Drabanten/Del 1/Kapitel 26
| ← Katastrofen. |
|
Weisenburg och Vincent. Furstinnan. → |
TJUGOSJETTE KAPITLET.
Samma scen. Nya vexlingar.
Gästerna drogo sig åter till de inre rummen, der fruntimren uppehöllo sig. Den politiska intrig, som flätat sig in i aftoncirkeln, gick obemärkt af damerna förbi och lemnade knappast hos herrarne något märkbart spår qvar.
I sällskapslifvet hafva ej menniskorna samma anleten som i hemmet, icke heller samma lynnen. Då man begifver sig bort, kläder man sig i högtidsdrägt, icke endast till kroppen, utan äfven till själen och hjertat; det första man gör, då man återkommer hem, är att man kastar den af igen. Umgängestonen vet, liksom solen under eqvatorn, icke af några skuggor, endast af solsken. Solskensansigten äro också societetsansigten. Passionen må koka ditt blod och smärtan hugga sin tagg hur djupt som helst i ditt hjerta — det är detsamma — dina ögon måste dock lysa af glädje och dina läppar skämta, så vida du vill deltaga i sällskapshfvet. I det hela är det rätt. Allvaret är det heligaste menniskan eger. Glädjen — skämtet — gycklet — äro deremot lindansare. De äro till för att roa andra. Huruvida de roa en sjelf, hör ej ens till saken. Men derföre att allvaret är heligt, är det äfven vår bättre menniska, då deremot glädjen, dagsverkande inför en skrattande menighet, är och förblifver vår sämre. I vigtiga stunder af lifvet skrattar ingen, som eger ett ädelt hjerta. De dåliga skratta åt allting. Sällskapslifvet, om också stundom tornérplats för enskilda passioner, uttrycker emellertid blott behofvet af ett nöje, en glad stund. Lifvets allvar må äfven här vika, och dess glada och lekande behag intaga platsen. I salongen tager allvaret på sig en lefvande mask, och lidandet gycklar ofta med sina egna plågor för att afvända uppmärksamheten ifrån sig. Vi tillhöra oss sjelfva i vårt allvar, andra i vår glädje; i sällskapslivet tillhöra vi också mindre oss sjelfva än andra.
Vi sade att den politiska coup de main, som nyss inträffat, så vigtig den än var, knappast qvarlemnade ett enda spår i herrarnes ansigten. Det var dock icke blott societetslifvets fordringar, som jemnade uttrycken; långt derifrån; händelsen var i och för sig sjelf för flertalet alldeles för vigtig, för att någon ville blifva upptäckt i sina innersta tankar.
Armfelt syntes likväl icke så lätt återkomma till sitt förra glada utseende. Han sökte prinsessan för att få veta, af hvem hon mottagit ringen, men hon undvek honom, emedan hon ej visste, hvad hon skulle svara, i fall han tilltalade henne.
Prinsessan sjelf deremot sökte Vincent; men äfven han höll sig undan.
Dragna liksom af en hemlig magnetisk kraft, stannade slutligen båda två i granskapet af furstinnan Raszanowsky, vid hvars sida hertiginnan redan åter intagit sin plats.
Konungen och hertigen hade också infunnit sig der, så att sällskapet ånyo ordnat sig ungefärligen som från början.
— Kommer ni ihåg tvänne tappra sjömän, de gamla hedersmännen grefve Posse och amiral Döring, frågade konungen helt oförmodadt hertigen.
En och annan trodde, att aftonens små sceniska beräkningar eller anordningar redan voro utspelade, men denna fråga framkom likväl på ett sådant sätt, att något hvar spratt till, i den öfverraskande föreställningen att nyfikenheten ännu för aftonen torde hafva flere skördar att hemta.
Konungens min och blick motsade icke heller denna förmodan.
— Posse och Döring, skulle jag ej erinra mig dem! Befälhafvaren vinner äran af en lysande batalj eller glädjen af att i motgången rädda åtminstone något af hvad man redan anser förloradt.
Hertigen var upprymd af det öfvertag han nyss vunnit på Armfelt, och af tanken att åtminstone för någon tid blifva af med honom, hvadan han talade med lif och känsla.
— Men, fortfor han, om lagrarne stanna på den högste befälhafvarens hufvud, har han likväl icke alltid uttänkt planen. Carl X bär med skäl äran af att hafva tågat öfver bälten med svenska arméen, och vid en högtidlig måltid i Köpenhamn satt konungen ärad och prisad vid bordet, då den, ur hvars hufvud den djerfvaste krigsbednft i våra nordiska annaler upprunnit, stod bakom stolen: Dahlberg nämligen. Jag tror mig också veta, att det var Döring, som ingaf min högtsalige herr broder, konung Gustaf, planen till räddning, då vår flotta låg instängd i Wiborgska viken. Den gamle Döring är en man, förtjent af sitt fädernesland.
Hofmarskalken —n— och Adlerstjerna förlorade intet af hertigens ord. Den senare kände sig förargad af hvarje bifallsyttring, som gick från hertigens läppar.
— Grefve Posse återigen har på ett utmärkande sätt inflätat sitt namn bland de tappre, som kämpade d. 9 Juli mot Nassau'erna. Hans råd verkade elektriskt i krigskonseljen före bataljen, och hans svärd icke mindre lifvande under densamma. Med sin tredäckare var han nära att fånga den kejserliga ryska flottans högste chef, prinsen af Nassau sjelf, såvida icke denne lyckats att rädda sig, sårad och simmande. Grefve Posse är i staden.
— Skulle det roa ers höghet att träffa dem?
— Döring är icke i staden.
— Befall likväl.
— Döring lärer, har man sagt mig, ej ha någon lust att lemna sin frihet och frid på landsbygden.
— Fru hertiginnan, tillade konungen, skulle kanske ännu en gång gerna se ett par ovanliga män från min odödlige faders tid?
Hertiginnan och prinsessan nickade vänligt sitt bifall.
— Och för er, min furstinna, som för första gången besöker Sverige, bör det också vara af intresse att se, huru två gamla svenska krigare se ut.
Hofmarskalken och Adlerstjerna gåfvo hvarandra ett hemligt tecken, liksom för att påminna hvarandra, att deras roll nu också torde börja. Den förres panna låg i mörka och hotande veck, och ådrorna vid tinningen svälde allt mer och mer. Den senare rätade upp sig och intog en ledig och stolt ställning, under det att läpparne krusades af ett fint löje.
Konungen hviskade härvid något till en af sina tjenstgörande kammarherrar, hvarefter denne aflägsnade sig.
Man började ana att konungens egentliga afsigt med bjudningen först nu började utveckla sig, och att hvad som förut tilldragit Sig var mera af honom opåräknade tillfälligheter än i sjelfva verket åsyftade öfverraskningar. Förmågan att kunna bevara inom sig en plan eller en gifven afsigt är ofta en vacker egenskap; den blir först ful, då den öfvergår till inbundenhet eller envist sjelfförtroende. Man kände icke ännu Gustaf tillräckligt, för att kunna ge orsaken till hans handlingssätt något annat än en vacker benämning.
