Fjärran från vimlets yra/Kapitel 34
| ← Trettiotredje kapitlet |
|
Trettiofemte kapitlet → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET
Hemma igen — Ett slughuvud
Samma afton i skymningen lutade Gabriel sig över Coggans trädgårdsgrind i det han tog en allmän överblick innan han gick till vila.
Ett åkdon av något slag färdades sakta fram längs vägens gräskant. Från detsamma hördes tonfallen av två pratande kvinnoröster. Dessa tonfall voro naturliga och alls icke undertryckta. Oak igenkände dem genast såsom Bathsebas och Liddys.
Åkdonet kom fram och for förbi. Det var fröken Everdenes gigg; Liddy och hennes matmor voro de enda som sutto däri. Liddy gjorde frågor angående staden Bath, och hennes medresande besvarade dem trött och intresselöst. Både Bathseba och hästen föreföllo trötta.
Den ljuvliga trösten av att finna att hon hade kommit hem igen, frisk och sund, överröstade alla andra tankar, och Oak kunde endast fråssa i känslan därav. Allt obehagligt skvaller förglömdes.
Han dröjde och dröjde, tills det inte mera var någon skillnad mellan östra och västra himlahalvan, och tills de skygga hararna började skutta oförsagt fram mellan de dunkla kullarna. Gabriel kunde ha tillbragt en halvtimme till eller så på detta ställe, då en mörk skepnad långsamt gick förbi. »God afton, Gabriel,» sade vandraren.
Det var Boldwood. »God afton, herr Boldwood,» sade Gabriel.
Boldwood försvann likaledes uppför landsvägen, och Oak drog sig snart därefter tillbaka inomhus och gick till sängs.
Farmare Boldwood gick vidare fram emot fröken Everdenes hus. Han nådde dess framsida, och då han nalkades ingången såg han ett ljus i förmaket. Rullgardinen var inte neddragen, och inne i rummet var Bathseba, som genomgick några papper eller brev. Hennes rygg var vänd mot Boldwood. Han gick fram till dörren, knackade, och väntade med spända muskler och värkande huvud.
Boldwood hade inte satt foten utom sin trädgård sedan sitt möte med Bathseba på vägentill Yalbury. Tyst och ensam hade han dröjt där i dystra betraktelser över kvinnans väsen, anseende för inneboende egenskaper hos hela könet de tillfälliga företeelserna hos det enda exemplar av arten han någonsin hade betraktat på nära håll. Gradvis hade ett mera förlåtande sinnelag smugit sig över honom och detta var orsaken till hans nattliga färd. Han hade kommit för att bedja om ursäkt och förlåtelse av Bathseba, med ett slags blygsel över sin häftighet, i det han först helt nyss hade hört att hon återvänt — blott från ett besök hos Liddy, förmodade han; hennes utflykt till Bath var honom alldeles obekant.
Han frågade efter fröken Everdene. Liddys sätt var besynnerligt, men han lade inte märke därtill. Hon gick in och lät honom stå där han var, och under hennes frånvaro drogs rullgardinen ner i det rum som innehöll Bathseba. Boldwood ansåg detta för ett dåligt tecken. Liddy kom ut igen.
»Fröken kan inte ta emot er,» sade hon.
Farmaren gick genast ut genom grinden. Han hade inte fått förlåtelse — det var slutet på allt. Han hade sett henne, som var hans fröjd och smärta, sitta i samma rum där han besökt henne såsom privilegierad gäst helt kort förut under samma sommar, och nu förbjöd hon honom tillträde därtill.
Boldwood skyndade sig inte hemåt. Klockan var minst tio, då han, under det han tankfullt vandrade genom den lägre belägna delen av Weatherbury, hörde formannens resårvagn köra in i byn. Denna vagn brukade fara fram och åter mellan byn och en norrut belägen stad, samt ägdes och kördes av en karl i Weatherbury, vid vars hus den nu stannade. Lyktan, som var fäst högst på kuren, belyste en gestalt i scharlakan och guld, vilken var den första som framträdde ur åkdonet.
»Ah!» sade Boldwood för sig själv, »på besök hos henne igen».
Troy inträdde i formannens hus, vilket hade varit hans kvarter vid hans sista besök i hans födelseort. Boldwood drevs till ett plötsligt beslut. Han ilade hem. Inom tio minuter hade han återvänt, och betedde sig som om han ämnade besöka Troy hos formannen. Men då han nalkades öppnade någon dörren och trädde ut. Han hörde denna person säga »God natt» åt dem därinne, och rösten var Troys. Detta var besynnerligt, så snart efter hans ankomst. Boldwood skyndade emellertid fram till honom. Troy bar i handen någonting som visade sig vara en nattsäck — densamma som han hade haft med sig. Det föreföll som om han redan i kväll ämnade resa bort igen.
