Fjärran från vimlets yra/Kapitel 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Trettiofemte kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Trettiosjätte kapitlet
Trettiosjunde kapitlet  →


[ 78 ]

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET

En förmögenhet i fara — Kalaset

En natt i slutet av augusti, då Bathsebas erfarenheter av äktenskapet ännu voro nya, och då vädret ännu var torrt och kvalmigt, stod en karl orörlig på rigården i Weatherbury Övergård och betraktade månen och himlen.

Natten hade ett dystert utseende. En het bris från söder fläktade långsamt över topparna av alla höga föremål, och över himlavalvet seglade streck av lätta moln i en kurs som gick vinkelrätt mot molnlagrets därunder, ingendera rörde sig i samma riktning som brisen vid jordytan. Månen, sedd genom dessa slöjor, hade en blek metallisk glans. Fälten stodo grå i denna grumliga belysning, och alla voro de ensfärgade, liksom sedda genom färgat glas. Samma kväll hade fåren dragit hemåt i tätt samlad klunga, råkornas beteende hade varit högst förvirrat, och hästarna hade rört sig försagt och försiktigt.

Ett åskväder hotade, och om man tog några sekundära omständigheter med i beräkningen, var det sannolikt att det skulle följas av ett av de ihållande regn som utmärka slutet av torrväd[ 79 ]ret för denna årstid. Förrän tolv timmar till hade förflutit, skulle det vackra skördevädret vara en saga blott.

Oak tittade misstänksamt på åtta nakna och oskyddade skylar, massiva och tunga av den rika alstringen av hälften av gårdens ägor för detta år. Han gick vidare mot rian.

Detta var den natt som utvalts av sergeant Troy — vilken nu härskade i sin hustrus ställe — för att fira skördemåltiden och hålla dans. Allt eftersom Oak nalkades byggnaden blev ljudet av fioler och tamburin samt det regelbundna trampet av många fötter allt tydligare. Han kom helt nära de stora dörrarna, av vilka en stod litet på glänt, och tittade in.

Utrymmet i mitten jämte fördjupningen i ena änden hade befriats från alla hindrande föremål, och denna golvyta, omkring två tredjedelar av det hela, var inrättad för festen, medan byggnadens andra ände var fullradad med havre ända till taket och avstängd med segelduk. Buketter och girlander av gröna löv smyckade väggarna, bjälkarna och de improviserade ljusstakarna, och mittemot Oak hade en estrad upptimrats; den uppbar stolar och ett bord. Här sutto tre fiolspelare, och bredvid dem stod en upphetsad man med håret på ände, med svetten lackande ned för kinderna, och med en tamburin skälvande i sin hand.

Dansen tog slut, och på det svarta ekgolvet i mitten bildade sig en ny rad av par för att börja en ny dans.

[ 80 ]»Nå, frun, nu får jag väl lov att fråga vilken dans ni härnäst vill ha?» sade första fiolspelaren.

»Det gör verkligen ingen skillnad,» sade Bathsebas klara stämma; hon stod vid byggningens inre ände och iakttog scenen bakom ett bord med skålar och mat. Troy hängde vid hennes sida.

»Då,» sade spelmannen, »får jag säga att den rätta musiken nu är ’Soldatlycka’ — eftersom en tapper soldat har gift sig hit till den här gården — vasa, mina gossar och herrar alla?»

»Jo, jo, ’Soldatlycka’,» ropade kören.

»Tack för artigheten,» sade sergeanten muntert, tog Bathseba vid handen och ledde henne fram i spetsen för raden av dansande par. »Ty fastän jag har köpt mig fri ur hennes Allernådigaste Majestäts Elvte Gardesdragonregemente, för att kunna ägna mig åt de nya plikter som vänta mig här, skall jag ändå till själ och hjärta förbli soldat så länge jag lever.»

Och så började dansen. Vad beträffar de förtjänstfulla egenskaperna hos »Soldatlycka», kunna åsikterna omöjligt vara delade, och hava heller aldrig varit det. I alla musikälskande kretsar i Weatherbury och dess omnejd har det alltid anmärkts att denna melodi efter trekvarts timmes tid av dundrande dans ännu äger mera eggelse för klackar och tåspetsar än de flesta andra danser då de först spelas upp. »Soldattycka» har dessutom ännu ett annat tjusande moment, i det den så utomordentligt väl arrangerats för ovannämnda tamburin — det är visst intet instrument att för[ 81 ]akta i händerna på en virtuos som förstår sig på de nödiga konvulsioner, spasmer, Sankt-Veits-danser och krampanfall som behövas för att bringa dess anslag till sin högsta fulländning.

