David Copperfield/Del II/Kapitel 23

←  Jag invecklas i mystiska förhållanden

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Mr Peggotys dröm går i fullbordan

Början till en längre resa  →

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Mr Peggottys dröm går i fullbordan.

Emellertid hade flera månader förflutit efter vårt möte med Martha nere vid flodstranden. Jag hade icke sett henne sedan dess, men hon hade flera gånger talat med mr Peggotty. Hennes nitiska hjälp hade icke lett till någon påföljd, liksom jag icke heller av det han berättade mig kunde antaga, att man ännu hade hittat den ringaste ledtråd till uppklarande av Emilis öde. Jag tillstår, att jag började förtvivla om hennes räddning och mer och mer överlämnade mig åt tron på att hon var död.

Hans övertygelse förblev likväl oförändrad. Så vitt jag kunde märka — och jag tror att hans redliga hjärta var genomskinligt för mig — vacklade han aldrig vidare i sin högtidliga visshet om att han skulle återfinna henne. Hans tålamod tröttades aldrig. Och ehuru jag darrade för de kval han skulle komma att lida, då han såge sin starka visshet om hennes återfinnande krossad i ett enda slag, låg det likväl i denna någonting så religiöst, någonting som på ett så rörande sätt vittnade om att dess ankare vilade i hans ädla naturs renaste djup, att den aktning och vördnad, jag hyste för honom, tillväxte för varje dag.

Hans förtröstan var icke av det slöa slag, som icke gör annat än hoppas. Han hade hela sitt liv igenom varit en kraftig, verksam man och visste, att han uti allt, där han behövde hjälp, måste redligt och troget taga i med egna händer och hjälpa sig själv. Jag vet att han om aftonen begivit sig ut och gått ända till Yarmouth, emedan han hade en misstanke om att ljuset av en händelse icke stod i fönstret till den gamla båten. Jag vet att han, sedan han läst någonting i tidningen, som möjligen kunde passa in på henne, fattat sin stav och vandrat av på ena färd av väl ett tjog mil. Han reste sjövägen till Neapel och tillbaka igen, sedan han hade hört de nyheter om vilka miss Dartle hade skaffat mig kännedom. Alla dessa resor företogos på det mest sparsamma sätt, ty han stod orubbligt fast vid sitt beslut att spara pengar för Emilis skull, då hon bleve återfunnen. Under alla dessa långvariga ansträngningar hörde jag honom aldrig klaga, hörde jag honom aldrig säga, att han var trött eller modlös.

Dora hade ofta sett honom efter vårt bröllop och var särdeles betagen i honom. Jag tycker mig ännu se honom i detta ögonblick, hur han stod bredvid soffan med sin grova mössa i handen och med mitt hustrubarns blå ögon med blyg förundran fästa på hans ansikte. Någon gång i skymningen, då han kom för att tala med mig, kunde jag förmå honom att röka sin pipa i trädgården, medan vi långsamt gingo fram och tillbaka vid varandras sida, och då framträdde så livligt för mig bilden av hans öde hem och hur trevligt det plägade se ut för mina barnsliga ögon, då brasan flammade om aftonen och stormen tjöt omkring det.

En afton vid denna timme berättade han mig, att han den föregående aftonen hade sett Martha stå och vänta i närheten av hans bostad, varpå han hade gått ut till henne, och hon hade då bett honom att icke på något villkor lämna London förrän han åter träffat henne.

»Sade hon er varför?» frågade jag.

»Jag frågade henne därom, master Davy», sade han, »men hon yttrar alltid så få ord och hon fick endast mitt löfte, och så gick hon sin väg.»

»Sade hon när ni möjligen kunde vänta att få återse henne?» frågade jag.

»Nej, master Davy», svarade han och förde handen tankfullt över sitt ansikte. »Jag frågade henne det också, men det var mer än hon kunde säga, sade hon.»

Som jag för länge sedan hade upphört att uppmuntra honom med förhoppningar, som hängde på en så fin tråd, gjorde jag rörande detta meddelande endast den anmärkning, att jag förmodade att han snart skulle få återse henne. De gissningar det framkallade hos mig, behöll jag för mig själv, och de voro svaga nog.

