En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  St. Jago — Cap Verds-öarne
En naturforskares resa omkring jorden
av Charles Darwin
Översättare: Gustaf Lindström
Maldonado  →


[ 17 ]

ANDRA KAPITLET.


RIO DE JANEIRO.


Rio de Janeiro. — Utflygt norr om Cap Frio. — Stark afdunstning. — Slafveriet. — Botofogoviken. — Land-planarier. — Moln på Corcovado. — Störtregn. — Sjungande grodor. — Fosforlysande insekter. — En Elaters förmåga att hoppa. — Blå mist. — Buller af en fjäril. — Entomologi. — Myror. — Geting dödande en spindel. — Parasitiska spindlar. — En Epeiras konstgrepp. — I stora skaror lefvande spindlar. — Spindel med osymmetrisk väf.


Från den 4 april till den 5 juli 1832. — Några dagar efter vår ankomst blef jag bekant med en engelsman, hvilken just ämnade besöka sitt en 16 mil från hufvudstaden, norr om Cap Frio belägna landtgods. Jag antog med nöje hans vänliga anbud att följa med honom.

Den 8 april. — Vårt sällskap bestod af sju personer. Första dagsresan var mycket intressant. Dagen var tryckande varm och då vi färdades genom skogarne, låg allting i stillhet utom de stora och lysande fjärilarne, hvilka makligt fladdrade omkring. Den utsigt vi sågo, när vi öfverstego höjderna bakom Praia Grande, var i hög grad skön; färgerna voro djupa och den rådande tonen mörkblå; himmeln och vikens lugna vatten täflade med hvarandra i glans. Sedan vi färdats genom en odlad landsträcka, inkommo vi i en skog, och någonting mera storartadt i den vägen tror jag näppeligen man kan få skåda. Middagstiden anlände vi till den lilla byn Ithacaia, som ligger på en slätt, med negrernas hyddor ordnade rundt om det i midten varande herrgårdshuset. Dessa påminte mig genom sin regelbundna form och sitt läge om teckningar af Hottentottsboningar i syd-Afrika. Som månen gick tidigt upp, beslöto vi att samma afton fara vidare till vårt nattqvarter vid Lagoa Marica. I mörkningen färdades vi under ett af dessa väldiga, kala och branta granitberg, som äro så vanliga i detta land. Detta ställe är kändt för att en lång tid hafva varit ett tillhåll för några förrymda slafvar, hvilka lyckades lifnära sig genom att odla en liten jordlapp nära spetsen. Slutligen upptäcktes de och sedan en trupp soldater blifvit utsänd, grepos de alla med undantag af en gammal qvinna, som hellre kastade sig ned från bergets topp, än hon å nyo lät släpa sig i slafveri. Hos en romersk matrona skulle man kallat detta för den ädla [ 18 ]frihetskärleken; hos en stackars negrinna är det en blott djurisk halsstarrighet. Vi fortsatte vår ridt i några timmar. Under den sista milen var vägen svår och gick genom en öde vildmark af moras och träsk. Utsigten var vid månens dunkla sken ytterst ödslig. Några eldflugor sväfvade förbi oss och den ensliga snäppan utstötte, då hon flög upp, sitt klagande skri. Hafvets aflägsna och dofva brus afbröt knappast nattens tystnad.

Den 9 april. — Vi lemnade vårt eländiga nattqvarter före soluppgången. Vägen gick öfver en smal sandslätt, som låg mellan hafvet och de inre saltkrikorna. Mängden af vackra, fiskfångande fåglar, såsom hägrar och tranor, och de saftiga växterna, som antogo de mest fantastiska gestalter, gåfvo landskapet ett intresse, som det eljest icke skulle hafva egt. De få och mariga träden voro fulla med snyltväxter, bland hvilka några orkiders skönhet och utsökta vällukt voro det beundransvärdaste. Efter solens uppgång blef dagen ofantligt het och återspeglingen af solljuset och hettan från den hvita sanden var mycket besvärande. Vi åto middag i Mandetiba. Termometern visade nära 29° i skuggan. Den vackra utsigten af de aflägsna, skogbeklädda bergen, som återspeglades i en vidsträckt laguns fullkomligt lugna vatten, riktigt vederqvickte oss. Då ”vendan” här var mycket god och jag har den angenäma, ehuru sällsynta hågkomsten af en förträfflig middag, vill jag vara tacksam och med detsamma beskrifva den såsom en typ för sitt slag. Dessa hus äro ofta stora och bygda af grofva, upprättstående pålar, med mellanflätade grenar och sedan beslagna med murbruk. De hafva sällan golf och aldrig glas i fönsterna, men äro vanligen temligen väl täckta. Öfverallt är framsidan öppen, bildande ett slags veranda, der bord och bänkar finnas uppstälda. Sofrummen stöta intill på hvardera sidan och här kan den resande sofva så beqvämt som det är möjligt på en träbritsch belagd med en tunn halmmatta. ”Vendan” står på en stallgård, der hästarne fodras. Det första vi vid framkomsten brukade göra, var att sadla af hästarne och gifva dem deras majs och derefter att med en djup bugning bedja ”senhôr” vara af den godheten gifva oss något att äta. ”Hvad I behagen, mine herrar” var hans vanliga svar. De första gångerna tackade jag fåvitskt nog försynen, som hade fört oss till en sådan hedersman, men då samtalet fortsattes, blef förhållandet vanligen bedröfligt. ”Var så god och låt oss få någon fisk”. — ”Ack nej, herre!” — ”Nå soppa då?” — ”Nej, herre”. — ”Än bröd då?” — ”Ack nej, herre!” — ”Något torkadt kött då?” — ”Ack nej, herre”. — Om vi hade god tur kunde vi efter ett par timmars väntan få höns, ris och farinha. Det hände ej sällan att vi voro tvungna [ 19 ]med stenar döda fjäderfät till vår aftonmåltid. Och om vi alldeles medtagna af trötthet och hunger helt försagdt läto förstå, att vi gerna skulle vilja få vårt mål, blef det storståtliga och, fastän sanningsenliga, alltid föga hugnesamma svaret, ”Det skall komma så fort det blir färdigt”. Om vi vågat göra några vidare föreställningar, skulle vi fått anmaning att resa vidare, emedan vi voro för oförskämda. Värdarne äro högst ohöfliga och frånstötande i sitt sätt; deras hus och egna personer oftast ytterst smutsiga; bristen på sådana beqvämligheter som knifvar, gafflar och skedar är vanlig; och jag är säker på att ingen hydda eller koja i England skulle finnas så utblottad på hvarje beqvämlighet. I Campos Novos spisade vi emellertid präktigt, då vi fingo ris och höns, skorpor, vin och spritdrycker till middagen, kaffe på aftonen och fisk med kaffe till frukost. Allt detta jemte godt foder åt hästarne kostade endast 2 riksdaler 25 öre per man. Likväl svarade värden på denna venda, på tillfrågan om han sett till en piska, som en af sällskapet hade tappat, kärft ”Hur’ skulle jag kunna ha reda på den? Hvarför tog ni inte vara på den? Jag förmodar att hundarne ätit upp den”.

