Drabanten/Del 2/Kapitel 15

←  Armfelts förehafvanden. Virgilii graf.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Åtskilliga mindre förvecklingar och scenarier. Ett stördt fiskerinöje på golfen.

Marie Antoinettes afrättande. Revolutionens segrar.  →

FEMTONDE KAPITLET.
Åtskilliga mindre förvecklingar och scenerier. Ett stördt fiskerinöje på golfen.

Det kungliga palatset i Neapel är icke af kolossal storlek, men särdeles prägtigt inredt och ordnadt. Portarne äro af högt arkitektoniskt värde, uppgångarne beqväma och praktfulla. Bland palatsets många stora och vackra rum intager vice konungarnes sal första platsen. Man finner här bland annat en porträttsamling af alla, som, äfven från de äldsta tiderna, styrt konungariket. Konungens sängkammare giver kanske ännu bättre ett tydligt begrepp om den dyrbara och smakfulla prakt, hvarmed det hela är utfördt. Detta rum är dekoreradt med pilastrar, hvilkas kapitäler och alla ornament äro förgylda. Sjelfva väggarna emellan pelarne äro äfven betäckta af stora, i guldramar infattade speglar. Rummet har trenne alkover. Plafonden till den största af dem är af Solimene, men likväl ett af hans svagaste arbeten. Plafonden till en af de mindre alkoverna är målad af Franciscello delle Mura, ett vackert arbete, ehuru det lemnar åtskilligt öfrigt att önska.

Palatset saknar icke konstsaker af stort värde. Kapellet är måladt af Nicolas Rossi. För öfrigt finnas här taflor af Hilario Spolverini, af Lanfranco, af Annibale Carraccio m. fl. Åtskilliga statyer pryda här och der rummen och gifva ett praktfullt utseende åt det hela.

Då vi införa läsaren i detta palats, finna vi hofvet samladt i en stor salong af utmärkt skönhet. Väggarna äro rikt försedda med hvita kolonner, prydda med förgylda ornament. Taket är en stor tafla, der i sköna färger målade figurer gruppera sig kring en enda gemensam tanke, utgörande en mytologisk bild, rik på tritoner och najader, på badande nymfer och skälmaktiga zefirer. Mellan fönstren äro präktiga, lifligt tecknade skildringar af Guido Reni. Draperierna kring fönstren äro af guld och siden, uppburna af dyrbara snörmakerier. I djupa nischer på sidorna om de med purpursammet klädda sofforna stå statyer af högt värde.

I flere små grupper samtalade den närvarande hofpersonalen om det af konungen anbefalda fisket, ett nöje, hvarmed hofvet i Neapel den tiden någon gång roade sig. Det skulle ega rum på aftonen eller rättare på natten. Man gladde sig deråt i förväg såsom åt ett bland de angenämaste tidsfördrif, kanske mycket derför, att små intriger alltid dervid spelades.

Men längst upp i salongen stod en större grupp omkring ett framför allt för sitt ljufva och milda utseende särdeles intagande fruntimmer, hvilket ensamt innehade högsätet i en svällande divan. Detta fruntimmer var prinsessan Sofia Albertina.

På bordet framför henne låg en i miniatur förfärdigad kopia af Guidos tjusande mästerstycke, bekant under benämningen: Aurora.

Se här, huru en konstdomare beskrifvit denna tafla:

»Ännu betäckte nattens slöja hafvets rymder: endast då och då sprider den kokande böljans skum ett sken; ung, skön, okonstlad, klädd i flor af alla färger, fintliga och lysande sinnebilder af de skyar, som åtfölja henne, och hållande i sina händer blommor, synes helt hastigt Aurora i den omkring henne i rodnad stigande luften. Hon skyndar fram; med ett upprördt öga ser hon tillbaka på den kommande solen, som följer och med icke mindre rörelse betraktar henne: också kunna hvarken solen eller morgonrodnaden slockna; de vackra dagarne se de hvarandra knappast ett ögonblick. Fyra prägtiga hästar, som emellertid dansande stryka tätt förbi de himmelsblå luftströmmarne, draga den förgylda vagnen. Morgonrodnadens unga döttrar, dagens första timmar, så lika sin mor, så lika hvarandra, hålla leende hvarandras händer omkring vagnen, medan kärleken, sväfvande mellan gudinnan och hästarne, förer solens fackla: kärleken skakar den öfver verlden, och genast lyser dagen».

— Hvilket förträffligt arbete, yttrade Sofia Albertina, jag har aldrig sett en så lysande kolorit! Se, huru Aurora blickar tillbaka — hvilken blick — huru rörande, huru öm!

— Jag skulle dock vilja göra en anmärkning mot denna blick, inföll Armfelt; det är sant, att den är rörande, men den är icke nog varm, uttrycker icke nog kärlek. För min del ställer jag »Medlidandet» af Schidoni mycket högre.

— Och denna blomsterbukett, huru väl sammansatt, huru smakfullt tänkt.

— Äfven den, ers höghet, tycker jag icke rigtigt om. Det vore vackrare, mera artistiskt, om hon tappade några af sina blommor. Jag skulle vilja säga, att Aurora, som har bakom sig en hel natt af kärlek, nu, då hon vaknar vid solens barm, är här allt för dygdig, allt för allvarsam; hon borde i stället rodna och le, se på solen och tappa en ros. Huru mycket mer gripande är icke Schidonis »Medlidande» med sin svärmiska blick och med sin till hälften liksom undertryckta suck.

— Ni är för sträng, Armfelt. Betrakta dessa tårar, som dallra på kanten af Auroras ögonlock, huru klara, huru glänsande.

— Det är sant. Men det ligger icke nog värme och hänförelse i dem. De äro väl klara kristallperlor, det är sant; men en tår kan och bör, framstäld eller målad af ett snille, äfven uttrycka olika känslor. Tåren kan lika väl som hela ansigtet uttrycka vrede, hat, glädje, också kärlek, Det beror på den hjertats gudamagt, som för ögonblicket besjälar eller genomstrålar den. Här uttrycker tåren för mycket lugn. Hennes hjerta är i hvila. Älskade hon varmt och sant, så skulle också tåren vara full af en varm kärleksglöd.

— Men hennes gestalt, huru ädel, huru intagande!

— Ni talar så varmt om Schidonis onekligen intagande fantasibild, som om ni vore kär i den.

— Jag vill ej tvista, ers höghet; men hon har äfven ett annat fel: hon går, och kärleken har vingar, hon borde flyga. Jag skulle vilja se henne sväfva eller smyga sig tyst och rädd fram. Så eröfrar kärleken oss lättast. Erkänna måste jag för öfrigt, att jag verkligen är på det högsta intagen i Schidonis lilla tjusande skapelse. Det medlidande, som talar ur dess blick, är så godt och så mildt. Endast den förlåtande kärleken är sann kärlek.

Samtalet blef allmänt, och prinsessan bad derunder de närvarande afgöra, hvilkendera af dem som hade rätt.

Alla damerna trädde på prinsessans sida, då deremot alla herrarne öfvergingo på Armfelts.

Drottning Maria Carolina var ej närvarande. Man sade, att hon var inne hos konungen.

I denna stund syntes öfverhofmästarinnan i dörren till de inre rummen. Mylady Munk och prinsessan Menzikoff märkte genast hennes inträde samt att Armfelts och hennes blickar möttes, hvarvid hon ganska betydelsefullt vände sig blinkande åt en annan dörr.

— Såg ni?

De märkte också, att Armfelt hastigt sänkte sina ögonlock, liksom ville han dermed tillkännagifva, att han förstått henne.

Öfverhofmästarinnan aflägsnade sig derefter, och en stund senare närmade Armfelt sig åt den dörr, till hvilken hon med ögonen synbarligen hänvisat honom.

— Öfvergifver ni oss, tilltalade prinsessan Menzikoff honom. Ack, gör icke det; ni roar oss alla.

— Tiderna äro besynnerliga. Politiken upptager mig från morgon till qväll. Då jag aflägsnar mig, gör jag i sanning ett offer på nödvändighetens altare.

— Verkligen! Nu går likväl ej er väg till skrifbordet, det tror jag mig förstå.

— Hvart går den då, om jag får fråga?

— Naturligtvis till det der vackra porträttet — »Medlidandet» — i hvilket ni ju alldeles förälskat er.

— Ni är grym, mylady; men de sköna äro alltid grymma.

Då Armfelt aflägsnat sig, blandade prinsessan Menzikoff och mylady Munk sig bland de öfriga gästerna.

Myladyn blef emellertid tyst och allvarsam; hon tycktes öfverlägga om någonting med sig sjelf. Den täcka handen for slutligen öfver hennes panna, hvarvid ögonen glänste till på ett så liftgt sätt, att man kunde lätt begripa, det hon fattat ett beslut af mer en vanlig vigt.

— Jag skall demaskera honom, yttrade hon också halfhögt för sig sjelf.

Man samtalade ännu om samma tafla som förut.

— En anmärkning torde man dock med skäl kunna göra mot denna tafla, anmärkte myladyn, sedan hon återvändt till sällskapet och en stund åhört de andras omdömen, nämligen emot handen, den är nästan för stor.

— För stor? Hvad säger ni? Man kan väl knappast finna en mindre. Proportionerna äro ju så fina och ädla, att man tvingas att beundra dem. Betrakta dessa mjuka, saftiga fingrar; man skulle kunna tro, att de äro af sammet.

— Jag vill erinra mig, att jag sett något ännu bättre — låt mig se — ah, nu ihågkommer jag det. Sitter ej Schidonis tafla, »Medlidandet», i hvilken baron Armfelt är så förtjust, i något af de kungliga rummen derinne? Det vore verkligen intressant att jemföra. Kanske har baron ändock rätt i sitt omdöme?

— Ganska rigtigt, taflan sitter derinne i de kungliga smårummen.

— Verkligen?

— Helt säkert.

— Då skola vi jemföra taflorna med hvarandra och rigtigt se till, hvilket stycke, antingen Schidonis eller Guidos, är mest tilltalande. Jag skyndar efter stycket.

— Vi följa, vi följa!

— Dröj qvar, jag skall strax vara tillbaka med taflan, den är ju helt liten.

Icke dess mindre ville något hvar följa henne, men hon hastade före dem alla, och då de hunno fram till dörren, hade hon redan försvunnit innanför den och reglat den på andra sidan. Skrattande återvände man till sina platser.

Myladyn var ej obekant med de rum, i hvilka hon nu befann sig; men hon stannade likväl och blickade nästan förskräckt omkring sig. En djup tystnad herskade der inne. Denna tystnad verkade ganska lifligt på hennes inbillning. Hon hörde sitt hjerta slå och tyckte nästan, att det påminde henne om, att hon befann sig på stället icke just i de renaste afsigter. Hon var nära att återvända, och likväl återvände hon icke. Det var någonting, som bjöd henne att gå framåt, under det hon fruktande uttog hvarje steg.

Då samvetet förebrår oss något, är ensamheten en plåga. Samma belägenhet, som så behagligt tröstar oss, då sinnet är rent, sargar oss i motsatt fall.

Allt emellanåt stannade mylady Munk och lyssnade. Tystnaden fortfor. Hon hade ej en gång hört sina egna steg, så elastisk och mjuk var den i praktfulla färger sirade turkiska matta, hvarpå hennes fötter sväfvade fram.

Väggarna i det rum, hvari hon nu befann sig, voro beklädda med gobeliner, hvilkas första friska färg ännu syntes på ett beundransvärdt sätt bevarad. Möbler af ebenholz, smyckade med rika infattningar, omgåfvo henne. Emellan de höga fönstren reste sig stora speglar, infattade i förgylda rarnar af antikt arbete. På sidorna om speglarne stodo kristallgirandoler med i konstrika ornament sirade armar.

Rummet föreföll henne nära nog spöklikt. Gobelinerna framstälde resliga och otympliga figurer från århundraden tillbaka. Möblerna erinrade henne om en tid, hvari andra generationer lefvat. Kristallgirandolerna, med sina mot det marmorhvita taket sträckta armar, liknade ett slags förstenade varelser af underbart utseende.

I denna stund blef hon varse sin egen bild i spegeln. Vid åsynen deraf kände hon en darrning skaka sina lemmar.

Men på den bleka skiftning, som smugit sig öfver hennes kind, följde snart en täck rodnad, icke framkallad af någon yttre anledning, utan af en inre. Hon hade sett sig sjelf, och hon föreföll sig täck och intagande.

— Jag måste veta, tänkte hon på samma gång, hvem det är, som han älskar.

— Skulle det kunna vara, fortsatte hon sin tankegång, öfverhofmästarinnan?

— Jag skall snart veta det.

Och modigare fortsatte hon nu sin väg, intill dess hon framkom till en dörr, som, utan att vara igenläst, likväl var tillsluten.

En ny fruktan öfverföll henne här, och hon tvekade, huruvida hon skulle våga inträda eller icke.

— Hvarför ej? anmärkte hon dock. Jag inträder ju för att hemta den lilla taflan. Man skall icke kunna anmärka någonting deremot.