Vid pass fjorton dagar därefter gick jag en afton ensam i trädgården. Jag kommer mycket väl ihåg denna afton. Det var den andra i den av mr Micawber utsatta väntningsveckan. Det hade regnat hela dagen, och luften kändes fuktig. De täta löven på träden hängde tunga av väta, men ehuru himmelen ännu var molnhöljd, hade det upphört att regna, och de hoppfulla fåglarna sjöngo muntert. Medan jag vandrade omkring i trädgården och skymningen föll på, förstummades deras späda röster, och den egendomliga tystnad inträdde, som hör till en sådan afton på landet, då de lättaste träd stå alldeles stilla och orörliga, undantagandes då några regndroppar händelsevis falla ned från deras grenar.

Vid sidan av vårt lilla hus stod en liten grön båge av spaljärverk och murgröna, genom vilken jag från trädgården, där jag promenerade, kunde se ut på vägen utanför huset. Jag vände händelsevis ögonen åt detta ställe, medan jag tänkte på många olika saker, och upptäckte där utanför en gestalt, klädd i en simpel kappa. Den böjde sig ivrigt fram emot mig och vinkade.

»Martha!» ropade jag och gick fram emot den.

»Kan ni följa med?» frågade hon i en upprörd viskning. »Jag har varit hos honom, men han var inte hemma. Jag skrev vart han skulle gå och lade själv brevet på hans bord. De sade att han snart skulle komma hem. Jag har nyheter åt honom; kan ni följa med mig nu genast?»

Jag svarade med att ögonblickligen gå ut genom porten. Hon gjorde en hastig rörelse med handen, som om hon velat ålägga mig tystnad och tålamod, och vände om mot London till, varifrån hon, såsom hennes dräkt visade, skyndsamt hade kommit till fots.

Jag frågade henne, om det icke var dit vi skulle begiva oss, och då hon med samma hastiga åtbörd som förut gjorde ett jakande tecken, ropade jag an en tom hyrvagn, som for förbi, och så satte vi oss upp i den. Då jag frågade henne, vart kusken skulle fara, svarade hon: »Till något ställe i närheten av Golden Square! Och fort!» och kröp därefter in i en vrå, höll sin ena skälvande hand för ansiktet och gjorde med den andra samma åtbörd som förut, som om hon icke kunde uthärda att höra en röst.

Förvirrad som jag var och oroligt svävande mellan hopp och fruktan, såg jag på henne för att få en förklaring, men då jag kunde märka huru innerligt hon önskade att få vara ostörd och kände att detta i själva verket även var min egen naturliga böjelse i detta ögonblick, gjorde jag icke vidare något försök att bryta tystnaden. Vi foro framåt utan att växla ett ord. Stundom tittade hon ut genom fönstret, som om hon tyckte att vi foro långsamt, ehuru vi i själva verket åkte fort, men förblev för övrigt i alldeles samma ställning som från början.

Vi stego ur vid en av ingångarna till det torg hon hade nämnt, där jag lät vagnen hålla, emedan jag icke kunde veta, om vi icke möjligen skulle komma att behöva den. Hon lade sin hand på min arm och förde mig in på en av de mörka gator, av vilka det finns åtskilliga på detta håll, där husen förr voro bostäder för hela familjer, men för länge sedan urartat till usla härbärgen, vilka hyras ut i enstaka rum. I det hon trädde in i en öppen port och släppte min arm, vinkade hon åt mig att följa efter uppför den gemensamma trappan, som liknade en till gatan ledande sidokanal.

Huset vimlade av invånare. Medan vi gingo upp, öppnades dörrar och människohuvuden tittade ut, och vi kommo i trappan förbi personer, som gingo ned. I det jag tittade dit upp från yttre sidan, innan jag trädde in, hade jag sett kvinnor och barn luta sig ut genom fönstren över där stående blomkrukor, och vi tycktes ha ådragit oss deras uppmärksamhet, ty det var huvudsakligen de som tittade ut genom dörrarna. Det var en bred, panelad trappa med massiva balustrader av något mörkt träslag, kranslister över dörrarna samt ornament i träsnideri, föreställande frukter och blommor; i fönstersmygarna funnos breda säten. Men alla dessa tecken på en förgången storhet voro ömkligen nedsölade och förfallna; röta, fukt och ålderdom hade angripit golvet, som på många ställen var söndrigt och till och med osäkert. Man hade visserligen, efter vad jag kunde märka, gjort några försök att ingjuta nytt blod i den avtynande kroppen genom att här och där lappa det gamla träverket med simpla furubräden; men det liknade ett giftermål mellan en gammal, utarmad adelsman och ett plebejiskt fattighjon, och de båda för varandra olämpliga kontrahenterna ryggade tillbaka för varandra. Flera av de bakre fönstren i trappan hade blivit förmörkade eller helt och hållet tillspikade. I de övriga fanns knappast en enda ruta kvar, och genom de förfallna ramarna, genom vilka den osunda luften ständigt tycktes komma in, men aldrig gå ut, såg jag genom andra fönster utan rutor in i andra hus, som befunno sig i ett liknande tillstånd, och såg svindlande ned på en usel gård, som bildade husets gemensamma sophög.

