En försvunnen värld/Kapitel 13

←  Det var hemskt i skogen

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare En syn som jag aldrig skall glömma

De förvärven voro de verkliga  →

TRETTONDE KAPITLET.
»EN SYN SOM JAG ALDRIG SKALL GLÖMMA.»

JUST DÅ solen gick ned denna melankoliska afton såg jag indianens ensliga gestalt på den stora slätten nedanför mig och med blicken följde jag honom — vårt enda svaga räddningshopp — tills han försvann i kvällsdimmorna, vilka, rosenfärgade av den nedgående solen, lågo mellan mig och den avlägsna floden.

Det var alldeles mörkt då jag vände om till vårt härjade läger och det sista jag såg då jag begav mig dit var det röda skenet från Zambos eld — den enda ljuspunkten i den vida världen därnere, liksom han själv, den trogne mannen, var det i min dystra själ. Och ändå kände jag mig gladare än jag gjort sedan jag drabbades av detta förkrossande slag, ty det kändes gott att tänka, att världen fick veta vad vi uträttat, så att även i värsta fall skulle inte våra namn förgås med våra kroppar utan komma till eftervärlden, förbundna med resultatet av våra mödor.

Det var någonting hemskt att sova i det där ohyggliga lägret, men än ruskigare var det att sova i djungeln. Ettdera måste jag dock göra. Å ena sidan manade mig försiktigheten att hålla mig på min vakt, å den andra förklarade min uttröttade kropp, att det komme jag visst inte att göra. Jag klättrade ut på en gren av det stora gingkoträdet, men det fanns intet säkert fäste på dess runda yta och jag hade bestämt fallit ned och brutit halsen av mig, om jag slumrat in där. Jag förpassade mig därför åter till marken och funderade på vad jag skulle taga mig till. Till sist stängde jag ingången till lägret, tände tre särskilda eldar i trekant och efter att ha ätit ett duktigt aftonmål föll jag i en djup sömn, från vilken uppvaknandet var lika oväntat som kärt. I den arla morgonstunden, just då dagen bräckte, lades en hand på min arm och efter att ha rusat upp med alla mina nerver i spänning och min hand räckt efter bössan, ropade jag till av glädje, då jag i den kalla, gråa dagern fick se lord John Roxton, som låg på knä bredvid mig.

Det var han — och ändå inte han. Då jag lämnat honom, hade han varit lugn i hållningen, korrekt i skicket, putsad i klädseln. Nu var han blek, blicken var vild och andedräkten flämtande, som om han sprungit långt och fort. Hans magra ansikte var rispat och blodigt, hans kläder hängde i trasor och hatten var borta. Jag stirrade förvånad på honom, men han gav mig inte tillfälle att göra några frågor. Han plockade ihop våra förråd, under det att han talade.

»Se så, unge man, skynda er!» ropade han. »Tag bössorna, båda två. Jag har de båda andra. Och så alla patroner ni kan krafsa ihop. Proppa fickorna fulla. Vidare litet mat! Ett halvt dussin bleckburkar får räcka. Det är bra! Uppehåll er inte med att tala eller tänka. Rör på benen, annars äro vi förlorade!»

Halvvaken och ur stånd att fatta vad allt detta kunde betyda, sprang jag nu som en galning efter honom i skogen, med en bössa under vardera armen och diverse förråd i händerna. Han kilade ut och in mellan de tjocka snåren tills han kom till en tät dunge av småskog. Där rusade han in utan att fråga efter törnena, kastade sig framstupa mitt bland buskarna och drog mig ned bredvid sig.

»Så där ja!» flämtade han. »Här äro vi nog i säkerhet. Helt visst styra de kosan åt lägret. Det blir nog deras första tanke. Men vi undgå dem här.»

»Vad vill allt detta säga?» frågade jag sedan jag hämtat andan. Var äro professorerna? Och vad är det för ena som förfölja oss?»

»Apmänniskorna», svarade han. »Sådana rysliga bestar! Höj inte rösten, ty de ha god hörsel — även skarp syn, men, så vitt jag kunde märka, ingen lukt, så inte tror jag att de nosa upp oss. Var har ni varit, unge vän? Det var väl, att ni slapp undan.»

