Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  39. Striden.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

40. Fredag och hans far.
41. Myteri å ett engelskt fartyg och kaptenens förande till ön.  →


[ 296 ]

40.
Fredag och hans far.

Jag förmår knappt uttrycka, hur rörd jag var öfver den arma vildens förtjusning och barnsliga kärlek, då han kände igen sin från döden räddade far. Förgäfves skulle jag försöka skildra öfvermåttet af hans ömhet.

[ 297 ]Otaliga gånger sprang han ner i pirogen och derefter åter upp på land. Var han i båten, så satte han sig bredvid fadern, blottade sitt bröst och tryckte honom långa stunder intill sig, för att åter upplifva honom; derefter omfattade han hans armar och ben, som blifvit styfva och kalla af den fasta sammanbindningen och värmde samt gned dem mellan sina händer. Då jag såg detta, lät jag Fredag ta litet rom ur min flaska för att dermed gnida honom, och detta gjorde bättre verkan.

Denna tilldragelse hindrade oss att förfölja vildarnes pirog, som nu kommit nästan ur sigte. Vi kunde emellertid räkna detta som en stor lycka för oss, ty vid pass tvenne timmar derefter uppstod en förfärlig storm, som hela följande natten blåste med sådan häftighet från nordvest och följaktligen stick i stäf för de flyende, att jag svårligen kunde tro dem uppnå sin kust.

Jag återkommer likväl till Fredag, som ännu till den grad var sysselsatt med sin far, att jag icke hade mod att störa honom. Men då jag slutligen ropade honom, kom han hoppande och skrattande af glädje till mig.

Jag frågade honom om han gifvit sin far bröd. Då skakade han på hufvudet och svarade: “Nej, jag föraktlige hund, hafva uppätit alltsammans.“

Jag tog nu fram ett hvetebröd och bad honom lemna det åt sin far; honom sjelf bjöd jag litet rom, men han ville icke dricka, utan gaf i stället sin far.

Härförutan hade jag trenne drufklasar, hvilka jag likaledes gaf honom. Han hade knappt framburit dessa, då jag såg honom springa bort från pirogen liksom han blifvit häftigt förskräckt.

[ 298 ]Han ilade med sådan hastighet, att jag snart förlorade honom ur sigte, ty han var en af de mest snabbfotade varelser, jag någonsin sett. Jag ropade honom flera gånger, men han hörde icke på mig, utan fortfor att springa med samma skyndsamhet.

Efter vid pass en fjerdedels timma såg jag honom återkomma, men mindre fort än han sprungit bort. Då han nalkades, märkte jag, att han gick långsammare, emedan han bar något i handen.

Vid närmare påseende fann jag att han varit hemma, för att hemta tvenne bröd och en kruka med friskt vatten åt sin far.

Bröden gaf han åt mig, men bjöd sin far dricka af vattnet. Som jag var törstig, tog jag mig några klunkar, och bad honom äfven låta spanioren få dricka, emedan denne var i lika stort behof deraf som någon af oss. Denne gaf jag äfven ett af de bröd, som Fredag hemtat.

Den arme mannen, som i sjelfva verket var mycket försvagad, hvilade nu i skuggan af ett stort träd; hans leder voro styfva och svullna af de band, hvarmed man så obarmhertigt fängslat honom.

Då jag nalkades honom, betraktade han mig med ett uttryck af tacksamhet, som icke låter sig beskrifvas; han försökte äfven tre till fyra särskilda gånger att resa sig upp, men var icke i stånd dertill. Jag bad honom derföre att sitta stilla och tillsade Fredag, att gnida hans ben med rom, liksom han gjort med sin far.

Under det Fredag sålunda sysslade med spanioren, märkte jag, att han oupphörligt vände hufvudet till sin [ 299 ]far, för att se, om han ännu vore qvar på samma plats, der han lemnat honom.

Slutligen då han icke mer såg till honom, steg han upp, utan att säga ett ord, och ilade fram med en sådan hastighet, att han tycktes sväfva öfver marken; då han likväl kom närmare, märkte han, att hans far lagt sig, för att bättre hvila.

Nu återkom han i ögonblicket, och jag bad spanioren tillåta Fredag, att leda honom till båten, i hvilken jag ämnade föra dem till vår boning.