Då vi lemnade Mandetiba fortsatte vi vår färd genom en villsam vildmark af insjöar, i några af hvilka funnos sötvattens-, i andra saltvattens-snäckor. Af det förra slaget fann jag en Limnæa i stor mängd i en insjö, i hvilken, såsom de kringboende försäkrade mig, hafvet flyter in en gång om året och stundom oftare och gör vattnet alldeles salt. Jag är öfvertygad om att många märkliga förhållanden med afseende på hafs- och sötvattens-djur skulle kunna iakttagas i den kedja af laguner, som innefattar Brasiliens kuster. Mr. Gay påstår, att han i närheten af Rio funnit hafsmusslor af slägtena Mytilus och Solen, samt sötvattenssnäckan Ampullaria lefvande tillsamman i bräckt vatten. Jag såg också ofta i lagunen nära botaniska trädgården vid Rio, der vattnet blott är litet mindre salt än i hafvet, en art Hydrophilus, mycket lik en vatten-skalbagge i Englands diken. I samma insjö hörde den enda snäckan till ett slägte, som vanligen finnes i flodmynningar.

I det vi för en tid lemnade kusten, kommo vi ånyo in i skogen. Träden voro mycket höga och i jemförelse med de europeiska anmärkningsvärda i anseende till hvitheten af sina stammar. Jag ser i min anteckningsbok att ”underbara och sköna blommande parasiter” oupphörligt väckte min förvåning såsom de ovanligaste föremålen i dessa storartade landskap. Då vi reste vidare, färdades vi genom betesmarker, som voro förderfvade genom ofantliga, kägelformiga, nära 12 fot höga myrstackar. De gåfvo [ 20 ]slätten utseendet af gyttjevulkanerna vid Jorullo, sådana som Humboldt aftecknat dem. Vi anlände till Engenhado sedan det mörknat, efter att i tio timmar ha sutit på hästryggen. Jag upphörde aldrig under hela resan att förvånas öfver den ansträngning, som hästarne voro i stånd att uthärda. De syntes äfven hastigare återställas från någon skada än de af engelsk ras. Vampyr-flädermusen är ofta orsak till mycken förtret genom att bita hästarne på manken. Såret är vanligen icke så farligt till följe af blodförlusten, som icke mera genom den inflammation, hvilken sadelns tryckning efteråt förorsakar. Man har i England på senaste tiden betviflat hela förhållandet. Jag var derföre lyckligtvis närvarande när en dylik vampyr (Desmodus D’Orbignyi Wat.) verkligen togs på en hästrygg. Vi biuvakerade sent en afton nära Coquimbo i Chile, då min betjent, som märkte att en af hästarne var mycket orolig, gick att se efter hvad som stod på och då han tyckte sig urskilja något, plötsligen lade sin hand på djurets manke och grep vampyren. Om morgonen kunde man lätt urskilja det ställe, der bettet skett, emedan det var något svullet och blodigt. Tredje dagen derefter redo vi på hästen utan några menliga följder.

Den 13 april. — Efter tre dagars färd anlände vi till Socêgo, ett landtgods tillhörigt senhôr Manuel Figuireda, en slägting till en af vårt sällskap. Huset var enkelt och, ehuru till formen likt en lada, mycket lämpligt för luftstrecket. I sällskapsrummet stodo förgylda stolar och soffor, hvilka bildade en besynnerlig motsats till de hvitmenade murarne, till det halmtäcka taket och de glaslösa fönsterna. Huset bildade jemte sädesbodarne, stallen och verkstäderna för de negrer, hvilka hade fått undervisning i åtskilliga yrken, ett slags simpel borggård, i hvars midt en stor hög af kaffebönor var utlagd för att torka. Dessa bygnader stodo på en liten kulle med utsigt öfver den odlade marken och voro på alla sidor omgifna af en mur af mörkgrön, lummig skog. Hufvudprodukten i denna del af landet är kaffe. Hvarje träd antages årligen lemna i medeltal två marker, men några gifva ända till åtta. Mandioca eller cassada odlas likaledes i stor myckenhet. Hvarje del af denna växt är nyttig. Bladen och stjelkarne ätas af hästarne och rötterna malas till ett slags deg, hvilken torr, pressad och gräddad bildar ”farinha”, det förnämsta födoämnet i Brasilien. Det är ett besynnerligt, fast mycket allmänt kändt förhållande, att saften af denna mycket närande växt är i hög grad giftig. Några år förut dog en ko vid denna ”fazênda”, emedan hon förtärt något deraf. Senhôr Figuireda berättade mig, att han ett år förut hade sått en säck bönor (feijaô) och tre säckar ris, af hvilka de förra afkastade [ 21 ]80-faldt, de senare 320-faldt. Betet underhåller en vacker boskapshjord och skogarne äro så fulla med villbråd, att ett rådjur hade dödats dagligen de tre föregående dagarne. Detta öfverflöd på födoämnen visade sig äfven om middagarne, då, om ej borden dignade, gästerna helt visst gjorde det; ty man väntar att en hvar äter af hvarje rätt. Då jag en dag, såsom jag tänkte, hade gjort en noggrann beräkning att intet skulle skickas ut, utan att jag mäktat smaka det, så framburos än ytterligare till min stora förfäran en stekt kalkon och en gris i hela sin lekamliga verklighet. Under måltiden hade en person fullt göra med att jaga ut ur rummet åtskilliga gamla hundar och ett dussin små svarta barn, hvilka passade på hvarje tillfälle att smyga sig in tillsamman. Så länge man kunde jaga från sig tanken på slafveriet, var det något utomordentligt förtjusande i detta enkla och patriarkaliska lefnadssätt, med dess fullkomliga afskildhet och oberoende af den öfriga verlden. Så snart man ser någon främling anlända, börjar man ringa med en stor klocka och vanligen aflossas någon liten kanon. Tilldragelsen bebådas sålunda för klippor och skogar, men också endast för dem. En morgon gick jag ut en timme före dagbräckningen för att beundra traktens högtidliga tystnad, då stillheten slutligen afbröts af morgonpsalmen, som uppstämdes af hela negerhopen, och på detta sätt börjas vanligen det dagliga arbetet. Jag betviflar icke att slafvarne på en sådan fazênda som denna tillbringa ett lyckligt och förnöjdt lif. På lördagar och söndagar arbeta de för egen räkning och i detta bördiga luftstreck är två dagars arbete tillräckligt att skaffa uppehälle åt en man och hans familj för hela veckan.

