En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 3

←  Rio de Janeiro

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Från Rio Negro till Bahia Blanca  →

TREDJE KAPITLET.

MALDONADO.

Monte Video. — Maldonado. — Utflygt till Rio Polanco. — Lasso och bolas. — Rapphöns. — Trädlöshet. — Rådjur. — Capybara eller flodsvinet. — Tucutucon. — Molothrus. — Törnskatan. — Härmfågeln. — Gamar. — Rör bildade af blixten. — Hus träffadt af blixten.

Den 5 juli 1832. Vi gingo till segel på morgonen och styrde ut ur Rio Janeiros ståtliga hamn. Under färden till La Plata varseblefvo vi ingenting synnerligt, utom en dag ett stort stim af delfiner till hundratal, hvilka framvisade ett högst egendomligt skådespel, i det hela hafvet på vissa ställen var alldeles genomfåradt af dem, då de under sitt språnglika framåtskridande stundtals med hela kroppen befunno sig öfver vattnet och sålunda genomskuro vågorna. Fast fartyget seglade nio knop i timmen, kunde dessa djur med största lätthet simma af och an framför bogen och sedan ila undan rätt förut. Så snart vi inkommo i La Plata-mynningen blef vädret mycket ostadigt. En mörk natt omgåfvos vi af talrika skälar och penguiner, hvilka upphäfde så besynnerliga läten, att vakthafvande officern rapporterade, att han kunde höra boskapen böla på stranden. En annan natt voro vi åskådare till det praktfulla skådespelet af ett naturligt fyrverkeri, i det masttopparne och rånockarne lyste af St. Elms eld och man nästan kunde skönja vimpelns form, liksom om den hade blifvit gniden med fosfor. Hafvet var så starkt lysande, att penguinernas väg utmärktes af ett gnistrande kölvatten och himlens mörker upplystes för ett och annat ögonblick af de lifligaste blixtar.

När vi inkommit i flodmynningen, var det eget att se huru långsamt hafvets och flodens vatten blandades med hvarandra. Grumligt och tjockt flöt det senare till följe af sin lägre specifika vigt på ytan af saltvattnet. Detta visade sig på ett eget sätt i fartygets kölvatten, der en linie blått vatten i små hvirflar syntes blanda sig med det angränsande flodvattnet.

Den 26 juli ankrade vi vid Monte Video. Beagle var under de begge påföljande åren upptagen med sjömätningar vid Amerikas södra och östra kuster. För att undvika onödiga omsägningar, skall jag nu ur min dagbok göra utdrag af blott de delar, som röra samma områden, utan att alltid iakttaga den ordning, i hvilken vi besökte dem.

Maldonado är beläget på norra stranden af La Platafloden och icke långt från dess utlopp. Det är en mycket tyst och ödslig liten stad. Den är bygd, såsom vanligen är händelsen i dessa länder, med gatorna löpande i räta vinklar mot hvarandra med en stor ”plaza” eller torg i midten, hvilket till följe af sin storlek gör befolkningens gleshet så mycket påtagligare. Staden har knappast någon handel; utförseln är inskränkt till några hudar och lefvande boskap. Invånarne äro hufvudsakligen jordbrukare, utom några få handlande och handtverkare, såsom smeder och timmermän, hvilka arbeta för nästan hela trakten på åtta mil omkring. Staden skiljes från floden genom ett omkring en half fjerdingsväg bredt bälte af sandreflar; på alla andra sidor omgifves den af ett lågkulligt, vågformigt slättland, som är betäckt af ett enformigt hölje af en fin gräsmatta, på hvilken otaliga hjordar af hornboskap, får och hästar beta. Äfven tätt invid staden finnes föga odlad jord. Några cactus- eller agav-häckar utmärka de fläckar, der litet hvete eller majs blifvit sådt. Landets utseende är temligen likartadt långs med hela norra stranden af La Platafloden. Den enda skilnaden är att granit-kullarne der äro litet brantare. Landskapet är i hög grad enahanda; det fins knappast ett hus, en instängd jordlapp, eller ens ett träd, som lifvar anblicken. Likväl ligger det något tjusande i den fria känslan att få vandra öfver gränslösa grässlätter, sedan man någon tid varit instängd på ett fartyg. Dessutom ega många föremål sin skönhet, om blicken inskränkes inom en mindre rymd. Många smärre fåglar hafva lysande färger och den ljusgröna gräsmattan, som boskapen afbetat helt nära, prydes af dvärgblommor, bland hvilka en växt, som liknade tusenskönan, gjorde anspråk på att betraktas som en gammal bekant. Hvad skulle en botanist säga om hela trakter så tätt betäckta med Verbena melindres, att de till och med på afstånd visa sig i den mest prålande skarlakansfärg?

Jag stannade tio veckor i Maldonado, under hvilken tid jag förskaffade mig en nästan fullständig samling af traktens däggdjur, fåglar och kräldjur. Innan jag gör några anmärkningar angående dem, vill jag lemna en redogörelse för en liten utflygt, som jag gjorde så långt som till floden Polanco, hvilken ligger ungefär tolf mil norrut. Såsom ett bevis på huru billigt allting är i detta land får jag omnämna, att jag betalte endast två dollars om dagen eller omkring sju riksdaler för två personer jemte omkring tolf ridhästar. Mina följeslagare voro väl beväpnade med pistoler och sablar, ett försigtighetsmått, som jag ansåg nästan onödigt; men den första nyhet vi hörde, var att en resande från Monte Video dagen förut hade hittats död på vägen med afskuren hals. Detta hände nära ett kors, som blifvit upprest till en åminnelse af ett föregående mord.

Första natten sofvo vi i ett enstaka, litet landthus, och der upptäckte jag snart, att jag egde två eller tre ting, isynnerhet en fickkompass, hvilka väckte utomordentlig förvåning. Öfverallt bad man att få se min kompass, och att jag med dess tillhjelp och en karta skulle utpeka åtskilliga ställens läge, hvarvid det väckte den lifligaste förundran, att jag, som var en fullkomlig främling i trakten, skulle kunna känna vägen (ty väderstreck och väg äro detsamma i detta slättland) till ställen, der jag aldrig varit. På ett ställe skickade en ung qvinna, som låg sjuk till sängs, och bad mig enträget komma och visa sig kompassen. Om deras förvåning var stor, så var min ännu större, att finna en sådan okunnighet bland personer, som egde hornboskap i tusental och vidsträckta ”estancias”. Den kan endast förklaras af den omständigheten, att denna aflägsna del af landet sällan besökes af utlänningar. Man frågade mig om det var jorden eller solen som rörde sig; om det var varmare eller kallare i norr; hvar Spanien låg och många andra dylika saker. De flesta invånarne hade en dunkel föreställning om att England, London och Nord-Amerika voro olika namn för samma ställe; men de bättre underrättade visste säkert att London och Nord-Amerika voro olika länder, men lågo tätt bredvid hvarandra och att England var en stor stad i London! Jag hade med mig några tändstickor af det slaget, som antändas genom att man biter i dem; och man ansåg det så underbart, att en person kunde få eld med tänderna, att det var vanligt att kalla tillsamman hela familjen för att få se det. Jag blef en gång erbjuden en dollar för en enda tändsticka. Många funderingar väckte det i byn Las Minas, att jag om morgnarne tvättade mig i ansigtet. En af de bättre handlandena frågade mig mycket noga angående ett så besynnerligt bruk och likaledes hvarför vi om bord på fartyget hade skägg; ty han hade hört af min vägvisare, att så var fallet. Han betraktade mig med mycken misstänksamhet. Kanske hade han hört om tvagningar inom den mohammedanska religionen; och då han visste att jag var en kättare, kom han sannolikt till den slutsatsen, att alla kättare voro turkar. Det är vedertagen sed i detta land, att begära nattqvarter i första bästa hus. Den förvåning, som kompassen väckte och mina öfriga taskspelarkonster voro på sätt och vis fördelaktiga, då jag dermed och med de långa historier min vägvisare berättade om huru jag slog sönder stenar, kunde skilja giftiga ormar från oskadliga, samlade insekter o. s. v. betalade dem för deras gästfrihet. Jag skrifver såsom om jag hade befunnit mig bland mellersta Afrikas invånare; Banda Oriental kan icke gerna känna sig smickradt af jemförelsen, men sådana voro mina känslor vid den tiden.

