Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel IV
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
4.
Ingrid Ulfva blef död, och jarlen förgjorde sina fiender. Det frö, som asagudarna i sitt väldes afton hade lagt i jorden, fyllde sin bestämmelse, och folkungaträdet öfverskyggade nu hela landet. Knut den heliges, Harald Gilles och Sverkrarnas och Erikarnas ättesköldar hängde på grenarna som eröfrade segertecken. Herrar och menighet lyddes omkring stammen med hopp eller förskräckelse till hvart sus i löfkronan. Bådade det ondt, fanns ingenting lefvande i landet, som fick sin ro sparad. Härskri och härblåsning jagade då boskapen från betet och räfven från lyan. Ax och örter förtrampades, fiskarna i vattnet sågo långa tjugusessor ro fram öfver deras hufvud och sjunka och bli stående i bottendyn. Men åren gingo fort, och det kom andra tider. Harporna spelade i bjälbosalen och golfvet låg där så tjockt täckt med enris och örtablad, att tyngsta järnmän kunde gå med ljudlösa steg.
Valdemar växte upp, och han var den enda af bröderna, som hade ärft den äldsta ättefadrens ljusa hår. Han hade också ärft mycket af hans lugna godmodighet och hans tycke för skogsmän och andra vilda sällar. Han älskade sitt rike som en bondeson sitt hemman, och han gick i en dröm och hörde bara fågelkvitter. Inga bördor tyngde honom heller, ty fadren bestämde om allt och utförde allt och tålde inga motsägelser. Han hämtade åt honom från Danmark Sofia, den mördade Erik Plogpennings dotter. Och som han själf ju var änkeman, tog han änkan efter mördaren och brodern konung Abel. De båda kvinnorna kysstes med kalla läppar, men vana att se galgar och stupstockar på hvar backe, spillde de inga öfverloppsord på det förflutna. — Måtte han finna mig fager! — Det var Sofias enda tanke, då hon red Valdemar till mötes. Och han fann henne också ganska frid och var glad åt att få sitta hemma i frustugan och icke längre behöfva ängslas för andra kvinnors skull.
Valdemar flyttade kring på olika gårdar allt efter olika årstider, men jarlen trifdes bäst på sitt Bjälbo. Han var dock mån, att allt skulle ställas efter utländsk hofsed, och när han kom på gästning, mångdubblade Valdemar prakten för att behaga honom. Jarlen satt då vid hans vänstra sida och bar också en guldkrona liksom han, fast oansenligare och lägre. Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess nöjdare ljusnade den fruktades panna. De yfviga hårlockarna hade åter vuxit fram vid hans tinningar och förblefvo alltid lika svarta, trots hans höga ålder, och hans glädtighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett annat vin än det, som tappas på fat, ur segerlyckans och maktens skummande lifssaft. Han förtrollade kvinnorna med sitt ridderliga skämt och männen med sina korta och kärfva domsord i alla frågor. Ofta glömde han alldeles, att han var gäst. Då rättade han bordssvennerna och befallde midt i en springlek, att den skulle afbrytas. Eller också genomströfvade han hela kungsgården från loft till stekarhus, synade räkenskaperna, afskedade och straffade och höll räfst med hvem han mötte. Valdemar fann det också riktigt, att han själf och hela hans hus förblefvo under fadrens ris. Men i hjärtat uppspirade hat mot allt tvång, och hemligt började han längta efter den gamles död.
