En försvunnen värld/Kapitel 12

←  För en gång var det jag som var hjälten

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Det var hemskt i skogen

En syn som jag aldrig skall glömma  →

TOLFTE KAPITLET.
»DET VAR HEMSKT I SKOGEN.»

JAG HAR redan sagt — eller kanske har jag inte sagt det, ty minnet spelar mig ofta spratt nu för tiden — att jag kände mig ofantligt stolt då tre sådana män som mina kamrater tackade mig för att jag räddat eller åtminstone förbättrat situationen. Såsom varande den yngsta i sällskapet, inte bara till åren utan i erfarenhet, karaktär, kunskaper och allt som gör en till man, hade jag från början ställts i skuggan. Men nu kom jag till min rätt. O, vad det kändes härligt! »Högmod går före fall», heter det och det skulle jag få erfara. Den där känslan av självbelåtenhet, det där ökade måttet av självtillit skulle samma natt leda mig till den hemskaste erfarenhet, som slutade med en chock, som gör mig sjuk bara jag tänker på den.

Så här gick det till. Jag var i ett så upprört tillstånd efter äventyret i trädet, att det föreföll mig omöjligt att sova. Summerlee höll vakt och satt ihopkrupen framför en liten lägereld. Underlig och kantig såg han ut, med bössan över knäna och bockskägget vaggande var gång huvudet nickade till. Lord Roxton låg tyst, insvept i sin sydamerikanska poncho,^[1] under det att Challenger snarkade så att det gav genljud i skogen. Fullmånen sken så klart och luften var frisk och kall. Vilken natt för en promenad! Och så kom tanken: »Varför inte?» Tänk om jag helt sakta smög mig bort, tänk om jag letade mig fram till Centralsjön, tänk om jag kom tillbaka före frukosten med en redogörelse för platsen — skulle jag inte i så fall komma att anses som en ändå värdigare ledamot av expeditionen? Om Summerlee sedan avgick med seger och någon utväg att komma från platsen bleve funnen, skulle vi återvända till London med kännedom i första hand om platåns centralmysterium, dit jag vore den ende i världen som trängt fram. Jag tänkte på Gladys och hennes »hjältedåd omgiva oss». Jag tyckte mig höra hennes röst då hon sade det. Jag tänkte också på mr Mc Ardle. Vilka trespaltsartiklar för tidningen! Vilken grundval för en karriär! Korrespondensplatsen under det nästa stora kriget torde stå inom mitt räckhåll. Jag fick tag i en bössa — fickorna hade jag fulla med patroner — och efter att ha skjutit undan törnbuskarna vid ingången till vår zeriba, gled jag hastigt ut. Jag kastade en sista blick på den medvetslöse Summerlee, den odugligaste av vakter, som alltjämt satt och nickade som en kinesisk porslinsdocka vid den slocknande elden.

Jag hade inte gått hundra alnar, förrän jag djupt ångrade mitt förhastade beslut. Måhända har jag i denna krönika någon gång nämnt, att jag har för stark inbillning att vara verkligt modig, men att jag hyser en överväldigande fruktan för att synas rädd. Och det var den känslan, som nu drev mig framåt. Jag kunde helt enkelt inte slinka tillbaka utan att ha verkställt något. Även om mina kamrater icke saknat mig och aldrig finge veta någonting om min svaghet, skulle dock alltid en outhärdlig blygsel över min feghet dröja kvar i min själ. Och likväl ryste jag för det läge vari jag befann mig och skulle i den stunden ha givit allt vad jag ägde för att med heder kunna draga mig ur spelet.

Det var så hemskt i skogen. Träden stodo så tätt och lövverket bredde ut sig så vitt, att jag ej kunde se mera av månskenet än att de högsta grenarna här och där bildade ett invecklat filigramsarbete mot den stjärnbeströdda himlen. Då ögonen hunnit något vänja sig vid mörkret, märktes det, att det var mer och mindre svart bland träden — att några av dem dunkelt kunde urskiljas under det att mellan dem syntes kolsvarta, skuggade fläckar, lika ingångar till grottor, som jag med fasa ryggade tillbaka för då jag passerade dem. Jag tänkte på den torterade Iguanodonens förtvivlade tjut — det förfärliga skriket, som ekat genom skogarna. Jag tänkte också på den skymt jag vid skenet av lord Roxtons bloss uppfångat av det där uppsvällda, vårtiga, bloddräglande trynet. Och nu befann jag mig på det djurets jaktmark. När som helst kunde det störta fram ur skuggan och kasta sig över mig — detta namnlösa, förskräckliga vidunder. Jag stannade, tog upp en patron ur fickan och ämnade ladda mitt skjutvapen. Men nu klack det till i mig. I hastigheten hade jag fått tag i hagelbössan i stället för studsaren.

