Gabriel/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Personer.
Gabriel
av Carl David Marcus
Bild II.  →


[ 5 ]

Bild I.

Ett vardagsrum i Gabriels och Ruths hem.

GOSSEN.

Får vi resa till landet i sommar?

RUTH.

Javisst — snart —

FLICKAN.

Jag undrar om min björk har vuxit —

GOSSEN.

Och min ek, som är så mycket större än din björk!

FLICKAN.

Jag vill inte byta!

GOSSEN.

Jag vill segla med far — långt, långt bort, där inga människor finns, dit bort där — bara hav och himmel syns — där måsarna skrika —

FLICKAN.

Och jag vill plocka smultron i den stora, [ 6 ]stora skogen, där man går vilse och till slut är alldeles ensam.

RUTH.

Då blir jag ju alldeles ensam!

BÅDA.

Nej, mor, vi kommer tillbaka till dig.

RUTH.

Vi bara sitta och dikta.

BARNFRÖKEN

(i dörren till vänster).

Är det inte tid för barnen att lägga sig?

RUTH.

Jo, vill ni inte —

GOSSEN.

Hälsa far att han skall stå på sig — jag skall hjälpa honom.

FLICKAN.

Av mig skall han få min vackraste docka att leka med, om han är ledsen —

(De gå ut till vänster.)

VÄNNEN 1

(in genom dörren till höger).

Vet han det?

RUTH.

Jag tror inte —

VÄNNEN 1.

Ser du någon utväg?

[ 7 ]

RUTH.

Nej!

Kan man vända sig till den högsta instansen och be dem ändra censurens beslut ja, doku mentet ligger där på skrivbordet — be dem upp häva förbudet att utge ett livsverk?

Kan man inte tala med dem som människa till människa?

VÄNNEN 1.

Jag har hört mig för!

Allt är emot honom! Man vill bli honom kvitt, anledningen är så utmärkt, man vill sova vidare — stör icke dem som sova, ty dem hörer himmelriket till.

RUTH.

Och jorden!

VÄNNEN 1.

Ja, och jorden!

RUTH.

Å, jag har anat detta, det har förföljt mig i mina drömmar, som ett berg har det tornat sig upp på mitt bröst, jag har försökt skaka mig fri — förgäves.

Nu är det här, berget, det reser sig utanför våra fönster, det stänger ut solen, som vill strömma in fritt —

Ridån över dramat. Gabriel går ned för sista gången!

VÄNNEN 1.

För att lämna plats åt de andra, som skola slitas till döds på arenan.

[ 8 ]

RUTH.

På hur många kan vi lita?

VÄNNEN 1.

Blott på några få — allt trängre har kretsen blivit, sedan han avskedats från högskolan, lysts i bann av pressen och kyrkan.

Och jag fruktar flera avfall, när det blir bekant — att regeringen tagit sista steget.

RUTH.

Varför alltid denna människornas skadeglädje, när en människa störtas, därför att hon vill något annat än de andra?

VÄNNEN 1.

Därför att människorna dunkelt ana att den människan är deras profet, men rygga tillbaka för det nya han vill, därför att de älska sin förnedring högre än sin drift att stiga — därför vilja de störta den i avgrunden, som visar dem vägen — uppåt.

RUTH.

Ja — om vi icke haft dig till vän, om icke du hjälpt oss med allt vad du äger — var stode vi då?

VÄNNEN 1.

Ni har givit mig vida mer, luften under vingarna, solen i mina ögon — Ert hem tog upp mig, slöt mig i sin famn — när min hustru gått bort — och det blev ensamt och bittert att leva.

Och du, Ruth, du har varit den starkaste av [ 9 ]oss alla under dessa sista svåra år, fulla av kamp mot dumhet, mot förbud och fördomar — du har stått vid hans sida som en vandringskvinna —

RUTH.

En vandring, som leder mot öknen.

VÄNNEN 1.

Ruth — var stark, även om det kommer därhän att ni —

RUTH.

