Drabanten/Del 2/Kapitel 16

←  Åtskilliga mindre förvecklingar och scenarier. Ett stördt fiskerinöje på golfen.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Marie Antoinettes afrättande. Revolutionens segrar.

Reuterholm närmar sig målet.  →

SEXTONDE KAPITLET.
Marie Antoinettes afrättande. Revolutionens segrar.

Vi lemnade Louise, bortförd på Pausilippovägen till Neapel af den gråhårige båtföraren, och Döring med dödsbleka kinder och slutna ögon nyss buren i land af Ärlig och några af dennes kamrater.

De dagar, som följde efter en tilldragelse, hvilken försatte vår hjelte och hjeltinna i dessa förvecklingar, upprörde på det djupaste sätt något hvar. Neapels brottmålshistoria har många skuggsidor af det mörkaste slag^[1]; men ett djerfvare dåd än det nu passerade, torde likväl ha varit ganska sällsynt. Att midt under en festlig tillställning, hvari den kungliga familjen sjelf deltog, bortröfva ett ungt fruntimmer, till på köpet tillhörande den svit, som omgaf en den kungliga familjens från utlandet på besök varande ärad gäst, saknade allt motstycke. Den allmänna bestörtningen låter knapt nog beskrifva sig. Den kungliga familjens förtrytelse satte alla vederbörande på platsen i rörelse, för att upptäcka våldsverkaren. Prinsessan Sofia Albertina vred af verklig förtviflan sina händer. Hofvet rasade. Uppståndelsen och förbittringen gingo från hus till hus. Armfelt var oförtröttadt verksam. Han hade samma natt, som våldsgerningen egde rum, låtit söka Döring hemma hos sig, men han var ej hemkommen. Adlerstjerna sprang fram och åter. När slutligen Döring anträffades i sitt hem, fann man en läkare vid hans säng. Under fallet från ruinen och ned i sjön hade han blifvit ganska illa, ehuruväl ej lifsfarligt skadad. Med uttryck af den djupaste sorg redogjorde han för sina ansträngningar att rädda fröken Posse, men han hade sett alla sina bemödanden misslyckade. Ehuruväl Armfelt ej ville säga honom de misstankar, som Adlerstjerna framkastat emot honom, kunde han — Armfelt — likväl ej värja sig för dem. Huruvida Döring för sin del hyste några misstankar mot Adlerstjerna, är omöjligt att säga, all den stund han sjelf aldrig framkastade något enda ord derom. Emellertid omtalade Döring sitt samtal med Vincent såsom den anledning, hvilken föranledde honom att begifva sig ut till sjös och på så nära håll som möjligt vaksamt följa den kungliga båtfärden, för att, ifall någon fara hotade Louise, vara räddande till hands.

Uppgiften att Vincent varskodt Döring om det tillämnade anfallet emot Louise gaf saken i Armfelts ögon ett nytt uppslag. Skulle han äfven här träffa på sin gamle fiende? Omöjligt förmådde han dock göra för sig klart, att några anledningar kunde föreligga, i följd hvaraf Vincent skulle hafva intresse af att inblanda sig i denna sak. Likväl föranledde det honom att ännu en gång besöka Vincent, ehuruväl han derigenom icke blef klokare än han var dessförinnan. Vincent medgaf väl att han hört, att ett attentat var tillämnadt emot Louise, utan att han vidare hade den minsta kännedom derom. Äfven han uttryckte emellertid sin förvåning, då han erfor att Louise alldeles försvunnit. Sedan Armfelt lemnat honom, afsände han genast Cazal till Adlerstjerna, anmodande honom om ett besök.

— Herr grefve, tilltalade han denne, då han instälde sig, hvad vill det säga att fröken Posse försvunnit? Ni försäkrade mig, att hela tillställningen icke afsåg något annat än att förskaffa er ett tillfälle att uppträda såsom en räddande deus ex machina.

— Det är sant, genmälde Adlerstjerna, men jag har sjelf blifvit på det gröfsta sätt bedragen af den man, som ni rekommenderade. Planen var uppgjord oss emellan alldeles som ni säger. Han skulle försöka att bortföra fröken Posse, för att gifva mig tillfälle att rädda henne, men i stället bortför han henne verkligt och blottställer mig nära nog för att drunkna.

— Har ni träffat honom sedan?

— Ja, men icke hemma hos mig, utan jag tror hemma hos honom.

— Ni vet då, hvar han bor?

— Visserligen.

— Hvad säger han?

— Jag förstår mig icke på honom. Stunder finnas, då man skulle kunna tro att han sjelf är lidelsefullt kär i fröken, ehuruväl han andra stunder hånskrattar åt all kärlek. Mannen är högst besynnerlig.

— Skulle ni kunna skaffa honom hit?

— Jag tror icke det; jag har föreslagit er såsom skiljedomare oss emellan, men han vill ej gå in derpå.

— Vet ni kanske icke ännu, hvar han gömmer fröken Posse?

— Nej.

— Bjud honom penningar.

— Jag har gjort det.

— Bjud mera. Bjud hvilket belopp som helst. Ni är skyldig fröken Posse äfven det största offer. Mannen, jag vet det, är fal för penningar.

— Jag skall följa ert råd.

— Misstankarne antager jag hafva fallit på Döring.

— Desto naturligare, som han i mörkret oinbjuden åtföljde den kungliga båtfärden och försvann derifrån i samma stund, som dådet var verkstäldt.

Vincent log.

— Ni har således lyckats fullkomligt. Tacka mig för det. Jag gaf Döring en vink om attentatet, och han …

Vincent tystnade ett ögonblick.

— I de förhållanden, herr grefve, som vi kommit till hvarandra, återtog likväl Vincent derefter, har jag stått er bi; emellertid vill jag hvarken Döring eller fröken Posse något ondt, utan fordrar af er att ni ställer allt åter till rätta. Köp derför Zamparelli, och pruta ej på köpeskillingen.

På hvad sätt Adlerstjerna följde detta råd samt för öfrigt tillvägagick, skall läsaren längre fram erfara.

Alla vederbörandes bemödanden att upptäcka gerningsmannen samt att återfinna Louise voro dock fåfänga. Utan att man kunde finna något enda vägledande spår efter henne, var hon försvunnen.

Emellan Armfelt och Döring egde, så snart den senare åter tillfrisknat, ytterligare förklaringar rum. Den djupa smärta, som Döring dervid ådagalade, var allt för öfvertygande och tilltalande, att icke Armfelt, som i själ och hjerta innerligt och högt värderade Döring, åter skulle känna sig förtroendefullt dragen till honom.

Vid samma tid inlöpte likväl en politisk underrättelse af så omätlig vigt och betydelse, att den på en gång drog allas tankar och uppmärksamhet ifrån Louise till sig.

Den upprörande underrättelsen var, att drottningen af Frankrike, Marie Antoinette, drottningens af Neapel syster, blifvit af revolutionsdomstolen dömd till döden samt afrättad den 16 Oktober.

Det neapolitanska hofvet och alla dess vänner slogos af fasa och bestörtning. Hela Neapel klädde sig i sorg.