Den odödliga kompositionen nådde sitt slut, i det ett praktfullt D D rullade fram ur basfiolen med ett kanonlikt dån, varpå Gabriel inte längre dröjde med sin entré. Han undvek Bathseba och begav sig så nära som möjligt till estraden, där sergeant Troy nu satt och drack brännvinsgrogg, ehuru alla andra utan undantag drucko cider och öl. Gabriel kunde inte gärna tränga sig fram inom hörhåll för sergeanten, därför sände han en budbärare för att be honom komma ner ett ögonblick. Sergeanten svarade att han inte hade tid.

»Vill ni då säga honom,» sade Gabriel, »att jag bara steg in här för att säga till om att det blir ett ösregn nu snart, och att någonting borde göras för att skydda skylarna?»

»Herr Troy säger att det regnar nog inte,» var budbärarens svar, »och han hinner inte bli här och prata med er om så'nt skräp.»

I närheten av Troy hade Oak en sorglig tendens att ta sig ut som ett stearinljus, bredvid en gaslåga, och illa till mods gick han ut igen med den tanken att han skulle gå hem; ty under dessa omständigheter hade han intet sinne för scenen i rian. I dörren stannade han ett ögonblick: Troy höll tal.

»Vänner, det är icke endast en skördefest vi fira i dag, det är också en bröllopsfest. För kort tid se[ 82 ]dan hade jag lyckan att föra till altaret denna dam, er matmor, och först nu har vi här i Weatherbury kunnat ge någon offentlig glans åt denna händelse. För att det må göras grundligt, och för att varje karl må gå lycklig till sängs, har jag befallt att föra hit några buteljer brännvin och kittlar med varmt vatten. En tredubbelt stark bägare skall serveras åt varje gäst.»

Bathseba lade handen på hans arm och med uppåtvänt, blekt anlete sade hon bedjande: »Nej — ge det inte åt dem — jag ber dig, Frank, gör inte det! Det gör dem bara skada: de har fått tillräckligt av allt.»

»Det är nog sant — vi behöver ingenting mer, tackar,» sade en eller två.

»Äsch!» sade soldaten föraktfullt och höjde rösten som om han fått en ny idé. »Vänner,» sade han, »vi skall skicka kvinnfolken hem! Det är tid på att de kommer till sängs. Se'n skall vi orrtuppar roa oss för oss själva! Om någon skolkar, så får han söka sig ett nytt arbetsställe till vintern.»

Bathseba lämnade harmset rian, följd av alla kvinnorna och barnen. Spelmännen, som inte ansågo sig höra med till »sällskapet», smögo sig sakta ut till sin resårkärra och spände för. Sålunda blevo Troy och gårdens karlar de enda som stannade kvar på stället. För att inte i onödan visa sig otrevlig dröjde Oak några ögonblick; sedan steg även han upp och tog tyst avsked, följd av en vänskaplig ed från sergeanten, emedan han inte inväntade ett varv till av groggen.

[ 83 ]Gabriel vandrade bort mot sitt hem. Då han nalkades dörren, törnade hans tåspets emot någonting som både kändes och lät mjukt, läderaktigt och pösande, liksom en boxhandske. Det var en stor padda som ödmjukt vandrade över stigen. Oak tog upp den, i tanke att det var bättre att döda kreaturet än att låta det lida i onödan; men då han fann att det var oskadat lade han det åter ner i gräset. Han visste vad denna direkta budbärarinna från den Stora Modern Naturen förkunnade. Och snart kom ett nytt budskap.

Då han tände ett ljus inomhus syntes på bordet ett tunt glänsande streck, som om en pensel med fernissa lätt dragits däröver. Oak följde den slingrande linjen till andra sidan; där ledde det fram till en stor brun trädgårdssnigel, som hade begett sig inomhus för natten av skäl som den nog kände till. Det var Naturens andra vink att Gabriel gjorde bäst i att bereda sig på fult väder.

Oak satt och funderade på saken i nära en timmes tid. Under denna tid promenerade två svarta spindlar, av den art som är vanlig i halmtäckta hus, fram och åter över taket; till sist föllo de ner på golvet. Detta påminde honom att, om det fanns något slags förebud av detta slag som han grundligt förstod sig på, så var det fårens instinkt. Han lämnade rummet, sprang över två eller tre fält åt sin hjord till, klättrade upp på ett stängsel och tittade över det på fåren.

De hade flockat sig tätt tillsammans på andra sidan kring några ginstbuskar, och det första märk[ 84 ]liga tecknet var att vid den plötsliga uppenbarelsen av Oaks huvud ovan stängslet de inte rörde på sig eller togo till flykten. De hyste nu en fruktan för någonting, större än deras fruktan för människan. Men detta var inte det märkvärdigaste: de hade alla ordnat sig så att deras svansar, utan ett enda undantag, voro vända åt den del av horisonten från vilken stormen hotade. En inre krets av dem var tätare packad, och utanför denna utstrålade hjorden med större mellanrum, icke olikt mönstret å en spetskrage i Van-Dyck-stil, i vilken dungen av ginstbuskar förhöll sig såsom bärarens hals.