Påföljande dagen redo vi till byn Las Minas. Landet var något bergigare, men eljest af enahanda utseende. En inbyggare på Pampas skulle tvifvelsutan hafva ansett det vara ett verkligt alplandskap. Det är så glest befolkadt, att vi knapt mötte en enda person på hela dagen. Las Minas är ännu obetydligare än Maldonado. Den är belägen på en liten slätt och omgifven af låga bergkullar. Byn har den vanliga regelbundna formen, och hade med sin hvitmålade kyrka i midten ett rätt täckt utseende. De ytterst liggande husen reste sig från slätten, som enstaka punkter utan att omgifvas af trädgårdar eller gårdar. Det är vanligen fallet i detta land och alla hus hafva till följe deraf ett otrefligt utseende. Öfver natten stannade vi i en ”pulperia” eller krog. Under aftonens lopp inkom en hop ”gauchos” för att dricka och röka cigarrer. Deras utseende var mycket anslående och de voro i allmänhet högväxta och vackra, men med ett högdraget och lösaktigt ansigtsuttryck. De bära ofta mustacher och det långa svarta håret nedhänger i lockar på ryggen. Med deras bjert färgade kläder, stora sporrar, som slamrade på hälarne, och knifvar instuckna vid midjan som dolkar och ofta begagnade som sådana, se de ut som en helt annan ras, än man väntade sig af deras benämning gauchos eller simpla landtmän. Deras höflighet går till öfverdrift; de tömma aldrig sitt glas utan att bedja en smaka på det; men då de göra sin utomordentligt behagfulla bugning, tyckas de vara lika färdiga att skära halsen af en, om tillfället så erbjöde sig.

Tredje dagen höllo vi en temligen oregelbunden kosa, emedan jag var sysselsatt med undersökningen af några marmorlager. På de jemna grässlätterna sågo vi många strutsar (Struthio rhea). Några flockar bestodo af ända till 20 eller 30 fåglar. När dessa stodo på någon liten upphöjning eller syntes mot den klara luften, hade de ett ganska ståtligt utseende. Jag träffade aldrig på några så tama strutsar i någon annan del af landet. Det var lätt att galoppera tätt intill dem; men då utbredde de sina vingar och lemnade snart hästen långt bakefter sig, i det de satte till alla segel rätt för vinden.

Om natten anlände vi till don Juan Fuentes’ hus, hvilken var en rik godsegare, men icke personligen bekant med någon af mina följeslagare. Då man nalkas en obekant persons bostad, är det vanligt att iakttaga några små höflighetsreglor, i det man rider långsamt fram till ingången och gifver helsningen ”Ave Maria”; och det är icke vanligt att man ens stiger af hästen, förrän någon kommer ut och ber en stiga in. Husherrns vanliga svar är ”sin pecado concebida” — aflad utan synd. När man inkommit i huset uppstår under några minuter ett samtal om allmänna ämnen, till dess man begär tillåtelse att få tillbringa natten der. Detta beviljas såsom något, hvilket faller af sig sjelf. Gästen intager derpå sina mål med familjen, och ett rum anvisas honom, hvarest han tillreder sin bädd med hästtäckena, som tillhöra hans ”recado” eller sadel. Det är eget att se huru liknande omständigheter hafva ett likartadt inflytande på vanorna. På Goda Hoppsudden iakttager man allmänt samma gästfrihet och nästan samma höflighetsreglor. Likväl visar sig olikheten emellan spanjorens och den holländske landtbrukarens karakter deri, att den förre aldrig frågar sin gäst det ringaste, som går utom höflighetens strängaste fordringar, under det att den hederlige holländaren frågar honom hvar han har varit, hvart han ämnar sig, hvad han har för sig, och till och med huru många bröder, systrar och barn han har.

Kort efter vår ankomst till don Juans gård, drefs en af de stora boskapshjordarne mot huset och två oxar uttogos för att slagtas för egendomens behof. Denna halfvilda boskap är mycket liflig; och då den mycket väl vet hvad lasson har att betyda, så tvungo de hästarne till en långvarig och mödosam jagt. Sedan man varit vittne till den rikedom, som visade sig i antalet af boskap, menniskor och hästar, var det eget att betrakta don Juans torftiga bostad. Golfvet bestod af stampad lera och fönstren voro utan glas. Sällskapsrummet yfdes med några klumpiga stolar och ett par bord. Ehuru åtskilliga främlingar voro närvarande, bestod aftonmåltiden af två stora högar stekt och kokt oxkött jemte några pumpor. Med undantag af dessa senare fans intet annat födoämne från växtriket, icke ens en bit bröd. Ett stort lerkrus med vatten var den enda dryck, som bestods hela sällskapet. Likväl var denne man egare af flera tusen tunnland jord, hvaraf nästan hvarje tunnland kunde frambringa spannmål och med mycket litet besvär alla vanliga odlade växter. Aftonen tillbragtes med att röka, hvarjemte någon för tillfället författad sång ackompanjerades med gitarren. Fruntimmerna sutto för sig i ett hörn af rummet och spisade icke tillsammans med männen.

