Den beswärliga åkern

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den beswärliga åkern
av Okänd

Den beswärliga åkern
Wikimedia Commons  →


[ 1 ]
N:o 5.F.R.S.

Den beswärliga åkern.

Samtal emellan twänne grannar.


sädeskärve



STOCKHOLM,
tryckt hos Samuel Rumstedt, 1840.

Exemplaret, häftadt, kostar 1 sk. Banco.

[ 3 ]Jon. God morgon, granne! Hwad ni är tidigt ute på

er åker i dag.

Jacob. Ja, Jon; men huru tidig jag än är, så gifwes någonting, som kommer före mig — någonting, som är i werksamhet medan jag sofwer.

Jon. Jag förstår er mening, Jacob. Ni må wara aldrig så flitig, är jag dock ganska säker, att det der ogräset bredwid er, är ännu flitigare. Det kan plåga mig nästan till döds på min jordbit. Man må rensa och åter rensa huru mycket man will, så skjuter det ånyo upp, likasom om hela marken wore gjord af ogräs. Jag har ofta undrat hwarifrån det allt kommer. Man har bekymmer nog att uppdraga en god säd, men ogräset kan wäxa hwar som helst. Om natten eller om dagen, i wäta eller i torka, skall alltid ett och annat ogräs börja att gro.

Jacob. Ganska sannt, Jon. Jag känner ej mer än en sak, som i allt detta kan dermed jemföras.

Jon. Nå hwad är det, granne? Ingenting godt förmodar jag; åtminstone har jag aldrig träffat något.

Jacob. Deri har ni rätt. Det är i sanning ingenting godt, utan ett förhatligt och ondt ting, och som är orsak till att tistel, törne och ogräs äro så ymniga på jorden.

Jon. Werkeligen, granne? Nå säg hwad det är. Jag skall för alltid blifwa en fiende till det, då jag upptäcker hwad som åstadkommit allt detta bekymmer.

Jacob. Tag er till wara, Jon. Ni utlofwar nu hämnd emot något, som widlåder er så nära, som köttet edra ben.

[ 4 ]Jon. Nå hwad kan det wäl wara, Jacob? Jag måste högeligen irra mig, om jag älskar något, som gör mig så mycket bekymmer. — Säg hwad det är!

Jacob. Blif icke förtörnad på mig, granne, om jag säger er, att det är synden. Det omtalas aldrig att jorden bar törne och tistel, förr än synden kom i werlden. Detta är en del af den förbannelse, som den syndfulla menniskan bringade öfwer denna arma werld, såsom ni kan läsa i 1 Mos. B. 3 kap.

Jon. Ja, jag har läst om Adam och Eva, och har ofta nog warit ledsen öfwer hwad de bringat öfwer oss. Jag känner temligen wäl hwad det är att äta sitt bröd i sin anletes swett, med ett så stort hushåll, som jag har att sörja för, och, sanningen att säga, Jacob, har jag tyckt det wara nästan hårdt, att jag skulle lida för wåra första föräldrars dårskap.

Jacob. Tänker ni att ni aldrig förtjent straffet för egen del, Jon? Har ni aldrig warit saker till någon synd eller dårskap — något fåfängt ord — någon bruten sabbath — någon oförsonlig känsla — någon oren tanke? Har ni aldrig för något ögonblick brustit i kärleken till Gud eller till er nästa? Har ni aldrig tänkt på något eller älskat något mera än ni tänkt på och älskat Gud? Ja, har ni aldrig eftersträfwat något, som Han förbjuder, och älskat just det, som åstadkommit denna förwirring, detta bekymmer i werlden?

Jon. Ja, i sanning, om wi ransaka oss på detta sätt, så wet jag ej hwem som ide skulle komma till korta. Men hwarföre skall ni hopa det så tungt på mig, Jacob? Jag är ej wärre än mina grannar. Jag tycker att jag arbetar lika flitigt för mitt hus, som de fleste, och betalar [ 5 ]mina utskylder bättre än de fleste, och fastän jag stundom kan wara något het, så har jag likwäl ett godt hjerta i bröstet.

Jacob. Nyss på stunden klagade ni så bittert öfwer er jordegendom. Om ni will hafwa litet tålamod, så tror jag mig kunna nämna något, som mera förtjenar att tadlas, än er af ogräs fulla åker, och det är ett ting icke längre från er, än edert eget hjerta.

