Gamla kort/Gäldstugan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 22 ]

Gäldstugan, Zamorskans krog och Hotel Phoenix.


Medan gäldstuhäktet i Stockholm ännu fans, var Sigge Svenman en där gärna sedd gäst. Hans vistelse i det bekanta huset med nummer 74 vid Hornsgatan räckte vanligtvis icke länge, men upprepades så mycket oftare.

»Jag ger bara gästroller,» brukade han säga, »och berodde det på mig, så upphörde nog också dessa, fastän jag måste erkänna, att jag inte har tråkigt där.»

Stamgästerne på stället mottogo honom hvarje gång med höga glädjerop och hälsade honom med de hjärtligaste uttryck af belåtenhet.

»Välkommen! Välkommen!» lät det öfver allt i det gamla huset, åt minstone efter hvad han själf förtäljde, när han åter kom på fri fot.

Hans vänner misstänkte visserligen, att skildringarne från »sjutiofyran» voro något färglagda och att han blott sökte hålla god min i elakt spel; men han bedyrade med det uppriktigaste uttryck, att han ingalunda öfverdrefve eller sökte på minsta sätt föra oss bak om ljuset, och slutligen måste vi tro honom på hans ord.

[ 23 ]»Ser ni, det är jag som sätter lif i spelet bland olyckskamraterne,» sade han. »Jag kommer med färska nyheter från det glada stockholmslifvet, och det smakar något det för åtskillige stackare som varit instängde i flere månader, kanske i åratal. Jag talar om för dem, huru det för tillfället ser ut på Norrbro och operakällaren, hvad man spelar på kunglige teatern och hos Lindebergs och huru det spelas, och det naturligtvis mycket omständligare och lifligare än hvad de få läsa i bladen. Jag berättar alla fashionable news, alla skandaler, rykten och småhistorier som äro i fart i staden, hvad man roar sig med i en mängd offentliga sällskap och enskilda samkväm, om Amaranten och Innocencen, om det är mycket handel i bodarne och hvilka som gjort de bästa affärerna på börsen, om hvad man pratar i ämbetsverken, om afsked och utnämningar och de egentliga orsakerna till dem, om grosshandlar Östermans nya gigg och gubben Cederlunds ryska åkdon. Alt det där har jag naturligtvis reda på och sticker inte under stolen med något. Det ena intresserar somlige mer än andre, men alle tycka om att höra på mig, kan jag utan skryt säga, och man ledsnar inte, om jag också mer än en gång berättar samma sak. Så få vi oss små trefliga spelpartier, och ibland gör jag kortkonster och sjunger en och annan stump. Då står glädjen högt i tak, skall ni tro, och Sigge Svenman är högsta hönset i korgen eller i buren, om ni så vill. Det går friskt undan. Dricksvaror sakna vi ej häller. Sådana fattas aldrig på bysis

»Och likväl har du aldrig något emot att åter lemna de tacksamme kamraterne vid Hornsgatan?» anmärkte vi hvarje gång Svenman talade om det glada vistandet på gäldstugan.

»Nej, det har jag visst inte, och det bör väl inte [ 24 ]förvåna er. Jag tycker naturligtvis mer om ett gladt lif utanför sjutiofyran än inom den där stängde porten. Men de som hafva ganska mycket emot min frihet, det är hotelets stamgäster. De tillfällige bry sig inte mycket om mig, ty de komma och gå och hinna ej bli husvarma, men de gamle förstå att sätta värde på en glad kamrat. Hvar gång jag underrättas om, att den fordringsägaren som kostat på mig en eller annan vecka i hotelet, åter tager sin hand från mig och att jag, tack vare vanligen er, mine vänner, ej längre har rätt att vistas där, uppstår en verklig sorg bland stamgästerne. Herre gud, att bror Svenman nu igen skall lemna oss, heter det. Nu få vi kanske inte på länge så roligt. Lycka till, bror lille, men du får nog kanske dine vägar hit åt snart igen. Glöm inte bort oss, käre du. Och så komma varma handtryckningar och afskedstårar med glas i hand. Det kostar sannerligen på att skiljas från så trogne kamrater, men jag vet hvar jag träffar dem en annan gång. Det är visst inte alle som jag återfinner vid nästa besök, och det kan göra mig ondt — ja, sannerligen menar jag icke uppriktigt — men, ni kan väl förstå, att friheten dock är bäst både för mig och kamraterne på det där stället . . . Se så, nu skola vi inte längre tala om den saken. Nu vill jag i ert sällskap glädja mig åt att åter hafva sluppit ut.»

Dagen vardt vanligtvis glad, och Svenman lade på den kanske grund till nödvändigheten att snart å nyo vandra till Söder, såsom han brukade säga. Han gick icke oftare till den stadsdelen än i sällskap med ett par af öfverståthållareämbetets »betjente,» och detta gjorde han visst icke frivilligt.