Så många arbeten hafva utkommit öfver dessa länder, att det nästan är öfverflödigt att beskrifva vare sig lasson eller bolas. Lasson består af ett mycket starkt, men smalt, och väl snodt rep af oberedd hud. Ena ändan är fästad vid den breda bukgjord, som fasthåller de mångfaldiga tillbehören till recadon eller Pampas-ländernas sadel; den andra slutar med en smal jern- eller messingsring, medelst hvilken en rännsnara kan bildas. När gauchon ämnar begagna lasson, håller han en liten hoprullad ända af repet i samma hand, som håller tygeln, och i den andra rännsnaran, hvilken är gjord mycket vid, vanligen omkring 8 fot i tvärmått. Denna svänger han nu omkring hufvudet och genom en skicklig rörelse med handlofven håller han rännsnaran öppen. När han derefter kastar den, får han den att falla på hvilken fläck han behagar. När lasson icke begagnas, är den hopbunden i en liten rulle på baksidan af recadon. Bolas eller kulorna äro af två slag. Det enklaste, som förnämligast användes vid strutsfångst, består af två runda stenar, öfverklädda med läder och sammanbundna med en smal, flätad rem af omkring 8 fots längd. Det andra slaget skiljer sig endast deruti, att det har tre kulor, hvilka genom remmarne förenas till en gemensam medelpunkt. Gauchon håller den minsta af de tre i sin hand och svänger de andra oupphörligt omkring hufvudet, hvarefter han tager sitt sigte och kastar dem hvirflande som länkkulor genom luften. Så fort kulorna nu träffa ett föremål, sno de sig medelst remmarne omkring detsamma och bli fast omvirade. Kulornas storlek och tyngd omvexlar allt efter deras ändamål. När de äro af sten kastas de med sådan kraft, att de stundom kunna slå af benet på en häst, ehuru de ej äro större än ett äpple. Jag har sett kulor af trä och så stora som en rofva, ämnade att fånga hästar, utan att göra dem någon skada. Kulorna äro stundom af jern och dessa kunna kastas på det längsta afståndet. Hufvudsvårigheten i att begagna vare sig lasson eller bolas ligger i konsten att rida så väl, att man är i stånd att i fullaste galopp och i det man plötsligt vänder om, svinga dem så säkert kring hufvudet att de träffa. Till fots skulle hvem som helst snart lära konsten. Då jag en dag roade mig med att galoppera och svänga kulorna kring hufvudet, träffade den ena händelsevis en buske. Då dess hvirflande rörelse sålunda upphäfdes, föll den genast till marken och insnärjde som af ett trolleri min hästs ena bakben. Den andra kulan rycktes då ur handen på mig, hvarpå hästen var rigtigt fast. Lyckligtvis var han ett gammalt, öfvadt djur, som visste hvad frågan gälde; eljest skulle han sannolikt hafva slagit bakut till dess han fallit omkull. Gauchos kiknade af skratt; de ropade att de hade sett alla slags djur fångade, men aldrig förr någon menniska, som fångat sig sjelf.

Under de följande två dagarne nådde jag den aflägsnaste punkt, som jag önskade undersöka. Landet hade samma utseende, så att den vackra gröna gräsmattan till slut blef tröttsammare än en dammig landsväg. Öfverallt sågo vi stora massor af rapphöns (Nothura major). Dessa fåglar gå icke i skockar, ej heller dölja de sig som den europeiska arten. Det tyckes vara en mycket enfaldig fågel. Om man rider omkring dem i en krets eller snarare i en spiral, så att man kommer närmare för hvarje slag, kan man slå ihjäl så många man behagar. Det vanligaste sättet är att fånga dem med en rännsnara eller liten lasso gjord af pennan i en strutsfjäder, fästad vid ändan af en lång käpp. En gosse på en gammal, stadig häst fångar sålunda ofta ända till 30—40 på dagen. I Nordamerikas polartrakter fånga indianerna den föränderliga haren genom att gå omkring honom i spiralformiga slag, när han är i sitt bo. Middagstiden anses vara bäst, då solen står högt och jägarens skugga ej är mycket lång.

På återfärden till Maldonado följde vi en annan väg. Vid Pan de Azucar, ett landmärke, som är väl kändt af alla, hvilka seglat uppför Platafloden, stannade jag en dag i en mycket gästfri gammal spanjors hus. Tidigt på morgonen bestego vi Sierra de las Animas. Belyst af den uppgående solen var landskapet nästan pittoreskt. Åt vester utbredde sig utsigten öfver en omätlig, jemn slätt så långt som till berget vid Monte Video och åt öster öfver det kulliga landet vid Maldonado. På bergsspetsen voro några små stenhopar, hvilka tydligen legat der sedan lång tid tillbaka. Min följeslagare försäkrade mig, att de voro ett verk af indianerna i forna tider. Hoparne liknade, fast i mycket mindre skala, dem, som vanligen finnas på bergen i Wales. Benägenheten att på den högsta punkten i det omgifvande landet utmärka hvarje vigtig tilldragelse, synes vara gemensam för hela menniskoslägtet. I närvarande stund finnes icke en enda indian, vare sig hyfsad eller vild, i denna del af provinsen. Ej heller har jag hört, att de forna invånarne lemnat några varaktigare minnen efter sig, än dessa obetydliga stenrösen på toppen af Sierra de las Animas.

Den allmänna och nästan fullkomliga trädlösheten i Banda Oriental är anmärkningsvärd. Några bergkullar äro likväl till en del betäckta med busksnår och på stränderna af större strömmar, i synnerhet norr om Las Minas, äro pilträd icke ovanliga. Nära Arroyo Tapes hörde jag talas om en palmskog och jag såg ett palmträd af ansenlig storlek nära Pan de Azucar på 35:e breddgraden. Dessa och de träd, som blifvit planterade af spanjorerna, äro de enda undantagen i denna allmänna skoglöshet. Ibland de införda trädslagen må nämnas poppel, oliv, aprikos och andra fruktträd. Aprikoserna trifvas så väl, att de lemna det hufvudsakliga förrådet af bränsle till staden Buenos Ayres. Mycket jemna länder, såsom Pampas, tyckas sällan vara gynnsamma för trädväxten. Detta kan möjligen tillskrifvas antingen vindarnes styrka eller vattenafloppets beskaffenhet. Man kan likväl icke i landets natur omkring Maldonado utfinna någon sådan orsak. Bergshöjderna erbjuda skyddade lägen, hvilka ega olika slags jordmån; rännilar äro vanliga i nästan hvarje dalbotten och markens leriga beskaffenhet synes passande att qvarhålla fuktigheten. Man har med mycken sannolikhet framställt den åsigten, att förekomsten af skog i allmänhet beror på den årliga nederbörden; men i detta land falla täta och häftiga regn under vintern; och sommaren, ehuru torr, är det likväl icke i någon öfverdrifven grad. Vi se nästan hela Australien betäckt med höga träd och likväl eger detta land ett mycket torrare luftstreck. Följaktligen måste vi söka efter någon annan okänd orsak.