Troy svängde av uppför backen och påskyndade sina steg. Boldwood trädde fram.
»Sergeant Troy?»
»Ja — jag är sergeant Troy.»
»Har visst just kommit uppifrån landet?»
»Just kommit från Bath.»
»Jag är William Boldwood.»
»Jaså.»
Den ton vari detta ord yttrades var det enda som fattades för att föra Boldwood fram till vad han hade att säga.
»Jag önskar tala ett ord med er.»
»Om vad?»
»Om henne som lever just här ovanför — och om en kvinna som ni har svikit.»
»Jag beundrar er oförsynthet,» sade Troy och gick vidare.
»Hör nu,» sade Boldwood och ställde sig i hans väg, »antingen ni beundrar mig eller inte, så får ni allt lov att ha ett samtal med mig.»
Troy hörde den dova beslutsamheten i Boldwoods stämma, betraktade hans kraftiga gestalt och därefter den stadiga knölpåk han höll i handen. Han påminde sig även att klockan var över tio. Det tycktes löna mödan att vara hövlig mot Boldwood.
»Gott, jag skall med nöje åhöra er,» sade Troy, och ställde sin nattsäck på marken, »men tala sakta, ty en eller annan kan höra oss i den där bondgården.»
»Nå gott — Jag känner till en hel hop om er — Fanny Robins förhållande till er. Jag kan också tillägga att jag visst är den enda i byn, utom Gabriel Oak, som har reda på det. Ni borde gifta er med henne.»
»Ja jag borde visst det. Och jag önskar jag kunde det, men det är omöjligt.»
»Varför?»
Troy var nära att yttra någonting förhastat; men han hejdade sig och sade: »Jag har inte pengar.» Hans stämma var förändrad. Hittills hade det varit en ’det-ger-jag-fan’-ton. Nu var det ett slughuvuds ton.
Boldwoods lynne var för ögonblicket inte upplagt att kritisera tonfall. Han fortsatte: »Jag kan lika gärna tala rent ut; och, förstå mig rätt, jag ämnar inte inlåta mig på frågor om rätt och orätt, om kvinnors heder eller skam, eller yttra någon åsikt om ert beteende. Jag vill bara göra upp en affär med er.»
»Jaha,» sade Troy. »Tänk om vi skulle sitta ner här.»
En gammal trästock låg under häcken strax mitt emot, och de satte sig.
»Jag var förlovad med fröken Everdene,» sade Boldwood, »men ni kom och —»
»Inte förlovad,» sade Troy.
»Så gott som förlovad.»
»Om jag inte hade kommit skulle hon kanhända ha förlovat sig med er.»
»Skräp i ’kanhända’!»
»Skulle ha gjort det, då.»
»Om ni inte hade kommit skulle jag säkert — ja, säkert — ha fått ja vid den här tiden. Om ni inte hade sett henne, kunde ni ha gift er med Fanny. Nåväl, det är alltför stor skillnad i samhällsställning mellan fröken Everdene och er för att det här flirtandet nånsin skulle medföra för er den fördelen att få gifta er med henne. Och allt vad jag begär av er är alltså att ni inte bråkar med henne längre. Tag Fanny. Jag skall ställa det så att det nog lönar sig.»
»Huru det?»
»Jag skall betala er bra nu, jag skall deponera pengar för hennes räkning, och skall se till att ni aldrig behöver lida nöd framdeles. Jag skall tala rent ut. Bathscha bara gycklar med er: ni är för fattig för henne, som sagt; förspill alltså inte tiden med att söka ett rikt parti som ni aldrig kan komma att göra, i stället för ett lämpligt och hyggligt som ni kan göra i morgon dag. Tag upp er nattsäck, vänd om, lämna Weatherbury ännu i natt, så får ni femti pund med er på resan. Fanny får femti för att göra sig i ordning till vigseln, så snart ni talar om för mig var hon finns, och femhundra pund skall utbetalas åt henne på hennes bröllopsdag.»
