Drottning Margot/Kapitel 10
| ← IX. Mördarna |
|
XI. Hagtornshäcken på de oskyldigas kyrkogård → |
X.
DÖDEN, MÄSSAN ELLER BASTILJEN.
Margareta hade, såsom vi förut omtalat, stängt dörren och återvänt in i rummet. Men då hon med häftigt klappande hjärta kom dit in, varseblev hon Gilonne, som förskräckt lutade sig mot dörren till kabinettet och betraktade blodfläckarna på möbler och tapeter.
— Åh, ers majestät, utropade hon då hon fick se drottningen. Åh, ers majestät, han är således död!
— Tyst, Gilonne, sade Margareta i betydelsefull ton.
Gilonne teg. Margareta tog då fram en liten förgylld nyckel ur sin väska, öppnade dörren till kabinettet och pekade på den unge mannen.
La Mole hade förmått resa sig upp och närma sig fönstret. Han fick syn på en liten dolk, av det slag, som kvinnor på denna tid använde, och då han hörde dörren öppnas, grep han den genast.
— Var inte orolig, sade Margareta, ni är räddad.
La Mole föll på knä.
— Åh, ers majestät, utropade han, ni är för mig mera än en drottning, ni är en gudomlighet.
— Bli inte så upprörd, sade drottningen, ni blöder ännu… Åh, se, Gilonne, så blek han är. Låt oss se, var ni är sårad.
— Ers majestät, sade La Mole och försökte utpeka de svåraste av de sår, som kommo hela hans kropp att värka, jag tror att jag har fått en värjstöt i axeln och en i bröstet, de andra blessyrerna är ingenting att bry sig om.
— Vi skall se efter det, sade Margareta. Gilonne, giv mig min medicinlåda.
Gilonne lydde och återkom med skrinet i den ena handen och i den andra ett nålhus av förgyllt silver och fint holländskt linne.
— Hjälp mig att resa honom upp, Gilonne, sade drottning Margareta, då den sårade nu var fullständigt utmattad och ej förmådde resa sig själv.
— Men, ers majestät, sade La Mole, jag kan verkligen inte tillåta…
— Ni måste låta oss hållas, avbröt honom Margareta, ty om vi kan rädda er, skulle det vara ett brott att låta er dö.
— Ack, utropade La Mole, jag vill hellre dö än se er, drottning, besudla era händer med en ovärdigs blod. Nej, aldrig, aldrig…
Och han drog sig vördnadsfullt tillbaka.
— Ert blod, sade Gilonne leende, det har redan fläckat ned Hennes majestäts säng och hela hennes rum.
Margareta drog tillsammans sin morgonrock över nattdräkten, som var full av små röda fläckar. Denna rörelse, full av kvinnlig blygsamhet, påminde La Mole om att han hade hållit i sina armar och tryckt till sitt bröst denna drottning, som var så eftersökt, så skön, så älskvärd, och vid detta minne flög en blossande rodnad över hans bleka kinder.
― Ers majestät, stammade han, kan ni inte överlämna mig till en fältskär?
― En katolsk fältskär, eller hur? frågade drottningen med ett uttryck, som La Mole mycket väl förstod och som kom honom att darra.
— Vet ni inte, sade drottningen leende och med mild röst, att vi Frankrikes döttrar uppfostras att känna växternas värde och att bereda balsamiska salvor, att vår plikt i alla tider varit att lindra smärtan? Vi gälla också som de bästa fältskärer i världen, åtminstone säga våra smickrare så. Har inte mitt rykte i det avseendet kommit till era öron? Men låt oss börja, Gilonne!
La Mole vägrade ännu en gång. Han upprepade att han hellre ville dö än besvära drottningen med ett arbete, som hon började av medlidande, men för vilket hon till slut kunde få avsmak. Detta motstånd uttömde emellertid fullkomligt hans krafter. Han vacklade, slöt ögonen, hans huvud föll tillbaka, och han svimmade för andra gången.
