De tre musketörerna/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 12. George Villiers, hertig av Buckingham
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 13. Herr Bonacieux
Kapitel 14. Mannen från Meung  →


[ 139 ]

13.
HERR BONACIEUX

Det fanns, inblandad i allt detta, såsom läsaren redan kunnat finna, en person, om vilken man trots hans obehagliga belägenhet syntes ganska litet bekymra sig; denna person var herr Bonacieux, en aktningsvärd martyr för de politikens och kärlekens intriger, som så lätt inflätades med varandra i detta på en gång så chevalereska och så lättsinniga tidevarv.

Lyckligtvis, vare sig läsaren påminner sig det eller ej, ha vi lovat att icke förlora honom ur sikte.

Poliserna, som arresterat honom, förde honom direkt till Bastiljen, där man lät honom, darrande av förskräckelse, passera framför en pluton soldater, som laddade sina musköter.

Vidare fördes han in i ett halvt underjordiskt galleri, där han av dem, som fört honom dit, utsattes för de grövsta förolämpningar och den råaste behandling. Vaktknektarna sågo mycket väl, att de icke hade att göra med någon adelsman, och behandlade honom som den värsta stackare.

Efter nära en halvtimmes förlopp kom en fängelsekanslist och gjorde slut på hans pina men icke på hans oro genom befallningen, att herr Bonacieux skulle föras in i förhörsrummet. I allmänhet brukade man förhöra fångarna inne hos dem, men med herr Bonacieux ansåg man sig icke behöva göra så mycket omständigheter.

Två vaktknektar bemäktigade sig krämaren, läto honom gå över en gård, förde honom in i en korridor, där det fanns tre vaktposter, öppnade en dörr och knuffade in honom i ett lågt rum, vars hela möblemang utgjordes av ett bord, en stol och en kommissarie. Kommissarien satt på stolen vid bordet och skrev.

De båda vaktknektarna förde fången fram till bordet, och på ett tecken av kommissarien avlägsnade de sig därpå utom hörhåll.

[ 140 ]Kommissarien, som hittills hade hållit huvudet nedlutat över sina papper, lyfte nu upp det för att se, med vem han hade att göra. Denna kommissarie var en man med frånstötande utseende, spetsig näsa, gula och utstående kindkotor, små men spejande och livliga ögon, en fysionomi på en gång påminnande om lekatt och räv. Hans huvud, som uppbars av en lång och rörlig hals, stack upp ur hans vida, svarta kåpa och vaggade med en rörelse ungefär som sköldpaddans, då hon sticker ut det ur sitt skal.

Han började med att fråga herr Bonacieux om hans namn och förnamn, ålder, yrke och hemvist.

Den anklagade svarade, att han hette Jacques Michel Bonacieux, var femtioett år gammal, hade varit kramhandlare och bodde vid Fossoyeursgatan n:r II.

Då började kommissarien, i stället för att fortsätta förhöret, hålla ett svassande tal för honom om faran för en obemärkt borgare att blanda sig i statssaker.

Han förband denna inledning med en utläggning, vari han ordade om herr kardinalens makt och handlingar, denna oförlikneliga minister, som fördunklade alla en förgången tids ministrar, detta lysande exempel för kommande ministrar, han vars handlingar och makt ingen vågade sätta sig upp emot.

Efter denna andra avdelning av sitt tal fäste han sin rovfågelsblick på den stackars Bonacieux och uppmanade honom att betänka situationens allvar.

Krämarens betraktelser voro redan gjorda: han förbannade det ögonblick, då herr de La Porte kommit på den idén att gifta honom med sin guddotter, och i synnerhet det ögonblick, då denna guddotter blivit anställd vid hovet som drottningens linnesömmerska.

Grunddraget av mäster Bonacieux’ karaktär var en djup egoism, blandad med en smutsig girighet, det hela kryddat med en ytterlig feghet. Den kärlek, som hans unga hustru ingivit honom och som var en fullkomligt sekundär känsla, kunde icke bekämpa de ursprungliga känslor vi nu uppräknat.

