Gamla kort/Ett stockholmsoriginal
| ← Innehåll |
|
Gäldstugan, Zamorskans krog och Hotel Phoenix → |
Ett Stockholmsoriginal.
Liten, trind, liflig, med rödlett ansigtsfärg,
gråsprängdt hår och ständigt leende — så såg Johan
Allander ut. Jag glömmer honom aldrig.
På 1840-talet for jag ofta med kullbåtarne som lågo i Riddarholmskanalen, nedan för Gustaf III:s vackra bro, och som underhöllo förbindelsen med Bergsund, Gröndal, Löfholmen och de andra sommarställena vid Liljeholmsviken. Hvar gång jag gick om bord, kunde jag vara säker på att finna den lille, gladlynte mannen på stranden i lifligt samspråk med Rättviks-Brita och Orsa-Stina.
»Min unge vän far till landet?»
Det var en stående fråga till mig, och lika oförändradt svarade jag:
»Ja, visst! Men i dag skall väl kamrern fara med?»
Johan Allander hade varit kammarförvandt i Kammarkollegium, men tidigt tagit afsked och kallades kamrer.
»Nej, tack! Jag har så mycket att uträtta i staden,» fick jag altid till svar. »Men,» tillade han ofta, »hvad det unga slägtet får vara med om mycket nytt! Först kommo kullornas roddbåtar och besegrade roddarmadamernas tröga barkasser, och nu hålla de trefliga kullbåtarne med åror på att utträngas af vefslupar. Det går fort, nästan för fort, tycker jag.»
»Men tänk, när vi en gång få ångslupar till Liljeholmsviken!» anmärkte jag.
»Å, sakta i backarne, min unge vän!» inföll kamrern. »Det skulle bestämdt aldrig bära sig.»
Kom jag på aftonen den dagen eller med flere dagars mellantid till baka från min utflykt, kunde jag vara säker på, att gubben Allander stod på stranden.
»Har kamrern stått kvar här sedan jag for ut?» sporde jag.
»Tycker någon det!» utropade han. »Jag som har så mycket att göra! . . . Det har varit mycket folk med kullbåtarne i dag,» tillade han, »och det var så i går och i förrgår också.»
Det hände, att jag på den tiden också for med kullbåten från Räntmästartrappan till Tegelviken för att därifrån gå till Barnängen och med »Lungsoten» låta frakta mig till Stubbsund.
Äfven vid Räntmästartrappan träffades gubben Allander ganska ofta.
»Det är nog en vacker tur som min unge vän gör åt det här hållet,» brukade han säga.
»Ja, det kan kamrern lita på,» svarade jag. »Och från Barnängen har man en verklig ångslup på Hammarbysjön och Jerlasjön.»
»Ja, jag hör det. Snart flyger man väl också.»
»Tills vidare får man dras med Lungsoten på de där småsjöarne,» anmärkte jag. »Han pustar och spottar förskräckligt, men det är då åt minstone icke galopperande lungsot, ty fortare än en vefslup går den ångbåten inte.»
»Nå, är det mycket folk med?»
»Så där, ibland mer, ibland mindre. De flesta stanna vid Nacka.»
»Ack, där är mycket vackert!» utropade Allander.
»Har kamrern varit där?»
»Nej, aldrig! Men jag har hört trakten omtalas. Jag känner alla trakter omkring Stockholm, långt bort åt Dufnäs och Baggens-Stäket, men se till Stäket kommer man icke så lätt, och icke till Dufnäs häller, för dit går inga kullbåtar.»
»Och inga ångslupar,» tillade jag, »om man icke som jag tar vägen öfver Stubbsund och Kolbotten.»
»Ja, det går för sig,» nickade kamrern.
Vi träffades ofta under flere somrar. Kamrern var altid glad och språksam och talade mest om sommarställena i hufvudstadens omgifningar.
»Om söndagarne är det lifligt nu för tiden,» sade han. »Det är aldeles obegripligt hvad kullbåtarne äro fulla med människor, både från Nya Kungsholmsbron till Karlberg och från Logårdstrappan till Djurgårdsbrunn. Först brukar jag se på Karlbergsbåtarne, sedan på Djurgårdsbrunnsbåtarne och så går jag till Riddarholmen och betraktar alla som fara på lustresor med Gustaf Vasa, Föreningen, Engelbrecht och alla de andra fartygen. Å, det är lif och lefverne, skall jag säga. Stockholmarne tycka om sjöresor och landtluft, och det göra de rätt uti.»