Jon. Håll, granne, nu går ni litet för fort. Jag war ännu aldrig anklagad att hafwa ett elakt hjerta, och jag skall icke så snart bringas att tro, det jag har ett sådant.

Jacob. Werkeligen, Jon! Skulle jag wara den förste, som anklagar er? En, som kan skåda hjertat i dess nakenhet, och allt som uppkommer i detsamma, säger: ”Menniskans hjertas uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen.” (1 Mos. 8: 21.) ”Ett argt illfundigt ting öfwer all ting är hjertat; ho kan utransakat?” (Jer. 17: 9.)

Jon. Detta må wara händelsen med somliga, men jag tycker ej att det bör tillämpas på mitt hjerta, Jacob.

Jacob. Tror ni, Jon, att Gud känner hjertat?

Jon. Wisserligen tror jag det: Han känner all ting.

Jacob. Tror ni att Han talar sanning?

Jon. Men, Jacob, hwad helst ni må tänka om mig, så är jag icke en sådan menniska, som anklagar min Skapare att wara lögnare.

Jacob. Nej, blif icke ond, Jon. Jag önskade endast erinra er, att på detta sätt måste Gud anse edert hjerta, och att Han kan hwarken ljuga eller misstaga sig. Nu säger Han: ”Den är icke till som rättfärdig är, icke en.” Han såg ned från himmelen att utransaka hwarje hjerta och hwarje mörk wrå af hjertat, såsom ”med lyktor,” och [ 6 ]hwad Han derom säger är: ”Alle hafwa afwikit, allesamman äro onyttige wordne: ingen är som godt gör, icke till en.” (Ps. 14: 2, 3. Rom. 3: 12.) ”Wise nog äro de till att göra det ondt är, men att göra det godt är, wilja de icke lära.” (Jer. 4: 22.)

Jon. Nå wäl, jag wågar icke göra Gud till lögnare; men jag måste bekänna, att jag icke hade en alldeles så dålig tanke om mitt hjerta, som allt detta går ut på. Om jag kunde tro det, så hade jag mera behof af att arbeta på mitt hjerta, än på min beswärliga åker. Men för min del wet jag icke hwad ogräs jag har att rycka bort från mitt hjerta.

Jacob. Om ni icke önskade att få god gröda på er åker, Jon, så skulle ni wara nöjd med att låta ogräset wäxa och stenarne ligga: och jag är nästan rädd att orsaken hwarföre stenarne och ogräset i edert hjerta icke hafwa oroat er, är att ni icke haft omsorg om att frambringa ”rättfärdighetens frukt, hwilken genom Jesum Christum kommer till Guds pris och lof.” (Phil. 1: 11.)

Jon. Jag kan icke säga, att jag tänkt mycket på denna frukt, Jacob, mera än, som jag förut sade, att jag warit en stilla och fredlig granne, och så widare.

Jacob. Ack! äfwen jag war nöjd med detta i månget år, men jag finner att Gud ser efter något mera. ”Andans frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet, tro, saktmodighet och kyskhet.” (Gal. 5: 22.) Då jag nu önskade att se en god säd af kärlek till Gud i mitt hjerta, blef jag icke litet förwånad att finna marken öfwerwäxt med kärlek till denna werlden, men i synnerhet till mig sjelf, och rötterna af detta ogräs hafwa werkeligen skjutit så djupt, att, med all min omsorg och allt mitt arbete, det beständigt uppwäxer och intager den plats i mitt [ 7 ]hjerta, hwilken tillbör kärleken till Gud. Sedan, hwad fröjden angår, så plågade jag wäl stundom tycka mig glad och lycklig, när jag war i muntert sällskap, och när jag såg att sakerna gingo temligen wäl i mitt hus; — men af den andeliga fröjdens frukt, det är af glädjen i Herranom, hade jag hos mig icke mera än denna jordtorfwa har. Nå, beträffande friden, så kunde jag wara någorlunda lugn och fredlig, när allt gick sin stilla, jemna gång, men af ”Guds frid, som öfwergår allt förstånd,” skulle man ej i mitt bröst hafwa funnit någon telning. Och hwad widare angår....

Jon. Håll upp, granne! Allt detta är nytt för mig. Jag är icke alldeles så tillfreds med mig sjelf, som jag war; ty om dessa äro de frukter, som Gudi behaga, så måste jag tillstå, att hos mig är en ganska torftig gröda, och frodigt ogräs har stundom blifwit ansedt för god säd.