Bonacieux ägnade verkligen ett ögonblicks eftertanke åt vad han nyss fått höra.

»Men, herr kommissarie», sade han kallt, »var övertygad om att jag mer än någon annan känner och vet att uppskatta den oförlikneliga herr kardinalens förtjänster, honom som vi ha den äran att styras utav.»

»Verkligen?» frågade kommissarien med tvivlande min. [ 141 ]Men om det nu förhåller sig så, hur kan ni då vara på Bastiljen?»

»Hur jag kan vara där eller, rättare sagt, varför jag är där», svarade herr Bonacieux, »det är något som är mig alldeles omöjligt att säga, därför att jag är okunnig om det själv; men alldeles säkert är det inte för att på minsta sätt, åtminstone inte med vett och vilja, ha gjort herr kardinalen något emot.»

»Men emellertid måste ni ha begått något brott, eftersom ni står här, anklagad för högförräderi.»

»Högförräderi!» utropade Bonacieux förfärad. »Högförräderi! Men hur i all världen vill ni att en stackars krämare, som avskyr hugenotterna och hatar spanjorerna, skall kunna ha begått högförräderi? Betänk själv, herr kommissarie, saken är ju absolut omöjlig.»

»Herr Bonacieux», sade kommissarien och betraktade den anklagade, som om hans små ögon ägt förmågan att läsa i hjärtats innersta djup, »ni har ju en hustru?»

»Ja, herr kommissarie», svarade krämaren, darrande i hela kroppen, då han kände, att det just var i den punkten som saken skulle trassla in sig. »Det vill säga, jag hade en hustru.»

»Vad för slag! Ni hade en? Var har ni då gjort av henne, om ni inte längre har henne kvar?»

»Man har fört bort henne, herr kommissarie!»

»Fört bort henne?» sade kommissarien. »Aha!»

Bonacieux hörde på detta »aha!», att saken trasslade in sig allt mer och mer.

»Jaså, man har fört bort henne från er?» återtog kommissarien. »Och vet ni vem det är, som begått detta kvinnorov?»

»Jag tror mig känna honom.»

»Vem är han då?»

»Kom ihåg att jag inte säger er någonting bestämt, herr kommissarie, utan att jag bara misstänker.»

»Och vem misstänker ni? Seså, svara uppriktigt!»

Herr Bonacieux var i den största förlägenhet. Skulle han förneka allt eller omtala allt? Om han nekade, kunde man ju tro honom veta för mycket för att våga bekänna; talade han däremot om allt, så skulle han åtminstone visa prov på god vilja. Alltså beslöt han sig för att säga allt.

»Jag misstänker», sade han, »en lång, mörk karl med högdragen min och som ser ut alldeles som en förnäm herre. Jag har tyckt mig märka, att han följt efter oss flera gånger, då jag väntat på min hustru utanför porten till Louvren för att följa henne hem till oss.

[ 142 ]Kommissarien tycktes känna en viss oro.

»Och hans namn?» sade han.

»Åh! Vad hans namn beträffar, så vet jag ingenting, men om jag någon gång mötte honom, så skulle jag ögonblickligen känna igen honom och det bland tusen andra, det kan jag försäkra er.»

Kommissariens panna mulnade.

»Ni skulle känna igen honom bland tusen, säger ni?» frågade han.

»Ja, det vill säga», svarade Bonacieux, som insåg att han begått en blunder, »det vill säga…»

»Ni har sagt, att ni skulle känna igen honom», sade kommissarien. »Det är bra, och det kan vara nog för i dag. Innan vi går vidare, finns det någon som måste underrättas om att ni känner den, som rövat bort er hustru.»

»Men jag har inte sagt, att jag kände honom!» utropade Bonacieux utom sig. »Jag sa' ju tvärtom…»

»För bort fången!» befallde kommissarien de båda vaktknektarna.

»Och vart skall han föras?» frågade kanslisten.

»I en cell.»