I denna stund öppnades längst ned i salongen tvänne midt emot hvarandra varande dubbeldörrar, och åtföljda af officerare vid arméens flotta, inträdde från hvar sitt håll tvänne resliga och starkt bygda män, båda två något lutande af ålderdom och prydda med hvita lockar, de framskridna årens hederskrona. Vid åsynen af hvarandra stannade de ett ögonblick, liksom öfverraskade. Tanken att i hvarandra se sin egen vålnad tycktes lätt och gladt genombäfva dem. Men på samma gång, liksom lydande en och samma lag, ljusnade deras ansigten och utbredde de sina armar. Nästa stund lågo de med ett utrop vid hvarandras bröst.
För ungdom och ålderdom gifves ingen hofetikett. Den enda lag de lyda, är deras egen känsla.
Den ene af dem var grefve Posse; den andre var Döring.
— Tack för de räddade fartygen vid Wiborg! ropade Posse.
— Tack för bataljen vid Svensksund! svarade honom Döring.
— Och hvilken sorg sedan dess! tillade den förre.
— Du har rätt, hvilket förfärligt slag!
Båda visste att de tänkte lika, utan att någon nämde hvad man tänkte.
— Arma land!
— Förfärliga mord!
— Odödlige Gustaf!
Denna i sig sjelf så obetydliga tilldragelse gjorde emellertid ett djupt intryck på alla, ett outplånligt på den unge konungen. Det var två redliga mäns öppna, i få ord uttalade vittnesbörd vid grafvens rand om hvarandra och om en konungs hela regeringstid. Sorg och saknad sänkte de armar, som nyss glädje och vänskap lyftat.
— Hvilken öfverraskning ni gjort oss, ers majestät, utlät sig Sofia Albertina, under det att en tår glimmande föll ned från hennes mörka ögonfransar.
Gustaf svarade intet, men han log.
— Jag afundas er detta vackra infall, tillade hertiginnan. Tack, tack för det!
— Beröm mig ej än, hviskade Gustaf till henne; det är ej slut än.
— Hvad ämnar ni då göra?
— Tyst, tyst!
Hertigen mottog sina gamla vänner med en sjömans enkla och okonstlade sätt. Han hade i alla sina dagar bäst trifts bland sjömän och frimurare. Man säger att en sjöman brukar vara öppen och en frimurare hemlighetsfull och sluten. Hertigen var i hög grad både det ena och det andra. Han var sjöman till sina fasoner och frimurare i sina tankar. Reuterholm var aldrig mer än ett, det senare.
Konungen förde Döring afsides.
— Jag trodde ej att ni skulle komma, erinrade han. Jag var nästan förtviflad deröfver.
— Min ålderdom hindrade mig mera än affärer, ers majestät, att genast efterkomma er befallning. Men jag dröjde icke längre än min vacklande helsa tvingade mig, och jag anlände i alla fall till den tid ers majestät utsatte såsom den senaste. Jag kommer också direkte från landsvägen och har knapt nog hunnit byta om kläder.
— Och hvad säger ni om mitt förslag?
— Ers majestät, jag tackar och beundrar.
— Säg mig blott att jag handlar rätt, och jag är nöjd. Mitt samvete fordrar intet mera.
— Ni handlar mer än rätt, ni handlar stort och ädelt.
— Jag förbjuder er att tala så; låt oss i stället höra hvad Posse säger.
— Ers majestät har redan talat vid honom?
— Saken är uppgjord. Allt är godt. Kom!
Medan konungen, hertigen, Posse och Döring begåfvo sig in i ett annat rum, fortgick samtalet bland fruntimren.
Hofmarskalken hade med en sträng och uppmärksam blick följt allt, som tilldrog sig omkring honom. Lik en spartan tycktes han beredd att försvara sin sköld eller dö vid den.
— Ni känner ej dessa två af oss så högaktade gamle män, anmärkte hertiginnan till furstinnan Raszanowsky, och kan ej dela vår glädje att se dem.
— Ni bör veta, tillade prinsessan, att de äro tvenne lika tappra, som eljest tillgifna och utmärkta män.
— Jag behöfver icke mer än se dem, ers höghet, för att högakta dem, svarade furstinnan. Ett äldre ansigte är icke så lifligt som ett ungt, men återgifver derför också så mycket trognare aftrycket af det inre. Ett gammalt ansigte är intressant på sitt sätt. Ungdomens glödande öfverflöd af helsa och krafter skymmer ej der bort för oss den lefvande anden. Jag vill säga att den har en friare utsigt i ett äldre, än i ett ungt ansigte. Lycklig hvar och en, der den blickar fram som en god engel, beredd att lossa banden och höja sig upp till en annan verld; olycklig deremot hvar och en, der den berusad af ungdomligt öfvermod grinar fram med af lidelser förvridna drag. Ur dessa tvänne mäns drag blicka två goda andar fram.
— Ni kan i allmänhet, anmärkte prinsessan, ha rätt, och likväl vill jag erinra något emot er. Jag tror nämligen att ungdomens liflighet ofta är ett medel, icke att dölja, utan snarare att eldigare uttrycka just den anda, som bor 1 hjertat; jag vill ge er ett exempel derpå, som just här är passande. Hvad ni yttrade gälde den gamle Döring, men han har en son — apropos — hvar är unge Döring?
Ingen kunde besvara frågan. Alla blickade sökande omkring sig. Äfven furstinnan såg sig omkring, liksom äfven hon med intresse sökt honom.
Under den tystnad, som härunder uppstod, lutade Adlerstjerna sig fram.
— Ers höghet, inföll han, hvar Döring är, det vet jag icke, men jag känner åtskilligt, som rör honom — han — han…
Adlerstjerna var ej öfverens med sig sjelf, huru han skulle börja för att komma till det mål han ville.
— Han är väl icke sjuk?
— Ni talade om hans utseende, ers höghet, och hvad man deraf kan ha skäl att sluta. I detta fall kan jag ej annat än förena mig i den åsigt, som furstinnan yttrat.
— Hvad vill ni då säga om Döring?
— Ingenting annat än hvad andra säga.
— Och menniskorna säga?
— Men jag tror att ers höghet vredgas vid blotta föreställningen att jag skulle väga en anmärkning, och om så är…
— Långt derifrån. Tala, min herre, tala! Jag känner Döring något. Var god och fortsätt.
Det var ingenting annat, som Adlerstjerna önskade. Armfelt, som icke återkommit från den nedslagenhet, hvari prinsessans oförmodade uppträdande med ringen försatt honom, och som allt sedan varit en tyst åskådare af händelsernas gång, lifvades åter något, då samtalet föll på den unge mannen, hvilken han likväl först nu erinrade sig ej hafva sett på ett par veckor eller deröfver. Fröken Rudensköld hyste också sympati för honom, och då hon kände Adlerstjernas hat samt skälen för detsamma, beslöt hon att vaksamt följa hans yttranden.
En och annan späd ros utbredde sina fina blad öfver prinsessans kind, såsom vackra vittnen om det deltagande, hon hyste för sin riddare, som hon en gång i sin egen hofcirkel förklarat Döring vara.
Hertiginnan deremot lutade sig liknöjd mot soffhörnet, då och då lifvad af ett skämt från den glade gubben Franc, hvilken aldrig tyckte sig rigtigt vara vid helsa, utom i hennes sällskap.