Sakta sköt hon upp dörren.

Under det hon ännu qvarstod på tröskeln, blickande omkring sig, hörde hon ljudet af en röst helt nära sig, utan att någon syntes till.

Hon lyssnade.

— Jag har uppfylt er önskan, yttrade en stämma; ni har sett mig, ni har talat vid mig, nu måste ni aflägsna er.

Rösten kom från fördjupningen i en fönsternisch, framför hvilken de täta och brokiga sidengardinerna voro nedfälda.

— Skänk mig ännu ett ögonblick, bad en annan röst.

Myladyn igenkände den. Det var Armfelts.

Hon erfor dervid en dubbel känsla, både sorg och glädje; man skulle kunna säga, att en smärta ilade genom hennes hjerta, under det att en stråle af tillfredsställelse gled fram genom hennes själ. Armfelt hade narrat henne med sina försäkringar, det var sorg nog; men hon var också nu i tillfälle att demaskera honom, det var ändock en glädje. Skulle hon likväl våga draga tillbaka fönsterdraperierna och på en gång afslöja hans hemlighet? Hon förskräcktes för en sådan djerfhet, och likväl utsträckte hon handen, utan att dock hinna fram till omhänget. Liksom fastvuxen, qvarstod hon på sin plats, med blicken orörligt fäst på en enda punkt. Gardinerna rörde sig dallrande, liksom för en vind, och en darrning lopp omedelbart äfven genom hennes leder. Hon sänkte ögat dervid, och då hennes blick föll på golfvet, märkte hon vid fönsterpallens fot, tätt utanför draperiet, en liten handske. Hon igenkände den; det var samma handske eller en till utseendet fullkomligt lika med den, som Armfelt några dagar förut visat henne och prinsessan Menzikoff. Utan att besinna sig, endast ledd af det första lifliga intrycket, hastar hon fram — lätt — ohörbart — och upptager handsken.

Men knappast känner hon den hvila i sin hand, förrän ånger och rädsla infinna sig, och hon ser sig omkring, hvarthän hon skulle kunna taga sin tillflykt.

Hon tyckte sig nästan hafva begått ett brott.

Handsken ville hon likväl icke lemna ifrån sig. Den var för henne ett bevis, hvilket hon ämnade använda mot den lättsinnige.

Hon visste, att det porträtt, som hon sökte, fans i ett rum ännu lägre bort. Ditåt således — ditåt.

Snabb och lätt som en gazell ville hon aflägsna sig, då hon — i detsamma hon vände sig om — såg ett ansigte med stora och stirrande ögon blicka på sig. I sin första häpnad visste hon icke, om det var en lefvande menniska, som satt der, eller en marmorbild, af konstnären mästerligt framstäld, föreställande öfverraskningen eller förvirringen.

Utan att hinna utreda dessa sina dunkla föreställningar ser hon, huru gestalten reser sig upp och hastigt, men tyst närmar sig henne.

Den kommande var ingen annan än öfverhofmästarinnan, hvilken, fördjupad i betraktandet af en gravyr och med ryggen åt dörren, icke märkt myladyns närvaro, förrän denna med handsken i sin hand ämnade aflägsna sig.

Öfverhofmästarinnan hade redan fattat henne i armen, innan hon hunnit besluta, hvad hon borde göra.

— Olyckliga, hviskade den förra henne dervid i örat, så tyst, som om hon fruktat för ljudet af sin egen röst, hvad har er nyfikenhet förledt er till?

Myladyn, som snart återkom till besinning, ämnade besvara förebråelsen; men öfverhofmästarinnan hindrade henne derifrån, läggande sina fingrar nedtystande på hennes mun.

I detsamma kände sig myladyn af öfverhofmästarinnan bortföras till de inre rummen. Myladyn förstod ej orsaken till hvad som passerade, men under intrycket af det allt för oförklarliga och hemlighetsfulla handlingssättet, iakttog äfven hon en tystnad, som knappast kunde öfverträffas af öfverhofmästarinnans. Lika två skuggor sväfvade de bort.

Då öfverhofmästarinnan släppte myladyns hand, drog hon den upphittade handsken derur och fäste den vid sitt skärp. Men i samma stund, som handsken gled ur handen, märkte myladyn, att något hårdt qvarstannade deri. Det var en liten ring; hon kände det genast. Förmodligen hade den suttit på någon af handskfingrarne och skridit af. Nästan leende i sin själ slöt myladyn sin hand kring den lilla återstoden af beviset emot Armfelt, i afsigt att under inga omständigheter lemna den ifrån sig.

Öfverhofmästarinnan hade emellertid nalkats en sidodörr, hvarigenom myladyn kunde aflägsna sig, då man hörde långsamma steg närma sig från andra sidan.

— Min gud, hviskade hon dervid, vi äro förlorade.

— Hvarför det?

— Konungen kommer.

En stund af den spändaste uppmärksamhet förflöt. Ingen talade. Man lyssnade. Framför allt visade sig en plågsam och liflig oro hos öfverhofmästarinnan.

— Hvad skola vi göra? yttrade hon. Det är otvifvelaktigt han. Någon utgång mera än denna och den, hvarifrån ni kom, finnes icke. De äro …

Hon afbröt sig sjelf.

— Ni måste hjelpa mig att hastigt föra konungen genom rummen eller att aflägsna honom.

Myladyn förstod, att hon fruktade för att Armfelts tête-à-tête skulle upptäckas.

Svartsjuka och nyfikenhet arbetade inom henne.

— Konungen är välkommen, anmärkte hon.

— Ah, äfven ni!

Den eljest så glada öfverhofmästarinnan tycktes sjelf nära förlorad, så förskräckt hade hon på en gång blifvit för konungens ankomst.

— Om ni vill hafva mig till bundsförvandt, tillade myladyn, så måste ni säga mig, hvilken den dam är, hvars handske jag nyss hittade.

— Aldrig, aldrig!

— På er önskan, att jag skall hjelpa er, svarar jag då också — aldrig — aldrig. Hvad besluter ni er till?

— Ni har hört mitt svar.

Då dörren gick upp och konungen inträdde, hördes ett gladt och hjertligt skratt från Armfelt och den okända, bakom det tätt tilldragna fönsterdraperiet i det rum de nyss lemnat.

Öfverhofmästarinnan började äfven att skratta. Vare sig det för öfrigt nu var afsigtligt eller oafsigtligt, tilldrog hon sig härigenom konungens hela uppmärksamhet.

— Nåd, ers majestät, ropade hon på samma gång, och så skrattade hon åter, nåd, ers majestät!

Konungen visste ej, hvad han skulle tänka, så besynnerlig föreföll hon honom.

Mylady Munk kunde ej annat än beundra hennes förmåga att så helt och hållet tilldraga sig och vilseleda konungens hela uppmärksamhet.

— Ma chère, hvad vill ni säga? Nåd, ropar ni. Vore det icke snarare jag, som borde begära nåd af edra ögon och vid edra fötter?

— Ers majestät, jag …

— Var icke rädd, öfverhofmästarinna. Låt mig höra, hvad som ligger er på hjertat. Säkert är det en börda, som jag med nöje skall lätta.

— Jag — jag …

— Ni stammar, smålog Ferdinand; då gissar jag, hvad det är.

— Ers majestät gissar?

— När fruntimmer stamma, bruka de vara kära. Ju mera de stamma, desto kärare äro de. Ni älskar således.

— Ack nej, nej, men jag — hvad skall jag säga nu?

Ehuruväl mylady Munk icke ogerna sett konungens uppträdande, hade hans närvaro afkylt henne ganska betydligt. Visserligen var det icke utan en viss liten skadeglädje, hvarmed hon betraktade öfverhofmästarinnan, men hon kunde ej heller underlåta att egna henne en viss beundran för det sätt, hvarpå hon alldeles förvirrade konungen. Emellertid såg hon, att öfverhofmästarinnan befann sig i ett verkligt bryderi, kanske till och med saknade förmåga att ögonblickligt reda sig. Myladyns goda hjerta stod också genast hjelpande vid hennes sida.

— Ack, ers majestät, yttrade hon, vänd till konungen; egentligen är det icke öfverhofmästarinnan, som bör bedja ers majestät om nåd, utan jag.

Öfverhofmästarinnan spärrade upp sina ögon. Hvarthän ville mylady Munk?

Konungen smålog.

— Bed mig ej om nåd, men befall öfver mig.

— Saken är den, fortfor myladyn, att vi upptäckt någonting så tokigt, att vi deråt måste skratta.

— Det ha ni också gjort, och det ganska grundligt.

— På samma gång måste vi likväl äfven bedja om nåd.

Öfverhofmästarinnan var bara öra. Hon visste icke, hvad hon skulle tänka.

— Hvad har ni då upptäckt? sporde konungen.

— Att Armfelt, ers majestät, blifvit kär.

Öfverhofmästarinnan förskräcktes.

— Det vill säga, ers majestät, inföll hon också — —

En skalk lekte i myladyns blick.

— Ja, det vill säga, ers majestät, upptog hon likväl strax öfverhofmästarinnans ord, att han — Armfelt — upp öfver öronen blifvit betagen i — och det är just det, som är så tokigt — betagen i …

Hade man i detta ögonblick lagt örat till öfverhofmästarinnans hjerta, skulle man ha hört, huru det klappade.

— Betagen i …

— I »Medlidandet», ers majestät.

— Medlidandet? Hvad vill det säga? Medlidandet?

— Schidonis »Medlidandet», ers majestät.

Konungen skrattade.

— Nu var det så, fortfor mylady Munk, att jag ville söka upp taflan här i afsigt att taga den med mig, då öfverhofmästarinnan förhöll mig det, enär det ju lärer vara strängt förbjudet att flytta någon tafla, men — huru jag pratade — gaf hon slutligen efter. Förlåt oss vårt tilltag, ers majestät, nåd, nåd!

— Ni äro två stora barn.

— Ni förlåter oss.

— Gerna.

— Får jag taga porträttet med mig?

— Mer än gerna.

Öfverhofmästarinnan tryckte tacksamt myladyns hand.

Glad och förnöjd, begaf sig konungen till sällskapet, der han skämtande berättade, att Armfelt blifvit intagen uti ett af Schidonis tjusande mästerstycken, Medlidandet, hvars liljefina händer också allmänt vunno priset framför dem, hvarmed Guido utrustat Aurora.

Armfelt inträdde härunder i salongen. Med ett leende, som endast myladyn förstod, mötte han det skämt, som från alla håll vände sig emot honom.

Konungen höll ännu porträttet i sin hand, då man anmälde drottningen, och hon inträdde.

— Ers majestät, började konungen, vänd till drottningen, vi ha upptäckt en kärleksintrig inom vårt hof. Beundra vår skarpsynthet, och konungen berättade derpå ånyo, hvad som läsaren redan känner.

— Armfelt, tillade konungen, jag gillar ert val och er smak, och, såsom ett bevis derpå, ger jag er denna tafla. Häng upp den framför ert skrifbord.

— Jag älskar medlidandet, ers majestät, men icke vid mitt arbetsbord.

— Häng den då öfver er säng.

— Icke heller der älskar jag medlidandet.

Kejsarinnan Maria Theresias sköna dotter, Maria Carolina, stod tyst, men uppmärksam och skönare än någonsin.

En stund senare närmade Armfelt sig till mylady Munk.

— Hjertat gör qvinnan älskvärd, yttrade han till henne, geniet gör henne förtjusande. Ni är både älskvärd och förtjusande.

Myladyn tryckte den lilla ringen hårdt i sin hand, då Armfelt lemnade henne.

— Förr eller senare skall denne, tänkte hon dervid, nog upplysa mig, hvem min okända medtäflarinna är.

Då hofcirkeln skulle upplösas, vände sig konungen till prinsessan Sofia Albertina.

— Ers höghet följer oss ju i afton till sjös. Ni skall då få se, att inga nöjen kunna mäta sig med att fiska.

---

Vi måste göra ett kort besök hos Adlerstjerna.

Tankfull vandrade han fram och åter i sitt rum. Då han slutligen upphörde dermed, stod han händelsevis framför en spegel. Vid anblicken af sitt ansigte krökte sig hans läppar under ett hånande löje, men denna gång tycktes de kröka sig nästan som offret under tortyr-imstrumentet, så mycken hånfull och bitter smärta uttryckte de.