»Men gör kamrern verkligen aldrig själf några lustresor eller far ut på landet?»
»Jag! Nej, det har jag sannerligen inte tid till. Men jag tycker om, att andra skaka stadsbekymren af sig då och då, ju oftare dess bättre. Gud gifve, att alla hade tillfälle till det . . . Det är nog många stackare som aldrig slippa ut på landet.»
»Å, är man frisk och bor i en sådan stad som Stockholm, försummar man nog inte att göra lustturer, i fall man ej har tillfälle att någon längre tid af sommaren vistas på landet,» invände jag.
»Frisk! Jo, jag tackar!» utropade kamrern. »Man kan nog kallas frisk och äfven inbilla sig vara det och ändå ej komma ur fläcken, fastän man inte skulle önska högre än att få lufta på sig. Tror herrn, att alla människor ha tid att fara bort? Nej, det går min sann inte så lätt. Inte har jag tid.”
Hvad gjorde kamrern då? Han hade ingen tjänstebefattning. Redan vid några och tretio lefnadsår och efter blott femton års arbete i kollegiet hade han hunnit till andre tjänstegraden.
»Det har gått fan så fort för Allander,» sade hans kamrater, då han utnämndes till kammarförvandt.
När han nyss fylt fyrtio år, tog han afsked. Hans hustru hade dött kort tid förut. Hon hade fört förmögenhet med sig i äktenskapet, och då hon dog utan barn och utan slägt på sin sida, öfvergick förmögenheten till hennes efterlefvande man.
»Jag har så mycket att sköta, att jag omöjligt hinner med kollegiet,» sade Allander som djupt sörjde sin hustru. »Och när Euphrosyne inte är i lifvet mera, så bryr jag mig litet om att vinna befordran. Det hade nog kunnat vara roligt att höra henne kallas kammarrådinna, men om jag kallas sekter eller kamrer eller kammarråd, det är mig fullkomligt likgiltigt.»
»Han var en skicklig och påpasslig tjänsteman och en riktig arbetsmyra,» sade kammarråden, »och hade gärna kunnat hålla ut i ännu några och tjugu år.»
»Det gjorde han rätt uti, att han tog afsked,» sade de yngre tjänstemännen. »Det är åtminstone en ledighet. Hvarför ta de icke afsked alle samman öfver första graden?»
»Å, kammarskrifvarne kunde nog också gå af,» sade extra-ordinarierne. »Då kunde vi ändtligen få oss våra 400 banko om året.»
Hvad skulle han likväl taga sig till, när han icke längre vore i tjänst?
»Ni skall få se, att han köper sig en ägendom och slår sig ned på landet,» sade en af hans förre kamrater. »Det skulle jag bestämdt göra.»
»Han reser visst utrikes,» sade en annan. »När man har pengar, är väl resor det roligaste af alt.»
»Kanske han gifter om sig; det är också en sysselsättning,» inföll en tredje.
Somlige gissade hit, andre dit, men ingen gissade rätt, och slutligen glömde man af Allander, då han icke längre syntes i kollegiet.
Kamrern bodde kvar i sin lilla våning vid Järntorget, där han bott med sin hustru. Ingenting antydde, att han ämnade byta om sina husliga vanor, och på det sättet förflöto flera år. När jag träffade honom vid Riddarholmskanalen, Räntmästartrappan och andra afgångsplatser för kullbåtar och ångfartyg var han väl några och femtio år. Under de följande sex eller sju åren — vi hade då kommit långt in på 1850-talet — tycktes han icke åldras mycket och fortfor att springa från den ena stranden till den andra för att se på afgående och ankommande farkoster. Städse var han vid godt lynne och talade om lyckan af att få komma ut på sjön eller att slå sig ned i någon skogsbacke eller på någon skuggrik äng långt bort från stadens buller och trängsel.
»Blott man har tid och medel,» tillade han vanligtvis. Men se det är så, att somliga ha inte tid och andra sakna medel, och många både det ena och det andra. Det är det som kan göra en människa sorgsen. . . Men här står jag och pratar och glömmer bort, att Mari, min gamla jungfru, skall fara ut på landet i dag. Jag måste hem och se till, att hon kommer sig af. Det är ett präktigt väder i dag.»