Den 14 april. — Då vi lemnade Socêgo redo vi till ett annat landtgods vid Rio Macâe, hvilket var den sista odlade fläck åt det hållet. Godset var halfannan fjerdingsväg långt och egaren hade glömt huru många bredt. Endast en mycket liten del hade blifvit odlad och likväl var nästan hvarje tunnland i stånd att frambringa alla ett tropiskt lands vexlande rika alster. Om man betänker Brasiliens ofantliga ytvidd, finner man att den odlade marken knapt kan anses för någonting i jemförelse med den, som är lemnad i sitt naturliga tillstånd. Hvilken ofantlig befolkning skall det icke en gång kunna underhålla! Under andra dagsresan funno vi vägen så tillspärrad, att det blef nödvändigt att en man fick gå förut med en sabel, för att hugga bort slingerväxterna. Skogen öfverflödade på vackra naturföremål, bland hvilka de trädartade, fast icke stora ormbunkarne, voro beundransvärdast genom sina ljusgröna kronor och den utsökt vackra böjningen af sina blad. Om aftonen regnade det mycket häftigt [ 22 ]och ehuru termometern stod på + 18° frös jag rätt mycket. Så snart som regnet upphörde, var det eget att se den utomordentligt starka afdunstning, som började öfver skogen, i hela dess vidd. På hundra fots höjd voro kullarne inhöljda i en tät, hvit ånga, hvilken såsom rökpelare uppsteg från de tätbevuxnaste delarne och särdeles från dalarne. Jag varseblef denna företeelse vid flera tillfällen, och antager att den berodde på de af solstrålarne förut upphettade bladkronornas stora yta.

Medan jag vistades på detta gods, var jag nära deran att blifva ögonvittne till en af dessa rysliga handlingar, som endast kunna ega rum i ett slafegande land. Till följe af en tvist och en rättegång, var egaren i begrepp att taga alla qvinnor och barn från de manliga slafvarne och sälja dem hvar för sig på offentlig auktion i Rio. Egennyttan och icke någon känsla af medlidande hindrade utförandet af denna handling. Jag tror verkligen icke att egaren någonsin kommit att tänka på omenskligheten af att sålunda skilja trettio familjer, som hade lefvat tillsammans i många år. Jag vill likväl gå i god för, att han i mensklighet och godsinthet stod högre än flertalet menniskor. Man kan verkligen säga, att det icke gifves någon gräns för egennyttans och den sjelfviska vanans blindhet. Jag vill omtala en obetydlig tilldragelse, som då för för tillfället gjort ett starkare intryck på mig, än berättelsen om någon grymhet. Jag satte öfver i en färjbåt med en neger, som var ovanligt dum. Då jag försökte att få honom att begripa, talade jag högt och gjorde tecken, hvarvid jag förde min hand nära hans ansigte. Jag gissar han trodde att jag var uppretad och ville slå honom; ty han sänkte genast sina händer med en förfärad uppsyn och halft tillslutna ögon. Jag skall aldrig glömma den öfverraskning, afsky och blygsel jag erfor, då jag såg en stor och kraftfull karl rädas för att ens afvärja ett slag, hvilket såsom han trodde, var riktadt mot hans ansigte. Denne man hade råkat i ett förnedringstillstånd, som var lägre än det mest hjelplösa djurs slafveri.

Den 18 april. — På återfärden tillbragte vi två dagar vid Socêgo och jag använde dem till att fånga insekter i skogen. De flesta träden äro, fastän mycket höga, icke mer än 3 eller 4 fot i omkrets. Det finnes naturligtvis några få af vida större omfång. Senhôr Manuel höll då på att förfärdiga en 70 fot lång kanot, som erhållits af en enda stam, hvilken ursprungligen hade varit 110 fot lång och af betydlig tjocklek. Motsatsen af palmer, som växa bland de vanliga greniga trädslagen, förfelar aldrig att gifva landskapet en tropisk prägel. Här voro skogarne prydda med kålpalmen, som är en af de skönaste i sin familj. Med en [ 23 ]stam, så smal att den kan omfattas med begge händerna, vajar den sin utsökt vackra krona på en höjd af 40—50 fot öfver marken. De trädartade slingerväxterna, sjelfva betäckta med andra slingerväxter, voro ganska tjocka och några af dem höllo två fot i omkrets. Flera gamla träd hade ett mycket eget utseende genom de lianflätor, som nedhängde från deras grenar och liknade höknippen. Om ögat vände sig från bladhvalfvet upptill mot marken nedanföre, tilldrogs det af den utsökta finheten i ormbunkarnes och mimosornas bladväxt. De senare betäckte på vissa ställen ytan med ett endast några få tum högt snår. Då jag gick genom dessa tjocka mimosabäddar, uppkom ett bredt spår, hvilket utmärktes genom den förändring i bladens skugga, som uppstod, när de fälde tillhopa sina känsliga småblad. Det är lätt nog att särskilt utpeka föremålen för beundran i dessa storartade utsigter; men det är omöjligt, att gifva en fullt noggrann föreställning om de djupare känslor af undran, förvåning och andakt, som uppfylla och upplyfta själen.