— Låt höra era tankar, min herre? Hvad säger man?
— Man säger, ers höghet, att Döring är en lättsinnig ung man, genmälte Adlerstjerna med ett leende, som anklagade honom ännu mera.
— Lättsinnig?
— Ja, ers höghet, att han är en rumlare, en öfvergifven sälle.
— Ah!
— En nattäfventyrare, en gatkämpe, en rucklare.
Adlerstjerna märkte den förvåning han väckte; men han älskade starka och häftiga sinnesrörelser och beräknade dem till och med här. För att framkalla det resultat han ville, måste han nämligen måla med så bred pensel som möjligt. Så till vida lyckades han också i sin afsigt, att han redan tilldragit sig allas uppmärksamhet.
— Ni yttrar er med en säkerhet, som…
— Som visar, att jag ej ämnar återtaga något af hvad jag säger.
Att i den kungliga familjens närvaro framkomma med ett så häftigt anfall, som Adlerstjernas emot Döring, var så ovanligt, att alla kände sig på det högsta upprörda.
Hertiginnan reste sig upp, och skämtet flydde från hennes läppar. Armfelt uttog ett utmanande steg emot Adlerstjerna, men hejdade sig åter. Fröken Rudensköld blickade förvånad på angifvaren. Furstinnan Raszanowsky lutade sig fram, som om till och med hon på det upprigtigaste sätt intresserat sig för den frånvarande.
Hofmarskalken nickade omärkligt bifall åt Adlerstjerna, hvarvid ett flygtigt löje gled öfver hans ansigte.
— Ni måste gifva skäl för er, min herre, erinrade prinsessan, eljest återfalla edra sårande och anstötliga anmärkningar på er sjelf.
Prinsessan talade med en köld, som skulle ha rubbat hvars och en annans mod än Adlerstjernas. Hon visste icke att Adlerstjerna sjelf var bragt till det yttersta, och att frågan egentligen gälde hans önskningars skönaste mål, Louise.
— Jag ser att mina ord väcka missnöje; nåväl, derpå var jag beredd, emedan jag länge sett det oförklarliga deltagande Döring så hastigt förmått skaffa sig. Jag önskar emellertid att lägga märke till en sak, innan jag går vidare. Enär Döring nämligen ej är närvarande, skulle kanske någon anse mig såsom en oförsynt och feg baktalare, och jag vore det äfven, om ej min öppet fiendtliga ställning till Döring vore allmänt känd. I ansigtet, liksom på ryggen, skall han aldrig hafva annat att vänta af mig, än att jag osminkadt säger honom och om honom hvad jag tänker. Vi hafva en gång stått — kula mot kula, — och skola alltid komma att stå så. Man må ogilla mig — jag kan ej förekomma det — men saken är sådan — helt enkelt sådan.
Hvad han sade förstämde ännu mera de närvarande.
Endast furstinnan blickade upp i hans ansigte, liksom vill hon der söka att närmare läsa hvad som försiggick i hans själ, men hon såg ej annat än ett kallt leende.
— Skulle Döring emellertid vara sådan, som jag hört honom beskrifvas, tillade Adlerstjerna, förmodar jag att jag gagnar hofvet, och framför allt ers höghet, som visar honom så mycken välvilja, om jag utan att frukta ett ögonblickligt misshag framställer honom i sin rätta dager.
Ingen kunde neka till det rigtiga i denna slutsats.
— Hvad har ni då att säga?
— Då Döring först anlände till hufvudstaden, tog han in på Liljeholmen.
Armfelts och fröken Rudenskölds ögon möttes ovilkorligen.
På värdshuset fans en qvinna före honom, en qvinna, som myndigheterna efterspanade — jag vet ej hvarför — men naturligtvis af giltiga skäl. Icke desto mindre och trots myndigheterna — förhjelpte han henne på flykten.
Armfelts hand knöts krampaktigt kring värjfästet. Fröken Rudensköld rodnade som en bloddroppe.
— Min herre, yttrade prinsessan.
— Sanningen är osminkad, ers höghet. När illusionerna få välde öfver oss, så att de uteslutande beherska vär öfvertygelse, så är det endast sanningen, som förmår återgifva förståndet sitt rätta välde. Hvad Dörings äfventyr på Liljeholmen vidare angår, tiger jag dermed af skyldig aktning, men…
Adlerstjerna log åter och detta löje talade mer än alla ord.
Prinsessan förblef tyst. Hon kände sig sårad, kanske mera af berättaren än af berättelsen.
En sak blir oftast vigtig endast af de omständigheter, hvarunder den framställes. I det hela kunde Dörings handlingssätt, äfven sådant som Adlerstjerna framstälde det, icke vara af den betydelse, att man dervid borde fästa något väsentligt afseende. Men Adlerstjerna hade också insett det, insett att saken, enskildt förtäljd, endast skulle bli ett föremål för skämt och infall; då den deremot offentligt inför hofvet berättad skulle beröfva Döring det deltagande, som han förvärfvat sig hos damerna, och slutligen — framkommen till grefve Posse och Louise — bidraga att undergräfva hans framgång hos dem. För att ej göra sig skyldig till något större fel genom att direkt såra den äldre Döring, valde han ett ögonblick för sin berättelse, då denne befann sig i ett annat rum. Han förstod allt för väl att sqvallret i alla fall, lik en annan vindflägt, snart skulle tillföra den gamle, hvad han sagt.
I det leende, som spelade kring Adlerstjernas läppar, lyste en förstulen segerfröjd.
Armfelt erfor i första ögonblicket en häftig förtrytelse öfver hvad han hörde, och hans hand hade, som sagdt är, omedelbart fattat om värjfästet, men snart sänkte han den åter, pannan klarnade, och ett gladt och oförstäldt smålöje spred sig öfver hans ansigte.
— Ni känner icke, herr grefve, namnet på det der fruntimret?
Fröken Rudenskölds hjerta klappade, och hennes kind skiftade mellan blomma röd och blomma hvit.
— Nej, herr baron.
— Ni vet kanhända icke heller, att det var tvänne karlar i hennes sällskap, hvilka Döring också ville hjelpa på flykten?
— Det har man ej sagt mig.
— Icke heller, hvem det var, som anförde den kommendenng, hvilken ville arrestera dem?
— Icke heller det.
Saken erhöll ett långt svårare utseende, då äfven Armfelt tycktes vilja bekräfta berättelsen.
— Som ni bör, fortsatte Armfelt, känner jag något af den der historien.
Adlerstjerna var förtjust att finna sin uppgift bekräftad utaf en af rikets högsta embetsmän, en man med så mycket inflytande och anseende, som Armfelt egde. Nu mera kunde han ej betvifla framgången af sin plan.
— Skulle det roa er, herr grefve, att få reda på dessa detaljer, så kan jag traktera dermed, allra helst som det ger äfventyret dess rigtiga karaktär.
— Jag är högst intresserad deraf, allra belst som jag vågat framkomma med ämnet; emellertid — och han vände sig dervid till prinsessan — ser ers höghet att hvad jag sagt är långt mindre än hvad som i det hela egt rum.
En lätt förtrytelse beskuggade prinsessans anletsdrag.
Furstinnan åhörde Armfelt, nästan försatt i ett slags orörlighetstillstånd.