I korthet viskade jag fram vad jag hört och sett.

»Otrevligt nog», sade han sedan han fått höra berättelsen om dinosaurien och gropen. »Trakten passar inte riktigt för anläggandet av ett vilohem, eller hur? Men jag hade inte något begrepp om dess möjligheter förrän de där avgrundsandarna kommo över oss. De människoätande papuanerna fingo en gång tag på mig, men de voro riktigt söta i jämförelse med det här anhanget.»

»Hur gick det till?» frågade jag.

»Det var tidigt på morgonen. Våra lärda vänner hade nyss vaknat. De hade inte ens kommit i dispyt än. Men så började det regna apor. De föllo ned som äpplen från ett träd. Troligen hade de samlats i mörkret tills det stora trädet uppöver oss dignade av deras tyngd. Jag sköt en genom buken, men innan vi visste ordet av, klängde de sig fast på våra ryggar. Jag kallar dem apor, men de buro käppar och stenar i händerna och snattrade till varandra som om de talat. Slutet var, att de bakbundo våra händer med klängväxter och de stå i utveckling framför alla andra djur, som jag sett under mina resor. Apmänniskor — se där vad de äro — felande länkar, som jag önskar felats än. De buro bort sin sårade kamrat — han blödde som en slaktad gris — och så slogo de sig ned omkring oss, och om jag någonsin läst iskall mordlystnad i några ansikten, så var det i deras. De voro stora krabater, lika stora som människor och betydligt starkare. Underliga, glasartade ögon ha de under röda, toviga ögonbryn, och där sutto de nu och glodde och glodde. Challenger är inte lättskrämd av sig, men till och med han blev kuvad. Han lyckades komma upp på fötterna och tjöt åt dem att gripa sig an och göra slut på det. Jag tror, att det plötsliga i tilldragelsen gjort honom litet yr i huvudet, ty han rasade mot dem och förbannade dem, som om han varit galen. Om de hade varit en klunga av hans älskade tidningsskrivare, kunde han inte ha okvädat dem värre.»

»Nå, vad gjorde de då?» Jag var som förtrollad av den sällsamma historia som min följeslagare viskade mig i örat, under det att hans skarpa ögon hela tiden utsände blickar åt alla håll och hans hand omfattade den laddade bössan, som stod på spänn.

»Jag trodde, att det var slut med oss, men de slogo i stället in på en ny bog. De snattrade och pratade alla om varandra. Men så kom en av dem fram till Challenger. Nu drar ni väl på munnen, unge man, men på min ära sågo de ej ut, som om de varit släkt. Jag hade inte trott det, om jag inte sett det med mina egna ögon. Denne gamle apman var deras anförare — ett slags röd Challenger, med alla vår väns skönhetsmärken, bara litet starkare utpräglade. Han hade samma korta figur, samma breda axlar, runda bröstkorg, ingen hals, ett stort, rödaktigt skägg, toviga ögonbryn och samma uttryck av ’vad tusan vill ni mig?’ i ögonen jämte allt det övriga. När apmannen ställde sig bredvid Challenger och lade sin hand på hans axel var likheten slående Summerlee var en smula hysterisk och skrattade tills han grät. Apmänniskorna skrattade även de — åtminstone började de kackla så det ekade om det — och så togo de sig för att draga av med oss genom skogen. Bössorna och lådorna rörde de inte — ansågo dem förmodligen farliga — men alla våra uppackade matvaror togo de med sig. Summerlee och jag blevo tämligen illa åtgångna under vägen som synes på mitt skinn och mina kläder — ty de förde oss i rak linje genom tistlar och snår, och deras egen hud är som läder. Men med Challenger hade det ingen fara. Fyra av dem buro honom på axelhöjd och han färdades som en romersk kejsare. Vad var det?»

Ett underligt, knäppande ljud, ej olikt kanstanjetter, hördes på avstånd.