Då tog Margareta dolken, som han hade tappat, och skar raskt upp skärpet kring hans livrock, medan Gilonne skar upp hans rockärmar. Med en linnelapp, som hon doppat i kallt vatten, tvättade hon därpå av blodet, som flöt ur såren i den unge mannens axel och bröst, och Margareta sonderade såren med en trubbig guldnål, lika skickligt och omsorgsfullt, som själva mäster Ambrois Paré skulle gjort i en liknande situation. Såret i axeln var djupt, men såret i bröstet obetydligt, och intetdera hade inträngt i brösthålan och skadat hjärta eller lungor.
— Såret är smärtsamt, men inte dödligt, mumlade den vackra och skickliga kirurgen. Acerrimum humeri vulnus, non autem lethale. Ge mig salvan och gör i ordning litet charpi, Gilonne.
Under tiden hade Gilonne tvättat rent och parfymerat den unge mannens bröst, varvid hon ej kunde undgå att beundra hans antikt modellerade armar, hans behagfullt tillbakadragna axlar och hans hals, som skuggades av tjocka hårlockar och snarare tycktes tillhöra en staty av parisk marmor än en döende människas söndersargade kropp.
— Stackars unge man, sade Gilonne och betraktade föremålet för sitt arbete.
— Är han inte vacker? sade Margareta med kunglig uppriktighet.
— Jo, ers majestät, men jag tycker, att vi i stället för att låta honom ligga på golvet, borde lyfta upp honom på den här soffan.
— Ja, det har du rätt i, svarada Margareta.
De två kvinnorna lyfte med förenade krafter upp La Mole och lade honom på en stor skulpterad soffa under fönstret, som de öppnade för att ge honom frisk luft.
Rörelsen återkallade La Mole till medvetande. Han slog upp ögonen, utstötte en suck och började känna det obeskrivliga välbefinnande, som alla sårade erfara, då de vid återvändandet till livet känna svalka i stället för brännande smärta och de läkande salvornas parfym i stället för den kväljande blodlukten. Han mumlade några osammanhängande ord. Margareta svarade med ett leende och lade fingret på munnen.
I samma ögonblick hördes någon knacka på en dörr.
— Det knackar på dörren till lönngången, sade Margareta.
— Vem kan det vara, ers majestät? frågade Gilonne förskräckt.
— Jag skall se efter. Stanna hos honom och lämna honom inte ett ögonblick.
Margareta återvände in i sitt rum, stängde dörren till Kabinettet och gick och öppnade dörren till korridoren, som förde till konungens och änkedrottningens rum.
— Madame de Sauve, utropade hon och drog sig häftigt tillbaka med ett uttryck, om inte av förskräckelse så av hat. En kvinna förlåter aldrig en annan att ha tagit ifrån henne en man, även en man som hon själv inte älskar.
— Ja, ers majestät, sade denna och knäppte ihop händerna.
— Ni här, madame? fortsatte Margareta mer och mer förvånad, men också mer och mer högdragen.
Charlotte föll på knä.
— Förlåt mig, ers majestät, sade hon. Jag vet i vilket avseende jag är brottslig, men, som ni vet, är felet inte helt och hållet mitt. Och en uttrycklig befallning av änkedrottningen…
— Stig upp, sade Margareta, och då jag inte kan tänka, att ni kommit hit i förhoppning att kunna rättfärdiga er inför mig, så säg mig varför ni kommit.
— Jag har kommit, sade Charlotte fortfarande knäböjande och med en nästan virrig blick, jag har kommit för att fråga er om han är här.
— Här? Vem? Om vem talar ni, madame? Jag förstår verkligen inte…
— Om konungen.
— Om konungen? Förföljer ni honom ända in till mig? Ni vet emellertid mycket väl, att han inte brukar komma hit
— O, ers majestät, fortsatte Charlotte utan att svara på alla dessa utfall och utan att ens märka dem. Gud give att han vore här!
