Djungelboken/Kapitel 07

←  Mowglis sång

Djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson Den vita sälen

Lukannon  →

Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken.

DEN VITA SÄLEN.

O, sov du, min lilla, nu natten sig sänker,
och svart blir det vatten, som glänste så grönt.
Se, månljusets silver på vågkammar blänker,
och djupt ned i vågdalen ligga vi skönt.
Bland böljor som ila, så ljuv blir din vila,
kryp ned, lilla simlabb, och slumra i ro!
Ej storm skall dig störa, ej haj dig förgöra:
du sover i vaggande sjöarnas bo!

Sälvaggsång.

Allt det här tilldrog sig för åtskilliga år sedan på en plats kallad Novastoshnah, på nordöstra udden av S:t Paulsön, långt, långt bort i Behrings hav. Limmershin, vintergärdsmygen, berättade mig historien, då han, driven av stormen, slog ned i riggen på en ångare, som gick på Japan, och jag hade tagit ned honom i min hytt och givit honom värme och mat ett par dagar, tills han var i stånd att flyga tillbaka till S:t Paulsön. Limmershin är nog en konstig liten fågel, men han kan dock tala sanning.

Ingen kommer till Novastoshnah utom för affärer, och det enda folk, som har regelbundna affärer på platsen, är sälfolket. De komma under sommarmånaderna i hundra och åter hundra tusental från det kalla grå havet; ty Novastoshnahstranden erbjuder sälar större bekvämligheter än någon annan plats i hela världen. Sjö-Snapp visste det, och varje vår simmade han, varhelst han än befann sig — simmade som en torpedbåt rakt på Novastoshnah och slogs där under en månads tid med sina kamrater om en god plats på klipporna, så nära havet som möjligt. Sjö-Snapp var femton år gammal, en väldig gråpälssäl med nästan en riktig man på skuldrorna och långa, otäcka betar. Då han lyfte sig upp på framlabbarna, räckte han mer än fyra fot över marken, och hans vikt, om någon hade varit nog djärv att väga honom, skulle ha varit nära sjuhundra skålpund. Han var ärrig över hela kroppen efter vilda strider, men han var alltid beredd att börja en ny. Han brukade vända huvudet åt ena sidan, liksom vore han rädd att se sin fiende i ansiktet; men så sköt han fram som en blixt, och när de väldiga tänderna sutto ordentligt fast i den andra sälens nacke, kunde denna få ge sig i väg, om han ville, men någon hjälp av Sjö-Snapp fick han sannerligen inte. Dock hade Sjö-Snapp aldrig jagat en sårad säl, ty det stred mot Strand-Reglerna. Han ville endast ha utrymme vid havet för sin barnskara; men då det fanns fyrtio eller femtio tusen andra sälar, som jagade där för varje vår, kan man förstå, att det var ett förskräckligt visslande, skällande, rytande och frustande på stranden. Från en liten höjd, kallad Hutchinsonhöjden, hade man utsikt över ett tre och en halv mil långt område, och detta var betäckt av kämpande sälar, och bränningarna voro fullpackade med huvuden av andra sälar, som skyndade mot land för att få vara med om slagsmålen. De slogos i brottsjöarna, de slogos på sanden, och de slogos på barnkamrarnas blanknötta basaltklippor, ty de voro precis lika dumma och bråkiga av sig som människor. Deras hustrur kommo aldrig till ön förrän sent i maj eller tidigt i juni, ty de hade inte lust att låta slita sig i stycken. De unga sälarna på två, tre och fyra år, som ännu ej hade bildat eget hushåll, tågade omkring en halv mil inåt land, tvärs igenom de kämpandes led, och tumlade omkring under lek på sanddynerna i flockar och legioner och nötte bort varenda liten bit av grönt, som stack upp. De gingo under namn av »holluschickie» — ungkarlarna — och det fanns av dem kanske två eller tre hundra tusen ensamt vid Novastoshnah.

Sjö-Snapp hade just slutat sitt fyrtiofemte slagsmål en vår, då Matkah, hans milda, blanka blidögda hustru, kom upp ur havet; och han högg henne i nackbastet och kastade ned henne på det område han utvalt, i det han barskt sade:

»Sen som alltid! Var har du hållit hus?»

Sjö-Snapp brukade aldrig äta någonting under de fyra månader han stannade på stranden, och därför var han vanligtvis vid dåligt humör. Matkah förstod, att det inte var värt att svara. Hon såg sig omkring och kuttrade inställsamt:

»Nej, men så omtänksamt av dig! Du har i år återtagit den gamla platsen.»

»Jo, jag skulle tro det! sade Sjö-Snapp. »Se på mig!»

Han var sargad och blödde på tjugu ställen; ett öga var nästan bortslitet och hans sidor voro rivna i trasor.

»O, ni karlar, ni karlar!» sade Matkah och fläktade sig med baklabben. »Varför kunna ni inte vara förståndiga och i godo komma överens om platserna? Du ser ut som om du varit i slagsmål med Dödar-Valen.»

»Jag har inte gjort annat än slagits sedan mitten av maj. Stranden är olycksaligt packad den här säsongen. Jag har stött på minst hundra sälar från Lukannonstranden, som varit på jakt efter bostäder. Varför kan inte folk stanna där de höra hemma?»

»Ja, jag har ofta tyckt, att vi skulle ha det mycket trevligare, om vi uppsökte Utterön i stället för den här överbefolkade platsen», sade Matkah.