Och så ilade han från mig.
»Känner herrn den där gubben?» frågade mig en ångbåtskapten som en dag sett oss till samman vid Riddarholmshamnen.
»Ja, det är kamrer Allander,» upplyste jag.
»Han måste vara ute på lustresor hvar ende söndag,» anmärkte kaptenen.
»Han! Nej han har inte lemnat Stockholm på många år, skulle jag tro.»
»Jo, det vill jag då påstå, och det i stort sällskap jämt och samt, ehuru jag verkligen inte kan påminna mig ha sett honom om bord hos mig. Men jag vet, att han hos Strindbergs köper en hel mängd med biljetter till lustresor, än på den båten, än på en annan, och jag tror sannerligen ibland till flera fartyg på samme dag.»
Jag trodde, att kaptenen misstog sig, men en dag, då jag skulle gå ned i Åbomska simskolan, mötte jag kamrern som kom ut från Strindbergs kontor med flera bundtar ångbåtsbiljetter som han, vid åsynen af mig, skyndsamt stoppade på sig.
»Gud vet, huru det går med vädret till i morgon,» sade han och pekade ut åt Mälaren, där en mörk molnvägg sköt upp i vester. »Det vore likväl skada, då det är så många lustresor annonserade, till Norsborg och Björkön, Drottningholm och ända bort till Gripsholm . . . Men vi skola hoppas det bästa . . . Ursäkta, men jag har så mycket att göra i dag.»
Jag tänkte på hvad ångbåtskaptenen sagt, men glömde snart hela saken. Så kom åter en vinter. Under vintrarne såg jag sällan till gubben Allander, men en morgon stötte jag på honom i operaförstugan, då han lemnade biljettluckan.
»Kamrern tänker gå på teatern i afton?» sade jag.
»Ack nej! Det var länge sedan jag var på spektaklet.» svarade han.
»Ja så, jag trodde att kamrern köpt biljett till Friskytten.»
»Ne-ej! . . Jo, det vill säga, att jag tänkte, men jag vet inte . . . jag . . .»
Han tog hastigt afsked. Jag började tro, att han hade några hemligheter som han fruktade att någon skulle upptäcka.
Jag gick till biljettluckan och köpte mig en biljett.
»Känner mamsell Hané kamrer Allander?» sporde jag biljettförsäljerskan.
»Ja, det var ju han som var nyss här», svarade hon, »och köpte fyra loger på fjärde raden. Han är en god kund och köper flera loger i hvarje vecka, men jag är rädd för att han säljer dem igen, för se, han köper också enskilda biljetter, än på tredje, än på femte raden, men aldrig på de bättre platserna. Det har han nu hållit på med i flera år.»
Det var då högst besynnerligt, tänkte jag. Gubben är ett original. Men hvad gör han med alle teaterbiljetterne?
På aftonen forskade jag noga i teatersalongen för att se, om jag skulle upptäcka kamrern. Han syntes icke till. På fjärde raden såg jag icke något ovanligt. Åskådarne där tycktes icke förtjänta af någon särskild uppmärksamhet. Flertalet var fruntimmer, unga och gamla om hvar andra, tarfligt, men städadt folk.
Hvart hade kamrerns biljetter tagit vägen? Hade han sålt dem eller skänkt bort dem?
»Känner du kamrer Allander?» frågade jag en bekant som jag träffade på operakällaren.
»Allander? . . Ja så, den där tokige gubben som springer och ser på ångbåtarne; nej, någon personlig bekantskap med honom har jag inte.»
»Brukar du se honom på spektaklet, du som går hit så ofta?»
»Jag kan inte påminna mig ha sett honom på andra ställen än i ångfartygshamnarne och vid kullbåtarne.»
Nå ja, gubben fick gärna hafva sina små hemligheter i fred för mig.
En dag längre fram på vintern låg gubbens kort hos mig, när jag kom hem. Det var första gången han hedrat mig med ett besök. Några få gånger hade jag varit hos honom, och han hade då varit mycket vänlig, men han var gammal och jag ung, och någon förtroligare bekantskap hade icke uppstått.
Jag beslöt att gå till Järntorget för att återgälda hans besök. Han var hemma, men mådde icke riktigt bra.
Han bad mig sitta ned och bjöd mig på en pipa. Cigarrer tyckte han icke om. Vi talade om ett och annat, men jag fann snart, att min värd hade något på hjärtat som han ville fram med, fastän han länge tvekade.
