Den grekiske tolken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Doktorn och hans patienter
Sherlock Holmes äventyr – Fjärde samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Den grekiske tolken
Det stulna dokumentet  →
På Wikipedia finns en artikel om Den grekiske tolken.


[ 40 ]

DEN GREKISKA TOLKEN

Under hela min långa och intima bekantskap med mr Sherlock Holmes hade jag aldrig hört honom tala om sin familj och ytterst sällan om sitt förflutna liv. Denna tystlåtenhet hade ökat det nästan övernaturliga inflytande han utövade på mig, och slutligen hade jag kommit att betrakta honom som ett slags enastående fenomen, en från alla andra avskild varelse, en hjärna utan hjärta, i fullkomlig saknad av förståelse och sympati för sina medmänniskor, men begåvad med en alldeles utomordentlig intelligens. Den ringa böjelse han hyste för kvinnan och hans motvilja mot att knyta nya vänskapsband voro typiska för hans kalla, inbundna karaktär; så var även hans obenägenhet för varje häntydan på sina familjeförhållanden. Jag hade kommit till den övertygelsen, att han både var fader- och moderlös och i saknad av alla anhöriga, då han en dag till min stora förvåning började tala med mig om sin bror.

Vi hade just slutat dricka te en sommarkväll, och vår konversation, som på ett spasmodiskt, likgiltigt sätt rört sig om allt mellan himmel och jord, hade småningom från golfklubbar och orsaken till förändringen i ekliptikans lutning kommit in på atavism och ärftliga anlag. Frågan rörde sig om i hur hög grad en individs särskilda begåvning bör anses vara arv från hans förfäder och hur mycket som bör tillskrivas hans tidigaste uppfostran.

»Vad dig själv angår», sade jag, »så har jag av vad du sagt trott mig förstå, att din ovanliga observationsförmåga och din sällsynta lätthet att draga slutsatser vore frukten av din egen systematiska träning.»

»I viss mån, ja», svarade han tankfullt. »Mina förfäder voro hederliga lantjunkare och egendomsherrar, de där tyckas ha fört samma slags levnadssätt som alla andra inom deras klass. Men icke dess mindre finnas de anlag, du omnämnde, i mitt blod och äro troligen ett arv från min mormor, som var den franske artisten Vernets syster. Konstnärsblodet tar sig ofta utbrott på de sällsammaste sätt.»

»Men hur vet du, att du ärft dessa anlag?»

»Emedan min bror Mycroft äger dem i ännu högre grad än jag.»

Detta var då nyheter, så det förslog! Om det i England fanns ännu en man med sådan egendomlig, enastående begåvning, hur kom det sig, att varken polisen eller den stora allmänheten hört talas om honom? Jag framkastade genast den frågan med en vink om att det troligen var av blygsamhet, som min vän skattade sin bror högre än sig själv. Holmes skrattade åt min antydan.

»Min käre Watson», sade han, »jag hör ej till dem, som anse blygsamhet för en dygd. En logiker bör se saker och ting i deras rätta ljus, och när man undervärderar sig själv, avviker man lika mycket från sanningen, som när man för högt uppskattar sin egen förmåga. När jag säger, att Mycrofts begåvning vida överstiger min, så kan du därför vara fullt säker på, att vad jag säger är bokstavligen sant.»

»Är din bror yngre än du?»

»Han är sju år äldre.»

[ 41 ]»Hur kommer det sig, att han är alldeles okänd?»

»Å — han är mycket väl känd inom sin egen krets.»

»Var då?»

»I Diogenesklubben, till exempel.»

Jag hade aldrig hört talas om nämnda institution, och mitt ansikte måtte tydligt ha förrått denna brist i min uppfostran, ty Sherlock Holmes såg på sitt ur.

»Diogenesklubben är den underligaste, 'konstigaste' klubb i London, och Mycroft är en av dess 'konstigaste' medlemmar. Han är alltid i klubblokalen från en kvart på fem till tjugu minuter i åtta. Klockan är sex nu; vädret är vackert. Om det roar dig, ta vi oss en liten promenad, och sen skall jag göra dig bekant med två av vår huvudstads sevärdheter.»

Fem minuter senare voro vi på väg fram mot Regent Street.

»Du undrar», sade min vän, »varför Mycroft ej ställt sin stora observationsförmåga i detektiva polisens tjänst. Han är inte i stånd till dylikt arbete.»

»Men jag tyckte du sade — — —?»

»Att han var mig överlägsen i observationsförmåga och skicklighet att draga slutsatser, ja! Om en detektivs konst bestod uti att från sin plats i en länstol ge akt på och resonera om saker och ting, då skulle min bror vara den mest framstående kriminalagent som någonsin funnits till. Men han saknar både ambition och energi. Han skulle inte göra sig det minsta besvär för att verifiera sina egna slutsatser och låter hellre folk tro, att han haft orätt än han anstränger sig med att bevisa riktigheten av sina påståenden. Jag har mer än en gång tagit med mig ett problem till honom och fått en förklaring, som sedan visat sig vara fullt korrekt. Men han är ej i stånd att i praktiken utarbeta de fakta, som nödvändigt måste förefinnas, innan saken kan framläggas för en domare eller jury.»

»Det är således inte hans yrke?»

»Nej, visst inte. Vad som för mig är ett medel till livsuppehälle är hos honom bara en vurm, en mani. Han har en ovanlig fallenhet för siffror och reviderar räkenskaperna i ett par av regeringsdepartementen. Mycroft bor vid Pall Mall och går varje morgon runt hörnet till Whitehall och hem igen var kväll. Det är den enda motion han tar sig från årets början till dess slut, och man ser honom aldrig någonstädes annat än på Diogenesklubben, som är belägen mitt emot hans rum.»