»Bah, endast holluschickie bege sig till Utterön. Om vi sökte oss dit, skulle man påstå, att vi vore rädda. Vi måste hålla vårt anseende uppe, min vän.»

Sjö-Snapp sänkte stolt sitt huvud mellan de feta axlarna och låtsade ta sig en lur på ett par minuter, men hela tiden höll han skarp utkik om någon anledning till strid skulle erbjudas. När alla sälarna och deras hustrur vore i land, kunde man höra deras skrik miltals ut på havet genom den hårdaste storm. Lägst räknat fanns där över en miljon sälar på stranden — gamla sälar, sälmödrar, späda barn och holluschickie, brottande, knuffande, bölande, kravlande och lekande med varandra — promenerande ned till havet och återvändande i troppar och regementen, sträckande ut sig på varje fotsbredd mark, så långt blicken kunde nå; och förande skärmytslingar i brigader borta i dimman. Det är nästan alltid dimmigt vid Novastoshna, undantagandes någon gång då solen tittar fram och låter allting stråla en stund i klar regnbågsglans.

Kotick, Matkahs unge, var född mitt i all denna oreda, och han bestod av bara huvud och axlar, med bleka, vattniga blå ögon, som små sälar alltid ha; men det fanns någonting i hans hud, som kom hans mor att mycket noga granska honom.

»Sjö-Snapp, du», sade hon till slut, »vår pojke håller på att bli vit!»

»Tomma musselskal och torrt sjögräs!» fräste Sjö-Snapp. »Har du någonsin i världen hört talas om en vit säl?»

»Jag rår inte för det», sade Matkah, »men nu håller det i alla fall på att bli en.»

Och så sjöng hon den dämpade, gnolande sälvisa, som alla sälmödrar sjunga för sina små:

Som sex veckors grabb får du simma först,
du eljest till bottnen kan gå.
Och storm mot land, och valens tand
är farligt för sälbarn små.

Är farligt för små, små sälabarn,
så lätt kan det bli deras grav.
Men håll dig på mark, så växer du stark,
du barn av det Öppna Hav!

Naturligtvis förstod inte den lilla bytingen orden till en början. Han tultade och kravlade vid sin mors sida och lärde att hålla sig ur vägen, när hans far slogs med en annan säl och de båda stridande rullade och vrålade upp och ned för de slippriga klipporna. Matkah brukade ge sig ut i sjön för att skaffa någonting att äta, och den lille fick vara utan mat i två hela dygn, men sedan åt han allt vad han förmådde och växte och frodades. Det första han gjorde var att kravla sig inåt land, och där träffade han på tusentals andra småbarn, och de lekte tillsammans som hundvalpar, lade sig att sova i den rena sanden och började leka på nytt. De äldre gifta togo ingen notis om dem, och holluschickie höllo sig inom sina egna områden, så att småttingarna hade riktigt trevliga lekstunder. När Matkah kom hem igen från sitt djupvattensfiske, brukade hon bege sig raka vägen till lekplatsen och locka som en tacka på sitt lamm och vänta, tills hon hörde Kotick bräka. Då satte hon kurs rakaste vägen åt hans håll, flaxande med sina framlabbar och kastande ungarna över ända till höger och vänster. Det var alltid några hundra mödrar på jakt efter sina små på lekplatserna, och barnen höllos minsann varma; men som Matkah brukade säga till Kotick: »Så länge du inte vältrar dig i dypölar och blir skabbig eller får grov sand i ett sår eller en rispa, och bara du inte ger dig ut att simma, när det går hög sjö, går det ingen nöd på dig här.»

Små sälar kunna inte simma, lika litet som små människobarn, men de känna sig mycket olyckliga, tills de hunnit lära sig konsten. Första gången Kotick gick ned till sjön, förde honom en våg ut på djupet, och hans stora huvud sjönk ned och de små bakfötterna flöto upp, och han skulle ha gått till bottnen, alldeles så som hans mor hade sjungit för honom i visan, om inte nästa våg hade slungat honom tillbaka igen. Efter den betan lärde han sig att ligga i en strandpöl och låta vågsvallet nätt och jämnt spola över hans kropp och lyfta upp honom, medan han paddlade; men han var alltid uppmärksam på stora vågor, som kunde bli farliga. I fjorton dagar höll han på att lära sig begagna labbarna, och under hela tiden plumsade han i och upp ur vattnet, hostade och grymtade, kravlade sig upp på stranden och tog sig en liten tupplur i sanden och gick ned igen, tills han slutligen fann, att vattnet var hans rätta element. Det är lätt att föreställa sig, hur roligt han hade med sina kamrater, då han dök ned bland dyningarna eller red på toppen av en brottsjö och kom i land under förskräckligt brusande och fräsande, när den väldiga vågen vräktes långt upp på stranden; eller då han reste sig på sin stjärt och rev sig i huvudet, som gammalt folk gjorde, eller lekte »Jag är slottets kung» på de hala, tångbevuxna skären, som nätt och jämnt stucko upp ur vågsvallet. Ibland kunde han se en smal fena, lik en stor hajfena, driva fram längs kusten, och han visste, att det var »Dödarvalen», Späckhuggaren, som äter upp sälungar, när han kan komma åt; Kotick satte då i väg mot stranden som en pil, och fenan avlägsnade sig helt beskedligt, som om den alls icke hade spanat efter någonting.

Mot slutet av oktober började sälarna lämna S:t Paul och gå ut på djupvatten, i familjer eller stammar, och nu slogs man inte längre om barnkamrarna, och holluschickie fingo leka varhelst det behagade dem. »Nästa år», sade Matkah till Kotick, »blir du en holluschickie, men i år måste du lära dig att fånga fisk.»