»Hm, hm,» sade han slutligen, »den där nya operan, Profeten heter stycket ju, skall vara mycket grann, har jag hört. Det är väl många som vilja höra och se den operan.»
Jag styrkte honom i denna förmodan.
»Kan nog tro det, hm, hm! Många stackare som aldrig ha råd att gå på teatern önska sig nog dit i morgon . . . Hör på, känner herrn några fattiga sömmerskor? Ja, ja, förstå mig rätt. . De behöfva inte vara vackra och inte unga häller, men anständiga och hyggliga.»
»Ne-ej, jag kan inte . . .»
»Jag säger ännu en gång: förstå mig rätt. Jag kan ju få förtro mig till herrn? Vi ha känt hvar andra i många år och riktigt sympatiserat, tycker jag . . . Stoppa nu en ny pipa och hör på mig. Jag vill, att herrn skall hjälpa mig litet. Se, jag har ett eget yrke som ingen annan menniska känner till, och det är just om det jag vill tala.»
Jag såg sannolikt mycket nyfiken ut.
»Nu väntar herrn sig få höra något besynnerligt,» fortfor gubben, »men det är inte besynnerligt alls, tvärt om ganska enkelt och naturligt. Jag har åtagit mig att vara eller själf utnämt mig till ett slags rolighetsminister för okända fruntimmer, fattiga förstås . . . Herrn sitter och stirrar på mig, men jag är inte tokig, och saken är ganska enkel. Hör på, skall herrn snart få alt i hop klart för sig. Efter jag kommer och ber om herrns bistånd, är det väl också nödvändigt, att jag inte sticker under stolen med något.»
Den gamle Allander ingick i en mycket omständlig redogörelse, hvars hufvudinnehåll var följande:
Då han utnämts till kammarförvandt, tyckte han, att han kanske kunde gifta sig. Han friade till en ung och hygglig flicka som såg rätt bra ut, hade fått en någorlunda god uppfostran och som troddes få ärfva icke så litet.
»Allander kommer nog att gå långt på ämbetsmannabanan,» sade alla människor. »Det är icke något parti att förakta.»
Allander var en glad karl, det var hufvudsaken, tyckte unga Euphrosyne som själf var en mycket glad flicka, men just icke haft så roligt i föräldrahuset.
»Vi skola roa oss duktigt,» sade hon och räckte leende sin hand åt friaren.
»Vi måste lefva mycket sparsamt,» sade Allander strax efter bröllopet.
»Å, jag har pengar,» anmärkte den unga, glada frun.
»Dem har jag inte sett till ännu,» erinrade mannen. »Dina föräldrar släppa min sann ingenting från sig så länge de lefva, och inte önskar jag lifvet ur dem.»
»Men jag vill ha roligt,» förklarade frun.
»Visst skola vi ha roligt,» sade Allander. »Både du och jag äro ju glada människor och kunna skratta rätt godt till samman. Du har ju mig, kära Euphrosyne.”
Då skrattade fru Allander visserligen, men det var ej tillräckligt, tyckte hon. Under vintern ville hon ofta gå på teatern och vara med öfver alt, där det gafs några glada förströelser. Det hade hon väntat sig och efter sådant längtade hon.
»Det är dyrt att gå på spektaklet,» sade mannen, »och ännu dyrare att lefva med i sällskapslifvet. Jag har dess utom inte tid. Presidenten har fått ögonen på mig, och arbetar jag duktigt, får jag min lilla kamrersfullmakt kanske snart nog, och sedan ger jag mig inte, förr än du har rätt att kallas kammarrådinna.»
Det kunde nog låta bra, medgaf hustrun, men inte ville hon hafva tråkigt under det hon väntade på kammarrådinne-titeln.
Allander skrattade och var älskvärd på bästa sätt. För att icke göra sin man ledsen, skrattade frun också, ty hon var en god och eftergifven hustru som höll af sin man, men när han gick upp i kollegiet, och hon satt ensam hemma och stirrade ned på Järntorget, så hände det, att en och annan tår föll på hennes arbete.
»Och jag som trodde, att jag skulle få riktigt roligt, när jag väl vore gift med min lille, glade Janne,» suckade hon.
»Sa’ frun något?» frågade jungfru Mari.
»Jag? Nej, visst inte,» svarade fru Allander och torkade i smyg bort tårarne.