Han drömde om den dag, då han skulle få kasta den varma högtidsmanteln och visa sig sådan han var. Han glömde heller icke, att jarlen var den dröjande skuggan af en tid, då Folkungarna ännu måste rifvas om makten med blodiga fingrar, och det var honom en plåga att följa med på lagfärder och ting. Väl hörde han till och med allmogen välsigna jarlens många fridstadgar, men hvar lag, äfven den visaste, klang till sist för hans öra som ett hammarslag på en handklofve. Var det då icke nog, att dessa lagar ändtligen blifvit till? Skulle de nu hakas fast vid hans kungliga kläder och slamra efter honom, hvar han visade sig? Han kände sig först fri och nöjd, när han åter var på väg hem till frustugan, ty där trifdes han. Kvinnorna sågo efter honom från gårdsgrindarna, i synnerhet de halfvuxna, och de kände ett stick i bröstet, ty han hälsade alltid på dem förtroligt och bekant som på systrar. Han satt rosig och frisk på hästen med sitt gula, böljande hår och sina mörka ögon. Och han såg så oskyldig ut som ett fromt vaxljus på Menlösa barns dag.
En höst hade jarlens nya husfru rest till Sönderjylland, och sönerna beslöto att samlas i den nybyggda hofgården vid Bjälbo för att förströ den gamle. Den låg ett stycke från kyrkan i en lund nere vid den vassrika Tåkern.
Första dagen sofvo alla ut efter resan. Den andra åto de sig mätta efter sofvandet. Men på den tredje skulle den mångfrestande herr Svantepolk anföra en vapenlek efter utländsk sed. Han var den, som hade den största erfarenheten i en sådan sak, och han steg upp redan med solen. Några tjufvar hade kort förut blifvit hängda just på ängen, där leken skulle hållas. Innan han skar ned dem, lät han binda in deras kroppar i säckar, så att de icke skulle falla sönder. Ännu yr i hufvudet efter mjödet på natten, glömde han att låta bära bort säckarna, och de blefvo stående bakom hasselbuskarna vid sidan. Det gjorde, att de i stor mängd samlade flugorna, som fortfarande kände lukten men icke längre kunde sätta sig på kropparna, i stället med fördubblad envishet slogo ned på allt, som kom i närheten. Som vinden låg bortåt, märkte herr Svantepolk dock ingenting i början utan klädde sig lugnt i sin präktiga rustning och fäste som alltid på ringhufvan den linnelapp, som hade tillhört hans hjärtas fru.
Ett rep blef uppspändt kring rännarbanan, och ändtligen kallade de första hornstötarna åskådarna till samling. Jarlen kom med glädtig och het färg på pannan och bar framför sig på båda händerna ett långt isgrått svärd.
— Hören mig! — ropade han till de församlade. — Från Holmgers graf i Sko har jag låtit hämta det heliga svärdet Gråne. Det är en sägen, att om någon, som inte har rent samvete, för det svärdet, skall det falna ned till hvit aska, eller också skall han själf dö. Det svärdet utlofvar jag i dag som segerpris.
Han satte sig på träbänken, och till höger hade han sin sonhustru Sofia. Hon var fyllig och skön och det rika gula håret bredde sig öfver skuldrorna som ett tungt dok. På andra sidan kom Jutta, hennes yngre syster, som nyss färdats den långa vägen genom skogar och moras endast af längtan efter att få träffa henne. Hon gick med hufvudet litet framåtsträckt, som hade de tindrande ögonen sökt något långt borta. Fast hon ännu icke var nunna, hade hon redan anlagt klosterdräkt, och den spensliga gestalten höljdes i slöjan. Men på fötterna hade hon världsliga skor, fullsatta med små gnistrande ädelstenar. Valdemar satt henne närmast, och på pallen framför sutto hans yngsta bröder, den tysta Erik och den runda Bengt, som redan var klädd i kyrkligt svart. Jarlen hade nu nästan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter, som han hade bortgifvit åt den norska konungens son, och junker Magnus, som var på Nyköpingshus och som han förgäfves hade väntat med de andra. Det grämde honom, men han gissade på de dåliga höstvägarna och ville icke förråda sin svaghet för honom genom att för hans skull uppskjuta kämpaleken.
