Diana (1904)/Del 2/Kapitel 23
XXIII.
HVARI DET VISAR SIG ATT HERR DE SAINT-LUC ÄR EN TACKSAM MÄNNISKA.
Dagen efter den, då herr de Monsoreau hade visat en så bedröflig uppsyn till hertigen af Anjou taffel, att han fick tillåtelse att gå till hvila före måltidens slut, steg öfverhofjägmästaren upp mycket tidigt och gick ned på slottsgården.
Han ville uppsöka ridknekten, som han förut hade träffat, och försöka att få veta någonting om Rolands vanor.
Grefve de Monsoreau hade tur med sig. Han gick direkte till det stora stallet, där fyrtio präktiga hästar af hjärtans lust tuggade provinsens hö och hafre, och han såg sig omkring efter Roland.
Hästen stod på sin plats och åt med den friskaste matlust.
Därnäst såg herr de Monsoreau sig om efter ridknekten.
Denne stod med korslagda armar och såg på, medan hans herres hästar konsumerade sin vanliga ranson.
— Hör på, min vän, sade grefven till honom, bruka alla hertigens hästar vända om till stallet på egen hand? Dresseras de kanske att göra det?
— Nej, herr grefve, svarade ridknekten, hvarför frågar ni så?
— Därför att Roland gjorde det i går.
— Det var ingenting förvånande, herr grefve. Roland är ett märkvärdigt klokt djur.
— Ja, det såg jag genast, förklarade Monsoreau. Har det händt förut?
— Nej! Roland rides vanligen af hertigen själf, som är en skicklig ryttare och inte blir afkastad så lätt.
— Roland kastade inte heller mig ur sadeln, min vän, sade grefven stött öfver att en ridknekt kunde tro, att han, Frankrikes öfverhofjägmästare, ej kunde hålla sig kvar i sadeln, jag har visserligen inte hertigens kroppsstyrka, men jag kan i alla fall sköta mig som ryttare. Nej, jag hade bundit Roland vid ett träd, medan jag gick in på ett skogvaktareboställe, men då jag kom ut igen, var hästen försvunnen. Jag trodde först, att den var stulen, eller att någon hade velat spela mig ett spratt genom att föra den tillbaka hit — det var därför jag vid min återkomst frågade, hvem som hade fört hit den.
— Roland kom igen ensam, så som hofmästaren hade den äran att säga herr grefven i går.
— Det är verkligen märkvärdigt, sade Monsoreau.
Han stod en stund tankfull och tyst. Sedan sade han:
— Hans höghet rider ofta den där hästen, sade ni?
— Innan den sista stora transporten kom, red han den nästan hvarje dag.
— Kom hans höghet sent hem i går?
— Ungefär en timme före er, herr grefve.
— Hvilken häst red han? En rödbrun med hvita fötter och stjärna i pannan?
— Nej, svarade ridknekten, i går red hans höghet Isolin som står här.
— Var det någon af hans följeslagare, som red en sådan häst som den jag nyss beskref?
— Jag vet ingen, som har en dylik.
— Godt! Tack skall ni ha! sade Monsoreau med en viss otålighet öfver att ej komma raskare framåt med sina spaningar. Sadla nu Roland åt mig.
— Vill herr grefven nödvändigt rida den hästen?
— Ja! Eller har hertigen möjligen befallt, att jag inte får begagna den?
— Visst inte, herr grefve! Hans höghets stallmästare har tvärtom sagt till, att hela stallet skall stå till herr grefvens disposition.
Det var ju alldeles omöjligt att hysa något agg mot en furste, som visade så mycken omtanke och välvilja.
Herr de Monsoreau nickade åt ridknekten, som genast lade sadeln på Roland.
När hästen var sadlad, tog ridknekten honom ur spiltan, ledde honom till grefven och lämnade tyglarna i dennes hand.
— Hör nu väl på och svara på mina frågor, sade Monsoreau.
— Jag hör, herr grefve.
— Huru mycket har du i årlig lön?
— Tjugu dukater, herr grefve.
— Nå — skulle du ha lust att förtjäna denna summa tiodubblad med ens?
— Naturligtvis! Men huru skulle det gå till? frågade karlen.
— Tag reda på hvem det var, som i går red en rödbrun häst med hvita fötter och stjärna i pannan.
— Det blir inte så lätt, herr grefve! Det kommer så många herrar på besök till hans höghet.
