Fasans dal/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En liten ljusning.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Lösningen.
Mannen.  →


[ 105 ]

SJUNDE KAPITLET.
Lösningen.

Följande dag strax efter frukosten funno vi inspektör Mac Donald och mr White Mason inbegripna i förtrolig överläggning i polissergeantens på platsen lilla förmak. Framför dem på bordet låg en hel hög brev och telegram, som de med mycken omsorg sorterade och buntade ihop. Tre hade lagts å sido.

— Fortfarande sysselsatta med att komma cyklisten på spåren? frågade Holmes muntert. Hur lyda de sista underrättelserna om den boven?

Mac Donald pekade dystert på alla breven.

— För närvarande tyckes han finnas i Leicester, Nottingham, Southampton, Derby, East Ham, Richmond och på fjorton andra ställen. På tre — i East Ham, Leicester och Liverpool — har man klara bevis mot honom, och han har redan blivit arresterad. Landet [ 106 ]tyckes vimla av flyende brottslingar i gula överrockar.

— Så sorgligt! sade Holmes med deltagande. Hör på, mr Mac, och även ni, mr White Mason, ty jag vill ge er ett gott råd. Då jag lovade att arbeta tillsammans med er i det här fallet, gjorde jag, som ni nog minnas, till villkor, att jag icke skulle lägga fram blott halvt bevisade teorier för er, utan att jag skulle för mig själv behålla och utarbeta mina idéer, tills jag övertygat mig om att de voro riktiga. Av detta skäl kommer jag icke att i innevarande stund säga er allt vad jag har i tankarna. Å andra sidan sade jag, att jag skulle spela rent spel, och det gjorde jag inte, om jag lät er i onödan kasta bort er tid på en gagnlös uppgift. Det är därför jag nu kommit hit att råda er, och mitt råd sammanfattas i de tre orden: Låt det vara!

Mac Donald och White Mason stirrade helt bestörta på sin ryktbare kollega.

— Ni anser fallet hopplöst? utbrast inspektören.

— Jag anser ert fall hopplöst. Jag anser det inte hopplöst att komma till sanningen.

— Men den där cyklisten är väl ingen uppfinning. Vi ha beskrivning på honom, hans kappsäck och hans cykel. Han måste finnas någonstädes. Varför skulle vi inte få tag på honom?

[ 107 ]— Visst finns han någonstädes, och vi få säkert tag på honom, men jag vill inte låta er öda er kraft på East Ham och Liverpool. Vi kunna säkert finna en genare väg till resultatet.

— Ni undanhåller oss något. Det är inte riktigt rätt av er, mr Holmes. Inspektören var misslynt.

— Ni känner mina arbetsmetoder, mr Mac. Men jag skall undanhålla er det hela så kort tid som möjligt. Jag önskar bara bestyrka mina detaljer på ett sätt som ligger nära till hands, och sedan bugar jag mig och reser tillbaka till London, utan förbehåll ställande resultaten till ert förfogande. Jag står i så stor förbindelse till er, att jag inte kan handla annorlunda, ty inom hela min erfarenhet påminner jag mig inte ett mera egendomligt och intressant fall.

— Detta övergår mitt förstånd, mr Holmes. Vi träffade er ju i går afton, då vi kommo tillbaka från Tunbridge Wells, och ni tycktes då dela vår uppfattning. Vad har hänt sedan dess som givit er en helt annan syn på fallet?

— Efter ni frågar, så tillbragte jag, som jag beredde er på, några timmar av förliden natt i herrgårdsbyggnaden,

— Vad hände då?

— Den frågan kan jag för tillfället ej i detalj besvara. Apropå, så har jag läst en kort [ 108 ]men klar och intressant beskrivning på den gamla byggningen, till salu för en penny hos byns tobakshandlare. Nu tog Holmes ur sin västficka fram en liten boschyr, prydd med en tarvlig avbildning av den gamla herrgården. Min bästa mr Mac, sade han, en undersökning av detta slag vinner betydligt i intresse om man står i medveten harmoni med omgivningens historiska atmosvär. Se inte så otålig ut, ty jag kan försäkra er att till och med en så torftig beskrivning som denna framkallar ett slags bild av det förflutna. Låt mig ge er ett prov därpå. Uppbyggt under femte året av Jakob I:s regering och beläget, på samma grund som ett långt äldre hus, framställer Birlstones gamla herresäte ett av de vackraste exemplen på det med löpgravar försedda jakobeiska godset —

— Ni gör narr av oss, mr Holmes.