— Varför det?
— Emedan man mördar hugenotterna, och konungen av Navarra är hugenotternas anförare.
— O, utropade Margareta och grep Charlotte i handen och tvang henne att resa sig, o, det hade jag glömt. För övrigt trodde jag inte, att en kung löpte samma risk som andra människor.
— Större, ers majestät, tusen gånger större.
— Ja, madame Lorraine har verkligen varnat mig. Jag sade till honom att inte gå ut. Skulle han möjligen ha gjort det ändå?
— Nej, nej, han är i Louvren. Men man kan inte finna honom. Och om han inte är här…
― Han är inte här.
— Ack, utropade madame de Sauve i ett utbrott av smärta. Då är det ute med honom, ty änkedrottningen har svurit hans död.
— Hans död… ni gör mig förskräckt! Det är omöjligt!
— Ers majestät, sade Charlotte, med den kraft som endast kärleken kan förläna. Jag upprepar att man inte vet, var konungen av Navarra är.
— Och änkedrottningen, var är hon?
— Änkedrottningen har skickat mig efter hertigen av Guise och herr de Tavannes och därpå har hon avskedat mig. Förlåt mig, ers majestät… men då gick jag upp till mig och väntade som vanligt.
— På min gemål, inte sant? frågade Margareta.
— Han har inte kommit, ers majestät. Då gick jag och sökte honom överallt, jag har frågat alla människor efter honom. En soldat svarade, att han trodde sig ha sett honom mitt ibland gardessoldaterna, som förföljde honom med blottade värjor, strax innan blodbadet började. Blodbadet började för en timme sedan.
— Tack, madame, sade Margareta. Fastän den känsla, som föranleder ert handlingssätt kanske utgör en förolämpning emot mig, tackar jag er ändå.
— Och förlåt mig, ers majestät, sade Charlotte. Jag skall återvända upp till mig styrkt genom er förlåtelse, ty jag vågar inte följa er ens på avstånd.
Margareta räckte henne handen.
— Jag går och uppsöker drottning Katarina, sade hon. Återvänd upp till er våning. Konungen av Navarra står under mitt beskydd, jag har lovat vara hans bundsförvant och jag ämnar hålla mitt löfte.
— Men om ni inte lyckas komma ända fram till änkedrottningen, ers majestät?
— Då vänder jag mig till min bror, Karl, och det blir nog nödvändigt att jag talar vid honom.
— Gå, gå, ers majestät, sade Charlotte i det hon steg åt sidan för att Margareta skulle kunna komma förbi, och måtte Gud ledsaga er.
Margareta skyndade genom korridoren, men vid dess slut vände hon sig om, för att förvissa sig om att madame de Sauve icke stannade kvar. Men madame de Sauve följde henne. Margareta såg henne gå uppför trappan, som förde till hennes våning, och fortsatte mot änkedrottningens rum.
Allt var förändrat. I stället för den skara fjäskande hovmän, som vanligen öppnade sina led för drottningen och hälsade henne med vördnad, mötte hon nu endast soldater med blodiga bardisaner och adelsmän som med sönderrivna kappor och med ansiktena svärtade av krut överbringade befallningar eller depescher. I gallerierna var ett fruktansvärt myllrande. Margareta fortsatte ändå sin väg och lyckades komma ända till änkedrottningens förrum. Men detta förrum bevakades av dubbla led av soldater, vilka icke läto någon passera, som ej lämnade en bestämd lösen. Margareta försökte förgäves genomtränga denna levande mur. Hon såg flera gånger dörren till änkedrottningenas rum öppnas och stängas och varje gång varseblev hon huru Katarina, föryngrad av verksamhetsiver, som om hon inte varit mer än tjugu år, skrev och mottog brev, utdelade befallningar, än med ett ord än med leende. Mest älskvärt smålog hon mot dem som voro mest överhöljda med damm och blod.
