Drabanten/Del 1/Kapitel 25
| ← Asiatiska bröderna. Liljan. |
|
Samma scen. Nya vexlingar. → |
TJUGOFEMTE KAPITLET.
Katastrofen.
Under minderårighets-regeringen såg den unge konungen sällan några andra hos sig än sin närmaste omgifning. Det väckte derför icke obetydlig förundran, då han en dag tillkännagaf sin önskan att en bestämd afton mottaga i sina rum icke allenast den kungl. familjens medlemmar, utan äfven hofvet i allmänhet och en och annan, tillhörande de högre embetsmannakretsarne.
Denna befallning var någonting så ovanligt, att den satte nyfikenheten i största rörelse. De, som endast sysselsatte sig med politiska ämnen, förestälde sig en politisk orsak till denna inbjudning; då återigen de, som blott lefde för dagens flygtiga nöjen och intryck, hoppades att något af Gustaf III:s glada hoflif åter skulle upplifvas.
Alla öfverensstämde deri, att Gustaf den senare tiden, mera sluten än någonsin förut, tycktes ha grubblat öfver en hemlighet, utan att likväl någon förmådde utleta, hvari den egentligen bestod.
Man berättade för Armfelt, att Reuterholm dragit föraktligt på munnen, då man talat om denna fest, och Armfelt begaf sig genast till Gustaf.
— Ers majestät vidhåller ju sitt beslut, att fordra codicillens erkännande.
— Jag har ej glömt någonting.
— Begagna då tillfället af denna fest. Edra vänner skola troget omgifva er.
Man berättade för hertigen och Reuterholm, att Armfelt skämtat på deras bekostnad vid ett samtal om den blifvande festen, och hertigen hastade äfven till Gustaf för att vinna upplysning.
— Man talar så mycket om denna tillställning, yttrade han. Tillgif er farbror, om han önskar att få veta, huruvida några hemliga planer gömma sig derunder?
Gustaf stirrade på hertigen.
— Vill ni göra mig en tjenst? frågade han.
— För all del, tvifla ej derpå.
— Jag har då något att begära af er, som jag i morgon skall närmare förklara.
Hertigen kunde ej undertrycka sin förundran; men Gustafs begäran tycktes likväl vara af allt för liten betydelse för att kunna vägras.
— Och om jag samtycker till hvad ni önskar.
— 5å skall jag visa, att jag kan vara tacksam.
Man berättade, att ryske ministern grefve Stackelberg hade under ett samtal ryckt på axlarne öfver de inbillningar, man gjorde sig om den tillstundande högtiden, och partierna kommo nästan i lufven på hvarandra.
— Det är fråga om en koalition med Ryssland, påstod det ena.
— Ack nej! frågan gäller tvärtom ett krig, yttrade det andra.
— Jag tror hvarken på det ena eller andra, menade det tredje.
Man berättade, att Gustaf afskickat ett par kurirer till landsorten, samt att dessa återkommit med vigtiga depescher, och man glömde icke att kommentera händelsen och gifva den en förklaring, olika allt efter olika önskningar.
Ingen magt bygger så bizarra byggnader som sqvallret. I sin ifver att stapla det ena på det andra följer det ingen annan ordning än oordningen. På ett sandkorn bygger det en S:t Petri kyrka, och på spetsen af dess dôme anlägger det ett lusthus och på sidan om lusthuset en mausolé och öfver båda två sätter det måhända en näsa — lång i oändlighet. Om någon råkar ut för sqvallret, är han att beklaga. Han kan vara säker om att det skall göra honom till allting, utom till det han verkligen är. Sqvallret skall förse honom med ett hufvud af en gud eller en åsna, med en kropp af en buffel eller en spindel, med en röst af en näktergal eller en papegoja. Sqvallret saknar aldrig förmåga att förvandla en Apollo till en pajazzo eller en pajazzo till en Apollo. Det skapar hvad som helst af intet.
Gustaf egde visserligen en afsigt med den fest han anbefalt; men den bestod icke i något af allt det, som sqvallret förmodade.
I all sin magt är sqvallret dock ingen gud, utan endast och allena en tanklöst pladdrande tunga.
Adlerstjerna smickrade sig till en tid med att ega konungens
förtroende rörande affären med Döring; underlig föreföll honom
emellertid den långvariga hemlighetsfullhet, hvari saken hölls. Deraf kunde
han visserligen icke draga någon annan slutsats, än att konungen
allvarsamt var förtörnad på Döring, men lika litet som han kunde gissa
sig till hvad straff han ämnade honom, lika litet egnade förhållandet
sig att underhålla den fåfänga tanken, att han egde konungens förtroende.
Under allt det prat, som uppstod med anledning af konungens inbjudning, iakttog Adlerstjerna en djup tystnad. Äfven han gjorde likväl sina anmärkningar, men han slöt dem troget inom sig.
En dag, då han, tjenstgörande hos konungen, befann sig ensam med honom, begagnade han tillfället för att beröra det ämne, som så mycket intresserade honom.
— Ers majestät glömmer Döring, erinrade han.
— Tror du det? Hvad straff anser då du att han förtjenar?
— Lagen dömer för majestätsbrott till döden, men…
— Men…
— Om jag vore konung, skulle jag låta nåd gå för rätt och blott landsförvisa honom.
— Anser du då en landsförvisning vara ett mindre straff än döden?
— Man beröfvar honom åtminstone då ej lifvet?
— Men hvad är lifvet, om man beröfvas sitt fädernesland? Månne af alla straff en landsförvisning icke är det grymmaste?
— Huru ämnar då ers majestät behandla Döring?
— Rättvist.
— Kanske — och ett nästan omärkligt ironiskt leende spelade på Adlerstjernas läppar — kanske ers majestät ämnar insätta honom åter i sin tjenstgöring såsom drabant?
— Nej.
Och konungen vände honom ryggen.
Adlerstjerna kände sig från denna stund icke väl till mods. Han visste icke, hvar han hade konungen. Så mycket trodde han sig likväl vara säker på, att Döring en gång för alla förlorat Gustafs välvilja. I sjelfva verket kunde också det vara alldeles tillräckligt för Adlerstjerna. Hans önskan sträckte sig egentligen icke längre än att tillintetgöra hvarje möjlighet för honom att närma sig Louise.
Men förhållandena skulle snart erhålla ett annat utseende.
Grefve Posse, fröken Louise's fader, anlände till Stockholm.
Posse-slägten är en bland de äldsta i Sverige. Redan under medeltiden finnes dess namn antecknadt i fäderneslandets häfder. Slägtens stamfader — Nils Pusa — lefde i slutet af 1200:talet och i början af det 13:de. Dess ättartafla intill våra dagar eger många i fäderneslandets tjenst utmärkta och berömda krigare och statsmän. Men en bland denna slägts mest framstående personligheter var Louise's fader.
I en framskriden ålder, mellan 60 och 70 år, drog han sig tillbaka ifrån de offentliga ärendena, för att i familjelifvets lugn sluta sina dagar.
Men tapper och beslutsam i faran, klok och lugn i rådsalen, alltid fosterländsk, manlig och redlig, hade hans ord under flera årtiondens lopp gått och gält såsom fullvigtigt mynt, alltid motsvarande den prägel de buro, och när han ännu någon gång talade, hörde man honom med uppmärksamhet.
Till sina tänkesätt var han för öfrigt aristokrat i ordets ädlaste betydelse. I adeln såg han fäderneslandets försvarare och mecenater. Ett godt hufvud, ett varmt hjerta och en stark arm voro egenskaper, utom hvilka han ej erkände något kamratskap; men der de funnos, der öppnade han sin famn, för att sluta en ädling till sitt bröst. Han var sträng i det ridderliga, han var fördomsfri i det rätta. Det ädla framåtskridandet i hvad förståndigt var, egde i honom en man att räkna på och den sanna upplysningen jemväl alltid en trogen vån att stödja sig vid. Endast det dåliga, under hvad form det än visade sig, egde i honom en afgjord fiende.
På ett handslag af honom kunde man förlita sig; det var en försäkran, som aldrig bröts.
Hofmarskalken och Adlerstjerna besökte honom.
Då de inträdde till honom, lemnade Louise rummet. Han berätlade dem, att han af vigtiga skäl bhfvit kallad af konungen till Stockholm, och att han redan haft ett par timmars enskild audiens, men han förtrodde dem ej, hvari de vigtiga skälen bestodo. Han talade om sin dotter med tillfredsställelse och glädje, stolt öfver hennes behag och ännu stoltare öfver hennes jungfruligt milda och dock redan om eget omdöme vittnande förstånd. Om Adlerstjerna och hans tankar på Louise yttrade grefven icke ett ord. Man trodde sig veta, att han icke ogerna sett den böjelse, som en tid tycktes uppväxa dem emellan; men han hade aldrig vidare befattat sig dermed, utan låtit saken gå sin egen gång, lemnande åt de unga att sjelfva uppgöra, hvad som hufvudsakligast endast rörde dem.
— Här är ugglor i mossen, yttrade hofmarskalken till Adlerstjerna, då de lemnade grefven.
— Jag fruktar också derför. Han var kallare och ändock vänligare emot mig än förr.
— Louise lemnade rummet då vi kommo. Vi måste vara på vår vakt.
— Ni öfvergifver mig således icke?
— Aldrig.