Jacob. Då mina ögon öppnades till att se detta, fann jag att ingen landtman med den obördigaste och af stenar och ogräs mest höljda jord, hade så mycket arbete som jag. Jag hörde detta bud: ”får rättfärdighet och uppskärer kärlek, och plöjer annorlunda, medan tid är att söka Herran, till dess han kommer och lärer eder rättfärdighet;” (Os. 10: 12.) och jag hörde Guds ord förkunna, att den jord, ”den törne och tistel bär, han är oduglig och närmast förbannelsen, hwilkens ändalykt är att han skall brännas.” (Ebr. 6: 8.) Ni kan wäl tänka, att jag icke war mycket glad öfwer ett sådant arbete och en sådan botelse. Ju mera jag bemödade mig, ju mindre tyckte jag mig lyckas. Syndens ogräs, som så länge blifwit lemnadt i ro, hade skjutit fast rot i sjelfwa mitt innersta hjerta. Ja, hela hjertat förekom mig såsom en hög af ogräs och orenlighet. Medan jag försökte att upprycka det ena, så wille ett annat [ 8 ]framskjuta på samma ställe, så att mitt arbete syntes nästan fruktlöst; och hwad mera är, marken war nu så hård, det war såsom hade jag arbetat på bara sten, eller plöjt på en klippa.

Jon. Men säg hwad ni då giorde, Jacob? Ehuru jag är en så driftig arbetare för denna werld, som någon annan, ware sig nära eller fjerran, så fruktar jag dock, att jag snart öfwergifwit ett dylikt hjerta.

Jacob. Ja, granne, det skulle äfwen jag hafwa gjort, om jag blifwit lemnad åt mig sjelf. Men jag fann i Herren Jesus Christus just den wän jag behöfde. Syndig och hjelplös, blef jag dock i stånd att söka nåd hos Honom, som ”lidit döden för syndare,” (Rom. 5: 6.) och jag har funnit Honom, som ”kan ewinnerligen saliga göra dem, som genom Honom komma till Gud, och lefwer alltid och beder alltid för dem.” (Ebr. 7: 25.) Jag glädes nu af den sanning, att ”Jesu Christi Guds Sons blod renar oss af alla synder.” (1 Joh. 1: 7.) Och icke nog härmed; jag fann just ett sådant löfte, som war mig af nöden; det. war detta: ”Jag will taga bort utur edert kött det stenhjertat, och gifwa eder ett hjerta af kött.” (Hes. 36: 26.) Detta löfte, kommande från Gud, som aldrig bedrager någon, war mig ”täckare än mång tusend stycke guld och silfwer;” och när jag åter blef nedslagen och klenmodig wid att se, huru många hinder mötte, huru satan sökte efter att borttaga hwarje frö af god säd, så att om jag wille behålla det, jag behöfde wara på min wakt både natt och dag; och när jag äfwen fann, huru ogräset ännu war färdigt att skjuta upp och förqwäfwa den goda säden, huru werldsliga tankar wille insmyga sig, då jag försökte att stadigt fästa mitt sinne wid himmelska ting, — när jag, [ 9 ]med ett ord, fann allt detta, bör ni wäl förstå, att jag aldrig war så bekymrad öfwer grödan på min åker, som jag war öfwer mitt eget hjerta.

Jon. Och hwad war det som tröstade er bland alla dessa bekymmer?

Jacob. Jo, jag brukade skåda omkring mig och se på några skickliga landtmän, som bringat rätt dålig mark att slutligen gifwa en temligen god skörd. Jag såg äfwen att den bästa mark behöfwer oupphörlig wård och rensning. Jag fann att ehuru landtmannen hade många fiender till den säd han sådde — foglar ofwanifrån, maskar och insekter nedifrån — och ehuru man mången gång befarade att säden skulle bortruttna af wäta, eller förtorkas af hetta, eller sköflas af hårda stormwindar; så kunde han dock slutligen, i fall han hade godt tålamod, med Guds wälsignelse erhålla något att skörda. Men det som mest tröstade mig, war denna utsago: ”De som med tårar så, skola med glädje uppskära.” (Ps. 126: 5.)

Jon. Godt, granne, ni är en lycklig man; ty ni gör sannolikt till slut en ymnig skörd. Jag kan icke räkna på att göra allt såsom ni gör; men jag hoppas att jag skall blifwa en bättre menniska af det som jag hört denna morgon. Jag ärnar winnlägga mig om att förbättra åtskilligt hos mig, och hoppas att jag ändtligen skall lyckas temligen wäl, ehuru jag icke kan få en så förträfflig gröda, som ni will hafwa.