»Och vilken?»

»Kors, den första ni får fatt i, bara den kan stängas säkert», svarade kommissarien med en likgiltighet, som uppfyllde den stackars Bonacieux med fasa.

»Ack, ack, ack», sade han för sig själv, »olyckan har slagit ned över mig! Min hustru måtte ha begått något förfärligt brott, man tror mig vara hennes medbrottsling och man kommer att straffa mig liksom henne! Hon har pratat, hon har bekänt, att hon sagt mig allt — herre Gud, en kvinna är ju så svag! En cell, den första de få fatt i! Ja, ja, så är det! En natt är snart slut, och så i morgon pinbänken och galgen! Ack, min Gud, min Gud, hav förbarmande med mig!»

Utan att det allra minsta lyssna till herr Bonacieux’ klagovisor, saker som de för övrigt borde vara vana vid, togo de båda vaktknektarna fången i var sin arm och förde bort honom, medan kommissarien i all hast skrev ett brev, som kanslisten stod och väntade på.

Bonacieux fick den natten icke en blund i sina ögon, icke därför att hans cell var alltför obehaglig, utan emedan hans oro var alltför stor. Han förblev hela natten sittande på sin bänk, sprittande till vid minsta buller, och när de första ljusstrålarna silade sig in i hans rum, syntes honom morgonens rosiga ljus i gravens dystra färgtoner.

[ 143 ]Plötsligt hörde han reglar dragas ifrån och gjorde ett förfärligt språng. Han trodde, att man kom för att föra honom till schavotten; men då han i stället för den väntade bödeln helt enkelt såg kommissarien och kanslisten från i går komma in, var han nära att flyga dem om halsen.

»Er sak har blivit mycket invecklad sedan i går afton, min goda man», sade kommissarien, »och jag råder er att bekänna hela sanningen, ty endast en uppriktig ånger hos er kan mildra kardinalens vrede.»

»Men jag är ju beredd att säga allt», utropade Bonacieux, »åtminstone allt vad jag vet! Var god och fråga mig därför!»

»Nå, först och främst, var finns er hustru?»

»Men jag har ju sagt, att man rövat henne från mig.»

»Ja, men klockan fem i går eftermiddag lyckades hon rymma, tack vare er.»

»Min hustru har rymt sin väg!» utropade Bonacieux. »Å, den olyckliga! Herr kommissarie, har hon verkligen rymt sin väg, så är det inte mitt fel, det svär jag!»

»Vad hade ni då att göra hos herr d'Artagnan, er granne, som ni hade ett långt samtal med under gårdagens lopp?»

»Jaha, herr kommissarie, det är sant, det hade jag, och jag erkänner att det var orätt. Ja, jag var verkligen uppe hos herr d'Artagnan.»

»Och skälet till detta ert besök?»

»Jag ville be honom hjälpa mig att få rätt på min hustru. Jag trodde, att jag hade rättighet att få henne tillbaka, men jag misstog mig, efter vad jag nu kan förstå, och jag ber så mycket om ursäkt.»

»Och vad svarade herr d'Artagnan?»

»Herr d'Artagnan lovade mig sin hjälp, men jag märkte snart, att han ville lura mig.»

»Ni söker att föra rättvisan bakom ljuset! Herr d'Artagnan har träffat en överenskommelse med er, och enligt den överenskommelsen har han drivit bort polisen, som hade arresterat er hustru, och satt henne i säkerhet för alla förföljelser.»

»Min Gud, vad säger ni. Har herr d'Artagnan fört bort min hustru?»

»Lyckligtvis ha vi herr d'Artagnan i vårt våld och ni kommer att bli konfronterad med honom.»

»Åh, utmärkt, jag begär inte bättre!» utropade Bonacieux. »Jag har ingenting mot att få se ett bekant ansikte.»

[ 144 ]»För in herr d'Artagnan!» sade kommissarien till de båda vaktknektarna.

De förde in Athos,

»Herr d'Artagnan», sade kommissarien vändande sig till Athos, »förklara vad som förefallit emellan er och den där herrn.»