Till hans heder erkände alle hans vänner, att han använde alla möjliga bemödanden för att slippa [ 25 ]återvända till »Söder» samt att han för det ändamålet ingalunda sparade sina vänners plånböcker, men då alla ansträngningar slutligen visade sig vara fruktlösa, tog han saken ganska förståndigt och gjorde en dygd, en glad dygd af nödvändigheten.

Huru hade Sigge Svenman råkat i så brydsamma omständigheter?

’s ist eine alte Geschichte, ständigt den samma i Stockholm, åt minstone för ett par eller tre årtionden sedan och sannolikt äfven före den tiden. Sigge Svenman var, liksom så månge andre af mine ungdomsvänner, en glad »extra-ordinarie i verken,» fick ljuspengar i sex eller sju ämbetsverk, men hade inga andra inkomster, hvaremot han hade icke så få och ej så små behof och följaktligen ganska många och i förhållande till inkomsterna ganska stora utgifter. Han hade aldrig ärft något, men från början af sin bana fått den föreställningen, att han måste »lefva med» för att därigenom »komma fram».

Det var den enkla orsaken till de många skulderna. De växte oupphörligt och stego honom slutligen öfver hufvudet, synnerligen genom de »fyrtio procenten». Har ni hört den sagan förr? Det är sannsagan om »proletariatet» i fina kläder, »proletariatet» bland »bättre folk». Jag hade visst icke ansett det löna mödan att upprepa den sagan, om jag icke vid genomögnandet af mina »samlingar» hittat på ett gammalt kort med Sigge Svenmans namn och några af honom med blyertspenna skrifna rader som erinrade mig om ett äfventyr, hvilket orsakade en märklig vändning i hans öden och som kanske roar er att läsa.

En dag fann jag i mitt nyckelhål ett hopviket kort. Det var Sigge Svenmans. På kortet hade han skrifvit:

»Jag har sökt dig flera gånger i dag. Nu vågar [ 26 ]jag icke komma igen. Man slår efter mig ifrigare än någonsin. Låt mig träffa dig i afton klockan 9 i hörnet af Norra och Västra Humlegårdsgatorna. Tag med dig så mycket pengar du har och kan du vigilera i hop mera, så gör.»

Den token! Den där uppmaningen, tecknad på hans eget kort, hade han stuckit i ett nyckelhål, där någon annan, mindre vänligt stämd än jag, mycket lätt kunnat få tag i henne.

Det var hvad jag genast tänkte.

»Tag med dig så mycket pengar du har,» upprepade jag sedan för mig sjelf. Ja, det var lätt gjordt. Den bördan kunde jag nog bära och äfven aflasta mig utan synnerlig saknad, men att »vigilera i hop mera» fölle sig kanske något svårare. Sigge Svenman var ej den ende af vännerne som fann sig i hvad han brukade kalla »poetiska omständigheter».

Jag satte mig emellertid åter i rörelse, sprang hit och dit, gjorde alt hvad vänskapen bjöd mig och lyckades verkligen få i hop några styfrar.

Strax efter klockan nio på aftonen kröp jag ut från Humlegården genom ett hål på planket, sedan jag först öfvertygat mig, att ingen såge hvad jag företog mig. Det var på sensommaren och följaktligen tämligen mörkt, fastän icke ännu full natt. Årstiden för lyktornas tändande hade ännu ej inträffat.

Jag tittade mig omkring på Norra Humlegårdsgatan och kunde icke upptäcka någon människa, hvarefter jag skred fram mot hörnet af Västra gatan.

Mot planket skymtade en skepnad.

»Sigge?» ropade jag halfhögt.

»Är det du?» svarade Svenmans röst. »Det var väl. Jag tyckte mig riktigt känna igen Appelbom.»

[ 27 ]Appelbom var en bekant exekutionsbetjänt på den tiden.

»Å, han är inte ute så här dags,» invände jag. »Det borde du väl veta.»

»Han är ute på alla tider, om han tror sig kunna göra ett kap. Och den här gången har han särskild anledning. Han är rasande på mig för att jag lurat honom i lång tid, och jag vet att han får extra drickspengar af Paulin, procentarkommissionären, som är ännu ursinnigare på mig. Den här gången är det på fullt allvar, skall du veta . . . Har du pengar med dig?»

»Något har jag, men det räcker väl inte långt. För huru stor summa har du nu utslag på dig?»

»Å, med omkostnader går det till öfver tre hundra banko.»

»Inte må du tro, att jag kunnat få i hop så mycket pengar. Hundra sextiosex och tretiotvå är alt hvad jag har.»

»Då är jag förlorad.»