Den 19 april. — Vid afresan från Socêgo foro vi under de två första dagarne samma väg tillbaka, som vi kommit. Det var ett mycket tröttsamt företag, emedan vägen vanligtvis gick öfver en stekhet sandslätt icke långt från kusten. Jag märkte att så ofta hästen satte foten på den fina kiselsanden, uppkom ett svagt klingande ljud. Tredje dagen togo vi en annan riktning och färdades genom den lilla, glada byn Madre de Dios. Detta är en af de förnämsta stråkvägarne i Brasilien. Likväl var den i ett så dåligt skick, att intet hjuldon, utom en klumpig oxvagn, kunde färdas på den. Under hela vår resa kommo vi icke öfver någon enda stenbro och de som voro bygda af trästockar, befunnos oftast så bristfälliga, att det blef nödvändigt att taga af vägen, för att undvika dem. Alla afstånd äro otillförlitligt kända. Vägen är ofta utmärkt med kors, i stället för milstolpar, för att angifva hvarest menniskoblod blifvit spildt. Den 23:e på aftonen anlände vi till Rio från vår lilla, angenäma utflygt.

Under återstoden af mitt vistande i Rio bodde jag i ett landthus nära Botofogo-viken. Det var omöjligt att önska sig någonting angenämare, än att på detta sätt tillbringa några veckor i ett så herrligt land. I England njuter en naturforskare på sina vandringar den stora förmånen af att alltid finna något, som ådrager sig hans uppmärksamhet; men i dessa bördiga luftstreck, som flöda af lif, äro lockelserna så talrika, att han knappast är i stånd att komma någon väg.

De få iakttagelser jag kunde göra, inskränkte sig nästan uteslutande till ryggradslösa djur. Förekomsten af en afdelning [ 24 ]af slägtet Planaria, hvilken vistas på land, tilldrog sig i synnerhet min uppmärksamhet. Dessa djur hafva en så enkel kroppsbygnad, att Cuvier hänfört dem till intestinalmaskarne, ehuru de aldrig funnits uti andra djurs kroppar. Talrika arter bebo både salt- och söt-vatten; men de, hvilka jag omnämner, hittades, äfven inom de torrare delarne af skogen, under multnade trästammar, hvaraf jag tror att de lefva. På det hela taget likna de små sniglar, ehuru de äro jemförelsevis mycket smalare och några arter äro vackert färgade med längsgående strimmor. Deras bygnad är mycket enkel: nära midten af den undre eller krypytan, finnas två små tväröppningar, från den främre af hvilka en trattformig och mycket retbar mun kan utskjutas. En stund efter sedan det öfriga djuret var fullständigt dödt af saltvattnets inverkan eller någon annan orsak, bibehöll detta organ ännu sin lifskraft.

Jag påträffade icke mindre än 12 olika arter land-planarier på olika ställen inom det södra halfklotet. Några arter, som jag fick på Van Diemens land, höll jag lefvande nära två månader, i det jag födde dem med multnadt trä. Då jag hade skurit en af dem på tvären i två, nästan lika stora delar, hade båda inom loppet af fjorton dagar antagit formen af fullständiga djur. Jag hade likväl delat kroppen så, att ena halfvan innehöll båda de undre öppningarne och den andra följaktligen ingen. Efter förloppet af 25 dagar från operationen kunde den fullständigare hälften icke åtskiljas från något annat exemplar. Den andra hade mycket tilltagit i storlek och mot dess bakre ända syntes en klar fläck i kroppsmassan, i hvilken en begynnande bägarformig mun tydligen kunde urskiljas. På undre sidan var likväl ännu icke någon motsvarande klyföppning synlig. Om den tilltagande hettan, när vi nalkades eqvatorn, icke dödat alla exemplaren, kan det ej betviflas, att detta sista steg i utvecklingen skulle hafva fullbordat dess bygnad. Ehuru detta rön länge varit kändt, så var det intressant att se huru ur ett dylikt djur hvarje väsentligt organ gradvis utvecklade sig endast ur den afskurna ändan. Det är ytterst svårt att bevara dessa Planarier. Så snart lifvets upphörande tillåter förvandlingens vanliga lagar att ingripa, blir hela deras kropp lös och flytande med en hastighet, hvartill jag aldrig sett maken.

Jag besökte den skog, i hvilken dessa Planarier funnos, första gången i sällskap med en gammal portugisisk prest, som tog mig med sig på jagt. Jagtnöjet bestod i att släppa några hundar in i snåret och sedan tåligt vänta att få skjuta på något djur, som kunde visa sig. Vi åtföljdes af en närboende arrendators son, ett praktexemplar af en yster, brasiliansk yngling. Han var [ 25 ]klädd i en trasig skjorta och vidbyxor, utan hufvudbetäckning, samt bar en gammalmodig bössa och en stor knif. Bruket att bära knifvar är allmänt, och då man genomtränger en tät skog är en sådan nästan nödvändig, till följe af slingerväxterna. De ofta inträffande morden torde till en del kunna tillskrifvas detta bruk. Brasilianerna äro så skickliga med knifven, att de på ett temligt håll kunna kasta den med en säkerhet och en styrka, som förorsaka dödliga sår. Jag har sett en mängd små pojkar öfva sig i denna konst på lek och att sluta af deras skicklighet att träffa en upprättstående käpp, lofvade de godt, i fall det en gång skulle blifva allvar af leken. Min följeslagare hade dagen förut skjutit två stora skäggapor. Dessa djur hafva gripsvansar, hvilkas spets, äfven efter döden, kan uppbära kroppens hela tyngd. En af dem förblef sålunda hängande vid en gren och det blef nödvändigt att nedhugga ett stort träd för att komma åt honom. Detta verkstäldes snart och med ett förfärligt brakande nedföllo både träd och apa. Utom denna bestod vårt jagtbyte i några små gröna papegojor och ett par tukaner. Jag hade emellertid gagn af min bekantskap med den portugisiska padren, ty vid ett annat tillfälle gaf han mig ett vackert exemplar af en Yaguarundi-katt.