»Jag har aldrig hört talas om den klubben.»

»Det är mycket troligt. Här i London finnas så många män, som dels av blyghet, dels av människoförakt helst vilja slippa umgänget med sina likar. De ha likväl ingen avsmak för bekväma länstolar och intressanta, dyrbara tidskrifter. Det är för att tillfredsställa sådana herrars smak, som Diogenesklubben blivit inrättad, och dess medlemmar bestå av de mest osällskapliga män, som finnas i London. Ingen får ta någon notis om de andra. Någon konversation får på inga villkor föras utom i mottagningsrummet; om någon tre gånger bryter mot denna regel, kan han uteslutas ur sällskapet. Min bror var en av dem, som stiftade klubben, och jag har ofta funnit atmosfären där mycket lugnande och rogivande.»

Under detta samspråk hade vi kommit fram till Pall Mall. Sherlock Holmes stannade utanför ett litet hus, beläget ej långt från Carltonklubben; han tillsade mig att ej tala, och steg in i hallen. Jag följde honom och uppfångade genom glasdörrarna en skymt av ett stort och luxuöst inrett rum, i vilket en massa herrar sutto var i sin lilla krok och läste tidningar. Sherlock Holmes förde mig in i ett mindre rum, som vette ut mot Pall Mall, gick sin väg och kom efter ett par minuter [ 42 ]tillbaka i sällskap med en herre, som jag genast såg ej kunde vara någon annan än hans bror.

Mycroft Holmes var betydligt längre och tjockare än Sherlock. Han var alldeles ovanligt korpulent, men trots sin fetma hade ansiktet bibehållit något av den skärpa i uttrycket, som var så karaktäristisk för hans bror. Hans ögon, som voro av en egendomlig ljusgrå färg, tycktes alltid äga den frånvarande, inåtvända blick, som jag märkt hos Sherlock endast när han till det yttersta ansträngde sin observationsförmåga.

»Det var roligt att träffa er, doktor Watson», sade han och räckte mig en stor, bred hand, som påminde om framfenan hos en säl. »Jag hör överallt talas om Sherlock, sedan ni blivit hans krönikeskrivare. A propos, Sherlock, jag trodde du skulle hälsat på mig förra veckan angående den där Manor House-affären. Jag gissade, att du tagit dig vatten över huvudet och behövde råd.»

»Nej», sade min vän småleende, »jag kunde reda mig själv.»

»Det var Adams, naturligtvis?»

»Ja, det var Adams.»

»Det var jag säker på ända från början.»

De bägge bröderna slogo sig ner vid det stora utbyggda fönstret.

»Detta är rätta stället för den, som vill studera sina medmänniskor», sade Mycroft. »Se, sådana utmärkta typer! Titta på de två karlarna, som komma gående därborta, till exempel!»

»Biljardmarkören och den andre, som går bredvid honom?»

»Ja, visst. Vad har du att säga om den senare?»

De två fotgängarna hade stannat mitt framför vårt fönster. Några små kritfläckar bredvid den enes västficka voro de enda tecken till biljardspel jag kunde upptäcka. Den andre var en liten mörklagd karl med hatten på nacken och en mängd paket under armen.

»En gammal soldat, ser jag», sade Sherlock.

»Och en, som nyss fått avsked», tillade hans bror.

»Har tjänat i Indien, märker jag.»

»Och har varit underofficer.»

»Artillerist, inbillar jag mig», sade Sherlock.

»Är änkling.»

»Men har ett barn.»

»Ett barn? Flere, ser du väl, min gosse lille.»

»Å, seså!» utbrast jag skrattande, »det här går litet för långt.»

»Det måtte väl inte vara svårt att se», svarade Holmes, »att en karl med sådan hållning, så befallande ansiktsuttryck och så solbränd hy är en underofficer, som nyss hemkommit från Indien.»

»Och att det ej är längesedan han lämnat tjänsten bevisas av det faktum, att han alltjämt begagnar 'krigsstövlar', som folket kallar dem», anmärkte Mycroft.

»Han går inte som en kavallerist, men han har burit sin huvudbonad på sned — hyn är betydligt ljusare på ena sidan av pannan än på den andra. Han är för tung för att vara sappör; alltså är han artillerist.»

»Och hans djupa sorgdräkt säger oss ju, att han förlorat någon, som stått honom mycket nära. Det faktum, att han varit ute och gjort uppköp, tyder på att han mist sin hustru. Han har köpt leksaker åt barn, ser ni väl; skramlan visar oss, att ett av dessa är mycket litet. Hustrun har troligen dött i barnsäng. Bilderboken, som han bär under armen, kommer mig att tro, att det även finns ett äldre barn.»

Jag började förstå, vad min vän menade, när han sade, att hans bror ägde ännu större observationsförmåga än han själv. Han såg på mig och smålog. Mycroft tog sig en pris ur en fin sköldpaddssnusdosa och [ 43 ]viftade med en stor, röd silkesnäsduk bort ett par snuskorn från sin rock.

»Hör på, Sherlock», sade han, »jag har någonting riktigt finfint åt dig — ett sådant där invecklat problem, som du tycker om att lösa. Jag har verkligen inte energi nog att ta itu med det på allvar; jag har funderat litet på det, och det gav mig stoff till några mycket intressanta spekulationer. Om det roar dig att höra de fakta, som — — —?»

»Min käre Mycroft, det skulle vara mig ett sant nöje.»

Mycroft Holmes skrev ett par rader på ett blad ur sin anteckningsbok, ringde och gav biljetten åt en uppassare.