Åter erfor jag den där impulsen att vända om. Här hade jag ju ett alldeles förträffligt skäl för att jag misslyckats — ett skäl som för mig i ingens tanke kunde vara nedsättande. Men min stolthet reste sig mot själva ordet »misslyckas». Jag kunde inte, fick inte göra det. Min studsare hade antagligen varit lika gagnlös som hagelbössan i de faror jag möjligen gick till mötes. Om jag återvände till lägret för att byta om vapen, var det föga troligt att jag skulle komma och gå utan att bli sedd. Och om jag blev sedd, skulle det komma till förklaringar och jag blev ej längre ensam om mitt försök. Efter någon tvekan morskade jag upp mig igen och fortsatte att gå framåt med min obrukbara bössa under armen.

Skogens mörker hade verkat oro, men än värre var den vita, stilla ljusflod från månen, som föll över iguanodonernas öppna glad. Gömd bland buskarna blickade jag ut över platsen. Ej ett enda av de stora odjuren syntes till. Det är möjligt, att det sorgliga öde, som drabbat ett av dem, drivit de övriga från deras betesfält. I den dimmiga, silverskimrande natten såg jag ej ett spår av en levande varelse. Jag tog därför mod till mig och skyndade över det lilla fältet. I djungeln på andra sidan därom anträffade jag åter bäcken, som var mitt ledband. Den var en munter följeslagare, klunkande och porlande i sitt lopp, alldeles som den kära gamla forellbäcken i hemtrakten, där jag som gosse roat mig med att meta om kvällarna. Om jag bara följde den, måste jag komma till sjön, och följde jag den i motsatt riktning, måste jag komma till lägret. Ofta nödgades jag lämna den ur sikte på grund av den snärjande småskogen, men jag var alltid inom hörhåll för dess sorl och plask.

Allteftersom man kom utför sluttningen förtunnades skogen, och buskar, här och där blandade med några höga träd, intogo dess plats. Jag kunde därför skynda framåt och se utan att själv bli sedd. Jag passerade tätt intill pterodaktylernas träsk just i detsamma prasslade det till av flaxande vingar och ett av dessa stora djur, som höllo minst tjugo fot mellan vingspetsarna, höjde sig från någon punkt i närheten och svävade upp i luften. Då det i sin flykt skymde månen, föll månskenet genom de hinnartade vingarna och djuret tecknade sig som ett flygande skelett mot den vita, tropiska strålglansen. Jag kröp ihop mellan buskarna, ty av erfarenhet visste jag, utt den där figuren genom ett enda anskri kunde samla hundra av sina avskyvärda likar kring öronen på mig. Först sedan den åter slagit sig till ro, vågade jag smygande fortsätta min färd.

Natten hade varit utomordentligt tyst, men då jag nu skred framåt, nåddes mina öron av ett dovt, mullrande ljud, ett ihållande mummel, som kom emot mig. Det blev allt högre och högre ju längre jag gick och till sist var det mig helt nära. Då jag stod stilla var ljudet jämnt och uthålligt, som hade dess upphov varit stillastående. Det lät som en kokande kittel eller bubblandet i en stor gryta. Snart nådde jag dess källa, ty mitt uti en liten glänta fick jag se en sjö eller rättare sagt en damm, ty den var inte större än bassängen kring vattenkonsten på Trafalgar Square. Ett svart, beckliknande ämne, vars yta höjde och sänkte sig i stora bubblor av sprängande gas utgjorde dammens innehåll. Luften uppöver den skälvde av hetta och den omgivande marken var så het, att jag knappt kunde vidröra den med handen. Det var alldeles tydligt, att det stora vulkaniska utbrott, som för så många år sedan höjt den sällsamma platån, icke än helt uttömt sin kraft. Svärtade stenar och lavahögar hade jag redan sett litet varstädes sticka fram ur den yppiga vegetation som draperade dem, men denna asfaltdamm i djungeln var det första tecken vi fått till verkligen befintlig verksamhet på den gamla kraterns sluttningar. Jag hade inte tid att närmare undersöka den, ty jag måste skynda mig, om jag på morgonen skulle vara tillbaka i lägret.