Jacob. Ack, min wän, jag tänker ofta, att bland alla skickliga och kloka åkerbrukare, skall jag få den fattigaste skörden. Icke dess mindre önskar jag wara tacksam, om mitt hjerta kan till Guds ära frambringa trettiofallt, ehuru jag tillstår, att jag wore mera tillfreds att se det bringa [ 10 ]hundradefallt; men jag wet, att om, jag kan upphemta något, är det af Guds rika och fria nåd. Den nya jordmånen är Herrans werk, den goda säden är från Honom, förmågan att waka och bedja är Hans gåfwa; så att om jag slutligen kan uppsamla, så till sägande, en kärfwe, så skulle jag kasta den för Hans fot och förklara, att Han allena är wärd att emottaga all wälsignelse och ära och pris. Men nu, granne, har jag litet mer att säga er. Om jag skulle gå öfwer eder åker, och såg er försöka att bringa god säd till att wara midt ibland törnen och ogräs, hwad skulle jag då säga till er?

Jon. Hm! om ni såge mig wara så dåraktig, så tror jag att ni sade: ”Jon, så icke ibland törne! Hwarföre plöjer ni icke först upp marken och tillreder den?”

Jacob. Nå wäl, Jon, detta är just hwad jag nu wille säga er, — nej, det är hwad den store Wingårdsherren säger till eder: ”Sår icke ibland törne.” (Jer. 4: 3.) ”Kaster ifrån eder all eder öfwerträdelse, och görer eder ett nytt hjerta och ny anda.” (Hes. 18: 31.)

Jon. Men, Jacob, ni skulle lika lätt kunna bedja mig skapa en ny werld, eller förwandla en wildmark till en blomstrande trädgård.

Jacob. Jag är glad att höra er säga så. Några tyckas anse det wara en ganska lätt sak att skapa ett nytt hjerta; men Han, hwars werk det är, wet wäl att det är öfwer en menniskas förmåga. Han förkunnar oss: ”Herren allena gör hjertat wisst.” (Ordspr. 16: 2.) Och till wår tröst säger Han: ”Jag skall gifwa eder ett nytt hjerta och en ny anda uti eder.” (Hes. 36: 26.) Försök derföre icke, min wän, att här och der nedsätta en planta eller utså några få sädeskorn, att deraf framskaffa en skörd. Ty hela [ 11 ]marken måste wara omskapad; träden måste wara träd planterade af Herrans högra hand; törnena och tistlarne måste uppryckas af en större kraft än er egen: då skall wildmarken blifwa ett Eden och ödemarkcn såsom en Herrans lustgård, det gamla skall förgås och allting blifwa ny gjorde.

Jon. Wälan, om detta är det werk, som Herren företager, så börjar jag hoppas, att något kan göras äfwen för mig; men jag förstår swårligen, huru och när allt bör werkställas. Jag ser nu, att jag bättre förstår att wårda min åker, än mitt eget hjerta.

Jacob. Det första steget. Jon, är att wi känne wår swaghet och okunnighet, emedan det drifwer oss att söka wår styrka hos den Starke, wår wishet hos Gud den allena Wise. Och ni bör ej frukta att nalkas Honom, ty Christus har sagt: ”Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut.” (Joh. 6: 37.) Han förökar kraften hos dem, som ej äga mycken; och till wår uppmuntran säger Han: ”Kunnen nu I, som onde ären, gifwa edra barn goda gåfwor, huru mycket mer skall eder himmelske Fader gifwa den Heliga Anda dem, som bedja Honom?” (Luc. 11: 13.) Åter säger Gud: ”Hwar nu någon ibland eder fattas wisdom, han bedje af Gudi, den der gifwer enfaldeligen allom, och förwiter icke; och den skall honom gifwen warda.” (Jac. 1: 5.) Han har warit undranswärdt tålig och mild emot er dessa många år, och har nedsändt sitt regn och låtit sin sol skina öfwer den, som icke aktat att frambringa någon god frukt till Hans ära; och tror ni då, att Han nu will förkasta er, då Han gifwit er en längtan efter att tjena Honom?

Jon. Hwarföre skulle jag ej hoppas, Jacob? Men jag kände mig aldrig förr så missnöjd med mig sjelf. Jag [ 12 ]knotade öfwer min åker — måtte Herren förlåta mig! Huru mycket har Han ej att säga emot mig, — en arm, otacksam syndare, som jag warit i så många år.