Adlerstjerna, en gång uppskrämd ur sin säkerhetssömn, vakade, snart sagdt, i en oupphörlig feberyra. Han blott hörde och såg, för att sedan göra sina slutsatser. Härigenom fick han äfven den underrättelsen, att Dörings fader väntades till hufvudstaden, ehuru han ännu icke var anländ. Utan betydelse kunde detta icke vara. Också förskräcktes han deraf nästan mera än af allt annat.
Öfverläggande med sig sjelf, kom han till följande tvenne slutsatser.
Antingen förberedde Gustaf en noggrann och fullständig undersökning i afsigt att skipa en sträng rättvisa, eller också hade han inom sig redan erkänt att han haft orätt, och ämnade Döring en lysande upprättelse.
Båda delarne voro möjliga. Rättskänslan var stark hos Gustaf. I hvad han trodde sig hafva rätt gaf han aldrig efter; men ansåg han sig hafva orätt, gaf han också upprättelse, utan att derför alltid erkänna, att han haft orätt. I båda fallen slöt han sig inom sig sjelf liksom skalet kring sin kärna, utan att likväl någon kraft alltid verkade här mognande. I öfvertygelsen att han handlade rätt, gick han blindt sitt öde till mötes utan att rådgöra med någon. Denna inom sig envist och blindt slutna tro, att han handlade rätt, var för honom ett sakrament, som bestämde öfver hans öde och ledde honom rätt ofta. Ljuset fick ej utveckla de skatter, som eljest lågo såsom fröämnen i hans själ och i hans hjerta. Han utestängde det, i och med detsamma han innestängde sig inom sig sjelf. Och i natten inom sig tog han stjernorna stundom för irrbloss och irrblossen stundom för stjernor.
Den andra af de tvänne här nämda möjligheterna nedslog Adlerstjerna, emedan, i den händelse Gustaf ämnade någon upprättelse åt Döring, en väg derigenom äfven skulle för honom banas till Louise.
Försatt, som han var, i en labyrint af ovisshet, framstälde sig den ena frågan efter den andra, utan att han förmådde besvara dem.
— Hvarför hölls Dörings arrestering ännu hemlig?
Hvarför hade Posse och Döring blifvit uppkallade från en aflägsen landsort till hufvudstaden?
— Hvad betydde den förres audiens?
— Af hvad orsak hade han yttrat sig med så mycken tillfredsställelse om Louise?
— Hvad var väl slutligen den egentliga orsaken till den anbefalda kollationen hos konungen?
I sjelfva verket befann Adlerstjerna sig i en långt plågsammare belägenhet än Döring. Ehuru den förre icke, såsom den senare, var beröfvad sin frihet, fängslades och qvaldes han af ovisshetens Laokoons-ormar.
Ännu en gång genomgick han granskande alla förhållanden.
Att söka rubba konungen i sitt beslut, sedan han en gång fattat ett, ansåg Adlerstjerna fåfängt. Emot hans envishet skulle till och med den skickligaste diplomat stranda.
Att vilja inverka på grefve Posse lönade lika litet mödan. Han skulle strängt och troget hålla sig till sin moget öfverlagda, frisinnadt bestämda öfvertygelse.
Och Louise sjelf!…
Vid tanken på henne kände han smärtan af en dödsstöt i sitt hjerta. Fattad af ett ögonblicks ursinnighet, rusade han upp från sin plats — men hejdade sig snart — och ehuru underläppen ännu darrade af en häftig rörelse, krökte sig den öfre till ett smålöje.
— Min vackra kusin, sade han för sig sjelf, ännu är ej saken afgjord. Jag anhöll om ditt hjerta, för att göra dig lycklig — nu — vi få se. Du har förolämpat mig i min skönaste känsla, och en förolämpad känsla hämnar sig.
Under det han så talade, klarnade härvid hans förut dystra panna och ögat lyste liksom i skenet af en lycklig tanke, på samma gång ett utrop af tillfredsställelse gick öfver hans läppar.
— Rigtigt! yttrade han. I fall det behöfves, måste jag inom Dörings eget lif söka det medel, som erfordras för att tillintetgöra honom. Historien känner ännu blott en enda riddare sans peur et sans reproche, och ehuru Döring tyckes vilja spela den andre, lärer han väl ändock knappast nog vara fullkomlig. Således — jag måste lära känna honom.
Med denna föresats begaf han sig ut i afsigt att höra sig för hos Dörings kamrater, till och med att i värsta fall afsända ett särskildt bud till hans födelseort. Men han skulle ej behöfva någondera delen, ty, nedkommen på gatan, mötte han nästan vid sin egen portgång en groflemmad, men till utseendet godhjertad och enfaldig karl, hvilken, i det Adlerstjerna passerade förbi, gapande betraktade honom.
Adlerstjerna trodde sig också igenkänna honom, ehuru han ej genast erinrade sig, hvar han sett honom förut. Hans goda minne hjelpte honom likväl snart till rätta.
— Hör hit, min vän, tillropade Adlerstjerna honom. Hafva vi ej sett hvarandra en gång förut?
— Gu' ska' veta det, herre. Det va' då husbond min va' på bjurgål'n och slogs. Ja' bar fram skrinet ja' me' pistolera. Herrn mins fälle?
— Alldeles det, jag kommer nu ihåg det. Nå-å, hvad har nu din husbonde för sig? Jag har ej sett honom, som jag tror, allt sedan vårt möte då. Det är en galant herre, din husbonde.
— Hvar han ä', ja? De' ä' odöd för mej att begripat. Han geck bort en morgon, å så kom han aldrig mer igen se'n, men så'n en rar herre är han, rigtigt okristligt rar; för si de' ä' inte nog me' att han älskar alla menniskor alldeles omenskligt, han ä' dessutom, ska' ja' säja, ordentligt gemen att umgås med, å så förbolt kloker se'n för sina år. Gu' vet hvar förståndet har kommit ifrån?
Mannen var, som läsaren redan torde ha förstått, ingen annan än den beskedlige From.
— Du har väl varit länge i tjenst hos Döring, du; kanske också hos hans föräldrar?
— Måtte de'. Ja' ä' barn i huse', vet ja. Amiralen tog upp mig i sitt bröd, då ja' va' en liten valp.
— Du talar om Dörings far?
— Om amiralen, ja. En ogement ståtlig herre. De' ä' rigtigt dunderverk te kar' de', ska' herrn veta. En så'n en fins inte i hvar kyrkby heller, de' ä' stopp de'. Men herrn har nog hört talas om'en, för si gu' vet hvar han icke är känder.
Adlerstjerna påminte sig också nu att han hört berättas det den gamle Döring skulle vara en ganska ovanlig och utmärkt man, samt att han med amirals afsked för flera år sedan dragit sig tillbaka ur tjensten och bosatt sig i Östergötland, der han egde en större jordegendom, åt hvars skötande han uteslutande egnat sitt lif.
— Du är just en ståtlig tjenare. Du håller af amiralen och hans son och har reda på dig sedan. Du vet icke, du, att jag intresserar mig för Döring, och att det skulle roa mig mycket att få reda på ett och annat ur hans lif. Du känner åtskilligt, jag är säker derpå. Ditt utseende och ditt sätt att yttra dig vittnar om en klokhet, som jag måste beundra. Kom med mig, min vän, så få vi språkas vid om hvarjehanda.
Smickrad af Adlerstjernas vänliga ord, följde From honom med glädje. Adlerstjerna begagnade sig också af tillfället för att utforska allt, som rörde Döring, ifrån hans tidigaste ungdom till närvarande stund. Sedan han försäkrat From, att duellen endast varit följden af en tillfällig tvist emellan tvänne eljest goda vänner, berättade From allt, hvad han visste, icke allenast hvad han sjelf sett, utan äfven ryktesvis hört.
From var af naturen en tystlåten karl, med undantag likväl då han fick tala om Döring och hans fader, hvilka han med en gammal trotjenares hela svaghet beundrade. För dem allt — kunde sägas vara hans valspråk — för alla andra intet.
Att emellertid mycket af hvad From berättade var origtigt eller vanställande, låg i sakens natur. Dels af hans brist på urskilning, dels ock af hans oförmåga att genomskåda förhållandena, erhöll icke hvarje omständighet sin rigtiga färg. Han berättade helt enkelt efter gehör.
Adlerstjerna åhörde From med den största uppmärksamhet och uppmuntrade honom emellanåt med ett smickrande bifall, för hvilket han märkte att From var ganska svag. Dessa bifallsyttringar lönade sig också ganska väl, emedan Froms talang, som han kallade sin skicklighet i talarekonsten, ständigt fick liksom nytt lif deraf.
Vi vilja ej upptaga tiden med att anföra Froms vältalighetsprof, utan nöja oss med att omnämna de tvänne omständigheter, vid hvilka Adlerstjerna egentligen fäste sig.
— Och si när amiralens då kom tillbaka från utlandet — det ä' nu flera år sedan — så hade di lilla Döring med sig. Han kunde då vara vid lag ett år.
— Ett år? Och huru länge var amiralen borta?
— Hela sommarn, kan tro.
— Är du säker på att Döring ej var född, då amiralen reste utrikes?
— Gu' ä' jag så; man hade aldrig hört ett nys omen.
— Besynnerligt! Amiralens, säger du, voro utrikes endast omkring ett halft år?
— Som jag säjer, och det vet hela socken till på köpet.
— Och gossen var årsgammal, då de återkommo?
— Så vid lag, ja!
— Du måste misstaga dig, min gubbe. Om Döring äfven blifvit född genast, då de reste ut, skulle han efter din mening ändå ha varit ett halft år äldre, än hela den tid de voro utrikes. Förstår du ej att det är en omöjlighet?
