De tre musketörerna/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 11. Intrigen knyter sig
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 12. George Villiers, hertig av Buckingham
Kapitel 13. Herr Bonacieux  →


[ 131 ]

12.
GEORGE VILLIERS, HERTIG AV BUCKINGHAM

Fru Bonacieux och hertigen inträdde i Louvren utan någon svårighet; fru Bonacieux visste man ju var i drottningens tjänst, och hertigen bar den uniform, som tillhörde herr de Trévilles musketörer, vilka som sagt hade vakt denna afton. Dessutom var Germain vunnen för drottningen, och om något skulle hända, så vore det fru Bonacieux, som skulle bli anklagad för att ha släppt in sin älskare i Louvren, det var alltsammans, hon skulle taga skulden på sig; hennes rykte vore då visserligen förstört, men vad betydde väl ute i världen en liten krämarfrus rykte?

Väl inkomna på det inre av gården, följde hertigen och den unga kvinnan foten av muren, omkring tjugufem steg; därpå stötte fru Bonacieux till en liten dörr, som var öppen om dagarna men naturligtvis stängd om nätterna; dörren gick upp, båda trädde in och befunno sig i mörker, men fru Bonacieux kände till alla vinklar och vrår i denna del av Louvren, som var avsedd för betjäningen. Hon stängde dörren efter sig, fattade hertigens hand, gjorde trevande [ 132 ]några steg, fick tag i en ledstång, träffade med foten ett trappsteg och började stiga uppför en trappa: hertigen räknade två våningar. Sedan vek hon av åt höger, följde en lång korridor, gick därpå ned en trappa, tog ännu några steg, satte en nyckel i ett lås, öppnade en dörr och sköt in hertigen i ett rum, upplyst endast av en nattlampa, och sade: »Stanna här, mylord, man kommer snart till er.» Därpå gick hon ut genom samma dörr, som hon låste igen utanför, så att hertigen bokstavligen var fånge.

Men hur ensam han än befann sig, må man dock icke tro, att hertigen av Buckingham kände sig det minsta orolig; ett av de mest framstående dragen i hans karaktär var begäret efter äventyr och böjelsen för det romaneska. Tapper, djärv och tilltagsen, var det icke första gången han vågade sitt liv på dylika företag; han hade fått veta, att detta föregivna budskap från Anna av Österrike, i tro på vilket han hade kommit till Paris, endast var en snara, men i stället för att vända om till England, hade han, missbrukande den ställning vari man försatt honom, förklarat för drottningen, att han icke skulle resa utan att ha fått träffa henne. Först hade drottningen nekat, men slutligen hade hon börjat frukta, att hertigen, bragt till det yttersta, skulle begå någon dårskap. Hon hade redan beslutit sig för att taga emot honom och att bönfalla honom om att genast resa sin väg, då, samma afton hon fattat detta beslut, fru Bonacieux, som fått i uppdrag att söka upp hertigen och föra honom till Louvren, hade blivit bortförd. Under två dagar saknade man all kunskap om var hon fanns, och allt måste uppskjutas. Men då hon väl blivit fri och åter kommit i förbindelse med La Porte, upptogs förslaget på nytt, och hon hade nu utfört det farliga uppdrag, som hon utan sitt arresterande skulle ha verkställt tre dagar förut.

Då Buckingham blivit ensam, gick han fram till en spegel. Musketöruniformen klädde honom förträffligt.

Vid trettiofem års ålder, som han då räknade, ansågs han, och detta med rätta, för den vackraste ädling och den elegantaste kavaljer i Frankrike och England.

Tvenne konungars gunstling, med en rikedom på miljoner, allsmäktig i ett kungarike, som han upprörde av ett infall och lugnade av en nyck, hade George Villiers, hertig av Buckingham, skapat sig en av dessa fabelaktiga existenser, som under seklernas lopp stå som en häpnadsväckande gåta för eftervärlden.