»Där ha vi dem!» sade min följeslagare och laddade den andra dubbelbössan — Express. »Ladda ni också, unge man, ty vi låta inte taga oss levande, tänk aldrig det! Så där låta de, när de äro arga. Vid George, vi skola allt förarga dem, om de anfalla oss. Vi ge oss inte i brådkastet. Hör ni dem nu?»

»På långt avstånd.»

»Det betyder ingenting, men deras spejarflockar äro nog spridda i hela skogen. Jag avbröt ju min olyckshistoria. Snart hade de fört oss till deras stad — omkring tusen hyddor, flätade av grenar och löv inne i en av stora träd bestående lund nära klippbranten. Den ligger tre eller fyra eng. mil härifrån. De vämjeliga bestarna fingrade på mig överallt och det känns som om jag aldrig kunde bli ren igen. De bundo oss med rep — den som handskades med mig kunde slå knutar som en sjöman — och där lågo vi med benen i vädret under det att en stor drummel med klubba i handen höll vakt över oss. När jag äger ’vi’ menar jag Summerlee och jag. Gamle Challenger satt uppe i ett träd, åt frukt och hade så roligt som helst. Pliktskyldigast erkänner jag, att han också skaffade oss litet frukt och lossade våra bojor med egna händer. Om ni sett honom sitta däruppe och kraxa med sin tvillingbror och med sin starka basröst sjunga: ’Dånom liksom åskan bröder’ — ty all slags musik tycktes roa dem — kunde ni inte låtit bli att skratta, men, som ni väl kan förstå, hade vi inte mycket lust att skratta då. Han fick inom vissa gränser göra ungefär vad han ville, men oss höllo de strängt efter. Det var oss alla till stor tröst att veta, att ni sprang lös och hade vård om arkiven.

Och nu, unge man, skall ni få höra någonting märkvärdigt. Ni säger, att ni sett spår av människor och eldar, fällor och annat sådant. Kan ni tänka er, att vi sett infödingarna själva. Riktiga krakar voro de, små ömkliga, nedslagna stackare och det må ingen undra över. De riktiga människorna tycktes bebo den ena sidan av platån, där borta där ni såg grottorna — och apmänniskorna innehava den här sidan. Krig pågår ständigt mellan dem. Sådan är situationen, om jag fattat den rätt. I går tyckas apmännen ha fått tag på ett dussin av de riktiga människorna och fört dem med sig som fångar. Ni har aldrig hört någonting jämförligt med dessa djurs kackel och skrik. Människorna voro små röda karlar, och de hade blivit så bitna och klösta att de knappt kunde gå. Apmännen dödade två av dem på fläcken — ryckte helt enkelt armen av den ene — och det var riktigt ohyggligt. Modiga små baddare voro de emellertid och läto knappt höra en klagan. Men vi mådde riktigt illa av att se det. Summerlee svimmade, och till och med Challenger hade svårt att hålla sig uppe Nu ha de visst avlägsnat sig, tror ni inte det?»

Vi lyssnade skarpt, men skogens djupa frid bröts ej av annat än fåglarnas rop. Lord John fortfor med sin historia.

»Det var tur för er att ni blev räddad, unge vän. Det var den där indianfångsten som kom dem att glömma er, annars skulle de säkert skyndat tillbaka till lägret och huggit er också. Naturligtvis ha de, som ni säger, hela tiden suttit och bespejat oss uppifrån trädet och de visste mycket väl, att vi voro en mindre än vanligt. Nu kunde de dock ej tänka på någonting annat än det nya kapet, och därför var det jag och inte en klunga apor, som väckte er på morgonkvisten. — Hemskt hade vi det sedan. Alltsammans är som en ohygglig dröm. Ni kommer väl ihåg det där snåret av spetsiga bamburör nedanför platån, där vi anträffade amerikanens skelett? Det ligger strax nedanför apstaden och det är dit deras fångar hoppa. Om vi såge efter, skulle vi nog finna en hel mängd skelett där. De ha ett slags avrödd paradplats uppe på toppen och det går mycket högtidligt till vid ceremonien. De stackars satarna måste hoppa ned, en och en, och det roliga består i att se efter om de bara slå ihjäl sig eller om de bli spetsade på rören. De förde ut oss för att se på, och hela horden var uppställd på klippkanten. Fyra av indianerna hoppade och rören gingo igenom dem, som strumpstickor genom en smörklimp. Ej underligt, att röten räckte fram mellan revbenen på den där stackars yankeen vi hittade. Det var ohyggligt, men intresmnl var det också. Det låg en viss tjusning i att se dem dyka ned, ehuru vi tänkte, att det blev nog vår tur att taga hoppet nästa gång.