— Ja, men tvåhundra dukater ä' en tillräckligt stor summa, för att man måste göra sig en smula besvär med att förtjäna dem.
— Ja visst, herr grefve, och jag skall i alla fall bjuda till.
— Jag tycker om din beredvillighet. Här har du tio dukater så länge som uppmuntran. Du ser, att du i alla händelser inte besvärar dig för ingenting.
— Tack, herr grefve!
— Godt! Och, nu säger du till hertigen, att jag har begifvit mig ut att rekognoscera skogen i och för jakten, som han har befallt mig att anordna.
Just som dessa ord gingo öfver Monsoreaus läppar, hördes steg bakom honom och han vände sig om.
— Herr de Bussy! utbrast han.
— Nej, men se! Goddag, herr de Monsoreau! sade Bussy. Är ni i Angers? Det var då märkvärdigt!
— Och ni också, herr de Bussy? Det påstods ju, att ni var sängliggande sjuk?
— Sjuk är jag verkligen, svarade Bussy. Min läkare har anbefallt mig absolut hvila, och jag har icke varit utom stadens portar på en hel veckas tid. Aha — ni ämnar rida Roland, ser jag! Den hästen har jag sålt till hertigen af Anjou, och han är så belåten med affären, att han nästan dagligen rider honom själf.
Monsoreau bleknade.
— Ja, det kan jag nog tro, svarade han, det är ett ypperligt djur.
— Och det har ni upptäckt så här vid första ögonkastet? sade Bussy.
— Jag talar af erfarenhet, svarade grefve de Monsoreau, jag red Roland i går.
— Och det gaf er lust att rida honom om igen i dag?
— Ja, svarade grefven.
— Ursäkta — jag tyckte, att ni talade om jakt då jag kom, sade Bussy.
— Hertigen vill ha en hjortjakt.
— Jag har hört, att det skall finnas hjort i öfverflöd här i trakten.
— Det finns det nog.
— Åt hvilket håll ämnar ni spåra upp villebrådet?
— Bortåt Méridor,
— Aha! sade Bussy och blef mycket blek.
— Vill ni följa med mig ut på rekognoscering? frågade Monsoreau.
— Nej, tack! svarade Bussy artigt. Jag går och lägger mig i stället, jag känner att febern börjar igen.
— Hvad nu? ropade i detsamma en klar röst från ingångsdörren, har herr de Bussy stigit upp utan min tillåtelse?
— Det är min doktor, sade Bussy. Nu kan jag vara viss om att få en uppsträckning. Adjö, herr grefve! Var rädd om Roland!
— Ni kan vara lugn.
Bussy lämnade stallet och öfverhofjägmästaren steg i sadeln.
— Hur står det till? frågade doktor Rémy hastigt sin patient. Ni är så blek, herr grefve, att till och med jag skulle kunna tro er vara sjuk.
— Vet du, hvart han ämnar sig? frågade Bussy.
— Nej!
— Till Méridor.
— Har ni någonsin hoppats att han inte skulle bege sig dit?
— Ack, min Gud — hvad skall väl nu tilldraga sig där efter det som hände i går?
— Grefvinnan nekar naturligtvis för allt.
— Men han såg oss ju!
— Hon kommer att påstå, att han såg galet!
— Det har hon inte styrka till!
— Å, herr grefve — är det verkligen möjligt, att ni inte känner kvinnorna bättre än så?
— Jag känner mig riktigt sjuk, Rémy.
— Det ser jag. Gå nu in! Och sedan ordinerar jag…
— Hvad då?
— En grundlig frukost med hönspastej, skinka och kräftomelett.
— Jag är inte det minsta hungrig.
— Ännu ett skäl för mig att ordinera den starka frukosten!
— Jag har en aning om, att den eländige Monsoreau ställer till något tragiskt uppträde på Meridor! Och jag tror, att jag borde ha antagit hans förslag att följa med.
— Hvad skulle det ha tjänat till?
— Jag kunde ha varit ett stöd för Diana.
— Å, ni skall få se, att grefvinnan Diana reder sig på egen hand, herr grefve. Och eftersom ni måste göra detsamma, så är det bäst att ni följer med mig. Man bör inte få se er uppe och ute. Hvarför steg ni upp utan min tillåtelse?
— Jag var så orolig, jag kunde inte uthärda längre.