Svenman yttrade detta med ett uttryck af förtviflan som jag aldrig förr funnit hos honom och som förvånade mig. Jag sökte att muntra upp honom genom några skämtsamma påminnelser om vännerne på »Söder,» huru efterlängtad han vore där och med hvilken glädje han skulle välkomnas af de gamle stamgästerne. Skämtet tycktes dock icke göra åsyftad verkan.

»Nej, vet du,» utropade han, »jag är trött på det nöjet, och den här gången låter jag på inga vilkor bysätta mig. Jag litade på dig, men du rår naturligtvis inte för att du ej kunnat skaffa mera pengar.»

Jag höll på att brusa upp, när Svenman nästan oförsynt förklarade, att han litat på mig, men slutorden i hans yttrande lugnade mig och jag tog saken åter från [ 28 ]den glada sidan, den från hvilken Svenman sjelf brukade se äfven de svåraste omständigheter. Men den aftonen syntes han ganska dyster.

På min anmärkning, att vi icke kunde blifva stående där i hörnet, bak om Humlegårdens plank, svarade han icke. Han blott såg sig oroligt omkring.

Slutligen drog jag honom med mig ned åt Västra Humlegårdsgatan. När vi hunnit ett stycke i riktningen åt Stora Humlegårdsgatan, syntes två karlar komma upp för backen från den gatan.

Svenman stannade, fattade mig i armen och hviskade:

»Det är bestämdt Appelbom och Bergström. Kom, låt oss vända om.»

»Du är tokig med din Appelbom,» menade jag och fann hans fruktan högst löjlig.

»Ack, om du visste,» fortfor Svenman med sakta röst och skyndade på mig, »om du visste hvad det gäller den här gången, skulle du inte finna mig så tokig . . . Men, stanna, ser du där två misstänkta figurer från andra hållet.»

Ett par karlar syntes verkligen komma från det hörn, där jag nyss sammanträffat med Svenman. Det låg väl icke något underligt i att se folk äfven i aflägsna trakter af Stockholm, och jag gjorde narr af Svenmans rädsla.

»Jag känner igen den där långe,» hviskade han. »Du skall få se, att det är Paulin själf. Å, han har nog skäl i att få mig inom lås och bom. Men det skall inte ske. Kom med, kom med!» Han vek hastigt af till venster och skyndade upp för Ivarssons gränd. Jag hade all möda att följa honom.

Det bar först upp för och sedan med full fart ned [ 29 ]till Träsktorget. Jag skrattade och ville häjda den flyende, men han vände sig om utan att stanna och gjorde tecken åt mig att se mig till baka.

Jag följde uppmaningen och fann, att vi verkligen voro förföljde af ett par karlar som med långa steg skyndade ned från höjden af Ivarssons gränd.

»Låt oss slinka in på krogen här,» hviskade Svenman och drog mig in på ett näringsställe vid Träsktorget. »Jag tror inte, att de sågo hvart vi togo vägen, och på någon krog kan jag inte misstänkas att hålla hus . . . Å, jag blef riktigt varm och andfådd. Men det måste bli slut på sådana här jagter . . . Vill madam låta oss få litet svagdricka?»

Han vände sig till krögerskan som med misstänksamma blickar betraktade oss, sedan vi kommit så där plötsligt inrusande i krogrummet.

»Vi väcka uppmärksamhet,» sade jag till Svenman. »Låt oss gå igen.»

»Nej, tack du! Har jag inte blott Appelbom, utan också Paulin själf i hälarne på mig, så får du min sann mig inte ur fläcken.»

Jag tänkte på hvad som händt mig ett par år förut. Två unge konstnärer — den ene är nu sedan många år en af våra förnämste målare — och jag hade, uppeldade af läsningen af Eugène Sue’s »Parismysterier», företagit oss att gå förklädde omkring på Stockholms gator för att söka äfventyr, hvarför vi äfven tittade in här och där på krogarne. Äfventyren voro dock ganska tunnsådda. En afton kommo vi in på en krog som fans i hörnet af Malmtorgsgatan och Nya Kungsholmsbrogatan, i då varande Dævelska huset, men det var en alt för snygg krog för att taga emot sådana gäster. Vi hade verkligen användt så mycken konst på vår utstyrsel, att [ 30 ]vi sågo nästan afskräckande ut. Krögerskan tyckte, att vi borde höra till dem som stå under polisuppsigt, hvarför hon skickade efter en poliskonstapel som tog oss i strängt förhör.

Det lustiga var, att ägarinnan af krogen vid Träsktorget gick till väga på samma sätt som hennes yrkessyster, fastän sannolikt icke af samma orsak. Vi hade råkat komma in på ett i polisens häfder mycket illa kändt ställe, »Zamorskans krog,» där aftonen förut polisen på en »razzia» i Träsktrakten gjort en god fångst af rymde fästningsfångar, kände inbrottstjufvar och alle handa löst, mer eller mindre brottsligt pack.