Presterskapet, som under årens lopp, allt efter olika kyrkliga högtidhigheter, skifta än i hvita eller röda, gröna eller violetta messkläder, uppträdde nu i svarta. Dödsmessan — missa pro defunctis — begicks dag efter annan i alla tempel. Sorgesjungande likprocessioner af munkar och nunnor, till hvilka folket i massor anslöt sig, vandrade genom gatorna. Från alla delar af staden ljödo de djupt gripande tonerna till de ej mindre gripande orden: »Requiem aeternam dona eis». Slottskapellet var särskildt smyckadt i alla den katolska kyrkans emblem af djup sorg. Der var på drottningens särskilda befallning ett castrum doloris — i Frankrike benämdt chapelle ardente — föranstaltadt. Kapellets alla väggar voro klädda i svart, rikt siradt med silfverornament. I templets midt stod en katafalk, omgifven af insignier, alla häntydande på drottning Marie Antoinettes furstliga börd och värdighet. Katafalken uppbar icke, såsom vanligt, en sarkofag, utan i stället ett kors, hvarpå den afrättades namn stod skrifvet och vid hvars fot man såg en nunna inhöljd i sitt dok på en och samma gång både bedjande och sörjande.

Vid altaret knäböjde konungen och drottningen.

Det neopolitanska konungarikets dignitärer bildade ramen kring denna storartade och lysande sorg.

Men den mägtigt tilltalande tempelfesten bad icke blott, den sjöng äfven. Genom pelarhvalfven ljöd ett haf af toner, än stormande, såsom i en mörk natt af djup smärta, och än milda, såsom i en soluppgång af innerlig kärlek och försoningsfull frid.

Genom ingående underrättelser, dels vexlade emellan kabinetten och hofven och dels förekommande i tidningarna, hade ganska fullständiga meddelanden om Marie Antoinettes afrättning, och hvad som föregått densamma, kommit hofvet i Neapel tillhanda, men ännu hade drottningen likväl icke haft tillfälle att sammanträffa med någon, hvilken som åsyna vittne kunde för henne redogöra för tilldragelserna vid systerns sorgliga slut.

Drottningens önskan skulle i detta afseende likväl snart blifva tillfredsstäld.

För att litet närmare inviga våra läsare i de stora politiska tilldragelserna, sådana de utvecklat sig under den tid, som vi nu uppehållit oss under Neapels klara himmel, begifva vi oss härmed också direkte till ett af mottagningsrummen i det kungliga palatset, der vi snart skola få kännedom om dem.

Före oss finna vi der konung Ferdinand och drottning Maria Carolina jemte ett mindre antal af den kungliga familjens närmaste krets. Deribland återse vi en gammal bekant, som vi hoppas icke helt och hållet fallit ur våra läsares minne, vi mena vår gamle diplomat. I det ögonblick vi inträda, tilltalas han af drottningen.

— Ni vistades i Paris, säger ni, under de fasansvärdaste dagarne af min systers slutliga pinohistoria. Haf barmhertighet och berätta oss, hvad ni vet derom, hvad ni såg och hörde.

— Ers majestät önskar och befaller det?

— Jag önskar det, men jag befaller icke, utan jag ber.

— Måtte ers majestät icke ångra sim önskan! Hvad jag har att förtälja är djupt rörande.

— Tala, tala! Jag lider af att ej veta allt. Okunnigheten om hvad som skett förtär mig vida mera, än kännedomen derom skulle kunna göra.

— Ers majestät vet, återtog vår diplomat, att drottningen på välfärdsutskottets befallning förflyttades den 1 Augusti från tempeltornet till conciergeriet.

— Jag vet att hon förflyttades till detta de lägsta förbrytarnes uslaste fängelse.

— Ers majestät vill ju höra hela sanningen?

— Hur bitter som helst, töm hela kalken!

— Den är ganska fasansvärd, ers majestät. Om det förskräckliga i hennes tillstånd i conciergeriet behöfver jag likväl blott nämna, att t. ex. madrassen i hennes säng var full af ohyra, samt att hon natt och dag bevakades der af tvenne gendarmer.

— Det är förskräckligt!

— Fängelset var sådant, att gendarmerna för sin egen räkning öfverklagade hos vederbörande dess osunda och fuktiga beskaffenhet, utan att likväl något afseende fästes dervid.

— Och drottningen?

— Hon led, men klagade ej.

— Hurudan var hennes dagliga kost?

— Enligt ett af fångstyrelsen fattadt beslut, bestod den af vanlig fångkost, nämligen af soppa, kött och bröd. För att släcka sin törst begagnade hon, liksom sin och er fru moder, kejsarinnan Maria Theresia, aldrig vin, utan endast vatten. Hennes ögon voro på slutet något röda af tysta tårar; hennes hår hvitnade af lidanden; hon klädde sig till sista stunden med all möjlig omsorg, ehuruväl kläderna voro utslitna. Hennes fängelserum stötte till ett annat fängelse för qvinnor, ganska obehagligt förstås, men hon tycktes knapt märka det. En dag fråntog fängelseföreståndaren, han hette Froidure, drottningen alla hennes ännu återstående små pretiosa. De bestodo af fyra ringar, hvaraf en var försedd med äkta stenar och en annan var emaljerad. De öfriga voro helt släta. För öfrigt utgjordes nipperna af ett litet repeterur jemte åtskilliga petschaft samt en medalj med kedja. Att dessa småsaker voro henne kära, kunde man sluta af de namn, chiffer, bokstäfver och hieroglyfer, som funnos inristade på dem.

En stunds tystnad uppstod.

— Den 10 Augusti firades förbundsfesten, fortfor vår diplomat, på marsfältet i Paris. Den var storartad och jublande. I oöfverskådliga massor böljade folket genom hela staden till festplatsen. Det var då, som den nya konstitutionen antogs. Vid detta tillfälle tvingade man den unge prinsen att betrakta festen från tempeltornets fönster. »Sker icke detta», utropade han dervid, »för att skicka mamma till pappa i himmelen?»

— Stackars barn! Hvad sysselsatte min syster sig med?

— Hon läste hvad man behagade lemna henne. Det första arbetet var Englands revolutionshistoria, det andra var »les Voyages du Jeune Anacharsis» af abbe Barthelemy. Ett par veckor efter sitt inträde i detta näste uppmanades hon att skrifva till prinsen af Coburg och till kejsaren af Österrike, för att bedja dem draga de fiendtliga arméerna tillbaka från republikens område.

Drottning Maria Carolinas ögon blixtrade till.

— Vet ni, hvad hon svarade?

— »Tillåter man mig att skrifva till min brorson», genmälde hon, »så skall jag bedja honom, att han låter sin armé tränga fram ända till Paris, för att hämnas min mans död och straffa hans mördare såsom de förtjena».

— Arma syster!

— Den 11 Augusti tillfrågades hon af en kommissarie, om hon ej ville taga sig en advokat, hvarpå hon svarade, under det hon lyfte handen emot himmelen: »gud och min gemål deruppe skola försvara och hämnas mig».

Alla de närvarande åhörde vår gamle diplomats meddelanden under den djupaste tystnad. Man följde honom med en uppmärksamhet, såsom misstänkte man att hans ord icke fullkomligt uttalade hela sanningen, utan att mycket gömde sig der bakom, såsom ville han dölja det för drottningen.

— Fortsätt, bad hon honom, fortsätt!

— Drottningens dödsdom var under hela hennes fängelsetid, fortfor vår diplomat, endast en sväfvande tidsfråga. Jag lyckades att få plats på åhörareläktaren i nationalkonventet och bevistade flere sessioner. Det vilda raseri, som herskade der, låter knapt beskrifva sig.