— Ni intresserar er således verkligen för saken, herr grefve.
Hofmarskalken rynkade sina ögonbryn, då han märkte det väl skalkaktiga, men ändock bitande uttryck, som åtföljde frågan.
— Tala, herr baron, säkert skola alla höra er, om ej med nöje, åtminstone med uppmärksamhet.
Adlerstjerna var för lifligt hänförd af sin egen föreställning, för att ana, hvarthän Armfelt syftade.
Fruntimren voro idel tystnad.
— Ni bör då veta, herr grefve, att de två herrar, hvilka man tänkte arrestera, voro öfverste Aminoff och —
Ett utrop af glädje afbröt hans yttrande.
— Och — fortfor Adlerstjerna, som likväl ej ansåg sin sak förlorad.
— Och jag, tillade Armfelt.
Adlerstjerna sänkte ej sin blick, men fäste den på Armfelt liksom för att genomtränga honom. Mången skulle i hans ställe ansett sig besegrad, men tvärtom fann han sig utmanad att fortsätta striden.
— Och fruntimret, herr baron, erinrade han. Var äfven hon i ert sällskap?
Fröken Rudensköld skulle ha velat undandraga sig att svara, men hennes samvete tillät henne det icke, och hon reste sig upp, rodnande af ädel harm.
Hon var skön, der hon stod, ung och stolt, blygsam och öppen, naturlig och rättsint, god och sträng emot sig sjelf.
Hennes blotta åsyn var tillräcklig att afväpna elakheten.
— Fruntimret var jag, min grefve, yttrade hon med lugn röst, ehuru hennes bröst derunder häfde sig oroligt. Och om ni vill veta, tillade hon derefter, hvem som anförde vakten, så —
— Tyst, min fröken, inföll Armfelt. Det är icke vår hemlighet, och vi ha ej skäl att anklaga någon.
En stråle af glädje spred sig sparsamt öfver furstinnans bleka anletsdrag.
— Ni har ett ädelt hjerta, hviskade hon till fröken Rudensköld, då denna åter satte sig ned. Tack! och hon tryckte dervid sakta hennes hand.
— Prisa hellre Armfelt, min furstinna, som föregick mig med ett så godt exempel. Jag förtjenar intet loford.
Ehuru Adlerstjerna erfarit en bitter känsla till följd af de erhållna upplysningarna, trodde han sig likväl ej härmed böra nedlägga sina anmärkningar.
Så länge en gnista af hat finnes qvar inom oss, eger alltid oviljan medel att underhålla lidelsernas eld. Så länge vi icke förlorat allt, förespegla oss ännu våra intressen framgångar, hvarpå till och med vårt förstånd någon gång tviflar.
Det hade hos Adlerstjerna blifvit en fix idé, att Döring icke skulle kunna erhålla Louises hand; och utan att kunna göra sig reda för denna föreställning, trodde han på den äfven i denna stund, då han mest fruktade för att han missräknat sig.
Han hörde ett halfqväfdt skämtande sorl från de närvarande och förstod allt för väl att det gälde honom; men han bemötte det med likgiltighet, under det att ironien drog hans läppar till ett förnämt, spefullt hån.
— Alltså, det var er, herr baron, som Döring hjelpte ur en kinkig belägenhet, i sanning, ej underligt då att ni tyckes ha visat honom en beskyddares välvilja; men, tillgif mig, var det äfven ni, som samma afton på Hornsgatan förde ett fruntimmer under armen?
Vid denna nya insinuation mot Döring ökades ännu mera förtrytelsen mot Adlerstjerna. Det syntes likväl ej bekomma honom någonting. Oförskräckt mötte han blick med blick, synbarligen besluten att djerft fullfölja sina slutsatser.
— Nej, min grefve, derom har jag mig intet bekant.
— Att fullständigt följa en ungkarls alla företag, är lika omöjligt som att följa vindens lopp. Det är ej heller min mening att göra det med Döring. I sjelfva verket må han också taga sig till, hvad han behagar. Det gör mig endast ondt att ett helt hof, hvilket jag haft äran att redan i många år tillhöra, skall taga miste i sitt omdöme om en person och skänka honom ett förtroende och bifall, som hans uppförande ej förtjenar. Jag har för öfrigt gått för långt i mina yttranden för att ej gå vidare. Vore dessutom Döring här, skulle jag ej undertrycka något af hvad jag har att säga, tvärtom skulle jag då ha mycket lättare att yttra mig än nu. Jag vet emellertid att Döring, kort efter det han lemnade Liljeholmen, fick tillfälle att utöfva ett nytt barmhertighetsverk. Det är mig väl obekant, hvad det var för en qvinna, som han påträffade arm i arm med en ung karl, men emellertid hade hon gifvit folket rättvisa anledningar till missnöje, som det ej heller underlät att uttala, då Döring uppträdde.
Prinsessans utseende härunder var ganska eget. Hon tycktes vilja tala, utan att hon likväl talade. Det låg så mycken, man skulle kunna säga, älskvärd harm och oro i hennes rörelser, och likväl kom intet ord öfver hennes läppar. Vrede och småleende omvexlade i hennes ansigte, men vreden tycktes tillhöra sjelfva mildheten, och småleendet förtrytelsen.
— Och vid hvad tid på aftonen skulle detta äfventyr egt rum? frågade hon slutligen.
— Jag kan ej så noga säga, emellan klockan tio och elfva. Ers höghet må sjelf bedöma det; att slå sig till riddare för hvarje —
Vincent framträdde och hindrade honom att fortsätta meningen.
— Förlåt, herr grefve, att jag faller er i talet. Det fruntimmer, hvarom här är fråga, förtjenar er aktning.
— För ett så lysande försvar, herr Vincent, som ert, tiger jag gerna stilla; men kan likväl ej förmås att återtaga någonting.
Prinsessan ville tala, men Vincent höjde sin hand liksom för att bedja henne förblifva stilla.
De närvarande förstodo ej denna tysta pantomim. Det låg för dem något oförklarligt deri, som ännu mera retade nyfikenheten.
Furstinnan skakades liksom af en lätt frossbrytning.
Alla följde de samtalandes minsta rörelser med ett deltagande, som om en sak af den största vigt hade berott på utgången. Endast hofmarskalken krökte sina läppar, och bitter satir tycktes ånyo leka på Adlerstjernas.
— Jag hade önskat, började slutligen prinsessan, att detta ämne ej blifvit föremål för en konversation här. Då det emellertid blifvit det, vill också jag berätta en liten händelse.
— Troligtvis erinra sig de flesta här, att jag omtalat ett obehagligt äfventyr, som inträffade med mig förliden månad under ett besök hos en fattig, döende krigare på Södermalm.
— Ganska väl.
— Men jag har ej omtalat alla detaljer dervid, således icke att jag, endast åtföljd af en page, blef angripen af en folkhop.
Adlerstjerna tog ett steg tillbaka. Han märkte redan, hvilket fel han begått.
Prinsessan tystnade för ett ögonblick, emedan hon, upprörd af hvad som blifvit yttradt, måste andas ut, innan hon kunde fortsätta.
— Det vore orätt handladt af mig, att, då Döring icke är närvarande, lemna herr grefvens beskyllningar emot honom obesvarade.