Madam Zamor, som åter ville ställa sig väl med polisen och visa, att hon själf hädanefter önskade hålla ordning i sitt hus, skickade genast efter ett par konstaplar för att låta dem se hvad det vore för misstänkta figurer som nu infunnit sig hos henne, hvilken den aftonen var i saknad af alla andra gäster.

»Herrarne kunna väl se, att de äro utklädde,» sade hon till polismännen och pekade på oss, »men jag försäkrar herrarne, att jag är fullkomligt oskyldig. De där karlarne har jag aldrig förr haft för mina ögon.»

Jag skrattade, hvilket gaf polismännen som då ännu i allmänhet icke voro så hyfsade som i våra dagar, anledning att befalla mig hålla munnen — uttrycket var nog grofvare — samt icke visa mig fräck.

Det kunde icke falla dem in, att någon som visade sig på Zamorskans krog vore ärlig karl eller kunde hafva anspråk på ett höfligt bemötande. Jag tog mig friheten erinra dem därom, men då haglade det grofva ord från poliskonstaplarnes tjocka läppar och de hotade snart med handklofvarne.

[ 31 ]Mitt goda lynne kunde de likväl icke kväfva, men Svenman såg alt ängsligare ut.

»Det är ju inte Appelbom någon af de här,» hviskade jag till honom, »och inte den förskräcklige Paulin häller. Se då inte hängfärdig ut. Du behöfver väl ej vara rädd för polisen, om du också flyr för slottskansliet.»

Vi måste naturligtvis uppgifva våra namn, men det tålde länge, innan Svenman kunde förmås att efterkomma den uppmaningen, och hans tvekan stärkte poliskonstaplarne i deras misstankar. På min enträgna uppfordran och då han såg, att man hölle på att förlora tålamodet, måste han slutligen fram med namnet. Vi lemnade våra kort och erbjödo oss att med andra papper i våra plånböcker intyga kortens riktighet.

»Å ja, vi skola nog taga vård om plånböckerna och alt annat som ni har på er,» förklarade polismännen. »Hvem svarar för att inte alt samman är stulet?»

Det gick för långt, tyckte jag och sade det äfven. Svenman såg olycklig ut.

Polismännen menade sig vara i sin fulla rätt och behöfde för öfrigt icke hafva något undseende med oss. De hade sett oss vända om, då vi varseblifvit dem på Västra Humlegårdsgatan.

Hvarför hade vi sprungit ut för Ivarssons gränd? Det fordrade förklaring.

På den frågan kunde vi icke gifva något tillfredsställande svar.

Plånböckerna undersöktes. I Svenmans plånbok funnos endast några papper utan värde samt ett par tolfskillings bankosedlar; i min däremot hittades genast den penningsumma som skulle användas för Svenmans räkning.

Penningarne uppräknades noggrant.

»Hundra sextio sex riksdaler och tretiotvå skillingar [ 32 ]banko! Jo, jag tackar!» utropade den ene poliskonstapeln. »Nu tror jag, att vi ha klart för oss hvarför ni ville kila undan.»

Det var odrägligt. Sällan har jag funnit mig i ett obehagligare läge, och likväl var jag åter färdig att skratta åt hela äfventyret.

»Nu tror jag, att vi kunna ge oss af,» sade en af konstaplarne. »Det är väl bäst, att vi ta de här gökarne med oss direkte till rådstun och sätta dem i godt förvar.»

Den andre tycktes dock hafva fattats af någon tvekan och talade om plånböckerna och papperen som intygade våra namn.

»Prat!» sade den andre. »Tjufgods alt i hop! De fina kläderna äro nog också stulna. Se bara, huru rocken sitter på den där! Det synes väl, att den rocken inte är gjord till den kroppen.»

Det skulle skräddarmästaren Blom, rockens förfärdigare, hafva hört! Han hade otvifvelaktigt stämt poliskonstapeln och tvungit honom inför domstol erkänna, att rocken sute som vore den gjuten på kroppen.

Men under det konstaplarne fortsatte sin öfverläggning, ryckte Svenman plötsligt till sig båda plånböckerne, rusade på dörren och försvann i mörkret.

De öfverraskade polismännen behöfde några ögonblick, innan de kunde sansa sig; men därefter rusade de också ut, skrikande med full hals:

»Tag fast tjufven!»

