Hoppa till innehållet

Den namnlösa/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  men kallas tillbaka
Den namnlösa
av Elin Wägner

i sista stunden
innan Den Namnlösa åter lämnar oss.  →


[ 298 ]

TRETTONDE KAPITLET.

i sista stunden

— När hon är död, sade Ihm och knackade hål på sitt ägg, när hon är död så skall ni genast, fröken Ljunghed, skicka ner gossen till mig. Det kommer att bli alldeles nödvändigt, att jag tar hand om honom.

Han frukosterade ensam, senare än vi andra. Georg hade sagt till, att professorn icke finge störas, förrän han lät höra av sig själv.

Då Ihm kom ner, hade Elias redan gått in till sina läsbarn, och Helena visade sig över­ huvudtaget icke. Elias tyckte inte om professorn, han hade för sig, att det var genom dennes inflytande, som Georg blivit materialist, som han uttryckte det. Därför begagnade han sig inte av tillfället att tala med honom om sin son. Han fann hela besöket överflödigt, ty det var icke mänsklig hjälp som behövdes varken för Eva eller Georg, sade han till mig.

När jag kom in med frukosten, satt Georg i salen för att hålla professorn sällskap. Men då denne fick syn på mig, skickade han genast upp [ 299 ]Georg till Eva, ty, sade han, hon får aldrig lämnas ensam mer.

Georg lydde och gick. I förbifarten stannade han hos mig och viskade hastigt: — Släpp honom inte ensam med far eller mor eller gumman.

Han var dödsblek, och hans gossansikte hade blivit gammalt, med djupa fåror.

— Jag vet inte, svarade jag på Ihms framställ­ning till mig, om det blir så lätt att skicka Georg, men jag kan alltid lova att försöka.

— Nej, sade Ihm, det tror jag visst inte. Men det måste ske, det är nödvändigt att han kom­mer. I nödfall får jag tala med föräldrarna, men man drar sig för att tala med föräldrar ibland.

— För all del, sade jag, det får endast bli i nödfall. Men törs jag fråga. Har inte professorn vunnit sitt syfte med detta besök?

— Nej, det är just det jag inte har, sade Ihm och såg bekymrad ut. Han har inte kunnat förmå sig att vara helt öppen och ärlig mot mig. Jag har talat med honom halva natten utan att få bukt med honom. En annan sak är, att jag tror mig förstå ändå, på vissa tecken, på vissa för­stulna frågor han gjort mig. Och det måste jag säga er, sade han, lade ner sin gaffel och såg på mig så uppriktigt mänskligt bedrövad, att jag blev både skrämd och rörd, mest skrämd kanske, att är det så med honom, som jag misstänker, då undrar jag inte alls över, att han värjer sig som för döden att få min bekräftelse på sina [ 300 ]egna obestämda farhågor. Det är alldeles natur­ligt att han rädes vissheten.

Det var som om jag fått ett slag. Upphörandet av anfallen hade visserligen inte varit den vänd­punkt mellan sjukdom och hälsa och sorg och glädje, som vi hoppades den gången före jul, då vi trodde att han botats genom ett under­verk. Men, hade jag sagt mig, då jag såg, att han ofta var nedstämd och rolös, det värsta är ju ändå över, och det fullkomliga tillfrisknandet är bara en fråga om tid. Och nu. Vad menade Ihm med dessa dunkla och hemska antydningar?

— Men har inte Georg sagt, att han är betyd­ligt bättre sedan en månad? frågade jag.

— Jo visst. Han har sagt mer än det, han har sagt att han är fullkomligt bra. Jag förmodar att nyss, då han lämnade rummet, bad han er tiga?

— Nej, då, sade jag, nej, då, han sade, att jag — skulle servera professorn en sup ifall det behagades.

— Georg vet, sade professorn, att det är något jag inte tar. I alla fall så förstår jag mer och mer, att här hänt något, något som han till varje pris vill hemlighålla för mig, men som till och med den lilla stackarn däruppe, som i så fall är den modigaste av er, inser att det vore bäst jag finge reda på om jag ska kunna göra något för honom.