Vi gingo upp till husets översta våning. Under vägen tyckte jag mig ett par, tre gånger uti den dunkla belysningen se en kvinnlig gestalt, som gick framför oss, och då vi togo av för att gå upp för den sista trappan mellan oss och taket, sågo vi fullt tydligt denna gestalt ett ögonblick stanna utanför en dörr. Därefter vred den om nyckeln och gick in.

»Vad vill det säga?» viskade Martha. »Hon gick in i mitt rum, och jag känner henne inte.»

Men det gjorde jag. Jag hade med förvåning i henne känt igen Rosa Dartle.

Jag sade med få ord min vägviserska något om att det var en dam som jag förr hade sett, och jag hade knappast gjort det förrän vi hörde hennes röst inne i rummet, ehuru vi från det ställe där vi stodo icke kunde höra vad hon sade. Martha upprepade med en förvånad min sin förra åtbörd och förde mig sakta uppför trappan och därefter fram genom en liten bakdörr, som tycktes sakna lås och som hon sköt upp med handen, in i en liten tom vindskammare med ett lågt, sluttande tak och icke stort större än ett skåp. Mellan denna kammare och det rum hon kallade sitt, fanns en liten mellandörr, som stod på glänt. Här stannade vi, andfådda efter uppstigandet, och hon lade sakta sin hand på mina läppar. Jag kunde endast se, att det inre rummet var tämligen stort och att det stod en säng därinne samt att några simpla teckningar av fartyg hängde på väggarna. Jag kunde icke se miss Dartle eller den person som vi hade hört henne tilltala, och min följeslagerska kunde det säkerligen icke heller, eftersom jag innehade den bästa platsen.

En dödstystnad rådde några ögonblick där inne. Martha höll den ena handen för min mun och upplyfte den andra i en lyssnande ställning.

»Det är detsamma om hon är hemma eller inte», sade Rosa Dartle föraktfullt, »jag känner henne inte. Det är er jag kommit för att se.»

»Mig!» sade en mild röst.

Vid ljudet därav genomilades jag av en rysning, ty rösten var Emilis.

»Ja», sade miss Dartle, »jag har kommit hit för att se er. Säg, blygs ni inte för det ansikte, som varit skuld till så mycket ont?»

Det orubbliga och oblidkeliga hat, som röjde sig i hennes ton, dess kalla, sträva skärpa och dess kvävda raseri framställde henne för mig så tydligt, som om jag hade sett henne stå i den klaraste belysning. Jag såg de blixtrande, svarta ögonen och den av passionen härjade gestalten, och jag såg ärret, vars vita spår genomskar hennes läppar, pulsera medan hon talade.

»Jag har kommit för att se James Steerforths älskainna», sade hon — »den flicka som rymde bort med hoom och nu är en visa bland allt simpelt folk i hennes hemort; den fräcka, inbilska, inpiskade följeslagerskan åt sådana som James Steerforth och hans likar. Jag ville veta hur en sådan varelse såg ut.»

Ett prasslande hördes, som om den stackars varelse, vilken hon överhopade med dessa bitterheter, sprungit fram till dörren och den talande hastigt ställt sig emot den. Det avlöstes av ett ögonblicks tystnad.

Då miss Dartle åter började tala, gjorde hon det med sammanbitna tänder och med en stampning i golvet.

»Stanna!» sade hon, »eller låter jag hela huset och hela gatan veta vem ni är! Om ni söker att undkomma mig, ska jag hålla er kvar, om det också vore vid håret, och uppväcka själva stenarna emot er!»

Ett halvkvävt utrop av förskräckelse var det enda svar som nådde mitt öra. Det blev åter tyst. Jag visste icke vad jag skulle göra. Hur mycket jag än önskade att göra ett slut på detta uppträde, kände jag likväl, att jag icke hade någon rättighet att träda fram, att det endast var mr Peggotty som det tillkom att se och rädda henne. Kommer han då aldrig? tänkte jag i min otålighet.