Säg det inte — jag vet vad du menar!

VÄNNEN 1.

Blir jag ensam — skall jag göra allt för hans verk — vem vet — det händer underliga ting i dag — den som i dag sitter på en tron, vaknar i morgon i en cell och tvärtom —

Gabriel är farlig — därför att ord kunna döda.

RUTH.

Ja, det gamla, det som redan ligger i dödsrosslingar — Europas reaktion — penningens och tronens heliga allians.

VÄNNEN 1.

Ja, guldets röda frihet är den enda — innan påskklockorna ringa in den nya uppståndelsen — andens frihetsdag —

VÄNNEN 2

(in).

Andens frihetsdag. (Skrattar.) Det är ord och åter ord — här fordras handling!

[ 10 ]

VÄNNEN 1.

Ja, du är rätte mannen, när det gäller att handla!

VÄNNEN 2.

Ja, det är jag — ty jag ser verkligheten som den är — slaget är förlorat — jag har sett det komma —

VÄNNEN 1.

Såå?

VÄNNEN 2.

Har försökt att varna för att gå för långt — ingen ville höra på mig.

VÄNNEN 1.

Du var utan tvivel den klokaste av oss alla.

VÄNNEN 2.

Hur menar du? Ja, det var jag — och jag vet mer än ni!

RUTH.

Vad — är det ännu mer?

VÄNNEN 2.

Ja, det är — allt vad han under loppet av sex år vill trycka — får icke tryckas — här i landet — förbud — censuren har fått en påstötning — uppifrån, ni begriper?!

VÄNNEN 1.

Också det! Det är ju andligt fängelse!

[ 11 ]

VÄNNEN 2.

Tja — det finns bara en utväg — resa utomlands — till Amerika —

VÄNNEN 1.

Eller Afrika —

RUTH

(stilla).

Eller öknen —

VÄNNEN 1.

Du har verkligen en mycket förståndig syn på saken, och du uttrycker dig med all önskvärd tydlighet — men har du betänkt en sak?

VÄNNEN 2.

Vilken? Jag har betänkt allt!

VÄNNEN 1.

Att det kan bli farligt att ha varit den mannens »vän»?

VÄNNEN 2.

Ja — det vill säga — nej — hur menar du — jag har — tror du kanske att regeringen kommer att anställa vidare undersökningar — att det blir skandal och att —

VÄNNEN 1.

Jag tror allt och intet —

VÄNNEN 2.

Då vet jag blott en räddning — vi måste naturligtvis söka att arbeta vidare för att sprida hans [ 12 ]idéer — vi kan ju jämka en smula på dem — stryka här och var —

VÄNNEN 1.

Visste jag inte det — förrädare!

VÄNNEN 2.

Tig!

Du har aldrig kunnat med mig — jag vet det — och jag, jag har hatat dig, därför att mästaren tog emot allt vad du gav honom —

Jag hade ju intet annat att ge än mig själv —

VÄNNEN 1.

Har han då någonsin begärt något mer eller högre?

Vad du blir fattig och liten i detta ögonblick, när du själv rycker undan marken under dina fötter och gör dig beredd att fly över till den stranden, där alla de andra stå och kasta sten på oss!

VÄNNEN 2.

Marken under mina fötter — —

VÄNNEN 3

(hastigt in).

Är det sant, är det möjligt?

Ja! Jag ser det i edra ögon, läser det i edra minspel, hör det i er tystnad —

(Ser dokumentet på skrivbordet.)

— Och där! Det vita kuvertet med de svarta stämplarna — det är begravningsformuläret — svart och vitt, bing — bång —

[ 13 ]Tänk att några streck på ett papper, sneda och vinda, äro i stånd att dräpa ett livsverk (tar kuvertet med vänstra handen) — jag river det mitt itu! Så är det icke mer — han vet intet — har aldrig fått det — det hela är ogjort!

VÄNNEN 2

(vill hindra honom).

Du är ju från vettet!

VÄNNEN 3.