»Nej, men inte är det där herr d'Artagnan?» skrek Bonacieux.

»Vad! Är det inte herr d'Artagnan?» utropade komsarien.

»Nej, alls inte!» svarade Bonacieux.

»Vad heter då den herrn?» frågade kommissarien.

»Det kan jag inte säga, jag känner honom inte.»

»Vad för slag! Ni känner honom inte?»

»Nej.»

»Ni har aldrig sett honom?»

»Jo, det har jag, men jag vet inte vad han heter.»

»Ert namn?» frågade kommissarien.

»Athos», svarade musketören.

»Men det är ju inte något människonamn, det är ju namnet på ett berg!» utropade den stackars kommissarien, som började tappa huvudet.

»Det är mitt namn», sade Athos lugnt.

»Men ni har sagt, att ni hette d'Artagnan.»

»Har jag?»

»Ja, just ni!»

»Nej! Man har sagt till mig: ‘ni är herr d'Artagnan?‘ och jag svarade: ‘tror ni det?‘ — Stadsvakterna, som grepo mig, skreko då, att de voro säkra på sin sak, och jag ville inte motsäga dem. Dessutom kunde jag ju misstaga mig»

»Herre, ni skymfar rättvisans majestät!»

»På intet sätt!» svarade Athos lugnt.

»Ni är herr d'Artagnan!»

»Se där! Nu påstår ju ni det också.»

»Men», utropade nu i sin tur herr Bonacieux, »jag försäkrar er, herr kommissarie, att här inte kan råda det allra minsta tvivel. Herr d'Artagnan är min hyresgäst, och alltså, fast han inte betalt mig någon hyra, och kanske just därför, bör jag väl känna honom. Herr d'Artagnan är en ung man på nitton eller tjugu år, och den där herrn ser ut att vara minst trettio. Herr d'Artagnan tillhör kapten Desessarts’ gardeskompani, och den här herrn är vid kapten Trévilles musketörkompani. Se bara på uniformen, herr kommissarie!»

[ 145 ]»Det är sant», mumlade kommissarien, »det är min själ sant!»

I samma ögonblick öppnades dörren häftigt, och ett bud, infört av en av Bastiljens portvaktare, lämnade ett brev till kommissarien.

»Å, den olyckliga!» utbrast kommissarien.

»Vad! Vad säger ni? Vem talar ni om? Det är väl aldrig om min hustru, hoppas jag?»

»Tvärtom, det är just om henne. Er sak tycks sannerligen ställa sig bra!»

»Huru!» utropade krämaren förargad. »Kanske ni vill vara god och säga mig, min herre, hur min sak, min egen personliga sak, kan på något sätt förvärras genom min hustrus tilltag, medan jag sitter i fängelse?»

»Därför att hennes tilltag är följden av en er emellan uppgjord plan, en infernalisk plan!»

»Jag svär, herr kommissarie, att ni misstar er fullkomligt, att jag inte det allra minsta känner till vad hon ämnade företaga sig, att jag är alldeles främmande för vad hon möjligen gjort, och att om hon begått några dumheter, så förnekar jag henne, förskjuter henne, förbannar henne!»

»Hör nu, herr kommissarie», sade Athos, »jag får be, om ni inte behöver mig längre, att ni skickar mig tillbaka någonstans — han tråkar alldeles ut mig, er herr Bonacieux.»

»För fångarna tillbaka i deras celler, sade kommissarien, i det han med en och samma åtbörd visade på Athos och Bonacieux, »och må man bevaka dem ännu strängare än förut!»

»Emellertid», sade Athos med sitt vanliga lugn, »om det är med herr d'Artagnan ni har att göra, inser jag verkligen inte hur jag kan ersätta honom.»

»Gör som jag sagt», skrek kommissarien, »och den strängaste tystlåtenhet om alltsammans! Ni ha hört!»