Jag teg, gränslöst frestad att handla mot [ 301 ]Georgs önskan och berätta för Ihm allt vad jag visste. Jag började dagtinga med mig själv; hur ofta, sade jag mig, kan det inte vara en plikt att gå bakom ryggen på en sjuk?

— Nog är ni väl ändå så förståndig, sade Ihm, att ni inser, att ett svårt faktum inte för­ värras av att erkännas för läkaren? Och min tid är verkligen så pass upptagen, att jag inte rätt kan svara för att kasta bort den på en resultatlös resa.

— Jag kan ingenting säga, sade jag. Georg skulle alltid upptäcka det och förlora förtroendet för mig. Och jag måste ha hans förtroende. Men jag lovar att skicka ner honom till Lund, och så ska han tala själv, om jag kan förmå något alls över honom.

Jag darrade på handen då jag serverade kaffet, och jag förmodar, han tyckte det var synd om mig, ty hans tillfälliga irritation försvann hastigt, och han var sedan hela tiden mycket vänlig. Och om någon skulle väl han veta, hur svårt allting är.

Vi talade om vad som kunde göras för Eva, det var inte mycket.

— Hade ni tänkt skicka efter någon anhörig? frågade han.

Jag tänkte inom mig, att en resårbotten vore nödvändigare, men sade, att om professorn ansåg det lämpligt, och att hon orkade, så skulle jag göra det. Han sade: — Gör det då genast. Det blir [ 302 ]svårare och svårare för henne att se främmande människor.

Enfaldigt nog kanske, ansåg jag mig böra be om någon slags ursäkt eller åtminstone söka för­klara Evas uppförande mot honom, som shockerat mig.

Men han skrattade åt mig.

— Vet fröken Ljunghed vad, sade han, gör sig inga onödiga bekymmer. Det här besöket har nog haft sin nytta med sig i alla fall.

— Ja, naturligtvis, professorn, sade jag, och vi kan inte vara nog tacksamma, det försäkrar …

— Seså, jag menar nytta för mig. Man träffar inte var dag en liten hjälte.

Gamla frun, Georg och jag följde honom ut och togo avsked, när han steg i herrgårdssläden. Elias hade låtit ursäkta sig med läsbarnen, något som ju var ganska ohövligt. Så ville jag vara dess artigare och sade för mig och alla de från­varande: — Det har verkligen varit ett stort nöje och gett mycket utbyte att få träffa pro­fessorn.

— Jag hoppas det inte är sista gången, sade han vänligt tillbaka. Och kom ihåg, tillade han skämtsamt, att jag har er fullkomligt i mina hän­der. Om jag inte tiger för konsul Jönsson, så är ni såld. Han trodde tydligen, att det alltjämt var fråga om skolan och hänsyftade på mina hädiska åsikter.

Då han försvunnit, föll gamla frun ögonblick[ 303 ]ligen över mig som en hök: — Vad menade han med det? frågade hon ivrigt. Hur kan profes­sorn ha Rakel i sina händer, det får hon lov att förklara.

— Jag vet inte om jag törs. För jag vet inte om fru Hamnell kan tiga.

— Jag, tiga? Jag säger väl aldrig någonting.

— Jo, se det är så, att jag hade litet tråkig­heter med polisen i Malmö. Fru Hamnell minns det där brevet. Men håll nu sitt löfte och kom ihåg, att framför allt får inte Elias veta någonting.

— Har jag lovat, så har jag, svarade gamla frun och satte skyndsamt av in till Elias, som fortfarande höll på med läsbarnen. Jag följde försiktigt efter och gömde mig bakom förmaksdörren. Ögonblicket efter kom hon utdragande med Elias i salen och berättade i en högljudd viskning, att jag själv erkänt för henne att jag suttit häktad för tillgrepp i Malmö och släppts villkorligt. Hur hon kom på denna moderna term, som gjorde det hela så sannolikt, begriper jag inte. Men, sade hon till Elias, låtsa inte om att du, Elias, vet det, var som vanligt mot henne, för all del, för hon bad mig så vackert att tiga för dig.