Mig hade de i brådskan glömt bort. Jag stötte undan Zamorskan som stält sig i dörren och skrattade med full hals. Det dröjde ej många sekunder förr än jag helt varligt kröp upp för Bödelsbacken och svängde in på Regeringsgatan. Jag hörde ännu konstaplarnes rop där nere på torget och tyckte mig äfven höra [ 33 ]Zamorskans hesa skratt, och det gaf mig anledning att hoppas, det Svenman verkligen kommit undan. Själf skyndade jag i största hast hem, gick till sängs och sof rätt godt.

Jag får väl snart höra af Sigge, tänkte jag följande morgon, men beslöt att så tidigt som möjligt uppvakta polismästaren och tala om huru alt förhölle sig för att därigenom undvika ett onödigt och förargligt polismål.

Jag skyndade till polismästar Bergmans bostad och fick genast företräde. Han var gladlynt som vanligt, bad mig sitta ned och frågade, hvarmed han kunde vara till tjänst.

Hela tilldragelsen skildrades af mig fullkomligt sanningsenligt.

»Å, tusan!» sade polismästaren och skrattade rätt godt. Men det var dumt, att Svenman skulle med våld ta till baka plånböckerna. Det där är litet förargligt. Hm, hm! . . . Vi få väl se emellertid, så snart jag får rapporterna . . . Ja så, Svenman har blifvit så förbannadt rädd för bysis. Det tycker jag är rätt lustigt. Men det angår mig inte. Med öfverståthållare-ämbetet för utsökningsärenden har jag, gud vare lof, ingenting att göra. Nå, han reder sig väl igen. Då jag träffar honom här näst skola vi skratta till samman åt det där äfventyret.»

När jag kom hem, stod en af gårdagskonstaplarne i porten. Han hade redan varit uppe i min bostad och där fått sådana upplysningar, att han ansåg sig böra vara något höfligare än aftonen förut, och när jag underrättade honom, att jag kom raka vägen från polismästaren, vardt han nästan ödmjuk. Rapporten hade han dock redan aflemnat, och i den stod det, att två för allmänna säkerheten vådliga, yngre manspersoner [ 34 ]anträffats på enkan Zamors krog vid Träsktorget, befunnits innehafva en större summa penningar, för hvilkas åtkomst de ej kunde redogöra samt att de sedermera på ett lika djärft som för den allmänna rättskänslan sårande sätt genom öfvervåld mot polisen beredt sig ett högst oväntadt tillfälle att undkomma, medtagande hela den i fråga varande penningsumman.

»Den där rapporten kunde konstapeln hafva sparat sig,» anmärkte jag, »och därmed också sparat sig snubbor för bristande väderkorn. Polismästaren lär väl ej glömma att läxa upp er.»

Konstapeln bockade sig mycket ödmjukt. Rapporten ledde sedermera icke till någon påföljd.

Men min vän Sigge visade sig icke, och ingenting hörde jag från honom. De hundra sextiosex och tretiotvå voro också försvunna. Jag gjorde mig underrättad, om han möjligtvis bodde på »Söder» igen, ty det vore ju möjligt, att den efterhängsne Appelbom och den grymme Paulin fått tag i honom och fört honom till gäldstugan, men man sade mig, att Svenman icke på länge visat sig där. Stamgästerne hade förgäfves hoppats på hans snara återkomst. De sörjde mycket öfver, att de svikits i detta hopp.

»Har ni hört, att Sigge Svenman friat till presidentens, vår presidents förstås, äldsta dotter och verkligen haft utsigter att få ja både af henne och hennes far?»

Så lät det en dag i det ämbetsverk, där Svenman minst oregelbundet tjänstgjort. Men det hette vidare:

»Saken lär dock hafva strandat mot ett eller annat hinder.»

»Jo, jo, de många gäldstubesöken ha väl skadat honom.»

[ 35 ]»Å nej! De äro ju inte ovanliga i vår krets. Vid dem lär presidenten väl inte fästa sig. Nej, det är nog något annat som kommit emellan, och nu har Svenman ju spårlöst försvunnit. Nilsson, vaktmästaren, påstår likväl, att han sett honom vid Surbrunn en afton och att han då slagit käglor med ett par hökare vid Stora Badstugatan.»

Det trodde likväl icke många. Svenman var en fin karl som aldrig umgicks med hökare, om de möjligtvis icke tillhört vännerne på »Söder». Jag sörjde de 166 r:dr och 32 sk. banko som Svenman tagit med sig jämte min plånbok, men tyckte kanske det var ännu ledsammare, att den glade vännen icke mera visade sig. Intet ögonblick kom jag dock på den tanken, att han tagit något förtvifladt steg.

Ungefär ett halft år eller något mer efter äfventyret vid Träsktorget fick jag ett bjudningsbref till en middag på Phoenix, och brefvet var undertecknadt Sigge Svenman. Jag kände mig gladt förvånad. Flere andre af våre gemensamme bekante hade, såsom jag snart erfor, fått dylika bref.