— Jag kan aldrig komma in till henne, sade Margareta för sig själv efter att ha gjort tre fåfänga försök att komma förbi soldaterna. I stället för att förlora tid här, går jag och uppsöker min bror.
I detta ögonblick gick hertigen av Guise förbi. Han kom från änkedrottningen, som han underrättat om amiralens död och återvände nu till slaktandet.
— O, Henrik! utropade Margareta, var är kungen av Navarra?
Hertigen betraktade henne med ett förvånat småleende, bugade sig och gick utan ett ord vidare åtföljd av sina soldater.
Margareta sprang nu fram till en kapten, som stod i begrepp att lämna Louvren och som dessförinnan lät soldaterna ladda sina bössor.
— Konungen av Navarra? frågade hon. Min herre var är konungen av Navarra?
— Jag vet inte, ers majestät, svarade han, jag tillhör inte konungens garde.
— Ack, min käre René, utropade Margareta, då hon blev varse Katarinas parfymör… ni är här… ni kommer från min mor… vet ni vad det blivit av min gemål?
— Hans majestät konungen av Navarra är inte min vän, ers majestät, ni torde påminna er det. Man säger till och med, tillade han med något som mera liknade en grimas än ett leende, att han beskyller mig för att i förening med hennnes majestät änkedrottningen ha förgiftat hans mor.
— Nej, nej, tro inte det min gode René! utropade Margareta.
— Ja, det bekymrar mig föga, ers majestät, i detta ögonblick behöver man varken frukta konungen av Navarra eller hans anhängare.
Och därmed vände han Margareta ryggen.
— Herr de Tavannes, herr de Tavannes! utropade Margareta, ett ord, ett enda jag ber er…
Tavannes, som gick förbi, stannade.
— Var är Henrik av Navarra? frågade Margareta.
— Jag tror för min del, svarade han med hög röst, att han gått ut i staden tillsammans med herrarna d'Alencon och de Condé.
Därpå tillade han så lågt att endast Margareta kunde höra det:
— Sköna drottning, om ni vill se den, som innehar den ställning, för vilken jag skulle ge mitt liv, så gå till konungens vapensal.
— Tack, Tavannes, sade Margareta, som av allt det Tavannes sagt endast hört den viktiga upplysningen, tack, jag går dit.
Och hon begav sig på väg, mumlande:
— Efter allt vad jag lovat honom, efter det sätt på vilket han bemötte mig medan den otacksamme Henrik var gömd i kabinettet, efter allt detta kan jag inte låta honom gå under.
Och hon gick och knackade på dörren till konungens våning, men denna bevakades av två kompanier av konungens garde.
— Det är förbjudet att gå in till konungen, sade en officer, som raskt kom emot henne.
— Det kan väl inte gälla mig, sade Margareta.
— Ordern är allmän.
— Men jag är drottningen av Navarra, konungens syster.
— Befallningen tillåter intet undantag, ers majestät. Mottag emellertid mina ursäkter.
Och därmed stängde han dörren.
— Han är förlorad, utropade Margareta, förskräckt vid åsynen av alla dessa allvarliga ansikten, som glödde av hat eller uttryckte den mest oböjliga hårdhet. Ja, jag förstår nu allt, man har använt sig av mig som lockbete, jag är den snara i vilken man fångar och mördar hugenotterna… O, jag måste ditin, om det också skall kosta mitt liv.
Och Margareta rusade som en vansinnig, genom korridorer och gallerier, då hon plötsligt vid passerandet av en liten dörr hörde en mild, nästan sorgsen entonig sång. Det var en calvinistisk psalm som sjöngs av en darrande röst i rummet bredvid.
— Min brors amma, den snälla Madelon… är hon där? utropade Margareta och slog för pannan, gripen av en plötslig tanke. Hon här, de kristnes Gud stå mig bi.
Och full av hopp knackade Margareta sakta på den lilla dörren.