Fredag deremot, som var en stark yngling, tog honom på sina axlar och bar honom till båten samt nedsatte honom varsamt tätt intill sin far, hvarefter han rodde längs efter kusten, till hamnen, der han lemnade vår båt, för att hemta vildarnes qvarlemnade pirog.

Våra båda gäster voro ännu så svaga, att jag måste göra ett slags bårstol, på hvilken vi förde dem ända till den yttre förskansningen kring slottet. De voro likväl icke i stånd att klifva öfver muren, och jag kunde icke förmå mig att bryta ner en del af den.

Det återstod mig derföre ingen annan utväg, än att uppföra ett provisionelt tält, och med Fredags biträde var detta snart gjordt.

Sedan vi här tillagat tvenne bäddar af rishalm, öfver hvilka vi utbredde dubbla täcken, nedlade vi på dem våra gäster, hvilka på alla sätt betygade oss sin tacksamhet.

Nu var min ö befolkad; jag tyckte mig vara rik på undersåtare, och anställde ofta den för mig smickrande betraktelsen, att jag liknade en konung. För det första var ön min obestridliga egendom, och för det andra hade [ 300 ]jag endast trogna undersåtare, — en lott, hvaråt icke alla konungar kunna glädja sig.

Jag kunde således betrakta mig som suverän herre och lagstiftare, ty en hvar hade mig att tacka för sitt lif, och alla voro färdiga att offra lif och blod för mig, ifall nöden så fordrade.

Det märkligaste häri var, att jag egde tre undersåtare, men alla af olika religion. Min tjenare Fredag var nemligen protestant, hans far en afgudadyrkare och menniskoätare, och spanioren en papist. Jag nämner likväl i föregående, att jag medgaf en fullständig samvetsfrihet.

Så snart jag fört mina båda befriade fångar i säkerhet, började jag tänka på anskaffandet af munförråd, och att börja med lät jag Fredag slagta en get och derefter koka en soppa, som, jag kan försäkra mina läsare derom, icke var att grina åt.

Som denna kokning verkställdes ute på fältet, (ty jag gjorde aldrig upp eld inom förskansningen) så bar jag in alltsammans i det nya tältet, der jag sjelf tog plats mellan mina gäster och deltog i deras måltid.

Jag stärkte och muntrade dem så godt jag kunde, och Fredag tjenade mig som tolk så hos sin far som spanioren, hvilken temligen bra talade vildarnes språk.

Dagen derefter tillsade jag Fredag, att begrafva de fallne, hvilka annars skulle förpestat luften. Jag bad honom derefter, att äfvenledes nedgräfva lemningarne efter deras förfärliga måltid, som ännu lågo kringspridda på marken, ty sjelf hade jag omöjligt kunnat göra det, och jag tror mig till och med ur stånd att fördraga åsynen af dem.

[ 301 ]Härefter började jag inlåta mig i åtskilliga samtal med mina nya kamrater och bad Fredag fråga sin far, hvad han tänkte om de vildar, som undflytt oss, och om vi behöfde frukta, att de skulle återkomma med så stora stridskrafter, att vi icke blefve i stånd att värja oss.

Hans första åsigt var, att de gått till botten under den häftiga stormen, hvilken fortfor att rasa under hela den derpå följande natten, eller att de drifvits i sydlig riktning till kusten, der de voro lika så säkra att blifva uppätna, som att drunkna, ifall de lidit skeppsbrott. Men hvad de ämnade företaga sig, i händelse de helskinnade uppnådde deras kust, visste han icke att säga; enligt hans tanka voro de så utomordentligt förskräckta öfver vårt anfall, öfver dånet och verkan af våra skjutgevär, att de troligen skulle inbilla sina landsmän, att deras kamrater icke fallit för menniskohänder, utan för himmelens eld, och att de båda varelser, som visat sig för dem, voro tvenne englar eller onda andar, hvilka nedstigit på jorden att utrota dem, men icke menniskor, som de sjelfva. Han vore så mycket mera böjd att tro detta, emedan han hört dem ropa till hvarandra, att de icke kunde begripa, huru en menniska vore i stånd, att slunga eld och tala med åskans toner samt döda på ett så stort afstånd, utan att ens lyfta upp handen. Den gamle vilden hade äfven rätt häri; ty allt ifrån denna tid, hvilket jag sedermera på annat sätt erfor, hafva icke vildarne af denna nation mera vågat landstiga på min ö. De blefvo nemligen till den grad förskräckta af sina återkomna landsmäns berättelser, att de fullt och fast trodde, att den, som landade vid denna ö, blefve förtärd af himmelens eld.