— Den 25 Augusti föreslog ledamoten Hebert, att man genast skulle låta slå hufvudet af f. d. drottningen. Samtidigt dermed framstäldes i en skrifvelse från Amiens det förslag, att man skulle raka bort håret på alla misstänkta och antirevolutionära fruntimmer samt vidare tillblanda en färg, som vore outplånlig, och dermed bestryka halfva ansigtet på alla misstänkta karlar och märka den andra halfvan deraf med en bokstaf. Bifallsrop och handklappningar helsade båda förslagen. — Vid sessionen den 5 September ropade ledamoten Drouet: »Medborgare, bort med all svaghet! Blifvom röfvare, om så fordras, och utgjutom blod!» Ögonblicket derefter stod Barrére i tribunen: »Rojalisterna önska blod», ropade han, »välan! De skola få det: Marie Antoinettes blod skall rinna.» Man helsade hans ord med allmänna bifallsuttryck och viftade med hattarne. — Innan ännu anklagelseakten var aflemnad till blodsdomstolen, yttrade en af dess ledamöter i cordeliers-klubben: »Gifven er till freds; drottningen är öfverlemnad till vår domstol, och jag går i borgen för att guillotinen skall blifva hennes lott.»

— Det ropar till himmelen på hämd, utbrast drottning Carolina.

— Det ropar på hämd, tillade konungen, till alla goda och rättrådiga menniskor.

— Det ropar, ifylde Acton meningen, framför allt på hämd till alla furstar.

Armfelt iakttog tystnad.

— Ers majestät vet att drottningen, er syster, kallades inför revolutionsdomstolen den 14 Oktober, fortsatte åter vår diplomat. Jag var närvarande vid tillfället. Jag fruktar likväl för att uppröra ers majestät allt för mycket med en fullständig och trogen beskrifning af det fasansvärda ögonblicket. Er syster var höljd i utslitna kläder, och ändå hvilket majestät i dessa trasor! Hennes hår var grått, och ändock med hvilken värdighet och stolthet uppbar hon icke sitt hufvud! Hennes utseende bar prägeln af någonting öfverjordiskt. Säkert uppmätte hon också icke verlden mera med någon jordisk måttstock, utan med det skuldfria medvetandets och den djupa resignationens. Ingen af den närvarande domstolspubliken kunde värja sig för det djupaste deltagande. I de flestas ögon darrade tåren.

— Skall jag omtala den sataniskt djuriska anklagelse, hvarmed akten afslutades och som för öfrigt brännmärker den med en råhet och grymhet, som väl är ensam i sitt slag.

— Tala, för all del tala!

— Det är motbjudande för mig att berätta, hvad jag hörde, och det blifver ej mindre motbjudande för ers majestät att höra det. Konventsledamoten Hébert anklagade nämligen den redan så djupt olyckliga för att hafva haft ett otuktigt förhållande till sin ej mer än åttaårige son.

— Barmhertige himmel!

— Hébert frambar till och med en anklagelseskrift, undertecknad af den åttaårige.

— Allsmägtige, evige gud!

— Vid denna lika onaturliga, som för alla i ögonen fallande, lögnaktiga och skändliga anklagelse tycktes läktarens alla åhörare på en gång vilja resa sig upp till drottningens försvar. En ovilja af nästan vulkanisk förtrytelse var nära att utbryta.

Vår diplomat var i detta ögonblick af rörelse nästan urståndsatt att fortfara.

— Hébert hade, återtog han dock efter en stund, i samråd med skomakaren Simon, gossens väktare, dels marterat honom med hugg och slag, dels berusat honom med bränvin, till dess han, så godt han kunde göra det, tecknade sitt namn under anklagelsen emot sin mor, en anklagelse, som han sjelf säkerligen icke ens förstod. Det skändligt afskyvärda i detta dåd blifver likväl än skändligare och än afskyvärdare, när man vet, att Hébert redogjort inför både municipalitetet och Jakobinerklubben för sitt tillvägagångssätt och af dem blifvit för dådet helsad med lifligt bifall. Nu uppträdde han äfven med båda dessa myndigheters bifall, för att söka vanära drottningen i hennes sista stund, ehuru vanäran naturligtvis föll tillbaka på anklagarne.

Alla åhörde diplomatens berättelse förstummade af fasa.

— Då Marie Antoinette förnam anklagelsen, fortfor diplomaten, förblef hon en stund tyst. Hvad som derunder försiggick inom henne, vet jag naturligtvis ej; men, för att döma af uttrycket i hennes ansigte, skulle jag nästan vilja säga, att en barmhertig gud, liksom för att döda anklagelsens fasansvärda egenskap, i detta ögonblick måtte ha berört hennes hjerta och liksom stannat dess pulsslag. Uttrycket i anletsdrag och blick stämplades till en början af så mycken stannad, jag skulle vilja säga till is förvandlad smärta, att man skulle kunna ha trott henne träffad af ett invärtes slaganfall, som på en gång förvandlat henne, der hon stod, till ett ännu sitt hufvud stolt uppbärande lik; hon lifvades likväl snart åter, i detsamma uttrycket öfvergick nära nog till en förklarad glans. Få qvinnor torde ha öfverlefvat ett sådant ögonblick som detta. Det var så mycken fängslande sanning i hennes höghet, så mycken förkrossande renhet i hennes stolthet, så mycken öfvertygande mildhet i hennes fasa och förakt, att hon på en gång afväpnade och tystade alla omkring sig.

— Hvad svarade min syster?

— »En mor kan icke svara på något dylikt», yttrade hon slutligen med halfqväfda ord; »jag vädjar till hvarje här närvarande moder».

— Ett doft sorl gick genom salen, och domarena vågade ingen vidare fråga. Hébert tycktes förintad. Tvenne dagar derefter eller den 16 Oktober föll drottningens hufvud på schavotten.

Alla de närvarande, som åhörde diplomatens berättelse, sänkte sina hufvuden. Drottning Maria Carolina gjorde ej några flera frågor.

Konungen tog deremot nu till ordet.

— Låt mig höra, huru ställningen i allmänhet för öfrigt är inom Frankrike. Ni kommer ju nyligen derifrån?

— Händelserna hopa sig i Frankrike på ett sätt, ers majestät, svarade diplomaten, att det vore omöjligt att fullständigt redogöra för dem alla. Vid första anblicken kan det förefalla, som om afgrunden skulle ha utsläppt och lössläppt alla sina mest diaboliska andar, för att trampa all häfd och ordning under sina fötter, för att hånskrattande jaga slägtet genom natt och dag till sin undergång, för att tvinga menniskorna att afsvärja allt högre gudomligt och söla jorden i blod. Frankrike blöder, för att icke säga förblöder, under den s. k. revolutionsdomstolens blindt dödande bödelsvälde. Robespierre, Couthon och S:t Just utgöra det franska folkets treenighet, och deras blodiga enhet är sjelfva revolutionen. Apostlar hafva de i massa: Barrère, Billaud-Varennes, Collot d'Herbois, Preiur, Robert Lindet, S;t André, Hébert med många flera. Under sistl. Juni och Juli månader aflifvade guillotinen ej mindre än 1,285 menniskor^[2]. Lagen af sistlidne 17 September hotar med döden alla, som utmärka sig genom börd, rikedom, lärdom, ja, hvar och en som anses misstänkt, och misstänkt är hvar och en, som icke är ett blindt kreatur inför tyrannerna. Ett elakt förtal eller en spions anklagelse äro fullgoda skäl för att sätta schavotten i verksamhet. De ädlaste och tadelfriaste män gå sålunda sin död till mötes. Hvarje stad har sin revolutionsdomstol. Öfver allt fängelser, dödsdomar och blodsscener. Icke nog likväl härmed. Personer, sådana som Schneider i Strassburg och Maignet i Orange m. fl., draga omkring landet med s. k. »vandrande guillotiner», godtyckligt förfogande öfver allas lif och egendom. Ett dekret af sistl. 28 Oktober förkortar till och med proceduren mot de anklagade genom att förklara icke allenast allt vittnesförhör såsom fullkomligt onödigt, utan genom att äfven upphäfva de anklagades försvarsrätt. Dödsdomarne verkställas nu helt och hållet godtyckligt.

