Den namnlösa/Kapitel 12

←  varefter jag lämnar Ljungheda

Den namnlösa av Elin Wägner men kallas tillbaka

i sista stunden  →

TOLFTE KAPITLET.

men kallas tillbaka

Tåget stod obeslutsamt vid Hässleholm. Jag satt i min kupé, brinnande av hemlängtan och manade på det av hela min vilja, då plötsligt något hände, som bröt upp tid och sammanhang och kastade allt huller om buller, som hade det hänt en tågolycka i min själ.

Det som hände var, att en liten telegram­pojke sprang längs tåget, viftade med ett tele­gram och skrek: — Ra-kel Ljung-hed! Rak-el Ljungh-ed !

Det var mig under en sekund, som om jag drömt de sista årens händelser och vaknade upp igen och fortfarande satt på det tåg, som för fjorton år sen bar mig bort på flykt till främ­mande land från någon, som förföljde mig. Blir det då aldrig slut på dessa telegram, tänkte jag förvirrad och rörde mig icke, hur många har jag redan fått med samma befallning: Våga icke lämna landet innan du träffat mig! Nej, jag vill icke låtsa om, att det är jag, tänkte jag, medan jag hörde den gälla stäm­man förtona bortåt lokomotivet till. Om inte mina medresande eller konduktören förråda mig, så kanske jag undgår detta telegram.

Det var först när pojken åter närmade sig vår vagn och hans rop på Rakel Ljunghed steg högre och högre mot himlen, som jag vaknade upp ur den förlamning och förvirring, vari en oförglömlig händelses upprepning försatt mig, och återvann sinnesnärvaron så mycket, att jag kunde sträcka ut handen genom fönstret, ta telegrammet och ge pojken en slant för hans vilda skriandes skull.

Men det dröjde, måste jag medge, ett par minuter, innan jag kom mig för att bryta tele­grammet. Jag kunde inte komma ur f öreställnin­gen, att jag skulle mötas av samma ord igen: Våga inte lämna landet, innan du träffat mig. Men jag hade vågat.

Mittemot satt en äldre herre, som mätte ut min feghet i minuter, tyckte jag. Det var hans medlidsamma och undrande blick, som tvang mig att öppna telegrammet.

Det var från Georg och lydde så här:

Bitte ihm keine Geschichten zu erzählen.

Tåget satte sig nu i rörelse, men mil efter mil försvann bakom oss, utan att jag kunde få någon mening ur telegrammet. Bitte ihm keine Geschichten zu erzählen. Ihm? Vilken Ihm? Kan­ ske den ståtlige äldre herrn, som var min enda medresande? Det var en orimlig tanke, jag hade ingen aning om vem han var, endast att jag förstod på hans uppträdande, hållning, på något obestämbart, att det måste vara en berömdhet, en betydande man. Vi hade suttit mittemot var­ andra ett par timmar, utan att han på något sätt givit tillkänna att han märkt min närvaro. Men i det ögonblick han hörde telegrampojken skria mitt namn, föreföll det mig som om han blivit intresserad, dock kunde detta vara ett misstag av mig. Mitt namn i och för sig har ju inga för­utsättningar att intressera äldre betydande herrar, när jag inte kan göra det själv.

Men nej, det var bestämt ändå inte ett misstag, ty ett par gånger, när jag såg upp från mitt olyckliga telegram, mötte jag hans forskande blick. Intresserade han sig för dess innehåll? Eller tyckte han att jag såg så förbryllad ut, att han måste titta på mig för det?

Sex dagar hade jag varit borta från Ljungheda, det är ingen lång tid, men allting kunde ha hänt.

Händelsernas ström, som grävt sig ner under jorden och en tid varit osynlig, kunde ha kommit i dagen igen. Men långt, långt från det ställe, där floden försvann, kunde jag få söka den punkt, där den åter visade sig.