Den öfriga bänken, som sträckte sig utefter hela banans längd, blef småningom fullsatt med Folkungar. Det tog tid, ty folkungagången var långsam och högtidlig, fast aldrig med blicken uppåt utan åt sidan och bakåt. De svarthåriga hade stora krokiga näsor, voro kullriga i ryggen, storordiga, bullriga och skrytsamma. De berättade om förgiftad mat, smällde med tungan, buro en mängd dolkar, kedjor och smycken och granna skrikande kläder. De rödhåriga däremot hade fräknig panna, framskjuten mage och talade bara om jordaköp. Eller också vände de sig till ammorna, som stodo bakom bänken och gungade folkungabarnen som dockor lindade med guldband. Några af fruarna hviskade med de kloka gummor, som de alltid förde med sig, för att de skulle sköta deras hår, koka kryddor mot deras tandvärk och hjälpa dem när de blefvo mödrar. Och det blefvo de hvart år, ofta med tvillingar eller trillingar. Men det fanns också många ståtliga herrar och fruar. Alla visste de, att de om några år skulle vara döda och att de blanka folkungahästarna snart icke längre skulle bära dem öfver vägarna. De visste, att gräs och mossa skulle växa öfver det stolta Bjälbo, att plogen skulle vända deras benknotor, att andra skulle bruka deras jord och smälta ned deras kronor och smida om dem till nya smycken, som skulle bäras på bröllop och danslekar. Men ingen enda af dem tänkte på detta. Kvinnorna tänkte på, hur de skulle hålla upp sin kjortel midt fram och manteln vid högra snibben och på att en af änkorna fått ärfva en alldeles för dyrbar kappa efter sin morssyster och att hennes dotter bar en alldeles för lång och släpande rock. Emellanåt flög ett tyst och snabbt folkungaleende utefter bänken.
Många dystspjut blefvo nu brutna, och småsvennerna knuffade sig fram mellan ammorna för att bjuda sötadt vatten och bröd med sofvel. Herr Svantepolk var öfverallt, rosade, bannade, gaf råd och snafvade på guldsporrarna. Men tiden led, och slutligen ställde han sig midt på banan.
— Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! — ropade han högtidligt. — Det var en gång en skön och ädel riddare, som var så älskad af kvinnorna, den lycklige, att han hvar dag måste fästa en ny handske på sin stålhufva. För detta mångbytande fick han heta Vielbyter. Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! Från denne vidtfrejdade korsriddare, som lär ha seglat ända till Det heliga landet… om nätterna kan man ännu höra årplask i hans grafhög… från denne för sina milda seder storbesjungne kämpe…
Herr Svantepolk märkte ett förstulet, halft föraktfullt leende kring jarlens mun och började hacka och tala fortare.
— Från honom stammar den stolta ätt, som nu är mäktigast i Norden och som jag ser samlad här på bänken framför mig. Vid linnet på min hatt! Också jag har älskat och genom kärleken blifvit en sann riddare. Hvilket lågt och föraktligt slagsmål om rof är inte kriget med sitt mordbrännande. Vi riddare skola utrota kriget. Människan måste stå högt, innan hon strider för blott äran. Rännarbanan är rätta mötesplatsen för riddare, men därför måste den också hållas i särskild helgd. Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! Här har emellertid anländt en obekant riddare utan märke på den grå och tarfliga skölden. De grå och bruna jordfärgerna, som stå under den dystra och bleka saturnusstjärnans hägn, äro hans, och han nekar envist att säga mig sitt namn… Men han utmanar hvar och en, som vågar möta honom.
Ett gladt sorl blef det enda svaret, ty alla visste godt, att en dylik okänd riddare brukade höra till leken, och ingen tog det så noga. Men herr Svantepolk blef ifrig och gick några steg längre fram mot bänken.
— Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! Hvem kan svara för, att han har det rätta antalet anor och inte är en vanbörding, som fläckar sin motståndare… att han aldrig talat illa om en kvinna, aldrig förgripit sig på en värnlös… Och han kan vara så okunnig i ett riddarspels lagar, att han utdelar svåra sår, som äro ogiltiga.