— Omöjligt, säger herrn.
From kliade sig fundersamt i hufvudet.
— De' ä' ändå, som jag säjer, fortsatte han efter en stund, att herra ä' så kloka, så di gå utan på allt annat folk; för si inte har ja' tänkt på det der inte. Om han nu va' ett år fullt, mins häken, men se nog va' han en liten pojkvasing allti', de' ä' visst och sant de'.
Adlerstjerna sökte att få denna Froms besynnerliga uppgift närmare utredd, men alla hans bemödanden strandade dels emot Froms obekantskap med förhållandena, dels emot hans enfald.
Den andra uppgiften, vid hvilken Adlerstjerna fäste sig, utgjordes af de händelser, som inträffat med Döring, då han först anlände till hufvudstaden.
Efter Froms utsago skulle han på Liljeholmen ha' hjelpt ett fruntimmer på flykten, som man höll på att arrestera; samt senare på natten slagits på en gata för ett par andra qvinnor o. s. v.
Adlerstjerna insåg genast att dessa uppgifter voro ganska vigtiga. Den första af dem — rörande Dörings födsel — var efter alla anledningar ej annat än ett misstag af From, men i bästa fallet kunde den dock blifva vigtig nog, klokt använd. Deremot var den senaste — rörande äfventyren, då han först anlände till hufvudstaden — så mycket vigtigare, emedan den vittnade om en lättsinnighet, som icke endast i hofvets, utan ännu mera i grefve Posses, och allra mest i fröken Louise's ögon, skulle nedsätta honom betydligt.
Förtjust af den upptäckt han gjort, begaf han sig till hofmarskalken, åt hvilken han förtrodde den.
Under öfverläggningen och samtalet derom öfverenskommo de äfven om en bestämd plan för sitt blifvande handlingssätt.
Det var likväl icke utan en stundom återkommande bitter känsla, som Adlerstjerna allt mer och mer fortgick på sin hatfulla och fiendtliga bana. Samvetet höjde ibland en förebrående röst inom honom, men passionen öfverröstade den ständigt. Tanken att i Louise's eget hjerta kunna förjaga och tillintetgöra hennes kärlek och sedan grundlägga der en böjelse för sig hade blifvit en fix idé hos honom. Och för att lyckas häri var det först nödvändigt att undanrödja allt, som närde hennes tillgifvenhet för Döring.
På kungliga slottet var lif och rörelse. Aftonen för den af konungen
anbefalda bjudningen var inne. Vagnar kommo och foro. Uniformer
vimlade och sidenklädningar frasade om hvarandra. De kungliga
rummen hade åter öppnat sina dörrar för att mottaga ett lysande hoflifs
nöjen och intriger.
Alla de mest framstående personerna i denna berättelse samlades också der, hvar och en med sina önskningar och syftemål.
Vi återse således nu Hedvig Elisabeth Charlotta lika glad, frisk och fördomsfri, men mera lysande, än då hon först uppträdde i detta arbete.
— Nå, min kära Franc, har ni något nytt skämt att låta oss skratta åt?
— Eller rodna åt, menar ers höghet?
— Ni börjar bli för gammal, Franc.
— Det är för en ungkarl ett skämt att gråta åt.
— Då har ni stort skäl att gråta.
— Jag gör det också, så ofta jag har tid dertill.
— Låt mig då höra, hvilka vigtiga saker, som hindra er att göra det ständigt.
— Jag hindras derifrån, ers höghet, emedan jag har så mycket att skratta åt.
— Och hvad skrattar ni väl åt?
— Åt fruntimmer, som tycka att jag är för gammal.
— Min herre!
— Åt fruntimmer, som vilja veta, hvarför jag skrattar, då de anse mig för gammal.
— Franc!
— Åt fruntimmer, som bli onda, då jag skrattar åt dem, för det att de tro mig för gammal.
Hertiginnan hotade honom med fingret.
— Åt fruntimmer slutligen, som…
— Som…
Hertiginnan var ond, men nyfiken.
— Som hota mig förebrående med fingret, sedan jag öfvertygat dem, att jag ej är för gammal…
Hertiginnan skrattade.
— Oefterrättlige! yttrade hon. Er tunga blir säkert det sista, som dör hos er.
Och hon lemnade honom för att möta prinsessan Sofia Albertina, som nu inkom. Hjertligt tryckte de båda furstliga väninnorna hvarandras händer.
— Så allvarsam, erinrade hertiginnan.
— Jag kan ej neka dertill, jag mötte…
Prinsessan tystnade och såg sig omkring, om någon skulle höra henne.
— Du mötte…?
— Då jag skulle stiga ur vagnen, uppehölls min kammarherre af en befallning, som han utdelade till betjeningen — jag märkte det likväl icke — utan utsträckte handen och ville hoppa ned i den öfvertygelse, att han skulle mottaga mig. Du kan tro hur rädd jag blef, då jag kände att jag förlorade balansen och var nära att falla; men i detsamma hastade en främmande person fram och mottog mig.
— Du har dina små äfventyr. Och den der främmande personen var väl icke heller missbelåten med att få mottaga dig? Jag är säker på att flere än en skulle gerna ha låtit döda sig för en sådan lycka.
— Kära Hedvig, skämta icke. Du kan ändock icke gissa, hvem den okände var?
— Du talar om en okänd och synes icke desto mindre känna honom.
— Anmärkningen är rigtig. I sjelfva verket känner jag honom icke, och tror mig ändå känna honom något.
— Du blir otydlig.
— Jag har för dig omtalat alla de der små ledsamheterna, som hände mig den fatala aftonen, då jag besökte den döende Ehk.
— Det är alldeles rigtigt.
— Du minnes säkert också, att jag omtalade det en karl, insvept i en kappa, följde med vid sidan af den lilla vagn, som upptog mig — Nå-å?
— Att han påstod sig känna mig och gaf mig allt för tydliga vinkar om att han också gjorde det; att han bad mig besöka den öfre våningen i mitt palats en viss afton, då jag skulle få se ganska underbara saker.
— Jag erinrar mig allt det der.
— Men jag har icke berättat för dig, att jag äfven på utsatt tid besökte öfre våningen.
— Du gjorde det, och fann naturligtvis ingenting. Han hade skämtat med dig.
— Långt derifrån. Men jag skall berätta det en annan gång. Det finnes säkerligen ganska underbara saker, som icke vi förmå förklara. Från denna stund har emellertid den der okände karlen stått för mig såsom en besynnerlig, nästan hemsk dröm. Jag har också erinrat mig allt mer och mer hans utseende och hans ord. Han sade sig ha sett mig på slottet, utan att jag kan påminna mig det; han sade att vi åter skulle träffas snart.
— Men det har ju ännu icke inträffat?
— Det har inträffat, Hedvig. Om jag ej såg allt för orätt, var det nämligen han, som mottog mig, då jag nyss skulle stiga ur vagnen.
— Säkert misstager du dig. Då man är uppskrämd, är fantasien liflig.
— Jag igenkände samma kappa, samma bleka ansigte, samma skarpa, eldiga blick.
— Och om det också skulle vara samme person, så är ju det icke af särdeles vigt. Tro mig, han är ingen trollkarl.
— Hvad veta vi?
Och Sofia Albertina sänkte sina vackra ögon till golfvet.
— Du skall veta, fortsatte hon, att han, innan han lemnade mig den der natten, då jag träffade honom på söder, tog på sätt och vis ett löfte af mig.
— Han sade, att vi skulle återse hvarandra här på slottet, och att jag skulle igenkänna honom på en ring med ett kors i en röd karniol.
— Och löftet, löftet?
— För den tjenst han visat mig, begärde han att jag skulle visa honom en återtjenst.
— Och du lofvade det?
— Jag vägrade ej.
Prinsessan hade ej hunnit längre, då en person stannade på tröskeln till salongen. Vid åsynen af honom bleknade hennes kinder, och hon fattade med en häftig oro hertiginnans arm.
— Se dit, hviskade prinsessan.
— Hvad skall jag se på?
— Ser du så blekt det der ansigtet är?
— Blekt?
— Huru blicken, lik en skarp stråle, flyger genom rummet?
— Jag förstår dig icke.
— Och detta svarta hår?
— Du talar om honom, som står der i dörren?
— Det är han.
— Han? Och för honom förskräcktes du? Stackars liten! Det är ju Vincent Pauletti.
— Vincent? Hvem är det?
— Han är sekreterare hos Weisenburg, ministerresidenten för hertigdömet Altenburg. Du känner ju honom?
— Men Weisenburg är sjelf en half trollkarl; och hans sekreterare…
— Är en besynnerlig man, det är sant, men dermed är det också slut. Jag skall låta presentera honom för dig, så skall du snart få se, att du ej har någonting att frukta.
— Men mitt löfte?
— Är ej något annat än ett litet plaisanterie. Följ mig!
Konungen och hertigen vandrade bredvid hvarandra genom
rummen, samtalande vid den ene och den andre af de närvarande. Man
hade på länge ej funnit någondera af dem så intagande och älskvärd,
som de voro denna afton.
Men denna omständighet minskade icke den spända nyfikenhet, som en gång intagit hofvets medlemmar, utan ökade fast hellre ännu mera deras öfvertygelse, att festen innebar några allvarligare planer, och hviskande om hvarandra väntade man med otålighet att få se den hemlighetsfulla gåtans lösning.
I det ögonblick konungen och hertigen inkommo i den salong, der hertiginnan och prinsessan funnos, presenterades Vincent för den senare.