Rémy höjde på axlarna. Han tog Bussy med sig in och placerade honom inom slutna dörrar vid ett rikhaltigt frukostbord, under det att herr de Monsoreau red ut från Angers genom samma stadsport som dagen förut.
Grefven hade haft sina skäl för att begära Roland om igen. Han ville förvissa sig om, huruvida det var af slump eller vana som denne häst, hvars ovanliga klokhet prisades af alla, hade fört honom till parkmuren vid Méridor.
Och därför lät han sin springare få lösa tyglar.
Roland svek icke sin ryttares förväntan.
Så snart han kom ut genom stadsporten, tog han af åt vänster. Herr de Monsereau lät honom hållas. Så vek han af åt höger, och herr de Monsoreau lät honom fortfarande följa sin egen vilja.
Roland trafvade framåt på den vackra, blomstrande stigen. Så bar det af inåt småskogen och därefter in bland de höga träden. Ju närmare han kom Méridor, desto lifligare blef hans lopp. Slutligen öfvergick hans traf till galopp och efter fyrtio eller femtio minuters, förlopp befann sig herr de Monsoreau precis på samma plats som dagen förut.
Men nu var där fullkomligt ensligt och tyst. Där hördes intet gnäggande, ingen häst syntes till, hvarken fri eller bunden.
Herr de Monsoreau hoppade ur sadeln. Men för att vara säker om att slippa återvända till fots, höll han tygeln öfver armen, medan han klättrade upp på muren.
Men det var lika ensligt och tyst inuti parken som utanför.
Det enda han såg var några rådjur, som gingo omkring på de vidsträckta gräsmattorna; i de ändlösa alléerna syntes ingen och intet.
Herr de Monsoreau insåg, att det skulle vara utan det minsta gagn att förlora sin tid genom att spionera på dem, som utan tvifvel hade blifvit varnade och skrämda genom hans åsyn dagen förut, och därför antingen hade inställt sina möten, eller också valt en annan mötesplats. Han steg åter till häst, vek af på en smal stig och kom efter en kvarts timmes ridt fram till barriären vid bron.
Baronen de Méridor måste låta piska sina hundar för att hålla dem i styr, då grefven red öfver bron.
När baronen såg, att det var hans svärson som kom, gick han honom till mötes med ceremoniös artighet.
Diana satt under ett af slottsgårdens stora, ståtliga träd och läste poesi. Hennes trogna följeslagerska Gertrude satt bredvid henne och sydde.
Sedan grefven hade hälsat på sin svärfar, fick han se de båda kvinnliga gestalterna.
Han hoppade af hästen och styrde sina steg mot den plats, där de befunno sig.
Diana reste sig, gick honom till mötes tre steg och hälsade honom med en allvarlig bugning.
— Hvilket lugn! Eller rättare sagdt hvilken falskhet! mumlade grefven för sig själf. Men jag vill lofva, att jag skall röra upp en storm i detta lugna. vatten!
En lakej kom och tog emot hästen. Sedan öfverhofjägmästaren hade kastat tyglarna till honom, sade han till Diana:
— Vill ni förunna mig ett par minuters samtal, madame?
— Gärna, herr grefve, svarade Diana.
— Gör ni oss den äran att ta er bostad här på slottet? frågade baronen.
— Ja, åtminstone tills i morgon,
Baron de Méridor gick att själf öfvervaka, att hans svärsons rum blef ordnadt i enlighet med alla gästfrihetens lagar.
Monsoreau bjöd Diana att återtaga den plats, hon nyss hade lämnat, och tog själf Gertrudes stol, under det att han betraktade Diana med en blick, som kunde ha skrämt den modigaste man.
— Hvem var det, som promenerade tillsammans med er i parken i går afton, madame? frågade han.
Diana såg upp på sin man med klar och oskyldig blick.
— Vid hvilken tid? frågade hon med en ton, som tack vare hennes själfbehärskning icke uttryckte den minsta sinnesrörelse.
— Vid sextiden.
— Åt hvilket håll?
— Bortåt småskogen.
— Det var antagligen någon af mina väninnor, men icke jag som promenerade där.
— Det var ni, madame, förklarade Monsoreau.
— Huru kan ni veta det? frågade Diana.
Monsoreau blef helt förbluffad öfver denna fråga och fann icke ett enda ord till svar. Men snart tog vreden öfverhand öfver hans häpnad.
— Säg mig hans namn!