Det blev det dock icke. Sex av indianerna gömde de till i dag — så tyckte jag mig förstå saken — och jag tror, att det var meningen, att vi skulle bli glanspunkterna i föreställningen. Challenger kunde möjligen slippa undan, men Summerlee och jag voro märkta. Deras språk utgöres till mer än hälften av tecken och det var inte svårt att förstå dem. Jag ansåg det därför vara på tiden att göra någonting för vår räddning. Jag hade förut funderat på saken och hade ett och annat klart för mig. Allt vilade på mig, ty Summerlee dugde till ingenting och det var inte stort bättre beställt med Challenger. Den enda gången de träffades, kommo de i gräl för att de icke voro av samma mening angående den vetenskapliga klassifikationen av dessa rödhuvade odjur, som fått oss i sitt våld. Den ene påstod, att det var Javas dryopithecus, den andre att det var pithecanthropus. Ren galenskap, tyckte jag — inte sant? Men, som jag sade, ett och annat som kunde vara till hjälp hade jag fått klart för mig. Det ena var, att dessa djur icke på fria fältet kunde springa så fort som människor. De ha korta, krokiga ben, ser ni, och tunga kroppar. Till och med Challenger kunde vinna några alnar på deras hundra, och ni eller jag skulle förefalla dem som riktiga lunkentussar. Ännu en sak var, att de icke förstodo sig på bössor. Jag tror aldrig de fattade hur den blivit sårad, som jag sköt. Kunde vi bara komma åt våra bössor, var allting möjligt.

Jag bröt därför upp tidigt i morse, gav vår vaktare en spark i ryggen, så att han stupade på näsan, och så satte jag av till lägret. Där fann jag er och bössorna och här äro vi nu.»

»Men professorerna!» utbrast jag helt bestört.

»Jo, se nu skola vi skynda tillbaka och hämta dem. Jag kunde inte taga dem med mig. Challenger satt uppe i trädet och Summerlee hade inte tillräckligt med krafter i behåll. Enda utvägen var att anskaffa bössorna och försöka befria dem. Möjligt är naturligtvis, att de slagit ihjäl dem med detsamma, för att hämnas. Jag tror likväl inte att de skulle vilja röra Challenger, men jag svarar inte för hur det kan gå med Summerlee. Honom ville de nog åt i alla fall — det är jag säker på, så att jag har inte förvärrat saken genom att schappa. Men hedern ålägger oss att skynda tillbaka efter dem och göra vad vi kunna. Bered er därför på det värsta, unge vän, ty det är osäkert hur det går före aftonen.»

Jag har försökt antyda lord Johns ryckiga tal, hans korta, kraftiga meningar och den halvt humoristiska, halvt oförvägna ton, som kännetecknade honom. Men han var född ledare. Då faran sammandrog sig, blev hans sorglöshet större, uttrycken mera kraftiga, de kalla ögonen gnistrade av glödande liv och hans uppvridna mustascher borstade sig morskt och muntert. Hans kärlek till faran, hans livliga uppfattning av det dramatiska i äventyret — så mycket intensivare som den var starkt behärskad — hans åsikt att varje fara i livet är en form av sport, ett vågspel mellan en själv och ödet, med döden som risk, gjorde honom i sådana stunder till en ovärderlig kamrat. Om vi inte hyst fruktan för professorernas öde, hade det för mig varit en sann glädje att med en sådan man inlåta mig på ett sådant förslag. Vi skulle just stiga upp från vårt gömställe, då jag kände ett plötsligt grepp om min arm.