Det var en ruskig vandring, som skall förfölja mig så länge jag har minnet i behåll. I de stora, månbelysta gladen smög jag mig fram bland skuggorna utefter kanterna. I djungeln nästan kröp jag fram och stannade med klappande hjärta så ofta jag hörde braket av brutna grenar, då något vilt djur drog mig förbi. Alltemellanåt reste sig ett ögonblick ofantliga skuggor, men så voro de åter borta — stora, tysta skuggor, som tycktes gå på sammetslena tassar. Hur ofta stannade jag inte i avsikt att vända om, och likväl besegrade varenda gång stoltheten min fruktan och drev mig vidare, till ernående av mitt mål.

Till sist — mitt ur sade mig att klockan var ett på natten — såg jag vatten glänsa mellan djungelns buskar och tio minuter därefter var jag nere i vassen vid Centralsjöns strand. Jag var mycket törstig, så att jag lade mig ned och drack i långa drag av det friska, klara vattnet. En bred av många fötter tilltrampad stig ledde till den plats där jag befann mig, så att detta var nog ett av djurens vattningsställen. Helt nära vattenbrynet låg ett stort fristående lavablock. Jag klättrade upp på det och, liggande på dess topp, hade jag en förträfflig utsikt åt alla håll.

Det första jag såg uppfyllde mig med förvåning. Då jag beskrev utsikten från toppen på det stora trädet sade jag, att jag vid foten av de motliggande klipporna sett en rad mörka fläckar, som jag tänkt mig som ingångar till grottor. Då jag nu blickade uppåt samma klippor såg jag runda ljusskivor överallt, rödaktiga, klart tecknade rundlar, som liknade kanongluggarna på ett linjeskepp, sedda i mörker. Först trodde jag, att det var lavaglöden från någon vulkanisk rörelse, men det var ju omöjligt. Om några vulkaniska krafter voro i rörelse, måste det vara nere på djupet, icke där uppe bland klippblocken. Vad annat kunde det då vara? Underbart — men så var det nog! Dessa röda fläckar måste vara reflexer av eldar inne i grottorna — eldar, tända av människohänder. Det fanns således människovarelser på denna platå. Vilken upptäckt hade jag ej gjort! Hur lyckad var ej min expedition! Nu hade vi verkligen nyheter att föra med oss tillbaka till London!

Länge låg jag och betraktade de där röda, dallrande ljusfläckarna. De voro väl på tio mils avstånd från mig, men till och med på detta långa håll kunde man se hur de ibland glänste till och ibland förmörkades då någon gick förbi dem. Vad hade jag icke velat giva för att vara i stånd att krypa upp till dem, titta in och till mina kamrater föra med mig någon liten beskrivning på ulseendet och beskaffenheten av den ras, som bodde på ett så underligt ställe! Det var dock för tillfället alldeles omöjligt, men inte kunde vi väl lämna platån utan att ha förskaffat oss någon verklig kännedom om denna sak.

Sjön Gladys — min egen sjö — låg som en spegel framför mig och månens reflexbild lyste klart i dess medelpunkt. Sjön var ganska grund, ty på många ställen såg jag låga sandbankar sticka upp över vattnet, Överallt på den stilla ytan kunde jag se tecken till liv, ibland bara ringar och krusningar i vattnet, ibland glansen av en stor silverfjällig fisk i luften och ibland den böjda, skifferfärgade ryggen på något simmande vidunder. En gång såg jag på en gul sandbank någonting liknande en väldig svan med klumpig kropp och lång, böjlig hals, som traskade omkring invid vattnet. Bäst det var plumsade den i och en liten stund såg jag den böjda halsen med det spetsiga huvudet glida över vattnet. Och så dök den ned och försvann.