Men vad hade skett? Tusen möjligheter flögo förbi, mitt hjärta svällde och förstorades av ängs­lan, det hade icke plats att slå och stötte sig och gjorde sig illa för varje slag.

Varför, varför hade jag rest min väg? Georg hade begagnat tyska i sitt vansinniga telegram, jag fruktade, att det kunde endast betyda, att han avsänt det under ett anfall, och att han kanske blandat ihop mig med sin Sau. Det låg en dåres slughet i detta att leta rätt på mig med telegram i Hässleholm.

Ja, men Niklas, sade jag förebrående, jag trodde du skött om den här saken bättre.

Men det hjälpte inte att jag försökte skylla ifrån mig. Var och en må se till att han passar sitt. Jag hade inte passat mitt. Georg hade i sitt brev, som för resten varit fullkomligt klokt och vettigt, påmint mig om, att jag med min resa själv bröt ut mig ur det sammanhang jag trodde mig ha funnit. Ja, tänkte jag, det är detta, som komplicerar och fördröjer det bygge, där varje sten är en människa, att de alla ha makt att springa från sin plats och sin uppgift, och att andra lossna ur sitt sammanhang därvid. Varför täcktes det dig, byggmästare, att ge oss, ditt byggnadsmaterial, tillfälle att löpa bort ur dina murar?

När jag reste åt motsatt håll för en vecka sen, då hade icke denna fråga brytt mig det minsta. Tanklöst hade jag rivit upp hela världssammanhanget och reste — enstaka, tillfällig men lycklig ut i slumpens värld. Jag behövde ingen mening, därtill var det alldeles för roligt i och för sig att sitta på ett tåg, som rörde sig, att resa till Malmö, att fundera på vad det var för företag, som konsul Jönsson — som nu trätt i Guds ställe — tänkte anförtro mig.

Jag förlät honom, konsuln, gärna, att han sänt efter mig och att han skickat av mig då jag inte ville skapa en skola ögonblickligen. Men vad jag aldrig skulle förlåta honom eller mig vore, om jag komme för sent tillbaka.

Återigen tog jag upp och genomläste de tre breven för att möjligen i dem finna något, som vid första läsningen undgått mig, men som kunde ge en förkänning av en katastrof. Dock fann jag ingenting sådant.

Ehuru jag icke hade reda på, att jag på något sätt lagt i dagen min olidliga oro, tvärtom ansåg mig ha suttit mycket stilla och behärskad på min plats, måtte jag ändå ha gjort det. Ty plötsligt förvånade mig min medresande outsägligt med att anmärka:

— Det kan vara obehagligt med telegram ibland.

— Aja, svarade jag hövligt, särskilt är det obe­hagligt, om man inte fattar ett ord av innehållet.

— Är det kanske ett främmande språk, frågade han hastigt. De tygar alltid till utländska ord så ohyggligt. Om ni vill stava upp det svåra ordet för mig, så kanske jag kan hjälpa till att gissa.

Vill du läsa mitt telegram? tänkte jag. Ånej, det blir ingenting av.

— Orden är nog alldeles korrekta, svarade jag. Men dess värre är meningen mig lika obegriplig för det. Avsändaren förutsätter att jag vet något som inträffat, medan jag ingen aning har. Så det återstår för mig bara att vänta, tills jag får fråga honom själv.

— Dröjer det länge, innan ni får visshet? frå­gade han med ett visst sympatiskt medlidande. Det föll mig liksom inte in annat än att jag måste ge ett exakt svar på hans fråga. Jag såg på klockan, hon var sex. Klockan åtta skulle jag vara vid Ljungheda station. Halv tio vid pass framme vid prästgården.

— Tre och en halv timme, svarade jag.

Han började titta i tidtabellen. Jag såg att han följde kolumnen och stannade vid Ljungheda, var­ efter han gjorde samma beräkning som jag.

— Jaså, sade han och såg ut som: nu förbryl­lade jag dig allt, jaså, då tar det halvannan timme på släde?