De begåvo sig tillsammans ut på Stilla havet, och Matkah visade Kotick, hur han skulle sova på rygg med fötterna neddragna utefter sidorna och den lilla nosen nätt och jämnt över vattnet. Ingen vagga är så bekväm som Stilla havets långa, gungande dyningar. När Kotick kände det sticka och klia i skinnet över allt på kroppen, talade Matkah om för honom, att det var därför att han började lära sig »få känning av vattnet», och att de där kliande och stickande känslorna betydde annalkande fult väder, och han måste då simma hårt och söka komma undan det. »Inom kort», sade hon, »har du nog lärt dig att simma riktigt bra, men ännu så länge vilja vi följa Sjö-Galt, ty han är mycket vis.» Ett tumlarestim färdades fram under dykningar upp och ned i vattnet, och lille Kotick följde dem så gott han kunde. »Hur kunna ni veta, vart ni skola gå?» frågade han flämtande. Stimledaren rullade med vitögonen och dök ned. »Det sticker i min stjärt, unge vän», sade han. »Det betyder, att en storm blåst upp bakom mig. Skynda på! När du befinner dig söder om Sega Vattnet (han menade ekvatorn) och det sticker i din stjärt, så betyder det, att stormen är framför dig och att du måste styra norrut. Skynda på! Vattnet känns dåligt här.»

Det var en av de många, många saker, Kotick fick lära sig, och han lärde sig ständigt någonting nytt. Matkah undervisade honom i konsten att följa torsken och hälleflundran utefter de undre havsbankarna och att vrida ut tonfisken ur hans håla bland tången; att speja ut vrak, som lågo på hundra famnars djup, och att som en gevärskula rusa in genom en styckeport och ut genom en annan som fiskarna gjorde; att dansa på vågtopparna, när blixtar ljungade över himlavalvet, och att artigt vifta med labbarna åt den stubbstjärtade albatrossen och fregattfågeln, när de seglade med vinden; att hoppa tre eller fyra fot över vattnet som delfinen, med fötterna tätt utmed sidorna och stjärten böjd; att låta flygfisken vara, alldenstund han bara består av ben; att slita bort ryggbiten på en torsk i full fart på tio famnars djup och att aldrig stanna och titta på ett fartyg och i synnerhet inte på en roddbåt. Vad Kotick efter sex månader icke visste om djupvattensfiske, var inte värt att veta, och under hela tiden satte han ej en enda gång sina labbar på torra landet.

En dag emellertid, då han låg halvslumrande någonstädes i det ljumma vattnet utanför Juan Fernandezön och kände sig loj och lat, alldeles som människor bruka göra, när de fått vårkänslor i blodet, kom han att tänka på den trevliga, fasta stranden vid Novastoshnah sjutusen sjömil därifrån, lekarna som kamraterna lekte, lukten av sjögräset, sältjutet och striderna. Samma minut vände han mot norr, simmade och simmade och träffade omsider på tjogtals kamrater, alla med samma mål, och de sade: »Var hälsad, Kotick! I år äro vi allesammans holluschickie, och vi kunna dansa elddansen i bränningarna vid Lukannon och leka i det nya gräset. Men varifrån har du fått den där dräkten?»

Koticks skinn var nu nästan alldeles vitt, och ehuru han kände sig icke litet stolt över det, nöjde han sig med att ropa: »Sträck ut! Mina ben längta efter land.» Och så kommo de allesammans fram till stränderna, där de voro födda, och hörde hur de gamla sälarna, deras fäder, slogos i den böljande dimman.

Den natten dansade Kotick elddansen med de årsgamla sälarna. Havet är fullt av eld under sommarnätterna hela vägen från Novastoshnah till Lukannon, och varje säl lämnar ett kölvatten liksom av brinnande olja bakom sig och en lågande blixt, när han hoppar, och vågorna bryta sig i stora fosforescerande strimmor och virvlar. Sedan gingo de inåt land till holluschickiemarkerna och rullade upp och ned i det nya vildvetet och berättade historier om vad de hade gjort, medan de voro till havs. De berättade om Stilla havet, som pojkar om en skog, i vilken de plockat nötter, och om någon hade hört dem, kunde han ha gått hem och ritat en ny oceankarta, vars like man aldrig skådat. De tre- och fyraåriga holluschickie kommo under väldigt stoj ned från Hutschinsonkullen och skreko: »Ur vägen, pojkbytingar! Havet är djupt, och ni känna ännu inte på långt när vad som finns i det. Vänta tills ni rundat Kap Horn. Hi, hi, hör på, ettåring, var har du skaffat dig den där dräkten?»

»Jag har inte skaffat mig den», sade Kotick, »den har växt av sig själv.» Och just som han skulle till att vräka omkull talaren, kom ett par svarthåriga män med platta röda ansikten fram bakom en sanddyn, och Kotick, som aldrig förr hade sett en människa, hostade till och böjde ned huvudet. Alla holluschickie rullade i väg några steg och satte sig ned och gapade. Männen voro inga mer och inga mindre än Kerick Booterin, chef för säljägarna på ön, och Patalamon, hans son. De kommo från den lilla byn ej fullt en halvmil från havsbarnkamrarna, och de höllo just på att bestämma, vilka sälar de skulle driva till slaktfållorna — ty sälarna drevos alldeles som får — för att sedermera förvandlas till sälskinnströjor.