Men snart drogs min uppmärksamhet från dessa fjärrliggande företeelser till vad som passerade strax nedanför mig. Två djur, som sågo ut som stora armadiller, hade kommit ned till vattningsstället och hukat sig ned vid vattenbrynet. Deras långa, rörliga tungor slängdes ut och drogos in som röda band, under det att de drucko. En väldig hjort med greniga horn, ett stolt djur som förde sig som en kung, kom ut med sin hind och två kalvar, och de drucko alla bredvid armadillerna. Intet liknande högdjur existerar på någon annan del av jorden, ty de älgar, jag sett, hade knappt räckt honom till bringan. Bäst det var lät han höra en varnande frustning och försvann med de sina i vassen, under det att armadillerna eller bältdjuren också skuttade i väg för att söka skydd. Ett nytt, högst anskrämligt djur kom gående utför stigen.

Först undrade jag var det var jag sett den där otympliga varelsen, denna böjda rygg med sina trekantiga spetsar, detta underliga, fågelaktiga huvud, som hölls nära intill marken. Men så kom jag ihåg det. Det var ju stegosaurien — just precis densamma som Maple White ritat av i sin skissbok och som varit det första föremålet som ådragit sig Challengers uppmärksamhet. Där var han — möjligen alldeles samma exemplar som den amerikanske artisten anträffat. Marken skakade under hans ofantliga tyngd och då han klunkade i sig vattnet, genljöd det i den tysta natten. I fem minuter var han så nära mitt lavablock, att jag genom att sträcka ut handen kunnat vidröra de avskyvärda, vaggande trekanterna på hans rygg. Men så lunkade han bort och förlorade sig bland stenblocken.

Då jag såg på mitt ur, upptäckte jag, att klockan var halv tre och att det följaktligen var på tiden att jag anträdde min återfärd. Det förelåg icke någon svårighet med avseende på riktningen av min kosa, ty hela tiden hade jag lagat så att jag haft den lilla bäcken till vänster om mig och den mynnade ut i Centralsjön på ett stenkasts avstånd från den väldiga sten jag låg på. Jag begav mig därför vid bästa lynne å stad, ty jag ansåg, att jag utfört ett gott arbete och hade med mig hem en ganska vacker kontingent av nyheter till mina kamrater! Det förnämsta var naturligtvis underrättelsen om de av eld upplysta grottorna och vissheten om att de beboddes av några troglodyter. Men jämte detta kunde jag av erfarenhet yttra mig om Centralsjön. Jag kunde intyga, att den var full av underliga djur och jag hade sett åtskilliga former av urtida lantdjur, som vi icke förr råkat på. Under det jag vandrade framåt tänkte jag, att det inte fanns många människor i världen, som tillbringat en underligare natt eller under dess lopp i högre grad ökat summan av mänskligt vetande.

Jag stretade uppför sluttningen och hade väl hunnit ungefär halvvägs hem, då mina tankar återfördes till min egen ställning av ett underligt buller bakom mig. Det var någonting mitt emellan en snarkning och en brumning, någonting dämpat, djupt och oerhört hotande. För visso fanns det något besynnerligt djur i närheten, men som jag inte såg till någonting, påskyndade jag blott mina steg. Jag hade väl i detta tempo hunnit en halv eng. mil, då ljudet plötsligt upprepades, alltjämt bakom mig, men högre och mera hotande än förut. Hjärtat upphörde att slå, då den tanken flög igenom mitt huvud, att vad det än var för ett djur, satte det säkert efter mig. Skinnet knottrade sig på mig och håret reste sig. Att dessa vidunder skulle slita varandra i stycken ingick ju som del i kampen för tillvaron, men att de skulle vända sig mot nutidsmänniskan, att de avsiktligt skulle uppspåra och förfölja naturens herre var en häpnadsväckande och skräckinjagande tanke. Jag erinrade mig den bloddrypande fysionomi vi sett vid skenet av lord Roxtons bloss och den föresvävade mig som en hemsk uppenbarelse från den nedersta kretsen i Dantes helvete. Med darrande knän och utstående ögon stod jag och stirrade på den månbelysta stig som låg bakom mig. Allt var så stilla som i ett landskap i drömmen. Silverskimrande glad och buskarnas svarta skuggor var allt vad jag kunde se. Men ur tystnaden ljöd nu åter påträngande och hotfullt, högre och starkare än förut, det där gurglande, kraxande lätet. Det rådde inte längre något tvivel om att djuret uppspårat mig och med var minut kom mig närmare.