Vid konungens och hertigens annalkande drog Vincent sig med en djup bugning tillbaka; men då hertigen passerade förbi honom, gjorde denne ett för andra omärkligt tecken, erinrande om deras hemliga möte hos Boheman.
— Jag har en nyhet att bjuda på i afton, började Gustaf, under det han närmade sig intill hertiginnan, som säkerligen skall fägna ers höghet.
— Man har ju också, ers majestät, under loppet af en hel vecka ej sysselsatt sig med något annat än med de underbara saker, hvilkas lösning man förmodar ers majestät gömt till denna afton. Jag erkänner att jag är nyfiken.
Konungens ögon föllo i detsamma på Vincent.
— Jag ser icke till baron Weisenburg, yttrade han.
— Ers majestät, vi lemna aldrig på en gång vårt hotell. Baronen hade vigtiga depescher, som han i afton ville expediera.
— Ni måtte ha en vidlyftig korrespondens?
— Altenburg är litet, men dess affärer äro stora. Affärerna rätta icke alltid munnen efter matsäcken.
— Ni har varit i Polen?
— Flera år, ers majestät. Egentligen är jag född der.
— Känner ni familjen Raszanowsky?
— Något.
— Låt mig höra hvad ni känner om den.
— Raszanowskyerna tillhöra en af Polens utmärktaste familjer. De hafva sina gods omkring Krakau. Ibland andra härligheter tillhör dem den tjusande dalen Prondrick, hvilken skalderna med lika mycket skäl kunna besjunga, som någonsin Arnodalen. Det är i Prondricks-dalen, som den märkvärdiga grottan är belägen, hvilken blifvit ryktbar under det stolta namnet kungsgrottan, derför att Wladislaus den lille, förföljd af sina fiender, der en gång sökte och fann en fristad. Raszanowskyerna hafva uppbygt det ryktbara slottet Pieskowa Skala, hvilket också under århundraden utgjort deras stamborg. Familjen är nu mera likväl icke så talrik som förr. De partioroligheter, som sönderslita det arma Polen, hafva också sönderslitit denna familj.
— Men lefver icke ännu i dag en furstinna Raszanowsky?
De närvarande samlade sig omkring den unge konungen. Det var icke endast den värdighet och hållning, hvarmed han gjorde sina frågor, som man beundrade, utan äfven sjelfva frågornas beskaffenhet, som förundrade dem.
Man hade lika litet någonsin förr hört honom intressera sig för Polen, som man hade hört talas om någon furstinna Raszanowsky.
Ämnena voro nya och egde nyhetens intresse.
Man vexlade betydelsefulla blickar, liksom för att tillkännagifva ett gif akt — nu — nu —
Hade de omkringstående likväl mera observerat Vincent än hvarandra, skulle de ha märkt, hvilket intryck denna eljest så litet ovanliga fråga gjorde på honom, och kanske hade man derigenom kommit åtminstone en del af hemligheten bättre på spåret, än man nu gjorde.
— Ers majestät har i sanning rätt, svarade Vincent, ännu finnes en furstinna Raszanowsky.
— Kanske känner ni henne?
— Något.
— Hon skall ega en ofantlig förmögenhet.
— Det är sant.
— Hon skall vara skön.
— Har varit.
— Hon är då gammal nu?
— Visserligen.
— Ni känner icke något drag ur hennes lefnad, som kan gifva oss en klar bild af henne?
— På slottet i Pieskowa Skala finnes ett porträtt, föreställande en väpnad nunna. Historien om detta fruntimmer är följande. Lifvad af en varm fosterlandskärlek, förklädde hon sig till karl och deltog mot rikets fiender i flere fruktansvärda bataljer. Men en förfärlig slump upptäckte slutligen hennes kön, och då verlden ej kunde förlåta henne djerfheten att hafva icke allenast trotsat, utan öfverträdt de vanliga, af det allmänna tänkesättet föreskrifna gränserna för qvinnans verksamhet och lif, inneslöt hon sig i ett kloster och tynade bort, tärd af qval, vacklande mellan kärlek och hat. Taflan återgifver dessa motsatta lidelser på ett förvånande sätt. Kärleken och hatet synas på ett så lefvande sätt strida med hvarandra om rättigheten att få kläda henne, den förra i nunneslöja och rosenkrans, den senare i blänkande vapenrustning, att man i sjelfva verket icke vet, om hon är en nunna eller en sköldmö. Den nuvarande furstinnan Raszanowsky skall ha mycken likhet med detta porträtt.
— Skulle ni känna igen henne, i fall ni finge se henne?
— Ganska säkert. Hon är på samma gång kall som isen och varm som elden.
Man hade med deltagande följt Vincents berättelse. Nyfikenheten hade åtminstone icke minskats deraf.
— Ers höghet, yttrade konungen, vänd till hertiginnan, skulle ni tillåta mig att låta för er presentera furstinnan Raszanowsky?
— Hon är då här? Ni öfverraskar oss, ers majestät.
Gustaf smålog behagligt.
— Ni samtycker då, min hertiginna?
— Ers majestät har på det högsta stegrat mitt deltagande.
Så snart hertiginnan yttrat dessa ord, öppnades en af sidodörrarna och furstinnan Raszanowsky inträdde.
Hon var ett fruntimmer af lagom längd. Proportionerna i hennes former egde en så vacker och symmetrisk harmoni, att figuren framstod på ett särdeles intagande och älskvärdt sätt. Också presenterade hon sig med ett behag, som tjusande smekte ögat. Ansigtet var ovanligt blekt, nästan hvitt, och denna hvita — snöhvita — hy föll så mycket mera i ögonen, som hennes i lockar kring hals och panna ringlande hår var svart, becksvart. Kinder och lockar egde sin naturliga färg; de förra lånade inga rosor från sminket, och de senare intet doft från pudret. Genom sin den tiden ovanliga enkelhet öfverraskade hon alla. Men denna smakfulla enkelhet understöddes också af tvenne utomordentligt hänförande bundsförvandter, nämligen af tvenne ögon, så fulla af ljus och eld, att de till och med lifvade och besjälade de eljest med fullkomligt marmorlik hvithet nästan stelnade anletsdragen.
Vincents beskrifning var icke origtig. Hennes ansigte uttryckte både kärlek och hat, både försoning och hämd.
Furstinnan presenterades för hofvet i sällskap med Boheman.
Båda två hade kort förut anländt till hufvudstaden med kreditiv på Weisenburg, hvilken äfven, underrättad om deras resa, mötte dem i en af Sveriges södra städer och sedan åtföljde dem.
Reuterholm, redan från sina utrikes resor bekant med Boheman, hade sammanfört hertigen och honom, hvarefter de recipierades i liljan, såsom vi i föregående kapitel beskrifvit.
Furstinnan deremot, trött efter resan, hade hållit sig inne intilldess presentationen på hofvet skulle ske.
Hon hade medfört till Gustaf Adolf ett af konung Stanislaus egenhändigt skrifvet rekommendationsbref, som, framlemnadt af Weisenburg, förskaffade henne tillträde.
Armfelt lutade sig mot en fönsterpost under samtal med fröken Rudensköld, då dörrarna öppnades och furstinnan syntes.
Upptagen af sitt samtal med fröken Rudensköld, hade han icke hört, hvarom konungen tillfrågat Vincent, och dennes svar. Det var först vid presentationen, som han erfor furstinnans namn och fädernesland.
Vid hennes åsyn dog hastigt skämtet på hans läppar och småleendet i hans ansigte.
Fåfängt tilltalade fröken Rudensköld honom, han hörde henne icke mera. Hans blick var oafvändt fäst på furstinnan.
— Raszanowsky? upprepade han. Det namnet är mig obekant. Och dock tyckte han sig hafva sett hennes mörka och eldiga ögon förr.
Flygtigt betraktade, ega alla ögon, dessa själens trogna speglar, den största likhet med hvarandra; och likväl, närmare granskade, hvilka delar af ansigtet kunna väl, under det att de uttrycka olika individualiteter, vara olikare hvarandra än dessa? Till form och färg ofta af en förvånande likhet, äro de desto olikare till uttryck, lif och glans. Man skulle kunna säga att glaset i synröret är detsamma öfver allt; men att det får en annan färg och klarhet, ett annat ljus och lif, allt efter som den genius är, hvilken sitter bakom det och blickar ut i verlden.
Skåda in i en älskad qvinnas öga, och du skall se, om den trohet, som hon lofvar dig, är sann eller falsk.
Betrakta en talares blick, och du skall förstå, om han är en kall diplomat eller en varm patriot.
De uttryck, som visa sig i ögat, äro syner för själen, och hvad själen en gång sett blir ett minne för lifvet.
Armfelt tyckte sig ha sett dessa ögon, flammande af mörk eld, förr. De erinrade honom om ett minne, vigtigt och dyrbart för hans hjerta, allvarligt och betydelsefullt för hans lif; ett minne omkring tjugo år gammalt, dödt och dock lefvande, lefvande och dock dödt, ett minne från hans ungdom, den friska tid, då hela verlden stod full med sköna löften, och han lefde af dem liksom fjäriln af blommornas doft.
Men ju mera han granskade furstinnan, desto mera öfvertygades han, att han icke sett henne förut.
Detta kalla, hårda och marmorhvita ansigte, med ögon liksom lånade ur hans hjertas ungdomslif, drog honom emellertid fängslande och underbart till sig.