På utsatt dag gick jag till Phoenix. I nedra våningen träffade jag herr Davidson själf. Jag frågade, hur det hängde i hop med middagen som Svenman skulle gifva.

»Det hänger bra i hop,» svarade herr Davidson. »Jag har gjort mitt bästa. Herr Svenman nöjer sig inte med småsmulor, han.»

Jag gick upp. Svenman stod själf strax innanför dörren och tog emot sina gäster. Han var sig fullkomligt lik, men mycket gladare än då jag senast var i hans sällskap. Jag träffade månge vänner, men såg också ej [ 36 ]få för mig okända anleten. Att få tala enskildt med värden var icke möjligt.

Vi satte oss till bords. Det var ett utmärkt bord med silfveruppsatser och dyrbara vaser och ett ofantligt antal blommor.

»Hvarifrån har Davidson fått så mycket blommor så här tidigt på våren?» sporde jag en vaktmästare.

»Dem har herr Svenman själf lemnat», förklarade vaktmästaren.

Hvarje gäst hade en stor och präktig blomkvast på sin serviett, men på min talrik under servietten låg ett stort bref.

Det vardt plötsligt tyst i salen. Hvar och en tycktes syssla med sin serviett. Jag öppnade mitt bref. Däruti lågo någre sedlar — ett hundra sextio sex riksdaler och tretiotvå skillingar banko!

Gladt öfverraskad blickade jag på värden som satt midt emot mig. I samma ögonblick tycktes alle gästerne med samma glada öfverraskning vända sig till värden hvilken smålog, nickade åt mig och åt alle de öfrige vid bordet. Hvar och en, med undantag af värden, satt med ett större eller mindre antal sedlar i handen.

»Räntor och omkostnader betalas in natura», sade Svenman, och soppan bjöds omkring, hvarpå han höjde sitt glas och bad gästerne vara välkomne.

Bland det stora antal personer som Svenman bjudit fans icke en enda som ej varit han fordringsägare.

»Jag tror inte, att jag glömt någon», yttrade han och drack med sina grannar. »Vi sakna fruntimmer i vårt lag, men det kommer sig däraf, att jag aldrig varit skyldig något fruntimmer, inte pengar åt minstone. Fru Valentin har aldrig haft förtroende för mina skuldsedlar, och nu får hon skylla sig själf, att hon ej är [ 37 ]med. Att herr Paulin och alle andre af det skrået också saknas här har sin orsak däruti, att de för länge sedan äro godtgjorde af mine vänner och borgesmän. De hade inte tid att vänta . . . Jag sade, att jag aldrig varit skyldig pengar till något fruntimmer, men det finnes dock ett fruntimmer som jag är skyldig alt hvad jag äger, och det är min hustru . . .»

»Hustru!» hördes förvånande utrop från många håll.

»Ja, mine vänner, min hustru skulle hafva varit med, det är klart, men hon har med bestämdhet förklarat, att det här skulle vara en riktig herrmiddag, på hvilken jag kunde taga afsked för alla tider från mitt glada ungkarlslif med dess alla fröjder och vedermödor. Hjälp mig nu att göra det med riktig glans, go’ herrar.»

Det var kanske den gladaste middag på hvilken jag någonsin varit med. Sigge Svenman hade icke skytt några kostnader, och Vilhelm Davidson öfverträffade sig själf, om detta vore möjligt, i verkliggörandet af värdens goda afsigter.

Dess utom hade hvarje gäst »kontant» behållning på fickan, visserligen icke en skänk, men en inkomst på hvilken han sedan länge aldrig gjort räkning.

När vi sent om sider stego upp från bordet, var Sigge Svenmans lof på allas af ädelt vin fuktade läppar.

»Nu ett ord särskildt till dig gamle vän», sade värden, tog mig under armen och drog mig ned i ett soffhörn bredvid sig. »Tack för sist!»

»Hos Zamorskan, ja! Så väl lägenheten som sällskapet och öfriga förhållanden äro något annorlunda . . . Men säg mig . . .»

»Visst skall jag säga dig, huru det hänger i hop,» afbröt Svenman. »Det är just därför jag vill tala med dig enskildt.»

[ 38 ]Och så förtäljde han.

När han flydde från Zamorskans krog, sprang han med förtviflans fart upp åt Nya Vägen. Ingen häjdade honom, oaktadt poliskonstaplarnes rop att taga fast tjufven. Man hade i den trakten då för tiden kanske ingen lust att hindra tjufvars lopp. Konstaplarne förlorade snart spåret, och då Svenman märkte, att han icke vore förföljd längre, saktade han farten, kom ned på Norra Tullportsgatan och gick den gatan rakt i ända.