Athos följde sina vaktare med en axelryckning och herr Bonacieux med upphävande av klagorop, som kunnat röra ett tigerhjärta.

Man förde krämaren tillbaka till samma cell, där han tillbragt natten, och man lämnade honom ensam där hela dagen. Och hela dagen grät Bonacieux som en sannskyldig krämarsjäl, ty han var ju, såsom han själv sagt, icke någon svärdets man.

På aftonen vid niotiden, just då han ämnade gå och lägga sig, hörde han ljudet av steg i sin korridor; stegen när[ 146 ]made sig hans cell, dörren till cellen öppnades, vaktknektar kommo in.

»Följ mig!» sade en gevaldiger, som trädde in efter vaktknektarna.

»Följa er!» skrek Bonacieux. »Så här dags! Herre min Gud, vart då?»

»Dit vi fått order att föra er.»

»Men det är ju inte något svar!»

»Det är emellertid det enda jag kan ge er.»

»Ack, min Gud, min Gud», mumlade den stackars krämaren, »den här gången är det ute med mig!»

Och maskinmässigt, utan att försöka minsta motstånd, följde han med vakten.

Han gick igenom samma korridor som förut, gick över en första gård, därpå genom ännu en byggnad, och slutligen vid porten till yttre gården såg han en vagn, omgiven av fyra vaktknektar till häst. Man lät honom stiga upp i vagnen, gevaldigern satte sig bredvid honom, vagnsdörren låstes igen med nyckel och båda befunno sig i ett rullande fängelse.

Vagnen satte sig i rörelse långsamt som en likvagn. Genom fönstergallret, som var stängt med hänglås, kunde fången se husen och palatserna, det var allt; men som äkta parisare kände Bonacieux igen varenda gata på avvisarna, skyltarna och lyktorna. När de kommo fram till Saint Paul, där man brukade avrätta Bastiljens dödsdömda fångar, var han nära att förlora medvetandet och korsade sig två gånger. Han trodde att vagnen skulle stanna där, men den fortsatte sin väg.

Längre bort blev han ännu en gång dödligt förskräckt, nämligen då vagnen for förbi kyrkogården Saint-Jean, där man brukade begrava statsförbrytare. En sak lugnade honom likväl något, nämligen att man, innan de begravdes, i allmänhet brukade hugga huvudet av dem, och hans huvud satt ju ännu kvar på axlarna. Men när han fann, att vagnen tog vägen åt Gréveplatsen, och när han såg de spetsiga taken på stadshuset och att vagnen for in under portvalvet, då trodde han sin sista stund vara kommen, ville bikta sig för gevaldigern, och när denne nekade, uppgav han så jämmerliga rop, att gevaldigern hotade att lägga munkavle på honom, om han inte slutade med sitt öronpinande oväsen.

Denna hotelse lugnade Bonacieux något: om man tänkte avrätta honom på Gréveplatsen, lönade det inte mödan att [ 147 ]lägga munkavle på honom, eftersom man ju redan var nästan framme vid avrättsplatsen. Och vagnen for verkligen förbi den fatala platsen utan att stanna. Nu återstod endast ett ställe till att frukta, och det var La Croix-du-Trahoir; vagnen tog verkligen vägen åt det hållet.

Den här gången fanns det icke längre något tvivel. Det var ju på La Croix-du-Trahoir man avrättade brottslingar av lägre stånd. Bonacieux hade smickrat sig med att anses värdig Saint-Paul eller Gréveplatsen, men nu var det i stället vid Croix-du-Trahoir som hans färd och hans öde skulle se sitt slut! Han kunde ännu icke se det där olycksaliga korset, men han liksom kände hur det närmade sig. Då han icke var mer än tjugu steg därifrån, hörde han ett buller, och vagnen stannade. Detta var mer än den stackars Bonacieux kunde bära, redan krossad som han var av alla de olika sinnesrörelser, som så brådstörtat kommit över honom; han uppgav ett svagt jämrande läte, som man kunnat taga för en döendes sista suck, och därpå förlorade han medvetandet.