»Jag har bett mr Melas komma hit», sade han. »Han bor i våningen över mig, och vi ha tillfälligtvis blivit bekanta med varandra; det var därför han i sin nöd vände sig till mig. Mr Melas är till börden grek och är utmärkt skicklig i språk. Han förtjänar sitt uppehälle dels som tolk vid domstolsförhandlingar, dels som 'guide' för de rika österländingar, som ta in på hotellen vid Northumberland Avenue. Jag tror, jag skall låta honom själv tala om sitt märkvärdiga äventyr.»

Några minuter senare slöt sig till vårt sällskap en liten, fetlagd man, vars bruna hy och kolsvarta hår förrådde hans sydländska ursprung, fastän han talade som en bildad engelsman. Han skakade ivrigt hand med Sherlock Holmes, och hans mörka ögon lyste av glädje, när han fick veta, att den store »specialisten» önskade höra hans historia.

»Jag tror inte, att polisen sätter tro till min utsago — det gör jag verkligen inte», sade han med klagande röst. »Bara därför, att ett sådant fall aldrig förr kommit till deras kännedom, anse de hela saken omöjlig. Men jag vet, att jag ej skall få ro i min själ förrän jag fått veta vad som blivit av den stackars mannen med alla häftplåstersremsorna i ansiktet.»

»Berätta, berätta!» sade Sherlock Holmes. »Jag är idel öra.»

»Vi ha onsdag i dag», sade mr Melas. »Det var alltså i måndags kväll — bara två dar sedan, förstår ni — som allt detta hände. Jag är tolk till yrket; min granne, mr Mycroft Holmes, har kanske redan sagt er det. Jag talar alla möjliga språk — eller åtminstone nästan alla — men som jag till börden är grek och bär ett grekiskt namn, har jag förnämligast med grekiska språket att skaffa. Sedan många år tillbaka är jag den mest anlitade grekiska tolken i London, och på de förnämsta hotellen känner man mycket väl till mig.

»Det händer ej sällan, att man skickar efter mig på högst ovanliga tider; ibland har en utländing råkat i svårigheter, en annan gång är det en sent anländ resande, som behöver min hjälp. Jag blev därför ej det minsta förvånad, när i måndags kväll en mr Latimer, en elegant klädd ung herre, kom upp till mig och bad mig följa med honom i en droska, som väntade utanför min port. En grekisk affärsvän hade kommit på besök till honom, sade han, och som denne ej talade annat språk än sitt modersmål, måste man betjäna sig av tolk. Han lät mig förstå, att han bodde i en annan stadsdel, i Kensington, och tycktes ha mycket bråttom, ty så snart vi kommit ner på gatan, sköt han in mig i droskan, som ögonblickligen satte sig i rörelse.

»Jag säger droska, men jag insåg snart, att det åkdon, i vilket jag befann mig, var en hyrvagn eller kanske till och med ett privat ekipage. Det var bra mycket rymligare än de vanliga usla heltäckarna i London, och stoppningen, som visserligen var en smula sliten, var av särdeles dyrbart material. Mr Latimer tog plats mitt emot mig, och vi foro förbi Charing Cross och [ 44 ]upp genom Shaftesbury Avenue. Vi hade vänt in på Oxford Street, när jag äntligen vågade göra den anmärkningen, att den gata, på vilken vi slagit in, just inte var någon genväg till Kensington; men orden fastnade nästan i halsen på mig, så besynnerligt bar sig min följeslagare åt.

»Först drog han ur ena vagnsfickan en med blykula försedd, förskräcklig påk och svängde den fram och tillbaka, liksom för att pröva dess tyngd och styrka. Sedan lade han den utan att säga ett ord på sätet bredvid sig. När han gjort detta, drog han upp vagnsfönstren på bägge sidor, och jag fann till min förvåning, att de voro överklistrade med papper, liksom för att hindra mig från att se ut.»

»'Ledsamt nog måste jag beröva er all utsikt, mr Melas', sade han. 'Faktum är, att jag ej önskar ni skall få reda på, varthän vi fara. Det kunde möjligen skaffa mig obehag, om det lyckades er finna vägen till det ställe, dit vi nu begiva oss.'

»Som ni lätt kan förstå blev jag utom mig av häpnad vid detta tilltal. Min följeslagare var en kraftigt byggd, bredaxlad ung man, och även frånsett det hemska vapnet, skulle jag alltid dragit kortaste strået i en kamp mot honom.

»'Det här är verkligen ett högst besynnerligt uppförande, mr Latimer', stammade jag. 'Ni vet väl, att ni begår en fullkomligt olaglig handling.'

»'Jag vet, att jag tar mig en stor frihet', svarade han, 'men ni skall ej bli lidande på affären. Emellertid vill jag så gott först som sist säga er, att om ni vid något tillfälle i kväll söker göra alarm eller företar er något mot min vilja, så kan det komma att stå er dyrt. Jag, ber er komma ihåg, att ingen vet, var ni är; såväl här i vagnen som hemma hos mig är ni obetingat i mitt våld.'

»Han talade lugnt, men likväl på ett sätt, som visade, att hotelsen var allvarligt menad. Jag satt alldeles tyst och bara undrade, av vilken orsak han så här rövat bort mig. Vad hans avsikt än måtte vara, insåg jag mer än väl, att motstånd tjänade till intet — jag kunde endast vänta och se, vad som skulle hända.