Under denna framställning röjde Boldwoods stämma endast alltför klart medvetandet om svagheten i hans position, beväpning och krigsmetod. Hans sätt hade helt och hållet sjunkit ned från det som hade kännetecknat den stadige och värdige Boldwood från forna dar; och den plan han nu hade inlåtit sig på skulle han själv ha fördömt som barnsliga dumheter för blott några månader sedan. Man kan hos en älskare upptäcka en mäktig kraft, som han saknat såsom fri; men den frie mannen har en oförvillad blick, som man förgäves söker hos älskaren. En våldsam böjelse medför en viss trångsynthet, och ehuru kärleken medför ett tillskott i känslan, förminskar den tankeförmågan. Boldwood utgjorde ett abnormt utvecklat exempel häruppå: han visste intet om Fanny Robins omständigheter eller vistelseort, han visste intet om Troys möjligheter, och ändå sade han vad han sade.
»Jag tycker mest om Fanny, sade Troy; »och om, såsom ni säger, fröken Everdene är utom räckhåll för mig, så har jag ju all fördel av att ta emot era pengar och gifta mig med Fanny. Men hon är bara en piga.»
»Gör ingenting — går ni in på mitt förslag?»
»Det gör jag.»
»Ah!» sade Boldwood med böjligare röst än förut. »Åh, Troy, om ni håller mest av henne, varför kom ni då hit och störde min lycka?»
»Jag tycker mest om Fanny nu,» sade Troy. »Men Baths—Fröken Everdene gjorde mig alldeles yr och utträngde Fanny för en tid. Nu är det över.»
»Hur kan det vara över så snart? Och varför kommer ni då tillbaka hit?»
»Det finns viktiga skäl. Femti pund på engång, sade ni!»
»Jag sade så,» svarade Boldwood, »och här är de — femti sovereigns.» Han räckte Troy ett litet paket.
»Ni har allting i ordning — ni tycks ha räknat på att jag skulle ta emot dem,» sade sergeanten, i det han mottog paketet.
»Jag tänkte att ni kanske skulle ta emot dem,» sade Boldwood.
»Ni har ingenting annat än mitt ord på att jag skall hålla vår överenskommelse, och jag har åtminstone femti pund.»
»Jag har tänkt på den saken, och tyckt att om jag inte kan vädja till er heder, så kan jag lita på er — nå, er klokhet kan ni kalla det — för att inte vilja gå miste om utsikten av fem hundra pund, och att inte vilja göra till er fiende en man som är villig att bli er en högst nyttig vän.»
»Håll, lyssna!» sade Troy viskande.
Lätta fotsteg hördes på landsvägen just ovanför dem.
»För tusan — det är hon,» fortsatte han. »Jag måste gå emot henne.»
»Henne — vem?»
»Bathseba.»
»Bathseba — ute den här tiden på natten!» sade Boldwood häpen och sprang upp. »Varför måste ni möta henne?»
»Hon väntade mig i natt — och jag måste genast tala med henne och ta farväl av henne, såsom ni önskar.»
»Jag inser inte att ni behöver tala med henne.»
»Det kan ju inte skada — och hon måste annars spatsera omkring och söka mig. Ni skall få höra på allt vad jag säger henne. Det skall hjälpa er på väg med er kärleksförklaring, när jag har gått.»
»Er ton är hånfull.»
»Ingalunda. Och tänk på att om hon inte vet vad det har blivit av mig, så kommer hon att tänka mera på mig än om jag rent ut säger henne att jag ämner ge henne på båten.»
»Ämnar ni inte säga henne någonting annat? — Får jag höra vart ord ni säger?»
»Vartenda ord. Sitt nu stilla där och håll min nattsäck åt mig, och passa på vad ni får höra.»
De lätta fotstegen kommo närmare, med ett uppehåll då och då, som om den gående lyssnade efter ett ljud. Troy visslade en dubbel ton, sakta och flöjtartat.
»Har det gått så långt?» mumlade Boldwood oroligt.
»Ni lovade vara tyst,» sade Troy.
»Jag lovar det ännu en gång.»
Troy steg fram.
»Frank, älskade, är det du?» Det var Bathsebas röst.
»Min Gud» sade Boldwood.
»Ja,» svarade henne Troy.
»Vad du kommer sent,» fortsatte hon ömt. »Kom du med formannen? Jag lyssnade och hörde hans vagn rulla in i byn, men det var redan för en tid se'n, och jag trodde redan nästan att du inte skulle komma, Frank.»
»Jag var nog att lita på,» sade Frank. »Visste du inte att jag skulle komma?»
»Nå, jag tänkte det nog, sade hon lekfullt; »och, Frank, tänk så bra! Det finns inte en själ i hela huset i natt, utom jag. Jag har skickat bort dem allihop, så att ingen människa på hela jorden skall veta om det att du har besökt ditt hjärtas dam i hennes gård. Liddy bad att få hälsa på sin farfar för att berätta om sin ledighet, och jag sade att hon kunde stanna där tills i morgon — när du är borta igen.»