Säker på sig själv, övertygad om sin makt, viss om att [ 133 ]de lagar, som råda över andra mäns handlingar, icke kunde drabba honom, gick han rakt på det mål han föresatt sig var än detta mål så högt och så bländande, att det varit en dårskap för en annan att ens kasta en blick ditåt. Det var på detta sätt som det lyckats honom att flera gånger närma sig den vackra och stolta Anna av Österrike och att göra sig älskad av henne, tack vare hans bländande egenskaper.

George Villiers ställde sig således som sagt framför en spegel, gav åt sitt vackra ljusa hår de våglinjer, som den tunga hatten hade utplånat, vred upp mustascherna, och med hjärtat svällande av glädje, lycklig och stolt över att ha uppnått det ögonblick, som han så länge åtrått, smålog han mot sig själv av högmod och hopp.

I samma ögonblick öppnades en i väggbonaden dold dörr och en kvinna uppenbarade sig. Buckingham såg denna uppenbarelse i spegeln, och uppgav ett rop: det var drottningen!

Anna av Österrike var vid denna tid tjugusex eller tjugusju år, det vill säga, hon befann sig i hela glansen av sin skönhet.

Hennes hållning och gång voro en drottnings eller en gudinnas; hennes ögon, som kastade smaragdfärgade reflexer, voro underbart vackra och fulla av på samma gång mildhet och majestät. Munnen var liten med friska läppar, och ehuru underläppen, liksom hos alla av huset Österrike, sköt något framom den övre, ägde denna mun i lika grad förmågan att tjusa med sitt småleende som att avvisa med kallt förakt. Hennes hy prisades allmänt för sin sammetslena finhet, händer och armar voro förvånande vackra, och alla tidens skalder besjöngo dem såsom oförlikneliga. Hennes hår slutligen, som i hennes första ungdom varit blont, men som sedan övergått till brunt och som hon bar lätt friserat och med mycket puder, bildade en förtjusande ram kring ett ansikte, vilket den strängaste granskare endast kunnat önska litet mindre rödlett, liksom den mest fordrande skulptör endast skulle önskat, att hennes näsa haft en något finare form.

Buckingham stod ett ögonblick som bländad; aldrig hade Anna av Österrike synts honom så skön, icke ens vid de lysande balerna, festerna och karusellerna. som hon föreföll honom i detta ögonblick, klädd i en enkel robe av vitt satäng och åtföljd av donna Estefana, den enda av hennes spanska hovdamer, som icke blivit förjagad av kungens svartsjuka och av Richelieus förföljelser.

[ 134 ]Anna av Österrike tog ett par steg framåt; Buckingham kastade sig för hennes fötter, och innan drottningen hunnit förekomma det, kysste han fållen av hennes klänning.

»Hertig, ni vet ju redan, att det inte är jag, som låtit skriva till er!»

»Ja, ja, ers majestät!» utropade hertigen. »Jag vet, att jag varit en dåre, en vanvetting, som kunnat tro, att snön skulle få liv, att marmorn skulle kunna värmas; men ack, när man älskar, tror man så lätt på kärleken — dessutom är ju inte denna resa alldeles bortkastad, eftersom jag fått lyckan att se er!»

»Ja», svarade Anna. »Men ni vet, varför och på vad sätt jag samtyckt att se er; jag har gjort det därför att ni, trots alla mina böner, utan känsla för all min oro, envisats att stanna i en stad, där ni utsätter er själv för att förlora livet och mig för att se min heder fläckad: jag har samtyckt att se er för att säga er, att allt skiljer oss åt, havets djup, rikenas fiendskap, edernas helgd. Det är gudlöst att trotsa allt detta, mylord. Jag har slutligen samtyckt att se er för att säga er, att vi aldrig mera få träffas.»

»Tala, madame, tala drottning!» sade Buckingham. »Er stämmas ljuvhet förtar hårdheten i edra ord. Ni talar om gudlöshet! Men gudlösheten ligger i att skilja hjärtan, som Gud skapat för varandra.»