Jag stod där som lamslagen och fortfor att blicka tillbaka på den mark jag nyss genomvandrat. Då flick jag helt plötsligt se det. Det rörde sig bland buskarna på andra sidan om den plan jag nyss kommil över. En stor, mörk skugga skilde sig från bakgrunden och hoppade fram i det klara månljuset. Jag säger med flit »hoppade», ty djuret rörde sig som en känguru, sprang i upprätt ställning framåt på de kraftiga bakbenen under det att frambenen höllos höjda inåt. Det var av ofantlig storlek och styrka, likt en upprättstående elefant, men trots omfånget voro dess rörelser utomordentligt snabba. Först då jag såg dess skapnad, hoppades jag att det var en ofarlig iguanodon, men okunnig som jag var, förstod jag likväl snart, att det var ett helt annat djur. I stället för den stora, tretåade lövätarens fromma hjortformiga huvud, hade detta djur ett brett, platt, paddlikt ansikte, likt det som skrämt oss i lägret. Dess vilda läte och den förfärliga energi det utvecklade i förföljandet förvissade mig om att det var en av dessa stora köttätande dinosaurier, de förfärligaste bestar som någonsin trampat denna jord. Då det väldiga djuret förflyttade sig, föll det ned på framtassarna och förde nosen till marken ungefär för var tjugonde aln. Det vädrade efter mitt spår. Ibland misstog det sig ett ögonblick, men så rättade det sig och satte med fart av framåt den stig jag valt.

Än i denna stund pärla svettdroppar fram i pannan då jag tänker på den hemska företeelsen. Vad var att göra? Den gagnlösa hagelbössan höll jag i handen. Vad hjälp kunde jag få av den? Förtvivlad såg jag mig om efter något klippblock eller någon sten, men jag befann mig i en buskig snårskog, där ett och annat litet svagt ungträd var det högsta jag såg, under det att jag visste att min förföljare kunde bryta ned ett träd av vanlig storlek som om det varit ett vasstrå. Min enda möjlighet att undkomma låg i att fly. Jag kunde inte röra mig obehindrat på den skrovliga, ojämna marken, men då jag misströstande såg mig omkring, upptäckte jag en starkt markerad, hårt tilltrampad väg, som på tvären skar den stig jag slagit in på. Vi hade under våra expeditioner sett åtskilliga av dessa de vilda djurens färdvägar. Följde jag nu denna, skulle jag kanske kunna reda mig, ty jag var en riktig snabblöpare och i bästa kondition. Kastande ifrån mig min gagnlösa bössa, sprang jag nu en halv mil med en av mig dittills icke uppnådd fart. Det värkte i benen på mig och bröstet hävde sig, jag tyckte halsen ville sprängas av brist på luft, men eftersatt av det där odjuret sprang och sprang jag allt vidare. Till sist stannade jag, nästan ur stånd att röra mig. I början tänkte jag, att jag nu undkommit faran. Vägen låg tyst bakom mig. Men så krasade det och slet i buskarna, jag hörde tassandet av jättelika fötter, flåsandet av vidundrets lungor och åter hade jag odjuret i närheten. Det var hack i häl efter mig. Jag var förlorad.

En sådan galning jag var, som så länge dröjt att fly. Dittills hade han följt spåret, ledd av sitt väderkorn, och det hade inte kunnat gå så fort. Men då jag denna gången skulle ge mig av, hade han verkligen sett mig och nu leddes han av sin syn, ty den tilltrampade vägen visade honom min stig. Då han vänt om kröken, skyndade han framåt i långa skult. Månen lyste på hans stora utstående ögon, på de ofantliga tandraderna i hans öppna gap och på klorna, som glänste på de kraftiga framtassarna. Med ett anskri av fasa vände jag mig om och rusade i vild fart framåt. Bakom mig löjd odjurets tunga, flämtande andedräkt allt högre och högre. Jag tyckte den förfärlige var mig inpå livet. I varje ögonblick väntade jag, att han skulle hugga mig i ryggen. Men så brakade det till, jag föll och föll och allt blev mörker och tystnad.