— Hvarför betraktar du furstinnan Raszanowsky så uppmärksamt? frågade honom fröken Rudensköld. Känner du henne?
— Nej.
— Hon har ett allt för eget utseende. Alla ha tystnat, sedan hon inträdde.
Armfelt svarade intet.
— Äfven dig har hennes närvaro gjort allvarsam.
— Jag kan ej neka dertill, erkände han, Då man är glad och lycklig, säger man att en engel går genom rummet; jag skulle nu vilja säga, att döden går fram härigenom.
— Snarare hämden. Hennes ögon äro hvarken milda som grafvens förgät-mig-ej, eller glödande som kärlekens ros. Jag ser en glimmande dolk kastas i hvarje blick.
— Låtom oss nalkas henne.
Hertigen, Reuterholm och Boheman hade dragit sig in i ett annat rum. Konungen och hertiginnan öppnade ett samtal med furstinnan. Hofvet slöt en vid krets omkring dem.
— Ni fruktar således för Polen? frågade konungen.
— Polen liknar en qvinna, svarade furstinnan, som…
Fröken Rudensköld intog i detsamma en plats helt nära henne, och Armfelt placerade sig på något afstånd nästan midt framför henne, så att han noga kunde följa henne med sin granskande blick.
— Polen liknar en qvinna, återtog hon, då Armfelt nalkades, som man förrådt, tillade hon efter ett kort uppehåll. Polen har sedan århundraden älskat sin sjelfständighet såsom sin första och högsta kärlek, friheten såsom sin skönaste dygd; men dem, åt hvilka hon förtrodde vården om dem, förrådde henne. Blindt trodde Polen på sina ledares ära, för sent erfor hon att de icke egde någon.
Hon talade med lif och värme, hvarigenom hon tilldrog sig allas uppmärksamhet; eljest låg det något sträft i hennes röst, som gjorde den mindre behaglig.
— Lik en förrådd qvinna, har också Polen nu sönderfallit, inom sig slitet mellan kärlek och hat. Det tvekar mellan hämd på och försoning med sina fiender, allt under ett fortsatt lidande.
Alla hörde henne med deltagande, utan att någon sökte afbryta henne.
— Polen känner, att det skall gå under, hvad helst det må besluta sig till. Hämden skall störta det i en blodig anarki inom sig, försoningen i slafveri.
En flygtig feberrodnad skimrade härunder hastigt fram på hennes snöhvita, knotiga kinder.
— Och besluter det sig icke, skall det förtäras af sin egen vulkaniska eld.
— Ni har gjort rätt, furstinna, som lemnat ett land, hvilket icke är i frid med sig sjelft, anmärkte hertiginnan. Stanna qvar hos oss!
— Ju olyckligare ett fädernesland är, desto kärare bör det alltid vara för hvar och en att stanna qvar inom det. Det är med ett rike, som med enskilda: det är i olyckan man lär att känna sina rätta vänner. Jag skulle således icke ha lemnat det, vore jag icke sjelf…
Hon tystnade här ett ögonblick och sänkte sina ögon till golfvet.
— Vore jag icke sjelf, fortsatte hon derefter, ett Polen, och hon lyfte dervid upp sitt hufvud och kastade en eldig blick omkring sig.
I detta enda ord, uttaladt med känsla och sanning, låg så mycken smärta, att alla blefvo djupt öfverraskade.
Armfelt kände att hennes mörka blick hvilade på honom, då hon yttrade sig. Och utan att kunna förklara det mägtiga intryck han erfor, föreföll det honom, som om en kall flägt sväfvat fram öfver hans hjerta och kind.
— Tillåter ni mig, furstinna, inföll fröken Rudensköld, mer för att säga någonting och bryta den djupa tystnad, som så obehagligt uppstått, än för någon annan orsak, att gissa skälet till er resa.
Då fröken Rudensköld tog plats vid furstinnans sida, blef hon presenterad.
— Ni reser för att skingra er sorg.
— Får jag göra er en fråga, svarade furstinnan, så skall jag sedan besvara er.
— Var så god.
— Älskar ni, min fröken?
Vid denna oförmodade fråga spred sig en hög purpur öfver fröken Rudenskölds ansigte. Hon kunde icke dölja sin förlägenhet.
— Om ni älskar sant och varmt och förråddes af den ni älskade, tror ni att ni skulle resa för att skingra er sorg, eller att någonting skulle kunna skingra den?
Fröken Rudensköld kände vid denna nya fråga, huru purpurn lika hastigt försvann från hennes kinder, som den kommit. Ofrivilligt sänkte hon sitt bleknande ansigte.
— I Sverige finnas för närvarande få af edra landsmän, inföll konungen; jag vet icke mer än en enda. Känner ni Vincent Pauletti?
— Något, svarade furstinnan.
— Skulle det roa er att träffa honom, så är han här.
— Jag har redan märkt det, ers majestät.
Och hon gjorde en vink åt Vincent att nalkas.
— Om jag ej bedrager mig, gaf jag er ett uppdrag, då vi sist träffades. Har ni uträttat det?
— Jag har gjort det.
— Och det har lyckats er?
— Fullkomligt.
De närvarande sågo förundrade på hvarandra.
— Ni ha således redan träffat hvarandra? sporde hertiginnan.
— Visserligen, ers höghet, skyndade sig Vincent att svara.
— Jag trodde, att hvarken furstinnan eller ni visste af hvarandras tillfälliga vistande i Sverige.
— På diplomatisk väg kände jag, återtog Vincent, att furstinnan var här.
— Och det uppdrag, furstinnan lemnat er?
— Erhöll jag för tjugo år sedan i Polen.
— För tjugo år sedan, och ni hafva ej sett hvarandra sedan dess?
— Icke mer än några minuter.
— Och ni har ej glömt uppdraget?
— Jag glömmer aldrig ett vigtigt uppdrag. Det, som furstinnan gaf mig, var för mig dessutom af den egenskap, att om något minne finnes på andra sidan grafven, skall jag säkert erinra mig det äfven der.
— Det låter, min furstinna, som gåtor, allt hvad Vincent talar. Huru skall jag kunna förstå ett sådant uppdrag och ett sådant minne? Tjugo år? Min gud! man hinner att dö tusende gånger på en så lång tid.
— Och hvad Vincent sagt, är ändock, anmärkte furstinnan, ingenting annat än hvad jag, ej mindre å hans än mina egna vägnar, kan försäkra vara sanning.
Prinsessan kastade en blick på hertiginnan, liksom för att säga henne, att Vincent var mer än en vanlig menniska.
— I tjugo år, återtog hertiginnan, har Vincent haft ett uppdrag af er, och ni kommer först nu och frågar honom, om han fullgjort det?
— Deri synes mig ej ligga något underligt, fru hertiginna, allra minst om ens lefnads väl och ve beror på uppdraget. Tjugo år äro för en stark vilja endast tjugo minuter; men tillåt mig att också få göra er en fråga, ers höghet, finnes icke en baron — ja, jag tror han är baron, — en baron Armfelt vid svenska hofvet?
Allas blickar vände sig vid dessa ord på Armfelt.
— Kanske känner ni också honom?
— Icke egentligen. Jag har endast sett honom ganska flygtigt en enda gång för många, många år sedan.
Armfelt var helt och hållet öra. Fröken Rudensköld följde hans blickar och rörelser med oro. Hon såg att han kämpade under inflytandet af en oviss och plågsam sinnesstämning, då man presenterade honom.
Då furstinnans och Armfelts ögon möttes, uppstod en kort, men graflik tystnad. Alla tycktes med spändt intresse vänta, hvad som skulle komma. Det egendomliga i furstinnans hela väsende lofvade dem något nytt.
Armfelt återvann härunder sin vanliga hållning, ehuru det skämtsamma ej ville återtaga sin plats i hans eljest så glada, stolta och friska utseende. Det var, som hade ett åskmoln hängt öfver en af antikens apollogestalter.
Furstinnan liksom omslöt honom med elden i sitt öga. Sjelf erfor Armfelt verkan deraf, såsom hade hon klädt honom i en nessusdrägt. Han tyckte sig brinna, liksom Herkules, deri, men det var endast för ett ögonblick.
— Erinrar ni er Krakau, min baron? frågade furstinnan.
Hennes röst bibehöll sitt allvar och sitt lugn. Vincent drog sig något tillbaka, då Armfelt presenterades, men bibehöll sin uppmärksamhet oafvändt fäst på furstinnan. I detta ögonblick tycktes ingenting intressera honom, utom henne.
Ehuru Armfelt spratt till vid den gjorda frågan, förlorade han likväl ej sin fattning, utan besvarade henne med en annan fråga.
— Skulle det vara i Krakau, min furstinna, som jag haft den lyckan att någon gång vara i ert sällskap?
— Er förundran är naturlig, baron. Äfven jag skulle kanske nu mera ej erinra mig detta så korta och tillfälliga möte, om jag ej egt en vän, hvilken intresserade sig mycket för er och derför ofta talade med mig om edra intagande egenskaper.
Armfelt tycktes stå på en osäker grund. Med en lätt rörelse flög handen öfver pannan: den var fuktig och kall.
— Och denna er väns namn, om jag får ytterligare göra en fråga?
— Vänner emellan kallades hon…
Furstinnan tystnade ett ögonblick. Armfelt försökte att le, men förmådde det ej.
— Kallades? upprepade han…
— Wanja, min baron.
Armfelt kunde ej längre undertrycka sina känslor. Hans bröst häfde sig högt. Hans panna mörknade och klarnade i snabba öfvergångar. Hans ögon lyste, strålande af skön glans. Han andades ut, han ville tala.