Jacob. Jag hoppas, granne, att eder bön om barmhertighet är uppriktig, och i sådant fall, medan ni ännu talar, will Herren bönhöra. Han gläder sig af barmhertighet. Han kan qwäfwa detta frodiga ogräs, som öfwerwäldigat ert hjerta; ty Han har åtagit sig att ”slå wåra missgerningar neder” och ”göra oss rena af all köttets och andans besmittelse.” Men förgät blott icke Jesu ord: ”Mig förutan kunnen I intet göra.” (Joh 15: 5.) O, måtte er själ längta efter Honom, såsom jorden efter långwarig torka öppnar sig för regnet!

Jon. Ja, wisserligen will jag anropa Honom, att bringa allt till rätta uti min wildmark, såsom ni med skäl kallar det, Jacob. Och sedan förmodar jag, att om jag erhåller en ny jordmån — jag menar ett nytt hjerta — så skall jag ej mera hafwa något bekymmer dermed.

Jacob. Nej, min wän, sådant lofwade jag er aldrig; det är mer än ni kan säga om det bästa jordstycket, det bästa trädet i er trädgård. Så länge wi äre i denna werld, skall ogräs uppskjuta i wåra hjertan, lika wäl som det gör det i den bästa jordmån, och lika säkert som wi ofta böre skära och ansa ett träd, för att göra det allt mera fruktbart, så wisst behöfwe äfwen wi ans, på det wi må frambringa ymnigare frukt.

Jon. Ack, Jacob, nu går ni för djupt tillwäga för mig. Jag fruktar att jag aldrig skall förstå detta.

Jacob. Förlora icke modet, min wän. Bed Herren att Han må blifwa er lärare, så skall Han göra mörkret ljust för er. Dock will jag försöka, att till någon del gifwa [ 13 ]er förklaring. Då det behagar Gud att skapa i oss ett rent hjerta och en ny wiss anda, så stola wi wisserligen blifwa förnyade till tankar, ord och gerningar. Men det gamla hjertat qwarblifwer ännu, ehuru det är underkufwadt, och det skall också qwarblifwa, till dess wi i grafwen nedlägga denna usla kroppen, denna samling af ogräs och förderf. Detta är nu orsaken hwarföre de bästa Guds barn nödgas utropa: ”Så finner jag, som will göra det godt är, att det onda låder wid mig.” (Rom. 7: 21.) Detta drifwer dem att till Gud ropa dageligen och stundeligen: ”Mina missgerningar blifwa mig öfwermägtiga; hjelp Du mig, Herre, tag mig under ditt beskärm!” Detta gör ock att de frukta umgänget med ogudaktige, på det de icke må höra eller se något, som gifwer näring åt deras naturliga förderf, och de bedja derföre hjertligt: ”inled oss icke i frestelse!”

Jon. Rätt! nu förstår jag er bättre, och ni påminner mig om en egendomsherre, som icke wille odla ett fält, emedan det gränsade till ett annat, tillhörigt en wårdslös jordbrukare, och hwilket sednare bar föga annat än tistel. Han menade, att om han aldrig så mycket sökte att hålla sitt eget fält rent, så blef hans arbete fruktlöst, emedan tistelfrön öfwertäckte detsamma från grannens fält.

Jacob. Wäl sagdt! Jon. Det är i sanning en god lexa för oss, och borde lära oss att undwika de ogudaktigas sällskap och det rum der de bespottare sitta. Inga tistelfrön kunna sprida sig fortare än synden gör. Der den will wäxa, frågar den ej efter hwilken jordmån den träffar, och det kostar mycken möda att åter blifwa den qwitt.

Jon. Om jag tänkt härpå förut och så mycket insett nddwändigheten att bewara min inre jordmån ren, så skulle jag ej hafwa plägat umgänge med några, som, ni wet [ 14 ]att jag warit temligen förtrolig med. Jag förmodar att detta är orsaken, hwarföre ni är så warsam i afseende på umgänge. Jag kunde ej förstå, hwarföre ni alltid höll er så mycket på afstånd från flere af wara muntra grannar.

Jacob. Sedan jag fått omsorg om min själ, så hafwa de icke blifwit mera behagliga för mig, än den wårdslöse jordbrukarens fält war för den egendomsherre ni nyss talade om, och i mina öron har högt ljudit Guds befallning: ”Går ut ifrån dem och skiljens ifrån dem.” (2 Cor. 6: 17.)