— Då borde väl svärmor ha gjort det också, sade Elias något kyligt men fullkomligt aktnings­fullt och gick åter in till sig.

Jag hade icke hunnit träffa Helena många ögon­blick, sedan min hemkomst i går afton. Men vid [ 304 ]ett lämpligt ögonblick hade hon med en viss, hos henne ganska påfallande iver dragit mig avsides för att berätta för mig, att sparbankshistorien var uppklarad nu.

— Mamma, sade hon, har frivilligt gett boken till Georg på nytt, och de har tillsammans donerat hela summan till de fattiga i socknen. Elias redo­gjorde för alltsammans i kyrkan i söndags. Så nu vet socknen det, Rakel.

Jag var alltså upprättad och gamla frun desa­vouerad samtidigt som hedrad som donator. Men däri visade sig hennes själs ålderdom och sam­manhangslöshet, att hon alls icke fattade vad som skett ej heller tog varning därav.

Då Helena berättat detta, hade jag märkt hur likgiltigt det blivit för mig — och dock var jag för en vecka sedan fylld till brädden därav. Jag hörde endast på med ett halvt öra, så försjunken, så uppslukad var jag av tanken på större och närmare händelser. Jag tänkte flyktigt, att det var ju hyggligt av Elias, och att jag måste söka komma ihåg att konstatera denna hygglighet vid tillfälle, men det var allt.

Då jag nu kom upp till Eva, sedan Ihm rest, sade hon, så fort hon hört ljudet av min röst:

— Det har hänt något, som roat dig. Hur är det möjligt i detta sorgens hus?

Jag berättade hur jag skämtat med gamla frun och prövat henne och med vilket resultat, och så kommo vi in på historien om donationen.

[ 305 ]— Det har varit den stora händelsen här, medan du varit borta, sade hon. Du lät väl Helena oförtydbart förstå, att du insåg hur stiligt det var av henne?

Jag stammade: — Stiligt? Helena?

Eva blev så indignerad hon orkade bli.

— Du kanske inte ens förstår det?

— Nej, sade jag, men du ska nog inte tala så mycket, Eva. Ihm, jag menar professorn, har för­bjudit det.

— Nonsens, sade hon, så länge jag orkar så. Och jag blir inte så trött utav det. Georg har räknat ut, att det är därför att det är precis det enda min kropp har att göra, att röra på käkarna och stämbanden, nu sen jag ingenting annat äter än de här druvorna. För resten kan jag inte begripa varför folk bråkar med mat, men det måste ju vara så.

— Tänk, sade hon, sedan jag givit henne att dricka och hjälpt henne litet tillrätta i bädden, att jag inte varskodde dig om detta i går kväll. Men man kan inte tänka på allting, man är inte mer än människa. Ser du, det är Helena, som genomdrivit det här hos gumman och de andra. Ingen ville detta, gumman ville ha pen­garna kvar, Georg ville ha dem för att fara till Koblenz och Elias ville framför allt vörda ålder­domen och inte upplysa socknen om att gumman ljugit på dig. Men hon gav sig inte. Det har naturligtvis för Helena varit en konflikt med loja[ 306 ]liteten mot modern. Och vilken övervinnelse att gå till Elias och säga efter fjorton år eller hur mycket det är: detta vill jag.

Det slog mig nu, när jag tänkte närmare på saken, att Helena blivit stående, sedan hon be­rättat detta och sett på mig, alldeles som om hon väntat på något: hänförelse, förvåning eller kanske tacksamhet. Ja, jag mindes, att jag undrat, och i nästa ögonblick glömt det: vad är det hon vill, hon har ju fått sin silvertvål och sina tandborstar.

— Det var ju fatalt, kära Eva, sade jag, men jag ska försöka rätta till det vid tillfälle.

— Nej, inte vid tillfälle utan genast.

Och sannerligen, jag fick lov att gå ner till Helena och ta upp ämnet och skaka hand med henne för det hon gjort för min skull. Men Helena var mörk och ville icke alls vidgå att hon gjort något eller gjort det för min skull. Hon hade uteslutande tänkt på Niklas’ minne.