»Vid George!» viskade han. »Här komma de!»

Från platsen där vi lågo sågo vi en brun pelargång med gröna valv, formade av stammar och grenar. I denna gång kommo apmännen gående, De kommo i gåsmarsch med krokiga ben och kutiga ryggar, med händerna ibland vidrörande marken och vändande sina huvud åt höger och vänster under lunken. Deras böjda hållning förminskade deras längd, men nog tror jag de höllo vid pass fem fot, armarna voro långa och bröstet kolossalt. Många av dem buro käppar och togo sig på avstånd ut som en rad mycket lurviga och missbildade människovarelser. Ett ögonblick urskilde jag dem så där tydligt, men så förlorade jag dem åter ur sikte bakom buskarna.

»Inte den här gången», sade lord John, som fattat sin bössa. »Vår bästa utsikt består i att ligga stilla tills de slutat sitt sökande och givit sig av. Då skola vi se till om vi inte kunna komma tillbaka till deras stad och träffa dem på deras ömtåligaste punkt. Låt dem hållas en timme, så marschera vi sedan.»

Vi använde tiden till att öppna en av våra konservburkar och inmundiga vår frukost. Min kamrat hade sedan morgonen förut ej förtärt annat än litet frukt och åt nu som en utsvulten. Till sist anträdde vi, med fickorna proppade med patroner och en bössa i vardera handen, vår undsättningsfärd. Innan vi begåvo oss av, markerade vi med mycken omsorg vårt gömställe bland snåren och dess ställning till Fort Challenger, så att vi i händelse av behov skulle hitta tillbaka dit. Tysta smögo vi fram mellan buskarna till dess vi kommo ända till klippans rand, nära det gamla lägret. Där gjorde vi halt och lord John Roxton bibringade mig några föreställningar om sina planer.

»Så länge vi äro inne bland de tätt växande träden äro de där nöten våra herrar», sade han. »De kunna se oss och vi kunna inte se dem. Men på fria fältet är det annorlunda. Där kunna vi röra oss hastigare än de. Därför måste vi så mycket som möjligt hålla oss på släta marken. På platåns utkant är det färre träd än i dess inre. På den måste vi alltså avancera. Gå långsamt, håll ögonen öppna och bössan i beredskap. Låt framför allt inte taga er till fånga så länge ni har en patron i behåll — kom ihåg, att det är mitt sista råd till er, unge man.»

Då vi kommo fram till klippranden tittade jag ned över den och fick se vår goda gamla svarta Zambo, som satt på en sten och rökte. Jag vet inte vad jag velat ge ut för att ropa an honom och berätta hur vi hade det, men det var alldeles för farligt, ty vi kunde då bli hörda av våra fiender. Skogarna tycktes vimla av apmänniskor, gång på gång hörde vi deras underligt knäppande snatter. Vi gömde oss då alltid i närmaste buskdunge och lågo stilla tills ljudet upphörde. Vårt framryckande försiggick således mycket långsamt och minst två timmar hade väl förgått innan jag på lord Roxtons långsamma rörelser kunde se att vi närmade oss vår bestämmelseort. Han tecknade åt mig att ligga stilla och kröp själv framåt. I nästa minut var han tillbaka med ansiktet skälvande av iver.

»Kom!» sade han. »Skynda er! Jag hoppas till Gud, att vi inte kommit för sent!»

Jag kände hur jag darrade av nervös spänning då jag kröp fram och lade mig bredvid honom, mellan buskarna blickande ut över den plan, som låg där mitt framför oss.

Det var en syn som jag aldrig i livet glömmer. Den var så trolsk, så omöjlig, att jag inte vet hur jag skall kunna beskriva den, ej heller hur jag själv skall kunna tro den, om jag får leva och om några år silter i en soffa på Savage-klubben och blickar ut över Themskajens solida enformighet, Jag vet, att den då skall förefalla mig som en vild mardröm, ett feberyrselns gyckelspel. Jag skall dock beskriva den nu, då jag har den i friskt minne och det åtminstone finns en — jag menar mannen bredvid mig i det fuktiga gräset — som vet att jag inte ljuger.

