Erik Grane/II.
| ← I. |
|
III. → |
II.
Erik Grane blef konfirmerad tillsammans med
de andra skolgossarna.
På denna tid hade han en vän, som hette Artur Schultz, och som han dyrkade med all den hängifvenhet, hvilken utmärker den första gossvänskapen. Schultz var två år äldre än han, var fåordig och tillbakadragen, med något på en gång mildt och skyggt i sitt väsen. De båda gossarna hade samtalat mycket i religion, något som är vanligare bland sexton-adertonåringar, än man är böjd att tro, och det var ej så litet fritänkeri med i deras samtal. Schultz var den djärfväste. Ibland rent af skrämde han Grane.
Emellertid var Erik troende, när han första gången trädde inför altaret. Det steg han tog, syntes honom så vigtigt, och dessutom fick han hvarannan dag bref från modern. De voro fulla af förmaningar och bibelspråk, och Erik fick ofta tårarna i ögonen, när han läste dem. Ty de voro också så fulla af kärlek.
Konfirmationsdagen voro föräldrarna inne i staden och följde honom i kyrkan. För första gången var han klädd i frack och hvit halsduk. Han sörjde öfver, att han ej fått bära svart hatt, utan måste gå fram i skolmössa. Men han tröstade sig med, att fadern förklarat skolmössan vara uniform.
Efteråt mindes han föga af hvad som skett i kyrkan. Men han undrade öfver, att han själf ej gråtit som så många af de andra, och han grubblade mycket öfver det obehagliga intryck, han erfarit, när ett par af kamraterna sagt något af de vanliga cynismerna om vinserveringen.
Han uttalade hvarje »ja» med fast och tydlig röst. Han visste, att han kunde svara »ja», när han tillfrågades, om han trodde på Gud Fader, Gud Son och Gud den Helige Ande. Men när presten begärde löfte af honom, att han skulle blifva vid denna tro i alla sina lifsdagar, då var det nära, att han darrat på målet. Han hade förut sagt sin mor, att han ej förstod, hur någon människa kunde lofva sådant. Men då hade hon bara sett på honom med sina milda ögon och sagt, att Gud skulle nog hjälpa honom.
Och det tänkte han nu på, när han svarade »jä».
Sedan, när orgeln mäktigt brusade och de höga hvalfven fyldes med aningsrika toner, då böjde han darrande knä och emottog sakramentet. När han gick hem, trodde han, att han blifvit en annan människa.
Dagen därpå foro föräldrarna hem, och efter ytterligare en dag hade lifvet börjat återtaga sitt vanliga utseende för honom.
Tiden till året efter hans konfirmation var emellertid för Erik Grane en glad tid. Han var frisk till kroppen och munter till lynnet, och en sprittande ysterhet, som han stundom kom att lägga band på i hemmet, utan att själf egentligen veta hvarför, utvecklades och tog fart, när han var ute bland främmande. Någon idrotta-madr var han egentligen aldrig. Därtill var han för liten till växten och för klen. Men han slog ändå boll med förkärlek, åkte skridskor och kälke med passion, och i skolan var han städse bland de värsta upptågsmakarna.
Hans små bruna ögon lyste af lifslust, och ofta, när han gick ensam, kunde han sjunga och skratta för sig själf, som om glädjen inom honom nödvändigt behöft bryta sig väg.
Han hade äfven en annan vän än Schultz, och han hette Klas. Det var en stor, stark och vacker pojke, som vunnit Granes hjärta genom att hjälpa honom från att få smörj, när han var nykommen i skolan. Klas hade sin familj boende i staden, och genom honom fördes Grane in i stadens societet.
Ty midt i den stora societeten existerar altid en liten, hvilken de stora skratta åt. Den består af gossar från tolf till aderton år och af flickor under sexton, ehuru äfven inom denna societet grader förekomma.