— Hvilkens?
— Den mans, som promenerade tillsammans med er.
— Det kan jag ju inte göra, eftersom det inte var jag, som promenerade.
— Det var ni och ingen annan, säger jag er, utropade Monsoreau och stampade med foten i marken.
— Ni misstar er, herr grefve, svarade Diana kallt.
— Hur vågar ni neka, när jag såg er med mina egna ögon?
— Å! Ni såg det själf, säger ni!
— Ja, madame, jag såg det själf. Och hur kan ni neka för att det var ni, när det inte finns någon annan dam här på Méridor.
— Ni misstar er återigen, herr grefve. Jeanne de Brissac är här.
— Madame de Saint-Luc?
— Ja, min väninna madame de Saint-Luc.
— Och herr de Saint-Luc?
— Han öfverger naturligtvis inte sin hustru. De ha gift sig af kärlek, som ni vet. Och det var mycket säkert dem ni såg i går.
— Det var inte herr de Saint-Luc och hans hustru. Det var ni! Jag kände mycket väl igen er, men inte honom, Jag skall likväl göra bekantskap med honom, det svär jag dyrt och heligt!
— Ni envisas att påstå, att det var jag?
— Jag kände igen er röst, då ni skrek till af förskräckelse.
— När ni återfår edra sinnens fulla bruk, skall jag gärna höra hvad ni har att säga, förklarade Diana. Men för närvarande tror jag det är bäst, att jag går.
— Nej, ni stannar här, sade Monsoreau och fattade Diana i armen.
— Här kommer herr de Saint-Luc och hans grefvinna, sade Diana lugnt. Jag hoppas, att ni behärskar er inför dem.
Och herr de Saint-Luc och madame Jeanne närmade sig verkligen, ditlockade af middagsklockans ljud. Det tycktes, som om man endast hade afvaktat herr de Monsoreaus ankomst för att sätta sig till bords.
Det unga paret kände genast igen herr de Monsoreau, och som de förstodo, att deras närvaro måste befria Diana från en obehaglig situation, påskyndade de sina steg.
Madame de Saint-Luc gjorde en ceremoniös bugning för herr de Monsoreau.
Saint-Luc räckte honom hjärtligt sin hand.
Man utbytte åtskilliga artigheter. Därefter lät Saint-Luc sin hustru ta herr de Monsoreaus arm, under det att han själf bjöd armen åt Diana, hvarpå de båda paren begåfvo sig in i matsalen.
Man dinerade redan klockan nio förmiddagen på Méridor. Det var ett gammalt bruk från Louis XII:s tid, hvilket baron de Méridor hade bibehållit oförändradt.
Herr de Monsoreau placerades mellan Saint-Luc och grefvinnan Jeanne. Diana satt mellan Saint-Luc och baron de Méridor — genom en skicklig manöver af madame de Saint-Luc hade hon blifvit skild från sin mans grannskap.
Samtalet var gemensamt och rörde sig naturligtvis omkring hertigens ankomst till Angers och den uppståndelse, som denna tilldragelse hade åstadkommit i provinsen.
Monsoreau skulle gärna ha velat föra andra ämnen på tal, men alla hans försök gingo om intet. Icke därför att Saint-Luc icke svarade på hans ord, utan tvärtom. Han öfveröste den ursinnige äkta mannen med en sådan ström af vältalighet och lekande skämt, att Diana därigenom mycket väl kunde bevara en ihållande tystnad, utan att detta väckte någon uppmärksamhet. Hon tackade också den talföre vännen med en och annan betydelsefull blick.
— Den där Saint-Luc är ju en ordentlig idiot, han sladdrar som en skata, tänkte Monsoreau inom sig. Om han har reda på min hustrus hemlighet, så blir det inte svårt att locka ur honom det jag vill veta.
Herr de Monsoreau kände icke Saint-Luc, emedan han hade kommit till hofvet just då den nygifte mannen lämnade det.
På grund af sin öfvertygelse om den unge ädlingens användbarhet, svarade han honom nu emellertid på ett sätt, som fördubblade Dianas glädje och framkallade ett allmänt lugn.
För öfrigt skickade Saint-Luc allt emellanåt menande blickar till madame de Monsoreau, och i dem lästes det tydligt:
— Var lugn, madame — jag har en ypperlig idé!
I nästa kapitel få vi närmare kännedom om herr de Saint-Luc's plan.