»Frun har bestämt tråkigt,» förklarade Mari.
»Hur kan Mari tro det?»
Hon ville visst icke, att någon skulle märka, huru det stode till. Hon gjorde också alt för att foga sig efter mannens önskan, men detta tvång inverkade ofördelaktigt på hennes lynne och slutligen äfven på hennes hälsa.
Allander kände sig nöjd med sin lilla hustru och såg icke huru ledsamt hon hade. Han skrattade och var ständigt vid godt lynne utan att känna den ringaste åtrå efter sällskapslif, teater och andra nöjen. Och när han icke hade begär efter sådant, kunde han ej föreställa sig, att hans hustru skulle hafva det.
När sommaren kom, frågade fru Allander, om de inte skulle hyra sig ett sommarnöje på Essingen eller Ekensberg eller hvar det kunde finnas något trefligt, men då skrattade hennes man åt hennes högt flygande planer.
Sommarnöjen vore endast för fint och rikt folk som hade godt om tid, förklarade han. Frun menade, att de kunde vara lika fina som någon annan och ville hon bedja sina föräldrar om pengar, skulle de visst icke neka henne. Men om något sådant ville Allander alldeles icke höra talas. Han ämnade visst icke tigga svärföräldrarne om en enda skilling.
»Herre Gud, lilla Euphrosyne, du kan väl vara lika glad, fast vi inte stoltsera med sommarnöje,» sade han och skrattade som vanligt. »Du har ju din man, vet jag.»
Frun försökte deltaga i skrattet, men det gick icke utan stor ansträngning, och när mannen gick till sitt ämbetsrum, satte hon sig åter att gråta.
Hon sökte vara en flitig och omtänksam husmoder, men det var ej tillräckligt för att sysselsätta hennes lifliga sinne. Hennes tid räckte till för mycket mera, och hon var för ung och oerfaren att kunna egna sig åt några sysselsättningar af högre art. Ehuru hon fått en tämligen god uppfostran, var hennes bildning likväl ej tillräcklig för att länka hennes uppmärksamhet vid ädlare sträfvanden. Det var också något, hvarpå hennes man ej förstod sig.
Hon kunde slutligen icke deltaga i mannens glada lynne, men det tycktes han ej märka. Han var nöjd med verlden och roade sig med att räkna ut, när han skulle befordras till kamrer.
»Om söndag är det en lustresa till Skokloster,» sade fru Allander en dag. »Hvad säger du, om vi skulle fara med?»
»Ja, om jag bara hade tid,» svarade mannen.
Men han ansåg sig icke hafva tid, och aldrig fick han tid häller, hvarken den sommaren eller någon af de följande.
Så fortgick det under några år. Alt var oförändradt i den lilla våningen vid Järntorget. Fru Allander sökte att göra hemmet så trefligt som möjligt, men hade ledsamt, och ej häller tillfredsstäldes hennes efter modersglädjen längtande hjerta. Hon skrattade högst sällan, och den lefnadsglada unga kvinnan förvandlades småningom till en ganska svårmodig människa, fastän hon sökte för sin ständigt leende man dölja detta svårmod.
Någon gång sade han:
»I dag ser du blek ut, käre Euphrosyne.»
Men det var blott en förbigående anmärkning som han själf strax därefter glömde. Det föll honom icke in, att hans hustru kunde hafva ledsamt i en så nätt våning och med en man som samvetsgrant skötte sin tjänst i kollegiet och såg glad ut hvar gång han kom hem och hvar gång han gick ut.
Fru Allander tynade bort. Det var hvad jungfru Mari en gång tog sig friheten att säga sin husbonde, men då skrattade han och förklarade, att Mari pratade dumheter.
Slutligen angreps frun af en allvarsam sjukdom. Läkaren kom och såg betänksam ut.
»Något farligt kan det väl inte vara,» sade Allander. »Det är omöjligt. Min hustru har ju aldrig förr varit sjuk.»
Läkaren sade ingenting, men han kom flera gånger om dagen och gjorde sig mycken möda med att efterforska sjukdomens orsak för att därigenom lättare finna ett botemedel. Det drog långsamt ut.
Under den tiden afled först fru Allanders far, och kort därefter hennes mor.
»Det är för olyckligt, att svärföräldrarne skulle dö just nu,» sade Allander med uppriktigt deltagande. »Nu blir Euphrosyne kanske ännu sämre.»