»I nära två timmar åkte vi omkring, utan att jag hade ringaste aning om, varthän vi foro. Emellanåt skvallrade vagnens våldsamma skakningar om illa stenlagda gator; ibland kändes det, som rullade vi över jämnaste asfalt; men med undantag av dessa små förändringar fanns det ingenting, som kunde hjälpa mig att ens gissa var vi befunno oss. Det över fönsterrutorna klistrade papperet var fullkomligt ogenomskinligt. Klockan var en kvart över sju, när vi lämnade Pall Mall, och mitt ur visade tio minuter i nio, när vagnen äntligen stannade. Min följeslagare släppte ner fönstret, och jag uppfångade en skymt av en låg, välvd portal, över vilken hängde en lykta. En dörr öppnades, och jag blev skyndsamt införd i huset; emellertid hade jag tyckt mig varsebliva trädgrupper och gräsplaner på ömse sidor om uppkörsvägen. Men om vi befunno oss i en inom stadens hank och stör belägen villa eller mitt ute på rama bondlandet, var mer än jag kunde säga.

»Den tämligen stora, med tavlor prydda hallen, upplystes av en enda lågt nedskruvad och med kulört kupa försedd gaslåga. I det dunkla ljusskenet såg jag, att den person, som öppnat för oss, var en liten ful, medelålders, kutryggad karl. När han vände sig mot oss, märkte jag att han bar glasögon.

»'Är detta mr Melas, Harold?' frågade han.

»'Ja.'

»'Bra, min vän, bra! Ni hyser väl ingen ovilja mot oss för vårt lilla tilltag, mr Melas? Vi kunde verkligen inte reda oss utan er. Om ni handlar ärligt och [ 45 ]redbart mot oss, skall ni ej ångra det, men spelar ni oss några spratt, så må Gud hjälpa er!'

»Han talade på ett avklippt, nervöst sätt och småskrattade litet emellan; hur det var, så ingav han mig mer fruktan än den andre.

»'Vad är det ni önskar jag skall göra?'

»'Bara ställa ett par frågor till en grekisk herre, som bor här, och sedan översätta hans svar för oss. Men säg inte ett enda ord mer än man ber er säga, eller' — och han skrattade nervöst — 'eller ock hade det varit bättre för er, om ni aldrig hade blivit född!'

»Under det han talade, öppnade han en dörr och förde mig in i ett som det tycktes elegant möblerat rum; även här var all den upplysning, som bestods, en lågt nedskruvad gaslåga.

»Rummet var stort, och den mjuka mattan, i vilken min fot formligen sjönk ner, förrådde, att det var utstyrt med komfort och lyx. Jag uppfångade här och var en skymt av sammetsklädda stolar, eldstaden var av vit marmor, och på ena sidan om densamma hängde något, som liknade en samling japanska vapen. Mitt under den tända gaslågan stod en stol, i vilken den äldre herrn anmodade mig att taga plats. Den yngre hade lämnat rummet, men kom snart in igen genom en annan dörr; vid handen ledde han en ung man, klädd i ett slags vid nattrock. När de kommit så långt fram, att jag i det svaga ljusskenet kunde urskilja denne tredje persons anletsdrag, fylldes min själ av fasa. Han var alldeles dödsblek och förskräckligt mager; hans utstående, brinnande ögon buro vittnesbörd om, att hans viljekraft och själsstyrka vida överträffade det motstånd, hans svaga fysik förmådde göra. Men vad som mer än alla tecken på kroppslig svaghet gjorde mig både häpen och förfärad, var den omständigheten, att hans ansikte på det mest groteska sätt var betäckt med häftplåstersremsor, av vilka ett brett stycke var fastklistrat över hans mun.

»'Har du tagit tavlan med dig, Harold?' frågade den äldre mannen, under det den sällsamme främlingen snarare föll ner än satte sig på en stol. 'Har du löst händerna på honom? Giv honom då griffeln. Ni skall ställa några frågor till honom, och han skall skriva sina svar på griffeltavlan. Fråga honom först, om han vill underteckna dokumenten.'

»Mannens ögon gnistrade.

»'Aldrig!' skrev han på grekiska.

»'På inga villkor?' frågade jag på vår tyranns befallning.

»'Endast om hon i min närvaro blir vigd av en grekisk präst, som jag personligen känner.'

»Den kutryggige lille karlen fnittrade på sitt försmädliga, nervösa sätt.

»'Ni vet, vad som väntar er?'

»'Jag frågar ej efter, vad som blir av mig.'

»På sådant sätt fortgick ännu en stund vår egendomliga konversation. Om och omigen måste jag fråga den stackars plågade mannen, om han ville ge med sig och underteckna papperen; varje gång fick jag samma förbittrade svar. Men snart flög en lysande ide genom mitt huvud. Jag tog mig för att lägga egna små meningar till varje fråga, helt oskyldiga och obetydliga i början, för att få klart för mig, om de andra kände till grekiska språket; men sedan, då jag insåg deras fullkomliga okunnighet i detsamma, spelade jag ett djärvare, farligare spel.

»Vår konversation lydde ungefär så här:

»'Ni kan ej vinna något genom er envishet. Vem är ni?"

»'Det bryr jag mig inte om. Jag är en främling i London.'

[ 46 ]»'Ni har er själv att tacka för ert öde. Hur länge har ni varit här?'

»'Må så vara. Tre veckor.'

»'Egendomen kommer aldrig att bli er. Vad är det som felas er?'

»'Den skall med all säkerhet icke falla i händerna på skurkar och ogärningsmän. Jag får ingen mat.'

»'Ni skall bli fri, om ni vill underteckna. Var ligger det här huset?'

»'Jag kommer aldrig att underteckna. Det vet jag inte.'

»'Ni gör henne ingen tjänst med ert nekande. Vad heter ni?'

»'Låt mig höra henne själv säga det. Kratides.'

»'Ni skall få träffa henne, om ni vill underteckna. Varifrån är ni?'

»'Då får jag aldrig återse henne. Från Athén.'