— Se så, se så, mr Mac! Aldrig har jag sett er ur humör förr. Jag skall inte läsa upp beskrivningen ordagrant, efter den retar er så mycket. Men när jag säger er, att den innehåller en kort redogörelse för att en parlamentsöverste år 1644 tagit stället i besittning, att Karl under inbördeskriget hållits gömd därstädes några dagar samt slutligen att Georg II avlagt ett besök på platsen, måste ni medgiva att åtskilliga intressanta tilldragelser förbinda sig med det gama huset.

— Det tvivlar jag visste inte på, mr Hol[ 109 ]mes, men inte rör det oss.

— Jaså, inte det, inte det? Vida vyer, min bästa mr Mac, utgöra bland de allra viktigaste faktorerna i vårt yrke. Idéernas mellanspel och ett indirekt användande av kunskap äro ofta av det största intresse. Ni torde ursäkta dessa anmärkningar av en man, som, ehuru blott konnäsör med avseende på brott, likväl är något äldre och kanske mera erfaren än ni.

— Det är jag den förste att medgiva, sade detektiven helt uppriktigt. Ni kommer fram till huvudsaken, det nekar jag inte för, men ni gör det på så underliga omvägar.

— Nå, så lämnar jag det förflutnas historia därhän och övergår till den innevarande dagens fakta. Som jag redan sagt, gjorde jag i går kväll ett besök på herrgården. Jag träffade varken mr Barker eller mrs Douglas. Jag ansåg det inte nödvändigt att störa dem, men till min glädje hörde jag, att den unga frun inte märkbart tärdes av sorgen och att hon haft god aptit vid middagen. Mitt besök gällde egentligen den hederlige mr Ames, med vilken jag utbytt några vänskapsbetygelser som kulminerat i att han, utan att fråga någon, givit mig tillstånd att en stund sitta ensam i skrivrummet.

— Hu då! Med det där! utbrast jag.

— Nej, nej, allt är nu i ordning. Ni gav ju tillåtelse därtill, mr Mac, har man sagt [ 110 ]mig. Rummet var i sitt normala skick, och jag tillbragte en ganska lärorik kvarts timme därstädes.

— Vad gjorde du då?

— Det tjänar ingenting till att förhemliga någonting så enkelt — jag letade efter bandtyngden. Den har alltid antagit stora dimensioner i min uppskattning av fallet. Till sist fann jag den.

— Var?

— Ah! Nu ha vi kommit till det outforskades gräns. Låt mig gå litet längre, bara helt litet längre, och jag lovar att jag sedan skall meddela er allt vad jag vet.

— Vi ha intet annat val än att finna oss vid era villkor, sade inspektören, men när ni går ända därhän att uppmana oss att överge fallet — Varför i all världen skulle vi göra det?

— Av det enkla skäl, min bästa mr Mac, att ni inte ha den allra ringaste aning om vad det är ni undersöka,

— Vi undersöka mordet på mr John Douglas till Birlstones herrgård.

— Ja visst, ja visst. Men besvära er inte med den hemlighetsfulla herrn på bicykeln. Jag kan försäkra er att det vinner ni ingenting på.

— Vad har ni då att föreslå?

— Jag skall säga er alldeles precis, vad ni böra göra, om ni bara vilja göra det.

[ 111 ]— Jag måste bekänna, att jag alltid funnit att goda skäl stått bakom era besynnerliga åthävor. Jag skall lyda ert råd.

— Och ni, mr White Mason?

Landsortsdetektiven blickade hjälplöst från den ene till den andre. Mr Holmes och hans metoder voro nya för honom.

— Om det är gott nog för inspektören, duger det väl för mig med, sade han till sist.

— Förträffligt! sade Holmes. I så fall tillstyrker jag en lång, uppfriskande promenad utåt bygden. Jag har hört sägas, att man från Birlstones ås har en härlig utsikt över de stora skogarna. Lunch kan man säkert få på något litet trevligt värdshus, fastän min okunnighet om trakten hindrar mig att rekommendera något särskilt. På kvällen komma ni tillbaka, trötta men vid friskt humör —

— Nej, nu driver ni ert skämt väl långt! utbrast Mac Donald och reste sig upp i vredesmod.