— Hvarthän skall detta leda?

— Man måste tro på en högre försyn, ers majestät. Då Brutus dödade Cesar, räddades samhället.

— Säger ni det? Tror ni icke att äfven i vår tid, såsom efter Cæsars död, det kan bland monarkiens vänner finnas en Antonius, som vid den dödes bår skakar den mördades blodiga klädedrägt inför folken och manar dem till hämd?

— Ännu står hela Europa väpnadt, inföll Acton, emot det ensamma Frankrike.

— Rysslands flotta, tillade Armfelt, har länge, bra länge badat sina kölar i Östersjön och Kattegat, afvaktande, som jag är förvissad om, det rätta ögonblicket, för att slå till med sin gigantiska arm. Jag hoppas och tror fortfarande på de nordiska ländernas mission. Stunden synes nu vara inne.

Diplomaten följde uppmärksamt dessa anmärkningar, men förblef tyst.

— Ni tyckes tvifla, anmärkte konungen, på hvad vi anföra.

I den tystnad, som diplomaten fortfarande iakttog, uttryckte sig likväl så mycket behof att tala, att ingen undgick att bemärka det. Han öppnade mer än en gång sina läppar i synbar afsigt att yttra sig, men slöt dem beslutsamt åter. Frågande betraktade honom de närvarande, under det att de intogos af ett växande spändt intresse att förnimma hvad som låg på hans hjerta. Hade han några mera olycksbringande budskap att förtälja? Drottningen, som efter berättelsen om sin systers, Marie Antoinettes, sista olycksöden, begrundande sjunkit ned inom sig sjelf, blickade upp, äfven hon fattad af ett ånyo vaknande intresse, då hon märkte det i diplomatens ansigte nästan gåtfulla, för att ej säga sfinxartade uttrycket.

— För all del, anmärkte hon också genast, jag ser att ni har ännu mera att berätta. Jag ber er, dölj ingenting! Det värsta är bättre än okunnighet. Ännu en gång, för all del tala! Hvad är det, som tynger på ert sinne?

— Det är större smärta, ers majestät, att sprida smärta omkring sig, än att sluta den inom sig. Det är större sorg att döda andras förhoppningar, än att sjelf förlora sina egna. Jag vet få dåd, som så upprört mig, som då man dödade spindeln i Trenks fängelse, det enda lefvande väsende, som rörde sig omkring honom.

Diplomaten uttryckte sig med den djupaste rörelse, och den tystnad, som uppstod omkring honom, vittnade om, huru odeladt man följde hvarje hans ord.

— Genom hvad jag redan berättat, fortfor han emellertid, har jag endast väckt sorgliga och smärtsamma känslor, Skall jag väl ytterligare öka dem?

— Huru som helst, tala!

— Ske då, som ers majestät befaller! Baron Armfelt behagade yttra att han fortfarande fäste stora förhoppningar på Ryssland.

— Nåväl, har jag ej skäl dertill?

— Ni glömmer, baron, att kejsarinnan Catharina, under det att det öfriga Europa väpnat sig emot Frankrike, begagnat tillfället för att sönderstycka Polen. Flottan i Östersjön och Kattegat har, så antager man åtminstone, blott varit en manöver, hvarmed hon velat afleda uppmärksamheten ifrån sig. Ni tror kanske icke att denna uppfattning af saken är rigtig. Jag måste derför tillägga, att flottan nu dragit sig tillbaka till Cronstadt och lagt upp.

Ett småleende gled öfver Armfelts ansigte.

— Ganska möjligt, anmärkte han äfven, men stunden för hennes uppträdande torde först nu vara kommen. Jag väntar dagligen svar på de af mig till Petersburg afsända depescherna, och det skall då visa sig.

— Edra depescher, återtog diplomaten. Ni känner då icke ännu det öde, som träffat dem?

— Hvilket öde?

— Då jag senast passerade Düsseldorf, fängslades der två kurirer, vid namn d'Heral och Vignes …

Armfelt sprang upp.

— De depescher, — adresserade till kejsarinnan Catharina — som man fann hos dem, fortfor diplomaten, öfverskickades genast till Stockholm.

Armfelt sjönk förstummad tillbaka på sin plats; ansigtet bleknade.

En liflig rörelse från drottningens sida ådagalade hennes deltagande. Etiketten bjöd emellertid tystnad.

— Ers majestät, fortsatte deremot diplomaten, vändande sig till konungen, behagade nyss yttra, att äfven vår tid nog kunde få sin Antonius, som med den dödade Cæsars blodiga klädning till fana kunde i spetsen för ett uppbragt folk segrande hämnas den fallne hjelten. Ers majestät har ganska rätt deri — ingen kan betvifla det — men händelserna öfverrumpla oss ibland med en alldeles oemotståndlig magt. Så har äfven nu skett. För icke många veckor tillbaka var det koalitionen, som tycktes triumfera, och sanning var att revolutionen då icke vägde mycket emot det förenade Europas härmassor. Annorlunda är det likväl nu. Det härskri, som gick genom hela det kontrarevolutionära Europa vid Ludvig den sextondes afrättning, förstummades nästan af fasa vid Marie Antoinettes. Man tycker sig åtminstone förmärka en viss svaghet i krigets förande. Enheten magterna emellan är ej mera densamma som förr. Från Preussen hör man till och med talas om, att det ej vore obenäget att draga sig tillbaka. Den franska revolutionen, nästan bragt till förtviflan af den, hvarthän hon blickade, hotande faran, samt knytande liksom hvarje muskel tillhopa omkring sina sträfvanden, intager också nu en ganska fruktansvärd ställning. Ers majestät torde erinra sig engelsmännens nederlag vid Hondschooten, österrikarnes vid Wattigny och Freschweiler, Wurmsers tvungna upphäfvande af den länge försvarade Weisenburgerlinien och återmarsch öfver Rhen, preussarnes återtåg till Mainz och Fort Louis’ sprängande i luften m. m.

— Hvad ni berättar låter nästan såsom sagor. Nyligen guillotinerade och afsatte ju Frankrike alla sina generaler.

— Så underligt det dock låter, så har guillotinen gifvit dem, man kan säga, i förbättrade upplagor tillbaka.

— Förklara er!

— Frankrikes fältherrar veta nu, att om de ej segra, sändas de till guillotinen. Och hellre än att dö en sådan död, dö de i spetsen för sina arméer. De föredraga äran framför vanäran. Stora och lysande namn omgifva också i närvarande stund det franska banéret. Hjeltar springa fram ur de djupa leden, såsom Pallas Athene sprang fullväpnad fram ur Zeus hufvud. Hoche, Jourdan, Pichegru, Moreau, Bernadotte, Kleber, Desaix, Macdonald, Saint-Cyr m. fl. glänsa redan såsom hjeltar af ovanligt framstående egenskaper.

— Ni målar med bred pensel.

— Sanningen kan ej målas, ers majestät, med nog bred pensel.