Efter sitt besök hos änkedrottningen, där den stackars lilla Phoebe som en god genius velat hålla honom kvar, hade Henrik av Navarra mött några katolska adelsmän, vilka under förevändning att uppvakta honom hade följt honom upp till hans rum, där ett tjugutal hugenotter väntade honom. De hade samlats hos den unge fursten och ville sedan icke lämna honom, ty en aning om vad som skulle tilldraga sig denna ödesdigra natt, hade spritt sig i Louvren. De stannade sålunda utan att man försökte ofreda dem. Men vid det första klockslaget från Saint-Germain l'Auxerrois, vilket genljöd i alla hjärtan som en själaringning, inträdde Tavannes och meddelade under gravlik tystnad att konung Karl IX önskade tala med Henrik av Navarra.
Det fanns ingen möjlighet att vägra, ingen hade ens en tanke därpå. Man hörde golv, gallerier och korridorer genljuda av fotsteg från soldater, som till ett antal av nära tvåtusen samlats i Louvren. Sedan Henrik tagit avsked av sina vänner, som han icke skulle få återse, följde han Tavannes, vilken förde honom till ett litet galleri, som låg intill konungens rum. Där lämnades Henrik ensam utan vapen och uppfylld av onda aningar.
Här fick han stanna i två långa timmar. Med tilltagande förfäran lyssnade han till klämtningen och bösskotten. Genom ett fönster varseblev han vid skenet av brinnande hus och facklornas flammande sken de flyende hugenotterna och mördarna, som förföljde dem, men han förstod ingenting av dessa mordiska rop eller dessa skrik av förtvivlan. Trots sin kännedom om Karl IX, änkedrottningen och hertigen av Guise anade han ännu ej det förskräckliga drama, som i detta ögonblick utspelades.
Henrik ägde icke det fysiska modet, men han ägde mera än detta, han ägde den moraliska styrkan. Han fruktade faran, men han mötte den småleende. Det vill säga faran på slagfältet, faran i fria luften och vid fullt dagsljus, faran inför allas ögon, ackompagnerad av trumpeternas smattrande och trummornas dova virvlar. Men här var han utan vapen, ensam, instängd, omgiven av ett dunkel så djupt att han knappast kunde se en fiende, som smöge sig på honom, eller hans vapen som genomborrade honom. Dessa bägge timmar voro måhända de svåraste i hela hans liv.
Mitt under det värsta tumultet och just då Henrik började forstå, att det med all sannolikhet var fråga om ett organiserat blodbad, kom en kapten in och förde honom genom en korridor till konungens våning. Vid deras ankomst dit öppnades dörren och stängdes bakom dem som genom ett trollslag. Kaptenen förde in Henrik i konungens vapensal, där Karl IX befann sig.
Då de inträdde satt konungen i en stor fåtölj med händerna på armstöden och huvudet nedsjunket mot bröstet. Vid det buller de nykomne gjorde, lyfte han på huvudet, och Henrik såg hur svetten i stora droppar pärlade på hans panna.
— God afton, Henriot, sade den unge konungen barskt Ni, Chastre, lämnar oss.
Kaptenen lydde.
Det uppstod ett ögonblicks dyster tystnad. Under detta ögonblick såg sig Henrik oroligt omkring och såg, att han var ensam med konungen.
Karl IX reste sig plötsligt.
— Guds död, sade han, i det han häftigt skakade tillbaka sitt blonda hår och torkade svetten ur pannan. Ni är väl belåten med att vara hos mig, eller hur, Henriot?
— Naturligtvis, ers majestät, svarade konungen av Navarra, det är alltid med glädje jag befinner mig hos ers majestät.
— Mera belåten med att vara här än där nere, va? fortsatte Karl IX sin egen tankegång i stället för att svara på Henriks artighet.
— Jag förstår inte, ers majestät.
— Titta ut, så skall ni förstå.