— Tillbringa då dagen hur vi vill, sade Holmes och klappade honom helt muntert på axeln. Gör vad ni vill, gå vart ni vill, men möt mig här före skymningen riktigt säkert — riktigt säkert, mr Mac.

— Det låter litet mindre vanvettigt.

— Rådet var gott i sin helhet, men jag yrkar inte vidare på det, om ni bara är här, då jag behöver er. Innan vi skiljas åt, vill jag be er skriva en liten biljett till mr Barker.

[ 112 ]— Till vem och om vad?

— Jag skall diktera, om ni vill vara så god. Är ni färdig?

— “Bäste sir! Jag har fått för mig att det är vår plikt att dränera löpgraven i hopp att där finna någon —”.

— Det är omöjligt, inföll inspektören, jag har anställt förfrågningar.

— Lugna er, min bäste herre. Var god och gör som jag säger.

— Fortsätt då!

— “i hopp att där finna någonting som kan bli vår undersökning till gagn. Jag har vidtagit åtgärder och arbetarna komma hit i morgon bittida för att börja avleda vattenflödet —”

— Omöjligt!

— “avleda vattenflödet, så att jag ansåg det bäst att underrätta er på förhand.”

Skriv nu under ert namn och avsänd biljetten med ett bud vid fyratiden. Vid den tiden träffas vi åter här i rummet. Dessförinnan gör var och en av oss, vad han behagar ty jag försäkrar er, att vi kommit till en avgjord paus i våra forskningar.

Det började bli afton, då vi åter samlades. Holmes var mycket allvarlig i sättet, jag nyfiken och detektiverna voro märkbart kritiskt stämda och misslynta.

— Nu, mina herrar, sade min vän högtidligt, ber jag er tillsammans med mig noga [ 113 ]pröva allt, så få vi själva bedöma huruvida mina iakttagelser rättfärdiga de slutsatser jag dragit av dem. Aftonen är kylig och jag vet inte hur länge vår expedition kommer att draga ut, så att jag råder er att sätta på er era varmaste rockar. Det är av högsta vikt, att vi intaga våra platser innan det blir mörkt, och med er tillåtelse bryta vi därför genast upp.

Vi togo vägen utefter herrgårdsparken tills vi kommo till ett hål i stängslet. Genom detta hål kröpo vi in och följde i den tilltagande skymningen Holmes i spåren, tills vi nått ett buskage, beläget nästan mitt emot huvudingången och vindbron. Den senare var icke uppdragen. Holmes hukade sig ned bakom lagerbuskarna och vi gjorde så med.

— Nå, vad ska vi nu göra? frågade Mac Donald litet barskt.

— Bemanna oss med tålamod och bullra så litet som möjligt, svarade Holmes.

— Men varför äro vi egentligen här? Jag tycker allt, att ni kunde bemöta oss mera uppriktigt.

Holmes skrattade.

— Watson påstår, att jag dramatiserar verkligheten, sade han. Konstnärskynnet inom mig gör sig gällande och pockar på sin rätt till en god iscensättning. Vårt yrke, mr Mac, skulle för visso vara ganska tarvligt och [ 114 ]lumpet om vi inte ibland arrangerade scenen på ett sätt som fördelaktigt framhävde resultaten. Den buttra anklagelsen, det brutala slaget på axeln — vad är att göra av en sådan upplösning? Men den snabba deduktionen, den klipska fällan, den skarpsinniga förkänslan av stundande tilldragelser, det segervissa hävdandet av djärva teorier — äro de icke vårt livs kalls stolthet och rättfärdigande? I denna stund genomilas ni av situationens spänning, av jägarens förväntan. Vad hade det väl blivit av den, om jag varit lika tydlig som en tidtabell i mina uppgifter! Jag utber mig bara litet tålamod, mr Mac, så skall ni få allt klart för er.

— Då hoppas jag att stoltheten och rättfärdigandet och hela den där härligheten måtta komma innan vi frusit ihjäl, sade London-detektiven med komisk resignation.