Denna societet har sina lejon och sina stjärnor. Den har baler, sälskapsspektakel, tésupéer, promenader, skridskopartier och kälkåkningar. Ja, det förstås, den har äfven séancer på gårdarna, vid hvilka man leker »kurra gömma» och »dunk». Men som vid alla societets-nöjen, äga dessa tillstälningar sin egentliga dragningskraft i den fläkt af kurtis, galanteri och kärlek, hvilken som en berusande doft omgifver alla deltagarna.
Kyssar, stulna eller gifna i en mörk vagn, som står i ett stallskjul, och där leken fordrar, att man måste gömma sig för verldens ögon; handtryckningar, som växlas, när man hjälper upp en flicka, som snafvat på de ovana långa kjolarna vid sitt försök att hinna först fram för att få säga »tvy för mig»; ögonkast, som sätta lif i benen och bränna i själen; flyktiga omfamningar, efter hvilka man slår ned ögonen för hvarandra! Ja, lifvet var lustigt och kärleken glödande, fast den aldrig räckte mer än ett halft år. Det var sol om våren och värme om vintern. Till och med när skolan började, var man glad. Ty då fick man träffa flickorna igen.
Klas och Erik hade hvar sin flicka, som i deras krets gälde som hvarderas erkända moitié. Man brydde dem för hvarandra. Detta endast förhöjde nöjet. Ty när man aldrig vågade bekänna sin kärlek i ord, var det härligt att höra andra tala om den, medan man själf stod och hörde på och njöt af, huru väl hon upptog denna stumma hyllning.
Sanningen att säga glömde Erik under vintrarna aldeles sin kärlek till den lilla prestdottern. Men detta hindrade ej, att den om somrarna lefde upp igen.
Hans och Klas’ flickor voro väninnor och följdes ständigt åt. Ursprungligen hade Klas och han varit betagna i samma flicka. Men när hon afgjordt syntes föredraga Klas, så resignerade Erik och fann, att han mycket väl kunde tycka om den andra i stället, vare sig nu att detta kom sig af, att kärleken ej var nog personlig för att ej lätteligen kunna byta om föremål, eller det helt enkelt berodde på, att tillfället gör tjufven. Ty nu bildade dessa fyra en präktig kvartett, och den kvartetten böll troget tillsammans. Dessutom var det naturligt för Erik att i ett sådant fall gifva vika för Klas. Ty han erkände obetingadt dennes öfverlägsenhet både i konversation och dans.
De fyra älskande träffades på bjudningar, men de sågo hvarandra äfven utomhus. På e. m. såg man ofta de två flickorna komma gående arm i arm på stadens promenadplats, och där dröjde det ej gärna länge, förrän de båda ungersvennerna döko upp i något gathörn och med en aldeles särskild hälsning passerade de båda damerna. När man så gått förbi hvarandra ett par gånger, stannade man och frågade, »hur det stod till med flickorna i dag». Ordet »damerna» ansågs ej öfverensstämmande med de tilltalades ålder och värdighet.
Och sedan denna fråga besvarats med menande leenden och lifliga blickar, följdes man åt. Och var lyckan god och mammorna borta, så utsträcktes promenaden utom tullarna, och någon enda gång — men mycket sällan — hände det då, att man vandrade arm i arm.
Det var en oskadlig kärlek. Ty båda parterna visste af, att det bara var för ro skull, och ingendera inbillade sig, att det skulle räcka för lifvet. Naiviteten saknades i betänklig mån vid detta slags flirtation.
Men Klas var äfven en stor jägare, och fast jagten merendels ej gälde annat än skator, kråkor, ekorrar, snöskator, ugglor och skrikor, och fast man understundom i trots af »föreningarna för småfåglars skydd» i nödfall förföll till att knäppa på starar och bofinkar, så fylde dock den ädla jagten deras sinnen med en stolt lycka, och Erik skulle vara med, fast han sällan sköt ett skott som träffade. Men det var så härligt när man kom ut om vårmårnarna och luften lyste klar vid den uppgående solens strålar. Och härligt var det också, när man gått sig trött i äng och skog, att taga fram matsäcken och äta. Ägg och korf och smörgås och pannkakor.