»Hallå!» sade Patalamon. »Se hit! Här är en vit säl!»

Kerick Booterin blev nästan vit under sin ansiktssmet av tran och rök; ty han var en aleut, och aleuterna äro inte något renligt folk. Därpå började han mumla en bön.

»Rör honom inte, Patalamon», sade han. »Det har aldrig funnits en vit säl sedan... sedan jag kom till världen. Kanske är det gamle Zaharrofs ande. Han blev borta under den svåra stormen i fjol.»

»Jag skall akta mig att gå honom nära», sade Patalamon. »Han har onda ögon. Tror du verkligen, att det är gamle Zaharrof, som går igen? Jag är skyldig honom för några måsägg.»

»Titta inte på honom», sade Kerick. »Driv i väg med den där flocken fyraåringar. Karlarna borde flå tvåhundra om dagen, men säsongen har nyss börjat och de äro nya i yrket. Hundra blir lagom. Raska på!»

Patalamon skramlade med en skramla, gjord av skulderbladen efter en säl, framför hjorden av holluschickie, och de blevo stående orörliga, pustande och blåsande. Så gick han närmare och sälarna började röra på sig, och Kerick drev dem inåt land och de gjorde intet försök att gå tillbaka till sina kamrater. Hundra och åter hundra tusen andra sälar sågo dessa drivas bort, men de fortforo lika väl att leka. Kotick var den ende, som gjorde frågor, och ingen av kamraterna kunde ge honom någon annan upplysning, än att människor alltid brukade driva sälar på det sättet under sex veckor eller två månader varje år.

»Jag skall följa dem», sade han, »och hans ögon nästan trängde ut ur sina hålor, då han vaggade efter i hjordens kölvatten.

»Den vita sälen följer oss!» ropade Patalamon. »Det är första gången en säl av sig själv kommit till slaktplatsen.»

»Tst! Se dig inte om», sade Kerick. »Det är Zaharrofs ande! Jag måste tala med prästen om saken.»

Avståndet till slaktplatsen var endast en halv engelsk mil, men det tog nästan en timme att komma dit; ty om sälarna drevos för fort, det visste Kerick, skulle de bli varma, och då skulle skinnet gå sönder, när de flåddes. Därför gingo de mycket sakta, förbi Sjölejonnäset, förbi Websters Hus, tills de kommo till Salteriet och vore först då utom synhåll för sälarna på stranden. Kotick följde efter, flåsande och undrande. Han tyckte sig vara vid världens ända, men larmet från sälbarnkamrarna bakom honom ljöd lika starkt som dånet av ett bantåg i en tunnel.

Nu satte Kerick sig ned i mossan och tog upp sin klocka, en väldig tennrova, och låt hjorden svalka sig under trettio minuter, och Kotick kunde höra dimman som dagg droppa ned från hans mösskant. Därpå kommo en tio, tolv karlar, var och en försedd med en järnskodd klubba, tre eller fyra fot lång, och Kerick pekade ut ett par i flocken, som hade blivit bitna av sina kamrater eller som voro för heta, och karlarna sparkade undan dem med sina tunga stövlar, gjorda av skinnet av valrosshalsar, och så befallde Kerick: »Gå på!» och karlarna slogo sälarna i huvudet med klubban i så rask takt de kunde. Tio minuter därefter kände lille Kotick inte igen sina vänner, ty deras skinn hade flåtts av från nosen till bakfötterna och lågo kastade i en hög på marken. Kotick hade fått nog. Han gjorde helt om och galopperade (en säl kan galoppera mycket fort en kort stund) tillbaka till sjön; hans små nya mustascher stodo på ända av skräck. Vid Sjölejonnäset, där de stora sjölejonen sitta i brynet av bränningen, kastade han sig huvudstupa i det kalla vattnet och gungade där, ömkligt flämtande.

»Vad står på?» sade ett sjölejon vresigt; ty i regeln hålla sig sjölejonen för sig själva.

»Scoochnie! Ochen Scoochnie!» (»Jag är övergiven, mycket övergiven!»), sade Kotick. »De hålla på och döda alla holluschickie på alla stränderna.»

Sjölejonet vände sitt huvud inåt land.

»Dumheter», sade han. »Dina vänner föra sitt vanliga oväsen. Du måste ha sett gamle Kerick fiffa upp en flock. Det har han hållit på med i trettio år.»

»Det är rysligt», sade Kotick, trampande vatten, då en våg gick över honom, och återvinnande balansen med ett propellerslag av sina fötter, som förde honom i stående ställning några tum från den skrovliga kanten av en klippa.

»Inte illa gjort av en ettåring!, sade sjölejonet, som kunde uppskatta skicklig simning. »Jag antager, att det är en smula ruskigt ur din synpunkt att se det där, men om ni sälar komma tillbaka hit år efter år, så få naturligtvis människorna nys om det, och till dess ni kunna finna en ö där aldrig några människor landa, kommer det där att ständigt upprepas.»

»Finns det någon sådan ö?» frågade Kotick.

»Jag har följt paltoos (hälleflundrorna) under tjugu år, och jag kan inte påstå, att jag funnit någon. Men hör på. Du tycks ha en viss böjelse att inlåta dig i samtal med bättre folk — om du skulle gå till Valrossön och tala med Sjötrollet. Han vet kanske någonting. Men fläng inte i väg så där. Det är en sexmilssinming, och om jag vore i ditt ställe, skulle jag lova upp och ta mig en lur först, din puttefnask.»