»Så-å!» sade Rosa Dartle med ett föraktfullt skratt »Jag ser henne då äntligen! Vilken enfaldig stackare han var, som kunde låta fånga sig av den där låtsade oskulden och det där hängande huvudet!»

»O, för Guds skull skona mig!» utbrast Emili. » Vem ni än må vara, så känner ni min historia, och för Guds skull skona mig, om ni själv vill bli skonad!»

»Om jag vill bli skonad!» utbrast den andra häftigt. »Vad tror ni väl att det finns för gemenskap mellan oss?»

»Ingen annan än vårt kön», sade Emili och utbrast i tårar.

»Och det», sade Rosa Dartle, »är ett så starkt skäl, då det framställes av en så gemen varelse, att om jag hade någon annan känsla i mitt bröst än förakt och avsky för er, skulle det förvandla den till is. Vårt kön! Jo, ni är just en heder för vårt kön!»

»Jag har förtjänt detta», snyftade Emili, »jag har förtjänt detta! Goda, kära dam, tänk på vad jag lidit och hur jag fallit! O, Martha, kom tillbaka! O, mitt hem, mitt hem!»

Miss Dartle satte sig ned på en stol, som kunde ses från dörren, och såg ned framför sig, som om Emili låg på knä framför hennes fötter. Som hon satt mellan mig och dagern, kunde jag se hennes krökta läpp och grymma ögon, som med girig triumf voro stelt fästa på en enda punkt.

»Hör på vad jag vill säga er», sade hon, »och göm edra falska konster åt edra narrar! Hoppas ni att röra mig med edra tårar? Nej, lika litet som ni skulle kunna förtrolla mig med ert leende, ni köpta slav!»

»Ack, hys något förbarmande med mig!» ropade Emili. »Visa mig något medlidande eller dör jag i vansinne!»

»Det skulle inte vara något synnerligen stort straff för edra brott», sade Rosa Dartle. »Vet ni vad ni har gjort? Tänker ni någonsin på det hem som ni härjat?»

»Ack finns det väl någon natt eller dag som jag inte tänker därpå!» snyftade Emili, och jag kunde nu se en skymt av henne, där hon låg på sina knän, med huvudet tillbakalutat, med det bleka anletet riktat uppåt, händerna vilt sammanknäppta och utsträckta och håret hängande upplöst omkring henne. »Har det väl funnits en enda minut, antingen jag sovit eller vakat, utan att det visat sig för mig just som det plägade vara i de försvunna dagar, då jag för evigt vände det ryggen? O, mitt hem, mitt hem! Ack, kära, älskade morbror, om du någonsin kunde ha förstått vilka kval din kärlek skulle bereda mig, då jag avvek från det goda, skulle du inte, hur innerlig den än var, ständigt ha visat mig den, utan åtminstone en enda gång i ditt liv visat dig förtörnad på mig, för att jag åtminstone skulle haft någon tröst! Nu har jag ingen, ingen, alls ingen tröst på orden, ty de voro alla ständigt goda emot mig!» Härmed sjönk hon ned på sitt ansikte inför den befallande gestalten på stolen och sökte med en bönfallande min fatta fållen på hennes klänning.

Rosa Dartle satt oböjlig som en bronsstaty och såg ned på henne. Hennes läppar voro tätt sammanpressade, som om hon vetat att hon måste göra våld på sig — jag skriver vad jag uppriktigt tror — för att icke låta fresta sig till att sparka den sköna gestalten med sin fot. Jag såg henne tydligt, och hela styrkan i hennes ansikte och karaktär tycktes vara intvingad i detta uttryck. — Skulle han då aldrig komma?

»Vilken eländig fåfänga hos dessa kräk!» utbrast hon, då hon hade kuvat barmens vreda svall så pass mycket att hon vågade tala. »Ert hem! Tror ni att jag bevärdigar det en tanke, eller tror ni er kunna tillfoga detta nesliga ställe något ont, som inte kan gottgöras och mer än gottgöras med pengar? Ert hem! Ni utgjorde en del av ert hems yrke och blev köpt och såld såsom varje annan vara varmed er släkt drev handel!»

»Nej, säg inte det!» snyftade Emili. »Säg vad som helst om mig, men tillfoga inte människor, som äro lika hederliga som ni, större skam och vanheder än jag redan gjort! Hys åtminstone någon aktning för dem, så sant ni är en fin dam, om ni än inte har någon barmhärtighet med mig!»