På dessa utflykter hade de ännu en tredje sälskapsbroder, som hette Kalle. Kalle var den oförvägnaste och snällaste pojke man kunde träffa på. Såg han någon kamrat i fara, störtade han genast till hans hjälp, utan att tänka på, om han kunde uträtta något eller inte. Och var det vid sådana tillfällen möjligt att göra sig själf illa, så gjorde Kalle det. Ty klumpig var han och lätt att narra, men trygg och säker i alla lifvets skiften, vare sig han fick smörj eller gaf. På jagt fick han vara med, men när de voro ute för att träffa flickor, då ville Klas och Erik hälst vara af med Kalle. Och troligen kände Kalle häller ingen särdeles lust att göra dem sällskap.
En vår skulle ett stort jagtparti företagas. Det var strax efter det, att Klas och Erik blifvit konfirmerade. Kalle var ännu öfvermaga, och de båda andra underläto ej att anspela därpå. Färden skulle företagas en lördags eftermiddag och på söndagen skulle de komma tillbaka.
Det var den härligaste lördagsafton. Roxen låg som en spegel, och med jämna årtag rodde de öfver den en mil breda sjön. På vägen lossades fruktlösa skott efter tärnor och kråkor, som flögo öfver sjön, och när ekstockens botten skrapade mot stranden vid Sandvik, var det just lagom att taga fram matsäcken och ställa om nattkvarter. Natten skulle tillbringas i en liten obebodd stuga, som låg nere vid sjön.
Först gjorde gossarna i ordning bäddar för natten, samlade ihop halm och löf och delade sinsemellan soffan och de stolar, som funnos därinne. När detta var undanstökadt, satte man sig på en backe utanför stugan med utsigt åt sjön och började äta.
Sjön låg lugn som förut. Icke en vindfläkt krusade den klara vattenytan, björkarnas smala kvistar hängde med friska, ljusgröna småblad, långa och smidiga ned mot vattnet, och högt uppe i luften ilade svalorna om hvarandra på sin jagt efter luftens osynliga insekter.
När de ätit, framtogs en kvartersbutelj med punsch, hvilken i all hemlighet insmugglats på samma gång som matsäcken. Det räckte till två glas per man, ifall Kalle nöjde sig med ett och ett halft. Och det fick han göra, efter han var öfvermaga.
— Det är jäkla skönt här, förklarade Erik och vräkte sig på ryggen i gräset.
Kalle gjorde genast på samma sätt och betraktade uppmärksamt de små lätta molntappar, hvilka högt upp liksom smögo sig fram under den klarblå hvälfningen. Han sade ingenting, men han låg och drömde. Ty Kalle var en ordkarg och känslig svärmare.
Klas satt stilla och sög på en åttaöres cigarr. Han var den ende, som kunde röka.
Så började de att tala om flickor. Och Klas och Erik berättade sanningsenligt, hvilka de voro kära i. Turen kom till Kalle.
— Jag har aldrig varit kär, sade Kalle:
— Ä, du ljuger.
— Ta mig fan, sade Kalle.
Detta var en helig ed, och Kalle blef trodd.
Då skrek lommen med sitt underliga, hemska läte långt ute på sjön.
— Det var eget, sade Klas, som var kännare i fråga om väder och vind. Det betyder storm, när lommen skriker.
Och därmed gingo alla tre in och lade sig att sofva.
På morgonen var sjön lika spegelklar. Men mot middagen började det blåsa nordvestlig vind, och inom en timma var blåsten så stark, att det ej gärna var rådligt att ro tvärt öfver sjön, emedan man då hela tiden hade sidavind. I stället beslöt man att ro i motvind upp till Bergs slussar, sedan följa stranden en bit och därefter låta det gå i medvind rätt in i Stångåns mynning.