Om vi inskränkte vår undersökning endast till Sydamerika, skulle vi visserligen frestas antaga, att träd trifvas endast under ett mycket fuktigt luftstreck; ty skogsgränsen följer der på ett högst anmärkningsvärdt sätt de fuktiga vindarnes områden. I södra delen af Amerika, der med fuktighet från Stilla hafvet mättade vestliga vindar äro de rådande, är hvarje ö på den inskurna vestkusten från 38:e breddgraden till yttersta spetsen af Eldslandet tätt betäckt med ogenomträngliga skogar. På Cordillerans östra sida, under samma breddgrader, der en blå himmel och ett angenämt klimat bevisa att luften blifvit beröfvad sin fuktighet under sin gång öfver bergen, hafva Patagoniens torra slätter en mycket svag växtlighet. I de nordligare delarne af Sydamerika, inom gränserna för den ständiga sydostliga passadvinden, är östra sidan prydd med praktfulla skogar och deremot kan man kalla vestkusten från 4:e till 32:a graden sydlig bredd en öken, medan på samma vestra kust, norr om 4:e graden sydlig bredd, der passadvinden förlorar sin regelbundenhet och häftiga regn tidtals falla, Stilla hafvets stränder, som i Peru äro så ytterst ofruktbara, nära Cap Blanco antaga den yppiga växtlighet, hvarför Guyaquil och Panama äro så berömda. Följaktligen intaga i södra och norra delarne af Sydamerika de kala och skogbevuxna trakterna motsatta lägen i förhållande till Cordilleran och dessa lägen bestämmas skenbarligen af de rådande vindarnes riktning. I midten af Sydamerika ligger ett bredt förmedlande bälte, som innesluter det mellersta Chile och La Plata-provinserna, der de regnförande vindarne icke behöfva öfvergå några höga berg och der landet hvarken är trädlöst eller helt och hållet betäckt med skogar. Men äfven om den inskränkes till Sydamerika, har lagen att skogar trifvas endast i ett luftstreck, som göres fuktigt genom regnförande vindar, ett mycket märkligt undantag i Falklandsöarne. Dessa öar, hvilka äro belägna under samma breddgrad som Eldslandet och blott en 40—50 mil derifrån, samt åtnjuta samma klimat med en nästan fullkomligt enahanda geologisk bildning, med för växtligheten gynnsamma trakter och samma slags torfartade jordmån, kunna likväl endast uppvisa högst få växter, hvilka ens förtjena namn af buskar, medan i Eldslandet det är omöjligt att finna ett enda tunnland jord, som icke är betäckt med den tätaste skog. Här vid lag gynnar riktningen både af de häftiga stormarne och af hafsströmmarne förflyttandet af frön från Eldslandet, såsom man kan se af kanoter och trästammar, hvilka drifvas från nämde land och ofta kastas på strand på Falklandsöarnes vestra kust. Detta är sannolikt orsaken hvarföre många växter äro gemensamma för båda länderna; men hvad beträffar Eldslandets trädslag, så hafva icke en gång försök att ditplantera dem lyckats.

Under vårt vistande i Maldonado samlade jag åtskilliga slags däggdjur, 80 arter fåglar och många kräldjur, deribland 9 ormarter. Af inhemska däggdjur är Cervus campestris det enda nu lefvande allmänna, som uppnår någon storlek. Denna hjort är ytterst talrik, och finnes ofta i små hjordar på de trakter, som gränsa till La Plata, samt i norra Patagonien. Om man kryper tätt utefter marken och på det viset långsamt nalkas en hjord, så närma sig hjortarne ofta af nyfikenhet, för att kunskapa. Jag har på detta vis från en och samma fläck dödat tre hjortar af samma hjord; men fastän de äro så tama och nyfikna, äro de ytterst skygga, när man nalkas dem till häst. I detta land går ingen till fots och hjorten känner menniskan som sin fiende, endast när hon är till häst och väpnad med bolas. Vid Bahia Blanca, ett nybygge i norra Patagonien, förvånades jag af att finna huru litet hjortarne bekymrade sig om böss-skott. En dag sköt jag tio gånger på ett djur på hundratjugo alnars afstånd och det blef mycket förskräcktare öfver att kulan ristade upp marken, än af knallen. Som mitt krut tagit slut, var jag tvungen att stiga upp (vare det sagdt till min skam som jägare, ehuru jag kan skjuta fåglar i flygten) och hojta, så att hjorten sprang sin väg.

Det besynnerligaste förhållandet med detta djur är den öfvermåttan starka och obehagliga lukt, som hanen ger ifrån sig. Den kan alls icke beskrifvas; och när jag flådde det exemplar, som nu är uppstäldt i Zoologiska museet, blef jag flera gånger nästan öfverväldigad af äckel. Jag inknöt huden i en silkesnäsduk och bar den sålunda hem. Sedan denna näsduk blifvit noga tvättad, begagnade jag den ständigt och den tvättades följaktligen lika ofta. Likväl märkte jag alltid tydligt lukten, när jag först tog upp den och det under ett år och sju månaders tid. Detta är ett förvånande bevis på varaktigheten af vissa ämnen, hvilka likväl till sin natur måste vara ytterst fina och flygtiga. Jag har ofta, när jag gick på en half fjerdingsvägs afstånd i lä af en hjord, funnit hela luften fyld med denna utdunstning. Jag tror att den är starkast vid den tid, då hornen äro fullständigast och fria från den håriga huden. Under denna tid är köttet naturligtvis oätligt, men gauchos försäkra, att om det någon tid får ligga nedgräfdt i fuktig jord, försvinner lukten. Jag har läst någonstädes att invånarne på öarne i norra Skottland på samma vis behandla de fiskätande fåglarnes traniga kött.

Gnagarnes ordning är här mycket rik på arter. Af möss ensamt fick jag ej mindre än 8 arter^[1]. Den största gnagaren på jorden, Hydrochærus capybara (vattensvinet), är här äfven allmän. Ett exemplar, som jag sköt vid Monte Video, vägde 98 marker: dess längd från nosen till svansstumpen gick till 3 fot 2 tum och dess omfång till 3 fot 8 tum. Dessa stora gnagare besöka stundom öarne i mynningen af La Plata, der vattnet är alldeles salt; men de äro mycket talrikare på sötvattensjöarnes och flodernas stränder. Vid Maldonado lefva vanligen tre eller fyra tillsammans. Om dagen ligga de antingen bland vattenväxterna eller ock beta de helt öppet på grässlätten^[2]. När man ser dem på afstånd, likna de till gång och färg vanliga svin. Men när de sätta sig ned på bakbenen och uppmärksamt betrakta något föremål med ett öga, återtaga de likheten med sina samslägtingar marsvinen och kaninerna. Hufvudet ser ytterst löjligt ut, antingen man ser det framifrån eller från sidan, till följe af deras långt bakåt gående mun. Dessa djur voro mycket tama vid Maldonado; och genom att nalkas mycket varsamt, lyckades jag en gång komma fem alnar nära fyra gamla capybarer. Man kan sannolikast förklara denna tamhet deraf, att jaguaren sedan några år blifvit fördrifven och emedan gauchon ej anser det mödan värdt att jaga dem. Då jag kom dem närmare, utstötte de ofta sitt besynnerliga läte, hvilket är en kort grymtning, som icke har något egentligt ljud, utan snarare förorsakas af luftens plötsliga utstötande. Det enda ljud jag vet, som har någon likhet dermed, är det första, dofva skallet af en stor hund. Sedan jag i några minuter så godt som på en arms längd betraktat de fyra djuren och de mig, rusade de till vattnet i fullt galopp med den största häftighet, på samma gång de utstötte sitt skällande läte. Sedan de dykt ett stycke, kommo de åter upp till ytan, men visade endast öfversta delen af hufvudet. När honan simmar och har ungar, lära dessa sitta på hennes rygg. Man kan lätt döda dessa djur i stor mängd; men deras skinn har obetydligt värde och köttet är föga välsmakligt. På öarne i Rio Parana äro de ytterst talrika och utgöra jaguarens vanliga byte.