[ 302 ]Som jag likväl då icke visste detta, sväfvade jag lång tid bortåt i ständig oro, och var derföre oupphörligt på min vakt. Emellertid voro vi nu fyra, hvarföre jag icke fruktat att draga i härnad mot hundratals vildar.

Sedan likväl en längre tid förflutit, utan att någon båt lät se sig, försvann min fruktan för deras återkomst, och jag började åter grubbla på min resa till fasta landet, isynnerhet då Fredags far försäkrade mig, att man för hans skull, säkerligen skulle emottaga mig på det gästvänligaste sätt.

Jag uppskjöt likväl utförandet af mitt projekt, sedan jag haft ett allvarsamt samtal härom med spanioren, och derigenom erhållit visshet, att sexton af hans kamrater, såväl portugisare som spaniorer, hvilka lidit skeppsbrott och räddat sig vid vildarnes kust, ännu lefde der, visserligen i godt förhållande till infödingarne, men deremot i ganska klena omständigheter hvad deras existens och tillfredsställandet af deras behof beträffade. Jag underrättade mig hos honom angående de närmare detaljerna af deras resa, och erfor, att de tillhört ett spanskt skepp, som kom från Rio de la Plata och seglade till Havanna, der det ämnade lossa sina varor, som hufvudsakligast utgjordes af pelsverk och silfver, för att inlasta alla de europeiska varor, de kunde åtkomma. Det hade varit fem portugisiska matroser om bord, hvilka blifvit räddade ur ett skeppsbrott; straxt i början af den olycka som mötte fartyget, hade fem af deras eget folk drunknat, de öfriga hade deremot efter otaliga faror och nästan försmäktande af hunger satt foten på den kannibaliska kust, der de hvarje minut väntade att blifva uppätna.

[ 303 ]Han berättade derjemte, att de väl medfört några skjutgevär, men icke haft någon nytta af dessa, emedan deras krut blifvit alldeles förderfvadt af sjövattnet, med undantag af en helt liten qvantitet, hvilken de uppskjutit straxt efter deras landstigning, för att förskaffa sig någon föda.

Jag frågade honom, hvad han trodde att hans kamrater skulle taga sig till, och om de icke uppgjort någon plan till flykt. Han svarade, att de haft flere rådplägningar öfver denna punkt; men som de saknat icke allenast ett fartyg, utan verktyg att bygga ett sådant, hade tårar och förtviflan ständigt utgjort enda resultatet af deras öfverläggningar.

Jag frågade honom derjemte, om han trodde dem gå in på att deltaga i min flykt, och om icke ett sådant projekt lät sig realiseras, ifall de allesammans voro på min ö. Härvid tillstod jag öppet för honom, att jag mycket befarade deras förrädiska trolöshet, i händelse jag anförtrodde mitt lif i deras händer; ty tacksamhetskänslan vore icke en menskliga naturens medfödda dygd, emedan menniskorna ofta rätta sitt handlingssätt, icke efter de tjenster, man visar dem, utan efter de fördelar, de lofva sig af dem. “Det vore tvifvelsutan ganska hårdt för mig“, fortfor jag, “om jag blefve redskapet till deras befrielse, och de derefter gjorde mig till en af deras fångar i Nya Spanien, der en engelsman kan vara förvissad om sin undergång, hvilken äfven den nöd eller tillfällighet må vara, som fört honom dit. Långt hellre ville jag falla i vildarnes händer och lefvande uppätas af dem, än råka i de spanska familiares klor och släpas inför inqvisitionen.“ Jag tillade, att jag, oafsedt denna [ 304 ]fruktan, vore öfvertygad, att vi, sedan de alla kommit till ön, lätteligen skulle kunna bygga oss ett tillräckligt stort fartyg, för att antingen söderut uppnå Brasilien, eller norrut spanska kusten; skulle de deremot, sedan jag en gång gifvit dem vapen i händerna, till tack derföre släpa mig till sitt fädernesland, blefve jag illa lönad för min godhet, och mitt öde tiofaldigt förvärradt.