»Mylord», utropade drottningen, »ni glömmer, att jag aldrig sagt, att jag älskar er.»

»Men ni har heller aldrig sagt mig, att ni icke älskar mig, och att säga mig sådana ord, det vore från ers majestäts sida en alltför stor otacksamhet. Ty säg mig, var finner ni väl en kärlek sådan som min, en kärlek som varken tid eller avstånd eller hopplöshet förmår släcka, en kärlek som nöjer sig med ett upphittat band, ett flyktigt ögonkast, ett löst framkastat ord? Det är nu tre år sedan jag såg er för första gången, och det är tre år som jag på detta sätt älskat er! Vill ni, att jag skall säga er, hur ni var klädd den första gången jag såg er? Vill ni, att jag skall beskriva alla prydnadsdetaljerna i er toalett? Ja, vet ni, ännu i denna stund ser jag er tydligt framför mig! Ni satt på golvdynor, som brukas i Spanien, ni bar en robe av grönt siden med broderier i guld och silver, med hängande ärmar, som med stora diamanter voro uppfästa på edra vackra armar, edra hänförande armar; ni hade slutet halskrås, en liten mössa på ert huvud av samma färg som er robe, och i den lilla mössan en hägerfjäder. Ack, min Gud jag sluter ögonen, och [ 135 ]jag ser er sådan ni då var — jag öppnar dem åter och jag ser er sådan ni nu är, det vill säga hundra gånger skönare!»

»Vilken dårskap!» mumlade Anna av Österrike, som icke hade mod att vredgas på hertigen för att han så väl bevarat hennes bild i sitt hjärta; »vilken dårskap att underhålla en hopplös passion med sådana minnen!»

»Och vad vill ni då, att jag skall leva av? Jag har ju ingenting annat än minnen, jag! Det är min lycka, min skatt, min enda förhoppning. Var gång jag ser er, är det en diamant mera, som jag innesluter i mitt hjärtas hemliga skattkammare. Detta är den fjärde, som ni låter falla och som jag tar upp; ty på tre år, madame, har jag inte sett er mer än fyra gånger: den första var den jag nyss nämnde, den andra hos fru de Chevreuse, den tredje i trädgårdarna i Amiens.»

»Hertig», sade drottningen rodnande, »tala inte om den aftonen!»

»Jo, tvärtom, låtom oss tala om den, det är den lyckligaste, mest strålande stund i mitt liv. Kommer ni ihåg, vilken härlig natt det var? Vad luften var mild och full av vällukter, vad himmeln var djupblå och fullsatt av stjärnor! Ack, denna gång fick jag ett ögonblick vara ensam med er, denna gång var ni nära att säga mig allt, hela tomheten i ert liv, alla ert hjärtas hemliga sorger! Ni stödde er på min arm — ja, just denna arm! Jag kände, då jag böjde mitt huvud ned mot er, hur ert vackra hår vidrörde mitt ansikte, och varje gång kom denna lätta vidröring mig att bäva av sällhet. O, drottning, drottning! Ni vet inte vilken himmelsk salighet, vilken paradisisk glädje som kunna inneslutas i ett sådant ögonblick! Ja, jag ville offra allt, rikedom, ära, hela mitt återstående liv, för ett sådant ögonblick, en sådan natt! Ty den natten, o, drottning, den natten älskade ni mig, det svär jag!

»Mylord, det är möjligt att ställets inflytande, att den vackra aftonens trollmakt; det bedårande i er blick, att med ett ord dessa tusen omständigheter, som ibland sammansvärja sig för att bringa en kvinna på fall, även hopade sig omkring mig denna olycksaliga afton; men som ni själv såg mylord, drottningen kom kvinnan, vars styrka började överge henne, till hjälp, och vid första ord, som ni vågade uttala, vid första djärvhet, som jag hade att frukta från er sida, ropade jag.»