Vi hade alla goda skäl att instämma i denna önskan, ty vår väntan blev lång och bister. Långsamt mörknade skuggorna över det gamla husets dystra framsida. Den kalla, våta dimman från löpgraven trängde genom märg och ben och kom oss att hacka tänderna. Över porten lyste en enda lampa och från det ödesdigra skrivrummet trängde det jämna skenet av en rund kupa. För övrigt rådde mörker och tystnad överallt.

— Hur länge skall det här räcka? fråga[ 115 ]de helt plötsligt inspektören. Och vad är det vi spana efter?

— Hur länge det kommer att räcka vet jag lika litet som ni, svarade Holmes litet kärvt. Om brottslingarna alltid ville följa lika tillförlitliga bestämmelser som bantågen, vore det mycket bekvämare för oss litet var. Vad det är som vi spana efter — jo, just det där är det.

Då han sade detta, förmörkades det klara gula skenet i skrivrummet av någon som gick av och an framför det. Buskarna bland vilka vi gömt oss lågo alldeles mitt emot fönstret och på högst hundra fots avstånd därifrån. Bäst det var slogs det upp, gnisslande på gångjärn, och vi kunde dunkelt se konturerna ay huvudet och axlarna på en man som tittade ut i halvmörkret. I några minuter stod han och såg sig skyggt och förstulet omkring, likt en den där vill försäkra sig om att han är obemärkt. Därefter lutade han sig framåt, och den djupa tystnaden gjorde, att vi kunde förnimma ett sakta plaskande av vatten. Han tycktes röra i löpgraven med någonting som han höll i handen. Plötsligt halade han därefter upp någonting, likt en fiskare som fått napp. Fångsten var ett stort, rundt föremål, som skymde ljuset då det drogs genom fönstret.

— Nu! ropade Holmes. Nu!

Vi voro alla åter på fötter och följde ho[ 116 ]nom vacklande på styva ben, under det att han i ett av dessa utbrott av nervös energi, som ibland kunde göra honom till den vigaste och starkaste man jag någonsin sett, ilade över bron och häftigt ringde på klockan. Nu hördes rasslet av fråndragna reglar och den förvånade Ames stod i den öppnade porten. Holmes sköt utan att säga ett ord undan honom och rusade, följd av oss alla, in i det rum, där vi sett mannen, på vars rörelser vi givit akt.

Oljelampan på bordet representerade skenet vi sett utifrån. Den greps nu av Cecil Barker, som höll upp den emot oss då vi trädde in. Dess ljus föll över hans kraftiga, beslutsamma, slätrakade ansikte och hotfulla ögon.

— Vad f-n är meningen med det här? skrek han. Vad är det ni söker här?

Holmes kastade en snabb blick kring rummet och fattade därefter tag i ett genomblött knyte, ombundet med ett rep och slängt under skrivbordet.

— Det är detta vi söka, mr Barker, sade han. Det här knytet, sänkt medelst en handtyngd och av er nyss uppfiskat ur löpgraven,

Med häpnad tecknad i sitt ansikte stirrade Barker på Holmes.

— Hur i all världen kan ni veta det? frågade han.

— Helt enkelt emedan jag lagt dit det själv [ 117 ]— Har ni lagt dit det? Ni?

— Kanske borde jag ha sagt ‘lagt tillbaka det dit’, sade Holmes. Ni torde erinra er, inspektör Mac Donald, att jag något förvånades över frånvaron av den ena handtyngden. Jag sökte draga er uppmärksamhet till saken, men fördjupad som ni var i andra tilldragelser, hade ni knappt tid att ägna det den eftertanke som skulle sett er i stånd att därav draga några slutsatser. När en tyngd saknas i närheten av vatten, ligger den förmodan rätt nära till hands, att någonting blivit sänkt i vattnet. Antagandet var åtminstone värt att prövas, och med tillhjälp av Ames, som släppte in mig i rummet, och av krumskaftet på doktor Watsons paraply lyckades jag förliden natt fiska upp och undersöka byltet. Det var emellertid av allra största vikt, att vi skulle kunna bevisa vem som lagt dit det. Detta lyckades oss medelst den lätt insedda utvägen att ge till känna att löpgraven komme att tömmas i morgon, vilket naturligtvis hade den verkan att den som gömt knytet tog upp det så snart som mörkret satte honom i stånd därtill. Vi ha ej mindre än fyra vittnen på vem det var som begagnade sig av tillfället, och nu anser jag, att det är ni, mr Barker, som har ordet.