— Om jag äfven skulle kunna tro på era uppgifter, kan jag ej tro på edra slutsatser. Kontrarevolutionen skall förqväfva Laokoon. I Lyon, Vendé och Toulon skall den pressa sönder dess refben.

— Ers majestät har då ej erfarit de senaste händelserna? Lyon underkastade sig den 9 oktober. Öfver 6000 invånare fördes derefter till schavotten. Rhonefloden färgades af de mördades blod. Liklukt förpestade staden. Vendé träffades af dödsslaget vid Mons. Kontrarevolutionen är qväfd.

— Min gud, hvad säger ni? Toulon skall således ensamt återstå oss. Acton, hvad betyder detta? Ligger du ej djupare inne i ärendena?

Acton reste sig för att svara, men diplomaten fortfor, utan att märka det.

— Efter att revolutionstrupperna tillintetgjort Lyon, afmarscherade de till Toulon, förklarade han. Och icke heller det skall kunna försvara sig. Och från och med den stund fransmännen tillbakakastat och åter bemägtigat sig Toulon, är Frankrikes jord i och med detsamma befriad från all fiendtlig invasion, dess gränser äro rensopade, och dess nationella enhet återstäld. Det är egendomhgt att gifva akt uppå, med hvilken underbar magt tidsandan kan elektrisera ett folk, och med hvilken storartad och kraftig förmåga en revolution förmår att skapa och nyföda. Jag sade nyss att krigare af första ordningen dyka upp ur de djupa leden. Vid Toulon har man redan bemärkt en ung man, som, om möjligt, tyckes lofva mer än alla andra. Han glänser redan der såsom en verklig blixt. Han är från Corsika. Hans namn är Napoleon Bonaparte.

Med oförfärad öppenhet hade diplomaten genom sina meddelanden — i slag på slag — skingrat mer än en af de illusioner, hvari det neapolitanska hofvet invaggat sig. Ur det ögonblicks förstämning, som dervid först inträdde, drogs man likväl snart af Acton.

Hans uppfattning af den europeiska ställningen var naturligtvis ganska annorlunda. Den oförskräckthet, hvarmed diplomaten yttrat sig, hade måhända äfven sårat honom. Väl vetande att han hade ett stort fält för sig, och att de stora händelserna icke alltid bero af ett ögonblicks tärningskast, kände han sig skyldig att korsa eller krossa vår diplomats lans. Konung Ferdinands till honom stälda frågor samt den blick af förvåning, som åtföljde orden, voro väl äfven af egenskap att mana honom till en förklaring.

— Äfven med antagande, yttrade han också nu, att allt, hvad ni förkunnat oss, eger sin fullkomliga rigtighet, bevisar det dock ingenting. Allt, hvad ni anfört är emellertid icke alldeles rigtigt. Ni glömmer Hoches nederlag vid Kaiserlautern efter trenne dagars het strid; glömmer, att Englands flotta lupit utstarkare än någonsin förut. Visserligen är det sant, att oenighet herskat emellan de förenade magterna; det var också oenigheten emellan hertigen af Braunschweig och Wurmser som långt mer än de franska vapnen bidrog till fransmännens framgång vid Rhen. Hertigen har emellertid nu lemnat befälet, som öfvertagits af Möllendorf. Toulon, der den hvita fanan ännu svajar, har nyligen fått undsättning från Portugal. Äfven vi kämpa der^[3]. Om kontrarevolutionen för ögonblicket synes nära afväpnad i Frankrike, brinner hämden likväl i tusen sinom tusendes bröst. Vintern är för öfrigt redan inne och förhållandena ordna sig endast på ett ganska naturligt sätt. Krigshärarne draga sig nämligen nu tillbaka i sina vinterqvarter. Se der nyckeln till gåtan. Ställningen är tillfällig, ej konstant. Med nästa vår skall Europa uppträda mångdubbelt starkare emot Frankrike. Tilldragelserna i år äro endast inledningar till hvad komma skall. Emot de unga pojkar, som den kända franska inbillningen och egenkärleken göra till hjeltar, skall Europa uppställa gamla, segervana och bepröfvade fältherrar; och emot de af en blind entusiasm lättvindigt hopkomna, franska trupperna skall Europa uppträda med väl disciplinerade, tidsenligt väpnade och fullständigt utrustade krigshärar. Man skall få se en tvekamp emellan pojkar och pröfvade män, som skall visa er, att verlden icke är en fantasi, utan en verklighet. Den inom Frankrike ur sina fogningar rubbade, af århundraden stadfästa ordningen, konung Ludvigs och drottning Marie Antoinettes, äfvensom alla godas och redligas blod, som flutit för bödlarne i Paris, ropa till den högste i himmelen, till furstarne och folken om hämd. Och de skola få den. Härarnes gud är en straffande gud.

Acton tystnade för ett ögonblick.

— Kosmopoliten, min herre, tillade han derefter till diplomaten, är sällan en god diplomat.

Acton upptog derefter sin klocka och betraktade den.

— Konseljen samlas i detta ögonblick. Befaller ers majestät att vi begifva oss till den?

— Gif mig armen, Acton. Vi gå.

Den slutna kretsen var härmed upplöst.

---

Några timmar senare såg man Armfelt och diplomaten vandra fram och åter vid hamnen. Af deras lifliga rörelser samt af ansigtsspelets vexlande uttryck syntes att ett samtal af vigt och värde egde rum dem emellan.

— Allt, hvad ni berättar mig, är i högsta grad fasansvärdt, yttrade Armfelt, då vår diplomat slutligen tystnade, nåväl, — och Armfelt stannade dervid, slog armarne i kors och betraktade lugnt den gamle, gråhårige diplomaten — kan ni också nu tro, att en sådan förbannelse som denna revolution skall gå segrande fram ur striden, eller vill ni väl ännu häfda densamma såsom ett medel i försynens hand, ledande till en lifskraftigare verldsordning eller nyskapande omgestaltning af samhällenas och folkens utvecklingshistora? Jag kan icke tro det.

Diplomaten hade äfven stannat, under det Armfelt talade; när Armfelt slutade, fortsatte han åter sin vandring längs kajen, utan att på länge yttra ett enda ord. Han tycktes öfverläggande rådgöra med sig sjelf. Armfelt förstod allt för väl, hvad som föregick inom honom, och följde honom steg för steg, lemnande honom åt sina inre begrundningar, utan att afbryta tystnaden.

Omsider stannade vår diplomat och äfven han slog nu armarna i kors öfver sitt bröst.

— Edra frågor, baron, äro af allt för stor betydelse och vigt, att icke allvarligt öfvervägas, innan de besvaras. Hör på hvad jag vill säga.

— Jag hör. Intet enda af edra ord skall gå förloradt.

— Den tafla, jag uppdragit öfver Frankrike, står fast, förklarade diplomaten. Frankrike kan i närvarande stund sannerligen jemföras med en våldsamt upprörd syndaflod, hvilken synes i sitt djup vilja begrafva allt omkring sig. Man kan till och med icke mera på något håll se något land eller någon hamn, der de frossande, allt förstörande och bortryckande böljorna skulle kunna lägga sig. Men icke dess mindre tycker jag mig se en dufva — en enda dufva — sväfva med sitt olivblad öfver det bottenlösa, svarta djupet. Och denna dufva är en stor mensklig eller kanske rättare gudomlig idé.

— I himmelens namn, utropade Armfelt nästan förskräckt, förmår ni verkligen ännu upptäcka en menskligt ren och gudomligt hög idé sväfva öfver detta stormande haf af blod?