»Ack, ja, ja, det är sant, och en annan kärlek än min skulle ha dukat under för denna prövning, men min kärlek [ 136 ]har endast utgått ur den så mycket varmare och beständigare. Ni trodde er kunna fly mig genom att återvända till Paris, ni trodde, att jag inte skulle våga lämna den skatt, som min konung uppdragit åt mig att vaka över. Åh, vad frågade jag efter alla världens skatter och alla jordens konungar! Åtta dagar därefter hade jag vänt tillbaka till Paris. Den gången hade ni intet att förebrå mig: jag hade vedervågat min konungs gunst, mitt liv för att få se er en sekund, jag inte ens vidrörde er hand, och ni förlät mig, då ni såg mig så undergiven och ångerfull.»

»Ja, men förtalet fick reda på alla dessa dårskaper, som jag inte hade någon del i, det vet ni bäst, mylord. Konungen, uppretad av kardinalen, ställde till ett förfärligt väsen: fru de Vernet blev förjagad. Putange drevs i landsflykt, fru de Chevreuse föll i onåd, och när ni ville återkomma till Frankrike, som ambassadör, var det konungen själv, glöm inte det, mylord, konungen själv, som motsatte sig denna er önskan.»

»Ja, och Frankrike skall med ett krig få betala sin konungs vägran! Jag får inte mera se er, madame — nåväl, så vill jag, att ni varje dag skall få höra talas om mig! Vad tror ni väl, att avsikten är med denna expedition till ön Ré och detta förbund med protestanterna i La Rochelle, som jag förbereder? Jo, endast nöjet att få se er! Jag kan inte hoppas att med beväpnad hand framtränga ända till Paris, det vet jag mycket väl, men detta krig skall medföra en fred, freden påkallar en underhandlare och denna underhandlare blir jag. Då skall man inte längre våga avvisa mig, jag återvänder till Paris, jag får återse er och blir lycklig ett ögonblick. Tusentals människor, det är sant, få betala min lycka med sina liv, men vad frågar jag efter det, endast jag får återse er! Allt detta är kanske mycket dåraktigt, mycket oförnuftigt, men säg mig, vilken kvinna har väl blivit varmare älskad, vilken drottning har haft en mera hängiven tjänare?»

»Mylord, mylord, ni anför till ert försvar saker, som anklaga er ännu mera, alla dessa bevis på kärlek, som ni vill ge mig, äro ju inte stort bättre än brott!»

»Därför att ni inte älskar mig! Om ni älskade mig, skulle ni se allt detta med helt andra ögon. Om ni älskade mig, o, om ni älskade mig, det vore en alltför stor lycka, och den skulle göra mig vansinnig! Fru de Chevreuse, som ni nyss talade om, var mindre grym än ni; lord Holland älskade henne, och hon besvarade hans kärlek.»

[ 137 ]»Fru de Chevreuse var icke drottning, hon!» mumlade Anna av Österrike, mot sin vilja besegrad av uttrycken av en så djup kärlek.

»Ni skulle således älska mig, om ni inte vore det, o, säg, ni skulle då älska mig? Jag får då tro, att det endast är er rang och dess värdighet, som göra er så grym mot mig — jag får då tro, att om ni hade varit fru de Chevreuse, så skulle den stackars Buckingham kunnat hoppas? O, tack för dessa ljuva ord, min sköna drottning, tusen gånger tack!»

»Nej, mylord, ni har missförstått mig, ni har uppfattat orätt — jag ville inte säga…»

»Tyst, tyst!» sade hertigen. »Om jag känner mig lycklig genom ett misstag, så var inte nog grym att rätta det. Ni har ju själv sagt, att man lockat mig i en snara; kanske får jag där plikta med livet, ty märk väl, det är rätt besynnerligt, men sedan någon tid har jag haft aningar om min snart förestående död.»

Och hertigen log med ett på en gång sorgset och bedårande leende.