Menniskor finnas, som icke skygga tillbaka för att begå hvarjehanda dåraktiga, för att icke säga origtiga, handlingar, men deremot vrida sig af verklig förtviflan, ifall offentligt en skugga kastas på dem. Handlingar, kanske egentligen icke moraliskt brottsliga, men vittnande om osedlig svaghet eller djupare lidelser; handlingar, som inför en allgod försyns milda blick måhända blott äro lätt bortdunstande dimmor af ett tillfälligt osundt ögonblick; men som icke desto mindre, belysta och bedömda af hvardagslifvets uppfattning och föreställning, växa till brott och laster af öfverväldigande dimensioner. Skandalen målar allting med lika breda som djerfva penseldrag. Adlerstjerna var aristokrat till sin natur, och Zamparellis anklagelse skar djupt in i hans anrika sjelfbegrepp. Han kände sig i sin stolthet förödmjukad och i sin ställning till Louise på en gång slagen ur brädet. Så kunde och fick det likväl ej förblifva. Men huru och på hvad sätt skulle han kunna afskudda sig hvarje ogynsam misstanke? Länge hvälfde han emellertid icke denna fråga i sitt djerft förslagna hufvud, förrän han trodde sig hafva den besvarad. Vi hafva också sett, att han, efter en kort ridt utåt landsvägen till Pouzzuoli, återvände till Zamparelli. Skulle han lyckas i de afsigter, som nu sysselsatte honom, var det af vigt, att Zamparelli åter kom sig, emedan det alltid blefve säkrast och lättast att genom honom, den på bar gerning nu en gång gripne, leda Armfelts och fröken Posses väckta misstankar från sig på honom eller på någon annan.

— På någon annan, upprepade han för sig sjelf. Ja, hvarför icke?

Det var verkligen en god tanke detta: på någon annan, men också krökte ett dystert leende dervid hans läppar.

Alldeles af sig sjelft framträdde också Döring i detta ögonblick för hans tankar.

Adlerstjerna hade för sig fullkomligt klart, att det hvilade öfver Dörings inträffande och vistande i Neapel någonting hemlighetsfullt. Han hade först burit engelsk sjöofficersuniform, men kort efter sin ankomst aflagt den och antagit civila kläder, dervid i väsentligt hänseende rättande sig efter de mer borgerliga plägsederna på platsen. Allt detta var ju icke så litet egendomligt. Ju mera Adlerstjerna besinnade dessa omständigheter, desto mer öfvertygad blef han, att Döring måste ha några afsigter, som han ville fördölja. Och om så förhöll sig, hvari skulle dessa afsigter kunna bestå? Så som den ena tanken utvecklade sig för Adlerstjerna ur den andra, stod det för honom snart fullkomligt klart, att Dörings så tvetydiga uppträdande och hans ej mindre i den djupaste hemlighet insvepta förehafvande ej kunde afse någon annan än Louise. I samma mån som Adlerstjernas tankar också togo denna riktning, föreföll det honom liksom om de planer, hvilka arbetade i hans hufvud, icke allenast skulle i alla hänseenden rättfärdiga honom, utan jemväl öfverensstämma med Louise Posses egen fördel, enär de skulle förekomma den henne, för hans uppfattning allt tydligare och tydligare framträdande olyckan att falla i händerna på en sådan från fosterlandet afviken, irrande äfventyrare som Döring. Frågan gälde endast att sköta intrigen väl. Zamparelli var för den skull det bästa redskap han kunde få. Som läsaren redan känner, hade Adlerstjerna icke haft tillfälle att kasta någon blick in i mannens inre. Obekant med de känslor och rörelser, som fröken Posse väckt hos honom, kände han sig fullkomligt lugn. Att Zamparelli ej stannat vid grottans bortersta utgång, hade alltid sin förklarliga orsak deri, att Adlerstjerna ju icke i tid instälde sig der. Armfelts uppträdande hade väl äfven föranledt Zamparelli att aflägsna sig derifrån. För att inför andras omdöme och uppfattning länka tillsammans den tilldragelse, som nu timat och hvarvid Armfelt uppträdt, med den nya plan, som började mogna inom honom, var Zamparelli alltid den lämpligaste. Återfann man honom i ett nytt, ej mindre djerft företag, än det nyss passerade, borde förbindelsen dem emellan alltid af hvar och en lätt förstås och inses.

Vid verkstäld närmare undersökning af den värjstöt, Zamparelli fått, befans skadan endast vara ett köttsår, ehuru väl ganska smärtsamt och starkt blödande. Efter verkstäld förbindning, reste sig Zamparelli åter snart upp och anlände, ehuru svag och lidande, efter några timmar på Adlerstjernas häst till staden. För att dels anskaffa honom erforderlig läkarevård, dels också för att hafva honom såväl under sina egna ögon, som jemväl äfven till hands, när så kunde påkallas, öppnade Adlerstjerna åt honom ett af sina egna rum. Efter några dagar var Zamparelli också fullkomligt återstäld. Dagar gingo derefter, under hvilka Zamparelli hade sin fullkomliga frihet att gå, hvart han behagade, dock under löfte att inställa sig en gång om dygnet för mottagande af vidare ordres.

Då vi nu återse Adlerstjerna, finna vi honom framför sin spegel.

Stirrande betraktade han sig i dess glatta yta, tills han slutligen utbrast i ett skratt.

— Då jag betraktar mig, erinrar jag mig, hvad jag var för några få år sedan. Min gud, huru annorlunda! Då bodde ännu frid i mitt hjerta och förhoppningar i min själ; då trodde jag ännu på en styrande, allvis försyn; nu — måste jag icke skratta? Förbannelse öfver ödet, som, sedan det plundrat våra hjertan, trampar oss under sina fötter! Icke sant, det härdar oss, tills vi blifva förhärdade? Båtar det väl till någonting att vara hederlig karl? En skurk går lika långt, till och med längre, emedan hans armar icke bindas af något samvete. Vore det ej så godt, att vi genast voro födda dåliga, som att verlden småningom skall göra oss dertill? Denna nyfödelse i själ och hjerta är egentligen ej annat än en liten smula dumhet, som faller bort, allt eftersom vår erfarenhet ökas. Lefve erfarenheten och hånskrattet på det godas graf!

— Man talar om en evig rättvisa på jorden, fortsatte Adlerstjerna; vacker rättvisa! Det heter att taga för sig, eljest blir man utan. Ligger väl ens mitt öde i min egen hand, eller i hvilkens? Min lycka, min sällhet, min ära, min tro på sjelfva himmelen ligger i en qvinnobarm. Det är på nycken af hennes hjerta, som hela mitt lif beror. På grund af qvinnans förräderi redan i paradiset föll hela menniskoslägtet, och förräderiet fortgår ännu i dag. Kärleken borde upphäfva egoismen, men föder och utbildar den i stället. Att älska, borde vara vår lycka, men är vår olycka. Verlden har förvillat sig i en labyrint af falska premisser och konklusioner. Hatet ärfver kärlekens plats i våra bröst. Hånet öfvertager det vänliga ordets säte och stämma på våra läppar. Det smekande, hjertliga leendet blir grin. Hvad är att göra annat än att gå sin egen väg och skratta åt både det närvarande och det kommande.

— Då jag här i spegeln blickar in i mitt öga, in uti mig sjelf, börjar jag verkligen förstå, att alla barnsagorna om ära, redlighet, dygd, seder och himmelen vete allt, hvad de goda sakerna heta, endast äro guldkorn, hvarmed man vill locka menniskorna att släpa sig fram på beskedlighetens och medgörlighetens enfaldiga väg. Hvad har jag med någon annan än mig sjelf att göra? Gud tröste oss för all dårskap! Man antager, att lagarne skola vaka öfver allas rätt; men min högsta rätt är hjertats, och kunna väl lagarne äfven vaka öfver den? Bah! Hvar och en är sin egen lyckas smed. När tiden och förnuftet en gång förtärt alla moralkakor, skall en ny moral och en ny religion uppväxa ur detta enda ordspråk.

Så tänkte och talade han. Vi skola se, om han äfven handlar derefter.

Adlerstjerna hade erfarit, att konungen beslutat anordna ett större fiske på golfen, hvari prinsessan Sofia Albertina blifvit inbjuden att deltaga, och hvartill för öfrigt en stor del af hofvet skulle ansluta sig. Louise Posse och Adlerstjerna voro, såsom prinsessans ressällskap, sjelfskrifna att deltaga i tillställningen.

Ganska vackra anordningar företogos äfven för detta fiske. Konungen ville, att det skulle blifva någonting rigtigt storartadt. Han hade tänkt sig, att en så kallad ljustring, med sina eldar i fören af hvarje båt, skulle i den eljest mörka natten blifva en verkligt praktfull tafla. Hofvet motsåg äfven den stundande förlustelsen med stort intresse. Alla lofvade sig ett friskt och omvexlande nöje.

Adlerstjerna fäste dock för sin enskilda del dervid ett alldeles särkildt intresse. För honom kunde intet lämpligare tillfälle erbjuda sig än detta, att sätta sin nu fullt utarbetade plan i verket.

Zamparelli tillkallades derför samt mottog, jemte erforderliga medel för fyllandet af alla nödvändiga behof, de sista befallningarna.

Vandrande upp och ned i sina rum, genomgick han ännu ytterligare sin plan.

För att komma på det klara med Armfelt, var dock i sista stunden ett enskildt samtal med honom alltid nödvändigt. Der han nu gick fram och åter, sysselsatte honom framför allt också, huruledes han bäst borde inleda det samt hvilken karaktär det borde få. Omsider syntes han vara öfverens med sig sjelf. Ett tillfredsställande småleende gled öfver hans läppar, då han fattade sin hatt.

— Mod! yttrade han. Nu till Armfelt!

---

Under de senare dagarne hade Armfelt hållit sig mycket inom sina egna rum. De planer, som han uppgjort för Sveriges framtid, sysselsatte honom träget. Ingående såväl offentliga som enskilda underrättelser, dels från Sverige, dels ock från andra länder, Ryssland, Österrike, Tyskland och England, blefvo, de ena med de andra, ny tjenlig och användbar materiel till hans bygnad. Ehuruväl född i Finland, hade Sverige till följd af hela den vändning och det skaplynne, som hans lif och lefnad här fick, blifvit för honom hans egentliga fosterland. Finland var också då en hjertedel af Sverige, hvadan det och Sverige, från de gällande allmänna tänkesättens synpunkt, i sjelfva verket uppgingo och försvunno i hvarandra till ett förenadt helt. Vi tala om den tiden, ehuruväl det icke hindrar, att äfven då revolutionära strömningar arbetade i tysthet och på djupet, måhända icke inom det finska folket, men väl inom den finska aristokratien. Öfver den politiska bygnad, som Armfelt så bygde, svajade emellertid den fosterländska, den svenska flaggan, den tretungade gula och blå, alltid ärad, lika högt som fritt. Oförnekligen drömde han ock om, att denna flagga i den pågående stora europeiska striden borde och måste, och det ju förr desto hellre, med stolt och segrande sjelfkänsla utvecklas af det svenska folket för att, så vidt den politiska beräkningen förmådde uppfatta situationen, bereda sig en inflytelserik framtid i de europeiska magternas konsert.

Under de dagar, som arbetet vid skrifbordet uppehöll honom vid hans hem, hade han erfarit, att hans gamle fiende, Vincent Pauletti, inflyttat i rummen på andra sidan af förstugan, midt emot honom.

Oförklarligt var det väl icke, om han med anledning deraf erfor en något underlig känsla. En misstanke hade hos honom blifvit väckt, att Vincent skulle ha stått i spetsen för det försåtliga anfall, som på gatan vid palatset rigtats emot honom; men någonting öfvertygande hade dock ej bekräftat denna misstanke. I Armfelts för öfrigt på en gång både ridderliga och lättsinniga natur slog också sällan några sådana der misstankar någon djupare rot. Inom kort försvunno de småningom äfven helt och hållet.

Genom Droon erhöll han kännedom om, att Vincent led af ett skottsår i veka lifvet, som åter brutit upp. Underrättelsen härom kom som ett samvetsagg öfver Armfelt. Det var för honom lätt att sluta till, att det var en följd af duellen i Aachen. Samvetet är en allt för hög domstol, att icke all advokatyr skall känna sig slagen och tillintetgjord inför dess forum. Huru Armfelt äfven advocerat inför det, beträffande sina förhållanden till Vincent, gnagde och skafde det honom dock alltid i stunder, då han med sina tankar försjönk inom sig sjelf. När han också nu fick veta, att skottsåret brutit upp och att Vincent led deraf, beslöt han att genast göra honom ett besök och höra efter, huru det verkligen stod till med honom. Han lät också genom Droon genast anmäla sitt tillämnade besök. Då Armfelt inträdde, fann han Vincent sittande i en karmstol, visserligen blek och lidande, men ändock till sitt utseende kraftig och manlig. Besöket blef ganska kort. Vincent visade sig kall och otillgänglig. Armfelts försök att värma honom till förtroligare meddelanden strandade fullkomligt emot hans, måhända särskildt med hänsyn till Armfelt, jernhårdt slutna väsende. Denna omständighet förminskade likväl icke Armfelts deltagande, utan ökade det fastmera. Då Armfelt drog sig tillbaka, hade hvarje gnista af misstanke emot Vincents deltagande i försåtet emot honom försvunnit. Af allt, hvad Vincent yttrat, var det blott några få ord, som i mångdubblade ekon återljödo inom Armfelt.

— Jag sitter här, hade Vincent yttrat, såsom ert lefvande samvete.

Armfelt förnyade icke sitt besök, men genom Droon lät han dagligen efterhöra Vincents helsotillstånd. Enär Armfelts läkare äfven var Vincents, saknades icke förbindelser dem emellan. De meddelanden, som på sådant sätt kommo Armfelt tillhanda, underhöllo alltid hans deltagande. Så förgingo några dagar.