— Ja, alldeles, svarade jag och drog efter andan. Det är följden, tänkte jag, av att heta som en station. Då kan man inte längre ha några hemligheter för folk. Jag trodde nu knap­past längre, att det var någon stor man som satt mittemot mig. En stor man trodde jag skulle inte kunna vara så öppet nyfiken.

Det blev en liten tystnad, så tog han minsann åter upp samtalet med en fråga, om jag hade något emot, att han rökte.

Och då han tänt sin cigarr, återkom han till telegrammet igen.

— Telegram, sade han, ja, jag laborerar myc­ket i min verksamhet med telegram. Jag för­säkrar er att jag ständigt på nytt har anledning konstatera, att människorna inte kan skriva be­gripliga telegram. När folk skriver telegram, fram­träder deras oförmåga att bedöma hur mycket andra begriper särskilt tydligt, jag försäkrar er att slarviga och otydliga telegram kostat folk livet mer än en gång i min praktik. De betalar gärna för att tillkalla mig, men de kan inte komma från föreställningen att de måste spara på tioöringarna, när de skickar av det telegram som kallar mig.

— Jag har aldrig tänkt på detta, sade jag, men det är nog riktigt. Jag hade inte alls emot att fördriva den olidligt långa och pinsamma väntan med att prata med min talföre och filoso­ferande medresande. Gud vet, om han inte var berömd ändå. Han talade så berömt på något vis.

— Jag skulle kunna ge er ett alldeles färskt exempel på vad jag menar, fortsatte han. Jag är just på väg till en livsfarligt sjuk. Men tror ni, att telegrammet, som kallar mig, ger mig så mycken upplysning, att jag vet, om jag ska ta patienten med mig tillbaka eller icke. I så fall måste jag abonnera kupé, säga till om att snäll­tåget stannar, reservera plats på min klinik, och så vidare, allt saker som borde göras i förväg. Nej, det står endast, tacksam om professorn kom­mer fortast möjligt. Och ändå är det en, visser­ligen ung, kollega till mig, som telegraferar.

— Måtte det bara inte denna gång kosta patien­ten livet, att han telegraferat så ofullständigt, sade jag för att säga något.

— Nej, det gör det inte, svarade professorn, som jag nu kallade honom, och jag tänkte: han är ändå säker på sig själv. Men jag hade bedömt honom orätt, ty han tillade: Jag fruktar näm­ligen, att jag alls ingenting kan göra. Ja, det är en sorglig historia, att stå hjälplös, särskilt när det gäller en ung människa.

Och när han sagt detta, föll skalet från tele­grammet och dess kärna låg klar för mig, åtmin­stone trodde jag så i detta ögonblick, ehuru det sedan visat sig att jag på en punkt gissade fel.

Bitte, ihm keine Geschichten zu erzählen! Det gällde verkligen honom mittemot! Ihm var helt enkelt den ofta omtalade specialisten, som nu var på väg till Eva. Och vad jag inte skulle få tala om, när vi träffades vid stationen och åkte i samma släde, det var naturligtvis Evas historia. Men då var det ju mening i telegrammet, och då var inte Georg tokig bliven, gudskelov och pris. Jag skulle visst inte berätta något om Eva, det hade de inte behövt telegrafera för. Nu var det ju lätt förklarligt, att Ihms intresse blivit väckt, då han hörde mitt namn, som också var hans lärjunge Georg Ljungheds.

Det förargade mig nu, att jag aldrig kommit att ta reda på vad Georgs beskyddare bland pro­fessorerna hette, nu måste jag ju kalla honom professor Ihm, till dess att han presenterade sig för mig.

Ännu vågade jag inte låtsa om att jag fått klarhet i sammanhanget, ty jag kunde ju ha tagit fel. Jag svarade blott något om att det ju var ledsamt att offra så mycken dyrbar tid förgäves.

— Det är egentligen icke för patientens skull jag reser, svarade Ihm. Jag skulle inte ansett mig ha tid till denna resa, om jag inte haft annat att uträtta på platsen.