Kotick fann rådet gott och simmade runt till sin egen strand, kröp upp på land och sov en halvtime under oupphörliga ryckningar i hela kroppen, såsom sälar sova. Därpå satte han rak kurs på Valrossön, en liten platt, stenig ö nästan rätt nordost om Novastoshnah, alltigenom bestående av klipprev och måsnästen, där valrossarna bodde i flock för sig själva.

Han landade alldeles inpå gamla Sjötrollet, den stora, fula, uppsvällda, finniga, tjocknackade, långbetade valrossen från Norra Stilla havet, som aldrig har något skick, undantagandes når han sover — som han nu gjorde — med sina bakfenor halvt i och halvt utom bränningen.

»Vakna upp!» skällde Kotick, ty måsarna höllo ett förskräckligt larm.

»Ha! Ho! Hm! Vad står på?» sade Sjötrollet och nöp till den närmaste valrossen med sina betar, så att han vaknade och denne slog den näste och så vidare, tills de alla voro vakna och stirrade åt alla håll utom det rätta.

»Hej! Det är jag», sade Kotick och knixade i vågsvallet, ej olik en liten vit snigel.

Den vita sälen.

»Nå! Må jag bli flådd!» sade Sjötrollet, och så tittade de alla på Kotick, på samma sätt som man kan tänka sig att ett sällskap yrvakna gamla herrar skulle se ned på en liten gosse.

Kotick tyckte inte om att just nu höra något mer om att flå; han hade sett tillräckligt av det; därför ropade han:

»Finns det någon plats, som sälar kunna uppsöka, dit aldrig människor komma?»

»Gå och sök!» sade Sjötrollet och slöt ögonen. »Gå din väg! Vi ha bråttom här.»

Kotick gjorde sitt delfinskutt i luften och skrek så högt han kunde: »Musselslukare! Musselslukare!» Han visste, att Sjötrollet aldrig hade fångat en fisk i sitt liv utan alltid bökade efter musslor och sjögräs, ehuru han gjorde anspråk på att vara en mycket fruktansvärd person. Naturligtvis stämde chickies och gooverooskies och epatkas — stortrutar och havsmåsar och lunnefåglar, som alltid speja efter tillfälle att få vara ovettiga — in i ropet och — så berättade Limmershin för mig — under fem minuters tid skulle man inte ha hört, om en kanon hade avlossats på Valrossön. Hela befolkningen skrek och tjöt: »Musselslukare! Stareek (gamle gubbe)!», under det att Sjötrollet rullade sig från ena sidan till den andra, grymtande och frustande.

»Nå vill du säga det?» skrek Kotick med sina lungors hela kraft.

»Gå och fråga Sjö-Kon», sade Sjötrollet. »Om hon lever ännu, kan hon ge dig upplysning.»

»Hur skall jag känna igen Sjö-Kon, när jag möter henne?» sade Kotick, i det han girade av.

»Hon är den enda varelse i hela världen, som är fulare än Sjötrollet», skrek en stortrut, som slog kullerbyttor mittför näsan på Kotick. »Fulare och ännu mera ohyfsad! Stareek!»

Kotick simmade tillbaka till Novastoshnah, lämnande åt måsarna att skrika. Där fann han, att inte en enda sympatiserade med honom i hans lilla försök att upptäcka en lugn plats åt sälarna. Man förklarade för honom, att människor alltid hade drivit holluschickie — det hörde till dagordningen — och att om han inte tyckte om att se så stygga saker, borde han aldrig ha gått till slakteriet. Men ingen av de andra sälarna hade sett, huru slakten gick till, och det utgjorde skillnaden mellan honom och hans vänner. Desutom var ju Kotick en vit säl.

»Vad du först och främst måste göra», sade gamle Sjö-Snapp, sedan han fått höra sin sons äventyr, »är att växa och bli en duktig säl som far din och ha en barnkammare på stranden med ungar i, som sedan lämna dig ensam. Fem år härefter bör du kunna vara karl att slåss för dig själv.» Även den milda Matkah, hans mor, sade: »Du skall aldrig kunna få ett slut på slaktandet. Gå och lek i sjön, Kotick.» Och Kotick gick och dansade elddansen med ett mycket tungt litet hjärta.

Den hösten lämnade han stranden så tidigt han kunde och begav sig i väg ensam, ty han hade fått en idé i sin tjurskalle. Han skulle söka upp Sjö-Kon, om det nu fanns någon med det namnet i havet, och han skulle söka upp en lugn ö med goda och trygga stränder för sälar att bo på, där inga människor kunde komma åt dem. Och så forskade och forskade han på egen hand från Norra till Södra ishavet, simmade ända till trehundra mil om dygnet. Han upplevde flera äventyr än här kan berättas och undgick med knapp nöd att bli tagen av hästhajen och fläckhajen och hammarhajen; och han mötte alla de opålitliga uslingar, som stryka upp och ned i havet, och den tungrodda, belevade fisken och de scharlakansröda, fläckiga kammusslor, som legat förtöjda på samma plats i hundratals år och äro icke litet stolta däröver. Men aldrig mötte han Sjö-Kon och aldrig fann han en ö, som han gillade. Om stranden var god och fast med en sluttning bakom den för sälarna att leka på, syntes alltid vid horisonten röken från en valfångare, som höll på och smälte valfiskspäck, och Kotick visste, vad det betydde. Eller också kunde han se, att sälar förr i tiden hade besökt ön och blivit dödade av människor, och Kotick visste, att dit människor en gång kommit, skulle de återvända.