Armfelt hade nyss lemnat det kungliga palatset endast i afsigt att omkläda sig för den tillämnade färden på sjön. Då han passerade förbi Vincents öppnade dörr, helsade han vänligt på den sjuke.

— Ännu fortfarande sitter jag här, yttrade dervid Vincent, ert dystra samvete.

Armfelt hastade in i sitt rum. På arbetsbordet låg den senast anlända posten framför honom. Med begärlighet grep han efter den och fann ett från sin alltid högt värderade, ehuru lugnt och sansadt älskade hustru, Hedvig, denna klenod af tålamod, öfverseende och mildhet, inför hvars altare icke hans lidelser och lättsinnighet böjde knä, men inför hvilket likväl alla hans ädlare känslor böjde sig.

Hedvig, hans alltid goda och öfverseende hustru, skref så hjertligt, uttryckande på ett så innerligt sätt sin önskan att lemna Sverige och få begifva sig till honom i Neapel.

Hjertat kan klappa på många sätt. En engel klappar likväl på dess dörrar, då en god maka mildt och vänligt klappar på det.

Så var det äfven för Armfelt.

Utan att besinna sig ett enda ögonblick skref han genast till henne, kärleksfullt och varmt bedjande henne att hasta till honom.

Han hade knapt hunnit att afsluta detta sitt varmhjertade bref, förrän Droon anmälde Adlerstjerna.

Armfelt reste sig upp och emottog honom, oaktadt, som vi veta, hans omdöme om honom från tilldragelsen med Zamparelli icke kunde vara särdeles gynsamt, med all den uppmärksamhet, han var skyldig en person, tillhörande prinsessan Sofia Albertinas svit.

— Herr baron, började Adlerstjerna, så snart han inkommit i Armfelts rum, det är icke utan ett visst tvifvelsmål, huruvida jag handlar rätt eller icke, som jag infunnit mig hos er.

Han tystnade för att se, hvad effekt hans ord gjorde, men kunde ej upptäcka någon förändring i Armfelts ansigte.

— Innan jag ingår i det ämne, som egentligen fört mig hit, anser jag mig först böra tacka er, herr baron, för den artighet ni visat mig att ej ha blottstält mig för den der karlens, Zamparellis, lögnaktiga angifvelse, att jag skulle ingått ett slags kontrakt med honom emot fröken Louise Posse.

— Lögnaktiga angifvelse? Armfelt rynkade pannan.

— Det är för att bevisa, hvad jag säger, som jag hitkommit, herr baron. Ni torde kanske veta, att jag älskar fröken Posse?

— Jag har hört något derom.

— Fröken Posse vet sjelf allra bäst, att jag gör det, ehuru hon visserligen icke ännu uppmuntrat mitt tycke. Nåväl, herr baron, anser ni det tänkbart, att man skulle kunna ingå i förbund med en simpel bandit emot en person, som man älskar?

Armfelt ryckte på axlarna.

— Men skrifvelsen, skrifvelsen, som den der banditen visade?

— Denna skrifvelse förvånade mig lika mycket som er, och i ögonblickets första häpnad kände jag mig tillintetgjord. Handstilen var min, var lika min, jag erkänner det, men desto omöjligare blef det mig också att genast bevisa, att den var falsk.

— Jag kan ej inse, hvilka intressen som skulle ha kunnat föranleda någon till en sådan förfalskning.

— Intressen? frågar herr baron. Jag har skäl att frukta, att en förfärlig intrig spinner sina fina nät omkring mig, en intrig, som äfven berör och omfattar fröken Posse.

— Ni skulle vara föremål för en i mörkret arbetande plan? Jag förstår! Ah, äfven jag känner, huru intrigen med gömd dolk tyst smyger omkring mig, utan att jag bakom den lurande masken förmår upptäcka det sannskyldiga ansigtet.

— Jag tror …

— Säg ut, grefve, och lita på mig.

— Ni vet, att f. d. lifdrabanten Döring älskade fröken Louise.

— Nåväl …

— Han är i Neapel, herr baron …

Armfelt trodde, att ingen kände det, och han fann sig derför öfverraskad af att höra det från Adlerstjernas mun.

— Han är här, återtog denne, här, förklädd och under främmande namn. Af hotellvärden, der han bor, vet jag, att han kallar sig Williams.

— Och hvad sammanhang skulle det ega med fröken Posses enlevering?

— Kärlek och dårskap, herr baron, hafva varit syskon allt sedan Adam och Eva drefvos ur paradiset. Hvarför detta främmande namn och denna förklädnad?

— Ni säger något?

Armfelt ville af politiska skäl ej låtsa om, att han redan kände, att Döring uppehöll sig i Neapel.

— Ännu mera, herr baron, fortsatte Adlerstjerna, hvarför har han just nu infunnit sig här?

— Ni kan ha rätt. Saken är ej utan sina betänkliga sidor.

Om också Armfelt kände orsaken, hvarför Döring infunnit sig i Neapel, långt bättre än Adlerstjerna, var det ju ganska möjligt, att han äfven kunde ha några planer för sin egen räkning i afseende på Louise. Äfven Armfelt trodde att kärlek och därskap voro syskon.

— Misstager jag mig ej, inföll åter Adlerstjerna, så blir under sådana omständigheter en förfalskning af min handstil lätt förklarlig. Döring hatar mig. Att verkställa enleveringen i mitt namn och kasta skuggan, i händelse af upptäckt, på mig, under det man behöll rofvet för sig sjelf, vore ju icke illa speladt.

— Skulle det vara möjligt? Men Döring är ju rest till Rom.

Armfelt förtalade sig, då han härigenom angaf sin kännedom om Dörings vistelseort; men det undföll Adlerstjernas uppmärksamhet.

— Bortrest? Må vara! På en timme kan man kontraktera här om en flickas bortröfvande, och försigtigheten kan bjuda, att man sjelf aflägsnar sig, under det att gerningen verkställes.

Ehuruväl Armfelt hyste den största tillgifvenhet för Döring, kunde han dock ej förneka, att det låg någonting möjligt, för att icke säga antagligt, i Adlerstjernas föreställningssätt. Kärleken var för honom allt för mycket galanteri, att han i en enlevering för öfrigt skulle se något egentligt brottsligt.

— Er föreställning, anmärkte han dock, grundar sig likväl endast på misstankar.

— Jag kan ej förneka det; men jag vill tillägga något, som är af vigt. För att komma intrigen på spåren har jag de senare dagarne sökt följa Zamparellis förehafvanden.

— Han dog således icke af det sår, jag gaf honom?

— Såret blödde mer, än det var farligt. Jag sade, att jag följt honom i spåren, och jag har lyckats upptäcka en ny djerfhet, hvarför jag också i sjelfva verket hitkommit.

— En ny djerfhet?

— Som jag säger; man ämnar nämligen i afton eller i natt, under det fisket fortgår, bortröfva fröken Louise, och det midt i hofkretsen.

— Hvilken oförsynt djerfhet! Ah, skulle man våga gå derhän?

— Jag svär heligt, att åtminstone ett sådant försök kommer att göras.

— Ni svär derpå?

— Min kränkta heder har bjudit mig att anlita alla medel för att komma det falska spelet på spåret, och jag vet, hvad jag säger. Ni måste hjelpa mig, herr baron, att afböja faran.

— Vid himmelen, ni har funnit er man! Vi böra öfvettala fröken Posse att blifva hemma?

— Nej, herr baron, det duger ej; hon måste finnas der, såvida ni skall kunna tro min uppgift och intrigen bli afslöjad. Min heder fordrar det.

— Vi skola omgifva henne med en säker vakt.

— En vakt, som likväl blott på afstånd ger akt på henne, under det man inbillar hennes fiender, att de ej äro observerade.

— Ja, ja!

— Tror ni också nu, herr baron, att Zamparellis beskyllning emot mig är sanningsenlig.

— Nej, min grefve, nej.

— Jag tackar likväl gud för denna beskyllning, emedan den gifvit mig anledning att misstänka tillvaron af en nedrig intrig mot fröken Louise och föranledt mig att slutligen upptäcka den nu hotande faran.

— Ni är en hederlig karl, herr baron, och om jag i mina tankar någon gång gjort er orätt, beder jag om ursäkt derför.

— Vill ni äfven, herr baron, framställa för fröken Louise min oskuld?

— Jag lofvar det.

— Och Döring, eller som han nu kallar sig, Williams …

Adlerstjerna slog ned sina ögon, liksom om blygsamheten förbjudit honom att fortsätta meningen.

— Jag förstår er ganska väl, herr grefve, och försäkrar er, att, derest detta angrepp, lika kränkande för drottningen, hvilken beslutat att med sin närvaro gifva glans åt det tillämnade nöjet, som för fröken Louise Posse, kommer att ega rum, så må Döring eller Williams, som ni äfven kallar honom, akta sig väl för mig.

Armfelt kände sig uppbragt. Han älskade sjelf hvarje kärleksintrig, och han kunde skratta åt en qvickt eller djerft anlagd enlevering, men han förlät ej en sårande dristighet emot ett hof, än mindre emot en drottning och kanske allra minst emot Maria Carolina, den svage Ferdinands sköna gemål.

— Om herr baron betänker den förklädnad, hvarunder Döring uppträdt här.

— Ah, ja, ni ser ganska rätt.

I denna stund föll det Armfelt in, att Döring, hvars verkliga ställning i Neapel Armfelt af politiska skäl ej kunde upptäcka för Adlerstjerna, möjligtvis skulle, under kännedom om att fröken Posse uppehöll sig der, kunnat hos amiral Hood enkom hafva sökt kommenderingen der för att under tiden utföra sin plan emot Louise. Föreställningen om en sådan långt förut uppgjord beräkning ökade ännu mera Armfelts förtrytelse.

— Och det är Zamparelli, som äfven nu skall utföra våldsbragden emot fröken Posse?

— Som ni säger, herr baron, det är Zamparelli.

Armfelt mätte golfvet med hastiga steg. Med förtrytelse erinrade han sig, att det hade varit en Zamparelli, som anförde våldsverkarne emot honom den afton, då Döring postade vid palatsets port.

— En förfärlig trolöshet, mumlade han för sig sjelf, i fall Döring och Zamparelli skulle vara i komplott med hvarandra.

Han trodde sig ha fått tag i en ändtråd af intriger, och han beslöt att ej släppa taget, förrän härfvan var utredd.

Ännu vandrade Armfelt häftigt fram och tillbaka i rummet, då det knackade på dörren.

— Stig in! ropade han.

Icke mindre till Armfelts än Adlerstjernas förundran inträdde vid detta tillrop ingen annan än Döring.

Adlerstjernas läppar kröktes af ett stolt och leende förakt, under det att ett mörkt moln skred öfver hans panna. Armfelt blickade öfvarraskad på honom och tog ett steg tillbaka. Det tycktes likväl, som han genast känt sig förtretad öfver denna svaghet, ty utan att vidare lätsa märka honom, vände han sig till sin kammartjenare:

— Droon, ropade han, kasta kappan öfver mina axlar.

Droon verkstälde befallningen.

Att något vigtigt här passerat, undföll ej Dörings blick. Han hade väntat ett vänligt mottagande af Armfelt och kände sig förolämpad af dennes bemötande. Adlerstjernas hån gick förbi honom utan allt intryck.

— Herr baron, började han.

Armfelt stannade framför honom och fixerade honom stadigt. Om han rått sig sjelf, skulle han genast uppmanat Döring att förklara sig, men äfven om han kunde glömma sina egna intressen, fick kan ej förglömma Adlerstjernas, och dessa fordrade att nattens händelser först utan alla företal fingo utveckla sig. Han kunde likväl ej helt och hållet binda sin förtrytelse.

— Herr löjtnant, yttrade han, då ni vill spela något puts, så akta er att komma i min väg.

Utan att yttra något vidare, lemnade han derefter rummet, åtföljd af Adlerstjerna, som ännu i dörren kastade på den i ogunst fallne en hånleende blick.

Döring stod qvar, förvånad öfver tilldragelsen. Han insåg att man förtalat honom, och begrep allt för väl, hvarifrån förtalet kommit. För ögonblicket kunde han ej göra något dervid, men han hoppades att saken snart skulle kunna ställas till rätta, allra helst som han visste med sig sjelf, att han ej begått något, som förtjenade Armfelts missnöje.

Nyss återkommen från Rom, dit han åtföljt Abbé Heral och M:r Vignes, hade han genast aflemnat sin rapport till general Acton, hvarefter han begaf sig till baron Armfelt.

Döring hade alltid värderat Armfelt högt. Det smärtade honom också djupt att nu finna sig misskänd. Han måste emellertid för närvarande underkasta sig det. Men han föresatte sig att vid första tillfälle anhålla om en förklaring.

Emellertid ville han nu uppsöka öfverhofmästarinnan i det tysta hopp att möjligtvis träffa Louise. Detta hopp var, ehuru en tår af melankoli glimmade i ögat, hans själs ljufvaste tanke.