Stämmer, tänkte jag, han vill resa och se hur det är fatt med Georg.

Men det var ju ingen mening i att jag skulle sitta och undra och ängslas för Evas tillstånd, när Ihm, som satt mittemot mig, kanske kunde säga mig hur det var.

— Om patienten är ung, så kanske det finns hopp ändå, försökte jag.

— Det är ett misstag att tro att ungdom tål allting, sade Ihm. Den kan också fara för illa med sig. Särskilt är den kvinnliga ungdomen ömtålig. Men icke förty så jäktar den och miss­hushållar den med sin kraft, som dock inte till­hör individen ensam utan släktet.

— Å, sade jag överraskad, är — min herre också bekymrad för den kvinnliga ungdomens överansträngning? Det var ju detta tema jag diskuterat så mycket dessa dagar med konsulinnan Jönsson.

— Också? frågade Ihm.

— Ja, jag tänkte på professor Bings teorier om flickornas studier. Jag har nämligen hört så myc­ket om dem på sista tiden. Han har lyckats skrämma både föräldrar och barn på sina håll.

— Det gläder mig att höra, sade Ihm. Nå, och ni är också anhängare av hans teorier?

— Nej, det är jag inte. Men jag har ingen vetenskaplig bildning och törs alltså inte säga emot en auktoritet. Så jag är ju själv ett levande exempel på vådan av en bristande bildning.

— Ja, men om man har en smula erfarenhet och hjärta för ungdomen. Kanske har döttrar själv?

— Nej.

— Eller en son?

Ack, tänkte jag smickrad, han håller mig för att vara Georgs mamma.

— Nej, inte heller en son, sade jag. Och inte heller hjärta för ungdomen. Såsom min herre menar. Livet är hårt, den ska tränas i tid. Ju förr den lär sig vad det vill säga att leva dess bättre. Så är det gjort.

— Jag är professor Bing, sade då Ihm, som ett slags argument.

Under den sista minuten hade jag haft en misstanke, att så var fallet. Inte ens en så ver­serad herre kan tala om sig själv med en så ringa person som jag, utan att minspelet förråder hans starka medvetenhet och intresse av personen i fråga.

— Jag är Georgs faster, sade jag då. Fröken Ljunghed. Vi får sällskap ända fram till präst­gården. Hur är det med patienten? Jag har varit bortrest några dar, och visste inte om att professorn var tillkallad.

Men han visste ju icke mycket nytt. Han kunde icke säga vad det var som gjorde, att han blivit ombedd att komma just nu. Georgs telegram hade, som han förut sagt mig, varit föga upp­lysande. Kanske kunde jag i stället säga honom, vad jag trodde om lämpligheten av att förflytta den sjuka till hans klinik?

Överhuvud hade Ihm mycket att fråga om, nu sedan vi båda voro avslöjade. Han ville veta hur det hängde ihop med Georg. — Jag fäste mig vid pojken, sade han, då jag hade honom med mig på min studieresa i Tyskland. Och så har jag ju ett visst ansvar för honom, därför att jag lämnade honom kvar i Koblenz, ifall det nu var den tiden som tog knäcken på honom. Han kom helt enkelt aldrig tillbaks i höstas. Vad tror frö­ken om den saken?

— Jag tror nog att professorns förmodan är riktig, sade jag försiktigt.

— Han har alltså inte anförtrott er vad som hände därute?

Stackars Georg, jag tänkte på hans ofrivilliga förtroenden under anfallen.

— Endast antydningsvis, sade jag.

— Så mycket kanske, att ni vet, att det var en kvinna.