Han hade ingen bestämd plan. Han ville blott undvika bysättning. Det skulle ohjälpligt fördärfva hans framtid, trodde han, om han nu åter nödgades vandra till »Söder». Ryktet om hans frieri till presidentens dotter ägde ganska god grund. Det är med rika och stundom äfven förnäma flickor som fattige slösare skola hjälpa upp sina förtviflade omständigheter. Lyckades Svenman få presidenten till svärfar, vore hans framtid på ämbetsmannabanan tryggad. Äfven om han icke finge någon förmögenhet med sin hustru ännu på länge, skulle han nog med svärfaderns anseende och förespeglingen om guld och gröna skogar eller om blå och gula sedlar hålla fordringsägarne från lifvet.

Det är så det går till, och så hade Svenman också tänkt ut det. Planen är icke ovanlig, men han lyckas minst lika ofta som han misslyckas. Presidenten med familj uppehöll sig för tillfället vid Särö, men kunde komma hem hvilken dag som hälst, och då ämnade Svenman genast fria till den sköna Adèle. Han måste således vara fri och ledig. Ett vistande på »Söder» kunde förstöra hela hans framtid. Och Adèles? Det visste han icke så noga, men hon hade visat sig mycket gunstig mot honom, dansat med honom på flere baler, skrattat och pratat med honom, och presidenten hade icke lagt minsta [ 39 ]hinder i vägen. Lyckan står dem djärfvom bi, och Sigge Svenman var ganska djärf. Han var dess utom fulländad »kavaljer», riktig »verldsman» när han uppträdde i sällskapslifvet, och lika omtyckt där som på »Söder», två motsatta samhällsområden, i hvilka han rörde sig med samma lätthet, med den af honom mycket tidigt förvärfvade verldsvanans öfverlägsenhet.

Vid slutet af Norra Tullportsgatan trädde Svenman genom den lille dörren i planket in på Surbrunns eller Norra brunns stora träd- och gräsvuxne gård. Han önskade, att värdshuset ännu ej måtte vara stängdt, ty han kände stort behof efter någon förfriskning och hoppades, att han också skulle kunna få ett rum där för natten. Till sitt hem vågade han sig icke, om också ej af rädsla för polisen, dock så mycket mer af fruktan för Appelbom & C. Under natten finge han nog tillfälle att tänka på, huru han skulle använda de pengar som lågo i den ena plånboken, om han möjligtvis kunde muta Paulin med en mindre summa eller på något annat sätt skaffa sig andrum under någre dagar. Kamraten som han lemnat i sticket vid Träsktorget skulle nog reda sig, därpå tviflade han icke ett enda ögonblick.

Medan han gick i dessa funderingar, stötte han vid hörnet af kägelbanan mot en karl som plötsligt stält sig i hans väg.

»Hör nu, herr Appelbom», utbrast Svenman genast och ville, någorlunda tryggad genom de pengar han bar på sig, börja underhandla.

Det kunde naturligtvis icke vara någon annan än Appelbom enligt Svenmans föreställning denna afton.

»Appelbom! Nej tack, bror Svenman! Så heter jag inte och aldrig vill jag heta så häller», förklarade [ 40 ]mannen vid kägelbanan. »Men, hvad tusan går åt dig? Har du fått dille? Känner du inte igen mig?»

»Ack, ursäkta herr . . . bror, vill jag säga . . . sannerligen jag kommer i håg namnet, det får du förlåta mig. Men det var ju på . . . Söder som vi träffats?»

»Skulle mjukast tro det, bror Svenman. Mins du inte hur trefligt vi hade en hel vecka. Jag har aldrig haft så roligt som de dagarna. Det var ett kalas från morgon till kväll och sedan Nachspiel — det är ju så det heter? — en god del af natten. Du höll målron vid makt, så att vi voro nära att kikna af skratt. Jag heter ju Mallander, vet jag, Kalle Mallander, på Stora Badstugatan, viktualihandlaren!»

»Ja visst, ja, Mallander! God afton käre bror!»

Svenman ville aflägsna sig. Han var ej alla dagar böjd för att sällskapa med hökar Mallander.

»Nej, inte ska vi skiljas så här knaphändigt», förklarade hökaren. »Vi äro någre glade gossar som slagit käglor här och nu ska’ vi in och ha oss något stadigt till lifs. Bror Svenman ska’, ta mig tusan, vara med oss.»

Inga försök till undanflykter hjälpte. ”Bror Svenman” måste med eller mot sin vilja följa ”bror Mallander”. Den senare förestälde sin ”gode vän och bror” för de öfriga gode vännerne och bröderne, alle samman bodhandlare vid Stora Badstugatan, Luntmakaregatan och Norra Tullportsgatan.