Sherlock Holmes lade det våta knytet på bordet bredvid lampan och lossade repet som sammanhöll det. Då detta var gjort, drog [ 118 ]han först fram handtyngden och kastade den i vrån, där maken därtill låg. Därefter tog han fram ett par stövlar. Amerikanska, som synes, sade han och pekade på tåhättorna. Sedan lade han en lång, ohygglig slidkniv på bordet. Till sist vecklade han upp ett klädesbylte, som innehöll en fullständig sats underkläder, kortstrumpor, en grå tweedkostym och en kort gul överrock.

— Kläderna äro helt vanliga, anmärkte Holmes, med undantag av överrocken, som ger mycket att tänka på. Han höll varligt upp den mot ljuset, under det att han lätt överfor den med sina långa, magra fingrar. Här är, som vi se, bröstfickan förlängd i, fodrel för att ge tillräckligt utrymme åt den avsågade hagelbössan. Skräddarens namn läses bakom kragen i nacken — Neal, herrekipering, Vermissa, U. S. A. Jag har tillbragt en lärorik eftermiddag i kyrkoherdens bibliotek och ökat mina kunskaper med det faktum att Vermissa är en liten blomstrande stad, belägen invid en av de bäst kända kol- och järndalarna i Förenta staterna. Jag vill minnas att ni, mr Barker, sammanställde Koldistrikten med mr Douglas första hustru, och det ligger ju inte alldeles ur vägen att antaga, att V. D. på kortet invid den döda kroppen kan betyda Vermissa Dalen eller att just den dal, som utsänder sina mordiska emissarier, kan vara den ‘Fasans Dal’ vi hört omtalas. [ 119 ]Detta är ju ganska klart. Och nu, mr Barker, vill jag inte längre stå i vägen för er förklaring.

Det var en syn för gudar att skåda Cecil Barkers uttrycksfulla ansikte under den store detektivens framställning av saken. Vrede, förvåning, häpnad och obeslutsamhet efterträdde där varandra. Till sist tog han sin tillflykt till en något bitter ironi.

— Ni vet så mycket, mr Holmes, sade han, att det är bäst, att ni berättar oss litet mer.

— Utan tvivel kunde jag berätta er ganska mycket mer, mr Barker, men det faller sig bättre, om det kommer från er.

— Tycker ni verkligen det? Det enda jag kan säga är emellertid att om här föreligger någon hemlighet, så är den inte min, och jag är inte den som röjer den heller.

— Om ni tar det från den sidan, mr Barker, inföll inspektören lugnt, måste vi hålla er i sikte, tills vi få order att häkta er.

— Det kan ni göra hur tusan ni vill med, sade Barker trotsigt.

Förhandlingarna tycktes ha nått sitt slut med avseende på honom, ty man behövde blott se på detta granitansikte för att förstå, att ingen tortyr kunnat förmå honom att vittna mot sin vilja. Svårigheten bröts likväl av en kvinnas röst. Mrs Douglas hade stått och lyssnat vid den halvöppna dörren och kom nu in i rummet.

[ 120 ]— Ni har gjort alldeles nog för oss, Cecil, sade hon. Vad än framdeles må bli följden, har ni gjort nog.

— Nog och mer än nog, sade Sherlock Holmes allvarligt. Jag instämmer med er, min fru, och jag skulle på det livligaste tillråda er att lita på vår lagstiftnings klokhet och frivilligt ge ert fulla förtroende åt polisen. Det är möjligt att jag själv begick ett misstag, då jag inte följde den vink ni genom min vän, doktor Watson, gav mig, men jag hade vid den tiden all anledning att tro, att ni var direkt invecklad i brottet. Nu är jag säker på att icke så är. På samma gång återstår mycket oförklarat och jag tillstyrker på det allvarligaste att ni ber mr Douglas själv berätta oss sin historia.