— Ja, det vet jag. Mitt hjärta slog häftigt. Tänk om jag nu skulle få veta detta, som han själv endast berättat för Eva! Men kanske borde jag inte ta emot professorns förtroende. Och ändå kunde jag inte förmå mig att avbryta Ihm, när han nu började berätta:

— Det är allvarsamma saker, när lite äldre kvin­nor beslutar sig för en pojke, i synnerhet en av Ljungheds läggning. Den här hade förlorat två män i kriget och så gett sig till sjuksköterska. En ståtlig, grann kvinna, hon hette till på köpet syster Brunhilde. Rimligt nog, så ville hon inte ha sin tredje man bland dem som måste ut igen från sjukhuset. Hon tog därför först ut en invalid, en ryggmärgsskadad … men detta vet ni förut? Han måtte ha märkt att jag ryckte till, då han talade om den ryggmärgsskadade.

— Nej, försäkrade jag, jag blev blott lite häpen över att ett ryggmärgsfall kunde tas ut så, jag har själv masserat åtskilliga.

— Ja, och ändå var det inte allt. Men mannen hade dessutom de förfärligaste vanvårdssår från frontsjukhuset, som aldrig läktes.

— Aldrig?

— Intill att syster Brunhilde tog sig an dem. Hur hon bar sig åt, visste knappt läkarna att förklara, men hon lyckades. När hon sen var borta ett par dar, passade han på att bryta upp det. Det väckte allmän indignation, och alla tyckte vi synd om henne. Faktiskt var, att ingen vågade tala om det för henne, när hon kom till­ baka, alla höll sig undan för henne. Utom Georg … Ja och sen reste jag, kort därpå.

Jag mindes vad Georg sagt: nej hon läkte inga sår vidare, stackarn. Det var så likt Georg, att i och med sitt misslyckande hade hon makten över honom. På samma sätt hade det ju varit med Eva. Vad som sedan hänt visste tydligen inte professorn. Han anade inte att syster Brun­hilde numera hette Sau. Jag var heller inte på minsta sätt nyfiken att få veta mera. Jag hade hört fullkomligt nog.

— Nå, sade Ihm, och fröken Ljunghed vet inte vad som sedan hände?

— Nej, svarade jag, min brorson är så rädd om sina hemligheter.

— Och han går där i era dystra skogar i en enslig prästgård och har ingen förtrogen? Då måste han ju bli melankolisk.

— Om han har någon, så är det i varje fall inte jag.

— Det hade annars varit lämpligt, en så diskret person.

Konduktören tittade nu in och förklarade att det var Ljungheda nästa station. Vi gjorde oss i ordning, och Ihm frågade på nytt om jag var säker på, att han inte borde vidtaga några an­stalter för att ta Eva med sig, då han for.

Blotta tanken uppfyllde mig med förskräckelse. Jag försäkrade honom att hon gick knappt att röra … Jag lovade att vi skulle göra allt för att vårda henne väl till hennes död. Och knogade så ut med champagnen.

Stora herrgårdssläden var oss tillmötes. Kusken lämnade mig en liten biljett från patronen. »Har just talat med Georg, stod där. Det gäller inte dagarna eller timmarna på något vis, så ni ska inte vara orolig att inte hinna fram.»

Det var denne omtänksamme herre, som i brottsligt slarv och slöseri underlät att ta vara på den lilla son han ägde!

Då vi sutto i släden, frågade Ihm : — Har fröken vårdat henne?

— Ja, sedan november. Nu visste jag varför man alltid gav honom så exakta tidsbestämningar. Det var därför att han var läkare.

— Det var genom er hon kom till Ljungheda?

— Ja.

— Ni kände henne alltså förut?

— Nej. Jag hittade henne av en tillfällighet.

— Jaså. Ja. Känner ni till hela förloppet?

— Ja, det gör jag. Men det är inte överan­strängning med läsning som är yttersta anled­ningen här.

— Är ni så säker på det? sade Ihm. Ljunghed har antytt något om misshandel. Men även i skolan kan en ung flicka undergå misshandel.

— Eva har åtminstone inte gjort det.

— Fröken kan visst inte riktigt förlika sig med min uppfattning?

Jag teg.