Han gaf en meningsfull blick åt Valdemar, som genast stod upp i sin nya brynjerustning belagd med klart och skinande silfver.
— De ädla fruarnas och jungfrurnas önskan tror jag mig redan ha förmärkt — svarade Valdemar. — Jag befaller, att den obekante skall släppas fram, och själf upptar jag hans utmaning.
Folkungarna sträckte fram sina hufvud hela bänken utefter och stirrade på jarlen. Han såg upp från svärdsknappen, smickradt häpen öfver en så ovanlig stridslust hos Valdemar.
— Herr Svantepolk — sade han — jag tillstädjer, att konungens befallning blir lydd.
I nästa ögonblick syntes den okände mellan hasselbuskarna på sin häst, en bred tung hingst med yfvigt hår omkring hofvarna och nästan bockaktigt skägg under hufvudet. Själf satt ryttaren också stor och bred i sitt mer ändamålsenliga än prydsamma brynjetyg, och stålhufvan med sin plåt för näsan och munnen dolde ansiktet. Den långsmala, något kupiga skölden var lika tröstlöst brungrå som mull. Han höll väntande hela tiden dystspjutet riktadt mot marken, fast hingsten grinade och stampade och försökte att resa sig. Men bakom honom kommo flera brynjeklädda ryttare, först två och två men sedan i sådant antal, att jarlen bestört utropade:
— Hvem i Sveriges land har ett sådant följe!
Antingen vinden nu kastade om eller luften kom i rörelse, därigenom att många i sin förvirring sprungo upp och grepo efter sina vapen, men liklukten från säckarna, som lågo kvarglömda under hasselbuskarna, spred sig hastigt, och med den följde också alla flugorna. De hängde sig i långa klasar kring ögonen på hästarna och satte sig på ansikten och händer. Det hjälpte hvarken att slå efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig så tätt, att många röda kappor blefvo alldeles mörka på axlarna. Juttas förskrämda blick tycktes säga: — Är detta Folkungarna? Hvarför kom jag hit?
En myckenhet allmoge var också samlad, men den stod längre bort, och det blef en stunds villrådig stillhet. Där hördes bara prasslet och klirrandet, när man torkade bort flugorna.
En häst med böljande och nästan släpande täcke blef framledd till Valdemar. Han log hela tiden och skyndade sig att binda på stålhufvan, som endast hade en kort plåt, så att det bildfagra ansiktet förblef nästan bart. Han kunde icke gladare och lugnare ha gått in i en vanlig springlek. Så snart han kom i sadeln, spände han fast den röda skölden med de kronade danska lejonen.
Åskådarna började glömma sina betänkligheter, så grep dem den ståtliga synen, och kvinnorna fingo tårar i ögonen.
Ett dammoln yrde upp kring hästhofvarna. Den okändes springare reste sig och kastade sig framåt, och de trubbiga dystspjuten korsades.
— Jesus hjälp! — hviskade herr Svantepolk och grep sig om pannan. — Konungens häst är för svag!
Ett brak hördes och därefter ett tungt slammer. Innan någon klart hann uppfatta hvad som skedde, stöttes Valdemar ur sadeln och låg raklång på marken med brutet spjut.
Den okände sprang genast från hingsten. Han skyndade sig att resa Valdemar, som var höljd af sand och hästsmuts, och väpnarna hjälpte till att damma rustningen med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande åt både allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel eller grämelse. De började därför också att svara med viftningar. Men det fanns två, som icke rörde sig. Det var jarlen, som tuggade med läpparna och blef blodröd ända upp i hårfästet, och Sofia, Valdemars egen drottning. Hon kastade torrt och hårdt några speord till systern.
Valdemar drog af stålhandsken och räckte sin besegrare vänligt och godmodigt handen.
— Min häst och mina vapen tillfalla segraren — sade han.