Nej, jag är klok och de andra galna!

Jag skall sätta upp ett brev fullt av svarta tecken på vitt papper, och där skall jag bevisa dem, att de, som med maktpåbud söka att döda det verk, som skulle bli vårsången i världens öron — själva gräva sin egen grav!

Ty intet bål har någonsin mäktat att förbränna de verk, som tillsammans bilda den fria människans bibel!

VÄNNEN 1.

Vän — Kanske att också du en gång måste lida för din unga tro på att kunna revolutionera människorna — och för din tro på mästaren!

VÄNNEN 3.

Å, om jag blott finge — låt mig få dela allt med honom, låt mig få följa honom ännu närmare livets portar, bakom vilka det stora havet svallar!

Jag är havet — sade han en gång — jag är havet, som sköljer och sköljer, fräter och fräter, [ 14 ]jag var i årtusenden och blir i årtusenden — jag är människosläktets längtan — — —

RUTH

(går fram till Vännen 1 och kysser honom på hans unga panna).

Nu hör jag honom! Det är alltid som om en stor klocka ringde, när han kommer in i ett rum —

GABRIEL

(in genom mitteldörren hastigt; hälsar alla glatt, med en nick).

Vet ni, var jag har varit?

RUTH.

Nej, min vän — men du ser ut som om du komme från andra vidder —

GABRIEL.

Ja, jag var på berget.

(Ruth och Vännen 1 växla en blick.)

Högst uppe! Det stormar där, kan ni tänka er det — och härnere är det så lugnt, så underligt lugnt —

(Röst från djupet: Som före stormen!)

Vem talar? Ingen? Hör jag röster?

Jag såg dalen, där vår stad ligger, höljd i rökfanor, som slingrade sig om varandra — och så med ens rev vinden sönder dem och solen bröt igenom och nådde djupt ned i röken, trängde genom taken, in genom fönstren, ned i jordskorpan, som ännu är hård efter den långa vintern, ned till alla frusna källor i skogen.

Och jag såg hur fröet nere i myllan långsamt begynte att röra på sig, hur det grodde och ville [ 15 ]spränga sitt hölje, hur det reste sig och plötsligt sköt upp i luften och blev blomma och blad —

Jag såg hur vita fjärilar fladdrade runt de blåa kronorna — — —

Och det var anden som vaknade, våranden, det var ungdomens kinder, som fylldes av blod, det var vårens vind, som sjöng — om man blott väckt ett enda sådant frö till liv —

VÄNNEN 3.

Mästare — — —

GABRIEL.

Käraste, är du också här (smeker hans hår) låt mig se in i dessa blåa ögon, rena som en ung flickas — är jag inte lycklig, som har en sådan vän, sådana vänner?

Jag anar, att du en gång skall fortsätta verket, där jag måste släppa det — fast jag ej vet huru — — —

VÄNNEN 3.

O, hur gärna! Hade jag blott din kraft!

GABRIEL.

Du har den — kraften att leva, kraften att synda och bli ren, kraften att stå ensam på berget och höra din gud brusa i ditt blod och i stormen över ditt huvud!

Ty varje människa har blott den gud, som hon skapar sig själv av sitt eget beläte, av sin egen själs stormar och sånger — — —

Å, vänner, i afton på berget överfölls jag av ångest, det kändes som hade jag intet mera att [ 16 ]giva bort, som om brunnen sinat ut, sedan verket blev färdigt —

Men jag ser nu, hur jag misstagit mig, jag lever vidare i er, i alla, som läsa mig, om de älska eller hata mig — och jag känner, hur verket redan föder nya verk — hur jag skall vandra vidare hand i hand med dig (räcker ut sin hand åt Ruth) uppåt!

(Paus.)

VÄNNEN 2.

Men — om du tvingas ned från ditt berg, ned bland hopen, som helst vill spotta och trampa på dig, därför att du vill ta deras kryckor och deras gamla gudar ifrån dem?

GABRIEL

(mörkare).