— Den idé, som efter min uppfattning sväfvar öfver den lössläppta och bottenlösa syndafloden, är den hänförelse, hvarmed folket i allmänhet omfattar frihetens stora grundsats, såsom lifsvilkoret för hela samhällsarbetet.

— Frihet? Kallar ni dessa upplösande, alla samhällsbygnadens bindande element upprifvande, tusental af samhällets ädlaste och redligaste män tillintetgörande, lika vilda som regellösa lidelsers ohämmade framfart för frihet?

— Er förvåning är befogad, och dock … Hänförelsen föder frihetskänslan; förstånd och erfarenhet uppfostra henne. Friheten i sin barndom är gemenligen sjelfsvåld; i sin mandom är hon åter en sjelfständig, men till mognad kommen mening. Så är förhållandet äfven här. Frihetskänslan i Frankrike är ännu blott en känsla eller en lidelse, men icke dess mindre är den dock en allt annat öfverväldigande inspiration. Sålunda ser jag henne sväfva öfver den skummande afgrunden med sitt visserligen ännu oskrifna olivblad, men, ehuru jag är allt för litet långsynt att upptäcka vare sig land eller strand, vare sig hamn eller famn, är jag dock af hela min öfvertygelse förvissad om att hon — frihetskänslan, dufvan — bebådar såväl det ena som det andra.

— Hvad mera dock?

— Verldshistorien intygar, att det alltid finnes en högre lifskraft hos alla folk, i hvilkas bröst en lefvande frihetskänsla arbetar, hvaremot de folk, hos hvilka slafveriet helt och hållet dödat denna känsla, i proportion deraf äfven sakna all högre uppfattning af verld och lif. Det är med menniskan som med djuren. Släpp lös en örn, och han skall i vild flygt svinga sig upp mot skyn; släpp lös ett lejon, och det skall i ohejdad och våldsam kraft tumla om. Släpp deremot lös en åsna — och hvad mera? Hon skall endast söka efter nytt mulbete. Franska folket är ett under århundraden fängsladt lejon, som nu slitit sig löst.

— Godt och väl; men äfven om så är, frågar jag dock fortfarande, hvad mera?

— Jag vill vidare säga, fortfor diplomaten, att de »menskliga rättigheter», som blifvit lagda till grund för det nya utkastet till en ny samhällsordning, äfven om de i mångt och mycket ännu ej fullkomligt rättsligt och rigtigt hvarken förstås eller tydas och än mindre visligt och klokt tillämpas, icke förty utgöra på den bottenlösa syndaflodens brusande vågor en, ja, jag säger det, en hel Noaksark, förande ombord en hel skeppsladdning af lefvande och välsignelserikt innehåll till en i väsentliga afseenden ganska ny mensklighet. Det ligger så mycken uppåtsträfvande och mägtigt utvecklande materiel till en helt ny verld uti ifrågavarande manifestationer, att densamma, materielen nämligen, oafsedt allt annat, inför mitt omdöme vittnar om att det franska folket, oaktadt alla de fasansvärda brott, som stämpla ett stort flertal af dess söner, likväl eldas och besjälas af ett lefvande och storartadt tänkesätt. Jag har alltid sökt det ädla och goda i historien, och jag gör det äfven nu. Förvissad är jag, att hvarje frö till slägtenas förvillelser egentligen, för att icke säga uteslutande, måste sökas i samhällenas felaktiga utveckling eller, kanske rättare sagdt, i deras genom absolutism och obskurantism helt och hållet tillbakahållna eller hämmade utveckling och i följd deraf bristfälliga institutioner; hvaremot hvarje frö till ett verkligt bättre återigen måste sökas i ett högre — ja, hvarför icke — af slägtena ännu räddadt och bevaradt rent gudomligt bördsmedvetande.

Armfelt betraktade talaren med en frågande och förundrad blick, utan att likväl yttra ett ord.

— Vid alla stora skiften af grundsatser i folkens och de allmänna tänkesättens väsende, fortsatte diplomaten, hafva stora och våldsamma strider, till sim beskaffenhet ofta både blodiga och brottsliga, utgjort det stormiga skydrag, som fört händelserna framåt. Förbiseende allt annat, har omdömet fallit allt efter företeelsens synliga beskaffenhet, utan att man alltid lagt tillräckligt, om ens någon vigt vid stjernan ofvanifrån, som kanske just i det mest ödesdigra ögonblicket alldeles omedelbart strålat fram ur åskmolnet. Jublade och dansade icke Israëls folk vildast kring guldkalfven, då Moses kom med budordens två taflor? Träder icke frälsaren fram för våra tankar måhända mest förklarad, då vi se honom korsfäst midt emellan banditerna? Synes icke Huss oss mest tilltalande i det ögonblick han står på sitt bål, omhvärfd af lågor? Blef det ej påfvedömets ofördragsamhet, aflatskrämeri och bannstråle, som gjorde Luther till hvad han blef? Var det ej katolicismens trettioåriga förföljelsekrig emot protestanterna, som kom Gustaf den andre Adolf att glänsa fram? Outtömligt rik är historien på dylika motsatser. Och hvad jag säger är äfven tillämpligt på Frankrike. Jag ser filosofien med sina budord komma till det kring guillotinen under jubel dansande folket; jag ser frihet, brödraskap och jemlikhet, dessa kristendomens mägtiga grundsatser, stråla emot mig midt emellan banditerna; jag ser trosfrihetens idé, tilltalande alla, ehuruväl på alla sidor omgifven af bålets lågor; jag ser en ny kult — ehuruväl bannlyst af både kyrkan och staten — arbeta sig framåt; jag ser en mångårig strid på lif och död emellan gamla och nya tänkesätt, som — var förvissad derom — förr eller senare skall få sin hjelte. Jag kan misströsta om menniskan, ja, till och med om ett folk; men icke om menskligheten.

— Utan att bestrida det onekligen ganska vackra i edra tänkesätt, anmärkte Armfelt, måste jag dock betvifla, att försynen behöfver, för att vinna framgång åt sina afsigter, söla dem, på sådant sätt som förhållandet nu är, i brott och blod.