Då måste också den okände lyfta af hufvan och blottade ett bredt och mörkhyadt ansikte med magra och håliga kinder. Det brunsvarta håret låg slätt och blankt utefter hjässan. En otalig mängd små fina rynkor omgåfvo ögonen, som lyste af dyster eld. De väderbitna läpparna, ofvanför den runda och platta hakan, voro också korsade af små rynkor. Hans hållning talade om oförbrukad kraft och var i allt en kämpes. Det syntes, att han var van vid den tunga järndräkten och öfvad och väl förfaren i alla äfventyr på en rännarbana. Likväl visade han ingen glädje utan tvärtom den största förlägenhet.
— Det är kittelbotaren! — utropade Sofia hånfullt. — Han är det, som kastar sin egen broder och herre i hästsmutsen!
Där fanns ju heller ingen, som icke genast såg, att det var junker Magnus, men det var en öfverraskning att han borta på sitt Nyköpingshus hade hunnit att öfva sig till en sådan säkerhet och rusta så många män. Det var nära, att ett allmänt jubel hade brutit lös, men jarlen flammade. Han snurrade på svärdet, som stod mellan hans knän, och räckte det efter en stunds tvekan åt drottningen. Utefter hela den långa folkungabänken fortsatte alla att tyst torka flugorna ur ögon och öron.
Magnus drog af handsken och gaf Valdemar sin stora hand, som också hade små rynkor på de utstående fingerlederna, och naglarna voro kortskurna.
— Jag bedyrar dig, broder — sade han. — Det var hingstens fel. Jag gjorde allt för att hålla honom tillbaka. Tro hvad jag säger, och förlåt mig!
— Snack! Inga bedyranden! — svarade Valdemar. — Lek är lek, och här är hvar och en i sin rätt att göra sitt bästa. Jag skulle inte ha tagit det så illa, om jag råkat få dig ur sadeln. Jag när verkligen ingen lystnad efter att få heta den yppersta i en lek. Nej, lek är lek, säger jag. Låt mig nu leda dig fram till drottningen, så att du ur hennes vackra händer får mottaga det pris, som rättvist tillkommer segraren.
Han skakade oupphörligt brodrens hand, under det att han förde honom fram till bänken.
— Jag lyckönskar min frände — sade drottningen med förställd inställsamhet — Jag lyckönskar min frände till att ha en så eldig hingst och en så anspråkslös broder. På min frändes hjälm vågar jag inte fästa en så enkel kärleksrelik som den, herr Svantepolk i sin ungdom fick af sitt hjärtas fru, men jag öfverlämnar det heliga svärdet Gråne. Bär det i trohet och med ofläckadt samvete, så att det aldrig falnar till aska.
— Hon kan inte med mörkhyade män — tänkte han höfviskt framåtlutad. — Hon hatade mig från första stunden vi träffades. Det är underligt med kvinnor och deras aningar. — Men högt sade han: — Fast jag får mottaga ett så afundsvärdt segerpris ur min sköna fränkas händer, är jag ändå nedstämd, ty framgången berodde inte på egen förtjänst utan på en ond slump. Jag bedyrar det öppet… ärligt.
Vid de sista orden vände han sig mot fadren, men jarlen steg upp, vild af ursinne, och gick sin väg med alla de gästande folkungarna.
De spridde sig med sina hustrur och ammorna i vandrande flockar under de gula ekarna. Det var i oktober månad. Rökar och såtar voro inne, säden var välsignad i ladorna, porsen och humlen plockad till brygd. De långa raderna af bistockar stodo väl öfvertäckta med råghalm, trälarna drogo upp båtarna, och huskarlarna talade i stallet om höstens sockenfärder och mungåttsstämmor. Men när det knäppte i bågsträngen på väggen, sprungo både herrar och tjänare efter sina vapen, ty det betydde, att villebråd var i skogen.
I härbärget hjälpte Algotssönerna Magnus att skaka flugorna ur manteln och taga af honom rustningen och den hvita_underdräkten.
— Hvarför se ni på mig så besynnerligt? — frågade han. — Det plågar mig när folk stirrar.