Mrs Douglas skrek vid dessa Holmes’ ord till av förvåning. Detektiverna och jag måste ha gjort så med, då vi i detsamma blevo varse en man som tycktes ha stigit fram ur väggen och som närmade sig oss från den mörka vrå där han blivit synlig. Mrs Douglas vände sig om och slog i nästa ögonblick sina armar om honom. Barker hade fattat hans utsträckta hand.

— Det är bäst på det sättet, Jack, sade hans hustru, jag är säker på att det är bäst.

— Ja, det är det verkligen, mr Douglas, sade Sherlock Holmes. Jag är säker på, att ni kommer att tycka så med.

[ 121 ]Mannen stod där och blinkade med ögonen, som man gör då man från mörkret kommer ut i dagern. Det var ett ganska anmärkningsvärt ansikte — djärva grå ögon, yviga, kortklippta, gråaktiga mustascher, en tvärskuren, framskjutande haka och ett humoristiskt drag kring munnen, Han såg noga på oss alla, och så gick han till min förvåning fram till mig och räckte mig en pappersbunt.

— Jag har hört talas om er, sade han med en röst som inte var riktigt engelsk och inte riktigt amerikansk heller, men särdeles välljudande och behaglig. Ni är det här sällskapets historieskrivare. Nåväl, dr Watson, jag vore färdig att sätta min sista dollar i pant på att aldrig förr en historia lik denna gått genom era händer. Berätta den på ert eget sätt, men där har ni fakta, och så länge ni håller er till dem, kan ni vara tvärsäker på publiken. Jag har varit inburad i två dagar, och de ljusa timmarna — om man kan tala om ljus i en sådan råttfälla — har jag använt till att sätta dem i ord. Håll till godo med dem för er egen del och allmänhetens. Ni har där historien om ‘Fasans Dal’.

— Den rör det förflutna, mr Douglas, sade Sherlock Holmes lugnt. Vad vi nu önska är att få höra er berättelse om det nuvarande.

— Det skall ni få, sir, sade Douglas, Får jag röka, under det jag talar? Tack, tack [ 122 ]mr Holmes, ni är själv rökare, om jag minns rätt, och ni anar hur det känns att i två dygn sitta med tobak i fickan, rädd att lukten kunde röja er, om ni tände pipan. Han stödde sig mot spishyllan och drog eld på cigarren, som Holmes räckt honom.

— Jag har hört talas om er, mr Holmes, men aldrig trott att jag skulle träffa er. Innan ni läst igenom de där — han antydde med en nick mina papper — så erkänner ni nog, att jag skaffat er någonting alldeles extra.

Inspektör Mac Donald hade med den största förvåning stirrat på den nyanlände.

— Det här går över min horisont! utbrast han till sist. Om ni är mr John Douglas på Birlstones herrgård, vem är då den vars dödssätt vi de sista två dagarna sysselsatt oss med och varifrån kommer ni nu? Mig föreföll det som om ni hoppat upp genom golvet, likt en guttaperkagubbe ur sin ask.

— Jaja, mr Mac, sade Holmes och skakade förebrående fingret åt honom, ni ville inte läsa det där lilla förträffliga häftet med beskrivning på hur kung Karl varit gömd här. På den tiden sökte man upp säkra gömställen, då man ville hålla sig undan, och ett gömställe, som en gång blivit begagnat, kan begagnas ännu en gång. Jag hade förvissat mig om att vi skulle finna mr Douglas under detta tak.

— Och hur länge har ni gäckats med oss, [ 123 ]mr Holmes? frågade inspektören vresigt. Hur länge har ni låtit oss öda bort tiden på efterforskningar som ni visste voro gagnlösa?

— Inte ett enda ögonblick, min bästa mr Mac. Först i går kväll bildade jag mig en åsikt om saken. Som den icke kunde prövas förrän i afton, föreslog jag er och er vän att taga er ledigt för dagen. Vad kunde jag göra mer? Då jag fann de där kläderna i löpgraven, fick jag genast klart för mig att liket vi funnit icke kunde vara mr John Douglas’ döda kropp utan måste vara den där bicyklistens från Tunbridge Wells. Ingen annan slutsats var möjlig. Det återstod mig därför att uttänka var mr John Douglas själv kunde vara, och sannolikheten talade för att han med tillhjälp av sin hustru och sin vän gömt sig i ett hus som erbjudit en flykting ett säkert gömställe och där avvaktade lugnare tider, då han på allvar kunde undkomma.