»Skönt,» sade Troy. »Men det var sant, jag måste hämta min nattsäck, ty mina tofflor och min hårborste och kam är i den; spring du hem medan jag går efter den, så lovar jag att vara i ditt förmak inom tio minuter.»
»Ja.» Hon vände om och trippade tillbaka uppför backen.
Under förloppet av detta samtal ryckte det nervöst i Boldwoods hårt slutna läppar, och hans ansikte fuktades av klibbig svett. Han steg nu upp och gick fram mot Troy. Troy vände sig mot honom och mottog nattsäcken.
»Skall jag nu säga henne att jag ämnar ge henne på båten?» frågade soldaten spefullt.
»Nej, nej; vänta litet. Jag vill tala mer med er— mer med er!» sade Boldwood i en hes viskning.
»Ja,» sade Troy, »ni inser min svårighet. Kanske är jag en dålig karl — ett offer för mina egna infall — låter leda mig till vad jag borde låta bli. Men jag kan ju omöjligt gifta mig med båda. Och jag har två orsaker att välja Fanny. För det första tycker jag egentligen bäst om henne, för det andra lovar ni ställa det så att det nog lönar sig.»
I detta ögonblick flög Boldwood på honom och grep honom i kragen. Troy kände hur Boldwoods grepp småningom tätnade. Det taget var fullkomligt oväntat.
»Ett ögonblick,» flämtade han. »Ni skadar den ni håller kär.»
»Vad menar ni med det?» sade farmaren.
»Låt mig andas,» sade Troy.
Boldwoods grepp slaknade något; han sade: Vid Gud, jag har lust att ta livet av er.»
»Och göra henne olycklig.»
»Och rädda henne.»
»Jaså; hur kan hon räddas nu, om jag inte gifter mig med henne?»
Boldwood kvidde. Han släppte dröjande sitt tag och slungade soldaten mot häcken. »Ni djävul, så ni pinar mig!» sade han.
Troy återstudsade likt en boll och var nära att göra ett anfall mot farmaren; men han hejdade sig och sade i lätt ton:
»Det är ingen mening med att jag mäter min kroppsstyrka med er. Det är ett tarvligt sätt att slita en tvist. Jag ämnar snart lämna krigstjänsten av just det skälet. Men se'n ni nu har fått klart för er hur landet ligger angående Bathseba, vore det ett felgrepp att ta livet av mig, vore det inte?»
»Det vore ett felgrepp att ta livet av er,» upprepade Boldwood mekaniskt, med sänkt huvud.
»Bättre vore det att ta livet av er själv.»
»Mycket bättre.»
»Det är bra att ni inser det.»
»Troy, gör henne till er hustru och bry er inte om vad jag nyss sade. Det är förfärligt, men det finns intet annat val; tag Bathseba; jag uppger henne! Hon måste verkligen älska er då hon har gett sig i ert våld till kropp och själ så hopplöst som hon har gjort. Bathseba, Bathseba — stackars kvinna — bedragna kvinna!»
»Men Fanny då?»
»Bathseba är förmögen,» fortsatte Boldwood med nervös ängslan, »och, Troy, hon blir en god hustru; och hon är verkligen värd att ni skyndar med vigseln.»
»Men hon har en egen vilja — för att inte säga ett svårt lynne, och jag blir bara hennes slav. Med stackars Fanny Robin kunde jag göra vad jag ville.»
»Troy,» sade Boldwood bönfallande, »jag gör vad som helst för er, bara ni inte överger henne; för Guds skull, överge henne inte, Troy.»
»Vem, stackars Fanny?»
»Nej, Bathseba Everdene. Älska henne högst! Älska henne av allt ert hjärta! Hur skall jag kunna övertyga er om hur fördelaktigt det blir för er att försäkra er om henne genast?»
»Jag bryr mig inte om att försäkra mig om henne på något nytt sätt.»
Boldwoods arm rörde sig åter spasmodiskt framåt mot Troys kroppshydda. Han kuvade sin instinkt, och hans gestalt kröktes såsom av ett lidande.
Troy fortsatte:
»Jag ämnar snart köpa mig fri, och sen —»
»Men jag vill att ni skall skynda med vigseln! Det är bäst för er båda. Ni älskar varandra, och ni måste tillåta mig hjälpa er med det.»
»Huru?»