»Å nej,» sade läkaren, »hon är redan förut så sjuk, att någon egentlig försämring väl inte inträffar ännu på någon tid.»
»Herre Gud, hvad säger du?» utropade Allander för första gången riktigt skrämd.
Läkaren var en gammal vän och stack icke under stolen med sin åsigt.
»Jag skall säga dig, min käre bror, att jag nu kommit under fund med den egentliga sjukdomsorsaken,» yttrade doktorn. »Din fru har ledsnat i hjäl sig.»
»Hvad pratar du? Hon har haft alt fullt upp och mig i främsta rummet. Är jag en dålig äkte man kanske?»
»Människan lefver inte af bröd allena,» sade läkaren.
»Men jag har ju ständigt varit vid godt lynne,» inföll Allander.
Läkaren förklarade huru det, efter hans uppfattning och en noggrann diagnos, i sjelfva verket förhölle sig.
Allander stod slagen af häpnad. Aldrig hade han kunnat föreställa sig något sådant, nej, aldrig!
»Men,» utropade han strax därpå, »nu äro vi ju förmögna. Nu kan Euphrosyne få roa sig riktigt duktigt, efter det är bara det som fattas. Vi skola fara på lustresor, bo på sommarnöje, gå på spektaklet. Jag är väl tvungen att slita mig lös, ehuru jag sannerligen inte vet, huru det skall gå med kollegiet!»
»Nu är det för sent,» förklarade läkaren. »Några små förströelser skulle ännu för kort tid sedan hafva giort din fru ofantligt godt, och ännu förlidet år skulle någon längre tids landtluft kanske hafva helt och hållet räddat henne. Men det har gått med henne som med så många tusen andra i vårt goda Stockholm: de tyna bort endast för att de aldrig få andas annan luft än stadsluften och inte känna andra dofter än rännstensdoften. Läkaren kommer nog under fund med slikt, må du tro.»
Det var verkligen för sent: fru Allander dog en morgon, just som hon med en tacksam blick tryckt sin mans hand, när han lofvade henne, att de skulle fara ut på landet.
Enklingen var tröstlös, tog genast afsked från kammarkollegium, stängde in sig och grubblade på hvad läkaren sagt honom. Han sökte visserligen trösta sig med det medvetande, att han handlat i fullkomlig okunnighet om hvad som egentligen fattades i hans hustrus lycka, men det stod dock ständigt för honom, att det varit han, den glade Allander, som ledsnat ihjäl en så god och så vacker kvinna.
Sedan han plågat sig på det sättet någon tid, kom jungfru Mari en morgon in till honom och frågade, om han ej någonsin tänkte gå ut.
Allander snäste af henne, men kom att se på henne och fann henne ganska blek.
»Hör, Mari», sade han plötsligt, »hur är det med henne? Hon ser fasligt blek ut. Mari har kanske tråkigt?»
Pigan såg förvånad på honom.
»Å ja, här i huset har man just inte någonsin haft roligt», svarade hon. »Det fick salig frun i lifstiden nog erfara.»
Allander höll på att brusa upp, men häjdade sig.
»Vill Mari gå på spektaklet i afton, så skall jag bjuda henne, och hon kan ta med sig någon bekant eller ett par, tre bekanta.»
Mari stod handfallen af förvåning. Aldrig förr hade husbonden bjudit henne på spektaklet.
»Och så behöfver Mari nog frisk luft också», fortfor Allander. »Om söndag kan ju Mari fara ut och roa sig och bjuda några bekanta med sig. Far hvart hon vill, men kom bara igen till klockan tio, så att jag får mig mitt te . . . Se så, stå inte och gapa nu! Har Mari inga bekanta kanske?»
»Å jo, några har jag väl. Jag tackar herrn för att herrn är så beskedlig. Gud gifve, att alla fattiga stackare finge förströ sig emellanåt! Vet herrn, att här på Järntorgsgatan bor en gammal enkefru som har tre döttrar, unga flickor på sina tjugo eller tjugofem år, och de ha på flera år aldrig varit längre än hit till Järntorget eller kanske ned i fiskarhamnen.»
»Hvarför det då?»
»Kors, det kan väl herrn begripa, för att de inte ha tid att gå ut och röra på sig och inte råd att kosta på sig ett nöje. De sitta och sy dag och natt, kan man säga. Så se de också eländiga ut, skall jag säga. De äro hvita i syna som papperet på herrns skrifbord där.»