— Du förtjänar för resten inte att man hjälper dig, sade hon sedan med hänsynslös inkonsekvens. Vill du nu, att Elias ska dementera, att du suttit i häktelse i Malmö?

Och när jag kom upp, var Eva fortfarande miss­belåten med mig, hon också. Hon menade, att jag försuttit ett tillfälle, vilket ju kunde vara sant, men jag svarade att alla tillfällen kan man inte begagna. Hon sade, att jag kanske kunnat vinna Helenas tillgivenhet, om jag skött henne [ 307 ]rätt, men jag hade inte särskild lust, jag orkade inte, ville inte, gjorde inte med den.

— Ack ni friska, sade hon förebrående, vad ni slarvar med era tillfällen. Om jag vore frisk, då skulle jag samla in människor i min lada, jag skulle aldrig få nog många.

— Ja, sade jag avväpnad av hennes rörande viktighet, det är nog sant. Jag accepterade öd­mjukt hennes omdöme om mig, ja, gav henne champagne för att hon skulle orka att läxa upp mig vidare.

Och stimulerad av champagnen, fortfor hon att ligga och tala om oss alla, som om vi varit barn hon måste lämna, talade endast med avbrott för de ögonblick, då jag måste badda hennes tin­ningar med eau-de-cologne, flytta henne eller kuddarna och överhuvud åstadkomma dessa små förändringar i oföränderligheten, som voro den enda lisa hon kunde få.

Då jag frågade, om hon inte ville upp och sitta i sin länstol ett tag, svarade hon att det måste hon spara till klockan fyra, ty då kommer Elias upp och försöker frälsa mig, och då måste jag sitta, annars tror jag han lyckas.

— Vad för något?

— Jo, det har han börjat med sen du reste, då det plötsligt gått upp för honom, att jag snart skall dö. Nog är det väl snällt, fast så lönlöst. Mig voro egentligen dessa omvändelseförsök emot, som lönlösa och hopplösa. Jag måste [ 308 ]säga, att jag fann, att Elias tröttade henne i onödan.

Hon förklarade, varför han var så ivrig. — Han tycker nämligen, sade hon, att jag vet så lite och kan så lite. Och ändå har han ingen aning om hur lite. Men det jag vet, det vet jag. Jag vet bara, att jag har en själ. Han säger jag måste tro. Men inte behöver jag tro, det jag har upplevat själv, eller hur? säger jag då, och då blir han så ledsen.

— Förstår han inte då, att du därmed vet all­deles nog och inte behöver mer?

— Nej, sade hon, det är just därom vår tvist rör sig. Det vill säga, jag säger just ingenting. Han vill jag skall uppleva återlösningen och få syndernas förlåtelse.

Då säger jag, att den har jag fått, men han påstår, att jag har ingen aning om evangelium. Han säger, att rövaren på korset var lättare att omvända än den moderna högmodiga människan, som tror sig kunna bestämma själv vad den behöver för sin salighet och håller sig med egen frälsning. Det är inte roligt att göra honom led­sen, men sannerligen, jag orkar inte omvända mig.

— Du slipper, sade jag, du är för trött.

— Det är inte för det precis, just nu, vet du, känner jag mig så pigg. Tänk om jag blir bra? sade hon plötsligt oförmedlat, vet du, jag till och med kan se att du skrattar åt den tanken. Nej, men ser du, mina krafter får jag lov att [ 309 ]använda på annat. Jag har så mycket att säga dig, som du måste sköta om och lägga väl på minnet.

Jag lovade ödmjukt att noga lägga på minnet allt vad hon tänkte säga mig. Men skulle du inte vila litet nu? Jag kunde ju stryka dig ett litet slag.

Vi hade nämligen upptäckt eller, rättare, pro­fessorn hade gjort mig uppmärksam på, att hon kanske skulle tycka om den allra varsammaste behandling, lätt som en andedräkt, och det visade sig också, att hon kunde domna under mina händer alldeles som den kvällen då hon kom.