»Fem minuter till, mr Holmes, och jag skulle mitt för näsan på våra plågoandar ha lyckats få reda på hela historien. Men plötsligt öppnades dörren, och en kvinna steg in i rummet. Jag kunde i dunklet endast helt otydligt skönja henne; allt, vad jag uppfattade av henne var, att hon var lång och ståtlig med svart hår och klädd i en fladdrande, vit dräkt.

»'Harold', sade hon på bruten engelska, 'jag kunde inte stanna där längre. Det är så ödsligt och ledsamt däruppe med ingen annan — o, min Gud, det är Paul!'

»De sista orden uttalades på grekiska, och i samma ögonblick slet främlingen med en konvulsivisk rörelse häftplåstret från sina läppar, ropade 'Sophy ! Sophy !' och slöt kvinnan i sina armar. Deras ömsesidiga glädje över återseendet blev dock ej långvarig: den yngre mannen tog fatt i kvinnan och sköt henne före sig ut ur rummet, under det den äldre drog sitt utmärglade offer med sig genom den andra dörren. Ett ögonblick befann jag mig alldeles ensam och reste mig upp från min plats, i tanke att möjligen på något sätt komma under fund med till vad slags hus jag blivit förd. Lyckligsvis hade jag ej gjort något försök och väl var det; när jag såg mig omkring, märkte jag, att den äldre mannen stod i dörröppningen med blicken fäst på mig.

»'Det är bra, mr Melas', sade han. 'Ni ser, att vi invigt er i vårt förtroende — saken är en familjeangelägenhet. Vi skulle ej ha besvärat er, om det ej varit så, att en av våra vänner, som talar grekiska och som börjat underhandlingarna, varit tvungen att återvända till sitt hemland. Vi måste nödvändigt ha någon i hans ställe och fingo lyckligtvis höra talas om er stora språkskicklighet.'

»Jag bugade mig.

»'Här har ni fem sovereigns', sade han och närmade sig mig, 'jag hoppas, att ni är nöjd med den betalningen. Men kom ihåg', tillade han och knackade mig lätt med fingerspetsarna på bröstet, 'kom ihåg, att om ni för en enda mänsklig varelse — en enda mänsklig varelse, vem det än vara må — talar om vad ni i kväll sett, så må Gud allsmäktig se i nåd till er syndiga själ!'

»Jag kan ej beskriva för er den avsky och fasa, som denne lille fule, obetydlige man ingav mig. Skenet från gaslågan föll nu klart på honom, och jag kunde tydligt urskilja de spetsiga anletsdragen, den askgrå hyn, det tunna, illa vårdade skägget. Han hade för vana att skjuta fram ansiktet, när han talade; läpparna och ögonlocken darrade oupphörligt — det såg ut, som om han varit behäftad med danssjuka. Det egendomliga, ständigt återkommande skrattet tydde ock på tillvaron av någon nervsjukdom. Men den fasa och motvilja, han inspirerade, orsakades av hans ögon, [ 47 ]stålgrå, kallt glittrande ögon med djupast inne ett uttryck av hätsk, obeveklig grymhet.»

»'Vi ska' nog få reda på, om ni skvallrar ur skolan', sade han med ett hånleende; 'vi ha våra egna 'upplysningsbyråer'. Vagnen väntar nu på er, och min vän skall följa er ett stycke på väg.'

»Jag blev med rasande fart förd ut genom hallen och nästan inknuffad i åkdonet, men hann likväl se en skymt av trädgrupper och en stor trädgård. Mr Latimer var i hack och häl efter mig och satte sig utan att säga ett ord mitt emot mig. Under tystnad åkte vi, alltjämt med uppdragna vagnsfönster, en som det tycktes mig oändligt lång väg. Klockan var över tolv på natten, när vi äntligen stannade.

»'Var god stig ur här, mr Melas', sade min följeslagare. 'Det är ledsamt, att jag nödgas lämna er ensam så långt ifrån ert hem, men det finns intet annat alternativ. Ett försök att följa efter vagnen, skulle endast sluta olyckligt för er själv.'

»Under det han talade, öppnade han vagnsdörren, och knappt hade jag satt foten på marken, förrän kusken snärtade till hästarna och ekipaget rullade bort. Med högsta förvåning såg jag mig omkring; jag befann mig på någon slags hed eller allmänning, här och där betäckt med grupper av enbuskar och gultörne. I fjärran låg en rad små hus, i vilkas vindsfönster ett och annat ljus lyste. På andra sidan varseblev jag de röda signallyktorna på en järnvägsstation.

»Vagnen var längesedan ur sikte. Jag stod och undrade, var i all världen jag egentligen befann mig, då jag såg någon komma gående emot mig i mörkret. Det var en stationskarl.

»'Kan ni säga mig, vad det här är för ett ställe?' frågade jag.

»'Wandsworth Common', svarade han.

»'Går det något tåg härifrån in till sta'n?'

»'Om herrn går en mil eller så, kommer herrn till Clapham Junction och kan följa med sista tåget till Victoria.'

»Sådant var slutet på mitt äventyr, mr Holmes. Jag vet ej, vart jag blivit förd eller med vilka jag haft att göra — jag vet ingenting annat än precis det, som jag nu berättat er. Men jag är fullt övertygad om, att ett skurkstreck är i görningen, och jag skulle gärna vilja hjälpa den där stackars olycklige mannen, om jag på något sätt kunde. Jag talade redan följande morgon om händelsen för mr Mycroft Holmes och underrättade även polisen.»

En lång stunds tystnad följde på berättelsen om detta högst märkvärdiga äventyr. Slutligen vände sig Sherlock Holmes till sin bror.

»Några åtgärder?» frågade han.

Mycroft Holmes tog upp ett nummer av Daily News, som låg på bordet.