»Jag talar», sade hon, utan att värdigas fästa ringaste uppmärksamhet vid denna uppmaning och i det hon drog undan sin klänning för att den icke skulle bli fläckad av Emilis vidröring, »jag talar om hans hem där jag vistats. Här», sade hon och sträckte ut handen med ett föraktfullt skratt och såg ned på den i stoftet liggande flickan, »här är en värdig anledning till split mellan den stolta modern och den stolte sonen; till sorg i ett hus, där hon inte skulle ha blivit antagen till kökspiga; till harm, missnöje och förebråelser. En sådan där besmittad varelse, uppfiskad vid havsstranden för att bli fjäsad för en timme och sedan kastad tillbaka till sin ursprungliga plats!»

»Nej, nej», utbrast Emili och slog ihop händerna. »Då han första gången mötte mig på min väg — Gud give, att denna dag aldrig hade randats för mig och att han aldrig hade fått se mig förrän jag skulle bäras till min grav! — hade jag fått en lika dygdig uppfostran som ni eller någon fin dam och stod på väg att bli hustru åt en så god man som ni eller någon fin dam i världen kunde önska sig till make. Eftersom ni vistas i hans hem och känner honom, så vet ni kanske även vilken makt han kunde förvärva över en svag, fåfäng flicka. Jag försvarar mig inte, men jag vet förvisso, och han vet även eller ska han veta det i sin dödsstund, då hans själ oroas därav, att han använde hela sin makt till att bedraga mig, och att jag trodde honom, litade på honom och älskade honom!»

Rosa Dartle sprang upp från stolen, for tillbaka och slog i detsamma åt henne, med ett ansikte som var så fullt av hätskhet och så förmörkat och vanställt av passion, att jag så när hade kastat mig emellan dem. Slaget, som saknade syfte, träffade emellertid endast tomma luften. Medan hon nu stod där flämtande och såg ned på henne med den högsta grad av avsky, som hon var i stånd att uttrycka, och skälvde från huvud till fot av raseri och förakt, tyckte jag mig aldrig ha sett eller aldrig kunna få se make till syn.

»Ni älska honom! Ni!» skrek hon och knöt handen, som skälvde, som om den endast saknade ett vapen för att genomborra föremålet för sin förbittring.

Emili hade ryggat tillbaka, så alt jag icke längre såg henne. Intet svar följde.

»Och att säga sådant till mig», tillade hon, »med edra skändliga läppar! Varför piskar man inte dylika varelser? Om jag kunde laga att det skedde, skulle jag vilja låta piska denna slyna till döds!»

Och det skulle hon, därpå tvivlar jag icke. Till och med från själva pinbänken skulle hon knappast ha skonat henne i sitt raseri.

Långsamt, mycket långsamt började hon att skratta och pekade på Emili med handen, som om hon varit en skamfläck för både Gud och människor.

»Hon älska!» sade hon. »Det usla kräket! Och hon vill påstå, att han någonsin brydde sig om henne! Ha, ha! Vilka lögnare de äro, dessa fala varelser!»

Hennes hån var värre än hennes oförställda raseri. Av dessa två skulle jag vida ha föredragit att bli föremål för det senare, Men det var endast för ett ögonblick som hon gav fria tyglar däråt. Hon tyglade det åter, och hur mycket det än sönderslet hennes inre, höll hon det dock tillbaka.

»Jag kom hit, ni rena kärlekskälla», sade hon, »för att, såsom jag började att säga er, få veta hur en sådan varelse som ni ser ut. Jag var nyfiken, men har fått mitt lystmäte. Men jag kom även för att säga er, att ni gör bäst uti att så snart som möjligt bege er till det där hemmet ni talar om och dölja er bland de där förträffliga människorna, som vänta på er och vilka edra pengar skola trösta. När de äro slut, kan ni ju åter tro, hoppas och älska! Jag ansåg er för ett sönderbrutet verktyg, som hade räckt sin tid ut; för ett värdelöst glitter, som förlorat glansen och blivit bortkastat. Men eftersom jag ser att ni är av äkta guld, en riktig, fin dam och en förorättad oskuld, med ett hjärta fullt av kärlek och tillit — som ni liknar så mycket och som ju så väl stämmer överens med er historia! så har jag ännu något mera att säga er. Hör på! Ty vad jag säger, det ämnar jag även göra. Hör ni mig, ni fagra nymf? Vad jag säger, det ämnar jag även göra!»