»O, min Gud!» utbrast Anna av Österrike, i en ton av förskräckelse, som bevisade ett vida större intresse för hertigen än hon själv ville tillstå.

»Jag säger inte detta för att skrämma er, madame, nej; det är till och med löjligt vad jag nu sagt er, och ni må inte tro, att jag grubblar över sådana drömmar. Men de ord ni nyss yttrade, det hopp ni nästan givit mig, äro inte för dyrt betalda med livet.»

»Nåväl», sade Anna av Österrike, »även jag, hertig, har aningar, även jag plågas av drömmar! Jag har drömt, att jag såg er ligga blödande ur ett djupt sår…»

»I vänstra sidan, inte sant, och av ett knivstyng?» avbröt Buckingham.

»Ja, mylord, ett knivstyng i vänstra sidan av bröstet. Men vem har kunnat säga er, att jag haft en sådan dröm? Jag har endast anförtrott den åt Gud i mina böner.»

»Jag begär inte mera, och ni älskar mig! Ni älskar mig!»

»Jag skulle älska er?»

»Ja, visst. Skulle Gud sända er samma drömmar, som mig, om ni inte älskade mig? Skulle vi ha samma aningar, om våra två väsen inte vore förenade genom hjärtats band? Ni älskar mig, o, drottning, och ni skall begråta mig, säg?»

»Ack, min Gud! Min Gud!» utropade Anna av Österrike; »detta är mer än jag förmår bära! För Guds skull, hertig, gå er väg! Jag vet inte, om jag älskar er eller ej, jag vet [ 138 ]endast, att jag inte vill bli en menederska! Hav därför förbarmande med mig och res! Ty om ni skulle träffas av mordvapnet här i Frankrike, om ni skulle dö här, om jag måste antaga, att er kärlek till mig varit orsaken till er död, då skulle jag aldrig kunna trösta mig, jag skulle mista förståndet! Res därför, res, jag bönfaller er därom !»

»O, vad ni är skön så där! Vad jag älskar er!» utropade Buckingham.

»Res, res, jag ber er därom, och kom tillbaka längre fram! Kom tillbaka som ambassadör, som minister, kom tillbaka omgiven av vakt, som kan försvara er, tjänare, som vaka över er, och då skall jag inte längre behöva frukta för ert liv, jag skall känna mig lycklig, att få återse er!»

»Är det verkligen sant vad ni nu säger?»

»Ja.»

»Nåväl, en underpant på er förlåtelse, en sak, som kommer från er och som säger mig, att inte allt detta är en dröm — något som ni burit och som jag hädanefter kan få bära, en ring, ett smycke, en kedja!»

»Och ni reser, reser genast, om jag ger er vad ni begär?»

»Ja.»

»Ni lämnar Frankrike och återvänder till England?»

»Ja, jag svär det.»

»Vänta då ett ögonblick, vänta!»

Och Anna av Österrike skyndade tillbaka in i sin våning och återvände om några ögonblick, bärande i handen ett litet skrin av rosenträ med hennes initialer inlagda i guld.

»Se här, mylord!» sade hon. »Göm detta som ett minne av mig.»

Buckingham tog det lilla skrinet och föll för andra gången på knä.

»Ni har lovat att resa!» sade drottningen.

»Och jag håller mitt ord. Er hand, er hand, madame, och jag går!»

Drottningen räckte honom sin ena hand, i det hon slöt ögonen och med den andra handen stödde sig på Estefana, ty hon kände, att krafterna började svika henne.

Buckingham tryckte en lidelsefull kyss på denna vackra hand och sade därpå, i det han reste sig upp:

»Inom sex månader, om jag inte då är död, skall jag återse er madame, om jag så ock skulle vända upp och ned på hela världen för att uppnå detta!»

Och trogen sitt löfte skyndade han ut ur rummet.

[ 139 ]I korridoren träffade han fru Bonacieux, som väntade honom och som med samma försiktighet som förut och lika lyckligt förde honom ut ur Louvren.