Tucutucon (Ctenomys brasiliensis) är ett besynnerligt litet djur, hvilket kortligen kan beskrifvas som en gnagare med mullvadens lefnadssätt. Han är ytterst talrik i somliga trakter, men svår att fånga och kommer, som jag tror, aldrig upp ur jorden. Vid mynningen till sina hålor uppkastar han jordhögar lika mullvadens, men mindre. Betydliga landsträckor äro så fullständigt underminerade af dessa djur, att hästarna ofta nedsjunka öfver hofvarne, när de gå fram der. Tucutucos tyckas till en viss grad lefva sällskapligt. Den person, som skaffade mig exemplar deraf, hade fångat sex tillsamman, och han sade, att detta ofta var händelsen. De äro nattdjur och deras förnämsta föda är växtrötter, hvilka utgöra föremålet för deras vidsträckta gräfningar nära jordytan. Detta djur igenkännes öfverallt på ett mycket egendomligt läte, som det låter höra, när det är under marken. När man först hör det, blir man mycket förvånad, ty det är icke lätt att säga hvarifrån det kommer, ej heller är det möjligt att gissa hvad det är för slags djur, som ger det ifrån sig. Lätet består i ett kort, men icke groft näsgrymt, hvilket entonigt upprepas fyra gånger tätt efter hvarandra^[3]. Namnet tucutuco har djuret fått af detta läte. Der detta djur är talrikt, kan man höra det alla tider på dagen och stundom alldeles under sina fötter. När man håller dem inom hus, röra de sig långsamt och ovigt, hvilket tyckes bero derpå, att deras bakfötter sträcka sig utåt; och emedan lårbensledgången saknar en viss sena, äro de alldeles ur stånd att kunna göra äfven det minsta skutt. De äro mycket dumma vid sina försök att fly, och när de blefvo onda eller skrämda läto de höra sitt tucutuco. Några af dem, hvilka jag höll lefvande, blefvo fullkomligt tama, till och med första dagen och försökte icke att bitas eller springa bort; men andra voro litet vildare.

Den person, som fångade dem, försäkrade att ganska många alltid funnos blinda. Ett exemplar, som jag gömde i sprit, var i detta tillstånd. Mr. Reid anser detta härröra af inflammation i blinkhinnan. När djuret lefde, höll jag mitt finger en half tum nära dess hufvud, utan att det tycktes märka det. Icke desto mindre letade det sig fram i rummet, nästan lika väl som de andra. Då man besinnar dess helt och hållet underjordiska lefnadssätt, kan blindheten, ehuru så allmän, icke vara det till något särdeles stort men. Likväl tyckes det underligt, att ett djur skulle vara i besittning af ett organ, som så ofta är utsatt för att skadas. Lamarck skulle hafva blifvit förtjust öfver detta faktum, om han känt till det, när han, sannolikt med större grad af sanningsenlighet än som är vanligt hos honom, anstälde sina betraktelser öfver den gradvis uppkomna blindheten hos Aspalax, en gnagare, som lefver i jorden, och hos Proteus, ett kräldjur, som vistas i mörka, underjordiska vattenbäcken. Hos båda dessa djur är ögat i ett ofullständigt skick och betäckt med en senartad hinna och hud. Hos den vanliga mullvaden är ögat utomordentligt litet, men fullständigt, ehuru många anatomer tvifla på, att det står i samband med den verkliga ögonnerven. Detta djurs syn måste i sanning vara ofullkomlig, ehuru sannolikt nyttig för detsamma, när det lemnar sin håla. Hos tucutucon, hvilken, som jag tror, aldrig kommer fram ur jorden, är ögat nästan större, men ofta förblindadt och odugligt, utan att detta tyckes förorsaka djuret någon olägenhet. Tvifvelsutan skulle Lamarck hafva sagt, att tucutucon nu höll på att öfvergå till samma tillstånd, hvari Aspalax och Proteus befinna sig.

Fåglar af många slag äro ytterst talrika på de böljande grässlätterna omkring Maldonado. Der finnas några arter af en familj, som till utseende och lefnadssätt närmar sig vår stare. En af dessa, Molothrus niger, är anmärkningsvärd för sina lefnadsvanor. Man får ofta se flera tillsammans stå på ryggen af en ko eller häst; och när de äro uppflugna på en häck, och putsa sina fjädrar i solskenet, försöka de stundom att sjunga eller snarare hväsa. Lätet är mycket eget, liknande luftbubblor, som snabt utgå från ett smalt rör under vatten, så att de frambringa ett tydligt ljud. Enligt Azara lägger denna fågel, liksom göken, sina ägg i andra fåglars bon. Landtfolket berättade mig åtskilliga gånger, att det säkert fans en fågel med en dylik vana och mitt biträde vid samlandet, som var en mycket noggrann person, fann ett bo af detta lands sparf (Zonotrichia matutina) med ett ägg större än de andra, samt af olika färg och form. I Nordamerika finnes en annan art Molothrus (M. pecoris), hvilken har enahanda göklika vana och i hvarje afseende är nära beslägtad med La Plata-arten, till och med i så obetydliga egenheter som deri, att han brukar stå på boskapens rygg. Den afviker endast deri, att han är något mindre och deri att hans fjädrar och ägg hafva en något olikartad färgskiftning. Denna stora öfverensstämmelse till utseende och vanor hos arter, hvilka representera hvarandra i motsatta delar af en stor verldsdel, förefaller alltid intressant, ehuru den ingalunda är sällsynt.

Mr. Swainson har ganska riktigt anmärkt, att Molothrus pecoris, samt M. niger och göken äro de enda fåglar, hvilka med skäl kunna kallas parasitiska, emedan de ”liksom fästa sig vid ett annat lefvande djur, hvars lifsvärme bringar deras ungar till lif, af hvars föda dessa lefva och hvars död skulle förorsaka deras egen under deras spädaste ålder”. Det är märkvärdigt att några, fastän icke alla arter af slägtena Molothrus och Cuculus öfverensstämma endast i denna sällsamma vana att parasitiskt fortplanta sitt slägte, under det de äro hvarandra motsatta i nästan alla andra lefnadsvanor. Molothrus lefver liksom vår stare gerna i flockar och på öppna slätter, helt obekymradt utan att söka dölja sig. Göken åter är som hvar man vet, en särdeles skygg fågel, hvilken vistas i de aflägsnaste snår och lefver af frukter och larver. Äfven till sin kroppsbygnad äro de begge slägtena vidt skilda från hvarandra. Många teorier, till och med frenologiska, hafva framstälts för att förklara ursprunget till gökens vana att lägga sina ägg i andra fåglars bon. Prévost är den ende, efter hvad jag tror, som genom sina iakttagelser kastat något ljus öfver denna gåta. Han fann att gökhonan, hvilken enligt de flestas iakttagelse lägger åtminstone 4—6 ägg, måste para sig med hanen för hvar gång hon lagt 1 eller 2 ägg. Om hon nu nödgades ligga på sina egna ägg, skulle hon antingen ligga på dem alla och derföre lemna de först lagda så länge, att de sannolikt skulle bli skämda, eller ock skulle hon få rufva ett eller två ägg i sender, allt efter som hon värpte dem. Men då göken stannar en kortare tid i norra Europa än någon annan flyttfågel, skulle han helt säkert icke få tillräcklig tid för dessa på hvarandra följande rufningar. Till följe häraf kunna vi i den företeelsen, att göken parar sig flera gånger och lägger sina ägg med mellantider, finna orsaken till att han lägger sina ägg i andra fåglars bon och lemnar dem åt fosterföräldrarnes vård. Jag är mycket benägen att tro denna åsigt vara riktig, emedan jag, såsom vi längre fram skola få se, oberoende deraf kommit till en liknande slutsats i afseende på den sydamerikanska strutsen, hvars honor äro parasitiska, om jag så får uttrycka mig, sinsemellan; i det hvarje hona lägger flera ägg i åtskilliga andra honors bon och strutshanen åtager sig hela rufningsbestyret, liksom de främmande fosterföräldrarne i fråga om gökhonan.