Då han utkom i förstugan, föll hans blick genom den öppnade dörren in i rummet midt emot, hvarifrån Vincents bleka ansigte stirrade honom till mötes.

En oförklarlig känsla intog Döring vid åsynen af denne man.

Det deltagande, som han visat Döring, jemte den hemlighetsfulla slöja, hvarmed han alltid omgifvit sig, hade fäst honom i Dörings minne. Men härtill kom ännu ett annat skäl. Döring hade lemnat fäderneslandet utan hopp, knappast nog med tanken på att någonsin erhålla underrättelse om hvilka som voro hans föräldrar; icke dess mindre fans det något inom honom, som ständigt påminde honom om dem, så obekanta de än voro för honom. I en och annan stund, då tjensten ej tog hans uppmärksamhet helt och hållet i anspråk, smekte honom den föreställningen att han tryckte dem till sitt bröst och att han från deras — sjönk till Louises varma, mot honom flygande hjerta. I dessa stunder framstod ofta Vincent för hans tankar äfven furstinnan Razanowsky — och slutligen också den lilla händelsen, då han af hennes hand emottog det så rikt infattade porträttet.

— Skulle Vincent kunna vara min far? tänkte han då någon gång för sig sjelf. Omöjligt, besvarade han sin fråga. Vincent har visat mig deltagande, men icke någon faderlig ömhet; och, utan att kunna förklara orsaken till sin känsla, var det för honom motbjudande att föreställa sig Vincent såsom sin far.

— Och furstinnan, skulle hon kunna vara min mor? Bah, qvinnan var vansinnig.

— Men detta porträtt, som hon skänkte mig? Snarare är det en bild af min mor; ja, ack, ja, det är min mors ansigte! Ögonen blicka ju så vänligt på mig; munnen ler så friskt och mildt emot mig. Ja, det är min mor!

— Jag måste träffa Vincent.

Och likväl, då han återsåg Vincent på Morriconis värdshus, tillkännagaf han icke sin närvaro.

Han hade då nyss förut mottagit general Actons befallning att söka uppehålla sig okänd i Neapel, och fann dessutom Vincent i ett hemligt samtal med Adlerstjerna. Både hans pligt och känsla för ögonblicket afhöllo honom derför från att då sammanstöta med Vincent, som, insvept i sin munkkappa och under ett främmande namn, dessutom föreföll honom ganska misstänkt.

Sedan emellertid hans vistande i Neapel nu så oförväntadt blifvit bekant för Adlerstjerna, och han funnit Armfelt, liksom Vincent förut, hafva anslutit sig till denne, ansåg han det gagna till ingenting att bibehålla mystifikationen.

Han inträdde alltså till Vincent i det hopp att, om äfven något senare, likväl samma dag få uppsöka öfverhofmästarinnan.

Vincent hade med stadig blick följt hvarje hans steg i förstugan, utan att med något tecken tillkännagifva, det han önskade emottaga honom.

Denna köld undgick ej Döring.

— Tiderna förändra menniskorna, anmärkte han: jag har sett det hos Armfelt, jag ser det nu här. Lika mycket; endast hos en enda har tiden ännu ej åstadkommit någon förändring. Blott kärleken bibehåller menniskan alltid lika. Kärleken är själens aldrig sinande ungdomskälla.

En lätt suck höjde härunder hans bröst.

— Ni känner då igen mig, började Vincent, när Döring närmade sig honom; jag trodde, att jag var oigenkänlig. Döden har redan skrifvit ut sin räkning i ansigtet, och ni ser att jag är beredd att infria den, på grund af det gamla lagstadgandet: »af jord är du kommen och till jord skall du åter varda.»

Hans röst var utan modulationer och välljud, dof och ihålig.

— Ni är sjuk, Vincent, mycket sjuk.

— Jag lider genom följderna af en duell.

— En duell? Hvad säger ni? Med hvilken?

— Ni kan vid tillfälle fråga …

Vincent fortsatte ej sin mening, emedan han ej ville ge anledning till något samtal om sig emellan Armfelt och Döring, fruktande att det kunde lända dem till upplysningar, som han nu mera icke önskade.

— Med hvilken skall jag tala?

— Med ingen, svarade honom Vincent helt kort och godt.

Samtalet upphörde derefter. Då Wanja ingick i klostret, försvann i Vincents själ på en gång hvarje gnista af kärlek för menniskorna. Hans under samhällsrättens skylt ännu fortsatta hämdeplaner emot Armfelt kunde anses såsom hans handlingars dödsarbete, under det han betraktade lifvet och motsåg döden med fullkomlig apati.

Såret, ehuru af läkaren med största omsorg skött, tärde på hans krafter; sårfebern var smärtsam och långvarig, och äfven den bidrog att göra honom likgiltig för allting.

— Under ert vistande i Sveriges hufvudstad, återtog Döring efter en stund, införde ni mig en gång hos en furstinna Razanowsky. Skulle ni vilja ha godheten säga mig, hvem detta fruntimmer egentligen var, och i hvad förhållande hon stod till mig.

Dörings röst nästan darrade, då han framstälde sin fråga, så vigtig kände han i detta ögonblick att den var. Vincent vände deremot sitt kalla ansigte emot honom, utan att någon rörelse förmärktes deri.

— Ni svarar mig icke.

Döring hade lutat sig ned öfver Vincent, för att icke förlora något af hans ord, men Vincent förblef tyst.

— På mina knän ber jag er, svara mig — hon gaf mig ett porträtt — ni erinrar er det säkert sjelf.

Döring märkte en hastig flamma darra till i Vincents öga och såg, huru ett radband af små vattendroppar pressade sig glänsande fram genom huden i kanten af hårfästet. Han stred en häftig inre strid, och dock förblef ansigtet kallt och stolt.

— Detta porträtt — fortsatte åter Döring.

— Har ni det qvar ännu? sporde ändtligen Vincent.

— Jag har förlorat det, men hvarje dess drag lefver i min själ — der dör det aldrig. Hvem förestälde detta porträtt? Förestälde det — Dörings röst blef allt mer darrande och mild — förestälde det icke min mor?

— Fråga grafvarna.

Bedragen af Vanja, hade Vincent lefvat utan kärlek; han ansåg att modern äfven kunde lefva utan sonen och sonen utan modern. Det var också ett straff. Vincent hade blifvit grym, då han upphörde att vara vacklande och passionerad.

Starkt och häftigt klappade likväl hans hjerta, ehuru hans ansigte blott visade köld. Hat och kärlek stredo ännu en gång der, men ingendera segrade; likgiltigheten betäckte bådas dödskamp.

— Hellre än att här forska i minnets benhus, der ni ändock aldrig får reda på knotorna af dem, som skänkte er lifvet, talade han slutligen, vill jag gifva er ett råd.

Vincent ville afbryta det för honom så upprörande samtalsämnet och upptog derför ett nytt.

— Ett råd?

Dörings blick fäste sig oafvändt på Vincent. Det fans någonting i dennes utseende, som väckte hos Döring den föreställningen, att han — endast han — kände det verkliga lösningsordet till hans lefnads dunkla gåta.

— Ni älskar ju ännu fröken Posse?

Döring svarade icke, han blott betraktade Vincent.

Fröken Posses namn förflyttade likväl Dörings tankar på en gång till en plats i hans hjerta, der lifvets morgonrodnad ännu frambröt, oaktadt de dimmor, som hvälfde sig omkring honom.

— Ni svarar mig icke. Skulle ni genast ha att tillgå en väl bemannad båt?

— Fröken Posse? upprepade Döring nu. Att älska, tillade han derefter och lade sin hand på hjertat, under det hans ögon sänkte sig ned till golfvet, att älska är att lefva, att icke älska är att dö.

— Har ni att tillgå en väl bemannad båt? frågar jag.

— En båt? Hvad skall jag med en båt?

— Svara mig. Har ni det?

— Om den behöfs, har jag en.

— Vet ni att hofvet ämnar sig ut att fiska i natt?

Döring reste sig upp, utan att skilja sin blick ifrån Vincent. Döring liknade i denna stund en automat, som sattes i rörelse endast af Vincents ord.

— Ni menar, anmärkte likväl Döring, att jag då möjligtvis kan få träffa henne.

— Jag menar icke det, jag menar att fröken Posse sväfvar i den största fara.

— I fara?

— I den största fara, säger jag.

— Jag förstår er — jag behöfver en båt.

Vid tanken att en fara hotade fröken Posse tänkte han icke vidare på att efterspana sina föräldrar. De voro ännu för honom alldeles flyktiga drömbilder, då Louise deremot var hans hjertas skönaste sanning.

— För att rädda henne; ni behöfver det.

— Jag skyndar.

— Hvart?

— Till hamnen.

— Men ni är ej presenterad på hofvet.

— Men känner min pligt.

— Ni vet ju ej, hvilken fara, som hotar henne.

— Säg ut, säg ut.

— Man vill bortröfva henne.

Döring gaf sig knappast tid att höra Vincents sista ord, förrän han redan hastade ifrån honom.

Vincent följde den bortilande med ett leende, men bakom leendet såg man i hans dystra öga ett uttryck af djup melankoli, liksom i en svart håla en bunden mörk ande.

— Huru annorlunda kunde det icke ha varit, mumlade han för sig sjelf.

---

Från det kungliga palatset kommer man å sjösidan till kanongjuteriet, arsenalen och skeppsvarfvet, der tillgångar finnas att bygga och beväpna ända till 60 galérer, och dockorna kunna inrymma minst 25 sådana.

Palatset står för öfrigt i förbindelse med arsenalen genom en betäckt brygga, hvilken konungen gemenligen passerade, då han begaf sig till Pausilippo eller företog promenader på hafvet, som under den vackraste årstiden vanligen gjordes hvarje söndag.

Sommaren var emellertid förbi och hösten längt framskriden. Det var också ett höstfiske, hvartill hofvet nu blifvit inbjudet. Konungen villa roa sig med att ljustra.

Man njuter icke så sällan i Neapel af detta nöje. Då solen går ned och nattens mörker sänker sig öfver hafvet, ser man talrika eldar flammande röra sig längs åt den svarta, spegelklara vattenytan. Dessa röda, blossande eldar, vid hvilka menniskorna på afstånd se ut som skuggor, gifva ett imposant utseende åt den eljest mörka natt-taflan.

Neapolitanaren är en skicklig fiskare, och framför allt använder han sin ljusterstång på ett mästerligt sätt. Sällan stöter han miste, då fisken, lockad af det förledande irrblosset, närmar sig båten.

Detta sätt att fiska fordrar också sin väl öfvade man. Armen måste vara stark, som om den förde en riddarlans, handen stadig och blicken säker.

Konung Ferdinand IV var sitt folks bäste fiskare. Om han hade fört sin spira lika skickligt, som han förde ljusterstången, skulle tronen aldrig vacklat under den gode mannen. Med samma färdighet, som Napoleon 1806 knep kronan från hans hufvud, knep också Ferdinand med ljustret sin fisk på hafvets djup.

Natten var redan inne. Mörkret hade utbredt sig. Stunden var kommen, då man väntade de kungliga. Längs hamnen uti Arsenalsdammen låg en liten eskader af småbåtar, alla väl bemannade med roddare, och väntade att mottaga hofvet. Här och der i båtarne brann redan en fackla, upplysande roddarnes och styrmännens solbrända, neapolitanska ansigten.

Större och bättre utrustad än de öfriga, låg på högra flygeln den farkost, som var ämnad för konungen och de kungliga personerna. Ett stycke derifrån vaggade de, som skulle mottaga hofuppvaktningen. Bland de senare utmärkte sig framför allt en för sin nätta och lätta konstruktion, nästan liknande ett gigantiskt palmblad.

I dess förstäf låg en person, lutad mot armen och upplyst af en fackla, som var fäst vid sidan af båten.

Klädd i en af de kungliga båtförarnes drägt, syntes det anmärkningsvärda mindre i hans kläder, än i hans utseende.

Det knollriga, af naturen svarta håret, öfvergick i grått; skägg och polisonger voro äfven gråsprängda. Ansigtet var ej brunt, utan blekt, och pannan var fårad af skrynklor. Men ehuru alla dessa omständigheter antydde, att mannen redan tillhörde en framskriden ålder, lyste dock en ungdomlig och frisk eld ur hans lifliga ögon.

— Andreas, tilltalade han sim närmaste granne, snarare hviskande än högt, säg till kamraterna att de i natt måste visa mig, hvartill de duga.

— Var säker derpå.

— Jag har hört, att ni betedde er dumt den der natten utanför palatset. För tusan, ni hade ju endast ett par tre emot er och uträttade ändå er sak som stackare.

— Icke så, kapten; vi togo ju vilse om person.

— Jag lofvar att ej göra det i natt. Gifven blott akt på mig.

— Men, för fan, huru har ni kunnat skaffa oss de här rockarne. Vi äro ju i kungens tjenst.

— Sak samma, men glöm ej att ni fått rockarne af mig, och att ni äro i min sold.

— Vi måste beundra er, kapten!