Trakten omkring Botofogo-viken är allmänt utropad för sin skönhet. Det hus, i hvilket jag bodde, var beläget tätt intill foten af det välkända Corcovado-berget. Det har med mycken sanning blifvit anmärkt, att tvärbranta, kägelformiga kullar äro utmärkande för den formation, som Humboldt benämner den gneis-granitiska. Ingenting kan vara mera anslående än intrycket af dessa väldiga, afrundade, kala klippmassor, hvilka höja sig ur den yppigaste växtlighet.

Jag roade mig ofta med att betrakta molnen, som kommo in från hafvet och bildade en vägg just nedunder Corcovados högsta spets. Liksom så många andra dylika, tycktes detta berg, när det sålunda var delvis inhöljdt, resa sig till en vida stoltare höjd än dess verkliga af 2300 fot. Mr Daniell har anmärkt i sina meteorologiska afhandlingar, att ett moln stundom tyckes stå fästadt vid en bergstopp, medan vinden fortfar att blåsa öfver det. Samma företeelse visade här ett något afvikande utseende. I detta fall syntes tydligt huru molnet ringlade sig öfver och snabbt ilade förbi toppen, utan att det hvarken förminskades eller tilltog i omfång. Solen höll på att gå ned och en svag sydlig bris, som stötte emot klippans södra sida, blandade sin ström med den kallare luften ofvanföre, hvarvid vattenångan sålunda förtätades; men då de lätta molnflockorna foro öfver [ 26 ]bergkammen och utsattes för inflytandet af den varmare luften på den norra, sluttande sidan, upplöstes de genast.

Luften var under maj och juni, eller vinterns början, högst angenäm. Medeltemperaturen utgjorde enligt observationer, som gjordes klockan 9 både morgnar och qvällar endast 22°. Det regnade ofta häftigt, men de torkande sydvindarne gjorde snart åter fotvandringarne angenäma. En morgon föll under 6 timmars tid 1,6 tum regn. Då detta oväder gick öfver de skogar, som omgifva Corcovado, var det ljud, som uppkom genom regndropparnes smattrande mot den tallösa bladmassan, mycket märkligt. Det kunde höras på en tredjedels fjerdingsvägs afstånd och liknade bruset af en stor vattenmassa. Efter de varmare dagarne var det behagligt att sitta i trädgården och se huru aftonen öfvergick till natt. Naturen väljer i dessa luftstreck sina sångare bland konstnärer af anspråkslösare art än i Europa. En liten groda af slägtet Hyla, sitter på ett blad omkring en tum öfver vattenytan och uppstämmer ett behagligt qvitter. När flera äro tillsamman, sjunga de i samklang i olika tonarter. Jag hade någon svårighet att fånga ett exemplar af denna groda. Slägtet Hyla har tårna slutande i små sugvårtor och jag fann att djuret kunde krypa uppför en glasskifva, fastän den stäldes fullkomligt lodrätt. Åtskilliga cikader och syrsor underhålla samtidigt ett oaflåtligt gällt ljud, men som ej är obehagligt, när det mildras genom afståndet. Hvarje afton efter skymningen började denna stora konsert, och jag har ofta sutit och lyssnat derpå till dess min uppmärksamhet bortleddes af någon ovanlig, förbiflygande insekt.

Vid samma tid ser man eldflugorna sväfva omkring från häck till häck. På en mörk natt kan man se skenet på omkring 200 stegs afstånd. Det är märkvärdigast att hos alla de olika slagen af lysmaskar, skinande elater, och mångfaldiga hafsdjur (såsom kräftdjur, medusor, hafsmaskar, en korallin af slägtet Clytia och hos Pyrosoma) hvilka jag observerat, har skenet varit af en tydlig grön färgskiftning. Alla eldflugor, som jag här fångade, tillhörde Lampyridæ (inom hvilken familj den europeiska lysmasken innefattas) och de flesta exemplaren tillhörde arten Lampyris occidentalis. Jag fann att denna insekt utsände de klaraste ljusblixtarne, när han oroades; under mellantiderna fördunklades abdominalringarne åter. Skenet var nästan samtidigt i båda ringarne, men likväl så, att det just jemt först kunde skönjas i den främre. Det lysande ämnet var flytande och mycket klibbigt; när huden hade blifvit afsliten fortforo små fläckar att svagt glimma, under det att de oskadade delarne voro mörka. Om hufvudet togs bort, förblefvo ringarne oafbrutet lysande, men ej [ 27 ]klart strålande som förut; retelse på någon viss punkt med en nål ökade skenets liflighet. Ringarne bibehöllo i ett fall sin lyskraft nära 24 timmar efter insektens död. Af dessa förhållanden vill det synas, som om djuret endast har förmåga att dölja eller släcka sitt sken för kortare mellantider och att dess lysförmåga dess emellan är ofrivillig. På gyttjiga och fuktiga grusgångar fann jag larver af denna Lampyris i stort antal; de liknade på det hela taget honan af den europeiska lysmasken. Men larverna hade blott en helt svag lysförmåga, och helt olika sina föräldrar låtsade de vara döda vid minsta vidrörande och upphörde att lysa; icke heller framkallade retelse något nytt sken. Jag höll några af dem lefvande någon tid; deras stjertar äro besynnerliga organer, ty de göra genom en högst lämplig tillställning tjenst som sugvårtor eller vidhäftnings-organer och likaledes som förvaringsrum för spott eller någon dylik vätska. Jag födde dem flera gånger med rått kött och såg alltjemt att stjerten allt som oftast böjdes till munnen och att en vätskedroppe utsipprade på köttet, hvilket djuret då höll på att förtära. Oaktadt så mycken öfning tycktes stjerten icke vara i stånd att hitta vägen till munnen; åtminstone vidrörde den alltid först nacken och synbarligen som en vägledning.

När vi voro i Bahia, tycktes en Elater eller knäppare (Pyrophorus luminosus Illig.) vara den vanligaste lysande insekten. Skenet blef äfven i detta fall mer strålande genom retning. En dag roade jag mig med att iakttaga denna insekts hoppningsförmåga, hvilken i min tanke icke blifvit riktigt beskrifven. När knäpparen lades på ryggen och beredde sig till att hoppa, rörde han hufvud och thorax bakåt, så att brösttaggen utsträcktes och kom att hvila på kanten af sin slida. Då samma rörelse bakåt fortsattes, böjdes taggen genom musklernas fulla verksamhet såsom en fjeder och insekten hvilade i detta ögonblick på spetsen af sitt hufvud och sina täckvingar. Då nu ansträngningen plötsligt slappades, flögo hufvudet och thorax upp och följaktligen slog basen af täckvingarne med sådan kraft emot den underliggande ytan, att insekten genom denna återverkan kastades uppåt till en höjd af en eller två tum. De utskjutande thorax-spetsarne och taggens slida tjenade till att gifva hela kroppen stadga under skuttet. I de beskrifningar, som jag har läst, har man icke lagt tillräcklig vigt på taggens spänstighet. Ett så plötsligt skutt kunde icke härröra endast af muskelsammandragning, utan tillhjelp af någon mekanisk tillställning.