— Må vara; ni kan ha rätt; försynen har intet behof deraf. Äfven jag tror det. Men menniskorna äro försynens ofullkomliga redskap här nere; och försynen handlar icke omedelbart, utan medelbart genom dem. Det är också genom striden emellan deras lidelser, emellan det goda och det onda, emellan förtryck och frihet, hvarigenom försynen låter dem, menniskorna, mogna till klar uppfattning af sina bestämmelser, till sjelfständigt medvetande af hvad som är allmänt och enskildt rätt och godt. Stridens beskaffenhet beror för öfrigt icke endast af de idéer, som vilja arbeta sig fram, utan fast mera af de orsaker, som å ena sidan framkallat dem, och det väpnade motstånd, som de å den andra hafva att bekämpa. Och orsakerna härtill känna vi lika väl som motståndet. Orsakerna bestå i ett under århundraden till fullkomlig absolutism hårdnadt, såväl samhälleligt som kyrkligt envälde, det förra förtryckande folken ända till slafveri, det senare fängslande det i den djupaste okunnighet och råhet. Motståndet utgöres återigen af hela det gamla Europas alla magter. Oändligt öfverlägsen och dessutom väl organiserad är följaktligen den ofantliga och sekelgamla magt, som bekämpande väpnat sig emot de nya verldsåskådningar, hvilka nu vilja göra sig gällande. Om någonsin, så gäller det onekligen här stora frågors seger eller nederlag, lif eller död. Situationen är obestridligt af verldshistorisk betydelse. Ej underligt derför om folket, så utan all organisation som det befinner sig, så utan allt förtroende som det är, till och med till sig sjelft, faller i ytterligheter, i ytterligheter, som visserligen samtiden från sin vanliga ståndpunkt måste fördöma, men som icke dess mindre, sedda och bedömda från tidsmedvetandets högre synvinkel, snart sagdt ej kunna vara annorlunda. Brottet i och för sig kan naturligtvis icke gillas, långt derifrån, det måste fördömas; men begånget under en epok af så allmänt verldsvigtig betydelse, som förhållandet nu är, under ett utbrott, hvartill mer än ett århundrade tillsläpper vulkaniska brandämnen, under, en tvekamp, som arbetar på att vända ett nytt historiskt blad, under förhållanden, då det gäller antingen att bestå med en ny tid och verklig frihet eller att återfalla i ett gammalt, allt förqväfvande slafveri, så blekna många skuggor bort, på samma gång som omdömet ej får uppmäta företeelsen med tummått, utan med famnmått. Historiens domslut är ganska olikt stundens. Anklagade man Vesuven, då den under sin lava begrafde Pompeji? Alldeles icke. Hvad gjorde man? Man bygde ett nytt. Lyssnade man pligtskyldigt till alla de sargades och dödas verop, som stupade för er store konung, Gustaf den andre Adolfs, svärd? Vissticke. I stället välsignar man honom, och hvarför? Derför att han med sitt af en högre försyn invigda svärd stadfäste en ny tid. Jag upprepar, att jag icke försvarar de brott, de fasansvärda brott, som revolutionen begått och begår; mitt hjerta lider deraf och mitt öga tåras; men jag älskar den tanken, att i revolutionen se ett ledande guds finger. Sade icke frälsaren till den troende, korsfäste brottslingen vid sin sida: du skall vara med mig i himmelriket. Hans tro försonade hans brott. Legenden är en evig verldssanning. All verklig tro höjer handlingen öfver ögonblickets dom. Frankrike tror på sin mission. Folkets tro utgör revolutionens både sanning och styrka. Domen öfver de brottsliga tillhör historien, icke ögonblicket.

— Ni öfverraskar mig, och jag må gerna medgifva, att det finnes något till och med storartadt tilltalande i er uppfattning; men kunde väl Ludvig den sextondes och Marie Antoinettes död äfven kräfvas? Konung Ludvig var en af de värdigaste och bästa monarker Frankrike har haft, och Marie Antoinette — hon hade sina qvinliga svagheter men hon var i botten Frankrike tillgifven och för öfrigt en god qvinna.

— Visserligen, ni har äfven rätt häri, och samtiden skall alltid så döma, kanske äfven framtiden. För egen del vet jag, huru mycket jug led, då jag såg drottningen inför revolutionsdomstolens skrank, men än mera, jag vet äfven hvad jag led, då jag berättade tilldragelsen för drottning Maria Carolina. Jag erkänner också att dödsdomen öfver dem är ett verkligt brott; men …

Och talaren tystnade ett ögonblick, hvarefter han lyfte upp sitt hufvud och fortfor:

— Men ändock — och ehuruväl jag så innerligt som någon önskade deras friande, i stället för fällande, vill jag likväl icke påstå, att icke,i1 den händelse jag varit fransman och äfven en ibland revolutionärerne, att icke, säger jag, äfven jag voterat för bådas död. Ni fasar för mig, jag ser det. Men låt mig tillägga några ord. Sedan händelserna fört revolutionen fram till den punkt, hvarpå den nu befans, så att hvarje återgång var och förblef omöjlig, utan att folket med skäl kunde befara att åter för ett eller annat århundrade fullkomligt krossas och tillintetgöras; sedan kontrarevolution hotade både inom och utom riket, utan att man egentligen kunde med någon visshet få reda på den egentliga uppslagsändan till dess säkerligen ganska fint spunna nät; sedan hela Europas nästan alla magter fiendtligt angripit rikets gränser och från flera sidor redan till och med öfverskridit dem; sedan man vidare sett att mer än en af de egna krigshärarnes befäl köpslog med sina pligter och förräderiet allt mer och mer försvagade och förlamade krigsoperationerna; så gafs för revolutionärerne, för så vidt de ej sjelfva ville underskrifva sin samtids och sin egen undergång, icke någon annan utväg, än att lemna alla konsiderationer bakom sig och uttaga steget ända till den sista ytterligheten. Frågan gälde, huruvida revolutionen skulle förmå genomföra sin stora samhällsomskapning eller icke, huruvida tiden var inne att i verldshistorisk betydelse uttaga ett stort steg eller ej, huruvida regeringarne voro till för folket eller folket till för regeringarne; frågan gälde ej blott Frankrike, den gälde hela den civiliserade verlden. Det var en gammal och en ny tid, om hvilkas framtid ögonblicket slog och slår sitt tärningskast. Något val i ett sådant ögonblick finnes knapt nog. Revolutionärerne måste öfvertyga verlden, att de ej lekte med tärningarne, utan att man kastade dem med det djupaste och fullaste allvar; det hette: va la banque! De måste öfvertyga både vänner och fiender att någon återgång icke fans, utan att de satte allt på den sista möjligheten. De måste öfvertyga samtid och framtid, att de i den rigtning, hvaruti revolutionen utvecklat sitt banér, icke allenast med omutliga vapen gingo sin väg framåt, utan ock framför allt att de, stå eller stupa, ämnade lösa revolutionens innersta uppgift, den att på ett störtadt tidehvarf bereda och uppbygga ett nytt; men de ville icke allenast öfvertyga verlden härom, utan jemväl förstärka sina kanske i det hela ändock svaga led, genom att både till utlandet och inlandet intaga en allt öfverväldigande ställning; till utlandet, för att afskräcka magterna att närma sig den vilda lejonkulan, och till inlandet, för att genom skräckväldet tvinga en och hvar, mot eller med hans vilja, att förena sig om deras sträfvanden. I de hemliga ordnarnes drakoniskt stränga lagstiftning samt deras inflytande i sådan rigtning på revolutionens karaktär och gång, hafva vi en ledtråd till detta föreställningssätt. Man hade invigt sig i dessa ordnar att icke skygga tillbaka för några medel, af hvad beskaffenhet de än voro, som ledde till målet, och de fortgingo blott på denna sin väg.

— Min anmärkning gälde likväl någonting annat, än allt detta, anmärkte Armfelt med en viss köld; min anmärkning gälde Ludvig den sextonde och Marie Antoinette.