Hon uttryckte sig kort och enkelt, men med en säkerhet, som lifvades af ett ädelt hjertas ingifvelser.
— Nog af, det var ingen annan än mig, herr grefve, som Döring räddade.
Prinsessan sjönk tillbaka i soffan efter denna förklaring.
Den fina och intagande qvinnan led af hvad som passerat.
Alla iakttogo en så djup tystnad, att man knappast hörde ett andedrag. Adlerstjerna drog sig undan. Förkrossad som han var af det sista slaget, hade löjet försvunnit från hans läppar. De vapen, hvarmed han ansett sig mägtig att bekämpa Döring, hade vändt sig emot honom sjelf, och Döring segrat utan att ens ha varit närvarande.
Dold i den djupa fönsternischen, kylde han sin heta panna mot den kalla muren. Förhoppningarnas sista planka hade sjunkit under honom, och han fann sig störtad ned i djupet af den afgrund, som han sjelf gräft.
Ännu hvilade en betydelsefull och qväfvande tystnad öfver rummet, då grefve Posse åter inträdde; men denna gång med sin dotter under armen.
Louise var mera förtjusande än någonsin, och hennes far var lycklig i hennes lycka. Klädd i hvitt, glänsande siden, med en enkel blomma i sitt lockiga hår, intog hennes sylfidiska gestalt hvar och en. Den glädje, som öfverstrålade hennes ansigte, var naturlig och okonstlad; det var ett af varma och sköna känslor lifvadt hjerta, som deri talade till andra hjertan. Den dystra spänning, som en stund herskat i rummet, försvann vid hennes inträde, som natten försvinner för den täcka morgonstjernans glans. Endast då det gälde någonting af vigt för hennes hjertas lif, blef hon en modig och stolt flicka; svärmeriet blef tankar och kärleken poesi; men kände hon sig åter igen lycklig i sitt hjerta, då blef hon ett leende och lekande, ett mildt och godt barn, som smekande slöt sig till sina vänner. Det ömma, rikt utrustade, sant jungfruliga hjertat var hos henne allt; men det var icke svagt, detta hjerta, det var rent och starkt i sin renhet.
Hennes kind brändes ej mera af några feberfantasier, hennes bröst häfdes ej mera af några oroande föreställningar, hennes ögon glödde ej mera af svärmiska illusioner, och hennes hy blektes ej heller af smärtsamma, jägtande lidanden. Hennes ungdom och skönhet blomstrade ostörda på grundvalen af den i hennes barm för ögonblicket hvilande, endast svärmande kärlekens härd. Hennes far var hos henne — och — och —
Sådan hade hon ej uppträdt på länge inom hofvet. Det var en af hennes lefnads skönaste stunder.
— Hvad du har dröjt länge, min vän? tilltalade henne prinsessan vänligt.
— Min far önskade det, ers höghet. Ack, hvad jag är lycklig, som har honom här.
Grefve Posse kunde ej skilja sina ögon från sin dotter. Först nu tycktes han förstå hennes sanna värde.
— Kom hit till mig, bad hertiginnan henne. I afton är ni charmante, tillade hon hviskande.
— Blomman i ert hår, min fröken, inföll Armfelt, är så vacker, som om den uppvuxit ur ert eget hjerta.
— Eller vore en skön fantasi af er egen pensel, anmärkte Franc, hvartill ni sett modellen i er spegel.
— Skäm icke bort er artighet, afbröt honom hertiginnan, med något vidare tillägg. Edra yttranden böra aldrig ha några eftersatser.
Louise tog plats vid fröken Rudenskölds sida.
Furstinnan Raszanowsky hade försjunkit inom sig, kall och likgiltig för hvad som rörde sig omkring henne. Då hon blef varse Louise, lifvades likväl småningom åter hennes drag af ett deltagande, som var vänligt, man kunde till och med säga hjertligt.
— Du är lycklig, hviskade fröken Rudensköld till Louise.
— Tyst!
— Får jag döma af ditt utseende?
— Icke nu! Jag är yr af — men nej, tala icke till mig. Låt mig få lugna mig ett ögonblick.
Louise hade sin uppmärksamhet fäst på dörren.
— Du liknar årets första vackra majdag, fortfor fröken Rudensköld.
Men Louise gaf ej akt på, hvad hon sade.
— För all del…
— Den första blomman om våren är icke täckare än du.
— Jag tror jag hör steg. Tyst, kommer ingen?
Som diamanten flammar mot ljusstrålen, flammade Louises blick. I denna stund var hon mera själ än kropp.
— Får jag draga någon slutsats af din liflighet, så förmodar jag att…
— Att…
— Att du väntar…
— Hvem?
— Honom!
Man hörde verkligen steg nalkas i denna stund, och såg konungen inträda, åtföljd af den gamle Döring. Vid gubbens sida gick en smärt och reslig ung man, enkelt klädd i vanlig drabant-uniform. Hans utseende var blekt och vittnade om att han ej var obekant med lidandet. Hans blickar flögo frågande och förundrade omkring, då han såg hofvet framför sig. För att liksom skingra en oredig drömbild i sina tankar strök han tillbaka det mörka håret, som nedföll i mindre väl ordnade bucklor kring hans breda och välformade panna. Ännu låg handen qvar på ena tinningen; men snart flyttade han den denrifrån, liksom om den syn han sett gjort ett allt för starkt intryck på honom, och lade den på bröstet. Den unge mannen var ingen annan än Mauritz Döring, nyss kallad ur arresten af ett ilbud från konungen.
Hans uppträdande gjorde ett ganska olika intryck på de flesta närvarande.
Sjelf visste han icke, hvarför han blifvit kallad. Då han uppkom i drabantsalen, bemötte hans kamrater honom med tystnad, och det syntes icke bebåda särdeles godt. Men snart hemtades han derifrån och mottogs slutligen i ett af de inre rummen af sin fars öppnade famn. Detta möte, för honom så högst oväntadt, enär han icke en gång kunnat föreställa sig möjligheten att den gamle någonsin mera skulle uppkomma till hufvudstaden, var både gladt och bittert: gladt, emedan han visste att ett deltagande och ömt hjerta nu klappade mot hans, bittert, emedan han nu med desto djupare smärta tänkte på den sorg, som den gamle skulle erfara, då han berättade den misstanke, hvilken beröfvat och ännu beröfvade honom friheten.
Men den gamle lemnade honom icke någon tid till förklaring, utan förde honom vidare. Snart stod han äfven inför konungen.
— Ni eger anspråk på rättvisa, yttrade Gustaf ganska kort. Ni skall få den. Följ mig!
Mauritz kände sig upprörd af dessa få ord, icke derför att han fruktade för rättvisan, men derför att han allt för väl förstod, hvad hans far måste lida vid blotta tanken att se honom af monarken sjelf både misstänkt och anklagad.