Vid åtskilliga tillfällen hade jag nöjet af några korta, men högst angenäma utflygter i den kringliggande trakten. En dag besökte jag botaniska trädgården, der man kunde få se många [ 28 ]växter, som äro väl bekanta för sin stora nytta. Bladen af kamfert-, peppar-, kanel-, och krydnejlik-träden voro angenämt aromatiska. Och brödfruktträdet, jacan och mangon täflade med hvarandra i prakten af sitt bladverk. Landskapet i närheten af Bahia får nästan hela sin karakter af de begge senare träden. Innan jag såg dem, hade jag ingen föreställning om att något träd kunde kasta en så mörk skugga på marken. Begge stå de i samma förhållande till den alltid gröna växtligheten i dessa luftstreck, som lagrarne och benveden i England till den ljusare grönskan hos de bladfällande träden. Det torde böra anmärkas, att husen inom vändkretsarne omgifvas af växtlighetens skönaste alster, emedan många af dem på samma gång äro de för menniskan nyttigaste. Hvem betviflar väl, att dessa egenskaper äro förenade hos bananen, kokospalmen och andra palmer, samt hos pomeransträdet och brödfruktträdet?

Under loppet af denna dag kom jag ihåg en iakttagelse af Humboldt, som ofta omnämner ”den tunna ånga, hvilken, utan att förändra luftens genomskinlighet, gör dess färgtoner mera harmoniska och mildrar dess verkningar.” Detta är ett utseende, som jag aldrig varseblifvit i de tempererade zonerna. Luften var fullkomligt klar, när man såg den på det korta afståndet af en tredjedels eller en half fjerdingsväg, men på större afstånd blandades alla färger till den vackraste disighet af blekgrå färg, blandad med litet blått. Luftens tillstånd mellan morgonen och omkring middagen, när denna företeelse var tydligast, hade undergått föga förändring, utom i afseende på torrheten. Under tiden hade skilnaden mellan daggpunkten och luftvärmen stigit från 4,1° till 9,5°.

Vid ett annat tillfälle steg jag tidigt upp och gick till Gavia eller Toppsegelsberget. Luften var angenämt sval och välluktande; och daggdropparne glittrade ännu på bladen af de stora liljeartade växter, hvilka skuggade de klara bäckarne. Under det jag satt på ett granitblock, var det ett nöje att gifva akt på de olika insekter och fåglar, som flögo förbi mig. Honungsfåglarne syntes isynnerhet tycka om dylika skuggiga, afskilda platser. Så ofta jag såg dessa små varelser surra omkring en blomma med vingarne hvirflande så hastigt att man knappast kunde urskilja dem, kom jag att tänka på Sphinx-fjäriln: deras rörelser och lefnadsvanor äro verkligen i många afseenden lika.

Följande en gångstig kom jag in i en ståtlig skog och från en höjd af 5 eller 600 fot visade sig en af dessa storartade utsigter, hvilka äro så vanliga rundt omkring Rio. På denna höjd får landskapet sin mest lysande färgton; och hvarje gestalt, hvarje [ 29 ]skiftning öfvergår så fullständigt i praktfullhet allt hvad européen någonsin sett i sitt hemland, att han icke vet huru han skall uttrycka sina känslor. Effekten i sin helhet påminde mig ofta om operans eller de stora teatrarnes mest lysande dekorationer. Jag återvände aldrig tomhändt från dessa utflygter. I dag fann jag ett exemplar af en sällsam svamp kallad Hymenophallus. De flesta känna till den engelska Phallus, hvilken om hösten fyller luften med sin obehagliga lukt. Denna är likväl, såsom entomologerna veta, en angenäm vällukt för åtskilliga af våra skalbaggar. Så var det också här; ty lockad af lukten, slog en Strongylus sig ned på svampen, medan jag bar den i min hand. Vi se här i två aflägsna länder ett likartadt förhållande ega rum emellan växter och insekter tillhörande samma familjer, ehuru arterna af båda äro olika. När genom menniskan en ny art blir införd i ett land, brytes ofta detta förhållande. Såsom ett exempel härpå kan jag nämna, att kål- och salladbladen, hvilka i England lemna föda åt en mängd sniglar och fjärillarver, stå orörda i trädgårdarne omkring Rio.

Under vårt vistande i Brasilien lyckades jag samla en stor mängd insekter. Några allmänna anmärkningar öfver de olika ordningarnes inbördes betydenhet torde intressera den europeiske entomologen. De stora och med lysande färger utrustade Lepidoptera (fjärilarne) antyda vida bestämdare än något annat djurslag, det jordbälte de bebo. Jag hänsyftar endast på dagfjärilarne; ty tvärt emot hvad man borde kunnat vänta sig till följe af växtlighetens yppighet, visade malfjärilarne sig i mycket mindre antal än i vårt eget tempererade luftstreck. Jag öfverraskades mycket af Papilio feronias lefnadsvanor. Denna fjäril är icke ovanlig och håller sig merendels i pomeranslunderna. Ehuru han flyger högt, slår han likväl ofta ned på trädstammarne. Han har då alltid hufvudet nedåt, och vingarne äro utbredda i ett vågrätt plan, i stället för att hopläggas vertikalt, såsom vanligen är händelsen. Detta är den enda fjäril, hvilken jag någonsin sett begagna sina ben till att springa med. Då jag ej kände detta förhållande, undslapp insekten mig mer än en gång genom att den for åt sidan, just som jag försigtigt nalkades den med min insektsax och skulle slå ihop den. Men en mycket ovanligare företeelse ligger i den förmåga, som denna art har att gifva ett läte[1]. Åtskilliga gånger, när ett par, sannolikt hanne och hona, [ 30 ]jagade hvarandra af och an och flögo några få alnar förbi mig, hörde jag tydligt ett starkt knäppande ljud, likt det som uppkommer, när ett tandadt hjul går under en spärrhake. Ljudet fortfor med korta afbrott och kunde urskiljas på omkring 30 alnars afstånd. Jag är viss på att det ej var något misstag i iakttagelsen.