De tego och buro fram hans stugkläder, och han fortsatte med en för honom ovanlig hetta:
— Lycka att min älskade broder själf har så litet sinne för ridderliga utmärkelser. Fast han stupade i hästsmutsen, så det klang, tror jag att han hade uppriktigt roligt åt hela äfventyret, så snart han kände, att han var oskadd. Hade han fått en rispa, skulle det ha blifvit värre. Nu kommer han att göra sig glad öfver sitt missöde hela kvällen... Hvarför slå ni ned ögonen?
— Vi veta inte, hur vi skola göra med våra ögon för att bli dig i lag. Det var en ståtlig syn, när du stod i din grå rustning öfver din fallne broder som ett ovädersmoln och förödmjukade honom inför allt folket. Men ditt spjut gick tvärs igenom drottningens hjärta.
Magnus steg ut och begaf sig tankfull till det kungliga sömnhuset. Tunet var fyrkantigt kringbygdt med långsträckta, svarttjärade timmerhus, som styckevis öfverskyggades af ekarna. I midten stod ett högt beläte af jungfru Maria, belagdt med guld och färger. Rikt sirade svalgångar vette både utåt skogen och inåt tunet och genom porten lyste den nedtrampade halmen utanför stall och skämmor på den yttre förgården. På stentornet i ena hörnet var en rundel med sol och måne och stjärnbilder och timmar och en skuggstaf, som visade tiden. Men skuggan begynte nu att mattas och sprida sig öfver hela väggen, ty det skymde.
En trappa ledde upp till sofstugan. Det var trångt där inne mellan kistorna och bänkarna med hyenden och kulstolpar. Valdemar stod med drottningen midt på golfvet som efter ett nyss slutadt samtal. Några småtärnor voro i färd med att ruska dunkuddarna i den stora sängen. På härdkanten satt Jutta och brände kryddor för att de skulle gifva en god doft.
— Min frände är drucken och tar fel om kammare — sade drottningen.
Magnus satte fram vänstra foten för att böja knä, men innan han fick tid därtill, stöttes dörren häftigt upp på andra sidan och jarlen rusade in. Ärmarna och flikarna hvirflade, och han såg sig hastigt och forskande omkring.
— Nu, frände, kommer vedergällningen — hviskade drottningen.
— Du säger det. Jag önskar bara, att jag vore utan mitt svärd, om något händer, så att jag inte förgriper mig på min egen far.
Med tre långa steg hade jarlen hunnit ända fram till sönerna, men han bevärdigade icke Magnus med en blick. I stället lyfte han handen och slog Valdemar öfver kinden, så att tårarna sprungo den vuxne mannen i ögonen.
— Tag det riddarslaget, du, som skall låtsas konung och gör dig till ett åtlöje — mumlade han och stirrade på honom.
Sedan blef honom vreden så öfvermäktig, att han icke kunde fortsätta att tala. Han vacklade, när han gick ut, och tycktes nära att falla omkull på golfvet. Bakom sig drog han igen dörren med en skräll.
— Är det då den oskyldiga som skall straffas? — ropade Sofia med fingrarna utsträckta efter honom, som hade hon hoppats att ännu kunna nå snibben af hans kappa. — För allt detta ha vi min frände att tacka.
Magnus följde henne i en ring, då hon försökte att vända sig från honom. Slutligen stodo de på hvar sin sida om härden.
— För en enda gång ett par lugna och ärliga ord, kära fränka. Som liten slet jag med glädje ris för Valdemar, och med glädje skulle jag nu ha tagit slaget. Jag älskar och jag älskar honom… Väck inte en misstro omkring mig, som slutar med att göra mig till en ond ande. Dag för dag går du mellan mig och honom. Gladt och tanklöst plockar du bort det vackra från vår vänskap som ett barn guldbeläggningen från en bild.