— Gör det; jag har också gjort en bekantskap, som jag beundrar, en man, som, om han icke kan trolla, måste vara fan sjelf, en man, som …

— Till årorna, gossar! afbröt han ögonblickligt sin mening, då han i detsamma såg ett klart ljus utströmma från hvalfvet till den betäckta bryggan. Konungen kommer, till årorna!

Som en blixt sprang han dervid upp från sin plats och hoppade upp på hamnbryggan. Men om det nu var af verklig ålderdom eller han ville synas äldre än han var, nog af, så snart han kommit upp på bryggan, der han stannade midt framför sin båt, sänkte han hufvudet och antog en gammal mans hela trötta och allvarliga utseende.

— Hvilken vacker afton, hvilket skönt väder! yttrade drottning Maria Carolina, då de kungliga anlände till hamnen.

— I natt få vi mycket fisk, anmärkte konungen med välbehag. Ser du, huru sjöfoglarna sänka sina vingar och slå ned i vågorna. De veta nog, de, hvar fisken håller till. Låt oss styra ditåt.

— Ah, nej, nej, ers majestät! återtog drottningen. Jag vill icke fiska — det är ej roligt — det går så långsamt.

— Icke roligt? återtog konungen förundrad. Det är sant, att det går långsamt, men ihärdighet bevisar tålamod, och tålamod är en dygd på tronen. Hvad vill ni då, min drottning?

— Segla, ers majestät, segla! Vindarne svalka mig — färden går undan. Låt oss segla, ers majestät!

— Segla du, jag fiskar, jag.

Och under det konungen steg ned i en fiskarbåt, hoppade drottningen i den närmast derintill liggande.

— Vill ni fiska eller segla, baron? tillropade hon Armfelt, välj efter ert tycke!

Armfelt var icke obeslutsam i sitt val; med ett enda hopp var han genast nere i samma farkost, hvari drottningen redan befann sig, under det att seglen på drottningens befallning, liksom hvita vingar, snabbt utvecklade sig på sidorna om masterna.

Prinsessan Menzikoff och mylady Munk ville äfven om bord i drottningens slup, men alla platserna voro redan med fjäskande ifver upptagna, och de bestego derför den närmaste.

— Äfven vi segla ju hellre än fiska, yttrade prinsessan Menzikoff.

— Naturligtvis, vi segla.

Fröken Posse och öfverhofmästarinnan fingo plats i den lilla båten, som liknade ett palmblad.

— Seglen till! befalde den gråhårige båtföraren med en blick, full af mod, så snart han såg dem ombord.

Louise blickade förskräckt upp vid ljudet af den befallande mannens röst; men då hon betraktade hans ansigte och gråa skägg, sänkte hon lugnad åter sitt öga. Rösten tycktes henne nämligen så bekant, men ansigtet deremot fullkomligt obekant.

Med anledning af Adlerstjernas förmodan att ett djerft försök att bortföra fröken Louise var att förvänta, hade Armfelt vidtalat hamnchefen, som hade båtarnes utrustning och bemanning sig ombetrodd, att de skulle förses med raskt och tillräckligt folk, samt att en och annan af dem skulle vara beväpnad.

Hamnchefen hade tjenstvilligt efterkommit denna uppmaning.

Armfelt var också fullkomligt lugn, utan att derföre vilja helt och hållet lemna den båt, hvari Louise befann sig, ur ögonsigte.

Öfverhofmästarinnan gjorde inga anmärkningar emot seglens tillsättande. Då drottningen seglade, ville äfven hon göra det.

Drottningens vilja blef naturligtvis den allmännaste. Och när den lilla båt-eskadern lemnade hamnen, fladdrade hvita, lätta, af vinden redan halffylda dukar öfver hvarje slup, med undantag af den, på hvilken konungen var ombord, hvilken med sina åror liknade ett vackert sjödjur, som med många fötter långsamt skred bort på vattenytan.

— Hvilken barnslighet, yttrade konungen till prinsessan Sofia Albertina^[1], som tagit plats bredvid honom. Jag ville roa dem på mitt vis, och så öfvergifva de mig genast. De begripa ej att hvarje nöje, för att vara sant, bör vara nyttigt.

Sofia Albertina var allt för artig, för att vilja i någon mån underkänna sin konungslige värds föreställningssätt.

— Om det ej är så nyttigt att segla, anmärkte hon likväl, som att fiska, så är det onekligen dock ett nöje. Se, huru båtarne flyga fram — det ser ut, med de brinnande blossen i fören, som om båtarne drogos af eld-andar. Se, ers majestät — det är ganska vackert att betrakta; men i sjelfva verket betraktar jag dem hellre, än jag skulle vilja vara med ombord der. Åh, då fiskar jag hellre.

— Gör ni det, ers höghet?

— Ack ja, i Sverige …

Minnena komma och gå som molnen, än med kanter af guld, än genomstrålade af en stjernbild, än bärande en blixt i sitt sköte; stundom komma de med susande vestanvindar, men hvarifrån komma de och hvarthän gå de?

Det är hjertat, som kallar dem fram, och hjertat, som skickar dem bort.

Då prinsessan Sofia Albertina nämde sitt fädernesland, klarnade en minnets stund i hennes själ.

— Ni tänker ofta på Sverige?

— Skulle jag icke det? jag är svenska. Sverige är så vackert, ers majestät. Man kallar svenskarne för nordens fransmän; man skulle med lika mycket skäl kunna kalla Sverige för nordens Italien. Det är så skönt, så härligt. Floderna rulla der så klara som kristaller. Praktfulla holmar spegla sig der i sjöarnes lugn. Mälaren är en Lago Maggiore. Våra fjällar äro Alper, våra dalar — Arnodalar.

— Jag erinrar mig i denna stund Svartsjö, fortfor hon efter ett ögonblick, och en suck höjde hennes barm; ack, ers majestät, der sjunga också näktergalar.

Ljufva minnen, minnen från en tidigare ungdom, fylde prinsessans själ och gåfvo hennes utseende en högre, intagande och tjusande glans.

— Och det finnes god jagt också i Sverige? anmärkte konungen.

Vid denna för prinsessan så likgiltiga och främmande fråga vaknade hon upp, liksom ur en skön dröm.

— Ja, ers majestät, man jagar också i Sverige, svarade hon kallt.

— Och fiskar äfven?

— Man fiskar mycket.

— Det är synd, att Sverige ligger så långt borta, eljest skulle jag fara dit och jaga och fiska. Ers höghet har förmodligen fiskat vid Svartsjö, efter ni så mycket älskar stället?

— Ja, ers majestät, jag har fiskat der.

Tanken på fäderneslandet, på hennes egen ungdom och på Svartsjö hade som en poetisk reminiscens flugit genom Sofia Albertinas själ — och försvunnit. Hon var ännu i Neapel en lefvande suck från Sverige.

— Låt oss fiska, ers majestät, jag har goda ögon — hon hade åtminstone vackra — jag skall hjelpa er.

Prinsessan ville slita sig ifrån sina drömmar, derigenom att hon egnade hela sin uppmärksamhet åt den närvarande stundens förehafvande.

— Ers majestät, fortsatte hon, under det hon lutade sitt hufvud öfver relingen och blickade ned åt hafvets botten.

— Ser ers höghet något?

— Två stora, röda ögon betraktade mig ur djupet.

Konungen lyfte ljustret.

— Liksom silfver glänsa de blanka fiskfjellen emot elden. Han nalkas oss.

Konungen fixerade föremålet.

— Huru prägtigt rör han sig icke! Fenorna glimma som guld.

Konungen lutade sig framåt och rigtade ljustret.

— Rör honom icke, ers majestät, låt honom passera.

Konungen hörde ej prinsessans bön, utan stötte ljustret i detsamma med kraftig arm in i fiskens sida. Under de starka slag, som den, kämpande mot öfvermagten, dervid slog, stänkte vattnet skummande omkring.

Med verkligen beundransvärd skicklighet hade konungen skött ljustret, och han betraktade ej heller utan tillfredsställelse det på halfdäcket nu sprattlande bytet.

Upplyst af det i fören flammande blosset, gled konungens båt allt längre och längre ut, under det hans öga med en hafsörns säkra blick spejade efter rof. Väpnad med sitt ljuster, egde han också en örnklo, som icke förfelade sitt mål.

Hans fiskarlycka förvånade äfven prinsessan, och slutligen, van vid att se den ena fisken efter den andra uppdragas utur sjön, började denna lycka att både intressera och roa henne. Detta intresse smickrade Ferdinand.

Emellanåt kastade hon en och annan blick utåt sjön, åt det håll, der segelbåtarne flögo omkring hvarandra, liksom i en fackeldans. Dessa sidoblickar undgingo ej Ferdinands öga.

— Snart hafva vi, menade han slutligen, fiskat äfven för de andra, och tillade derefter med ett behagligt småleende: hvad skulle ers höghet säga, om vi nu toge oss litet ledighet och äfven hissade segel, för att intaga vår plats i qvadrillen der borta. Min båt är en god seglare …

— Ack, ja, ers majestät, låt oss taga oss en liten stunds ledighet. Jag vågar nästan att i hennes maj:t drottningens, er gemåls, namn uppbjuda ers majestät till en kontradans med facklor.

— Välan då, ers höghet, jag antager uppbjudningen.

Och seglen hissades, och båten sköt med hurtig fart fram öfver vägen.

Slupchefen hade styrt upp emot land, för att sedan i ny rigtning och med fördelaktigare vind hasta till de öfriga båtarne. Man var också just sysselsatt med vändningen, då till konungens häpnad och Sofia Albertinas förskräckelse ett häftigt rop hördes utåt sjön.

Ovilkorligt blickade man lyssnande ditåt.

Nu hördes ett skott och åter ett.

Skotten kommo från segelsluparne, bland hvilka, för att döma af eldarnes rörelser, en stor förvirring syntes ha uppstått.

Konungens oro ökades, då han såg, huru förvirringen snarare tycktes till- än aftaga.

— Någon olycka måste ha inträffat, yttrade han, vänd till Sofia Albertina. Vid alla helgon, vore jag endast der!

— Se, se! ropade prinsessan.

Man såg en båt, eller rättare en eld med ilande skyndsamhet nu aflägsna sig från de öfriga utåt den svarta vattenytan.

— Hvad vill detta betyda?

— Den tager vägen åt andra kusten.

— Skiljer sig från de andra.

— Man skulle kunna tro att den rymde sin kos, så snabbt påskyndar den sin färd.

— Min gud, ah, ers majestät, jag tror att man förföljer den.

— I sanning, en båt lemnar verkligen linien.

— Den tager rigtning efter den första.

— Alldeles, den jagar den.

— Fall bättre undan för vinden, befalde konungen sin slupchef, att vår fart må ökas.

— Båtarne tyckas nästan flyga efter hvarandra der borta.

— Lågorna flamma som kometsvansar efter dem.

Det var ljustereldarne som fördes så af vindens drag.

— Fort, fort!

— Jag darrar af oro.

— Ers majestät, se! Man släcker elden på den första båten.

— Rigtigt.

— Hvilken förskräcklig ovisshet!

— Sätt till alla segel.

— Låt gå, fort!

Och med fördubblad fart sköt konungens slup nu fram.

---

Då drottningens slup lemnade hamnen, formerade de öfriga båtarne linie på sidan om den och lupo ut i sjön under fulla segel.

— Låtom oss kappas! ropade drottningen, då de utkommit i golfen, och se hvilken seglare, som förtjenar priset.

Förslaget antogs med glädje och tycktes lifva besättningarne att uppbjuda hela sin sjömannaerfarenhet, för att kunna bäst begagna sig af vinden.

— Den af er, som förmår segla om mig, tillade drottningen vidare, skall jag veta att rikligen belöna.

— Lefve drottningen! ropade man jublande.

Men oaktadt alla försök, bibehöll likväl drottningens slup ett par famnars försprång. Armfelt satt helt nära drottningen, men glömde likväl icke att med uppmärksamhet följa den båt, hvari fröken Posse satt, alltid erinrande sig den fara, som Adlerstjerna underrättat honom om.

Efter en stunds segling märkte han med förundran att hennes slup, ehuru af den lättaste konstruktion, sackade något bakefter de andra.

— Ni sköter edra segel illa, tillropade han slupchefen; upp i linien, min herre! Felet hjelptes också genast, och slupen intog åter snart sin förra plats.

Vinden var icke stark, men jemn. Ute på djupet af viken gingo vågorna temligen höga, emedan de drefvo in från hafvet bortom Capri. Ju längre ut man kom, desto mer började båtarne rulla; och man skrattade och pratade båt från båt om de små obehag som deraf uppkommo.

Framför allt var drottningen i det muntraste lynne. Skämt och infall lifvade alla. Armfelt strödde anekdoter och qvicka citater omkring sig. Myladyn och prinsessan Menzikoff voro vid den bästa sinnesstämning. Svartsjukan lade ej orden på deras läppar; glädje och tillfredsställelse gjorde dem älskvärda och intagande. Öfverhofmästarinnan hade det ena upptåget efter det andra, vittnande om en yr naturs glada pratsamhet. Till och med Louise var lycklig. Det omvexlande och målande sceneriet behagade hennes själ. Den enda skugga, som hon märkte i den skiftande taflan, var Adlerstjerna, som hon såg i båten bredvid sig, alltid fästande sin blick på henne.