»En större belöning är utfäst åt den, som kan ge upplysningar om var en ung grek, vid namn Paul Kratides från Athen f. n. uppehåller sig; den saknade varken förstår eller talar engelska. En lika stor belöning erhåller en var, som lämnar upplysningar om en grekisk dam, vars dopnamn är Sophy. X. 2473.»

»Detta har stått i alla de dagliga tidningarna. Intet svar.»

»Har du vänt dig till grekiska legationen?»

»Jag har gjort förfrågningar; där visste de ingenting om nämnda personer.»

»Telegrafera till polischefen i Athen, då.»

»Sherlock har fått hela familjens energi och beslutsamhet på sin lott», sade Mycroft Holmes till mig.

[ 48 ]»Nå ja, du kan ju ta dig saken an, Sherlock. Låt mig få veta, om du lyckats uträtta något gott.»

»Ja, visst», svarade min vän, i det han steg upp. »Jag skall låta både dig och mr Melas få reda på resultatet av mina mått och steg. Under tiden, mr Melas, skulle jag i ert ställe vara noga på min vakt; de här annonserna säga dem ju tydligt, att ni förrått dem.»

På hemvägen stannade Holmes vid en telegrafstation och skickade av åtskilliga telegram.

»Du ser, Watson», sade han, »att vår kväll ingalunda varit förspilld. Några av mina mest intressanta 'fall' har jag fått genom min bror Mycroft. Det problem, som nyss blivit oss förelagt, tillåter ej mer än en lösning, men några av detaljerna höra i viss mån till de mindre banala.»

»Du hoppas således kunna lösa gåtan?»

»Det vore ju märkvärdigt om vi, som redan veta inte så litet om saken, ej skulle lyckas upptäcka resten. Du har väl själv bildat dig en teori, som förklarar fakta i den historia, vi nyss hört berättas.»

»Ja — men på ett dunkelt, svävande sätt.»

»Vad är din åsikt om saken, då? Låt höra!»

»För mig ligger det i öppen dag, att den grekiska flickan blivit bortförd av den unge engelsman, som kallar sig Harold Latimer.»

»Bortförd varifrån?»

»Från Athen, antagligen.»

Sherlock Holmes skakade på huvudet.

»Denne unge herre kunde ej tala ett enda ord grekiska; damen däremot talade engelska ganska bra. Härav följer, att hon vistats i England någon tid, och att han ej varit i Grekland.»

»Nå ja, vi kunna ju antaga, att hon kommit på besök till någon vän i England och att denne Harold övertalat henne att fly med honom.»

»Det är troligare.»

»Så kommer brodern — jag antar, att de båda utländingarna voro bror och syster — från Grekland, i akt och mening att ställa saken till rätta. Han är oförsiktig nog att ge sig i den unge mannens och hans medbrottslings våld. Dessa bemäktiga sig den värnlöse främlingen och begagna sig av tvångsåtgärder för att förmå honom att underteckna något slags dokument, som skulle göra dem till herrar över den unga flickans förmögenhet; brodern är nämligen antagligen systerns förmyndare. Han vägrar att skriva under. De måste ha en tolk, för att kunna föra underhandlingarna, och vända sig till mr Melas, efter att förut ha haft någon annan. Systern har ingen aning om sin brors ankomst till England; hon får av en ren tillfällighet reda därpå.»

»Bravo, Watson!» utbrast Holmes. »Jag tror, att du ej är långt ifrån sanningen. Du ser, att vi ha alla korten på hand; det enda vi behöva frukta är, att bovarna möjligen skola begå någon oförutsedd våldsgärning. Om de bara ge oss litet tid, så ha vi dem säkert fast.»

»Men hur skola vi kunna finna ut, var det där huset är beläget?»

»Ja, ser du, om vår gissning är rätt och om flickans namn är eller var Sophy Kratides, så böra vi ej ha minsta svårighet med att spåra henne. Det är också det medlet vi måste tillgripa, ty brodern är naturligtvis fullkomligt okänd. Klart är, att det är någon tid sedan denne Harold stiftade intim bekantskap med flickan — några veckor åtminstone — enär brodern i Grekland hade fått reda på deras förhållande och hunnit komma hit till London. Om de hela denna tid bott på samma ställe, är det troligt, att vi snart få svar på Mycrofts annons.»

[ 49 ]Under detta ivriga samspråk hade vi uppnått vårt hem vid Baker Street. Holmes gick först uppför trappan; när han öppnade dörren till vårt arbetsrum, undslapp honom ett litet utrop av förvåning. Jag tittade över hans axel och blev i min tur högst överraskad. Hans bror Mycroft satt helt lugnt i en länstol och rökte.

»Kom in, Sherlock! Stig på, doktor Watson!» sade han i förbindligaste ton, småleende åt den häpnad, som stod skriven på våra anleten. »Du väntade nog inte att få se mig utveckla så mycken energi, Sherlock? Men det här 'fallet' intresserar mig.»

»Hur kom du hit?»

»Jag åkte förbi er i en droska.»

»Har saken tagit någon ny vändning?»

»Jag har fått ett svar på min annons.»

»Aha!»

»Ja — det kom ett par minuter efter det ni gått er väg.»

»Och hur lyder det?»

Mycroft Holmes tog fram ett ark papper.

»Här har du det», sade han, »skrivet med en J-penna på vanligt brevpapper av en medelålders, något sjuklig man. Han säger:

»Som svar på er annons i dagens tidningar ber jag få underrätta er, att jag känner den unga damen i fråga mycket väl. Om ni vill hedra mig med ett besök, skall jag delgiva er hennes sorgliga historia. Hon bor för närvarande på 'The Myrtles', Beckenham. Med största högaktning
J. Davenport

»Karlens adress är Lover Brixton», sade Mycroft Holmes. »Tycker du inte, att vi genast borde åka dit, Sherlock, och låta honom berätta vad han vet?»