En stor öppen plan låg framför oss — några hundra alnar i genomsnitt — och grön torv och låga ormbunkar täckte den ända ut till klippranden. Runt planen stod en halvcirkel av träd med av lövverk flätade kojor, byggda uppöver varandra bland grenarna. Om man tänker sig en råkkoloni, där varje bo är ett litet hus, får man ett begrepp om saken. Ingångarna till dessa kojor så väl som trädens grenar myllrade av apfolk, vilka jag att döma av storleken tog för hordens honor och ungar. De bildade tavlans bakgrund och alla betraktade de med livligt intresse samma scen som fascinerade och förbryllade oss.

På planen och nära klippans rand hade samlat sig en till några hundratal uppgående massa av dessa lurviga, rödhåriga figurer. Många av dem voro ofantligt stora och alla hiskliga att skåda. En viss disciplin rådde bland dem, ty ingen gjorde något försök att bryta den linje som formats. Framför dem stod en liten klunga indianer, små slätskinnade röda karlar, vilkas hud glänste som polerad koppar i det starka solskenet. En lång, mager vit man stod bredvid dem med böjt huvud och korslagda armar, och hela hans hållning vittnade om fasa och förtvivlan. Man kunde inte misstaga sig på professor Summerlees knotiga gestalt.

Framför och kring denna bedrövliga grupp av fångar syntes åtskilliga apmän, som bevakade dem noga, så att det var dem omöjligt att undkomma. Men skarpt avskilda från alla de andra och nära klippkanten stodo två figurer, så sällsamma och under andra förhållanden så löjliga, att de helt och hållet lade beslag på min uppmärksamhet. Den ene var vår kamrat professor Challenger. Vad som fanns kvar av hans rock hängde ännu i trasor över axlarna på honom, men hans skjorta var alldeles bortsliten och hans stora skägg blandade sig med det svarta lurvet på hans väldiga bröst. Hatten hade han tappat och håret, som vuxit under våra vandringar, flög i vild oordning kring hans huvud. Ett enda dygn tycktes ha förvandlat honom från den moderna civilisationens högsta produkt till Sydamerikas mest prononcerade vilde. Bredvid honom stod hans herre, apmännens konung. Han var, som lord John sagt, i allt en avbild av vår professor, blott med den skillnaden, att färgläggningen här var röd i stället för svart. Samma korta, breda figur, samma tunga axlar, samma framåthängande fall på armarna, samma yviga skägg, som böljade ned över bröstet. Den enda betydande skillnaden var över ögonbrynen, där apmannens sluttande panna och låga, böjda huvudskål framträdde i stark kontrast till européns breda panna och magnifika kranium. För övrigt var kungen i alla avseenden den löjligaste parodi på professorn.

Allt detta, som det tagit så lång tid att beskriva, fick jag klart för mig på några sekunder. Men vi hade då helt annat att tänka på, ty ett livligt drama var under uppspelning. Två av apmännen hade gripit tag i en av indianerna i gruppen och släpade fram honom till branten. Kungen lyfte handen till signal. De fattade den olycklige om hand och ben och svängde honom tre gånger fram och tillbaka med oerhörd våldsamhet. Med en förfärlig svikt slungade de därpå den stackars uslingen ned i bråddjupet. De slungade honom med en sådan fart att han beskrev en kurva i luften innan han började falla. Då han försvann ur synhåll, störtade hela sällskapet utom vakterna fram till randen av bråddjupet och det uppstod en lång tystnad, till sist bruten av ett tjut av vild förtjusning. De sprungo omkring och svängde sina långa, ludna armar i luften, vrålande av hänförelse. Därefter drogo de sig tillbaka från randen, ställde åter upp sig på linje och väntade på nästa offer.