Det var en rodd på nära två mil. Men Klas hade sin mamma i sta’n, och kom han inte hem, så blefve hon rakt ifrån sig.
Sagdt och gjordt. De lade ut och började rodden. En i stöten hvilade sig, medan de två andra rodde hvar sitt par åror. Klas, som var den starkaste, rodde hela tiden. När blåsten var för hård, rodde två, och den tredje sköt på vid akterårorna. Ändå var det flere minuter, när det såg ut, som om de ej kommo ur fläcken.
Uttröttade och hungriga kommo de till Berg, där de lade i land för att äta och hvila. Utanför sista slussen sågo de en ångbåt, som lagt sig för ankar.
— Kan han inte gå öfver sjön? sade Kalle.
— Det vet jag inte, svarade Klas.
Men Erik mente, att det var så mycket styfvare, om de kunde gå, när ångbåten inte kunde.
Sedan fortsattes rodden, och vid åttatiden hunno de den punkt, från hvilken de i medvind kunde fara rätt in i Stångån.
De vände båten och läto den glida ut. Klas och Kalle sutto vid årorna, Erik satt i aktern med bössorna. Plötsligt kände de, hur ekstocken vände och drefs rätt ut på sjön. Från land kommo stora lergula böljor krönta med gulhvitt skum efter dem, och långt ute på sjön tumlade böljorna öfver hvarandra, som om de mötts från olika håll och nu rasande stridde om herraväldet.
— Vänd, skrek Erik och försökte byta plats med Kalle.
— Sitt still. Det går inte. Vinden har slagit om.
De tre gossarna sågo på hvarandra. De sutto aldeles tysta och sågo blott, hur de rycktes bort af den våldsamma orkanen. Det gälde att hålla ekan rätt på böljorna och så låta den drifva.
— Om vi bara kan komma opp på Tvärskogs udde, sade Klas. Annars drifva vi ända ner till Norsholm, och då vet ingen, hur det kan gå.
Ett besynnerligt lugn tycktes hafva kommit öfver dem alla. Ty ingen sade ett ord, men hvar våg, som kom, lyfte dem högt upp i luften, och för hvar gång syntes i skymningen den skogiga udden alt närmare. När de sjönko ned igen, var stranden som borta, och de sågo ingenting annat än vräkande vatten och fräsande skum.
Nu voro de midt ute på sjön, och de sågo, att den strand, hvilken de i ilande fart nalkades, var fullsådd med stora stenar.
— Båten blir sönderslagen, sade Erik.
I detsamma kastade en oerhörd våg ekan på sidan och slog till Kalles åra, så att den kom på tvären i vattnet.
— Djäflar anamma, sade Kalle.
— Tyst, Kalle, sade Klas högtidligt. Du vet inte, hvar du kan ligga i natt.
Därpå tog han ett väldigt tag med vensteråran, och åter stod ekan rätt upp på toppen af en våg.
— Kan du inte be en bön, Erik? sade Klas.
Han var aldeles hvit i ansigtet.
Erik spratt till. Han satt just och tänkte på döden och på modern och fadern hemma.
— Gud i himmelen hjälp oss, sade han med låg och darrande röst. Och därpå började han med »Fader vår».
I början skämdes han för kamraterna. Han läste tyst och mumlande, utan att se upp. Men alt som han kom längre med de kända orden, så talade han högre. Till sist satt han rak i båten och bad högt, med egna ord. Han bekände, att de voro syndare och ej förtjänte bättre än att för Herrens vrede förgås. Men han bad Gud, att de skulle blifva räddade. Ty visserligen skulle denna natts ångest blifva dem en väckelse till att börja ett nytt lif. Men om det så var Guds vilja, att de skulle dö, så bad han, att Gud ville taga deras själar till sig i de saligas paradis.
— Amen! sade Klas, där han satt vid årorna.