— Ni räknade ut det tämligen riktigt, sade mr Douglas gillande. Jag trodde, att jag skulle slingra mig undan er engelska lag, ty jag var inte säker på hur jag stod till boks med den, och dessutom såg jag här ett tillfälle att komma de där blodhundarna att för alltid förlora mitt spår. Märk väl, jag har från början till slut inte gjort något som jag behöver blygas för, ingenting som jag ej vore färdig att göra om — men det får ni själv bedöma under det att jag berättar min historia. [ 124 ]Ni behöver inte varna mig, herr inspektör. Jag håller mig till sanningen ändå.

Jag ämnar inte börja från början. Den står beskriven där — han pekade på pappersbunten — och ganska konstig kommer ni att finna den berättelsen. Det hela utmynnar i att det finns några personer som ha goda skäl att hata mig och som skulle ge sin sista dollar för att få mig fast. Så länge jag lever och de leva finns för mig ingen trygghet här i världen. De jagade mig från Chicago till Kalifornien, och så jagade de bort mig från Amerika. Men sedan jag gift mig och slagit mig ned på detta lugna ställe, trodde jag att mina sista år skulle bli fredliga. Jag meddelade aldrig min hustru hur det förhöll sig. Varför skulle jag draga henne in i det? Hon hade då aldrig mer fått en lugn stund utan alltid inbillat sig att det var fara å färde. Något visste hon kanhända, ty jag hade kanske då och då låtit undfalla mig ett och annat ord, men först i går, sedan herrarna träffat henne, fick hon reda på det riktiga sammanhanget. Hon berättade er så mycket hon visste, och det gjorde Barker med, ty den kvällen då detta hände var det inte mycken tid övrig till förklaringar. Nu vet hon allt, och jag hade gjort klokt, om jag sagt henne det förut. Men det var en kvistig fråga, du älskade — han fattade hennes hand och höll den ett ögonblick i sin — och jag gjorde vad jag ansåg vara bäst.

[ 125 ]Men till saken, mina herrar, Dagen före dessa tilldragelser var jag över i Tunbridge Wells och fick på gatan se skymten av en viss man. Det var bara en skymt av honom jag såg, men jag har i somliga fall en snabb uppfattning och jag tvivlade ej ett ögonblick på vem det var. Det var min värsta fiende av dem alla — en som i många år satt efter mig som en hungrig varg sätter efter en ren. Jag visste att det skulle bli ledsamt och skyndade hem och beredde mig därpå. Jag hoppades kunna reda mig på egen hand. Det hade funnits en tid då min goda tur varit ett talämne i Förenta staterna. Jag tvivlade inte på att lyckan fortfarande skulle stå mig bi.

Hela den följande dagen var jag på min vakt och gick inte alls ut i parken. Det var väl att jag inte gjorde det, ty han hade nog fällt mig med sin hagelbössa innan jag hunnit anfalla honom, Sedan bron blivit uppdragen — jag kände mig alltid lugnare om kvällarna då detta skett — tänkte jag inte vidare på saken, ty det föll mig inte in, att han kommit in i huset och låg i försåt för mig här. Men då jag, min vana trogen, klädd i nattrock giorde min rond, vädrade jag fara det första jag kom in i skrivrummet. Jag förmodar, att när man i sitt liv varit utsatt för faror, vilket varit fallet med mig, mera än de flesta, så utvecklas ett slags sjätte sinne som svänger den röda flaggan. Jag märkte tyd[ 126 ]ligt signalen, men visste icke vari faran bestod. I nästa ögonblick såg jag en stövel under fönstergardinen och fick allt klart för mig.