Kanske hade han kommit till andra slutföljder, hade man lemnat honom tid att närmare öfverväga, hvad som passerade; men det ena steget uttogs så omedelbart efter det andra, att endast hans känsla fick leda och bilda intrycket. Nästa stund stod han, icke som han väntat sig, inför pröfvande, allvarliga män, utan inom kretsen af hofvets innersta cirkel. Han erfor något — liksom ett hastigt illamående — vid denna för hans föreställningar så underbara scenförändring. Hvarken glädje eller hopp intog honom, öfverraskningen bländade honom. Bilderna sväfvade mindre tydliga framför honom. Han såg dem alla och kunde ej rigtigt urskilja någon. Afbrottet mellan arresten, som han nyss lemnat, och den salong, der han nu befann sig, var för stort, att ej för ett ögonblick förvirra honom. Men liksom ur en dimma, sköt snart det ena hufvudet upp efter det andra, till dess han slutligen igenkände dem alla, eller åtminstone de flesta.
De tvänne första, som han märkte, voro Armfelt och Vincent. Vänligt blickade dessa emot honom, och han kände sig lugnad deraf.
All den stund konungen under en längre tid tycktes helt och hållet hafva förglömt honom, hade ensamheten födt misstänksamhet och tvifvel i hans själ. Den första tanke, som också uppstod hos honom, då han såg sig inför hofvet, var fruktan att man ämnade honom en förolämpning. Men denna oädla och sårande tanke försvann vid åsynen af Armfelts vänliga utseende och Vincents deltagande blick.
Huru litet behöfves ej stundom för att bota ett sinne, angripet af förbittring och tvifvel, dessa frön till så mycket ondt! Oftast behöfves ej mera än ett vänskapsfullt ord eller ett hjertligt småleende. Men dessa ljusglimtar äro så sparsamma i natten, än mera, falla sällan i den stund, då de ännu skulle kunna gagna, och natten förblifver natt.
Mauritz upptäckte äfven hertiginnan och prinsessan, och längre bort — hvem såg han väl — om icke samma fruntimmer, till hvilken Vincent infört honom, då han lemnade receptions- och besvärjelse-scenen hos Boheman; i sanning, ju mera han betraktade henne, desto mera förvissades han, att ej något misstag egde rum — det var hon — furstinnan — Wanja, som Vincent äfven kallat henne.
Men äfven hon sjönk snart bort i bakgrunden, liksom en skugga för en stråle, vid åsynen af Louise.
Sådan som nu hade han ej sett henne förut. Glansen i hennes ögon hänryckte honom med ett förtrollande behag. Det var i denna stund han flyttade sin hand till sitt hjerta för att stilla dess våldsamma slag.
Louise hade rest sig upp och stödde sig emot sin gamle fars arm. Mauritz anade genast, hvem den ståtlige, gamle mannen var, men till ökad förundran igenkände han i honom samme person, som han vid mötet med Vincent om aftonen före sitt besök hos Boheman först sett vid Gustaf I:s staty, och som slutligen inför de församlade bröderna i besvärjelserummet anklagat honom för förräderi.
På sidan om grefve Posse märkte han hofmarskalken. Det var icke harm och ovilja, som denne slungade emot Mauritz, det var snarare en vrede med sin ljungeld.
Hofmarskalken hade ej talat vid grefve Posse om den fråga, som låg honom så mycket om hjertat; men ehuru han anade att något kunde till fördel för Döring verkligen vara under görning, egde han allt för mycket karaktärsstolthet, för att på något slags diplomatisk väg vilja bearbeta sin sak. En hög börd var för honom ett vapen nog, hvarmed han trodde sig mägtig att bekämpa hvarje efter hans uppfattning förvändt infall, som kunde nedsätta dess företräde, och det grefliga sköldemärket var, såsom han såg verlden, vändes det emot de ofrälse stånden, ett annat medusahufvud, inför hvilket allt måste förvandlas och förintas. Han befarade således icke något från Dörings sida; men desto mer att Adlerstjerna icke dess mindre för alltid förlorat Louise's hjerta. För att i detta fall återknyta de upplösta banden hade han vändt sig till Reuterholm, med begäran att Adlerstjerna skulle få en plats vid prinsessans hofstat, under hennes tilltänkta utrikes resa. De underrättelser, som Adlerstjerna inhemtat af From, betraktade han såsom af naturliga skäl fullkomligt sanningsenliga; ty en icke adlig börd var också en tvetydig börd; men så mycket han än trodde på dessa underrättelser, var han också öfvertygad om, att man ej skulle behöfva använda dem för att aflägsna Döring, ehuru han emellertid, för att i nödfall begagna sig af dem, öfverenskommit med Adlerstjerna om sättet derför. Han var eljest förvissad om, att grefve Posse sjelf, blott han fick tänka på saken, skulle låta frågan dö bort utan någon erinran från annat håll.
Med allvar följde han emellertid hvarje den minsta omständighet, som tilldrog sig.
Då han såg att den gamle Döring uppträdde och det sätt, hvarpå grefve Posse mottog honom, kände han sig orolig, emedan han hvarken väntat det ena eller andra; och med anledning af ett utaf prinsessans yttranden gaf han Adlerstjerna en vink om att börja anfallet.
Han opererade härvid med samma försigtighet, som då man börjar en batalj: han lät tiraljörelden först spela. Det var ock med anledning af denna hofmarskalkens vink, som Adlerstjerna börjat sitt anfall.
Med grämelse erfor han dennes nederlag, emedan han deraf fann att Döring egde flere vänner, än han påräknat. Konungens och de båda Döringarnes inträde kort derefter öfvertygade honom fullkomligt, att nu mera intet ögonblick var att förlora. Också vände han sig genast till grefve Posse, för att erhålla ett enskildt samtal, men denne var för mycket upptagen för att nu kunna lemna honom det. Steg för steg stod han tillbakaträngd, redan förebrående sig att ej hafva handlat i tid.
Han fick så mycket mer skäl till denna förebråelse, som konungen nu tillkännagaf sin glädje att hos sig se tvänne af sin aflidne faders utmärktaste krigare, och att han, för att betyga dem sin aktning, erhållit af sin farbror, hertigen-regenten, rättighet att på ett mer än vanligt lysande sätt visa dem sin tillgifvenhet.
Han utnämde grefve Posse till riddare af serafimerorden och upphöjde amiral Döring i adligt stånd.
Hofmarskalken såg sitt nederlag fullständigt, men det skulle blifva ännu fullständigare.
De utnämde hunno ej att framföra till konungen sin tacksägelse, innan han åter tog till ordet.
— Jag eger ännu en förklaring att afgifva, började han.
Konungen uttryckte sig med osäkerhet, som om han känt sig förlägen.
— Henrik IV i Frankrike var en stor konung. Han var rättvis, äfven då han nödgades ogilla sig sjelf. Han förorättade Sully — men skänkte honom också upprättelse.
Gustaf sänkte sina ögon till jorden, liksom eftertänkande hvad han vidare skulle säga.
— Fredrik II af Preussen sårade äfven djupt Ziethen. Men han belönade honom och bestraffade sig sjelf genom att erkänna sitt fel.
Flertalet anade icke, hvarthän han syftade, men man följde honom uppmärksamt.
Osäkerheten i hans sätt att yttra sig fortfor.
— Gustaf II Adolf förgick sig med häftiga ord, till och med med hugg och slag, emot Seaton. Seaton tog afsked; men Gustaf uppsökte honom utom Sveriges gränser. Jag har förorättat och förolämpat er, yttrade han, och kommer att gifva er upprättelse. Här utom Sveriges gränser äro Gustaf Adolf och Seaton lika goda. Se här, två pistoler eller två värjor! Hämna er, om ni kan!