Medan jag satt och strök henne med hela min ömhet samlad i mina fingerspetsar betrak­tade jag det gulvita, tunna ansiktet med de myc­ket blå skuggorna under ögonen och vid näs­vingarna och frågade mig: vem är hon, den namnlösa?

En liten blind, slagen, halvförtärd, ja mer än halvförtärd rest av en människa, måste jag svara, som jag hade i mina händer och min vård. En som fallit i rövarehänder, och som jag burit till härbärget, en sårad och blödande, i vars sår vi måste gjuta olja och vin från våra kristliga för­råd i Ljungheda.

Med de molnbetäckta ögonen såg hon mig endast otydligt, men, for det för mig, har jag med friska ögon sett henne klarare än hon mig? Nej, visst icke.

[ 310 ]Det gick på ett ögonblick att förvandla min vanda syn på vårt inbördes förhållande.

»Stackare, vilken lycka för henne att bli förd till Ljungheda. Hur skulle hon klarat sig utan oss.» Nej, det var icke så. Icke hon behövde först och främst mig, utan jag behövde henne. Jag hade inte kommit till Ljungheda för ett barm­härtighetsverks skull, som jag skulle utföra där, utan för att själv bli tagen hand om i min trött­het, blindhet och sjukdom, för att lära något jag inte visste, för att ta emot vad jag inte ens anat, att jag saknade.

Denna tanke upprörde mig på ett alldeles sär­skilt sätt, därför att den tvang mig att se framåt, tvang mig att medge, att allt det jag hittills medhunnit av arbete var intet, och att oändligt mycket tyngre uppgifter och lidanden väntade i stället för den avveckling av livet jag ställt in mig på. Jag kände mig uppriven intill den djupaste bottnen av min själ, icke bara av rädsla, ehuru även rädslan för att svikta ingick däri, utan även av längtan och vilja att i handlingens värld pröva och bevisa min kunskap.

— Vad är det, sade Eva, du stryker med en gång på annat sätt.

Jag sade henne vad det var. Jag sade henne precis hur högfärdig jag varit först, hur jag sen trodde mig ha förstått bättre och till slut nu, i detta ögonblick förstått, att jag intet begripit förrän nu.

[ 311 ]Hon smålog lite. — Du har nog heller inte all­deles rätt nu, sade hon. Båda delarna är sant, det du trodde då och det du tror nu. Ser du, det finns inget hinder för. Ah, sade hon och klappade mig, trodde du, att du var öket, som bar mig till härbärget? Var det inte så då? Men det är nog sant, fortsatte hon, det du säger, att tyngre uppgifter återstår. Du har så besvärliga barn. Men Georg, han blir det besvär­ligaste ändå.

Jag sade, att jag vägrade att tänka mig honom som mitt barn, alldenstund han hade far och mor.

— Ja, sade hon, nej inte stryka mer, vi måste tala allvar, medan jag orkar. Det har han. Men hans sorg är inte en skolpojkes sorg. Det är en fullvuxen mans, och de tar honom för en skolpojke.

— Förstår då du, frågade jag, en fullvuxen mans sorger?

— Ja, sade hon, ser du, det gör jag. Det faller mig in, att det var väl samma sorg som hans jag stritt med dessa år. Så underligt, först nu förstår jag vad det gällde hela tiden. Vad man är förvirrad. Det har ingenting annat varit än en förtvivlad strid för livet. Och min smärta har ingenting annat varit, än det motstånd jag gjort mot orimligheten att dö utan att lämna barn eller verk efter sig i världen.

I detta ögonblick fäste jag mig icke så mycket vid vad hon upplyste om sig själv. Vad än striden [ 312 ]gällt, den var nu slut. Men vad som grep mig, var vad hon på detta sätt förrådde om Georg.

— Du menar alltså, att Georg strider för livet på samma sätt som du, sade jag.

— Jaså, sade hon, du förstod inte det? Nej, du vet ju inte allt. Eftersom du ska ta hand om honom efter mig, får du väl lov att veta det. Han strider med en förfärlig rädsla för att han har en sjukdom, som märker ut honom och ställer honom vid sidan för alltid. Han vill inte, han reser sig med hela sin kropp och själ emot det.