Han slog sig i språk med en gammal stubbstjärtad albatross, som berättade, att Kerguelenön var den allra fredligaste och lugnaste plats, men då Kotick begav sig i väg dit, höll han på att bli slagen i stycken mot några otäcka svarta klippor under en rasande snögloppstorm med blixt och åska. Då han arbetade sig ut igen mot stormen, kunde han se, att även här en gång hade funnits en sälbarnkammare. Och på samma sätt var det på alla andra öar han besökte.

Limershin räknade upp en lång lista på dem, ty han påstod, att Kotick tillbragte fem år på dessa forskningsfärder med fyra månaders vila vart år vid Novastoshnah, där holluschickie brukade göra sig lustiga över honom och hans fantasiö. Han besökte Gallapagosöarna, en förfärligt torr plats vid ekvatorn, där han var nära att stekas till döds; han besökte Georgiaöarna, Orkneyöarna, Smaragdön, Lilla Näktergalsön, Goughs ö, Bouvets ö, och till och med en prick till ö söder om Goda Hoppsudden. Men överallt berättade honom Sjöfolket detsamma. Sälar hade en gång i tiden gästat dessa öar, men människor hade kommit och utrotat dem alla. Även då han hade simmat tusentals mil ut i Stilla havet och kommit till en plats kallad Kap Corientes (det var när han kom tillbaka från Goughs ö), fann han några hundra skabbiga sälar på en klippa, och de talade om för honom, att människor infunno sig även där. Detta nästan kom hans hjärta att brista, och han rundade Kap Horn tillbaka till sina egna stränder. På sin väg norrut rastade han på en ö full med gröna träd och fann där en gammal, gammal säl, som låg i själtåget; Kotick fångade fisk åt honom och berättade om sina missräkningar. »Nu», sade Kotick, »återvänder jag till Novastoshnah, och om jag blir driven till slaktfållorna med holluschicke, skall det kvitta mig lika».

Den gamle sälen sade: »Försök ännu en gång. Jag är den siste av Masafueras Förlorade Näste, och i de dagar, då människor dödade oss i hundratusental, gick det en berättelse på stränderna om, att en vit säl en dag skulle komma från norden och leda sälfolket till en fredad plats: Jag är gammal och lever inte för att få se den dagen, men andra skola göra det. Försök ännu en gång.»

Och Kotick snodde sina mustascher (de voro nu utvuxna och vackra) och sade: »Jag är den enda vita säl, som nånsin fötts på stränderna, och jag är den enda säl, svart eller vit, som någonsin tänkt på att söka efter nya öar.»

Detta piggade ofantligt upp honom. Då han kom tillbaka till Novastoshnah samma sommar, uppmanade Matkah, hans mor, honom att gifta sig och sätta bo, ty han var nu inte längre någon holluschick, utan en fullväxt säl med en krusig vit man på axlarna och lika tung och tjock och barsk som fadern.

»Skänk mig ett år till», sade han. »Kom ihåg, moder, att det alltid är den sjunde vågen, som går längst upp på stranden.»

Underligt nog fanns det också en annan säl, som ville uppskjuta giftermålet till nästa år, och Kotick dansade elddansen med henne under hela natten, innan han skulle ge sig ut på sin sista upptäcktsfärd. Denna gång satte han kurs västerut, ty han hade kommit ett stort stim av hälleflundror på spåren, och han behövde minst hundra skålpund fisk om dagen för att hålla sig i god kondition. Han jagade dem, tills han blev trött och sökte sig en sovplats i dyningsdalarna vid Kopparön. Han kände fullkomligt väl till kusten, och när han vid midnatt kände sig sakta gungas på en tångbädd, tänkte han: »Hm, flodvattnet rullar starkt i natt», och han vände sig i vattnet och öppnade ögonen slött och sträckte på sig. Men så tog han ett skutt som en katt, ty han såg några väldiga varelser nosa omkring i grundvattnet och avbeta de täta sjögräsknippena.

»Vid Magellans stora brottsjöar!» sade han mellan sina mustascher. »Vad in i Djupa Havet är det här för slags folk?»

De liknade inte valross, sjölejon, säl, björn, val, haj, fisk, bläckfisk eller musslor eller något annat djur, som Kotick någonsin hade sett. De voro mellan tjugu och trettio fot ånga, och de hade inga baklabbar, utan en skovellik svans, som såg ut som om den hade skurits ut ur vått läder. Deras huvuden voro det mest besynnerliga man kunde se, och de balanserade på ändarna av sina svansar i djupvatten, när de inte betade, och bugade sig högtidligt för varandra och viftade med sina framfötter på samma sätt som en fet karl viftar med armen.

»Hm!» sade Kotick. »Gott fiske, mina herrar?»

Tjockingarna svarade med bugningar och armviftningar som Grodlakejen. När de började äta igen, såg Kotick, att deras överläpp var kluven i två stycken, som de kunde rycka åtskils omkring en fot och sluta till dem igen, med en hel skäppa sjögräs mellan flikarna. De stoppade så in hela bingan i munnen och mumsade högtidligt.

»Ett snuskigt sätt att äta!» sade Kotick. De bugade sig på nytt, och Kotick började förlora tålamodet. »Det där är nog mycket bra», sade han, »men om ni nu händelsevis fått en extraled i er framtass, så behöva ni väl inte skryta med det så där. Jag ser nog, att ni bocka er artigt, men jag skulle föredraga att få veta era namn.»