Professorn upprepade sin fråga. — Inte menar ni väl, sade han, att ni är rädd för att säga ut vad ni tycker?

Jag sade, att jag var det, men han uppmanade mig att sjunga ut. Vi har ju ingenting annat att göra, sade han. Jag kan inte se att läsa. Detta var visserligen sanning. Kvällen var svart, och vi sutto med uppslagna kragar för att skydda oss mot den isande blåsten. Han kunde verk­ligen inte se att läsa.

— Jag tror, sade jag och tänkte, att det kunde vara lika roligt för honom att höra detta som konsulinnan Jönssons oförbehållsamma instäm­mande i allt vad han värdigades yttra, att man blir fascinerad — jag tyckte det lät bättre än att säga: stirra sig blind — av det sjuka livet, när man jämt lever i dess närhet. Jag märker själv på de månader jag varit i Ljungheda, att det bestämde min världsbild. Men nu under fem dagar hos konsul Jönsson har jag märkt att det finns en helt annan värld, artskild från den sjuka världen.

— Ja, men konsul Jönssons döttrar var ju också sjuka, sade Ihm.

— Ja, det var väl klart, att de måste bli då de fått höra, att professor Bing ansåg att de måste. Men det var ingen allvarlig sjukdom.

— Hm, sade Ihm.

Han teg så länge att jag blev orolig, att han blivit stött på mig.

— Har jag alldeles orätt? frågade jag.

— Ja, sade Ihm, det har ni.

— Förklara det för mig.

— Ni har alldeles orätt, därför att ni utgår från att det finns två världar, den friska och den sjuka världen. Men det finns inte två utan en. Den klyfta, som ni talar om, finns endast i er inbillning. Den skillnad ni tror vara en art­skillnad, sade Ihm, är bara en skillnad i livets hastighet, som mellan persontåg och snälltåg. Förstår ni vilket jag menar går hastigast?

— Ja, sade jag, det sjuka livet, eller hur?

— Gott, då är ni med. Att det tar sig så olika ut för er, beror på, att man inte ser så lätt vad som försiggår bakom hälsans skyddande hölje. Däremot hos dem som förbränt det, där fullbordar sig det mänskliga skeendet mera naket, snabbt och våldsamt. Därför är det för en åskådare lätt att fatta och följa. Man ser i förstoring sjä­lens kamp att lyfta det block, som ligger över den. Har ni kunnat följa med vad jag sagt?

Ja, det hade jag ju, hur ny än tanken var mig. Om han hade rätt, så var då det val jag gjort då jag beslöt att återvända från Jönssons till Ljungheda alls icke ett val mellan livets och dödens tjänst. Då var det samma befattning, förenade oskiljaktigt som klockar- och organisttjänsten i Ljungheda. Och om världen överallt var skåde­platsen för samma drama, då behövde jag ju inte tro att jag behövde resa från Ljungheda, jag kunde stanna så länge där var något att göra för mig.

Det var väl ändå rätt besynnerligt att jag skulle möta Ihm just i detta ögonblick av mitt liv.

Vi sade ingenting mera under färden. Blåsten kastade sig mot släden, så snart man kom ut ur skogen, så att man fick illusionen att man arbetade sig egenhändigt fram genom dess mot­stånd, ehuru det endast var hästarna som arbetade.

Då vi äntligen kommo fram, stod Georg på trappan och lyfte en stallykta över sitt huvud för att lysa sig och oss. Äter igenkände jag det spända, darrande uttryck, som han haft den vecka, då han gick och väntade på att Evas underverk skulle befästas men ännu bävade, att han kunde ha bedragit sig.

Det var då besynnerligt, tänkte jag, man skulle tro, att han är oerhört rädd för professorns utlå­tande om Eva. Men han har ju sagt mig många gånger, att han är fullkomligt på det klara med att hennes fall är hopplöst. Eller har han ändå till slut dolt ett hopp i sitt hjärta, som han icke velat erkänna? Drömt att hon skulle bli frisk?