— Ja, ja, avbröt jag, men vilken sjukdom.

Hon sade ett ord, vid vilket mitt hjärta glömde passa sina klaffar, och allt blodet strömmade därur.

— Å, nej, sade jag, det är omöjligt. Det är kramp och fradga om munnen. Georgs sjuk­dom har alls inte denna form. Och i vår släkt, sade jag, sårad å dess vägnar, förekommer ingen­ting sådant.

Eva grep liksom fatt i mitt förnekande. — Säg mer, sade hon, säg mer.

Jag sade mer. Det vill säga, jag sade om tio gånger, tjugu gånger detsamma jag nyss sagt. Och medan jag talade, blevo vi båda två allt klenmodigare.

Georg kom själv och avbröt oss. Han var fortfarande lika blek, fast han sade sig ha före­tagit en lång vandring i kylan. Jag var glad, att [ 313 ]inte Eva kunde se hans plågade ansikte. Ty medan han talade till henne, förmådde han göra sin röst jämn och vardaglig.

— Jag har telegraferat efter sängen åt dig, sade han.

De talade litet om denna säng, och vem som skulle ärva den efter henne. Jag reste mig för att gå, driven av den oemotståndliga längtan man ibland får att lämna ett sjukrum, och som väl är ett tecken, kan jag förstå, på att man icke helt gått upp i och glömt sig själv för den sjuke.

Eva hade ingenting emot att jag gick, men Georg ville icke bli lämnad ensam med henne.

— Ett ögonblick bara, sade jag, jag kommer strax tillbaka.

Då jag kom ner i förstugan, mötte jag gamla frun med kaffepumpan, och hon var mig sanner­ligen för första gången en vila för ögat. Efter henne kom den nya jungfrun med en stor bricka, garnerad med koppar, och slutligen Helena med kaffebrödet. Jag tvekade ett ögonblick, vems börda jag skulle ta, räknade ut att jungfrun skulle göra minst motstånd, tog hennes bricka och följde med in till läsbarnen.

Det var en frodig, präktig årgång, som jag fick servera, och det roade mig att se att den uppförde sig på fädernas vis, när den blev bjuden: alltid tog grädden först, så sockret, så kaffet, därpå ett bröd av varje sort, alldeles som det skulle vara. Men riktigt varmt intresse för dessa [ 314 ]barn kunde jag inte få, antagligen därför att jag visste, att vår släkt inte skulle få något med dem och deras efterkommande att göra. När denna årgång blev vuxen, skulle vi vara bortflyttade, utslätade och med oss tre generationers livs­arbete. Vi skulle vara en legend och knappt det kanske, ty tiden bryr sig ju icke om att minnas.

Jag stannade först då jag kom till en liten pojke med lysande blek hy och bruna ögon. — Var är du ifrån? frågade jag. Jo, han var från Hultet, och det kunde jag ju ha gissat. Å jaså, mor Katrinas pojke. — Vad heter du? — Georg. Nå, det borde jag nästan också ha kunnat gissa. — Ska du också bli doktor? frågade jag tank­löst, men förstod genast på pojkens rodnad och kamraternas fnitter, att det var en ömtålig fråga.

Då jag kom upp till Eva igen, berättade jag detta.

— Det är väl underligt, sade jag, ifall sammanhanget med den släkten skall fortsättas, fast vi nu lägger bort att vara präster. Georg blev intresserad. — Jag ska gå ner och titta på honom, sade han och reste sig med detsamma.

Eva låg med slutna ögon och sade ingenting. Jag försjönk så djupt i mina egna funderingar, att hon till och med måste be mig om något att dricka, jag hade inte märkt, att hon var törstig.

— Sängen gör mig illa, klagade hon, den skaver mig. Jag gick bort och satte mig bakom henne till ett ryggstöd, som hon lärt mig, omslutande [ 315 ]med min vänstra arm hennes tunna, slappa kropp. Mot axeln låg hennes huvud med det färgade och nyvuxna håret.