— Om jag erinrar mig henne, min furstinna? Jag var ung, ännu ej tjugo år. Jag icke blott kände henne, jag älskade henne. Hon var min första kärlek, min ungdoms skönaste ideal. Ännu mer, hon var mina fantasiers och mina illusioners första paradisiska dröm. Hvad är hon? Hvar finnes hon?
Vid dessa utrop, vittnande om en gammal, ännu ej slocknad böjelse, led fröken Rudensköld svartsjukans qval. All verklig och djup kärlek eger endast en enda äregirighet, men skänker också i den icke efter någonting: den vill odeladt ega hvarje känsla i den tillbeddes bröst. Finner en älskande qvinna sig bedragen deri, blir hon — djefvul eller engel. Fröken Rudensköld tänkte icke mer på Armfelts egande. Omständigheterna, understödda af hennes egen stolthet, hade en gång för alla skilt henne från honom. Bland slocknande förhoppningar hade hennes suckar dött bort. Bland vissnade blommor hade hennes hjerta blödt. Men det sår, stoltheten gifvit henne, botade äfven stoltheten småningom. På det, som ej vidare kunde blifva hennes, tänkte hon ej mera; på hvad som var hennes bygde hon sin lyckas altare. Armfelts hand var en annans, hans hjerta var hennes. Detta hjerta blef också nu hennes enda verld, der hon trodde att hvarje längtan, hvarje aning och hvarje suck tillhörde henne.
Huru innerligt kände hon sig icke sårad af Armfelts utrop, och huru djupt smärtade henne icke de varma blickar, som åtföljde dem.
— Hvad är hon? upprepade furstinnan långsamt. Död! Hvar finnes hon? I grafven.
Fröken Rudensköld andades åter.
— Hon lefver således icke?
— Man säger, min fröken, att de lefvande äro döde, och att de döde lefva. Är denna åsigt rigtig, då lefver ännu Wanja.
— Men icke här, icke här på jorden?
— Tro ej på någonting. Ni vet att stenen en gång vältades af griften, och att den döde uppstod.
— Endast för en gud likväl, min furstinna, endast för hans mägtiga hand.
— Kärleken är äfven en gud, och ingen hand är mägtigare än dess.
De samtalande voro hänförda af inre rörelser och glömde allt omkring sig.
Armfelts hufvud hade sjunkit i hans hand. Fröken Rudenskölds barm höjde sig upp och ned under svallet af smärtsamma ingifvelser. Furstinnan satt blek och dyster.
I denna stund hördes ett sorl i rummet utanför, och uppmärksamheten drogs dit.
Hertiginnan, som allt för väl fattat fröken Rudenskölds tankar, begagnade sig af tillfället och fattade hennes arm.
— Kom! tillhviskade hon henne.
Hertiginnan värderade alltid högt fröken Rudensköld.
— Ni glömmer er.
— Ack nej, ers höghet, jag glömmer icke mig, jag glömmer endast alla andra.
Ett dyrbart ungdomsminne hade ur dunklet åter framträdt för Armfelts själ. Med sitt lifliga sinne hänfördes han lätt och tjusades nu af denna nya bild, som för hans fantasi sväfvade som en blek, men icke dess mindre skön engel på en grift.
Då de öfriga drogo sig uti de yttre rummen, närmade han sig furstinnan, vid hvars sida prinsessan nu tagit plats. Han önskade erhålla alla de upplysningar, som af furstinnan kunde erhållas om hans första kärlek.
Men då han uttog steget, lade sig en hand på hans axel, och då han såg sig om, stod Ehrenström framför honom.
— Tiden är nu inne.
— Hvad menar ni? Hvilken tid?
— Har ni glömt konungens löfte?
— Löfte?
— Codicillen?
— Ah!
— Stackelberg är här.
— Förskoning! Jag är upprörd. Mitt hjerta är sönderslitet. Nu förmår jag ingenting. Lemna mig!
— Jag lemnar er icke. Ni måste följa mig.
— Nej, nej!
— Alla våra vänner vänta er derute.
— De få vänta.
— Kom!
— Omöjligt. Icke i denna sinnesstämning.
— Allt är nu beredt. Att förlora ögonblicket, är att förlora allt.
— Må vara.
— Jag fruktar, att Reuterholm fått kännedom om våra afsigter. Hertigen och han blicka hemlighetsfullt omkring sig.
— Jag kan ej förekomma det.
— Då det nu gäller, vill ni således icke handla.
— Jag är oförmögen dertill.
— Ni glömmer det löfte, ni gaf er döende konungslige vän.
— Min gud!
— Ni är svag.
— Jag lider.
— Det är en död, som ni gifvit ert handslag. Döden skänker icke efter någonting.
— Ni är förfärlig.
— En dag skall den döde affordra er räkenskap.
— Låtom oss gå. Jag följer. Kom!
Då Armfelt och Ehrenström lemnade rummet, nalkades Vincent prinsessan. Hon hade mindre än någon annan följt med samtalets gång, med undantag af det, som angick Vincent. Hon såg i honom något oförklarligt, som hon ville se förklaradt. Ett mystiskt någonting, som hon icke visste om det var allting eller ingenting, fängslade henne vid denne man. Då han närmade sig, kände hon en fruktan, men en fruktan som likväl drog henne till honom. Då också furstinnan nu underhölls af hofvets öfriga damer, intog prinsessan en plats, der hon ensamt kunde öfverlemna sig åt hvad Vincent hade att säga.
— Ers höghet har betraktat mig hela aftonen.
— Det är ni, min herre, som betraktat mig.
— Om jag ej misstager mig, har ni önskat att tala vid mig.
— Jag vet icke hvad jag önskat; ni förefaller mig ganska besynnerlig.
— Fråga mig om allt, hvad ni behagar, ers höghet, och om det är mig möjligt, skall jag besvara edra frågor.
Prinsessan såg forskande i hans ansigte, liksom för att pröfva, om han verkligen menade hvad han yttrade. Ansigtet var lugnt.
— För någon tid sedan, började prinsessan, begaf jag mig sent en afton, endast åtföljd af en page, till en aflägsen trakt på söder för att besöka en fattig. För att så okänd som möjligt kunna göra besöket, lemnade jag mitt ekipage qvar på Hornsgatan och gick fram till stället. På vägen dit såg jag en person en stund liksom förfölja oss. Hans ansigte var blekt, hans blick var skarp. Var det ni, min herre?
— Det var jag.
— Hvarför följde ni oss?
— Då ni nedsteg ur ert ekipage, igenkände jag er, och af fruktan att något obehagligt skulle hända er, följde jag er.
— Såg ni, hvart jag begaf mig?
— Jag såg det.
— Då jag återkom från mitt besök, var min vagn borta; jag omgafs snart af en mängd oregerliga menniskor, och äfventyret antog ett hotande utseende. Tvänne personer uppträdde då till min hjelp. Var icke ni den ene?
— Jo, ers höghet.
— Under tumultet förlorade pagen några papper, som jag erhållit hos den döende Ehk. Om jag ej missminner mig, erbjöd ni er att söka skaffa reda på det förlorade, men jag afslog ert anbud.
— Ganska rigtigt.
— Jag frågar er nu, vet ni hvart dessa papper togo vägen?
Prinsessan trodde sig märka en hastig ryckning i Vincents ansigte.
— Sedan ni afslog mitt anbud, har jag ej ett enda ögonblick tänkt på dem.
— Hertigen, min bror, har gjort allt, hvad han kunnat, för att få reda på dem, men förgäfves. Efter alla anledningar innehöllo de statshemligheter, vigtiga för min bror, icke för någon annan. Jag fruktar att det anfall, som egde rum på gatan, endast var en tillställning för att kunna komma åt papperen.
Samma ryckning märktes åter i Vincents ansigte.
— Om en i saken ointresserad tillgripit dem, fortsatte prinsessan, borde man alltid ha lyckats att få reda på dem, men nu…
— Edra slutsatser, min prinsessa, kunna möjligtvis vara rigtiga och möjligtvis origtiga. Jag har ej tänkt på ämnet.
— Min oro har i stället ingifvit mig många tankar; men huru mycket de än flugit omkring, hafva de alltid återkommit med en viss fruktan till er. Ni åtföljde min vagn på vägen hem.
— Visserligen.
— Ni sade, att vi skulle återse hvarandra.
— Ert minne är alldeles förträffligt.
— Ni tillstyrkte mig att vid en viss tid besöka den öfre våningen i mitt palats.
— Jag vågade det. Och ni såg?
— Er blotta fråga förskräcker mig. Hvad skulle icke då sjelfva saken göra? Tror ni på underbara uppenbarelser, på vålnader?
— Allting är lika naturligt i verlden, blott man tror derpå. Förståndet har sina gränser. Inom det gifves ingenting underbart. Men trons rike är större; emellan det och himmelen finnes ingen rågång. Mycket är naturligt inom trons område, som är onaturligt inom förståndets; mycket är också onaturligt inför trons blick, som är naturligt för förståndets. Hvad som är möjligt för den ene, är omöjligt för den andre. Öfvertygelsens beskaffenhet beror på hvars och ens individualitet. Hvad såg ni, ers höghet?
— Jag vet knappast hvad jag såg. Jag såg en skugga skrida fram emot mig. Ett ögonblick tyckte jag den liknade min hädangångne broder, Gustaf.
Vincent syntes öfverraskad. Hans ansigte klarnade.