Jon. Wälan! det synes att här ej är en sak att blott till hälften förbättra, Jacob. Om hjertat är nytt, så måste sällskap och allt blifwa nytt. Jag börjar tro, äfwen om jag kunde erhålla detta nya hjerta, så skulle jag aldrig blifwa i stånd att bewara det i sitt rätta skick. Jag fruktar, att jag icke skall blifwa en lika god arbetare här, som i min lilla trädgård, hwilken jag hållit temligen snygg och wäl skött, om jag får säga det sjelf.

Jacob. I sanning, Jon, om det wore här lemnadt åt oss sjelfwa att sköta och wårda, så skulle wi ej lyckas annat än illa. Men Han, som danat den nya wingården i wårt hjerta. Han will ock waka öfwer densamma. Han lofwar att ”bewara den alltid,” ja, säger Han, ”på det man icke skall mista hans löf, skall jag bewara honom dag och natt.” Han har äfwen lofwat att hålla den wäl wattnad och att låta ”rättfärdighetens sol uppgå” öfwer den, icke med förtärande strålar, utan ”med salighet under hennes wingar.” (Malach. 4: 2.) Han will omskansa den rundt omkring för att afhålla hwarje fiende. Den Helige Ande, lifwets upphof och gifware, som i Skriften [ 15 ]liknas wid winden, skall andas deröfwer och låta den allt mer och mer öfwerflöda af frukt.

Jon. Gud förläne att det måtte blifwa så, min wän! Då jag förliden natt war så flitig i min trädgård, tänkte jag föga på, hwilket wigtigare wärf jag försummade. Jag önskar, att jag måtte finna den hjelp ni talar om, Jacob.

Jacob. Och jag wågar försäkra, att ni skall finna den, om ni allwarligt söker derefter. Jag hoppas, att innan kort skall ni blifwa i stånd att under ödmjuk tacksägelse och glädje, säga med Apostelen Paulus: ”Allting förmår jag genom Christum, som mig mäktig gör.” (Phil. 4: 13.) Kom ihog, att blott från detta håll är hjelp för er att finna. Se på Christum såsom edert allt i allom, och ju mera frukt ni frambringar, destomera må ni wara benägen att gifwa äran derför åt den store Wingårdsherren, och utropa: ”Icke mig. Herre, icke mig, utan dino namne gif ärona, för dina nåde och sanning skull.” (Ps. 115: 1.) Det är sannerligen Han, som förbyter wildmarken i ett fruktbärande fält; det är Han, som wattnar, wårdar och förswarar det; Han allena kan göra oss fruktsamma i all god wilja, ord och werk.

Jon. Ja, Han allena. Jag erinrar mig nu, huru jag någongång hört, att wårt hjerta liknar jorden. Då solen drager sig ifrån henne, blir hon kall och mörk, död och begrafwen under snö och is. Men då solen åter nalkas, det är, då marken wänder sig rätt åt solen, så att den får werka, borttages det tjocka snötäcket, och jorden uppstår ur sin iskalla graf. Nu uppwärmes och uppmjukas hon af solstrålarna, hwilka hon begärligt insuger med sin törstiga mun: hon frodas och blir fruktsam. Blommor och frukter [ 16 ]af alla slag uppwäxa ur hennes sköte; lian afskär de mognade axen, och sädens herrar berga in kärfwarna i sina lador.

Jacob. En sann bild! Wårt hjerta är i sitt naturtillstånd den tillfrusna jorden. Jesus Christus med sin nåd och rättfärdighet är den lifgifwande solen. Låtom oss wända wårt hjerta till Jesum. Då skola, såsom blommor och frukter ur jorden, goda gerningar uppwälla ur wårt hjerta, hwilka skola dyrt aktas för Gud; ty, såsom Han samlar tårarna, hwarmed wi wattna utsädet, i sin degel, så skall Han ock icke förakta de goda frukterna.

Jon. Ja, granne, jag will efter denna dag söka att wara den goda jorden, som bär Herranom frukt, o, att jag kunde det! hundradefallt. Farwäl!

Jacob. Gud ware med dig! Glöm icke bort ogräset! Blottställ ock icke ditt hjertas åker för tistelfrön, som komma från din grannes ödefält. Skilj dig från werlden, slut dig ofta in i din kammare, tänk på Gud och blicka inom dig!