Då jag vaknade ur mitt medvetslösa tillstånd — som väl ej kunnat räcka mer än några minuter — kände jag en avskyvärd och genomträngande stank. Jag räckte ut handen i mörkret och fick tag i någonting som kändes som ett stort köttstycke, under det att min andra hand slöt sig om en ofantlig benknota. Uppöver mig såg jag en rund fläck av den stjärnljusa himlen, vilket vittnade om att jag låg på bottnen av en djup grop. Långsamt reste jag mig upp och kände efter hur jag hade det. Jag var öm och stel i hela kroppen, men det fanns icke en lem som var förlamad, icke en led som ej kunde böja sig. Då omständigheterna vid mitt fall trädde fram för min förvirrade hjärna, blickade jag helt förskräckt uppåt, väntande att få se det rysliga huvudet teckna sig mot det bleka blå, Men odjuret syntes icke till och något ljud nådde mig icke däruppifrån. Jag började att helt sakta gå omkring, kännande mig för åt alla håll för att undersöka beskaffenheten av den plats dit jag på ett så lämpligt sätt störtat ned.

Det var, som jag sagt, en grop med skarpt sluttande sidor och en jämn botten, som höll omkring tjugo fot i genomskärning. Denna botten var beströdd med stora köttstycken, de flesta på förruttningens sista stadium. Atmosfären var förgiftad och vedervärdig. Sedan jag klivit omkring och snavat på dessa förmultnade kvarlevor, stötte jag emot någonting hårt och upptäckte, att en stor stolpe var fast nedslagen i gropens mitt. Den var så hög, att jag inte med handen kunde nå dess topp och den tycktes vara insmord med flott.

Plötsligt erinrade jag mig att jag hade en liten ask med vaxstickor i fickan. Jag drog eld på en sådan och kunde nu bilda mig ett begrepp om stället, dit jag fallit ned. Det rådde intet tvivel om dess beskaffenhet. Det var en fallgrop gjord av människohand. Stolpen eller pålen i mitten var omkring nio fot lång och försedd med udd samt svart av det torkade blodet på de djur, som blivit spetsade på den. De spridda kvarlevorna voro stycken av offren, som skurits bort för att klara pålen för dem som härnäst skulle tumla ned i gropen. Jag kom ihåg att Challenger sagt, att människor icke kunnat fortleva på platån, enär det varit dem omöjligt att med sina klena vapen försvara sig mot de vidunder, som här ströko kring. Men nu var det ganska klart hur de det kunnat. I sina med små mynningar försedda grottor hade infödingarna, hur beskaffade de nu voro, tillflyktsorter dit de väldiga saurierna icke kunde intränga, under det att dessa infödingar med sina utvecklade hjärnor kunde inrätta fällor eller med grenar täcka fallgropar på de starkt markerade djurstigarna och på så sätt döda djuren, trots dessas styrka och vighet. Människan var och förblev dock naturens herre.

För en vig man var det inte svårt att klättra uppför den sluttande väggen, men jag tvekade länge innn jag vågade mig inom räckhåll för den förskräckliga best, som varit så nära att förgöra mig. Hur kunde jag vara säker på att han inte låg på lur däruppe bland buskarna och avvaktade min återkomst? Jag fattade dock mod, då jag erinrade mig ett samtal mellan Challenger och Summerlee angående de stora sauriernas vanor. Båda voro eniga om att dessa vidunder saknade hjärna, att förståndet icke funnit något utrymme i det lilla kraniets kaviteter och att de, om de försvunnit ur världen, gjort detta på grund av deras egen dumhet, som gjort det för dem omöjligt att foga sig efter växlande villkor.