— Det lyckas ingen att segla om oss, anmärkte drottningen med ett gladt leende.

— Ers majestäts lycka är ombord här, svarade henne Armfelt, och den seglar alltid för fulla segel.

Armfelt märkte att fröken Posses båt åter började sakta fart.

— Den der slupchefen, inföll han dervid, måste vara en mindre god sjöman: han använder påtagligen sina segel illa.

— Baron har redan en gång erinrat derom.

— Ganska sant, ers majestät, och likväl …

— Och likväl tyckes han icke göra sin skyldighet.

— Fram i linien der borta! ropade Armfelt åter till honom — hör ni, fram, säger jag er!

Men ehuru båtkarlen genast bättrade sin försummelse, syntes Armfelts erinran icke bekomma honom någonting.

Onekligen hade han sin egen mening om hela färden och rättade derefter sitt handlingssätt.

— Ers majestät känner honom icke?

— Icke det jag kan erinra mig. Förmodligen är han nyligen antagen i tjensten.

En stund förut, innan de kungliga lemnade hamnen, hade en ensam slup styrt ut från den yttersta udden af Molo. Utan något i fören antändt bloss smög den sig som en hvit skugga genom natten. Båten var väl bemannad. Oberäknadt de tillsatta seglen, sutto roddarne på sina platser, hållande årorna rätt upp, färdiga att på första vink från befälhafvaren sänka dem ned i sjön.

Ombord på denna slup stod Döring, lätt stödjande sig vid en utdragen kikare, allt emellanåt förande den till ögat.

Då den lilla båteskadern nalkades, tillsatte Döring flere segel och försvann åter ur dess grannskap; deremot, när eskadern saktade sin färd, förminskades seglens antal.

I stora och vidsträckta bugter cirklade han kring båtarne, liksom en örn i luften kretsar i ofantliga slag omkring ett visst föremål.

På drottningens önskan styrde man upp emot vinden, för att se, huru mycket man kunde pressa de små fartygen. Men äfven vid detta försök visade sig den slup, hvari Louise satt, såsom den sämste seglaren.

— Ganska obegripligt, yttrade Armfelt, båten ligger särdeles utmärkt på vågen och ändå — ah — han faller af för vinden.

Han började frukta något förräderi om bord.

— Tillåter ers majestät, så styra vi till sidan af den der båten; den tyckes ej kunna följa oss.

Genom en skicklig vändning af chefen å drottningens slup närmade man sig den äfven genast.

— Känner ni båtförarn der? frågade Armfelt en af sjömännen, som stod helt nära honom.

— Hvilken?

— Den der med gråa skägget och gråa håret.

— Jag vet mig icke ha sett honom förut, svarade mannen. Förmodligen har han blifvit antagen för tillfället. Jag vet att hamnchefen hade brist på båtförare.

— Besynnerligt! mumlade Armfelt, under det att slupen lade upp vid sidan om fröken Posses båt.

Genom denna rörelse hade emellertid dessa tvänne båtar aflägsnat sig något ifrån de öfriga, och linien var bruten.

Den främmande slupen, hvilken tyst och ensam loverade i vida kretsar omkring den lilla båteskadern, passerade härunder helt nära förbi Armfelt.

Denna båt föreföll honom misstänkt, hvarför han också betraktade den uppmärksamt.

Till sin förundran igenkände Armfelt genast Döring.

— Adlerstjerna tyckes ej ha misstagit sig, reflekterade Armfelt äfven för sig sjelf; Döring är verkligen här, men jag skall förekomma honom, äfven om han är i hemligt förbund med den der gråskäggige båtföraren.

— Det går långsamt och illa för oss, yttrade öfverhofmästarinnan, vi komma ej från stället, och så ha vi ledsamt också. Vi äro bara två fruntimmer.

— Stackars vän! beklagade henne drottningen. Skulle ni icke kunna komma om bord till oss?

— Jag tänkte just föreslå ers majestät det, inföll Armfelt. Om vi lägga litet närmare till, är det lätt gjordt.

Under det båtarne voro sysselsatta dermed, närmade sig på andra sidan om drottningens slup den, i hvilken Adlerstjerna var.

— Herr baron Armfelt! yttrade Adlerstjerna.

— Hvad behagas? Vänta litet.

Armfelt hade i detta ögonblick redan fattat i öfverhofmästarinnans hand, för att hjelpa henne ur den ena i den andra båten.

Vägorna gingo ganska höga, så att flyttningen ej var utan sina svårigheter. Emellertid hade öfverhofmästarinnan redan blifvit lyckligt öfverförd, och Armfelt gjorde sig färdig att mottaga fröken Posse.

— Herr baron! ropade Adlerstjerna åter.

— Hvad är det fråga om?

— Ett bref från Sverige!

— Från Sverige?

— Posten kom, då vi skulle lemna hamnen. I ett bref till mig fann jag detta till er. Af några dunkla uttryck i mitt gissar jag, att det är högst angeläget, hvarför jag …

Armfelt tänkte icke mera på fröken Posse — på någon fara för henne — eller på artigheten att hjelpa henne öfver i drottningens båt; han tänkte på Sverige — på sina planer — på politik.

Han hade vid samma tid väntat vigtiga underrättelser från norden, och han förmodade att de nu voro komna. Otålig bröt han brefvet och närmade sig en fackla, för att hastigt genomögna det, då på en gång båten så häftigt vickade till, att han var nära att störta omkull.

Ett utrop af fasa och förskräckelse ljöd på samma gång från båda sluparne.

För att hålla båtarne tillhopa, hade manskapet 1 den lilla båten hållit i relingen på den stora.

I det ögonblick som fröken Posse, understödd af en annan kavaljer, ämnade lemna den förra, släppte manskapet sitt tag och sköt kraftigt drottningens slup ifrån sig.

En dyning hjelpte dem härvid och vidgade afståndet emellan båtarne.

Under det att detta verkstäldes, såg man, huru den gråhårige båtföraren med våld förde fröken Posse tillbaka till sin plats akterut.

Men om också en och annan var för mycket upptagen af sin egen förskräckelse för att tänka på fröken Louises räddning, glömde Adlerstjerna likväl icke sin roll.

Med ett djerft och dristigt språng hoppade han i drottningens båt och derifrån hastigt vidare, för att om möjligt hinna om bord på den lilla båten.

Hela denna händelse försiggick mycket fort, fortare än den kan berättas. Armfelt hann knappast att se sig om, förrän den var verkstäld. Han märkte, utan att i första ögonblicket veta orsaken, huru Adlerstjerna ifrigt rusade förbi honom och gjorde ett djerft språng efter den lilla båten.

Språnget vittnade om kratt och smidighet, om mod och beslutsamhet, om raskhet och liflighet, och han tycktes för ett ögonblick ha lyckats att nå sitt mål, men blott för ett ögonblick.

Hans oförskräckthet visade sig vid detta tillfälle i en vacker dag. Balanserande öfver bråddjupet och omgifven af förräderi, tycktes han ej frukta någonting.

Hans afsigt var tydlig. Modigt ville han befria Louise ur banditernas våld och ändtligen lyckades han att få tag i vanterna; men i detsamma fattade den gråhårige båtföraren honom med kraftiga armar om lifvet och kastade honom tillbaka ned i djupet.

Adlerstjerna var dock en god simmare, och snart var han åter uppe, men emellertid hade båten, numera en utmärkt god seglare, med Louise om bord, aflägsnat sig med en vingad vinds fart.

— Adios! ropade båtföraren till de öfriga, under det han skrattande svängde sin hufvudbonad.

Förskräckelsen var allmän.

— Hvarför lemnade ni mig det der brefvet just i denna stund? tillspordes Adlerstjerna af Armfelt icke utan förtrytelse.

— Min gud, herr baron, hvem kunde ana något förräderi af sjelfva besättningen. Ni har sjelf sett att jag ej uraktlåtit något, för att hvad på mig kunde ankomma söka rädda fröken Posse. Ah, jag lider mera än ni kan föreställa er af denna skändliga idrott. Låtom oss förfölja dem!

— Ni har rätt.

Det gjorde baron Armfelt till och med ondt, att han hade förebrått Adlerstjerna någonting. Han hade ju sjelf sett hans djerfhet, hans oförskräckthet. Hvarken fruktan för ett öfverlägset antal förrädare eller hafvets djup hade afhållit honom från att göra sin ridderliga skyldighet. Språnget, som han tagit, vittnade om sällspord djerfhet och kraft. Med drottningens tillstånd och på baron Armfelts befallning gaf man ett signalskott, för att sammankalla de öfriga båtarne, under det att Adlerstjerna erbjöd sig att med sin förfölja de flyende.

Skottet besvarades och båtarne samlades.

Adlerstjerna underlät ej någonting för att upphinna flyktingen. Han tillsatte seglen och uppmanade folket att äfven gripa till årorna. Blossen sprakade och farten gick med pilens hastighet undan. På afstånd såg det ut, som om flammorna jagade hvarandra.

Man såg också, huru den eftersta lågan kom allt närmare och närmare intill den första, under det att afståndet dem emellan oupphörligt minskades.

Men befälhafvaren i den första båten, som nu syntes vara en lika klok som rask och beslutsam sjöman, hvilken allt för väl förstod att sköta den lika väl som lätt konstruerade båten, insåg att elden endast var ett ledande märke för den förföljande, och kastade den derför öfver bord samt fortsatte flykten i mörkret.

Då blosset ej mera vägledde Adlerstjerna, försvann båten snart ur sigte för honom, och man förklarade jagandet efter den fullkomligt ändamålslöst.

Med ironiskt krökta läppar, befalde han att man skulle vända tillbaka till de öfriga båtarne. Knappast var vändningen likväl fullbordad, förrän han märkte liksom en hvit skugga, ett stort, af en god vind fyldt segel närma sig, under det att nio snöhvita årblad liksom armar i jemn takt arbetade på hvarje sida. I första ögonblicket trodde han, att det var någon af de öfriga neapolitanska småsluparne, som äfven lagt ut för att förfölja, men ombord fans ingen eld, och vid skenet af sin upptäckte han snart den engelska flaggan fladdrande från stången akterut. I detsamma passerade den tätt förbi honom. Farten var mera blixtens än pilens. Det skummande kring fören. Perlor stänkte kring årorna. Vinden hven i tacklen, men om bord var allt tyst. Man kunde ha trott att det var andar, som seglade fram; att det var en af de dödes båtar, hvarom sjömännen hafva så många underbara sagor att förtälja. Men vid roderstången stod här en ung man, med kikaren ihärdigt rigtad för sitt öga. Hvad såg han väl i mörkret? Han såg en svart punkt röra sig långt bort på vattenytan, såg den mot den klara ljusning, som den molnfria himmelen kastade ned öfver vågorna; han såg intet annat än denna punkt, men han släppte den ej heller ur ögonsigte.

Hans öga och denna punkt förblefvo orubbligt kikarens tvänne ändpunkter, tvänne oföränderliga poler, emellan hvilka hans båt lopp i rak linie framåt.

— Litet mer på högra årorna, rättade han rigtningen, nog! Så der, hållen ut, karlar! Ärlig, passa på med luntan, ifall jag vill preja an den. Godt, mina vänner! Friskt mod!

Adlerstjerna igenkände nu äfven Döring. Döring passerade förbi utan att märka Adlerstjerna. Han hade blott ett enda ögonmärke, Louise.

Då Adlerstjerna upptäckte Dörings närvaro, erfor han en blandad känsla af förbittring och hånlöje. Han var nära att ånyo vända om, men han visste icke i hvilket ändamål, och han fortsatte sin väg till de öfriga.

Konungen och prinsessan Sofia Albertina hade redan framkommit. Den förres vrede och den senares smärta och oro vid underrättelsen om hvad som passerat, kan knappast beskrifvas. Konungen gaf ett löfte vid sin krona att hämnas den skymf, som blifvit begången. Tyst och bekymrad, vände den lilla båteskadern tillbaka till hamnen.

— Herr baron, yttrade Adlerstjerna, så snart han träffade honom. Jag kan nu försäkra er, att Döring är den, som anstiftat sveket.

— Äfven jag har skäl att förmoda det.

— Han var till sjös i natt.

— Jag såg honom.

— Så snart den lilla båten aflägsnat sig ifrån oss, tog han samma väg.

— Ni såg det?

— Vid himmelen, herr baron, hela besättningen på min båt kan intyga det.

— Jag träffar honom.

— Nåväl, tror ni också nu, herr baron, att jag är skyldig till Zamparellis anklagelse.

— Nej, nej, min vän, jag har ju redan sagt er det.

Med krökta och leende läppar aflägsnade sig Adlerstjerna. Vi måste följa Döring.