Denna gång gällde det Summerlee. Två av hans vaktare grepo honom om handlederna och drogo med grymt våld fram honom till platåns ytterkant. Hans skrangliga figur och långa ben flaxade och stretade emot likt en kyckling, som drages ur buren. Challenger hade vänt sig till kungen och vred sina händer ursinnigt. Han tiggde, bad, anropade honom om kamratens liv. Apmannen knuffade barskt undan honom och skakade på huvudet. Det var den sista medvetna rörelse han gjorde här i världen. Lord Johns bössa smällde till, och kungen sjönk till marken som en röd, krälande massa.

»Skjut in i högen, skjut, min gosse, skjut!» ropade min följeslagare.

Det finns underliga röda djup i den alldagligaste människas själ. Av naturen är jag ömsint och ofta ha mina ögon fuktats, då jag hört en sårad hund skrika. Men nu greps jag av lystnad efter blod. Jag hade sprungit upp och avfyrade först det ena magasinet och så det andra, öppnade bakstycket på böskan för att ladda om, knäppte åter till det och tjöt och skrek av ren mordlystnad då jag var i farten. Vi ställde till en hisklig förödelse med våra fyra bössor. Båda vakterna som fasthållit Summerlee hade fallit och själv vacklade han omkring som en drucken, i sin förvåning ur stånd att fatta, att han åter var fri. De täta massorna av apmän sprungo av och an, undrande varifrån denna förödande storm kom och vad den kunde betyda. De vaggade hit och dit, gestikulerade, skreko och stupade omkull över de fallna. Drivna av en plötslig ingivelse rusade de därefter i en tjutande skock till träden att söka skydd, lämnande marken efter dem beströdd med fallna kamrater. Fångarna stodo för tillfället ensamma mitt på planen.

Challengers snabbtänkta hjärna hade rätt uppfattat situationen. Han tog den förvirrade Summerlee i armen och båda sprungo de nu emot oss. Två av vakterna lunkade efter, men föllo för lord Johns kulor. Vi skyndade att möta våra vänner och tryckte var sin laddade bössa i deras händer. Men det var slut med Summerlees krafter. Han kunde knappt stappla framåt. Apmännen började redan hämta sig från sin panik. De kommo ut ur snåren och hotade att avstänga vår reträtt. Challenger och jag drogo Summerlee med oss, stödde honom en på vardera sidan, under det att lord John betäckte återtåget, skjutande gång på gång då de ilskna huvudena brummade åt oss genom buskarna. Något över en engelsk mil hade vi de snattrande odjuren hack i häl efter oss. Men så slappade förföljelsen av, ty man började känna vår makt och ville inte längre utsätta sig för den träffsäkra bössan. Då vi till sist uppnått vårt läger, sågo vi oss om och funno, att vi voro ensamma.

Så tyckte vi — men vi misstogo oss. Knappt hade vi stängt vår törnbuskgrind och tryckt varandras händer samt flämtande kastat oss till marken vid källan, så fingo vi höra ett traskande av fötter och strax därefter en sakta kvidan utanför ingången. Lord John rusade fram med bössan i handen och öppnade grinden. Där lågo de fyra små kvarlevande indianerna, darrande av fruktan för oss och likväl anropande oss om beskydd. Med en uttrycksfull handrörelse pekade en av dem åt de kringliggande skogarna och antydde, att de voro fulla av fara. Därefter störtade han fram till lord John Roxton, slog sina armar om hans ben och lutade ansiktet mot dem.

»Vid George», utbrast vår pär och drog sig helt förvirrad i mustascherna, »vad tusan skola vi göra med de här människorna. Stig upp, min gubbe lilla, och gnid inte ansiktet mot mina stövlar.»

Summerlee satt nu och stoppade litet tobak i sin gamla törnträspipa.

»Vi få lov att föra dem i säkerhet», sade han. »Ni ha dragit oss andra ur dödens käftar. På min heder, det var inte illa gjort!»

»Alldeles utmärkt!» sade Challenger. »Alldeles utmärkt! Det är inte bara vi själva i egenskap av individer, det är den europeiska vetenskapen i sin helhet, som är er tack skyldig för vad ni gjort. Jag tvekar inte att säga, att professor Summerlees och min bortgång skulle ha efterlämnat ett stort tomrum i den moderna zoologiens historia. Er unge vän och ni själv ha utfört en utomordentlig handling.»