Hennes raseri besegrade henne åter för ett ögonblick, men det for över hennes ansikte som en krampryckning och lämnade efter sig ett leende.

»Göm er», fortfor hon, »om inte i ert hem, så på något annat ställe. Laga att det blir någonstädes där jag inte kan nå er — i ett uselt, okänt liv — eller ännu bättre, i en usel, okänd död. Eftersom ert älskande hjärta inte vill brista, förvånar det mig, att ni inte hittat på något medel att få det att stå stilla! Jag har ibland hört talas om sådana medel och tror att de äro lätta att finna.»

En dämpad snyftning av Emili avbröt henne här. Hon tystnade och lyssnade till den, som om den varit musik.

»Jag har kanske en underlig natur», fortfor Rosa Dartle, »men jag kan inte andas fritt i den luft som ni andas. Jag finner den vidrig. Jag vill därför ha den rensad, rensad från er. Om ni finns här i morgon, ska jag laga att ert rykte och er historia bli offentligt avslöjade här i den gemensamma trappan. Här ska finnas anständiga kvinnor, efter vad jag hört sägas; och det vore synd, om ett sådant ljus som ni skulle finnas bland dem och vara dolt. Om ni, sedan ni lämnat detta hus, söker en tillflyktsort här i staden i någon annan egenskap än er verkliga, varuti ni mycket gärna ska få visa er utan något hinder från min sida, så kan ni vänta er samma behandling, så snart jag fått rätt på er vistelseort. Som jag understödes av en herre, som för inte länge sedan traktade efter att hedras med er hand, är jag så tämligen säker på att lyckas i detta avseende.»

Skulle han då aldrig, aldrig komma? Huru länge skulle jag uthärda detta? Huru länge?

»Ve mig, ve mig!» utbrast den arma Emili i en ton som skulle kunnat röra det hårdaste hjärta, tyckte jag, men i Rosa Dartles leende låg icke någon mildring. »Vad, vad ska jag göra?»

»Göra?» upprepade den andra. »Leva lycklig i edra tankar! Ägna er tillvaro åt minnet av James Steerforths ömhet — han ville ju att ni skulle gifta er med hans betjänt? — eller åt den tacksamma känslan mot den redliga och uppriktiga varelse, som hade velat taga emot er som en gåva av honom. Eller om inte dessa stolta minnen och medvetandet av edra egna dygder och den hedrande ställning till vilken de höjt er i varje mänsklig varelses ögon kunna hålla er uppe, så gift er med den där gode mannen och var lycklig över hans medgörlighet. Hjälper inte heller detta, så dö! Det finns portgångar och sophögar för sådana lik och en sådan förtvivlan — sök upp en sådan och svinga er upp till himlen!»

Jag hörde avlägsna steg i trappan. Jag kände igen dem; jag var viss därom. Gud vare lovad, det var han! Hon gick långsamt förbi dörren, då hon sade detta och försvann ur sikte för mig.

»Men märk väl mina ord!» tillade hon långsamt och strängt, i det hon öppnade den andra dörren för att gå ut. »Av vissa skäl, som jag har, och på grund av ett visst hat, som jag hyser, har jag beslutit att brännmärka er, så framt ni inte drager er undan dit jag inte kan nå er eller låter er vackra mask falla. Detta är vad jag hade att säga, och vad jag säger, det ämnar jag även göra.»

Stegen kommo allt närmare och närmare — gingo henne förbi, då hon gick ned och störtade in i rummet.

»Morbror!»

Ett förfärligt anskri följde på detta ord. Jag stannade ett ögonblick för att titta in och såg honom nu stödja hennes sanslösa gestalt i sina armar. Han stirrade några få sekunder in i hennes ansikte, lutade sig därefter ned för att kyssa det — o, huru ömt! — och lade en näsduk över det.

»Master Davy», sade han med låg, skälvande röst, då han hade höljt över det, »jag tackar min himmelske fader för att min dröm gått i fullbordan! Jag tackar honom innerligt därför att han på sina vägar fört mig till mitt hjärtas älskling!»

Med dessa ord lyfte han henne upp i sina armar, och med det beslöjade ansiktet vilande mot hans bröst och vänt mot hans eget, bar han henne, orörlig och sanslös, ned utför trapporna.