Om djuret nu legat på lur och väntat på mig skulle detta bevisat, att det insett vad som hänt mig och detta i sin ordning vittna om förmåga att sammanställa orsak och verkan. Då var det mycket troligare, att ett djur utan hjärna, som handlade efter en svävande rovlystnadsinstinkt, skulle uppgiva jakten sedan jag försvunnit och efter en stunds häpen väntan begiva sig av på spaning efter något annat rov. Jag klättrade upp till gropens rand och såg mig omkring. Stjärnorna bleknade, himlen blev allt ljusare och den svala morgonvinden blåste så skönt mot mitt ansikte. Min fiende syntes icke till och hördes icke av. Långsamt steg jag ur gropen och satte mig en stund på marken, färdig att hoppa ned i mitt gömställe, om någon fara visade sig. Lugnad av den fullständiga tystnaden och den växande dagern, fattade jag mod och smög mig tillbaka till den väg jag lämnat. Då jag gått ett stycke, hittade jag min bössa och kom strax därefter till bäcken, som tjänade mig till vägvisare. Många rädda blickar kastade jag tillbaka under det att jag drog hemåt.

Men plötsligt blev jag påmind om mina kamrater, som jag lämnat. I den klara, tysta morgonluften ljöd fjärranifrån knallen av ett enda bösskott. Jag stannade och lyssnade, men intet mer hördes av. Först blev jag orolig och undrade, om de råkat ut för någon fara. Men så trodde jag mig finna en enklare och mera naturlig förklaring på saken. Det var nu full dager. Utan tvivel hade de märkt, att jag ej fanns i lägret, trott att jag gått vilse i skogarna och skjutit för att jag skulle hitta hem. Det är sant, att vi kommit överens om att icke skjuta, men om de trott mig i fara, skulle de icke tvekat att göra det. Nu måste jag skynda mig så mycket som möjligt för att lugna dem.

Jag var matt och uttröttad och kunde därför inte gå så fort som jag önskat, men till sist kom jag till kända trakter. Till vänster om mig hade jag pterodaktylernas träsk, framför mig låg iguanodonernas glad. Nu befann jag mig i det sista skogsbälte som skilde mig från Fort Challenger. För att skingra kamraternas farhågor höjde jag rösten till ett muntert rop. Men intet svar hälsade mig. Mitt mod sjönk inför denna olycksbådande tystnad. Jag började springa. Lägret låg där framför mig, alldeles sådant som jag lämnat det, men ingången stod öppen. Jag rusade in. I den kalla morgondagern möttes jag av en förfärlig syn. Alla våra effekter voro i vild oordning kringkastade på marken. Mina kamrater hade försvunnit och bredvid eldens slocknande glöd var gräset rödfärgat av en avskyvärd blodpöl.

Jag blev så förfärad av denna oväntade syn att jag måtte ha förlorat sansen på en stund. Jag har ett vagt drömlikt minne av att jag rusade omkring i skogen kring det tomma lägret och vilt ropade på mina följeslagare. Men intet svar kom från den tysta skogen. Den hemska tanken att jag kanske aldrig mer skulle få se dem, att jag skulle stå där ensam och övergiven i denna förfärliga värld, utan möjlighet att stiga ned till en underliggande, att jag skulle leva och dö i detta spöklika land, drev mig till förtvivlan. Jag var så utom mig att jag var färdig att slita av mig håret och slå mig i huvudet. Först nu insåg jag till vilken grad jag litat på mina följeslagare, på Challengers lugna självförtroende och på lord Roxtons överlägsna, humoristiska köld. Jag visste inte vart jag skulle vända mig eller vad jag skulle taga mig till.

Efter att en stund ha suttit alldeles förvirrad, beslöt jag att söka upptäcka vilken plötslig olycka som drabbat mina kamrater. Den förfärliga oordningen i lägret vittnade om att de på något sätt blivit anfallna och utan tvivel hade det där bösskottet angivit tiden då det skett. Att endast ett skott avlossades visade, att alltsammans varit gjort i ett ögonblick. Bössorna lågo ännu på marken och i en av dem — lord John Roxtons — satt den tomma patronhylsan kvar i bakstycket. Challengers och Summerlees filtar bredvid elden antydde, att de blivit överraskade i sömnen. Ammunitions- och matförrådslådorna voro kastade huller om buller tillika med våra stackars kameror och plåtbrickor, men ingen av dem saknades. Däremot voro alla våra uppackade matvaror — och jag kom ihåg att de voro ansenliga — nu försvunna. Det var således djur och icke infödingar, som gjort överfallet, ty hade det varit människor, skulle de ha tagit med sig så mycket som fanns.