Han såg på oss med ansiktet strålande av det kända faderliga leendet, men nog skulle den europeiska vetenskapen blivit litet häpen, om den fått se sin utvalde gunstling, framtidens hopp, med hans rufsiga hår, hans bara bröst och hans trasiga kläder. En stor bleckburk hade han mellan knäna och ett stort stycke kallt australiskt fårkött höll han mellan fingrarna. Indianen tittade upp på honom, men skrek till, hukade sig djupt ned och höll sig fast vid lord Johns ben.

»Bliv inte rädd, min gosse», sade pären och klappade det toviga huvudet framför honom. »Han törs inte se på er, Challenger, och, vid George, det är verkligen inte underligt. Se så, min stackars vän, han är människa han som vi andra.»

»Min bästa sir!» utbrast professorn.

»Det är ju tur för er, Challenger, att ni är litet olik andra. Hade ni inte varit så lik kungen, så —»

»På min ära, lord Roxton, ni tar er väl stora friheter.»

»Men det är sanning.»

»Jag anhåller, sir, att ni övergår till ett annat ämne. Era anmärkningar höra inte hit och äro obegripliga. Frågan som ligger för oss är: Vad skola vi göra med dessa indianer? Det riktiga vore ju att eskortera dem till deras hem, om vi visste var deras hem vore.»

»Det är lätt sagt», inföll jag. »De bo i grottorna på andra sidan om Centralsjön.»

»Vår unge vän här vet var de bo. Det är visst ett gott stycke härifrån.»

»Fulla tjugo mil», sade jag.

Summerlee uppgav ett klagorop.

»Jag åtminstone orkar inte gå dit. Jag tycker, att jag än hör de där odjuren tjuta efter oss.»

Då han sade detta, nådde oss verkligen långt bort från skogens mörka gömslen apmännens snattrande skrän. Indianerna började åter sakta kvida av fruktan.

»Vi måste begiva oss av och det raskt ändå!» sade lord John Roxton. »Ni, unge vän, skall vara snäll och hjälpa Summerlee. Indianerna få bära förråden. Se så, kom nu, innan de kunna se oss.»

Inom mindre än en halvtimme hade vi hunnit till vårt gömställe i snåren och krupit in där. Hela dagen hörde vi apmännens ilskna rop från den sida där vårt läger låg, men ingen av dem kom åt vårt håll och de trötta flyktingarna, så väl de röda som de vita, njöto av en lång, djup sömn. Själv slumrade jag ganska gott på aftonen, då någon ryckte mig i armen och jag fick se Challenger knäböja bredvid mig.

»Ni för ju dagbok över vad som händer och ni har ju i sinnet att framdeles ge ut den, mr Malone?» sade han med mycket allvar.

»Jag är uteslutande med i egenskap av reporter för en tidning», svarade jag.

»Alldeles det, ja. Ni hörde kanske några mycket misslyckade anmärkningar av lord John Roxton, som tycktes innebära, att det fanns någon — någon slags likhet —»

»Ja, det hörde jag.»

»Jag behöver inte säga, att om något sådant kom till offentligheten — om det skulle förekomma något skämt i den vägen då ni berättar vad som hänt, så upptar jag det mycket illa.»

»Jag ämnar hålla mig strängt till sanningen.»

»Lord Johns anmärkningar äro ibland ytterst fantastiska och han är i stånd att giva de allra orimligaste skäl för den vördnad de lägst stående raser alltid ägna värdigheten och karaktären. Ni förstår vad jag menar?»

»Fullkomligt.»

»Jng överlämnar saken åt er grannlagenhet.» Efter en lång paus tillade han: »Den där kungen var verkligen en ytterst distingerad företeelse — en synnerligt vacker och intelligent person. Tyckte ni inte det?»

»En högst egendomlig företeelse», sade jag.

Och med lättat sinne överlämnade sig professorn åter åt sömnen.