Jag vill endast omtala två andra fåglar, hvilka äro mycket allmänna och utmärka sig genom sina lefnadsvanor. Saurophagus sulphuratus är en typisk art af törnskatornas stora amerikanska slägte. Till sin kroppsbygnad närmar han sig mycket de egentliga törnskatorna; men till sitt lefnadssätt kan han jemföras med flere andra fåglar. Jag har ofta sett honom under jagandet efter föda segla öfver en fläck, liksom en falk och derefter förflytta sig till en annan. När man ser honom sålunda sväfvande i luften, skulle man lätt på ett kort afstånd kunna misstaga honom för en roffågel; men när han slår ner, sker det med vida mindre kraft och snabbhet än falken. Emellanåt uppehåller Saurophagus sig i grannskapet af vatten, der han sitter helt stilla liksom kungsfiskaren, och fångar de småfiskar, hvilka komma in till brädden. Dessa fåglar hållas icke sällan i burar eller på gårdarne med klippta vingar. De blifva snart tama och äro mycket roliga till följe af sitt sluga, putslustiga sätt, hvilket för mig beskrefs såsom snarlikt den vanliga skatans. Deras flygt är våglik, emedan hufvudets och näbbens tyngd tyckas vara för stora för kroppen. Om aftnarne sitter Saurophagus i någon buske, oftast utmed vägen, der han oaflåtligt och utan någon omvexling låter höra sitt gälla ehuru ingalunda obehagliga läte, hvilket har någon likhet med artikulerade ord. Spanjorerna säga, att det liknar orden ”Bien te veo” (jag ser dig nog), och hafva derföre gifvit honom detta namn.

En härmfågel (Mimus Orpheus), af infödingarne kallad Calandria, är märklig derföre att han har en sång, som öfverträffar alla andra fåglars i detta land. Han är så godt som den enda fågel i Sydamerika, hvilken jag sett slå ned för att sjunga. Sången kan jemföras med säfsångarens, men är starkare, i det några sträfva och mycket höga toner blandas med en behaglig drill. Sången höres endast om våren. Under andra tider är hans läte sträft och långt ifrån välljudande. Vid Maldonado voro dessa fåglar tama och djerfva. De uppehöllo sig ständigt vid landtgårdarne för att hacka på köttet, som hängde på dörrposterna eller husväggarne. Om någon annan liten fågel ville deltaga i kalaset, bortjagades han genast af Calandrian. På Patagoniens vidsträckta, öde slätter finnes en annan närslägtad art (Orpheus patagonica d’Orb.), hvilken uppehåller sig i de med taggiga buskar bevuxna dalarne, är en skyggare fågel och har en något afvikande sång. Det synes mig en egen omständighet, såsom visande de fina öfvergångarne i skiljaktiga lefnadsvanor, att när jag första gången såg sistnämda art, och då endast dömde af lefnadssättet, jag ansåg den skild från Maldonado-arten. Då jag sedan förskaffade mig ett exemplar och flyktigt jemförde båda, tycktes de mig vara så lika, att jag förändrade min åsigt; men nu påstår mr. Gould, att de bestämdt äro olika arter; en slutsats, som öfverensstämmer med de små olikheterna i lefnadssättet, hvarom han likväl ej hade någon kännedom.

De Sydamerikanska asgamarnes mängd, tamhet och vämjeliga lefnadsvanor göra dem till i hög grad öfverraskande företeelser för den, som endast varit van vid norra Europas fåglar. Till detta slägte kunna hänföras fyra arter, Caracaran eller Polyborus, kalkongamen, Gallinazon och kondoren. Caracaras räknas på grund af sin kroppsbygnad till örnarne; men vi skola snart få se huru föga de förtjena en så hög rang. Till sitt lefnadssätt likna de nämligen våra korpar, skator och kråkor: en fågelfamilj som är vidt utbredd öfver den öfriga verlden, men helt och hållet saknas i Sydamerika. För att börja med Polyborus brasiliensis, är han en allmän fågel och har en vidsträckt geografisk utbredning. Han är talrikast på La Platas gräsrika savanner, der han förekommer under namnet Carrancha, och är långtifrån ovanlig på Patagoniens ofruktbara slätter. I öknen mellan floderna Negro och Colorado träffar man alltjemt längs med vägen skaror af dessa fåglar, hvilka förtära de döda kropparne af de djur, som störta af ansträngning och törst. Ehuru så vanlig i dessa torra och kala trakter och likaledes på Stilla hafvets regnlösa stränder, finnes han likväl äfven i vestra Patagoniens och Eldslandets fuktiga, ogenomträngliga skogar. Carranchan, äfvensom Chimangon träffas ständigt i stora skockar vid landtgårdarne och slagtarhusen. Om ett djur dör på slätten, så börjar Gallinazon kalaset och derefter skrapa de begge Polyborus-arterna benen rena. Fastän dessa begge fåglar sålunda taga sin föda tillsammans, är det långt ifrån att de äro vänner. När Carranchan sitter stilla på en gren eller på marken, brukar Chimangon ofta länge flyga fram och tillbaka, upp och ned, i en halfkrets och försöker för hvar gång han kommer längst ned i svängen att slå till sin större samslägting, utan att likväl denne bryr sig derom vidare, än att han nickar med hufvudet. Ehuru Carranchas ofta samla sig i mängd, bruka de icke lefva i skockar; ty på öde trakter ser man dem ensamma eller oftare i par.

Carranchas påstås vara mycket listiga och snatta en betydlig mängd ägg. De försmå icke heller att likasom Chimangon hacka bort skabben från hästars och mulåsnors sårbetäckta ryggar, hvarvid det arma djuret, med dess slokande öron och bågformigt krökta rygg, och den sväfvande fågeln, som på halfannan alns afstånd lystet betraktar den vämjeliga godbiten, bilda en tafla, som blifvit beskrifven af kapten Head med hans egendomliga liflighet och noggrannhet. Dessa förmenta örnar döda ytterst sällan något lefvande djur, och deras gamlika asfågelnatur visar sig tydligt för en hvar, som råkat insomna på Patagoniens ödsliga slätter; ty vid uppvaknandet ser han på hvarje omgifvande kulle en af dessa fåglar tåligt vaktande den hvilande med en olycksbådande blick. Detta är ett utmärkande drag hos landskapen i dessa trakter, hvilket skall igenkännas af en hvar, som färdats öfver dem. Om ett sällskap beger sig ut på jagt med hästar och hundar, så beledsagas det om dagarne af åtskilliga af dessa följeslagare. När de ätit, framskjuter den nakna kräfven och då är Carranchan, liksom eljest i allmänhet, en trög, tam och feg fågel. Hans flygt är tung och långsam liksom den engelska råkans. Han har sällan en sväfvande flygt; men jag har ett par gånger sett honom segla genom luften med mycken lätthet. Han hoppar icke, utan springer, men ej fullt så fort som några af sina samslägtingar. Tidtals är han mycket högljudd, men icke vanligtvis. Hans läte är starkt, mycket sträft och eget, och kan förliknas vid det spanska strupljudet g, åtföljdt af ett groft dubbelt rr. När han låter höra detta läte lyfter han upp hufvudet allt högre och högre, till dess han slutligen med vidöppen näbb med hjessan nästan vidrör bakre delen af ryggen. Detta förhållande, som man mycket betviflat, är fullkomligt sant: jag har flera gånger sett dem med hufvudet bakåt i ett fullkomligt omvändt läge. Till dessa iakttagelser kan jag lägga, med stöd af en sådan auktoritet som Azara, att Carranchan lefver af maskar, snäckor, sniglar, gräshoppor och grodor; att han dödar nyfödda lam genom att afskära dem nafvelsträngen, samt att han förföljer gallinazon tills denna fågel nödgas ge ifrån sig den asföda han nyligen slukat. Slutligen uppgifver Azara att fem eller sex Carranchas stundom slå sig tillsamman för att jaga efter större fåglar, till och med sådana som hägrar. Alla dessa omständigheter visa, att han har mycket ombytliga lefnadsvanor och stor klokhet.