»Nå, genom att deponera mina femhundra för Bathsebas räkning i stället för Fannys, så att ni kan gifta er strax. Nej; hon tar inte emot dem av mig. Jag skall utbetala dem åt er på er bröllopsdag.»
Troy stod dröjande i hemlig förundran över Boldwoods yrande förblindelse. Han sade vårdslöst: »Nå, får jag någonting för det, då?»
»Ja, om ni vill det. Men jag har inte mycket mera pengar på mig. Jag väntade mig inte det här; men allt mitt tillhör er.»
Boldwood, mera lik en sömngångare än en vaken man, framtog den stora kanvaspåse, vilken har använde som pung, och grävde i den.
»Jag har ännu tjuguett pund till på mig,» sade han. »Två sedlar och en sovereign. Men innan jag lämnar er måste ni skriva under ett papper —»
»Ge mig pengarna, så skall vi gå raka vägen in i hennes förmak och uppgöra vilken förbindelse ni bara kan önska, för att förvissa er om att jag uppfyller era önskningar. Men hon bör inte få veta av de här penningaffärerna.»
»Nej, nej,» sade Boldwood brådskande. »Här är pengarna, och om ni vill komma hem till mig, skall vi skriva ut överenskommelsen om resten och villkoren också.»
»Först skall vi hälsa på hos henne.»
»Men varför det? Kom med mig nu i kväll, och följ med mig i morgon till kaplansgården.»
»Men vi måste ju rådfråga henne, åtminstone underrätta henne.»
»Nåväl, gå på då.»
De gingo uppför backen till Bathsebas hus. Då de stodo vid dörren, sade Troy: »Vänta här ett ögonblick.» Han öppnade dörren och gled in i det han lämnade den på glänt.
Boldwood väntade. Två minuter senare visade sig ett ljus i gången. Nu varseblev Boldwood att säkerhetskedjan hade blivit fästad över dörren. Troy visade sig därinne, bärande en sängkammarljusstake.
»Vad, trodde ni jag ämnade begå inbrott?» frågade Boldwood föraktfullt.
»Nej, för all del, det är bara mitt sätt att se till att allting är i säkerhet. Vill ni läsa det här ett ögonblick? Jag skall hålla ljuset åt er.»
Troy räckte fram en tidning genom springan mellan dörr och dörrpost, och höll ljuset tätt intill dem. »Det här stället, menar jag,» sade han, utpekande en rad.
Boldwood såg på den, och läste:
»VIGDE.
»Den 17 d:s sammanvigdes i S:t Ambrosius-kyrkan i Bath sergeanten vid 11. Gardesdragonregementet Francis Troy, ende son till avlidne doktor Edward Troy i Weatherbury, och fröken Bathseba Everdene, dotter till avlidne herr John Everdene, från Casterbridge.»
»Det kan man kalla schack och matt, vasa,
Boldwood?» sade Troy. Ett sakta kluckande hånskratt
följde på dessa ord.
Papperet föll ur Boldwoods händer. Troy fortsatte:
»Femti pund för att gifta mig med Fanny. Skönt. Tjuguett pund för att låta bli, och hellre gifta mig med Bathseba. Skönt. Slutet på visan: jag är redan gift med Bathseba. Nå, Boldwood, ert öde är att ha gjort er löjlig, såsom den alltid blir, som vill tränga sig in i förhållandet mellan man och hustru. Och en sak till. Hur dålig jag än må vara, är jag ändå inte så dålig att jag börjar köpslå som på en auktion om en kvinnas giftermål eller olycka. Fanny har lämnat mig för länge se'n. Jag vet inte ens var hon är. Jag har sökt henne överallt. Och ännu en sak. Ni påstår att ni älskar Bathseba, och ändå, vid minsta lilla sken av misstanke, tror ni genast på hennes vanära. Fy tusan, en så tarvlig kärlek! Se'n ni nu har fått er en läxa, kan ni gärna ta tillbaka era pengar igen.»
»Jag vill inte, jag vill inte,» väste Boldwood.
»Ja, inte vill jag ha dem,» sade Trov föraktfullt. Han vecklade sedlarna omkring rullen med guldpengarna och kastade alltsammans på landsvägen.
Boldwood skakade sin knutna näve mot honom. »Ni förbannade skurk! Ni svarta usling! Men jag skall nog tukta er ännu, hör ni det, jag skall nog tukta er ännu!»
Ämnu ett gapskratt. Sedan stängde Troy dörren och låste in sig själv.
Under hela denna natt kunde man ha sett Boldwoods mörka skepnad irra omkring över Weatherburys fält och kullar likt en osalig skugga å Smärtornas Fält vid Acheron.