»Min käre Mycroft, broderns liv är av större värde än systerns historia. Jag anser, att vi böra fara till Scotland Yard, hämta inspektör Gregson och begiva oss direkt till Beckenham. Vi veta ju, att en man håller på att pinas till döds, och varje timme, ja, varje minut är av högsta vikt.»

»Är det inte "bäst att också ta mr Melas med», inföll jag; »vi komma kanske att behöva en tolk.»

»Det var en ypperlig ide!» sade Sherlock Holmes.

»Skicka pojken efter en täckvagn, så ge vi oss genast av.»

Under det han talade, öppnade han sin ena skrivbordslåda, och jag märkte, att han lät sin revolver glida ner i fickan.

»Ja», sade han som svar på min blick, »att döma av vad jag hört, ha vi med ett riktigt farligt förbrytarband att göra.»

Det var nästan mörkt, innan vi hunno fram till Pall Mall, där vi ringde på hos mr Melas. Han var ej hemma; han hade helt kort förut lämnat sin bostad i sällskap med en herre.

»Kan ni säga mig vart han gått?» frågade Mycroft Holmes.

»Nej, det kan jag inte», svarade kvinnan, som öppnat för oss. »Jag vet bara, att han och den främmande herrn åkte bort i en droska.»

»Sade den främmande herrn vad han hette?»

»Nej, det gjorde han inte.»

»Var det en lång, vacker, mörk herre?»

»Å, nej, visst inte. Det var en liten mager herre med glasögon; han var mycket vänlig och gladlynt — han skrattade mest hela tiden han talade.»

»Raska på!» utbrast Sherlock Holmes hastigt. »Det här börjar se allvarligt ut!» anmärkte han, när vi väl voro på väg till Scotland Yard. »De där uslingarna [ 50 ]ha fått fatt i Melas igen. Han äger just inte något större förråd av fysiskt mod — det märkte de nog härom natten. Den här skurken är i stånd att skrämma honom till vad som helst. Utan tvivel behövde de än en gång hans tjänst som tolk; men sedan de väl dragit nytta av honom, genera de sig kanske inte för att straffa honom för vad de anse som förräderi.»

Genom att ta ett tåg ner till Beckenham hoppades vi kunna hinna dit före eller åtminstone lika fort som vagnen. Men när vi kommo till Scotland Yard, åtgick det mer än en timme, innan vi fått tag på inspektör Gregson och uppfyllt alla de formaliteter, som berättigade oss att tränga in i en annans hem. Klockan var en kvart på tio, när vi nådde London Bridge, och halv elva, när vi stego ur på stationen i Beckenham. En halv mils åktur förde oss till »The Myrtles», ett stort, dystert hus, som var beläget ett stycke från landsvägen och omgavs av trädgård och park. Vi avskedade droskan och gingo till fots uppför den breda körvägen.

»Det är mörkt i alla fönster», anmärkte inspektören. »Huset tycks vara tomt.»

»Fåglarna ha övergivit sitt näste och flugit sin kos», sades Holmes.

»Hur vet ni det?»

»En med packsaker tungt lastad vagn har nyss kört härifrån.»

Inspektören skrattade.

»Nog såg jag i skenet från gatlyktan flere hjulspår, men de sade mig ingenting om några packsaker.»

»Ni kunde ha sett samma hjulspår gå i motsatt riktning. Men de, som gingo härifrån voro mycket djupare — så djupa, att vi med full visshet kunna påstå, att vagnen var ovanligt tungt lastad.»

»Ja — skarpsynt är ni, det måste man medge», sade inspektören och ryckte på axlarna. »Den här dörren blir inte lätt att storma. Vi ska' väl först se, om vi kunna få någon att höra oss.»

Han slog några kraftiga slag med portklappen och ringde länge och ihärdigt, men utan framgång. Holmes hade skilt sig från oss, men kom inom ett ögonblick tillbaka.

»Jag har öppnat ett fönster», sade han.

»Det är en Guds lycka, mr Holmes, att ni står på vår sida och inte arbetar emot oss; vad skulle vi stackars polismän då taga oss till», sade inspektören, när han varseblev, på vilket skickligt sätt min vän lyckats lyfta av fönsterkroken.

»Nåja, jag anser att vi under för handen varande omständigheter äro berättigade att stiga på utan särskild inbjudning.»

I tur och ordning förpassade vi oss in i ett stort rum, tydligen detsamma, som mr Melas beskrivit. Inspektören hade tänt sin lykta, och vid dess sken kunde vi se de bägge dörrana, gardinerna, lampan och den samling japanska vapen han lagt märke till. På bordet stodo två glas, en tom konjaksbutelj och diverse lämningar efter en måltid.

»Vad är detta?» frågade Holmes plötsligt.

Vi stodo stilla och lyssnade. Genom taket trängde låga, jämrande läten ner till oss. Holmes ilade mot dörren, ut i hallen och uppför trappan. Inspektören och jag rusade i hack och häl efter honom, under det hans bror Mycroft följde oss, så fort hans enorma kroppshydda tillät det.

Väl uppkomna i andra våningen, sågo vi framför oss tre dörrar; det var från den mellersta av dessa de olycksbådande ljuden hördes. Dörren var riglad, men nyckeln satt på yttersidan. Holmes låste hastigt upp och störtade in i rummet, men kom ögonblickligen tillbaka med handen för munnen.

[ 51 ]»Kolos!» sade han. »Låt vara så länge — det ger snart med sig.»