Läppflikarna rörde sig och delades, och de glasaktiga, gröna ögonen stirrade, men ej ett ord gick över deras läppar.

»Gott»! sade Kotick. »Det må jag säga, att ni är då det enda folk jag stött på, som är fulare än Sjötrollet — och med ännu drumligare sätt.»

I samma ögonblick slog det honom som en blixt, vad Stortruten hade skrikit till honom, när han som en liten ettåring gästade Valrossön, och han tumlade baklänges i vattnet, ty nu förstod han, att han äntligen funnit Sjö-Kon! Sjökorna fortforo att slafsa och beta och mumsa sjögräs, och Kotick gjorde dem frågor på alla möjliga språk, som han snappat upp på sina resor; ty Sjöfolket talar nästan lika många språk som mänskliga varelser. Men sjökorna svarade ej av det enkla skälet, att sjökon inte kan tala. Hon har endast sex ben i nacken i stället för de sju hon borde ha, och man påstår i havet, att detta hindrar henne att tala till och med med sina kamrater; men hon har som sagt den där extraleden i frambenen, och genom att vifta upp och ned och åt sidorna med den har hon skaffat sig ett slags klumpigt telegrafspråk.

Vid daggryningen stod Koticks man på ända och hans lynne hade gått dit döda krabbor gå. Så började sjökorna arbeta sig i väg norrut i sakta mak, då och då görande halt för att under bugningar hålla dumma rådslag; och Kotick följde dem, i det han tänkte för sig själv: »Folk som äro sådana idioter som de där skulle ha blivit dödade och utrotade för länge sedan, om de inte hade funnit någon lugn ö, och vad som i så fall är bra för en sjöko, passar också bra för en säl. I alla händelser önskar jag, att de ville raska på en smula.»

Det var ett långtråkigt göra för Kotick. Sjökornas hjord tillryggalade aldrig mer än fyrtio eller femtio mil om dagen och stannade för att beta under natten och höll sig hela tiden nära kusten. Kotick simmade runt omkring dem och över dem och under dem, men han kunde aldrig få dem att öka farten med en enda mil. När de kommo längre norrut, höllo de bugande rådplägningar med några timmars mellanrum, och Kotick bet nästan av sig mustascherna av otålighet, tills han såg, att de följde ett varmt strömdrag, något som ingav honom litet mera respekt för deras förstånd. En natt sjönko de genom det klara vattnet — sjönko som gråstenar — och för första gången, sedan han gjort deras bekantskap, började de simma raskt. Kotick följde, och farten förvånade honom, ty han hade aldrig drömt om att det kunde vara någonting bevänt med sjökon som simmare. De satte kurs på en brant klippa vid kusten, en klippa som stupade ned i djupt vatten, och döko in i ett mörkt hål vid foten av den, tjugu famnar under vattenytan. Det var en lång, lång simtur, och Kotick hade börjat längta efter frisk luft, innan han kom ut ur den mörka tunnel, genom vilken de hade fört honom.

»Vid alla sälar», utropade han, då han flämtande och pustande åter kom upp i öppet vatten vid andra ändan, »det var en lång dykning, men den lönade sig.»

Sjökorna hade skingrat sig och betade lättjefullt längs kanten av den vackraste strand Kotick hade sett i hela sitt liv. Där funnos milslånga sträckor av blankslipade klipphällar, utmärkt passande att göra sälbarnkamrar utav, där funnos lekplatser med hård och sluttande mark inåt land, och där funnos dyningar för sälarna att dansa i och långt gräs att rulla i och sanddyner att klättra upp och ned för; och — det bästa av allt — Kotick kände av vattnet, som aldrig lurar en klok säl, att människor aldrig hade varit där. Det första han gjorde var att övertyga sig om att fisket var bra, och därpå simmade han längs stränderna och tog reda på de härliga låga sandöar, som halvt doldes i den vackra, böljande dimman. Norrut, långt ut till havs, sträckte sig en rad av bankar och skär och klippor, som aldrig skulle låta ett fartyg komma närmare land än sex sjömil, och mellan öarna och fastlandet gick ett djupvatten, som sträckte sig ända fram till de tvärbranta klipporna, och någonstädes nedanför klipporna låg mynningen till tunneln.

»Det är ju ett nytt Novastoshnah, men tio gånger bättre», sade Kotick. »Sjökorna måste vara klokare än jag tänkte. Människor kunna inte komma nedför klipporna, vore de aldrig så duktiga, och skären åt havet till skulle slå ett fartyg i spillror. Om någon plats i havet är säker, så är det den här.»

Han började tänka på sältösen han lämnat kvar hemma, men fastän han hade brått att komma tillbaka till Novastoshna, utforskade han grundligt det nya landet för att kunna svara på alla frågor.

Därpå dök han för att taga reda på, var mynningen till tunneln fanns, och begav sig så med full fart genom den och satte kurs söderut. Ingen annan än en sjöko eller en säl skulle ha drömt om att en sådan plats fanns, och då han såg tillbaka mot klipporna, kunde han knappast själv tro, att han hade varit där.

Han var tio dagar på hemfärden, ehuru han inte simmade långsamt; och då han landade strax ovanför Sjölejonsnäset, var den första han stötte på just den lilla sältös, som hade väntat på honom, och hon såg på blicken i hans öga, att han hade funnit sin ö till sist.