»Hm! hm!» mumlade Alander. »Känner Mari flera sådana där stackars fruntimmer?»
»Ja, bevars! På Kindstugatan bor en gammal möbelpolererska som är riktigt galen i landet, men aldrig kommer ut ur sta’n.»
»Hur kan en stadsbo vara galen i landet?» frågade Allander.
»Jo si, det är just de som ä’ det», förklarade jungfru Mari. »Inte bryr en landsbo sig så mycket om det han har hvar evige dag för ögonen.»
»Så-å! Ja, ja, det kan ju hända. Kanske att jag också skulle tycka om landet, om de fördömda myggorna inte funnes och om jag inte vore rädd för tjurar . . . Men hur var det nu med Mari och hennes bekanta?»
»Jo, jag känner flera anständiga flickor som sy kläder vid Skärgårdsgatan och som aldrig ha tid att roa sig och som det naturligtvis aldrig räcker till för, och en som gör snodder i Tyska Skolgränd och två som . . .»
»Hör på, Mari, hon skall laga så, att alla de där och så många som Mari för öfrigt kan få tag uti, men som verkligen förtjäna det, komma i tillfälle att få frisk luft åt minstone hvar söndag, så länge sommaren räcker, och, när det icke är vackert längre, kunna få gå på spektaklet eller ha andra oskyldiga nöjen.»
»Kors i alla dar, hvad kamrern blifvit beskedlig!» utropade Mari.
»Så-å, jag har blifvit det?» inföll Allander . . . »Jo, jo», tillade han och suckade. Han tänkte på sin stackars Euphrosyne och på hvad läkaren sagt honom om de tusental som inom Stockholm tyna bort af brist på luft och hvila.
»Då föllo fjällen från mina ögon», sade han sedermera till mig.
»Inte kan jag hjälpa dem alla», sade han också, »men någon kan jag väl göra en glad stund.»
Jungfru Mari vardt hans första biträde, men mot ett heligt löfte, att aldrig tala om hvarifrån välgärningen kom. Det var verkligen en välgärning, ty Allander nöjde sig icke med att skaffa fattiga arbeterskor förströelse, utan lyckades äfven bereda dem ökad arbetsförtjänst, så att de kunde visa sig anständigt klädda. Han insåg, att det ganska ofta vore lika mycket brist på kläder som saknad af tid, hvilket höll de stackars männiniskorna inom fyra väggar år ut och år in, ända till dess brist på luft och nödig hvila från arbetet lade dem på sjukbädden.
Åtskilliga af dem som på ett så hemlighetsfullt sätt bjödos på lustturer och teatrar ville i början icke begagna sig däraf, enär de misstänkte, att det låge någon mindre hederlig bevekelsegrund på botten af den glada välgärningen. Men de funno snart, att deras farhågor voro öfverflödiga.
Allander satte sig i förbindelse med alla ordningsmän i distrikten, i synnerhet »inom broarna», där åtminstone då för tiden de flesta fattiga arbeterskor bodde, och han fick på det sättet de bästa upplysningar, men ordningsmännen kände icke till hvilket ändamål upplysningarne användes.
Flera gånger, i synnerhet under de första åren af den nya verksamheten, anmodades han af ordningsmän och andra som hafva med den fattige delen af folket att göra att skänka pengar till välgörande ändamål, men det nekade han ständigt.
»Allander är rik, men en riktig smulgråt», hette det slutligen, och han invaldes icke i någon enda välgörenhetskomité eller kallades till ledamot i något barmhertighetssällskap. Vasen fick han naturligtvis icke.
»Det är inte däruti det ligger», sade han till mig. »Jag ger fan i att hjelpa lättingar, och ingen ende karl får häller något understöd af mig, vore han än aldrig så fattig och arbetsam. Nej, tack! Karlarne ha så många fördelar framför kvinnorna, att de nog kunna hjälpa sig själfve. Och bland kvinnorna är det endast de riktigt flitiga som jag vill uppmuntra till ytterligare flit. Det sker sannerligen inte genom allmosor på vanligt sätt, genom omedelbara penningeunderstöd och andra lätjans alstrare, inte häller med katekeser och postillor, utan genom att då och då gifva en oskyldig förströelse som friskar upp kropp och själ. Nu är jag också själf uppfriskad. Ingen skall kunna se på mig, att det egentligen är en botgörelse jag ålagt mig för att jag pinat lifvet ur min goda och älskade hustru. Ser jag inte glad ut kanske?»