Och med en häftig rörelse gick eller snarare sprang Karl IX fram till fönstret och drog med sig sin svåger, som mer och mer förskräckt fick syn på de förfärliga silhuetterna av mördarne, som på däcket av en båt strypte och dränkte alla de offer man varje ögonblick förde till dem.
― Men i Guds namn, utropade Henrik dödsblek, vad är det som försiggår i natt?
― I natt befriar man mig från hugenotterna, sade Karl IX. Ser ni röken och lågorna där nere över Bourbonska palatset? Det är röken och lågorna från amiralens hus. Ser ni den där kroppen, som de präktiga katolikerna bär på en trasig halmmadrass? Det är liket av er vän Téligny, amiralens måg.
― Vad vill detta säga, utropade konungen av Navarra och tog förgäves efter fästet på sin dolk. Han darrade av vrede och blygsel, då han förstod att man på samma gång hotade och gjorde narr av honom.
— Det vill säga, skrek Karl IX likblek i ett plötsligt anfall av raseri, det vill säga att jag inte längre vill veta av några hugenotter omkring mig. Hör ni, Henrik? Är det jag, som är konungen? Är det jag som befaller?
— Men, ers majestät…
— Mitt majestät dödar och massakrerar i detta ögonblick allt vad som inte är katolskt. Det är mig ett nöje. Är ni katolik? skrek konungen, vars vrede alltjämt steg som en förfärlig havsvåg.
— Ers majestät, sade Henrik, kom ihåg edra ord: vad betyder det vad de ha för religion, som tjäna mig väl
— Ha, ha, ha, skrek Karl med ett dystert skratt. Om jag kommer ihåg mina ord, säger du, Henrik? Verba volant, som min syster säger. Och alla de där, tillade han och pekade ut genom fönstret, ha de sa också tjänat mig väl? Voro de inte tappra i striden, goda rådgivare, alltid tillgivna? Alla voro nyttiga undersåtar, men de voro hugenotter, och jag vill inte ha annat än katoliker.
Henrik stod stum.
— Nå, förstår ni mig nu, Henrik? röt Karl IX.
— Jag förstår, ers majestät.
— Nåå?
— Nåväl, ers majestät, varför skulle konungen av Navarra göra det varken adelsmännen eller det fattiga folket velat? Ty om alla dessa olyckliga dö, är det emedan man föreslagit dem vad ers majestät nu föreslår mig, och därför att de vägrat liksom jag vägrar.
Karl grep den unge fursten i armen och fäste på honom sin slappa blick, vari dock så småningom syntes en liten glimt.
— Å, tror du, att jag besvärat mig med att erbjuda mässan åt dem som man mördar där nere, sade han.
— Ers majestät, sade Henrik och drog undan sin arm, önskar ni inte dö i era fäders tro?
— Jo, för djävulen. Och du?
— Jag också, ers majestät, svarade Henrik.
Karl utstötte ett rytande av raseri och grep med darrande hand sin bössa, som låg på ett bord. Henrik tryckte sig intill väggen. Ångestsvetten pärlade på hans panna, men tack vare sin självbehärskning visade han sig lugn till det yttre. Han slukade den förfärlige monarkens alla rörelser med den stela blicken hos en fågel, som tjusas av en orm.
Karl laddade sin bössa och stampade i blint raseri i golvet.
— Vill du bli katolik? skrek han och skakade det ödesdigra vapnet.
Henrik stod stum. Karl IX kom Louvrens valv att genljuda av den förfärligaste ed, som någonsin gått över en människas läppar, och från att ha varit blek blev han blygrå.
― Döden, mässan eller Bastiljen, skrek han och siktade på konungen av Navarra.
— Åh, ers majestät, sade Henrik, dödar ni mig, er svåger?
Med den sällsporda omdömesförmåga, som var en av Henriks förnämsta egenskaper, hade han undvikit att svara på Karl IX:s fråga, ty om detta svar hade blivit nekande, hade han utan tvivel i nästa ögonblick varit död.