— Ganska rigtigt; men i och med hvad jag nu anfört har jag äfven hänsyftat på dem. För min del kan jag nämligen icke härleda konungens och drottningens afrättande från några af dem emot nationen afsigtligt begångna, klandervärda handlingar; men de representerade en annan tid än den, som ingick. Deri låg det. Afrättningen härleder jag således, såsom den mig synes, uteslutande från politiska skäl. I konungens afrättande ser jag en krigsförklaring emot allena-styrandet; i drottningens återigen emot all, med ett enda ord sagdt, sängkammarpolitik, och i bådas fall — handsken kastad till en strid på lif och död emot alla monarkiska grundsatser. Domen öfver dem var en proklamation. Jag trodde också att hvad jag nyss yttrade skulle uppfattas så. Med denna dom lemnade man, såsom jag äfven yttrade, alla konsiderationer bakom sig. Man antog dermed, såsom jag sade, en ställning ända till den sista ytterligheten. Man ådagalade dermed likaledes att någon återgång nu mera ej fans. Man satte allt — staten och sig sjelf — på sista kortet. Med domen öfver den kungliga familjen lät man, för att så uttrycka mig, det gamla samhällets hela, såväl historiska som politiska grundfond på en gång springa. Det var den mest storartade mina, som någonsin blifvit antänd och sprungit i luften; minan utgjorde nämligen hela den skattkammare, som alla föregående århundraden samlat och uppstaplat kring absolutismens förnämsta grundsats: staten är jag. Hvad som påskyndade explosionen och kanske äfven ökade dess våldsamhet, var för öfrigt måhända blott en liten biomständighet. Hade Österrike och Preussen ej på det hotande och skymfliga sätt, som skedde, ryckt in öfver Frankrikes gräns, betviflar jag att katastrofen blifvit sådan den blef. Genom händelsernas mägtiga påtryck blef derigenom konungens hufvud den första fasans bombkula, som revolutionen kastade till svar emot dem; — hvarefter Marie Antoinettes följde, liksom för att bekräfta det hemska allvaret af det första. Jag talar ej om det rätta eller orätta; jag talar om den politiska betydelsen. Den allsmägtiga försyn, som går med sin vågskål fram genom historien, skall en gång kommenterande uppgöra räkningen. Liksom basunstötarne vid Jericho, skakade budskapet om dessa domar emellertid hela Europa. Från utlandets sida försvagades kriget och inom landet förlamades förräderiet. På grund just af den omständigheten att både konungen och drottningen dömdes i sjelfva verket fullkomligt oskyldiga, endast af politiska skäl, blifver deras afrättande i så hög grad betydelsefullt och gripande.

Diplomaten tystnade här för ett ögonblick.

— Hade dödsdomen träffat verkligt skyldiga, tillade han härefter, skulle första vind ha sopat igen spåret af deras tillvaro, hvaremot de nu, såsom politiska offer, skola i häfderna komma att betraktas såsom försoningsoffer för förgångna tiders förvillelser, laster och brott inför historiens slutligen uppträdande, straffande Nemesis.

— Ni är en varm vän af revolutionen. Kanske ni äfven vill försvara beslutet sistlidne 6 Oktober, då, efter erkebiskopen Gobets afsägelse af den kristna religionen, tron på gud upphäfdes och det praktiska förnuftet i stället proklamerades såsom det högsta väsendet?

— Ni misstager er, baron, jag är ingen vän af revolutionen. För egen del skulle jag ej vilja haft ens mitt lillfinger i dess tjenst. Sedan den emellertid blifvit ett faktum, anser jag att man är skyldig detta faktum att bedöma det, icke från stundens synpunkt, utan från den verldshistoriska, som det otvifvelaktigt tillhör. Från denna ståndpunkt äro menniskorna för mig ringa redskap emot det väsentliga, emot de verldsbetydande idéer, som de representera. I revolutionen ser jag en sammanstötning af idéela uppenbarelser från alla århundraden. Hvad Grekland och Rom predikade under sina vackraste dagar har, praktiskt bearbetadt under årtusendens strider och mera teoretiskt fulländadt af senare tidehvarfs stora tänkare, åter brutit sig fram i förgrunden af vår tids tilldragelser, klädt nu, såsom alltid, i blodig vapendrägt. Från sådan synpunkt är det som jag bedömer och ser revolutionen, ej från någon annan.

— Om jag för öfrigt, fortfor han åter efter en stunds tystnad, gillar eller ogillar, försvarar eller icke försvarar akten af den 6 Oktober, är af föga eller ingen betydelse.

— Blickar jag ut öfver de olika religiösa kulter, som tid efter annan herskat öfver olika folk, så får jag den mest brokiga profkarta af föreställningssätt och begrepp om gud. Att endast en enda af proflapparna kan vara den rigtiga och äkta, vill jag tro; men hvad skall man då säga om alla de öfriga? Bekant är att påfveväldet manifesterat sig såsom en verklig gudomlig allmagt, att oerhörda brott, laster och dårskaper i alla tider begåtts bakom kyrkans förlåt och under dess hägn. Bekant är att det katolska prestväldet sökt qvarhålla folken i det möjligen djupaste mörker, bekant, att det varit på den blinda trons pelare, som det sökt upprätthålla ett tillstånd, hvarifrån de i guds namn predikade sin egen ofelbarhet och hela den öfriga mensklighetens felbarhet. Bekant är att folket slutligen såg, som man kan säga, en gud i hvarje liten munk och ett helgon i hvarje stenbit, som munken helgade. Men ämnet är allt för omfattande, att af mig fullständigare belysas. Emellertid skulle det väl icke skada om litet förnuft finge magt äfven med den blinda tron, litet förnuft finge rensa templen, litet förnuft finge omredigera dekretalierna. — Hvad tror ni, baron? Protestantismen är i och för sig väl ingenting annat än en kritik i det verkliga förnuftets namn? I det program, som det franska folket antåg den 6 Oktober, ser jag, huru ordalydelsen deri än må falla sig, ej heller något annat än en allmän proklamation, helt enkelt uttryckande, som jag gerna antager, ett länge kändt behof af förnuftiga reformer äfven i kyrkligt afseende. Visserligen inser jag att denna proklamation icke gerna kan medföra några stora resultat för det närvarande; vår tid har dertill allt för stora andra frågor att lösa, för att äfven kunna allvarligt ingripa i dem; emellertid är ordet uttaladt och framtiden skall säkert ej underlåta att upptaga det. Säkert tror ni, baron, som jag, på menniskoförnuftets slutliga seger i verlden.

Under det att diplomaten så yttrade sig, passerade han och Armfelt förbi en bygnad, på hvars ena hörn en gammal stenbild af jungfru Maria med barnet fans uthuggen, och inför hvilken en lazaron bedjande böjde sitt knä. Mariabilden befann sig i ett jemmerligt tillstånd. Tiden hade i mer än ett hänseende verkat förstörande på den. Hufvudet var bland annat bortfallet på kristusbarnet. Den vid helgonbilden knäböjande lazaronen var höljd i trasor och smuts.

— Se, sade vår diplomat, hvad tycker ni väl om den der illustrationen?

— Han beder.

— Visserligen; han beder, ja väl — beder till en sten, som inför hans omdöme är ett helgon.

— Han tror.

— Ganska antagligt; men tror väl äfven ni, baron, att det skulle skada hans tro, om det funnes litet förnuft i den?

Armfelt ryckte på axlarne.

— I denna illustration, tillade diplomaten, hafva vi emellertid hela den romerska kyrkans såväl innersta väsende som skapande kraft. Mariabilden, se der kärnan; blind tro och blind bön, se der väsendet.

— Nåväl, och hvad ser ni i lazaronen?

— Slägtet.

---

1. Gif mig, sade den grymme Marat, då han undervisade Barbaroux i sin blodiga vetenskap, gif mig två hundra neapolitanare med en knif i högra handen och en muff i den venstra, att tjena till sköld, och jag vill med dessa genomtåga Frankrike och fullborda revolutionen.

   Vi anföra detta såsom karaktäristiskt för den tidens neapolitanare.

2. Enligt en noggrann uträkning af Prudhomme, skall under en tid af omkring 18 månader ej mindre än öfver en million menniskor fallit för mördare och bödlar.
3. Toulon föll icke dess mindre den 30 December. Vid dess belägring och intagande vann Napoleon sina första riddarsporrar.