---

Döring qvarstod orubbligt på sin plats. Med den utdragna kikaren för sitt öga tycktes han förvandlad till en bildstod af sten. Ehuru vågorna rullade under honom, vinden susade omkring honom, och båten med forsande fart och i snöhvitt skum kämpade sig ilande framåt, tycktes ingenting kunna röra eller rubba honom. Hela hans lif och väsende voro sammanpressade i en enda tanke, och denna tanke i en enda lång blick, hvilken stadigt flög genom synröret och ihärdigt hvilade vid målet, nämligen den ännu aflägsna svarta punkten, som flydde med hans hjertas enda sällhet, med Louise Posse.

— Kamrater, tilltalade han manskapet, om vi ej hinna båten innan den når stranden, är vårt arbete förgäfves. Hållen ut, gossar! Visen att vi äro engelsmän, vågornas herrar! Stöt litet om styrbord, nog!

Han talade med ett lugn och en trygghet, som visade att han kände sitt folk; och med ett lugn och en kraft, som endast öfverträffades af honom sjelf, utförde också manskapet hans befallningar. De älskade honom, emedan han var en tapper, rättvis och skicklig man, och han älskade äfven dem, emedan han tänkte detsamma om hvar och en af dem. Han behöfde icke slösa med några ord, han behöfde blott yttra sin vilja.

En kort stund innan Louise bortfördes från de öfriga båtarne, hade Döring passerat förbi dem. Då ljudet af det rop, som rädslan aflockade fruntimren, och slutligen skottet nådde hans öron, fruktade han att den fara, som Vincent sagt honom hota Louise, äfven inträffat. Med kikarn följde han den flyende båten och såg, att han ej misstog sig. Utan tidsutdrägt började han också sin jagt.

Den flyende båten tog vägen åt kusten af Pausilippo, ungefärligen, som han tyckte sig finna, i samma rigtning, som ruinerna af ett gammalt palats, fordom tillhörigt en af Neapels olyckligt ryktbara drottningar, Johanna II:a, voro belägna.

Detta palats, nu blott en sorglig erinran om tidens förstörande kraft och ett rof för böljornas svekfulla lek, var fordom en glädjens och nöjenas boning.

Om denna Johannas sista kärlek berätta häfderna ännu i dag en tragiskt rörande katastrof. Hennes sista kärlek egnades en ung man, Johan Caraccioli, men ärelystnaden tillfredsstälde icke hans hjertas alla fordringar och han svek sin kungliga mätress; drottningen hämnades dock qvinnan, och hans hufvud föll på stupstocken. Knappast var han för alltid borta, förrän sorgen i Johannas hjerta äfven hämnades hans död. Qvald af kärlek, tärd af saknad, dog hon kort derefter framför den tillbedde Caracciolis blodiga hufvud, som hon dag och natt betraktade.

Båda två ligga begrafna i S:t Giovanni kyrka.

Det var till Johannas gamla palats, der så mycken kärlek förr suckat, men der endast vågen vid stranden och vinden i cypressernas kronor nu hviskade, det var till detta slotts nu mera infallna torn och störtade hvalf, som den flyende båten tycktes styra kosan.

Man hade småningom nalkats kusten. Inom gränsen af bergshöjdernas och kullarnas skuggor försvann den molnfria himmelens sista ljusning. Synröret upphörde också här att göra Döring någon tjenst. Med förtviflan lade han det bort ifrån sig.

— Eld och lif nu i edra åror! tillropade han sjömännen. Dubbelt lif i hvarje bröst och hvarje arm!

Och han fattade sjelf styret.

— Om en qvart är allt förloradt. På denna qvart måste vi göra mera, än hvad vi förut gjort på en timme, eljest …

— Lefve den engelske sjömannen! Framåt, gossar!

Båten tog ny fart. Man kunde säga, att den lik en gazell hoppade lätt och snabb öfver vågorna.

— Till nickhakarne! Ärlig, pass på!

Ärlig intog sin plats med den brinnande luntan i sin hand.

— Vid himlen, jag har ej misstagit mig om er, kamrater, vi hinna dem — hinna dem — se — de märka oss och öka sin fart — förgäfves.

Den lilla båten ökade i denna stund genom nya ansträngningar verkligen hastigheten i sitt lopp.

— Pass upp, Ärlig! Vi måste preja an dem. Fyr!

Det blixtrade till, och skottet rullade öfver vattenytan.

— Hallåå! anropade dem Döring. Gif er, eljest skjuta vi er i sank.

Ingen svarade; men å ömse sidor flög man fram.

— Löjtnant! ropade Ärlig.

— Hvad vill du säga?

Då vigtiga händelser inträffa, talar man ej mera än som erfordras. För att förstå hvarandra då, behöfves blott ett enda ord, en enda blick, en enda åtbörd.

— Man tänder luntan derborta.

— Man ämnar svara oss med ett skott.

Döring vågade ej verkställa sin hotelse, att skjuta dem i sank, emedan Louise var om bord der.

— Gör dig färdig, Ärlig, befalde han icke dess mindre.

— Färdig! svarade han.

En eldstråle sprutade i detsamma ur en af de små nickhakarnes mynningar på den flyende båten, tätt följd af ett dånande skott. Det hven öfver deras hufvuden, seglet darrade till, och kulan slog ett hål genom dess duk.

Om bord på Dörings båt tycktes man fullkomligt likgiltig derför; angreppet lifvade besättningen blott ännu ytterligare.

— Man vänder andra sidan till der borta.

— Andra nickhaken skall göra tjenst emot oss.

— Godt! vi gripa dem under tiden.

Båtarne voro helt nära hvarandra.

— Bort med luntan, Ärlig; en änterhake i stället!

— Klart, rapporterade han.

I detsamma brann den andra nickhaken af emot Dörings båt.

— Gif er! ropade Döring.

Kulan träffade slupens förstäf och slog in en bräda der.

— Båten tager vatten, rapporterade Ärlig.

— Vi äro i ljum sjö, svarade Döring. Begagnen änterhaken!

Ärlig kastade den, men nådde ej fram.

Döring hade misstagit sig, då han trodde, att de vände båtens andra sida endast för att skjuta, och att han derunder skulle kunna fånga dem. De hade vändt och äfven skjutit, men för att i samma ögonblick ila framåt i ny rigtning. Rörelsen var väl beräknad och aflägsnade dem åter ett stycke ifrån Döring.

Man var redan helt nära stranden och under det i ruiner förfallna palatset. Vågorna sqvalpade mot dess stupande kolonner, och vindarne susade i deras sönderbrutna fönsterbågar. Flaxande nattfoglar tillkännagåfvo med dofva läten sitt missnöje öfver att ha blifvit störda i sin hvila på en så ovanlig stund. Skrikande sänkte och höjde de sig i korsande halfcirklar öfver fartygen, liksom för att taga närmare kännedom om de objudna gästerna.

Döring gaf likväl ej akt på någonting, utom den flyende båten. Den bar hans lycka, hans lif, hans ära ombord.

En serie af små, men skickligt utförda manövrer började nu. Döning hann alltid upp sin fiende; men i samma stund, som Ärlig åter skulle kasta sin änterhake, gjorde alltid motståndaren en så fint och qvickt beräknad rörelse, att han fann sig bedragen. Båtarne liknade tvänne hafsfoglar, som med en vinges lätta och snabba rörelse visste att förändra rigtning och efter omständigheterna öka eller minska farten. Det var en örn och en glada, den förre var starkare och kraftigare, men den senare smidigare och lifligare i sina rörelser. Mer än en gång tycktes örnen slå sin mördande klo i den senares nacke, men en kastning åt sidan, en svängning med ena vingen, med ett ord, en rörelse, stundom af föga synbar, men i sjelfva verket af betydlig vigt, räddade åter den svagare. Döring måste beundra denna skicklighet, och skulle som sjöman ha velat trycka båtförarens hand, då han deremot nu beredde sig att stöta ned honom med sin värja.

Under detta lika djerfva som mästerligt utförda rulettspel båtarne emellan, hade man närmat sig intill ruinerna, i en bugt emellan tvänne utskjutande vallar.

Han beslöt att fånga dem der.

Man talade ej mera från något håll. Alla rörelser verkstäldes liksom af sig sjelfva. Hvar och en förstod hvad det gälde. Besättningen på hvarje båt handlade såsom en enda person. Ingenting sammansmälter menniskorna till en enda vilja, en enda kraft så mycket som faran. I dess degel upplösa sig alla eljest olika intressen i det enda gemensamma, i segerns eller räddningens.

— Mod, Louise! tillropade Döring den tillbedda.

— Döring, Döring! hörde han henne svara.

Hennes stämma darrade som ett eko af välljud i hans hjerta.

Redan hade man hunnit land. Den af Ärligs starka arm kastade änterhaken hade slagit sin krok fast i båtens sida, och besättningen stod färdig att störta öfver banditerna. Ögonblicket var afgörande.

— Gifven er! befalde åter Döring, eljest bereden er på det värsta.

Man mötte hans hotelser med ett hånskratt.

— Om någon enda af er, svarade den gråhårige båtföraren honom, sätter sin fot ombord här, kastar jag mig med detta fruntimmer i sjön.

Under det han talade, fattade han Louise om lifvet och lyfte henne upp, på samma gång han gjorde en hotande åtbörd öfver relingen.

Döring hejdades af hotelsen, men ehuru öfverraskningen blott varade ett ögonblick, var det tillräckligt för våldsverkarne att verkställa det af dem synbarligen redan förut fattade beslut.

Döring kände naturligtvis icke sjöns botten, ej heller ruinernas egenheter så väl som de.

Till sin förvåning såg han derföre, huru de på en gång liksom på ett gifvet tecken, kastade sig i sjön.

— Förföljen dem, förföljen dem! ropade han.

Och Döring, följd af sitt folk, kastade sig äfven i sjön. Men hans fiender befunno sig längre in i bugten, och då vattnet endast steg dem till midjan, gick det Döring öfver axlarne, och icke utan svårighet arbetade de sig framåt med vapnen lyfta öfver sina hufvuden. Men de hade ej kommit långt, förrän banditerna började klättra uppför ruinerna, bärande Louise emellan sig; och då Döring hunnit fram till foten af de raserade murarne, försvunno de i de brutna pelarhvalfven öfver honom.

Våldsamt slog hans hjerta. Onämnbara qval plågade hans själ. Förtviflan var nära att bemägtiga sig hans sinne. I raseri hastade äfven han uppför ruinen. Vägen var brant. Han kände, huru den ena stenen halkade ned efter den andra under hans fötter; men der foten ville skrida, höll han sig fast med händerna. Isköld lopp längs hans rygg, och svetten perlade från hans panna. Med fasa tänkte han på den belägenhet, hvari Louise befann sig. I denna stund önskade han sig vingar, ville han vara en blixt, ett åskmoln, för att hinna henne och befria henne. Qvalen minskade icke hans mod, utan ökade och uppjagade det ända till ytterlighet. Han önskade sig vingar, och man kunde säga att denna önskan försåg honom med sådana; han ville vara en blixt, och hans vilja var det; han afundades åskmolnets snabba gång, och denna afund gaf honom en styrka, mer än mensklig. Passionerna spände hans krafter, lifvade hvarje hans steg.

Redan stod han nära ett pelarhvalf, der banditerna försvunnit, och redan hoppades han hafva friare utrymme att förfölja dem; då han ur den smala hvalföppningen lika oförväntadt som häftigt anfölls, i afsigt att nedstörtas från den höjd, uppför hvilken han omsider lyckats att klättra.

Sjön låg djupt under honom. Vid anfallet kände han att han vacklade; men han lyckades att få fast i den arm, som höjt sig öfver honom, och han återvann den för ett ögonblick förlorade jemnvigten.

I mörkret uppstod nu en vild strid emellan honom och den okände. Döring släppte ej sitt tag, och motståndaren kände att det var ett dödstag, såvida han ej kunde lösgöra sig derifrån. Dörings ställning var obeqväm, emellertid förlorade han ej hoppet. Striden varade icke länge. Lif och död rymdes här inom ögonblickets lilla ram. Med en kraftig rörelse ämnade Döring kasta sig upp på hörnet af hvalfvet, då i detsamma stenarne under hans fötter ramlade undan. Nästa stund störtade han ned.

Men han var icke ensam.

Ännu höll han stadigt fast i den okände och båda två störtade i vågorna.

I fallet ryckte de med sig flere än en af de sjömän, hvilka troget följt sin anförare.

Efter en stund såg man Ärlig och ett par andra af hans kamrater, lutande sig öfver Döring, som de burit i land.

Dörings ögon voro slutna och han andades icke. Lifvet tycktes hafva flytt från den modige ynglingen, kinderna buro dödens färg.

Längs Pausilippo-vägen till Neapel hörde man i detsamma ljudet af snabba hästhofvar. Det var den gråhårige båtföraren, som nu i ilande fart och skyddad af nattens mörker bortförde den afsvimmade Louise.

---

1. Prinsessan Sofia Albertina reste såsom grefvinna af Wasa. Denna inkognito hindrade likväl ingen att kalla henne vid sitt rätta namn. Wasanamnet var en slöja, som blott emellanåt användes.