Hans första ord till mig var: — Hon ser knappast längre. Med ett hugg i bröstet skyndade jag förbi honom upp, medan han ägnade sig åt professorn, som hälsade på honom med en röst, som var riktigt faderlig.

Då hon sträckte sina smala armar mot mig — och genast lät dem falla igen — bannade jag mig för dessa sex dagar, för varje onödigt ord och varje onödig oro som de kostat henne.

— Jag ser dig icke, sade hon och föll i gråt.

— Det är så mörkt.

Hon skakade på huvudet, snyftande.

— Det är icke därför.

Då hon lugnat sig litet, bad hon mig sätta mig bakom henne i sängen som ryggstöd. Jag gjorde som hon bad mig och önskade i detta ögonblick, att jag haft kvar all min forna osunda fetma för hennes magra, värkande kropp att luta sig mot.

— Det är rysligt, sade hon, medan tårarna runno ner efter kinder och hals, att jag ska börja med läkare nu igen. Men det måste ske. Lova att sitta kvar så här, då han kommer?

— Ja, om jag får.

— Nej, du skall lova ovillkorligt, sade hon otåligt. Du förstår, men detta är en hemlighet, det är inte för min skull jag bett honom komma, men för Georgs.

— Har han haft anfall då igen? frågade jag. Jag hade liksom avskrivit oron för Georg, sedan Niklas hann fram till himlen.

— Nej, men därmed är inte allting bra. Ts, kommer de?

Professorn, Elias och Georg dånade tillsam­mans uppför trappan, så frågan borde varit över­flödig. Hade även hörseln börjat svika? Eller var hon så långt borta att allt blev avlägset ändå?

Jag lugnade henne med att det skulle dröja ännu något, innan de komme hit in. Och så för­sökte jag försona henne med professorn, som var en klok herre, sade jag.

— Ja, det är väl det Georg vet efter han är så rädd för honom, sade Eva.

— Det är man då man älskar någon, sade jag. Då är man så eländigt rädd. Det får du inte förtänka honom.

— Nej, det är alls inte så, sade hon och gled förbi denna min första antydan om förhållandet dem emellan. Det är inte domen över mig han är rädd för, den har vi ju vetat så länge. Nej, det är domen över honom själv. Ack, jag vet precis hur rädd han är just nu. Jag vet att han ser ner i golvet, ja, knappt törs låta höra sin röst. För han fruktar att allt ska förråda honom. Du kan inte tänka dig vilken strid att få honom skicka av telegrammet. Jag fick ju inte låtsa om varför. Jag sade att det var för att jag blivit blind. Nej vad nu, går du?

Det var i rummet en lukt av död, som jag skulle vilja vädra ut, om det var möjligt, innan professorn kom in. Jag undrade, om den varit där förr, och jag inte upptäckt den förrän jag återvände efter så lång bortovaro. Varligt sökte jag göra mig loss och bad om lov att få städa och vädra lite för professorn. Men det vägrades mig.

— Rör dig inte, sade hon. Helena har själv städat och hjälpt mig göra toalett. Apropå, har du med dig något färskt kött åt professorn?

Jag blev så flat över denna fråga, att jag trodde inte jag hört rätt. — Vad säger du? frågade jag.

— Ja, sade hon. Jag kunde ha sagt till om det i mitt brev. Allt ska man då tänka på. Hur ska jag orka och hinna med allt jag har att sköta om? Till exempel Helena. Kom ihåg att vi ska tala om Helena.

I detsamma knackade Georg, kom in och frå­gade brådskande: — Kan han komma nu?

— Ja, var så god, sade Eva. Men vi kan inte alla tre vara härinne.

— Jag trodde du ville ha faster hos dig.

— Ja, Rakel vill jag ha inne. Hon får inte röra sig.

— Jaså, inte mig? Hans röst lät sårad och misstänksam. Varför vill du inte ha mig inne?