Vi tittade in och sågo, att det enda sken som upplyste rummet kom från en dunkel, blå flamma, vilken uppsteg ur en liten mitt på golvet placerad mässingstrefot, där en blek, svag, darrande ljuskrets bildats. Längst in i skuggan urskiljde vi tvenne gestalter, som sutto hopkrupna invid väggen. Genom den öppna dörren trängde förskräckliga, giftiga dunster, som kommo oss att hosta och kippa efter andan. Holmes gick ännu en trappa upp, hämtade frisk luft i sina lungor och rusade sedan åter in i rummet, där han slog upp ett fönster på vid gavel och slängde trefoten ner i trädgården.

»Om ett par minuter kunna vi gå in», flämtade han, när han kom ut till oss. »Vi måste ha tag i ett ljus. Jag tror inte, att det skall lyckas oss få eld på en tändsticka i den där atmosfären. Håll ljuset intill dörren, Mycroft, så ska' vi försöka få ut dem. Nu!»

Vi rusade in och släpade de stackars förgiftade männen ut på trappavsatsen. Bägge två voro fullkomligt medvetslösa med svartblå läppar, svullna ansikten och utstående, blodsprängda ögon. Deras anletsdrag voro så förvridna, att vi endast tack vare det svarta skägget och den lilla »satta» figuren lyckades känna igen den grekiske tolken, med vilken vi ett par timmar förut sammanträffat på Diogenes-klubben. Hans händer och fötter voro omlindade med starka rep, och över ena ögat bar han märke efter ett häftigt slag.

Den andre mannen, som också var fjättrad, var en ung karl, men liknade fullkomligt ett skelett; hans ansikte var på det mest groteska sätt överklistrat med en massa häftplåsterremsor. Han hade upphört att jämra sig, och en blick på honom sade mig, att åtminstone för honom vår hjälp kommit för sent. Mr Melas levde emellertid ännu, och inom mindre än en timme hade jag, tack vare flitigt användande av ammoniak och konjak, den tillfredsställelsen att se honom öppna sina ögon och den glädjen veta, att min hand dragit honom tillbaka från den mörka dal, dit alla stigar leda.

Den historia, han berättade oss, var helt enkel och gjorde ej annat än bestyrkte våra antaganden. När den gamle herrn kommit upp på hans rum, hade han genast tagit en revolver ur fickan och genom hotelser om ögonblicklig död förmått mr Melas att för andra gången följa med. Den lille nervöst fnittrande skurken hade utövat ett nästan hypnotisk inflytande på den stackars tolken; denne kunde ej tala om honom utan att blekna och darra. Han hade hastigt blivit förd till Beckenham och hade måst tjänstgöra som tolk vid en andra intervju, vida mer dramatisk än den första. De bägge engelsmännen hade hotat sin fånge med ögonblicklig död, om han ej genast uppfyllde deras begäran. Slutligen hade de, när de funno honom otillgänglig för såväl böner som hotelser, kastat honom ner i sin fängelsehåla igen. Sedan de därefter förebrått mr Melas hans förräderi, vilket de genom tidningsannonserna fått reda på, fällde de honom medels ett våldsamt slag av en käpp till marken; han hade förlorat medvetandet och vaknat till besinning först då han fann oss vid sin sida.

Sådant var den grekiske tolkens märkvärdiga äventyr, över vilket fullkomligt ljus ej ännu blivit spritt. Genom att sätta oss i förbindelse med den herre, som besvarat annonsen, fingo vi veta, att den olyckliga flickan tillhörde en rik och ansedd familj i Grekland och hade varit på besök hos vänner i England. Hos dessa hade hon gjort bekantskap med en ung man vid namn Harold Latimer, som tycktes ha vunnit ett [ 52 ]oerhört stort inflytande över henne och slutligen lyckats förmå henne att fly med honom. Hennes vänner, i hög grad sårade och förargade över det timade, nöjde sig med att underrätta hennes bror i Athen och tvådde sedan sina händer. När brodern kom till England var han nog oförsiktig att genast vända sig till Harold Latimer och hans medhjälpare, William Kemp, en man, vars förflutna liv var rikt på skändligheter av alla slag. Genom sin okunnighet i engelska språket råkade den unge främlingen fullständigt i de två skurkarnas våld ; de höllo honom fången och försökte genom grymhet och svält förmå honom att på dem överlåta såväl sin egen som sin systers förmögenhet. Systern hade ingen aning om, att han fanns i samma hus som hon; plåsterlapparna i hans ansikte voro avsedda att göra honom oigenkännlig, i händelse hon skulle få se en skymt av honom. Med sann kvinnlig instinkt hade hon emellertid genomskådat förklädnaden, när hon vid tolkens första besök hade varseblivit sin bror. Den stackars flickan var själv en fånge, ty i hela huset fanns ingen utom de bägge herrarna samt en man, som tjänstgjorde som kusk, och hans hustru. Båda dessa voro de sammansvurnas verktyg.

När de bägge skurkarna funno, att deras hemlighet var förrådd och att deras fånge ej lät sig tvingas, hade de tillika med den unga flickan i all hast lämnat den möblerade villa de hyrt, sedan de, som de trodde, tagit hämnd både på den man, som trotsat dem, och på den, som förrått dem.

Flere månader efteråt fingo vi från Buda-Pest ett högst intressant tidningsurklipp. I detsamma stod omtalat, att två engelsmän, stadda på resa tillsammans med en kvinna, fått ett tragiskt slut. Båda hade blivit nedstuckna. Ungerska polisen var av den åsikten, att de råkat i tvist och ömsesidigt tillfogat varandra dödliga sår. Holmes är, tror jag, av helt annan mening. Han anser, att man, om man kunde finna den grekiska flickan, med full säkerhet skulle få veta, huru och av vem det onda, som tillfogats henne och hennes bror, blivit hämnat.