I rummet brann ej något annat ljus än det jag höll i handen, men lampan i hallen kastade ett ganska starkt sken genom den öppna dörren. Jag ställde ifrån mig ljusstaken och fick tag i en hammare som jag lämnat kvar på spishyllan. I samma ögonblick störtade han sig på mig. Jag slog åt honom med hammaren och måtte ha träffat, ty kniven klingade till då den föll i golvet. Snabb som en ål gled mannen om bordet och i nästa ögonblick hade han fått fram bössan han burit under rocken. Jag hörde honom spänna den, men jag hade tagit fast om den innan han hunnit skjuta. Jag höll om piporna och minst en hel minut brottades vi om den. För den av oss som släppte taget var det döden. Han gjorde det icke, men råkade att litet för länge få kolven riktad nedåt. Det är möjligt att jag kom åt trycket. Det är också möjligt, att vi voro två om att avfyra skotten. Emellertid fick han dem båda i ansiktet och där stod jag nu och stirrade ned på Ted Baldwins kvarlevor. Jag hade känt igen honom så väl inne i staden, som då han rusade på mig, men hans egen mor skulle inte ha känt igen honom så som han nu såg ut. Jag är van vid grovarbete, men jag mådde riktigt illa, då jag såg på honom.

[ 127 ]Jag stod och stödde mig mot sidan av bordet då Barker kom nerspringande. Jag hörde min hustru komma men skyndade till dörren för att hejda henne. Det var ingen syn för kvinnor. Jag lovade att snart komma upp till henne. Jag sade några ord till Barker — han uppfattade allt i blinken — och vi väntade att de andra skulle komma efter. Men de syntes inte till. Då förstodo vi, att de voro utom hörhåll och att endast vi visste vad som hänt.

Det var då som jag fick en idé — en idé så ljus, att den bländade mig. Mannens ärm hade glidit upp och på hans underarm syntes logens inbrända märke. Se här.

Mannen vi kände under namnet Douglas vek upp sin egen rockräm och manschett och visade oss en brun triangel inom en cirkel, alldeles lik den vi sett på den dödes arm.

— Det var åsynen därav som gav mig uppslaget. Jag tyckte mig se allt i ett ögonkast. Hans längd, hår och figur voro ganska lika. mina. Ansiktet var oigenkännligt. Stackars karl! Jag gick efter de kläder jag nu har på mig och inom en kvart hade Barker och jag satt på honom min nattrock, och så låg han som ni funno honom. Alla hans kläder bundo vi ihop i ett bylte och fastgjorde det vid den enda tyngd som stod mig till buds samt slängde ut det genom fönstret. Det kort han äm[ 128 ]nat lägga på min döda kropp låg bredvid hans. Mina ringar sattes på hans finger, men när det kom till vigselringen — han räckte fram sin kraftiga hand — ni kunna själva se, att då kom jag inte längre. Jag har inte tagit den av mig sedan min bröllopsdag och det hade behövts en fil för att få den loss. Kanske hade jag inte avstått från den i alla fall, nu kunde jag det inte även om jag velat. Förklaringen på den detaljen måste vi således lämna därhän. Däremot gick jag efter litet muschplåster och fäste det på hans kind. Mitt sitter ännu kvar på min. Där kuggade jag er, mr Holmes, hur kvick ni än är, ty om ni hade tagit av plåstret, hade ni inte funnit någon skåra under det.

Situationen var denna: om jag kunde försvinna en liten tid och sedan undkomma till något ställe, där min hustru kunde möta mig, skulle det kanske bli oss möjligt att leva i fred och lugn under den återstående delen av livet. Dessa avgrundsandar skulle icke ge mig någon ro, så länge jag var ovan jord, men om de i tidningarna finge se att Baldwin tagit livet av mig skulle alla mina bekymmer ha nått sitt slut. Jag hade inte lång tid på mig att förklara saken för Barker och min hustru, men de förstodo tillräckligt för att hjälpa mig. Jag kände väl till gömstället, och det gjorde Ames också, men det föll honom inte in att sammanställa det med den här saken. Jag [ 129 ]drog mig tillbaka dit och Barker fick på sin lott att sköta det övriga.

Jag gissar, att ni själva kunna fylla i, vad han gjorde. Han öppnade fönstret och satte märket på fönsterbrädet för att antyda, hur mördaren undkommit. Det var inte vidare klyftigt, men då bron var uppdragen, fanns det ju ingen annan väg. Sedan allt var klappat och klart, började han av alla krafter ringa i klockan. Vad som sedan hände veta ni — och nu kunna herrarna göra som ni behaga, men jag har sannerligen för Gud sagt er sanningen och hela sanningen.


SLUT.