhärtighet och dessutom trugad av din mor — så har jag därmed inte sagt ja och amen beträffande Sussi! Förolämpningen mot husets gäst, fru de Lorche, sårade Kurt i allra högsta grad. Han saknade alla förutsättningar att förstå moderns utbrott och hennes plötsliga förlöpning utanför det riktigas gränser förödmjukade honom. Han gjorde en ofrivillig liten rörelse för att lösgöra sin arm. Genast blev moderns grepp krampaktigt hårt. Detta muskelspel mellan mor och son, som till sin innebörd var ganska symboliskt och även ganska tragiskt, upprepades under det följande, alltjämt omedvetet. Emellertid sa Kurt:

Mamma, det är ju inte fråga om Louis, det är fråga om hamnbusen!

Men fru Ingeborg talade för tillfället varken om eller till någon annan än Louis de Lorche. När hon hörde sin klient nämnas vid ett nytt öknamn, tog hon för givet, att det var Louis som utslungat speordet. Därmed kom hon rakt in i cyklonens kärna: den gamla, väl lagrade förödmjukelsen. Framför henne stod representanten för dessa fräcka, slyngelaktiga snobbar, som engång hållit det för artig lek att anställa klappjakt på ”en vanlig butiksflicka”. Som hon i detta sammanhang näppeligen kunde tala om sig själv, framförde hon än engång Larzon och förundrade sig över att personer, som varit och kanske ännu vore så pass under isen som fästmannen, vågade slå sig för sitt bröst och se ned på en förolyckad. Åter förblandade hon sig själv med [ 155 ]klienten och bedyrade, att den ringaste samhällsställning, det tarvligaste arbete vore vida förnämligare än vissa herrars vinglerier och hemgiftsspekulationer. Hon glömde, att Larzon antagligen sjunkit ännu ett stycke under dessa herrars ståndpunkt, och utbrast: Jag! Jag tog emot honom som en gammal kamrat. (Vilket inte var riktigt sant.) Men jag är ju också bara en vanlig butiksflicka. Jag begriper inte att en herre som du gitter umgås i mitt hus. Och det vill jag säga dig — jag känner mig inte smickrad!

Fästmannen, som mottagit alla dessa skopor än med ett fånigt, förvridet leende, än med allvarlig, förundrad uppsyn, och hela tiden nervöst vridande sina händer, gav nu till ett riktigt nödrop, som för resten klingade ganska barnsligt:

Men mamma, vad har jag då gjort?

Vad han hade gjort? Nu visste hon det. Hon hade inte tänkt på saken förut, men fick nu plötsligt klart för sig, vari hans brott bestod. Och det visade sig, att den innersta kärnan i cyklonen inte var det — omedvetna — begäret att hämnas en gammal förolämpning, överflytta ett mått av sin egen bitterhet i en annans själ. Den innersta kärnan var rädsla. Visserligen inte rädsla för herr de Lorche eller för någon skada, han kunde tillfoga henne, men väl en kvinnlig rädsla för en viss art av grymhet. En kvinna kan vara lika grym som en man, hon kan obarmhärtigt plåga en älskare, en vän, en fiende och njuta därav. Men vad som för henne är alldeles främmande och utomordentligt skrämmande, det är den lidelsefria grymheten. Den grymhet, som kan förmå en man att sitta vid sin väns dörr lugnt avvaktande hans självmord, och sägande till sig själv: kanske är det lika bra att han tar livet av sig. Även bland män är denna art sällsynt — och uppfattas för resten inte som grymhet utan som karak[ 156 ]tärsstyrka —; för kvinnor ter den sig som någonting ofattbart och demoniskt, helt enkelt därför att den inte är förknippad med lidelse, blott med resonemang.

Fästmannens beteende mot vännen-självmordskandidaten var alltså kärnan i cyklonens sista och våldsammaste fas. Det var inte längre förargelse, förakt och sårad stolthet som brusade fram, det var rädsla och avsky. Han var en omänniska, ett vidunder. Han var en fullständigt känslolös, en degenererad, en ofullgången. Den som gjort, vad han gjort, är i stånd till allt, som är fegt och hjärtlöst. Hon utbrast: Och till dig skulle jag anförtro Sussi? Tack. Du kan anse den frågan avgjord.

Under cyklonens sista fas blev hennes sinnesrörelse så stark, att det svartnade för hennes ögon. Fästmannen, som stod på ett par stegs avstånd, försvann i ett töcknigt mörker. Hennes sista ord, som inneburo att det hela dock medfört ett beslut, återgåvo henne ett visst lugn. Det klarnade för hennes ögon och vad hon först urskilde och envist betraktade var fästmannens panna. Den var helt betäckt av svettdroppar. Dropparna föllo och nya sipprade fram. Plötsligt blev hon medveten om den hemska kontrasten mellan hennes eget stormande, lidelsegalna, obarmhärtiga ordsvall och denna tysta, ödmjuka bön om förskoning. Hon tänkte: Finns det någonting ohyggligare än att tappa förnuft och besinning! Vad allt har jag sagt?

Samtidigt hörde hon Sussis röst tätt intill sig:

Mamma, nu får du inte säga ett enda ord mer.

Modern spratt till. Får? Vad vågade hon säga? Vågade hon förbjuda sin mor? Sannerligen var hon inte färdig att släppa lös en ny storm! Hävda sin auktoritet, upprätthålla sin myndighet, inte låta sig kujoneras — allt det där. Men [ 157 ]när hon nu varsnade ett litet uppåtvänt, bedjande, vitt ansikte med skälvande läppar, föll hon ihop. Inte kroppsligen visserligen — stod alltjämt lika rak och stel med spända lemmar. Men denna våldsamma och plågsamma scen, som herr Andersson bevittnat hopkrupen nästan till ett klot, fru de Lorche orörlig, blind och döv, fullständigt omedveten, Kurt alltmera plågad och alltmera stram, Sussi alltmera plågad och alltmera nedbruten, denna scen slutade därmed, att fru Ingeborg kysste bort tårarna ur dotterns ögonfransar.

De satte sig till bords. Tysta Marie tassade omkring dem mumlande: vad har hänt? — begrip det! — vad har hänt? — begrip det!

Plötsligt böjde sig fru de Lorche fram över bordet, log, sa:

Kära ingeborg, ett sånt här litet oväder rensar luften.

Inte sant? Någon gång måste man verkligen taga bladet från munnen —

Fru Ingeborg böjde sig i sin tur fram och strök fru de Lorches kind. En tacksägelse. Så småningom började de tala om ditt och datt.