— Ack, vi undanbedja oss några knäfall — svarade hon. — Fördröj sig inte så länge här, att ansiktet tappar sorgen och blygseln. Tillåt mig att ledsaga vår ridderliga frände till tröskeln.
Magnus sänkte hufvudet, och en tung och bitter suck pressade sig fram ur det breda bröstet. Han såg från den ena till den andra, som han brukade, när han var upprörd. Valdemar stod bortvänd med armbågen stödd mot väggen. Jutta böjde sig så djupt hon kunde med handen i kryddpåsen och silade kryddorna mellan fingrarna.
Då förstod han, att ingenting mer var att göra utan drog sig bugande mot dörren och gick.
När han kom tillbaka i härbärget, var det redan bäddadt i de uppslagna bänklådorna för honom och hans män.
Det hade nu blifvit mörkt. Algot Brynjulfsson stod och väntade på honom med en liten tranlykta och en bok.
— Jag skall väl läsa dig till sömns som vanligt? — frågade han en smula dröjande. — Det går bara en väg till mänsklig frihet, Magnus. Det är att genom läsande och tänkande göra viljan fri.
Magnus satte sig på bänklådans kant, och händerna hängde trött mellan hans knän.
— Det är andras misstro, som kryper in i mig och äter sönder hjärthalfvorna, så att jag till sist inte heller själf kan tro på min egen vilja. Jag höll in min springare, så att stålhandsken skar i handen. Här kan du se. Mot otur hjälper hvarken försiktighet eller styrka. Allt var ju hemligt aftaladt på förhand mellan Valdemar och mig. Vi skulle bryta några spjut och sedan blotta våra hufvud och erkänna hvarann jämnstarka.
Algot Brynjulfsson plockade med något på bordet
— Och det förslaget var ditt?
— Nåväl, det var så. Jag skickade till och med Valdemar hans silfverbelagda rustning som gåfva.
— Lysande rustning att se på. Snäf och ovig att bära. För trång öfver armbågarna. Jag profvade den för ro skull i går.
— Nå, det gjorde du!
Det såg ut, som försökte Algot Brynjulfsson att gömma sitt ansikte för lampskenet. De två vecken på sidorna om munnen — alltid rörliga och darrande med ett uttryck både af nästan försmädlig listighet och oändlig seghet — blefvo djupa som urgräfda i trä.
— Det sitter något doft kval i ditt bröst, Magnus, någon ohygglig hemlighet — sade han sakta. — Var uppriktig mot din gamla lärmästare från fordom.
Magnus teg, men han kunde icke uthärda den tystnad, som han själf hade begynt.
— Du frågar! Visste jag bara själf svaret — sade han slutligen. — Tror du på mig? Ni ha småningom alla blifvit så olika mot förr. Så fort jag kommer in, börja ni att hviska.
— Förbehållsam man går alltid bland nyfikna.
— Förbehållsam man har tid att tänka, och jag vill fostra både mig själf och mina män till sanna riddare.
— De ädlaste lifsmål kan du hänga upp för dig med lika stadig arm som en annan sin sköld på väggen. Ingen talar så gärna ädelt som du. Hvar du hittar en fackla, sätter du upp den i ett högt skaft och säger till dina vänner: Kom och se, kan någon lysa sig med en ståtligare fackla!… Men är du redan trött på att tala med mig? Hvarför lägger du dig i kläderna? Vill du, att jag skall gå?
— Ja, jag är trött, Algot Brynjulfsson, och jag vill sofva.
Algot Brynjulfsson ställde lyktan på bordet och stack boken under armen.
— Efter du vill bli ensam, bjuder jag en god natt. När vi komma tillbaka, jag och de andra, skola vi gå tyst. En segrare har rätt att drömma ostörda drömmar.
— Inte ens han tror längre på mig! — tänkte Magnus, då den sluge lagmannen hade gått.
Han kastade sig i bänklådan och ställde svärdet mot kanten.
När han hade legat en stund med sina tankar, raspade det sakta på dörrträt. Det lät som en hund. Magnus teg, fast utan att taga sina ögon från dörren.