— Därför att — vi håller för mycket av var­andra, sade hon. Det går inte.

— Jag kan inte lyda dig, Eva, svarade Georg. Jag måste vara inne.

— Men jag ber dig.

Det var en het strid. De ledo båda därav. Jag avbröt den med att säga att det inte gick an att låta professorn vänta. I det ögonblick Georg var ute för att hämta honom, viskade Eva till mig: — Då får du tala vid honom om Georg.

— Det vill jag inte.

— Be honom ta reda på av Georg själv hur han har det.

Nu kom professorn. Hans första ord var att be mig tända lampan. Vi hade bara haft brasa och ett stearinljus.

Ovillkorligen gjorde jag en rörelse för att efter­ komma hans önskan, men Eva sade:

— Jag kan inte undvara Rakel bakom mig. Skulle vi inte få be professorn tända själv.

— Jag ska tända, sade Georg.

Eva hade icke förstått, att han likväl följt med professorn in trots hennes bön att han skulle bli utanför.

— Ja, tänd då, Georg, sade hon med en suck. Men hon vände icke huvudet åt Georg eller professorn utan satt orörlig i mina armar.

Georg ordnade med lampan, sköt fram en stol åt professorn och drog sig tillbaka i kakelugns­vrån. Men han lämnade icke rummet. Professorn var alls inte ond över att hon bett honom tända lampan själv. Han tog vänligt hen­nes hand och gjorde några frågor, dem mest jag besvarade. Georg sade ingenting, utom då professorn direkt vände sig till honom med en fråga.

Eva tycktes frånvarande, likgiltig för det hela, trött.

När professorn slutat sina frågor, började han göra några föreskrifter om åtgärder för patientens lisa och bekvämlighet. Han låtsade icke ens före­skriva några botemedel. Men emedan jag undrade, om inte Eva med all sin likgiltighet och vårdslös­het dock låg och väntade därpå, började jag ta upp symtomen igen. Hjärtat till exempel?

— Ja, tog professorn upp, hur är det med hjärtat? Vill ni ha någon medicin?

— Å, vi förspiller tiden med detta, sade Eva bittert. Professorn kan ju ändå ingenting göra.

— Åjo, sade professorn vänligt. Så dålig läkare är jag inte. Jag kan göra rätt mycket för er. Det finns så mycket sköna saker man kan ge den som är sjuk.

— Professorn kan ändå inte ge mig något stärkande?

— Jo, sade han efter ett ögonblicks tvekan, d-det kan jag.

— Nu talar inte professorn sanning, sade Eva med den döendes djärvhet.

Vid dessa ord lämnade Georg rummet.

Jag viskade i Evas öra: — Nu gick Georg.

Då rätade hon upp sig ur sin hopsjunkna ställning.

— Flytta sig lite närmare, är professorn snäll, bad hon. Man gjorde så.

— Det är inte egentligen för min skull jag bett professorn komma, viskade hon. Utan för hans. Professorn måste tala vid honom och få honom att öppna sitt hjärta helt och hållet. Det är nödvändigt. Fast han kommer att göra mot­stånd, för han törs inte. Professorn ska lova att inte släppa honom, förrän professorn har hela hans hemlighet.

— Jag hade inte helier tänkt att släppa honom förr, sade professorn.

— Tack, sade Eva, det — var — bra — och hon slappnade av i mina armar, alldeles såsom den gången i järnvägskupén. Handskas varl — hon förmådde icke mera.

Jag ropade på Georg, men han svarade icke, han hade tydligen försvunnit utom hörhåll. Så fingo professorn och jag hjälpas åt med henne.

Hon mumlade något med sin mun mot min kind. Jag tyckte det lät som: i kväll måste han göra det.

— Ja, ja, sade jag, i kväll.

Jag vågade knappast somna denna natt. Först långt fram på natten slumrade jag till. Men det sista jag hörde var den gamle och den unge mannens röster därinne från Georgs rum.