Mängden kan ännu icke förstå mig, jag vet det, mängden måste ännu tillbedja de vackra dockor, kyrkan sätter i dess händer — men långsamt, mycket långsamt, under årtusendenas lopp löser sig ring efter ring av fördomar från världsträdet, som sträcker sina armar mot himlen för att tillbedja det, som är längtan efter oändligheten —

Jag arbetar icke blott för mig eller för min tid, utan även för dem, som levat före mig och syftat mot samma himmel och för dem som komma efter mig —

Själv är jag blott en röst och en ton —

VÄNNEN 2.

Men tänk dig nu om de som sitta och styra [ 17 ]hopen, vare sig kungar eller presidenter eller biskopar, ännu en gång visat sin makt så — att de icke vilja denna din stämmas förkunnelse!

GABRIEL

(studsar).

Vad är det du säger — vad menar du — har något hänt som jag icke vet?

Ni står tysta? Så tala då — jag glömde verkligen — förlåt mig!

VÄNNEN 1.

Gabriel, man vill, man har förbjudit utgivandet av — — —

VÄNNEN 3

(samtidigt).

Mästare, det är ett brott — — — att — — —

RUTH

(räcker honom dokumentet).

Gabriel — även detta slag måste vi taga emot — gemensamt!

VÄNNEN 3.

Låt även mig — få bära!

(Paus.)

GABRIEL.

Bära, bära — (Ser på dem alla.) Ni står där tysta — eller är ni tysta — därför att ord felas — — men det är ju mord!

VÄNNEN 1.

Ja, det är mord!

[ 18 ]Jag såg det nalkas, försökte hindra — förgäves —

GABRIEL.

Bära, säger du, Ruth? (Stilla.) Varför, varför skall jag bära allt? Varför skall vi bära allt, som är tyngst?

Vem är det, som ständigt är framme för att skjuta till regeln för porten — universitetet, folkhögskolan, tidningsredaktionen — alltid ställer sig samma makt i min väg, alltid rycker samma hand glaset ur mina händer — — —

Är det då ett brott att säga det som är sanning och frihet och skönhet för mig, att jag säger det, som fyller mig till strupen — som är så stort, så ofattbart stort, att jag måste skriva det, tala det, ropa det —

Skall det fria ordet dräpas, därför att det talar om andarnas befrielse från tvångströjan — — —

Å, varför, varför — — —?

VÄNNEN 2.

Staten behöver tvångströjor på det —

VÄNNEN 1.

Att inte de styrande skola sättas på dårhus av sina egna folk!

VÄNNEN 2.

Jag har inte sagt det!

GABRIEL.

Vad har jag velat? Jag har arbetat som lärare för ungdomen, jag [ 19 ]har velat visa dem vägen till det förlovade landet, där staten icke hindrar den fria människans växt, blott gör den rakare, där staten är den vise trädgårdsmästaren, som gräver om jorden, rensar ogräset, klipper bort det döda grenverket — att fostra människor är att icke hämma det som har kraft att växa, att lägga hela handen på de bölder som måste bort för att blodet i kroppen, statens och individens, skall flyta fritt!

Är då denna stat så stark, så stor, så god, att den måste stå orubbad i tid och evighet, närd av blod och offerrök — är då den enskilde intet emot detta stumma odjur staten? Är ej varje människa en stat, ett rike — ett konungarike, med krona på hjässan och en diamantknopp på sin spira?

Det är ju blott det jag vill: att grunda konungariken — den fria viljans konungarike!

VÄNNEN 2.

Andra ha stupat före dig på den uppgiften!

VÄNNEN 1.

Och ha dock ända in i sista ögonblicket blivit sig själva trogna! För staten måste var och en kämpa till det yttersta — men när individen följer exemplet och kämpar blott för sitt eget liv — då —

RUTH.

Går hjulet över hans huvud, ty han rev ett hål i dimman —

GABRIEL.

Genom vilket solen strömmade in!