Den öppnades helt litet och försiktigt, så att den icke skulle knarra. En hand sträcktes in i lyktskenet som för att mottaga något, och ett blekt ansikte blef synligt mellan två tjocka, svarta hårflätor. Det var Gistre Härjanson, lekaren.
— Judaspengarna! — hviskade han. — Fort! Någon kan komma.
Magnus rörde sig icke ur fläcken. Då sträckte lekaren handen ännu längre in.
— Inte sant — frågade han — du är nöjd med mig? Jag har gjort min sak bra? Bättre hingst hade ingen kunnat skaffa dig. Men så fick jag också söka fem hela veckor. Och det gjorde ondt i ryggen att sedan oupphörligt krypa in i stallet genom gödselluckan för att smussla undan hafren från Valdemars häst och lägga den för din. Med ett sådant djur kunde du ha ridit omkull stenstolpar.
— Usling! — gnisslade Magnus mellan tänderna, men rösten vid dörren fortsatte att skrika fram sin hviskning.
— Och kvinnorna, herre, så de skrattade nyss! Jag menar ammorna och kvinnorna af folket. Och några af de förnäma. Alla de där, som annars brukade rycka på axlarna åt den fula junker Måns. Nu tycka de nog, att du borde vara rikets husbonde… Usling, säger du? Omhulda mig, så blir jag en god människa. Och då kan jag tiga. Du hade så många vackra talesätt nyss, då jag stod utanför väggen och väntade på, att du skulle bli ensam. Du behöfver vackra ord, junker. Det behöfver också en lekare. Lär mig några, så att jag kan skölja dem i mig som friskt vatten, när tungan ligger och flämtar som torrast… Ja, nu lyser det på oss från elden i helvetet.
Magnus stack handen i skjortsäcken. Han fubblade, så att han drog upp hela fodret och ett radband och en andaktsbok och en kristall med Sankta Klaras hår och allt, som han icke letade efter. Slutligen hittade han en liten skinnpung, som redan låg tillreds väl ombunden.
Han slängde den i den framräckta handen. På samma gång tog han blindt och besinningslöst svärdet, som det låg med skidan på, och kastade det samma väg. Men dörren hade då redan glidit igen, och svärdet blef halfdraget liggande framför tröskeln.
Det föreföll honom, att härbärget var kvafvare än en badstuga, att han såg det sken, som den hånande rösten hade hviskat om, och att hvart timmer i taket lyste som beklädt med sönderspruckna glöd. Ulfungarnas ädla blod bultade stoltare inom honom än hos någon annan af hans ätt, det kände han. Och ändå fanns där ingen, hos hvilken dvärgabörden så mörkt gick igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom på spe. Men nu började han att halfhögt göra sig själf frågor. Hade han icke Ingevalds hår och hy, som det berättades därom i sägnen? Hade han icke dvärgarnas förmåga att tråna efter det omöjliga och att tänka och vilja och säga de vackraste ting midt under ett svek? Då och då kunde han liksom dvärgarna också, sittande eller stående, råka i ett krampaktigt tillstånd, under hvilket han såg syner. Eller var det icke så? Ljög han för sig själf? Han flyttade en stund kulorna på radbandet och lofvade nya gåfvor till kyrkorna, ty han hade en stark tro, men icke kärlek genom tron, utan bäfvan. Och midt genom denna grottlika inre värld af vidskepelse och ångest rullade alltjämt ulfungablodet sin ljusa och ogrumlade flod med sång om dåd och bragd. Han försökte att omspinna det hela med ett nät af slug klokhet, men det spinnverket var skört. Och hur skulle en själ, hur skulle ett jordelif kunna hålla samman så mycken dådlust och förbannelse?
Han sträckte ut sig på ryggen i bänklådan med händerna knäppta under den runda nacken och mumlade mellan läpparna:
— Jag är den största lögnaren i jarlagården.