Hon såg med ens förfärligt gammal ut. Jag hade inte sett förr hur genomgrävd pannan var av rynkor.

— Nu ska vi dricka champagne, sade hon, båda två. Det hjälper ett ögonblick.

Vi skålade med varandra högtidligt.

— Ja, sade hon, nu är det gjort, nu är det över.

— Vad är gjort?

— Det vi talte om. Han har lovat att denna dag skriva till professorn om alltsammans.

— Hur fick du honom till det? Ja för resten, den enda som skulle kunna är förstås du.

— Tyvärr gick det inte med riktigt ärligt spel, sade hon. Jag sade nämligen till honom, att det betydde ju inte ett dugg, om professorn bekräftade hans misstanke, att han stod utanför livet. Vad betyder det? sade jag (men visste det nog), när du har mig och jag dig för alltid. Där jag står vid sidan, där står ju du med mig i alla fall. Därför ändrar det ingenting vad pro­fessorn säger. För du är ju ändå bara min.

— Och detta var då inte ärligt spel?

— Ack, nej, sade hon, det var bara fagert tal. Han kommer snart att genomskåda det, men det är alltid något, om han tror det medan han skriver. För ser du, han måste skriva och skicka [ 316 ]av genast. Därför att man måste vara beredd på allting, och jag måste leva, när svaret och bekräftelsen kommer. Därför sa jag så. Men jag förstår mycket väl, att det minne han har kvar av mig, när jag är borta, det förslår inte långt i livet.

Hon talade nu så lågt och på något vis så slappt, att jag måste se noga på hennes mun för att förstå.

— Han är snart förbi mig, sade hon, såsom jag är förbi honom redan.

Jag undrade ett ögonblick om hon riktigt visste vad hon sade, och hon tycktes ha anat det, ty hon sade efter ett litet uppehåll:

— Jag menar inte, att jag inte håller av. Annars skulle jag väl inte tvinga fram det elände, som skall komma nu. Då sköt jag väl bort det och slapp vara med. Så visst håller jag av. Men fast han aldrig får veta det, så behöver jag inte honom, ingen mer. Tar du illa upp?

Jag smekte henne blott varligt, men även denna lätta beröring tycktes trötta henne. — Jag ska för­söka ligga igen, sade hon, längtande, tror jag, att få mig på något avstånd.

— Jag har inte glömt, sade hon, hur mycket han hjälpt mig med sin kärlek. Men han var inte målet för mig, han var bara porten, ingången. När hon sade detta, såg jag mycket tydligt för mig en bild, som väl kommer att för mig bli symbolen för dessa två människors förhållande [ 317 ]till varandra. Jag såg en pil, genomstingande ett hjärta på vägen mot sitt mål.

— Är du så långt borta? sade jag.

— Ja, ja, långt borta, vid yttersta gränsen av gränslandet. På väg till jag vet inte vad. Minns du, när det var Georg skrev efter den nya sängen? Jag ville icke erinra om, att det var för en halvtimme sedan. Jag sade, som hon nyss om sig själv: — Den är på väg.

— Tror du den kommer mycke snart? sade hon. Den här madrassen är så knölig som, som, hon sökte efter ett uttryck, som Schweiz.

Jag störtade genast in till Georg, han satt vid skrivbordet visserligen, men han rökte endast, han skrev icke. — Georg, bad jag, försök att få låna en säng åt henne på herrgården. Hon tror, att den du telegraferade efter strax är framme.

Han sprang upp ögonblickligen, tydligt lättad. Ty därmed undgick han ju brevskrivningen på en stund.

Eva däremot blev vred på mig, då hon förstått vad jag gjort. — Så kommer inte brevet med posten i dag. Ni friska, vad ni slarvar med tiden. För resten skulle du inte ha gått, för nu minns jag inte vad jag skulle ha sagt dig mer. Var var det jag slutade?

— I gränslandet, sade jag.

Hon tryckte fingrarna mot sina trötta ögonlock.

— Jag har för mig, det var något mycket viktigt, jag skulle be dig om. Men vad var det?