Han svarade med mycken öppenhjertighet, att deras belägenhet vore så usel, och de sjelfva så förvissade derom, att de säkerligen skulle afsky hvarje tanke på ett sådant belönande åt den man, som bidragit till deras räddning; i öfrigt erbjöd han sig, om jag önskade det, att tillika med den gamla vilden fara till dem, för att öfverlägga härom, och återföra deras svar; han ville endast i det fall ingå i underhandling med dem, om de högtidligt svuro honom, att erkänna min oinskränkta auktoritet som deras förman och kapten; ja, han ville låta dem aflägga en ed på de heliga sakramenterna och evangelium, att alltid uppföra sig rättskaffens mot mig, och att låta föra sig till det land, jag ville bestämma, samt att ovilkorligt underkasta sig hvarje min befallning, intilldess de framkommit till destinations-orten. Härförutan ville han i och för detta ändamål låta dem egenhändigt underteckna ett skriftligt fördrag öfver alla dessa punkter.

Sjelf förklarade han sig framför alla beredd, att icke skilja sig från mig, såvida jag icke befallte honom det, och att utgjuta sin sista bloddroppa vid min sida, i händelse hans landsmän på ett eller annat sätt skulle vilja bryta sin utlofvade trohet.

[ 305 ]Han bedyrade mig, att de allesammans voro öppenhjertiga och rättskaffens menniskor, men befunno sig i det största elände, att de voro utan kläder och vapen och icke hade andra lifsmedel, än dem vildarne af nåd och barmhertighet gåfvo dem; de hade förlorat allt hopp att återkomma till sitt fädernesland; och om jag ville hjelpa dem, vore han fullt och fast öfvertygad, att de skulle offra lif och blod för mig.

Förlitande mig på dessa försäkringar, beslöt jag afsända den gamle vilden tillika med spanioren, för att underhandla med dem. Sedan spanioren förberedt allt, till sin afresa, glorde han likväl sjelf ouppmanad en anmärkning, som å ena sidan förrådde mycken klokhet, och å den andra så stor uppriktighet, att det högeligen gladde mig, och att jag uppskjöt hans kamraters befrielse till sex månader derefter. Saken förhöll sig sålunda:

Han hade då varit nära fyra veckor hos oss, och under denna tid hade jag visat honom, på hvad sätt jag, jemte den gudomliga Försynens hjelp, sörjt för mina behof. Han hade sett mina spanmålsförråd, som visserligen voro tillräckliga för min egen person, men icke, utan den största sparsamhet, för den stora familj, jag nu hade att underhålla; skulle derföre, som han nu anmärkte, hans sexton landsmän komma till, blefve mina förråder icke tillräckliga, och ännu mindre skulle vi kunna proviantera ett fartyg, i händelse vi byggde oss ett sådant, för att segla till någon af Amerikas kristna kolonier. Han ansåg det derföre vara ändamålsenligare, om jag tillät honom och de båda andra, att upprödja ännu flere jordsträckor, för att utså all min säd, och derefter afvakta en skörd, som blefve [ 306 ]tillräcklig för alla behof; ty en hungersnöd skulle lätt åstadkomma misshälligheter och förleda hans landsmän till den tanken, att de råkat i ett vida större elände. “Ni vet ju“, fortfor han, “att ehuru Israels barn i början gladde sig åt deras afresa ur Egypten, uppreste de sig likväl slutligen mot Gud sjelf, som befriat dem, då de började sakna bröd i öknen“.

Hans omtanka var så klok, och hans råd så godt, att jag lika mycket fröjdade mig åt hans förslag, som hans trogna tillgifvenhet. Vi grepo derföre till verket, och började våra uppodlingar, med all den påföljd, våra otjenliga redskap medgåfvo. Inom fyra veckor, hade vi uppröjt en tillräcklig jordsträcka, för att utså sexton stora krukor med ris och tjugutvå spann korn, hvilket var allt hvad jag kunde umbära. Vi förvarade egentligen icke mera korn, än vi behöfde för de sex månader, efter hvilkas förlopp vi kunde inberga vår skörd, jag menar nemligen sex månader ifrån det ögonblick vi lade vårt utsädeskorn å sido; ty man får icke föreställa sig, att säden under detta himmelsstreck behöfde ligga sex månader i jorden.