Polyborus Chimango är mycket mindre än nyssnämda art. Han är en verklig allätare och förtär till och med bröd. Man försäkrade mig, att han icke obetydligt skadar potatesgrödan i Chiloe, genom att uppkrafsa potäterna, strax de blifvit satta. Af alla asfåglar är han vanligen den sista, som lemnar skelettet af ett dödt djur och man får ofta se honom innanför refbenen af en ko eller häst, lik en fågel i bur. En annan art är Polyborus Novæ Zelandiæ, hvilken är ytterst allmän på Falklandsöarne. Dessa fåglar likna i många afseenden till sitt lefnadssätt Carranchas. De lefva af döda djurs kött och af hafsalster; och på Rimirezklipporna måste de för hela sitt uppehälle bero af hafvet. De äro ytterst tama och orädda, så att de till och med genomsöka husens omgifningar efter afskräden. Om ett jagtsällskap dödar ett djur, så samlas snart en mängd af dem och väntar tåligt på att få sin andel af bytet, i det de stå på marken rundt omkring. Sedan de ätit framskjuter deras nakna kräfve betydligt och ger dem ett vidrigt utseende. De anfalla gerna sårade fåglar, så att då en kormorant en gång i sådant tillstånd sökt stranden, angreps han genast af flera dylika, hvilka med sina slag påskyndade hans död.

Beagle låg endast om somrarne vid Falklands-öarne, men officerarne på Adventure, som uppehöllo sig der om vintern, berättade många ovanliga exempel på dessa fåglars djerfhet och rofgirighet. De slogo rent af ned på en hund, som låg i djup sömn tätt vid en af sällskapet, och jägarne hade svårt att hindra dem att röfva anskjutna gäss midt för deras egna ögon. Det påstås att de liksom Carranchas, flera i sällskap, fatta posto vid ingången till en kaninkula och gemensamt angripa djuret, när det kommer ut. De flögo ständigt om bord på fartyget, när det låg i hamn, och det var nödvändigt att hålla god utkik, för att hindra dem från att slita lädret från taklingen eller taga det vid akterstäfven upphängda köttet. Dessa fåglar äro mycket okynniga och nyfikna, så att de plocka upp nästan allting från marken; sålunda bortsläpade de inemot en fjerdingsväg en stor, svart blanklädershatt äfvensom ett par af de tunga kulor (bolas), hvilka begagnas för att fånga boskap. Mr. Usborne led under sina mätningar en svårare förlust, i det de från honom stulo en liten Katers kompass i rödt marokinfodral, hvilken aldrig återfans. Dessa fåglar äro dessutom grällystna och mycket ondsinta, så att de i ilskan med klorna upprifva gräset. De äro icke egentligen sällskapliga; de sväfva icke, utan flyga tungt och ovigt; på marken springa de mycket fort, nästan såsom fasaner. De äro larmande och gifva ifrån sig vissa sträfva ljud, af hvilka ett liknar råkans, hvarför skäljägarne alltid kalla dem råkor. En egen omständighet är, att de kasta hufvudet uppåt och bakåt, alldeles på samma sätt som Carranchas. De bygga i hafskustens branta klintar, men endast på de små närliggande holmarne och icke på de begge hufvudöarne. Detta är en besynnerlig försigtighet hos en så tam och orädd fågel. Skälfångarne säga att dessa fåglars kött, när det blifvit tillagadt, är alldeles hvitt och ganska godt att äta; men man måste vara djerf, för att våga sig på en sådan måltid.

Det återstår nu endast att omtala kalkongamen (Vultur aura) och Gallinazon. Den förre finnes öfverallt der landet är någorlunda fuktigt, från Cap Horn ända till Nordamerika. I olikhet med Polyborus brasiliensis och Chimangon, har han hittat fram till Falklandsöarne. Han är en enslig fågel eller flyger på sin höjd i par. Han igenkännes genast på långt håll af sin höga, simmande och mycket behagfulla flygt. Han är allmänt känd som en riktig asfågel. På Patagoniens vestkust, bland de tätt skogbevuxna holmarne och af vikar inskurna landet, lefver han uteslutande af det, som hafvet uppkastar samt af döda skälar. Hvar helst dessa ligga församlade på klipporna, ser man äfven gamarna. Gallinazon (Cathartes atratus) har en helt annan utbredning och förekommer aldrig söder om 41:a breddgraden. Azara omförmäler en sägen, om att på den spanska eröfringens tid dessa fåglar funnos kring Monte Video, men att de sedan följde med infödingarne från de nordligare områdena. Nu äro de talrika i Colorado-dalen, som ligger 50 mil söder om Monte Video. Det synes sannolikt, att denna ytterligare flyttning skett sedan Azaras tid. Gallinazon föredrager vanligen ett fuktigt klimat eller fastmer grannskapet af sötvatten, till följe hvaraf han är mycket allmän i Brasilien och vid La Plata, hvaremot han aldrig finnes på norra Patagoniens ödsliga och torra slätter, utom i närheten af någon flod. De anträffas på hela Pampas ända till foten af Cordilleran; men jag hörde eller såg aldrig till någon enda i Chile; i Peru skyddas de som renhållningshjon. Dessa gamar kunna med allt skäl sägas lefva i skock, ty de tyckas finna nöje i hvarandras sällskap och föras icke tillsammans endast af lockelsen till gemensamt byte. På en vacker dag kan man ofta se en flock högt upp i luften, hvarvid de sväfva omkring i de behagfullaste kretsar, utan att röra vingarne. Detta utföra de tydligen för blotta nöjet att röra sig eller kanske står det i samband med deras äktenskapliga föreningar.

Jag har nu omtalat alla asfåglarne utom kondoren, hvars beskrifning blir bättre på sin plats, när vi besöka ett land, som mera öfverenstämmer med hans lefnadsvanor än slätterna vid La Plata.