[ 318 ]Jag erinrade henne om att det gällde Georg just.

— Ja, alldeles, kom det ihåg, att jag överlämnar ansvaret åt dig.

— Det var inte en lätt börda du lägger på mig.

— Och ändå vet du inte så väl som jag hur svår. Fast det är över nu, så har jag inte glömt, vilket helvete det var att leva detta jordiska liv. Jag försökte försiktigt erinra henne om, att även jag levat detta liv, men hon snäste nästan av mig med att hennes och Georgs sort, den hade jag dock inte levat.

— Men Georg måste klara det i motsats till mig, sade hon, kom ihåg det, Rakel. Jag ger dig det svåra och orimliga uppdraget att hjälpa Georg igenom. Han får inte förnöta sitt liv som jag, så att det blir till ing-en-ting! Ing-en-ting! Hon sjöng på stavelserna som en klocka: ding-dång-ding, ing-en ting!

Och började gråta ömkligt.


Dock kunde jag icke ta upp bekymret för Georg nu. Jag hade närmare till hands liggande pro­blem att lösa. Det närmaste var detta: hur skulle det kunna undvikas, att Elias alldeles tröttade ut henne, då han kom upp på eftermiddagen?

Det bar mig alldeles oerhört mycket emot att be honom inställa sitt besök. Ingenting kunde såra honom mer, göra honom mer misstänksam [ 319 ]och mer ivrig än om han finge den föreställnin­gen, att Georg och jag ville hindra honom från att i sista stund komma Eva till hjälp. Georg berättade också hur illa det upptagits, då han bett sin far att inte stanna länge hos henne.

Så släppte jag då tigande in honom till Eva och satte mig utanför. Han sköt igen dörren utan att märka att den icke gick helt igen. Jag hade nämligen lagt en tändsticka i springan med tanke på hans ortodoxa åsikter.

Men det var en onödig åtgärd, ty han var snäll emot henne och glömde att vara ortodox. Då hon erkände, att det inte blivit av för henne att läsa något i den bibel han givit henne, tog han utan ett ord av förebråelse upp den och läste själv berättelsen om Kristi sista dag på jorden, jag tror det var ur Johannesevangeliet, jag är ju inte vidare hemma själv i lärdomen. Mig, för vilken denna berättelse icke var avsedd, grep den djupt, men jag var rädd att Eva icke orkade göra bekantskap, liksom, med denna för henne fullkomligt nya och obekanta gestalt. Om bara Elias kunde förstå, att det alls inte var trots eller självgodhet utan blott berodde på att hon samlat sina sista krafter omkring det, som ännu var av vikt för henne i världen och icke kunde omfatta något nytt. Men han märkte väl icke, hur den ljusbelysta cirkeln av Evas värld blev allt mindre och mindre, medan samtidigt det, som ännu fanns inom den, belystes allt klarare.

[ 320 ]Men hur kan man begära, att han ska förstå, tänkte jag, då han ingenting får veta om det spel, som nu drives med Georgs öde, då han alldeles står utanför den strid, som strides om­kring professorn och brevet, som ännu icke är avsänt? Borde han icke få veta, att Eva icke kan tänka på sin frälsning, emedan hon blott tänker på Georgs?

Och underbart nog, i detsamma jag tänkte detta, hörde jag Eva säga därinne till Elias:

— Jag ska komma ihåg att be Rakel, att när jag är död berätta för Elias många saker, som jag inte orkar med nu, så ska Elias se att alltihop blir lättare att förstå, och att Elias inte tycker jag är så orimlig, som det nu ser ut. För jag tycker verkligen mycket om Elias. Det kan man ju göra, fast man inte förstår varandra. Kanske Elias skulle vilja be henne komma in nu? avslöt hon själv samtalet.

— Ja, sade Elias och reste sig, det ska jag. Men tänk över till i morgon vad jag säger nu: även om du inte vet vad synd och syndasorg är, efter du väl inte har några grova synder i ditt korta liv, så är ändå inte Kristus överflödig.

— Ja, men jag har fått syndernas förlåtelse, sade Eva.