— Ni trodde er se honom?
— Hvad vet jag? Det svartnade för mina ögon. Min hand darrade. Jag tappade ljuset. Skuggan försvann, och jag flydde. Se der allt, hvad jag minnes.
— Och ni har ej omnämt denna syn för någon?
— Jag har ej vågat det. Jag har tviflat på mina egna sinnen.
— Omtala händelsen för hertigen. Han förstår sig på sådant.
— Men huru kunde ni förutsäga, hvad som skulle inträffa?
— Om man vet hvad som skall hända, är det ej svårt att förutsäga det.
Prinsessan tystnade, liksom betänkte hon hvad han sagt.
— Låt så vara, anmärkte hon derefter; emellertid finner ni, att jag af allt detta icke kan draga mera än en enda slutsats.
— Och den är?
— Att ni är en ovanlig man.
— Ni smickrar mig, ers höghet.
— Ingalunda. Vore ni endast hvad ni utgifver er för, skulle ni icke ha skäl att ingripa så der öfverallt, att framstå, der man minst väntar er, att förvåna genom förutsägelser, att omgifva er med en slöja af oförklarlig mysticism, och här och der, allt efter godtfinnande, låta en blixt löpa fram derur.
— Jag förstår icke, ers höghet, hvarthän ni syftar med dessa anmärkningar.
— Ni känner kanske att jag är allt för upprigtig, min herre, för att kunna förställa mig. Sammanlägger jag också allt, hvad jag nu sagt, och jemför omständigheterna med hvarandra, stannar jag i den öfvertygelsen, att det är ni…
Prinsessan fixerade honom stadigt under det hon talade.
— Att det är ingen annan än ni, som eger papperen.
Uttrycket i Vincents ansigte förändrades hastigt.
— Ers höghet.
— Polismästaren, min herre, har lyckats att få reda på alla de personer, som sorlande anföllo oss på gatan. Ingen af dem kunde äga det minsta intresse att gömma papperen; men…
— Men…
— De hafva uppgifvit att en person med svart hår, märk, min herre, med svart hår…
Vincent undertryckte den rörelse, som arbetade i hans inre.
— Nåväl.
— En person med svart hår och blekt ansigte samt insvept i en vid kappa…
— Och hvad har man då berättat om denne person?
— Att han okänd inkommit på ett allmänt ställe och bjudit dem efter ett kort samtal på åtskilliga förfriskningar och sedan berättat dem, att en page från hofvet höll på att bortföra en flicka från förstaden, samt att man ej borde tillåta ett sådant ofog. Följden deraf blef — att man angrep oss.
— Och denne okände skulle vara jag?
— Ännu har man ej lyckats att få reda på honom, och man skall ej heller lyckas deri, emedan den okände kom och försvann. Endast jag, min herre, känner honom. Således…
— Således…
— Således inser ni, att jag icke utan skäl fruktar för er. Jag tror er icke vara, hvad ni synes. Ni omgifver er med en hemlighetsfull slöja, bakom hvilken jag tror mig skymta större syften än ni anger.
— Er fantasi, ers höghet, öfverdrifver. Jag försäkrar…
Ett sorl hördes i detta ögonblick åter ifrån det yttre rummet. Såväl Vincent som prinsessan vände sig ovilkorligen åt dörren.
— Hvad är det? frågade prinsessan och blickade oroligt på Vincent.
Vincent hade med ett enda ögonkast insett hvad som framkallat sorlet.
— Ers höghet, inföll Vincent, jag vet ej, om jag vågar påminna er om ett löfte.
— Det löfte jag tigande gaf, då ni åtföljde vagnen?
— I sanning, just det.
Prinsessan erfor en känsla af fruktan; men hon ville ej undandraga sig ett löfte, till hvilket hon ej genast nekat.
— Ni lofvade mig att göra mig en liten tjenst.
— Och ni begär — men ni afbryter vårt samtal.
— Jag skall ha äran att sedan fortsätta det; jag begär att ni lemnar denna röda karniol.
Vincent framtog och förevisade henne en sådan.
— Med ett kors inuti…?
— Som ni behagar se.
— Till hvem skall jag lemna den?
— Behagar ers höghet följa mig dit ut, så skall jag genast ha äran att säga det.
Ett löfte var Sofia Albertina heligt. Hon följde.
Då Armfelt, åtföljd af Ehrenström, begaf sig uti de yttre rummen
fann han der före sig konungen och hertigen, omgifna icke allenast af flere af den diplomatiska kårens medlemmar, utan af de högsta
bland rikets dignitärer. De flesta af dem voro Armfelts politiska vänner.
Armfelt hänfördes lätt af allt, som trängde till hans friska själ och varma hjerta. Då han nu blickade omkring sig, andades han en friskare luft i männens krets. Kärlekens minnen dogo också bort, och äregirighetens förhoppningar vaknade i stället, då han såg det spända intresse, som lifvade alla.
Armfelt begaf sig direkte fram till konungen. Af hvad som nyss tilldragit sig var han emellertid ännu alltid icke så litet exalterad.
— Ers majestät, yttrade han, nu — eller aldrig.
Han uttalade dessa ord så högt, att hertigen och Reuterholm, äfvensom Liljensparre, hvilken slutit sig till dem, hörde honom.
Alla tre kastade på hvarandra en förstulen blick.
— Hvad har jag sagt? yttrade Reuterholm, man har fångat oss.
Hertigen svarade intet, men hans ansigte mulnade.
— Befall, ers höghet, och jag låter arrestera Armfelt genast, tillade Liljensparre.
— Här?
— Naturligtvis då han begifver sig härifrån.
Armfeltska partiet slöt sig tätt omkring Gustaf. Alla voro beslutna att icke längre dölja sina tänkesätt, och man hade dertill så mycket mindre skäl, som man var öfvertygad om att konungen var på deras sida.
— Önskar ers majestät tala med hertigen? frågade Armfelt.
Gustaf tycktes vackla, kanske orolig för utgången.
— Ers majestät har gifvit mig sitt löfte, och en konungs ord är man van att lita på i Sverige.
— Jag skall ej heller svika mitt. Jag väntar hertigen der inne i kabinettet. Du följer honom dit.
Sedan konungen aflägsnat sig, begaf Armfelt sig till hertigen.
— Hans majestät konungen anhåller att få tala med ers höghet. Han väntar der inne i kabinettet.
Hertigens ansigte mörknade; Reuterholms bleknade. Endast Liljensparres blick lifvades af högre glans.
— Hvad befaller ers höghet? frågade han hertigen ännu en gång. Ni tvekar. Haf den nåden, ers höghet, att se er om.
Då hertigen såg sig om, gaf Liljensparre ett hastigt tecken till en vid dörren stående hofbetjent, hvarvid denne till hälften öppnade densamma, och man såg utanför ett led af glimmande karbiner.
— Jag är beredd på allt, tillade Liljensparre.
— Försummar ers höghet detta ögonblick, inföll Reuterholm, så rycker man i det nästa den väsentliga magten ur edra händer: codicillen är erkänd.
— Hvad du gör, yttrade hertigen slutligen, glöm ej bort att du derför skall stå till svars inför nationen. Jag förlåter dig.
Armfelt, som äfven märkt vakten utanför dörren, fann något ovanligt deri och anade en fiendtlig afsigt.
— Ers höghet, frågade han, vänd till hertigen, hvad betyder denna patrull?
— Det är min lifvakt, svarade hertigen honom, i det han lemnade rummet och begaf sig in till konungen.
— Herr baron, anmärkte Liljensparre till Armfelt, tillåt mig att bedja er om en sak.
— Var så god.
— Såg ni — hertigens lifvakt?
— Nåväl!
— Som gammal vän vill jag bedja er, att ni noga tänker er för, innan ni uttager det steg ni nu ämnar taga.
— Jag skall ej glömma det, men kanske ni tror att jag ämnar taga steget åt det håll, der den så kallade hertigens lifvakt befinner sig.
Liljensparre rätade stolt på sig.
— I sådant fall, fortsatte Armfelt, misstager ni er; min väg går åt motsatt håll, in till konungen.
Då Reuterholm såg Armfelt begifva sig in i kabinettet, fruktade han ännu mera för utgången, och, ehuru ej kallad, beslöt han att infinna sig vid hertigens sida. Han passerade också fram genom de i grupper stående gästerna, följd af allas blickar. Glad öfver sitt beslut att i detta ögonblick infinna sig der, kände han sig äfven stolt och lugn. Men huru beskrifva hans förtrytelse, då han anlände till kabinettsdörren och af drabanten hindrades att inträda.
— Hvem har befalt er att neka mig tillträde?
— Konungen.
— Men Armfelt har nyss fått tillträde.
Drabanten besvarade ej anmärkningen.
Med af såradt öfvermod förvridna anletsdrag återvände Reuterholm till sina vänner. Tilldragelsen undgick icke någons uppmärksamhet, och ett doft sorl lopp genom de täta grupperna.
Reuterholm drog sig undan i ett hörn af rummet. Endast Liljensparre och Boheman närmade sig honom.
— Armfelt har öfverlistat oss, hviskade Liljensparre.
— Han är en gammal och öfvad intrigör.
— Det är harmfullt att förlora partiet nästan i början af spelet.
— Ni har rätt. Det är förloradt.
— Vi hafva ansett oss allt för säkra. Vincent har insöft er. Icke sant? Måhända spelar han med falska kort.