Han var ett »original», den gode Johan Allander.
Den dagen jag kom till honom och då han omtalat sin historia, hvilken jag här återgifvit fullkomligt troget, fastän icke med »originalets» egna ord, ville han också, såsom nämdt är, att jag skulle hjälpa honom.
»Mari är gammal och slö, skall jag säga», tillade han, »och jag är väl inte mycket kryare, jag häller . . . Säg nu hvad herrn tycker, att jag skall göra för att kunna uträtta något i stort.»
Jag tyckte, att han inte skulle plottra bort sin förmögenhet, utan skänka henne till någon stor och godt känd välgörenhetsinrättning.
»Är herrn galen?» utropade han. »Och det vågar herrn säga mig midt i ögonen, sedan jag gjort mig besvär för att riktigt visa, att jag inte vill höra talas om sådana där inrättningar med sina kamrerare, redogörare, sysslomän, förestånderskor och gud vet hvad de alt kallas som göda sig på fattiga kräks bekostnad. Det är inte att plottra bort pengar, det?»
Jag afstod från välgörenhetsinrättningen och försökte att väcka människovännens deltagande för fattige extra-ordinarie tjänstemän, men det aflopp ej bättre. Kamrern svarade på min framställning:
»För det första hjälper jag inte karlar. Det har jag ju sagt. För det andra skulle jag sist af alla hjälpa herrar extra-ordinarier. En sådan har jag sjelf varit och vet nog, att han finner tillfälle till förströelser af alla slag. Han dör min sann inte af brist på luft eller nöjen. Kanske jag skulle grunda en stiftelse för unge tjänstemäns sommarnöjen? Tackar ödmjukast! Nej, det är de stackars kvinnorna som måste uppmuntras, de fattiga, ensamma arbeterskorna, enkor och flickor, som skola räddas från att tyna bort. Det är detta som hvar och en lyckligare lottad stadsbo borde tänka på, när han om sommaren far ut på landet . . . De gifta qvinnorna kan jag ju inte skaffa förströelser, ty jag har inte rätt att tränga in i familjelifvet, ehuru det nog skulle behöfvas. Därpå var ju min egen stackars hustru ett sorgligt exempel.»
Vi talade mycket den aftonen om Allanders människovänliga afsigter, men jag kunde icke gifva honom några råd till utvidgande af hans verksamhet.
Han afled kort därefter. En mycket aflägsen slägting ärfde honom.
»Kamrern hade nog tänkt göra något testamente», sade gamla Mari, »men det fick han inte tid till.»
Arfvingen som hade fått reda på Allanders »vurm», såsom han sade, klagade öfver, att förmögenheten vore betydligt medtagen.
»En sådan gammal galning» — det var hans vänliga uttryck — »som gick och förstörde mina pengar på den dummaste filantropi, i stället för att göra kapitalet fruktbärande genom praktiska spekulationer! Jag tror, min själ, att gubben var socialist.»
Han fördömde »vurmen», och andra gapskrattade åt en sådan tok som bjöd syjungfrur på lustresor utan att själf fara med.
Inom ett år hade arfvingen genom »praktiska spekulationer» gjort slut på hela förmögenheten.
Då skrattade man ännu mera, men i vindskuporna och de mörka gårdsrummen i bottenvåningarne vid Kindstugatan, Skärgårdsgatan och Vesterlånggatans alla gränder skrattade man icke.
Ofta har jag tänkt på Johan Allander, då jag de vackra sommardagarne sett ångfartyg fullastade med glada »sommargäster» lägga ut från Skeppsbron, Blasieholmen och Riddarholmen, och då »hela Stockholm» farit på landet. Alla hafva stor brådska för att aflägsna sig från stadens kvalm och osunda dunster. Alla de som skynda bort se glada ut.
»Hela Stockholm» far ut på landet — »hela», med undantag af de tusental som aldrig komma därifrån, som lutade öfver sitt arbete tyna bort under aldrig hvilande mödor och försakelser.
Och de tusen — eller tiotusental som äro fastkedjade vid det illa lönta arbetets släp äro nog flera än de lyckliga som fara från staden.
——————