[ 20 ]Å Ruth, är då allt förgäves, vad vi arbetat för i detta landet?

RUTH.

Nej, du stridsman — det ser blott så ut, när övermakten pressar oss mot muren, som framtiden skall slå omkull!

VÄNNEN 3.

Lå mig få gå till regeringen, jag skall läsa upp ditt verk för fursten, så att han bävar och skyndar till dig och trycker dig till sitt bröst och kallar dig broder.

VÄNNEN 2.

Unge dåre!

Det finns blott en utväg: du måste resa till friare länder.

VÄNNEN 1.

Det finns inga »friare länder»!

GABRIEL.

För detta land, för mitt land har jag kämpat! Mitt folk har jag velat giva min kraft och min vilja.

VÄNNEN 2.

Patriotism!? Således är även du en dogmatiker?

GABRIEL.

Kalla det vad du vill — — — det är blodet — samhörigheten med landets historia och med dess jord — (Går till fönstret.)

Jag älskar detta landet i dess fattigdom och rikedom — de hårda, gråa bergen och de gula [ 21 ]fälten — jag är själv en klippa, som skjuter fram mellan furustammar — som vill ha rum och luft.

VÄNNEN 2.

Trots allt — du måste resa — det är för trångt här för dig —

GABRIEL.

Nej, just därför att du säger två gånger: res! Övergiv din uppgift, ditt land, dina vänner, sök härbärge, där du icke är hemmal — — — just därför svarar jag dig: jag stannar!

VÄNNEN 2.

Och dina barn, din hustru?

GABRIEL.

Jag vet vad du menar: varifrån skall du taga pengar?

Än en gång vill jag trotsa, jag vill tala till alla som vilja höra mig —

VÄNNEN 2.

Och bryta mot påbudet att dina föreläsningar först skola underställas censuren?

VÄNNEN 1.

Låt mig sörja för den saken, tala ute i fria naturen!

GABRIEL.

Ja, inte sant, du hjälper mig?

VÄNNEN 3.

Och jag!

[ 22 ]

GABRIEL.

Än en gång vill jag tala!

Å, jag känner hur motståndet driver blodet till hjärtat och föder nya syner, hur förhängen falla och nya vidder skymta!

Jag ser den stiga över tröskeln, den nya tiden — jag anar, att runt i världen, i detta ögonblick, i Europas storstäder, i Asiens kloster, i Amerikas fabriker, nya människor timra och smida och hamra en härlig tempelbyggnad, dit vi en gång alla skola träda in — ett tempel, där vi alla tala samma språk, mänsklighetens eget sköna tungomål, förstått av alla, därför att det är kärlekens, den fria andens, den höga gudomlighetens stolta språk, det språk, som förenar oss alla i tillbedjan av livets och människans höga majestät, som flyger från strand till strand, från slottets tinnar till fabrikens krön — det språk som når långt utöver vrånghet och fördomar, hat och våld, förtryck och enfald, som äntligen kastar omkull det Babels torn, som alltjämt trycker ned oss under sitt höga valv — det språk, som välsignar jorden och alla, som vilja arbeta och strida andens eviga strid för frihet och skönhet och sanning.

Ty om icke det templet snart bygges, och om icke du, o moder Europa — du sköna och härjade trädgård — för oss an i det krig, som skjuter bräschen i den kinesiska muren folken emellan — då går det släkte, som bär namnet människosläkte, och som en gång i tidernas morgon erövrade jorden, sin undergång till mötes!

Än en gång vill jag tala! Än är jag icke död, ännu längtar jag efter att forma människor efter [ 23 ]min ande, efter min gud — gnistor dansa i mina ögon — elden, den heliga elden vill jag tända åt dem uppe på bergets topp — ännu lyster det mig att rycka upp sömnen med hjärteroten, att lyfta människorna med båda händer och visa dem livets paradis — trots hela världens förbud och lagar!

Ty jag älskar dig, mänsklighet!

Vän eller fiende — följe mig! Jag vill sätta mitt frö i jorden!