Men holluschickie och Sjö-Snapp, hans far, och alla de andra sälarna skrattade ut honom, då han berättade för dem, vad han hade upptäckt, och en ung säl ungefär vid hans ålder sade: »Allt det där är nog mycket bra. Kotick, men du kan inte komma så där utan vidare och befalla oss bort härifrån. Kom ihåg, att vi ha kämpat för våra hem och barn, vi, men det har aldrig du gjort. Du har föredragit att driva omkring på sjön.» De andra sälarna skrattade, och den unga sälen började att stolt vända och vrida på huvudet från ena sedan till den andra. Han hade just gift sig samma år och gjorde inte liten affär därav.

»Jag har intet hem att kämpa för», sade Kotick. »Jag endast önskade att visa er alla det ställe, där ni kunde ha det tryggt. Vad tjänar strid till?»

»Om du vill dra dig ifrån att slåss, så har jag naturligtvis ingenting mer att säga», sade den unga sälen med ett elakt skratt.

»Följer du med dit bort, om jag vinner?» sade Kotick, och det flammade ett grönt skimmer i hans ögon, ty han var arg över att alls behöva slåss.

»Topp!» sade den unga sälen bekymmerslöst. »Om du vinner, följer jag med.»

Han hann aldrig ändra beslut, ty Koticks huvud sköt fram och hans tänder borrade sig in i späcket på den unga sälens nacke. Så reste han sig på bakdelen och halade sin motståndare nedför stranden, skakade honom och slog omkull honom. Därpå skrek Kotick till sälarna:

»Jag har gjort mitt bästa för er under dessa fem år. Jag har funnit ön, där ni skulle kunna leva trygga, men innan era huvuden bli dragna av era dumma halsar, tro ni det inte. Men jag skall lära er. Giv akt nu!»

Limmershin berättade mig, att han aldrig i sitt liv — och Limmershin är varje år ögonvittne till tiotusen väldiga sälars strid — att han aldrig i hela sitt lilla liv hade sett någonting, som gick upp mot Koticks anfall bland barnkamrarna. Han kastade sig över den största sälbjässe han fick fatt uti, grep honom i strupen och slängde och dängde honom, tills han väste fram en bön om nåd, och då kastade han undan honom och anföll den nästa. Ser ni, Kotick hade aldrig fastat, han, fyra månader vart år, som de stora sälarna gjorde, och hans simturer på djupt vatten höllo honom i den utmärktaste kondition, och det bästa av allt, han hade aldrig kämpat förut. Hans krusiga vita man stod på ända av raseri, hans ögon lågade, hans stora huggtänder glänste och han var härlig att skåda. Gamle Sjö-Snapp, hans far, såg honom rusa förbi, slungande undan de gamla grånade sälarna, som hade de varit hälleflundror, och vräkande omkull de unga ungkarlarna åt alla håll; och Sjö-Snapp uppgav ett tjut och skrek: »Han må vara tokig eller ej, men han är den bästa kämpen på stränderna. Ge dig inte i kast med far din, min son, han står på din sida!»

Ett jubelskrän var Koticks svar, och gamle Sjö-Snapp rullade in i stridsvimlet med mustascherna stående på ända och tjutande som ett lokomotiv, medan Matkah och den sältös, som skulle gifta sig med Kotick, höllo sig på vederbörligt avstånd och beundrade sina karlar. Det var en härlig strid, ty de två kämpade så länge det fanns en säl, som vågade lyfta upp huvudet, och när det inte fanns någon, som vågade det, paraderade de stolt av och an på stranden, sida vid sida under högljutt skrän.

När natten kom och norrskenet blinkade och flammade genom dimman, kröp Kotick upp på en kal klippa och såg ned över de illa åtgångna barnkamrarna och de sönderslitna och blödande sälarna. »Nu», sade han, »har jag lärt er veta hut.»

»Vid alla sälar!» sade gamle Sjö-Snapp, i det han tungt stretade uppför klippan, ty han var fruktansvärt illa tilltygad. »Dödarvalen själv skulle inte ha farit fram värre med dem. Son, jag är stolt över dig, och vad mera är, jag följer med till din ö — om du har någon.»

»Hören, I tjocka sjösvin! Vem följer mig till Sjö-Ko-tunneln? Svara, eller skall jag ännu en gång lära er!» skrek Kotick.

Det gick ett sorl som tidvattnets porlande utefter stränderna. »Vi följa dig», sade tusen trötta röster. »Vi följa Kotick, den Vita Sälen.» Då lät Kotick huvudet sjunka ned mellan axlarna och slöt stolt ögonen. Han var inte längre en vit säl, utan röd från huvud till svans. Men han skulle ha föraktat sig själv, om han sett efter eller vidrört ett enda av sina sår.

En vecka senare begåvo sig han och hans armé (nära tiotusen holluschicke och gamla sälar) norrut till Sjö-Ko-tunneln med Kotick som ledare, och de sälar, som stannade kvar vid Novastoshnah, kallade dem idioter. Men nästa vår, när de alla möttes vid fiskbankarna i Stilla havet, berättade Koticks sälar så underbara historier om de nya stränderna på andra sidan Sjö-Ko-tunneln, att allt flera och flera sälar lämnade Novastoshnah. Naturligtvis gick det inte med ens, ty sälar äro inte vidare klippska av sig, och de behöva god tid för att fundera på saker och ting; men år efter år begåvo sig allt flera sälar bort från Novastoshnah och Lukannon och de andra barnkamrarna till de lugna, skyddade stränder, där Kotick sitter somrarna igenom och blir allt tjockare och fetare och starkare för varje år, medan holluschickie leka runt omkring honom i det hav, dit ingen människa kommer.