Kalle sade ingenting. Han satt bara och ansträngde sig att hålla ekan rätt med vinden.
Åter sutto de tysta en stund.
På nytt läste Erik välsignelsen.
— Amen! sade Klas ännu en gång.
— Amen! sade Kalle efter honom.
Klas såg sig om. De voro nära stranden, och mellan stenarna syntes ett smalt stycke flat strand.
— Ta tag i bössorna, sade Klas till Erik.
Erik tog bössorna och reste sig. Och i samma ögonblick nästan stötte ekan mot stranden. En stor våg slog öfver dem, sköljde Erik ända upp till rockkragen och ville draga ut båten igen. Alla hoppade de i vattnet och grepo tag i ekstocken. Bössorna kastades upp på land, men korgar och åror flöto omkring på vågorna. Gossarna kunde ej ensamma draga båten i land.
— Kalle får springa efter folk, sade Klas.
Erik och han stälde sig på hvar sin sida om ekan och höllo i den, så att böljorna ej skulle rycka ut den igen. Och Kalle sprang, så att vattnet slafsade i hans våta stöflar, upp till en stuga, där det lyste ljus.
När de fått ekan i land, begåfvo de sig på hemvägen. I skogen mötte de en gumma.
— Hvar i Guds namn kommer I ifrån? Kommer I ifrån sjön?
— Ja-a.
— En så’n blåst har jag inte sett på tio år. Och då drunknade min man.
Gumman skakade på hufvudet och gick vidare.
Men när gossarna gått ett stycke stannade de och sågo än en gång utöfver sjön, där vågorna häfde sig svarta och stora.
— Nu ska vi komma öfverens om en sak, sade Erik.
Hans röst lät alvarsam, och han sträckte ut handen.
De andra tittade på honom.
— Jag tror, att det är Gud, som har hjälpt oss i natt, sade han. Och vi ska komma öfverens om att aldrig skoja med det här, när vi talar om’et … därför att vi bad. Tycker ni inte det?
Och de togo hvarandra i hand på, att ingen skulle skoja med, att de bedt Gud tillsammans ute på den vilda sjön.
Därpå gingo de hem, och det var verkligen ingen, som bröt sitt ord, äfven om de vid senare år tänkte annorlunda om räddningens egentliga orsak. — —
Det var ett gladt, grubbelfritt ungdomslif, Grane hittills fört.
Men ungefär ett halft år efter denna tid inträdde en förändring. Han började blifva sjuklig och drömmande. Han blef blek och mager, sof inte om nätterna och hade ofta hufvudvärk. Han tyckte om att gå ensam för sig själf, och då fick hans ansigte ett uttryck, som om han icke längre hörde till denna verlden.
Erik blef under denna tid mycket religiös. Han läste hvar dag i bibeln och hade särskilda älsklingskapitel, som han prickade för. Och han bad ofta i ensamheten, att alt det som i honom var sant och godt en gång måtte komma att användas i Herrens tjänst.
När han den sommaren var hemma, blef förhållandet mellan honom och modern innerligare än någonsin. Om aftnarna kunde han långa stunder sitta på golfvet med hufvudet i hennes knä. Hon strök hans hår, och hennes ögon fuktades af glädjetårar. Och hon bad till Gud, att en så många tårars son icke måtte gå förlorad.
Hon var ofta orolig öfver hans hälsa. Men, hon förstod ej, hvad han led af, och när hon frågade honom om han var sjuk, klagade han stundom öfver tyngd åt bröstet och yrsel i hufvudet. Om nätterna, när Erik låg vaken, bad han ofta. Men det hände, att bönens ord ofrivilligt dogo på hans läppar, och i fantasin kände han ett kvinligt bröst tryckas mot sitt, en arm slogs kring hans nacke, och kyssar brände på hans mun.
Då reste han sig upp, våt af kallsvett, och han knöt sina händer i förtviflan.
Kunde Gud icke hjälpa honom? Eller ville han icke?