Detta var tillräckligt för att åter befästa honom i hans tidigare övertygelse. Nu visste han att han hade rätt och Troy orätt. Varje stämma i naturen förutspådde enhälligt en förändring. Men tvenne olika betydelser inneburos i dessa stumma texter. Det skulle tydligen bli ett åskväder först, och därefter ett långt, kallt regn. Alla kryp tycktes ha bra reda på regnet, som skulle följa, men veta föga om åskvädret, som skulle inleda det; fåren däremot hade bra reda på åskvädret, men voro okunniga om regnet som skulle följa.

Denna komplicerade väderlek var sällsynt och därför så mycket fruktansvärdare. Oak återvände till rigården. Allt var tyst här och skylarnas kägelformiga spetsar stodo mörka mot himlen. Där fanns fem veteskylar på denna gård, och tre havreskylar. När vetet var tröskat skulle det ge omkring trettio quarters per stack, och havren minst [ 85 ]fyrtio. Deras värde för Bathseba, och överhuvud för vem som helst, uträknades av Oak förmedelst följande enkla huvudräkning:

5x30 = 150 quarters = 500 pund sterling
3x40 = 120 = 250
  Summa 750 pund sterling

Sjuhundrafemti pund sterling i den gudomligaste form en förmögenhet kan ikläda sig — i form av oumbärlig föda för människor och djur: skulle denna mängd av säd löpa fara att förlora mer än hälften av sitt värde därför att en kvinna varit vankelmodig? »Inte om jag kan hindra det!» sade Gabriel.

Sådant var det skäl som Oak till det yttre förebar för sig själv. Men människan är till och med för sig själv en palimpsest, som har en synlig skrift och en annan osynlig mellan raderna. Det är möjligt att under den utilitariska texten stod en gyllene sådan: »Jag vill av min yttersta förmåga hjälpa den kvinna jag har älskat så högt.»

Han återvände till rian för att söka hjälp och övertäcka skylarna ännu i natt. Allt var tyst därinne, och han skulle ha gått vidare, i tro att sällskapet hade brutit upp, i fall icke ett otydligt ljussken, gult som saffran på grund av kontrasten med den grönaktigt vita belysningen utanför, hade strömmat genom ett hakhål i de stängda dörrarna.

Gabriel tittade in. En ovan syn mötte hans öga.

[ 86 ]Ljusen som hängde bland grönskan hade brunnit ned i piparna, och i några fall voro de löv, som bundits omkring dem, svedda. Många ljus hade helt och hållet slocknat, andra rökte och osade, talg dröp ner från dem på golvet. På detta, under bordet, och lutande sig mot bänkar och stolar, i varje tänkbar ställning utom den upprätta, förekommo allt arbetsfolkets olyckliga personer; deras huvudhår påminde i detta föga upphöjda läge om skurborstar och kvastar. Mitt bland dessa lyste röd och tydlig sergeant Troys gestalt bakåtlutad på en stol. Coggan låg på rygg, med munnen på vid gavel, frambrusande vilda snarkningar, och så gjorde flera andra med; den horisontala församlingens förenade andhämtning bildade ett dämpat sorl, liksom då man hör London på avstånd. Joseph Poorgrass var hoprullad som en igelkott, skenbart i en strävan att erbjuda den yttre luften en så ringa yta som möjligt; och bakom honom skymtade dunkelt de ringa kvarlevorna av William Smallbury. Glas och skålar stodo ännu på bordet; ett vattenkrus hade blivit kullstjälpt, och ur detsamma rann en liten rännil med underbar noggrannhet längs mitten av det långa bordet, och dröp därefter ner i nacken på den medvetslöse Mark Clark, med ett stadigt enformigt droppande, liksom droppandet från en stalaktit i en grotta.

Gabriel blickade hopplöst på gruppen, som med två eller tre undantag omfattade alla arbetsdugliga karlar på gården. Han insåg genast att om [ 87 ]skylarna skulle räddas den natten, eller ens nästa morgon, måste det ske med hans egna händer.

Ett svagt »ting-ting» genljöd under Coggans väst. Det var Coggans repeterur som slog två.

Oak gick fram till Matthew Moons vilande skepnad; det var han som vanligtvis utförde halmtakens täckande där på gården; han skakade honom. Ingen verkan.

Gabriel röt i hans öra: »Var är taktäckarklubban och skylstaven och sparrarna?»