— Jag har trott på honom och har haft skäl dertill. Han påstod alltid att händelserna borde lemnas åt sig sjelfva, att fritt få utveckla sig.
— Den friheten blir nu också ert fall.
I de grupper, der Stackelberg, Aminoff, Ehrenström och Franc funnos, förde man ett helt annat språk.
Segerns glädje strålade från deras ansigten, hoppet lyste ur deras ögon. Stolthet och tillfredsställelse visade sig i alla deras rörelser.
— Nu eller aldrig, hviskade man på denna sida.
— Med hvilken otålighet längtar jag ej att dörren åter skall öppnas.
— Jag vill se Armfelts panna, då han återkommer; hon skall glänsa af fröjd och framgång.
— Och hertigen?
— Du har rätt.
— Men om han vägrar att bifalla konungens vilja.
— Omöjligt. Hans regentskap skulle då förlora sin moraliska styrka. Opinionen skulle döma honom. För öfrigt — framtiden, framtiden. Att bryta med någon, som om få år är ens konung, är icke så lätt.
Prinsessan och Vincent inträdde härunder i salongen. Då Vincent saknade konungen, hertigen och Armfelt, och märkte de olika ansigtsuttryck, som visade sig hos de motsatta partierna, kände han en obeskriflig oro.
— Vi hafva blifvit öfverrumplade, anmärkte Reuterholm, då han nalkades.
— Armfelt har gått klokare och försigtigare till väga, än vi drömt om. Han har konungen på sin sida.
— Ni har insöft oss med edra försigtighetspredikningar. Vi hafva gått miste om målet.
— Berätta mig i korthet, hvad som inträffat.
Sedan man uppfylt hans önskan, kastade han en pröfvande blick omkring sig.
— Och i alla dessa grupper har ni endast motståndare?
— Politiska vänner sticka sig in ibland fiendernas leder, om de märka ett moln på ens himmel.
— Desto större bör er framgång då synas dem, i fall ni besegrar edra motståndare.
— Besegrar dem?
— Ni måste begifva er in i kabinettet till konungen, herr baron, och försvara er sak vid hertigens sida.
— Man vägrar mig tillträde.
— Sänd då Liljensparre. Han skall med kraftig vältalighet nedrifva alla de svepskäl Armfelt uppställer.
— Ingen får komma dit in.
— Ah!
— Ställningen är betänklig.
Vincent gick ett hvarf omkring bland grupperna.
— Man måste handla. Ögonblicket tål ej det ringaste uppskof.
Reuterholm vred sina händer nästan förtviflad.
— Den kungliga familjens medlemmar, fortsatte Vincent, nekas väl ej tillträde till konungen.
— Bara fruntimmer — hvad skall ett fruntimmer göra der?
— Verka för oss.
— Dertill har ett fruntimmer ej mod.
Vincent vände sig till prinsessan, som afvaktade tillfället att uppfylla sitt löfte.
— Ers höghet, är ni beredd att verkligen göra mig en tjenst?
— Ja, min herre.
— Begif er då dit in i kabinettet.
— Dit?
— Ni skall der träffa konungen, er brorson, hertigen, er bror, och Armfelt.
— Hvad skall jag göra der?
— Ni skall lemna Armfelt denna karniolsring.
— Intet annat?
— Om han frågar er om någonting, behöfver ni blott svara Aachen. Ni nekar mig ju icke att uppfylla denna bön?
Prinsessan dröjde en stund, betänksamt betraktande ringen.
— Jag går, svarade hon derefter.
När hon framkom till kabinettsdörren, ville drabanten hindra henne att gå vidare, men för en befallande åtbörd drog han sig tillbaka, och hon steg in.
Utan att någon kände hvad Vincent yttrat till prinsessan, hade tilldragelsen ej undgått att göra ett visst uppseende. I följd af omständigheterna för ögonblicket spände den ännu mera uppmärksamheten. Man talade och hviskade icke nu, endast blickarne möttes frågande. Otålighet lästes i alla anletsdrag. Tystnaden var qväfvande.
Framför allt var detta fallet med det reuterholmska partiet. Det var nedslaget, emedan det trodde sig öfvergifvet och förloradt.
Armfelts vänner deremot förtröstade på sin chefs lycka och talang. De stodo för nära segern, att ej i förväg njuta af den.
En qvart — en halftimme gick.
Dörren sprang åter upp till kabinettet. Då den öppnades, klappade hvarje hjerta. Man skulle nu få veta, på hvad fot man stod till hvarandra.
Konungen utträdde först, ledande prinsessan vid sin hand. Af hans utseende kunde man ej sluta någonting. Men tätt efter honom följde hertigen, och vid sidan af honom gick Armfelt.
Man behöfde endast kasta en flygtig blick på dem för att gissa till förhandlingens resultat. Hertigen såg stolt och segrande ut. Armfelt nedslagen, modfäld och vacklande.
Deras utseende var af alldeles motsatt egenskap emot hvad man hade väntat sig.
Då Reuterholm märkte uttrycket i hertigens ansigte, höjde han sitt hufvud. Ett motsatt förhållande inträffade med Armfelts vänner. Han behöfde icke för dem beskrifva sitt nederlag; det stod att läsa i hans anletsdrag.
— Hvad betyder denna förändring? frågade Reuterholm, så snart han blef allena med hertigen.
— Jag har haft en lysande framgång.
— Det förefaller mig som en dröm; huru är det möjligt, ers höghet?
— En osynlig hand tyckes beskyddande omgifva mig. Jag märker den öfver allt. Då jag inkom i kabinettet, lemnade jag konungen de fullmagter in blanco, hvarom du vet att han bedt mig. Detta gladde honom. Han tryckte min hand och frågade, på hvad sätt han skulle kunna visa sig tacksam. Jag bad då att få kännedom om hans ställning till Ryssland, som — du vet — söker göra honom fiendtligt stämd emot mig. Som svar lemnade han mig ett af kejsarinnan Catharina egenhändigt till honom skrifvet bref.
— En hemlig korrespondens. Den har undgått oss. Vid gud, en statsman borde ha argus-ögon.
— Jag hann knappast genomläsa brefvet, förr än Armfelt inträdde. Armfelt öppnade genast det egentliga ämnet: codicillen. Jag sade mina tankar. Konungen åhörde oss båda. Han var vänligt stämd utan att glömma sig sjelf. Armfelt lifvades allt mer och mer. Jag kände att segern lutade öfver åt hans sida. Den syntes till och med redan vara afgjord. Ännu teg konungen. Vi väntade hans svar såsom afgörande.
— Hvad fordrar ni då? frågade jag Armfelt, för att på en gång få kännedom om min ställning och på samma gång gifva ett nytt uppslag åt öfverläggningen.
— Hvad jag fordrar?
— Med få ord, säg mig hvad ni fordrar? återtog jag.
— Jag fordrar, började han…
I detsamma öppnades dörren, och Sofia Albertina inträdde.
Reuterholm var sjelfva uppmärksamheten. Han vågade icke flytta sina ögon ifrån hertigen af fruktan att förlora något ord.
— Prinsessan närmade sig sakta och stannade vid Armfelts sida, som, för ett ögonblick afbruten af hennes inträde, nu återtog:
— Jag fordrar…
— Innan han hann att säga mera, lemnade hon honom en ring. Vid åsynen af den bleknade han hastigt, och under det han fattade och betraktade den, förskräcktes han allt mer och mer. Han syntes ej vilja tro sina egna ögon, utan skyndade fram till ljusen.
— Min gud! utropade han.
— Nedtyngd liksom af ett förkrossande minne, återvände han derefter till prinsessan och anhöll att få veta, hvarifrån hon erhållit ringen.
— Aachen, svarade hon.
— Jag uppmanade honom nu ytterligare att säga, hvad han fordrade. Han fäste sina ögon stirrande på mig. Han var tillintetgjord, jag såg det och ville begagna mig deraf.
— Fordrar, upprepade han. Hans blick log, men ansigtet var blekt.
— Ångesten utpressade svettdroppar från hans panna, under det han oupphörligt betraktade ringen, liksom om hans blick vuxit fast vid den.
Gustaf såg förundrad på Armfelt. Han tycktes ej rätt förstå, hvad som kunnat så förändra honom.
— Fordrar, återtog Armfelt ännu en gång; ers majestät, tillade han ögonblicket derefter, jag fordrar ingenting, jag anhåller endast om tillstånd att få resa utrikes.
— Äfven jag kände mig härvid på det högsta öfverraskad.
Reuterholms panna klarnade.
— Min helsa har länge varit svag, fortsatte Armfelt. Den blessyr, som jag erhöll i senaste finska kriget, är ännu ej läkt. I flere månader har jag känt behofvet att söka bot under ett mildare klimat, ehuru jag ej haft mod att framföra hvad som legat mig om hjertat.
— Konungens förundran ökades, men han svarade intet.
— Hvart önskar ni då begifva er, baron? frågade jag.
— Till Aachen.
— Ers höghet, inföll Reuterholm, ni yttrade att en osynlig hand skyddande omgifver er.
— Ja, jag upprepar det ännu en gång.
— Vet ni, hvem denne skyddsande nu var?
— Nej.
— Det var Vincent.
Icke utan bekymmer erforo Armfelts vänner utgången af det samtal, af hvilket man väntat sig så mycket. Partiet förstod allt för väl, att det med honom för en längre tid förlorat hoppet att bibehålla sin plats inom styrelsen och hofvet. Nedslagna drogo de sig snart tillbaka, öfverlemnande fältet åt Reuterholm och hans satelliter.