Men om det varit djur, låt vara blott ett enda, vad hade det då blivit av mina kamrater? Ett ursinnigt djur skulle säkert ha slitit dem i stycken och låtit kvarlevorna ligga. Visserligen såg jag den där avskyvärda blodpölen och den vittnade om våld. Ett vidunder, likt det som satt efter mig under natten, kunde ha bortfört ett offer lika lätt som katten en råtta. I så fall hade nog de andra förföljt besten. Men då skulle de naturligtvis tagit sina bössor med sig. Ju mer jag med min virriga och trötta hjärna försökte reda ut saken, desto mindre kunde jag finna någon antaglig förklaring. Jag letade runt omkring i skogen, men fann inga spår som förhjälpte mig till någon slutsats. En gång gick jag vilse och det var en riktig lyckträff som gjorde, att jag efter en timmes kringirrande återkom till lägret.

Plötsligt slog mig en tanke, som något tröstade mig. Jag var inte alldeles ensam i världen. Vid klippans fot och inom hörhåll väntade den trogne Zambo. Jag gick till utkanten av platån och såg ned över den. Ganska riktigt! Där satt han bland sina filtar, nedhukad vid elden i sitt lilla läger. Men till min förvåning satt en annan mitt emot honom. Ett ögonblick spratt hjärtat till av glädje, ty jag trodde, att det var en av mina kamrater som lyckats komma dit ned. Men i nästa ögonblick skingrades det hoppet. Den uppgående solen lyste röd mot mannens skinn. Det var en indian. Jag ropade högt och viftade med min näsduk. Strax därefter titade Zambo upp, viftade med handen och gjorde sig färdig att bestiga pelarklippan. Inom några minuter stod han mig helt nära och lyssnade med djup bedrövelse till den historia jag talade om för honom.

»Djävulen dem säkert tagit, massa Malone», sade han. »Ni kommit i djävulens land, och han taga er alla till sig. Bäst lyda mitt råd, massa Malone, och fort komma ner, han annars taga er också.»

»Hur skall jag komma ner, Zambo?»

»Taga slingerväxter från träden, massa Malone. Kasta dem hitöver. Jag slå dem om trädstubben och ni hava en brygga.»

»Det ha vi allt tänkt på, men här finns det inte några slingerväxter, som äro starka nog att bära oss.»

»Skicka efter rep, massa Malone.»

»Vem skall jag skicka och vart skall jag skicka?»

»Skicka till indianbyarna, sir. Gott om hudrep i indianbyar. Indianen därnere ni kunna skicka.»

»Vad är det för en?»

»En av våra indianer. De andra honom piska och taga hans lön. Han komma tillbaka till oss. Han nu vara redo föra brev, hämta rep — vad som helst.»

Föra brev! Varför inte? Han skulle kanske kunna anskaffa hjälp. I alla händelser skulle han kunna draga försorg om att vi inte offrat våra liv förgäves och att våra vetenskapliga rön komme till våra vänners kännedom där hemma. Jag hade två brev färdiga, som lågo och väntade. Jag beslöt att använda dagen till att skriva ett tredje, vilket skulle redogöra för mina erfarenheter till dato. Och dessa brev kunde indianen fortskaffa till världen. Jag befallde alltså Zambo att komma tillbaka på kvällen och jag tillbringade min sorgliga och ensliga dag med att redogöra för mina äventyr från den föregående natten. Jag skrev också några rader särskilt, som indianen skulle lämna till vilken vit köpman eller kapten han händelsevis träffade på. I dessa rader besvor jag mottagaren att laga så att rep bleve oss tillsända, enär våra liv berodde därav. Dessa skrivelser tillika med min börs, som innehöll tre sovereigns kastade jag på kvällen över till Zambo. Pengarna skulle indianen få med löfte om dubbelt så mycket till, då han kom tillbaka med repen.

Och nu förstår ni, min bäste mr Mc Ardle, på vad sätt detta meddelande kommit er till handa och får också veta sanningen, ifall ni aldrig skulle få höra någonting mer om er olycklige korrespondent. I kväll är jag för trött och för nedstämd att göra upp några planer. I morgon måste jag tänka ut något sätt att hålla mig i beröring med det där lägret även då jag är ute på spaning efter mina stackars vänner.

1. Kappa utan ärmar.