Jag blef mycket sviken i min förväntan på utseendet af skalbaggarne i allmänhet. Antalet af små och dunkelt färgade skalbaggar är ytterst stort[2]. De europeiska samlingarne kunna hittills endast uppvisa de större arterna från tropiska luftstreck. Tanken på omfånget af en framtida fullständig förteckning öfver dem är tillräcklig att störa en entomologs sinnesro. Rofskalbaggarne eller Carabiderna visa sig i ytterst litet antal inom vändkretsarne. Detta förhållande är så mycket anmärkningsvärdare, när man sammanställer det med antalet af köttätande däggdjur, hvilka äro så talrika inom de varma länderna. Jag öfverraskades af denna iakttagelse, så väl när jag kom till Brasilien, som när jag såg de många vackra och lifliga arterna Harpalidæ åter visa sig på La Plata-flodens mera tempererade slätter. Intaga de mycket talrika spindlarne och rofsteklarne rofskalbaggarnes plats? As-insekter och Brachelytra äro mycket ovanliga. Deremot förekomma i förvånande antal Rhynchophora och Chrysomelidæ, hvilka alla för sitt uppehälle bero af växtverlden. Jag menar dermed icke antalet af särskilta arter, utan af insektindivider; ty det är detta som utgör det mest utmärkande draget hos de olika ländernas insektfauna.

Rätvingarnes och Skinnbaggarnes ordningar äro synnerligen talrikt representerade äfvensom Steklarne, bien måhända undantagna. Då man första gången inkommer i en tropisk skog, förvånas man öfver myrornas arbeten. Vältrampade stigar förgrena sig i alla riktningar och man ser på dem en här af aldrig tröttnande skaffare, somliga på utgående, andra återvändande, lastade med stycken af gröna blad, ofta större än de sjelfva.

[ 31 ]En liten svart myra flyttar stundom i tallösa skaror. Min uppmärksamhet fästades en dag i Bahia på en mängd spindlar, kackerlackor och andra insekter, samt några ödlor, hvilka i största oro hastade öfver en bar fläck på marken. Ett litet stycke bakom var hvarje stjelk och blad svart af en liten myra. Då myrflocken hade kommit öfver den kala fläcken, delade den sig och tog vägen utför en gammal mur. På detta vis instängdes många insekter och de bemödanden, som de stackars små kräken gjorde för att undgå en sådan död, voro förunderliga. När myrorna kommo till vägen, ändrade de kosa och gingo åter uppför muren i smala kolonner. Då jag lade en sten, så att den låg i vägen för en af kolonnerna, anföll hela truppen den och drog sig derefter genast tillbaka. Strax efteråt gjorde en annan trupp anfall och då icke heller den lyckades få bort den, afstodo de helt och hållet från denna marschruta. Om de hade gått en tum åt sidan skulle kolonnen hafva undvikit stenen och de skulle tvifvelsutan hafva gjort det, i fall stenen från början hade legat der. Men då de hade blifvit anfallna, så föraktade de små, lejonhjertade krigarne tanken på att gifva vika.

Vissa getinglika insekter, som bygga lerceller för sina larver i hörnen af verandorna, äro mycket talrika i grannskapet af Rio. Dessa celler fylla de med halfdöda spindlar och larver, hvilka de på ett förundransvärdt sätt synas veta stinga, så att de förlama dem utan att döda dem, till dess deras egna ägg utkläckas, då larverna äta af denna vämjeliga massa af maktlösa, till hälften dödade offer — en anblick, som af en för sin vetenskap nitälskande insektsamlare blifvit skildrad såsom intressant och angenäm! Jag var en dag mycket intresserad af att betrakta en strid på lif och död emellan en Pepsis och en stor spindel af slägtet Lycosa. Getingen gjorde ett plötsligt anlopp mot sitt byte och flög derpå bort. Spindeln hade tydligen blifvit sårad, ty då han försökte att fly, föll han ned för en liten sluttning, men hade ännu tillräcklig styrka till att krypa in i en tät grästufva. Getingen återvände snart och tycktes öfverraskad af att icke genast finna sitt offer. Han började då en lika ordentlig spårjagt efter detsamma som någonsin en hund efter räfven, i det han gjorde korta halfcirkelformiga slag, och hela tiden hastigt dallrade med antenner och vingar. Ehuru väl dold, upptäcktes spindeln snart, och getingen, som synbarligen ännu fruktade sin motståndares käkar, gaf denne, efter mycket manövrerande, tvenne styng på undre sidan af thorax. Sedan han derefter med sina antenner [ 32 ]omsorgsfullt undersökt den nu orörliga spindeln, började han släpa bort honom. Men jag hejdade både röfvaren och hans byte[3].