En stunds tystnad uppstod; allas ögon hvilade på Gustaf.
Hans utseende var blekt och dystert. Hans känsla för sträng rättvisa hade ålagt honom att handla så, som han gjorde; men det tycktes, som om gerningen mer bestämdes af hans vilja, än af varmt deltagande.
Då han efter en stund slog upp sitt öga, glänste det likväl af ett svärmiskt uttryck.
— Jag har förorättat dig, Döring.
Döring hade anat, hvarthän han syftade, men vid ljudet af sitt namn spratt han till af oförstäld glädje.
— Jag känner dig, fortsatte Gustaf, dina önskningar och dina tänkesätt. Vi äro inom Sveriges gränser, och jag har ej några pistoler att bjuda dig, men jag vill i stället göra din lycka.
— Jag utnämner dig till vice-korporal vid min lifvakt.
Döring ville kasta sig för Gustafs fötter; men denne gaf honom ett tecken att förblifva stilla.
— Jag har upptäckt en hemlig böjelse, fortsatte Gustaf, jag har följt den och funnit den besvarad.
Han talade långsamt, afbrytande sig emellanåt. Känslan tycktes mindre än pligten föreskrifva honom hvad han yttrade.
— Jag har varit sträng emot mig, då jag varit mild emot er.
Konungen tystnade här och fäste en stadig blick på Mauritz.
— Utan att nämna de svårigheter jag besegrat, får jag tillkännagifva, att Mauritz Döring är…
Han betraktade i denna stund grefve Posse, hvars ansigte log vänligt emot honom.
Mauritz kände sig djupt rörd. En sådan upprättelse, som han nu erhöll af den unge konungen, hade han icke väntat sig. Han vågade knappast se upp i Gustafs allvarliga ansigte, men lyssnade med bäfvande uppmärksamhet till hans afbrutna ord, utan att kunna ännu rigtigt ana, hvarthän de skulle leda.
— Att Mauritz Döring är, fortfor åter Gustaf, förlofvad med min fasters, prinsessan Sofia Albertinas hoffröken, fröken Louise Posse, grefve Posses dotter.
Det vore omöjligt att beskrifva det intryck, som detta meddelande framkallade. Ganska få hade anat den kärlek, som så hastigt och under så egna sammanträffanden uppstått emellan de unga, och ingen förestält sig att lyckan så oförmodadt skulle gå deras önskningar till mötes.
Adlerstjerna kände icke slaget så mycket, emedan han redan förut var tillintetgjord. Hofmarskalken deremot stod ett ögonblick, man kunde säga, fastnaglad på sin plats af Gustafs ord.
Louises och Mauritz vänner gladdes desto mera. Prinsessan hotade Louise skalkaktigt med sitt finger. Fröken Rudensköld tryckte hjertligt och varmt hennes hand. Till och med furstinnan Raszanowsky log ömt och vänligt emot henne.
Mägtiga känslor stormade genom Mauritz’ bröst. Portarne till en glad och lycklig framtid hade på en gång plötsligt öppnat sig för honom. Ljuset, som strömmade emot honom, förblindade honom med sitt sken. Liksom för ett trollslag såg han alla sina önskningar och drömmar på en gång uppfylda, och det var långt mer än han någonsin vågat drömma. Vid tanken att han var fri och att hon var hans, darrade han, betagen af hänryckning, vacklade han, öfverväldigad af sin lycka, och sjönk tacksamt ned till konungens fötter.
— Är ni nöjd med er dom? frågade konungen honom.
Mauritz förmådde ej svara.
Det är med varma och starka hjertan som med hafvet: än uppröras de af våldsamma, häftiga stormar, än hvila de i det djupaste lugn; upprörda, afspegla de de mörka molnen och den flygande blixten; hvilande, afspegla de den klara himmelen, solen och stjernorna. Än äro de afgrunder, som hota med undergång och död, än glänsande, milda vågor, återspeglande hela himmelens glans.
Vilda stormar rasade genom Mauritz’ hjerta i arresten, och om någon stråle af ljus flög öfver det mörka svallet, var det en ljungeld af förtrytelse, som krossade den sista spillran, hvarpå hoppet ännu sökte berga sitt ankare; nu deremot återkom lugnet, och med det — himmelen — stjernorna — solen. Ett barn kunde i denna stund ha tyglat honom.
De flacka och grunda naturerna afspegla deremot hvarken åskmolnet eller himmelen. Genom den ständigt grumliga ytan sticker ogräset fram.
Det var ett vackert ögonblick: ridderlighet och skönhet, stödda af den grånade ålderdomens hand, logo af kärlek emot hvarandra, och rundt omkring dem syntes glad öfverraskning lifva alla ansigten. Den enda lidande var Adlerstjerna, det enda hotande och mörka moln var hofmarskalken.
Hofmarskalken var en gammal ungkarl, som betraktade Adlerstjerna icke blott som en kär anförvandt, utan mera som en son. Redan under många år hade ett parti emellan honom och Louise varit den favoritföreställning, som ännu smekte hans tankar och underhöll en känsla af värme i hans eljest för familjelifvets behag kalla och slocknade hjerta. Adlerstjerna var hans enda arfvinge. Våra arfvingar äro de, hvilka vi hoppas skola liksom fortlefva vårt eget lif, äfven sedan vi sjelfva upphört att lefva. Allt som rörde Adlerstjerna, rörde derför honom. Hans tillgifvenhet för Adlerstjerna var, om man så vill, egennyttans, men det var bördens och anornas, icke snikenhetens. Rikedom egde han och Adlerstjerna redan mer än tillräckligt.
Såvida han icke på en gång ville afsäga sig alla sina hitintills hysta önskningar, var också intet ögonblick nu att förlora.
Att öfvergifva sina idéer, var att förråda sig sjelf. Han beslöt att strida, att tala.
I detsamma grefve Posse stod färdig att öfverlemna Louise åt Mauritz, trädde hofmarskalken emellan.
— Dröj ett ögonblick, yttrade han.
Hans utseende var orubbligt, strängt, beslutsamt och kallt.
Grefve Posse och Döring blickade förundrade på honom. Mauritz och Louise återkommo på en gång ifrån sina ljufva drömmars rike, och purpurrodnaden på den senares kinder försvann, jagad af en dyster aning.
Alla närvarande, till och med de furstliga personerna reste sig upp vid hofmarskalkens oväntade uppträdande.
Man anade en olycka, man fruktade en fara, utan att veta, hvari den skulle bestå.
— Såsom en nära anförvandt till grefve Posses familj anser jag mig vara berättigad, för att icke säga skyldig, att göra en fråga.
Orden föllo sig korta och kalla. De voro något af honom sjelf, kommo mera liksom från en bildstod än från en man med hjerta.
— Naturligtvis, fortsatte hofmarskalken, har jag icke skäl att göra någon anmärkning emot hvad herr grefve Posse finner för godt att besluta öfver sin dotters öde. Det är hans sak.
Att hofmarskalken icke talade fullkomligt upprigtigt, känner läsaren af det föregående; men stället och tillfället voro ej lämpliga att framkomma med enskilda åsigter.