I det breda bälte af sandkullar, som skiljer Laguna del Potrero från La Platas stränder, på en mils afstånd från Maldonado, fann jag en grupp af dessa förglasade, kiselhaltiga rör, hvilka bildas, när blixten slår ned i lös sand. Dessa rör likna helt och hållet dem, som funnits vid Drigg i Cumberland och blifvit beskrifna i Geologiska Sällskapets i London Handlingar^[4]. Då sandkullarne vid Maldonado icke äro skyddade af någon växtlighet, byta de ständigt om läge. Af denna orsak stucko rören upp öfver marken och talrika bitar, som lågo bredvid, visade att dessa förr hade legat på större djup. Fyra rör nedträngde lodrätt i sanden och genom att gräfva med händerna följde jag ett af dem ända till 2 fots djup; och några bitar, som tydligen hörde till samma rör, höllo 5 fot 3 tum, när de lades till det förra. Hela rörets tvärmått var nästan lika, och derföre måste vi antaga, att det ursprungligen sträckte sig till ett mycket större djup. Dessa dimensioner äro likväl små i jemförelse med rören från Drigg, af hvilka ett följdes till ett djup af icke mindre än 30 fot.

Inre ytan är fullkomligt förglasad, glänsande och slät. Ett litet stycke liknade under mikroskopet, till följe af de många små inbäddade luft- eller kanske gasblåsorna, ett prof, som smält för blåsröret. Sanden är helt och hållet eller till största delen kiselsand, men några korn äro svarta och hafva metallglans till följe af sin glänsande yta. Tjockleken af rörets vägg vexlar från 0,3 till 0,2 tum och går ibland ända till 0,1. På utsidan äro sandkornen afrundade och hafva en svagt glaserad yta. Jag kunde icke upptäcka något spår till kristallisation. Rören äro vanligen sammantryckta, liksom de i ”Geological Transactions” beskrifna, och hafva på längden gående djupa fåror, så att de mycket likna en förtorkad växtstjelk eller barken af korkek eller alm. Deras omkrets är omkring två tum, men i några stycken, som äro cylindriska och utan några fåror, går den ända till fyra tum. Tryckningen af den kringliggande lösa sanden, hvilken verkade medan röret ännu var mjukt till följe af den betydliga hettan, har tydligen åstadkommit sprickorna eller fårorna. Att döma af icke hopklämda stycken har inre loppets kaliber varit omkring fem fjerndels tum. I Paris lyckades Hachette och Beudant göra rör, som i de flesta afseenden liknade dessa fulguriter, genom att låta mycket starka stötar af ett galvaniskt batteri gå genom fint pulveriseradt glas. När salt tillsattes, så att glasets smältbarhet ökades, blefvo rören större till alla sina dimensioner. Men de misslyckades i sina försök så väl med pulveriserad fältspat som qvarts. Ett rör, bildadt af stött glas, var nära en tum långt, nämligen 0,982 tum och hade en inre diameter af 0,019 tum. Då vi erfara att det starkaste batteri i Paris begagnades och att dess kraft, på ett så lättsmält ämne som glas, endast förmådde åstadkomma så små rör, måste vi fattas af den största förvåning öfver kraften hos en blixtstråle, hvilken då den träffat sanden på flera ställen, på ett bildat cylindrar af minst trettio fots längd och, der dessa icke äro sammanpressade, med ett inre tvärmått af halfannan tum och detta i ett så svårsmält ämne som qvarts!

Såsom jag redan anmärkt, gå rören nästan lodrätt ned i sanden. Ett rör, som var mindre regelbundet än de andra, afvek likväl vid sin största krökning 33 grader från den räta linien. Från detta rör utgingo, omkring en fot från hvarandra, två små grenar, den ena riktad nedåt, den andra uppåt. Detta senare fall är märkligt, emedan den elektriska gnistan måste hafva vändt tillbaka i en spetsig vinkel af 26° mot axeln af sitt hufvudlopp. Utom de fyra rör, hvilka voro vertikala och hvilka jag följde under ytan, fans det åtskilliga andra grupper med rörbitar, hvilkas ursprungliga plats tvifvelsutan hade varit i närheten. Alla förekommo de på en jemn flygsandsyta af 60 alnars längd och 20 alnars bredd, bland några höga sandkullar och på omkring en half fjerdingsvägs afstånd från en rad af kullar af 4—500 fots höjd. Den märkligaste omständigheten synes mig i detta fall, liksom vid Drigg och ett som Ribbentrop beskrifvit från Tyskland, ligga i mängden af rör, som finnas inom en så inskränkt rymd. Vid Drigg funnos tre på en rymd af 2500 qvadratfot och i Tyskland förekom samma antal. I förevarande fall funnos säkert mer än fyra inom en rymd af 4800 qvadratfot. Då det icke tyckes sannolikt att rören bildats genom på hvarandra följande åskslag, måste vi antaga att blixten grenar sig kort innan den går ned i jorden.

Grannskapet af La Plata-floden tyckes vara särdeles utsatt för elektriska företeelser. Ar 1793 inträffade i Buenos Aires ett af de mest förstörande åskväder, som kanske finnes antecknadt. Trettiosju ställen inom staden träffades af blixten och nitton personer dödades. Af fakta, som omtalas i resebeskrifningar, är jag benägen misstänka att åskbyar äro mycket vanliga nära stora flodmynningar. Är det icke en möjlighet att blandningen af stora massor sött och salt vatten störa den elektriska jemvigten? Till och med under våra tillfälliga besök i denna del af Sydamerika hörde vi talas om att ett fartyg, två kyrkor och ett hus blifvit träffade af blixten. Jag såg så väl den ena kyrkan som huset kort efteråt. Huset tillhörde engelska generalkonsuln i Monte Video, mr. Hood. Några af blixtens verkningar voro egendomliga. Tapeterna hade svartnat nära en fot på ömse sidor om klocksträngarne. Metallen i dessa hade blifvit smält och ehuru rummet var omkring femton fot högt, hade dropparne fallit på stolar och andra möbler och i dem borrat en rad små hål. En del af muren var sprängd liksom med krut och bitarne hade kastats bort med en styrka, som var tillräcklig att göra märke i väggen på motsatta sidan af rummet. En spegelram hade mörknat och förgyllningen måste hafva förflyktigats; ty en luktvattensflaska, som stod på kaminen, var betäckt med lysande metallpartiklar, hvilka sutto så fast, som om de varit inbrända.

1. I Sydamerika samlade jag inalles 27 arter råttor och 13 äro dessutom kända genom Azaras och andra författares arbeten.
2. I magen och tolffingerstarmen på en capybara, som jag öppnade, fann jag en stor myckenhet af ett tunt gulaktigt ämne, i hvilket knappast en fiber kunde upptäckas. Mr Owen säger mig att en del af matstrupen är så bygd, att ingenting stort större än en kråkpenna kan passera derigenom. Detta djurs breda tänder och starka käkar äro verkligen väl egnade att till en grötlik massa söndermala de vattenväxter, hvaraf det lefver.
3. Vid Rio Negro i norra Patagonien finnes ett djur med samma lefnadssätt, sannolikt en närstående art, men hvilken jag aldrig såg. Dess läte skiljer sig från Maldonado-artens. Det upprepas endast två gånger i stället för tre eller fyra gånger och är tydligare och högre. När man hör det på något afstånd, liknar det så mycket det ljud, som uppkommer, när man nedhugger ett litet träd, att jag stundom varit mycket tveksam om dess ursprung.
4. Geol. Transactions vol. II, sid. 528. Priestley har beskrifvit några ofullkomliga kiselrör och en smält qvartsbit, som funnits vid gräfning i jorden under ett träd, vid hvilket en person dödats af blixten.