Och som reaktionen redan började efter de sista raserifallen, upprepade Karl icke den fråga, som han ställt till konungen av Navarra. Efter ett ögonblicks tvekan, under vilket han lät höra ett svagt rytande, vände han sig plötsligt mot det öppna fönstret och lade an på en man, som sprang nere på kajen.
― Någon måste jag döda skrek han, blek som ett lik och med blodsprängda ögon, och fyrade av skottet, som träffade mannen på kajen.
Henrik uppgav en suck.
Och med en förfärande iver började Karl ladda och skjuta utan uppehåll. För varje gång han träffade, skrek han högt av glädje.
— Det är ute med mig, tänkte Henrik av Navarra. När han inte har någon mera att skjuta, kommer han att skjuta mig.
— Nå, är det gjort? sade plötsligt en röst bakom de båda konungarna.
Det var Katarina av Medici, som under det sista skottet hade kommit in i rummet, utan att de hört henne.
— Nej för helvete, röt Karl och kastade sin bössa tvärs över rummet. Nej, den tjurskallen… han vill inte…
Katarina svarade ingenting. Hon vände sakta sin blick mot den del av rummet, där Henrik stod lika orörlig som en av figurerna på tapeten, mot vilken han stödde sig. Sedan såg hon på Karl med en blick, som ville hon säga:
— Men varför lever han då?
— Han lever… han lever… mumlade Karl, som fullkomligt hade förstått hennes blick och utan tvekan besvarade den, han lever, emedan han är… min släkting.
Katarina smålog.
Henrik såg detta leende och förstod att det var Katarina, som det framför allt gällde att bekämpa.
— Ers majestät, sade han, allt beror på er, det ser jag tydligt, och ingenting på min svåger Karl. Det är ni, som har kommit på den tanken att locka mig i en snara, det är ni, som har velat använda er dotter till det lockbete, som skulla föra oss alla i fördärvet, det är ni, som har skilt mig från min hustru för att hon inte skulle behöva se mig dö inför sina ögon.
— Ja, men det skall inte ske, utropade en annan röst, flämtande och passionerad, vilken Henrik genast kände igen, och vilken kom Karl IX att rycka till av förvåning och Katarina att darra av vrede.
— Margareta, utropade Henrik.
— Margot, sade Karl IX.
— Min dotter, mumlade Katarina.
— Ers majestät, sade Margareta till Henrik, era sista ord anklaga mig, och ni har både rätt och orätt. Rätt, ty jag har verkligen varit det medel av vilket man velat betjäna sig för att föra er alla i fördärvet, orätt emedan jag inte visste, att ni gick mot ert fördärv. Jag själv, sådan ni nu ser mig, har kanske en slump, min mors glömska, att tacka för livet, men så snart som jag fick veta er fara har jag påmint mig min plikt. Ty en hustrus plikt är att dela sin mans öde. Förvisar man er ur landet, då följer jag er i landsflykten. Fängslar man er, så gör jag mig till fånge, och om man dödar er, skall även jag dö.
Och hon räckte sin gemål handen, vilken Henrik fattade, om ej med kärlek så med tacksamhet.
— Min stackars Margot, sade Karl IX, det vore bättre om du försökte göra honom till katolik.
— Ers majestät, svarade Margareta med den stolta värdighet, som var en del av hennes natur, begär inte en låghet av en medlem av vårt hus.
Katarina såg på Karl med en menande blick.
— Min bror, utropade Margareta, som lika väl som Karl hade förstått Katarinas förfärliga minspel, tänk på, att ni har gjort honom till min gemål.
Karl IX, som vacklade mellan Katarinas befallande och Margaretas bedjande blickar, stod ett ögonblick obeslutsam.
― Margot har rätt, ers majestät, sade han slutligen, i det han böjde sig ned mot Katarinas öra, Henrik är min svåger.
― Ja, svarade Katarina, och lutade sig i sin tur intill sin sons öra, ja, men om han nu inte vore det…