— Jag har ej heller någonting emot den unge Döring och aktar allt för mycket min konungs vilja för att ogilla den nåd, som han så ädelt visat.
Ingen begrep, hvarthän han syftade; han gillade ju allt hvad som inträffat, och dock tycktes det vara just deremot, som han ville höja sin röst.
— Endast en fråga, och han vände sig dervid direkte emot Dörings far, amiralen, tror jag mig böra göra.
Alla lyssnade, som om frågan gält lif eller död.
— Var god och upplys oss, herr amiral, om er son är född i Sverige eller i Tyskland?
Frågan tycktes ej innebära någonting af särdeles vigt, och likväl såg man en anmärkningsvärd förändring i den gamle Dörings ansigte.
— Han är född i Tyskland, stammade den gamle.
— Man har sagt mig det, fortfor hofmarskalken; men man har också sagt mig, att ni, herr amiral, endast uppehöll er utrikes omkring sex månader, men att er son, då ni återkom, likväl skulle ha varit omkring ett år. Huru förhåller det sig härmed?
Den gamle Döring stödde sig emot Mauritz’ arm för att ej vackla.
— Det är till en man af ära, återtog hofmarskalken, då Döring iakttog tystnad, som jag stält min fråga, och jag vet att ingenting skall kunna förmå honom att säga en osanning. Och — helt kort och godt, herr amiral — är Döring er son, eller ej?
Häpnad och öfverraskning framkallade ett hastigt öfvergående utrop från de närvarande.
Frågan sårade Mauritz, liksom en oförtjent förolämpning, och han kastade på hofmarskalken en blick, full af förakt.
— Jag gör denna fråga, tillade hofmarskalken med samma köld som förut, icke för det att jag betviflar er sons börd, utan endast för att få vederlagdt ett dumt prat, som nått mina öron?
Det gifves punkter i vårt hjerta, händelser i lifvet, som, om de beröras, förlama oss. Det var en sådan punkt, som hofmarskalken berört hos den gamle Döring. Han ville tala, men han förmådde ej.
De närvarande rörde sig ej ur stället; något hvar kände sig stå liksom på en öfver en afgrund vägande planka.
— Herr hofmarskalk, började Mauritz, om min far ännu vore ung, skulle ni få ett svar, lämpadt efter beskaffenheten af er fråga. Nu — må ni lägga märke till hans tystnad — den är också ett svar.
Louise log emot honom; men en tår glänste bakom leendet.
Den tystnad, som uppstod, var dödande för dem, hvilkas lycka berodde på detta ögonblick.
— Tala, Döring, bad slutligen grefve Posse.
— Tala, tala! yttrade man med deltagande från flere håll.
Furstinnan Raszanowskys öga hvilade orubbligt på den gamle Döring. Hennes barm häfde sig oroligt, och ändock låg det någonting så kallt och sträft i hennes skick, som om hon velat trampa något hvar under sina fötter.
— Tala, uppmanade man ännu en gång den gamle Döring.
Gustaf nalkades honom.
— Förklara er, bad han.
— Min far, tala! tillade Mauritz. Er tystnad ökar tviflet. Är jag er son eller ej? Ett enda ja, och det är nog.
Striden var slut i den gamles inre, och med lugnet återkom äfven styrkan. Sedan han lösgjort sin arm från Mauritz, trädde han ett steg fram emot den unge konungen.
— Kort innan jag på ers majestäts befallning infann mig här, anlände jag till hufvudstaden. Ers majestät känner sjelf att jag ej hade mig bekant, hvarför jag blef hitkallad.
— Det är sant, bekräftade konungen.
— Endast några få ögonblick före mitt sammanträffande med grefve Posse förkunnade man mig de afsigter man hade med Mauritz, och de utmärkelser, som väntade mig.
Dörings stämma ljöd ensam i rummet.
— Hvad jag dervid erfor, förmår jag ej beskrifva. Jag är en gammal man och hänföres lätt inom den trånga krets, som åren dragit omkring mig. Hjertat är känsligt för intryck.
Hans ord trängde till allas bröst.
— Inbillningens rikedom aflägsnar oss ifrån verklighetens armod. Vid ett lysande mål glömmer man vägen dit.
Hans röst darrade, men ögat blickade stadigt omkring sig.
— Sansa dig, min far, förklara dig ytterligare, erinrade Mauritz.
— Hvad vi hafva kärt, är också vårt: det är vårt i våra hjertan, och hvad rörer oss allt annat.
— Min far, min far…
— Jag har i tjugo år älskat dig.
— Och…
— I tjugo år har jag ansett dig för min son.
— Och jag skulle icke vara…
— Jag har glömt, glömt till och med i djupet af min själ…
Rörelsen blef den gamle allt mer öfvermägtig.
— Intill dess man nu påminner mig derom, att du i sjelfva verket icke är det.
Verkan af denna förklaring var stor.
— Icke er son? upprepade Mauritz.
— Nej!
— Förklara er! Hvems son är jag då?
— Jag vet det icke!
— Du vet icke, hvem som är min far?
— Nej!
— Och icke, hvem som är min mor?
— Nej!
I hofmarskalkens ansigte förändrades icke ett enda drag. Adlerstjerna blickade fram ur fönsternischen. De öfriga förskräcktes för den förändring, som visade sig i Mauritz’ utseende. Liksom om en förbannelse träffat honom, stod han ensam och öfvergifven der, ett rof för sönderslitande qval.
Fröken Rudensköld hastade ensam fram till honom, ledd af sitt hjerta, som var modigt, emedan det alltid förblef naturligt.
— Ni har ingen far, yttrade hon.
Mauritz såg förundrad på henne.
— Ni har ej heller någon mor, fortfor hon.
— Hvarken far eller mor, upprepade Mauritz.
— Vill ni hafva en syster, tillade hon, eger ni en i mig.
Ett bifall af beundran hördes i rummet.
— Mod, Döring! tilltalade honom i detsamma Armfelt. Du har ej mor och far, Döring, men du har vänner. Jag är en.
— Jag saknar icke mod, svarade Döring, jag saknar hopp.
Ett smärtsamt utrop hördes i detsamma från en annan sida af rummet. Det kom från Louise.
De kungliga personerna aflägsnade sig med flertalet af hofvet, för att lemna de lidande åt sig sjelfva.
Då Louise vanmägtig bortfördes, fattade Döring krampaktigt sin fars hand.
— Min gud! Hon aflägsnar sig, yttrade han.
Förfärad blickade man på honom.
— Hon handlar likväl rätt, tillade han derefter, ni skall också lemna mig.
— Min son!
— Jag är icke din son.
— Mauritz, Mauritz!
— Ah, nu vet jag hvad mina föräldrar heta.
— Du skulle veta det?
— De heta — skam och vanära.
— Ah…
— Och vet ni, hvad jag är döpt till?
— Lugna dig.
— Jag är döpt till — vanbörding.
Han lösgjorde sig härunder från sina vänner och störtade ut ifrån dem.
Furstinnan Raszanowsky hade sjunkit ned i soffan. Hon var blek och kall. De eljest så lifliga ögonen tycktes till och med nu hafva frusit till kristaller.
— Kom i håg, hvar du är, yttrade Vincent till henne. Fatta mod och var lugn. Ännu återstår mycket.