»Under stöttorna,» sade Moon mekaniskt, med den omedvetna snabbheten hos ett medium.

Gabriel släppte hans huvud, och det dunkade mot golvet som en spillkum. Sedan gick han till Susan Talls man.

»Var är nyckeln till kornboden?»

Intet svar. Frågan upprepades med samma resultat. Att höra en barsk röst ropa om natten var tydligen mindre ovanligt för Susan Talls man än för Matthew Moon. Oak slängde Talls huvud tillbaka i hörnet och vände sig om.

Man måste göra karlarna den rättvisan att de voro ganska oskyldiga till detta otrevliga och ruskiga slut på kvällens nöjen. Sergeant Troy hade så enträget envisats, med glaset i hand, att deras förbund skulle avslutas med dryckjom, att de som ville neka knappast kunde vara så ohövliga under nu rådande omständigheter. Och då de sedan sin ungdom varit helt och hållet ovana vid alla starkare drycker än cider och svagt öl, var det alls inte underligt att de mangrant hade dukat [ 88 ]under, med ovanlig enhällighet, efter förloppet av omkring en timme.

Gabriel var ytterst nedslagen. Dessa utsvävningar bådade ont för den nyckfulla och förtjusande kvinna som den trofaste mannen just nu tyckte var ett förkroppsligande av allting ljuvt och fagert och hopplöst.

Han utsläckte de flämtande ljusen, för att rian inte skulle löpa någon fara, stängde igen dörren om de sovande och världsförgätna karlarna, och gick åter ut i den tysta natten. En het vindfläkt, som tycktes utandad av någon drake i beredskap att uppsluka jorden, fläktade emot honom från söder, medan rakt mitt emot i norr reste sig en hotande missbildad molngestalt, trotsande vinden. Den reste sig på ett så onaturligt sätt att man kunde ha trott att den lyftes i höjden av något maskineri underifrån. Emellertid hade de svaga små molnen flugit tillbaka till den sydöstra kanten av himlen, som om de blivit förskräckta för det stora molnet, liksom en kull av fågelungar under ett odjurs stirrande.

På vägen till byn kastade Oak en småsten mot Laban Talls sängkammarfönster och hoppades att Susan skulle öppna det; men ingen rörde sig. Han gick runt till bakdörren, som hade lämnats öppen i och för Labans hemkomst, och steg in ända till foten av trappan.

»Fru Tall, jag har kommit in efter kornbodsnyckeln, för att få tag i skylarnas presenningar,» ropade Oak med stentorsröst,

[ 89 ]»Är du där?» sade fru Susan Tall halvvaken.

»Ja,» sade Gabriel.

»Kom genast och lägg dig, din förbaskade nattrumlare — att hålla en mänska vaken så här länge!»

»Det är inte Laban — det är Gabriel Oak. Jag vill ha kornbodsnyckeln.»

»Gabriel! Varför i fridens namn låtsar ni att ni är Laban?»

»Det låtsar jag inte. Jag trodde ni mente —»

»Jo det gjorde ni! Vad har ni här att göra?»

»Jag vill ha kornbodsnyckeln.»

»Nå så tag den då. Nog är den på sin spik. Folk som kommer och stör fruntimmer den här tiden på natten borde —»

Gabriel tog nyckeln utan att avvakta närmare upplysningar om vad han »borde». Tio minuter senare kunde hans ensliga skepnad hava setts släpa fyra väldiga vattentäta presenningar tvärsöver gården, och snart voro tvenne av de oskattbara sädesskylarna väl övertäckta — två presenningar åtgingo till vardera. Två hundra pund voro räddade. Tre veteskylar återstodo obetäckta, och det fanns inte flere presenningar. Oak tittade under stöttorna och fann en högaffel. Han klev upp på den tredje dyrbara högen och begynte arbeta, enligt den planen, att han bragte de översta kärvarna att slutta ner över varandra, och dessutom fyllde deras mellanrum med materialet till några ännu obundna kärvar.

Så långt var allt gott och väl. Genom denna snabba manöver var Bathsebas veteskörd bragt [ 90 ]i säkerhet åtminstone för en eller ett par veckor framåt, om man blott fick hoppas att det inte blev en alltför våldsam vind.

Nu kom turen till havren. Denna kunde endast räddas förmedelst ordentligt taktäckande. Tiden gick, och månen försvann för att inte vidare visa sig. Detta var ambassadörens avresa före krigsförklaringen. Natten hade en förvirrad uppsyn, likt en sjukling; och slutligen kom ett sista andetag av vind från hela himlen i form av en långsam fläkt, som kunde ha förliknats vid en dödssuck. Och nu hördes å gården endast de dova dunsarna av klubban som drev in sparrarna, och prasslandet av halm i mellanrummen.