Antalet af spindlar, i förhållande till andra insekter, är jemfördt med i England vida större. Kanske vida mera än i fråga om någon annan afdelning af leddjuren. Mångfalden af arter bland de hoppande spindlarne tyckes nästan oändlig. Slägtet eller snarare familjen Epeira utmärkes här af många egendomliga former. Somliga arter hafva taggig, läderartad hud, andra förlängda och taggiga ben. Hvarje skogsstig försvaras af den starka, gula väfven af en art, hvilken hör till samma afdelning, som Fabricii Epeira clavipes, om hvilken Sloane fordom berättade, att hon i Vestindien gjorde en så stark väf, att hon deri kunde fånga fåglar. En liten vacker spindelart med mycket långa framben och som tyckes tillhöra ett obeskrifvet slägte, lefver såsom parasit på nästan alla dessa väfvar. Jag förmodar att hon är för obetydlig för att bemärkas af den stora Epeiran och derföre får lof att tillegna sig de små insekter, hvilka råkat fastna i trådarne och eljest skulle komma till spillo. När denna lilla spindel blir skrämd, låtsar han sig vara död genom att utsträcka sina framben eller faller plötsligen från väfven. En stor Epeira af samma afdelning, som Epeira tuberculata och E. conica, är ytterst vanlig, isynnerhet på torra ställen. Hans väf, som vanligtvis är anbragdt bland den vanliga agavens stora blad, förstärkes stundom nära medelpunkten af tvenne eller äfven fyra i zickzack gående band, hvilka sammanbinda två närliggande strålar. När någon stor insekt, en gräshoppa eller geting, fastnat i nätet, låter spindeln genom en skicklig rörelse honom svänga mycket hastigt omkring, på samma gång som han från sina spinnvårtor utsänder ett trådknippe, hvilket snart inhöljer hans rof i en hylsa lik silkesmaskens kokong. Spindeln undersöker nu sitt hjelplösa offer och sedan han gifvit det det dödliga bettet på bakre delen af dess thorax, drager han sig tillbaka och väntar tåligt till dess giftet gjort sin verkan. Häftigheten af detta gift kan bäst bedömas deraf, att jag efter en half minuts förlopp öpnade en hylsa och fann en stor geting fullkomligt liflös. Denna Epeira står alltid med sitt hufvud nedåt, nära medelpunkten af sin väf. När hon oroas, beter hon sig olika, allt efter omständigheterna. Finnes ett litet snår nedanföre, så faller hon plötsligen deri och jag har [ 33 ]tydligen sett tråden från spinnvårtorna förlängas af djuret, medan det ännu befann sig stilla, liksom till en förberedelse för fallet. Om marken nedunder är bar, så faller Epeiran sällan, utan flyttar sig hastigt genom en midtelgång från ena sidan till den andra. Om hon då än ytterligare oroas, företager hon sig ett högst märkligt konstgrepp. Stående i midten, ristar hon nätet, hvilket är fästadt vid spänstiga qvistar, till dess det hela slutligen får en så snabt svängande rörelse, att till och med konturerna af spindelns kropp bli otydliga.

Det är en bekant sak, att de flesta europeiska spindlar, när en stor insekt fastnat i deras nät, försöka afslita trådarne och befria bytet, för att rädda sina nät från att helt och hållet förstöras. Jag såg likväl en gång i ett växthus i Shropshire en stor getinghona fångad i en mycket liten spindels oregelbundna väf; men i stället för att afslita väfven, fortsatte denna spindel mycket ihärdigt med att insnärja sitt bytes kropp och isynnerhet vingarne. Getingen måttade i början förgäfves styng på styng med sin gadd mot sin lilla motståndare. Som jag hade medlidande med getingen, dödade jag honom, sedan jag låtit honom kämpa i mer än en timme och lade honom derefter tillbaka i väfven. Spindeln återvände nu snart och en timme efteråt öfverraskades jag mycket af att finna honom med sina käkar nedsänkta i den öppning, genom hvilken gadden utskjutes af den lefvande getingen. Jag bortjagade spindeln ett par gånger, men för de nästföljande tjugofyra timmarne fann jag den alltid åter sugande på samma ställe. Spindeln utsvälde mycket af de mjuka delarne hos sitt offer, hvilket var många gånger större än han sjelf.

Det är så godt att här nämna, att jag nära St. Fé Bajada fann många stora, svarta spindlar med rubinfärgade fläckar på ryggen, hvilka lefde i skockar. Deras väfnader voro lodrätt utspända, såsom alltid är fallet hos slägtet Epeira, och voro anbragta på två fots afstånd från hvarandra, men alla fästade vid gemensamma trådar, hvilka hade stor längd och sträckte sig till alla delar af samhället, På detta vis voro topparne af några stora buskar omgifna af de förenade näten. Azara har beskrifvit en i skockar lefvande spindel i Paraguay, hvilken Walckenaer anser vara en Theridion, men sannolikt är det en Epeira och måhända äfven samma art som min. Jag kan likväl icke erinra mig hafva sett ett centralt bo så stort som en hatt, i hvilket, Azara säger att äggen läggas om hösten, när spindlarne dö. Emedan alla spindlar, som jag såg, hade samma storlek, måste de hafva varit nästan af samma ålder. Denna sällskaplighet hos ett så [ 34 ]typiskt slägte som Epeira bland spindlarne, hvilka äro så blodtörstiga och enstöriga, att till och med de båda könen anfalla hvarandra, är en mycket egendomlig företeelse.

I en högt belägen dal bland Cordillererna, nära Mendoza, fann jag en annan spindel med en ovanligt bildad väf. Starka trådar utstrålade i ett lodrätt plan från en gemensam medelpunkt, der spindeln hade sin plats. Men endast två af dessa strålar voro sammanbundna af ett symmetriskt nätverk, så att väfven i stället att som vanligt vara kretsformig, bestod af ett kilformigt segment. Alla väfvar voro af enahanda beskaffenhet.


  1. Mr Doubleday har beskrifvit en besynnerlig bygnad hos denna fjärils vingar, hvilken tyckes vara det medel hvarmed ljudet åstadkommes. Han säger: den är märkvärdig, emedan den har ett slags trumma vid basen af de främre vingarne emellan costal- och subcostal-nerven. Dessa två nerver hafva dessutom ett egendomligt skruflikt diaphragma eller kärl i sitt inre. I Langsdorffs resor finner jag nämdt att på ön St. Kathrina vid brasilianska kusten en fjäril, kallad Februa Hoffmanseggi, under flygten ger ett läte som en skallra.
  2. Jag får omnämna såsom ett vanligt exempel på en dags skörd (den 23 juni) när jag ej särskilt sökte efter Coleopterer, att jag fångade 68 arter af den ordningen. Bland dessa fans det endast 2 Carabider, 4 Brachelytrer, 15 Rhynchophorer, och 14 Chrysomelider. Trettiosju arter spindlar, som jag hemförde, äro ett tillräckligt bevis på, att jag ej lemnade all uppmärksamhet åt Coleopterernas allmänt gynnade ordning.
  3. Don Felix Azara säger vid omnämnandet af en stekel, sannolikt af samma slägte, att han såg den släpa en död spindel genom högt gräs i en rak linie till sitt bo, hvilket var 163 fot aflägset. Han tillägger, att getingen för att finna vägen alltsomoftast gjorde ”halfva slag af omkring tre handbredders längd”.