Som vi nu voro tillräckligt många, att icke mer behöfva frukta för vildarne, ifall de icke anlände i stora massor, så begåfvo vi oss utan oro hvart vi ville på ön; och som vi alla ständigt tänkte på vår flykt eller befrielse, kunde vi icke, åtminstone icke jag, undgå att förbereda oss på dess förverkligande. I denna afsigt utmärkte jag redan flere träd, som tycktes mig egnade till vårt arbete, uppdrog åt Fredag och hans far att fälla dem, och öfverlemnade uppsigten och ledningen af deras göromål åt spanioren, hvilken jag [ 307 ]oförbehållsamt meddelat alla mina planer. Jag visade honom, med hvilka oerhörda ansträngningar jag förvandlat ett träd till ett bräde, och bad dem göra på samma sätt, till dess de åstadkommit omkring ett dussin ekplankor af två fots bredd, trettiofem fots längd och två till fyra tums tjocklek. Läsaren kan lätt föreställa sig, hvilket förfärligt arbete, som erfordrades härtill. På samma gång ville jag, om möjligt, öka min gethjord, och skickade i denna afsigt ena dagen Fredag och spanioren på jagt, samt gick sjelf den andra jemte Fredag, hvarmed vi fortsatte en tid bortåt. På detta sätt fångade vi tjugu killingar, hvarmed jag förökade min hjord; ty så ofta vi sköto en get, togo vi hennes ungar och inspärrade dem.

Under tiden inföll årstiden för drufvornas torkning, och då insamlade jag en så stor mängd sådana, att vi i sanning dermed kunnat fylla sextio till åttio fat, ifall vi varit i Alicante, der man brukar göra de så kallade passarilles. Dessa torkade drufvor och vårt bröd utgjorde en stor del af våra födoämnen och voro ett sundt samt ytterst smakligt näringsmedel.

Nu kom skördetiden, och vara åkerfält stodo mycket vackra. Det var väl icke den rikaste skörd, jag gjort på ön, men den var likväl så stor, att den fullkomligt motsvarade vart syftemål. Jag hade utsått tjugutvå spann korn, och vi skördade vid pass tvåhundradetjugu; äfven ris-skörden visade ett motsvarande resultat. Detta var visserligen nog för vårt lifsuppehälle intill nästa skörd, till och med om de sexton spaniorerne varit på ön; och hade vi då varit resfärdiga, skulle vårt fartyg varit tillräckligt försedt, för att [ 308 ]tillåta oss fara till hvilken trakt som helst af Amerika. Sedan vi fört in säden, började vi tillverka korgar till dess förvarande. Spanioren visade sig isynnerhet färdig häri, och tadlade mig ofta, för det jag icke begagnat detta flätverk till mina gärdslingar; men jag insåg icke nödvändigheten deraf.

Som jag nu var försedd med lifsmedel för alla de gäster jag väntade, tillät jag spanioren att bege sig till fasta landet, för att underhandla med sina dervarande kamrater. Jag gaf honom den uttryckliga befallningen, att icke medföra någon, som icke först i hans och den gamle vildens närvaro aflagt en formlig ed, att ej allenast icke på något vis skymfa eller angripa den person, hvilken han skulle träffa på ön och hvilken afsändt honom, för att verkställa deras befrielse, utan att tvärtom understödja samma person och skydda honom mot hvarje anfall, samt att dertill ovilkorligt underkasta sig hans befallningar, hvarthän de än skulle resa.

Dessa vilkor skulle skriftligen uppsättas och underskrifvas af dem. Huru skulle likväl detta vilkor kunna uppfyllas, då jag mer än väl bordt veta, att de saknade alla skrifmaterialier? Besynnerligt nog tänkte ingendera af oss härpå.

Försedd med dessa instruktioner, begaf sig spanioren å väg tillika med den gamle vilden, Fredags far, i en af de piroger, på hvilka de kommit till ön. Jag gaf hvar och en af dem en musköt och åtta skott, i det jag anbefallde dem, att noga hushålla dermed och endast i nödfall begagna dessa vapen.

Alla dessa bestyr hade ett utomordentligt behag för mig, ty de voro ju de första mått och steg jag [ 309 ]vidtog i hopp att slutligen (efter tjugusju år och några dagar) höra min befrielsetimma slå. Jag försåg dem äfvenledes med en tillräcklig qvantitet bröd och russin, såväl till deras eget behof som för spaniorens kamraters uppehälle under en åtta dagar derefter; lät jag dem tåga af, önskade dem lycklig resa och afgjorde med dem, att de vid återkomsten skulle ge mig en viss signal, hvarpå jag skulle känna igen dem, innan de uppnått ön.