Svenman kunde finna sig i mycket olika sällskap och återfick snart sitt goda lynne. Han berättade anekdoter, sjöng muntra visor och var, såsom herrarne uttryckte sig, en »förbannadt tuschur karl», hvilken borde hvar ende afton komma till Surbrunn och slå käglor med dem.

[ 41 ]Slutligen tog Svenman in en bål, och då förklarades han enhälligt för ett ”riktigt scheni”. Hans skål dracks oupphörligt under stormande jubel, oaktadt värdinnan flera gånger kom in och påminde herrarne, att de icke finge vara så högljudde, då tiden redan vore långt efter midnatt.

Kalle Mallander var stolt öfver att hafva fört en sådan skatt in i sällskapet.

»Jag känner honom mycket väl», upprepade han flera gånger enskildt till bröderne, »och umgås mycket förtroligt med honom. Han är kunglig sekter eller notarie eller något sådant där, en riktig schangtil karl . . . Hör ni, jag har lust att bjuda på frukost här, riktigt fin-fin frukost, klockan elfva förmiddagen. Det är för bror Svenmans skull, till bror Svenmans ära, af skyldig erkänsla för bror Svenman . . . bror Svenman . . . bror Svenman . . .»

»Se, nu är det inte värdt, att bror Svenman går hem till sig», förklarade Mallander, när sällskapet slutligen bröt upp, »utan bror kan gärna ligga hos mig. Jag bor i granskapet. Klockan elfva ska’ vi vara här igen, på slaget elfva, go’ herrar!»

Och så skildes man ändtligen efter en ”riktigt genomtreflig afton”, såsom Mallander med flere uttryckte sig.

Följande förmiddag var sällskapet åter samladt på Surbrunns värdshus. Då intogs den af Mallander erbjudna frukosten, hvilken Svenman fick betala eller ”förskottera”, såsom Mallander kallade det, med en del af de aftonen förut af mig till Humlegården medtagne pengar, i hvilka första hålet gjorts redan genom den af Svenman intagne bålen.

»Ser du, bror Svenman, jag har så liten [ 42 ]dagkassa i dag,» sade Mallander, »och pojken i boden måste ha växelpengar, så nog gjorde du mig en tjänst, om du ville förskottera frukosten för mig. Värdinnan, det kräket, känner mig, säger hon, och vill inte ge mig krita, fastän jag går här hvar ende dag. Det har naturligtvis inte kunnat hållas tyst med, att jag gjort ett par eller tre resor till Söder. Janne, den slarfven, behagade ju stänga boden vid ett sådant där tillfälle och sätta en lapp på dörren, att patron vore bortrest, fördömd dumhet . . . Det var riktigt bra, att du var stadd vid kassa, bror Svenman. Nu kan jag visa mig styf för de andre bröderne. Här skall valsas!»

Det dröjde ej många dagar förr än de hundra sextiosex och tretiotvå voro nedlagde i Surbrunn. Sigge Svenman, den fine verldsmannen, gick hvarje dag med Kalle Mallander och andre småhandlande i trakten till värdshuset, slog käglor, sexade och tömde bålar, och hvarje natt drog det muntra sällskapet till baka till Stora Badstugatan, där serenader till Svenmans ära sjöngos utanför Mallanders bostad, ett litet envånings trähus af ganska tarfligt utseende. Stora Badstugatan på Norr har visserligen ännu en och annan koja, men de sämsta tillhöra nu det Stockholm som gått, och bland dem var äfven det lilla hus i hvilket Mallanders hökarbod fans, liksom en ännu mindre koja, hvars öfver gatan lågt nedskjutande tak den starke Axel Emanuel Holmberg en vacker sommarnatt i början af 1850-talet sökte att med sin skuldra lyfta litet högre upp, så att han icke skulle stöta hufvudet mot det, när han gick den vägen hem från något gladt lag på Ingemarshof eller Kräftriket.

»Aldrig ha vi haft så roligt förr», förklarade herrar köpmän hvarje afton, när de följde Svenman och Mallander hem.

[ 43 ]»Ser du, jag ville bara vinna tid till dess presidentens skulle komma hem,» sade Svenman till mig, då vi suto i soffhörnet på Phoenix efter den glade middagen och han redan förtäljt ofvan stående, »och där borta på Badstugatan skulle Appelbom inte snoka upp mig, trodde jag. Hvar dag skickade jag Mallanders bodpojke för att späja efter presidentens återkomst, och en natt vågade jag mig själf till min bostad och plockade till mig det nödvändigaste. Jag tänkte nog att ge mig till känna för dig, men då pengarne åter voro slut, tyckte jag det vara tråkigt. Detta var tråkigt i äfven andra afseenden, ty Mallander höll mycket knapp kassa, och vi måste kalasa på de andre vännernas bekostnad, men kalasas gjordes det. Tråkigast var det dock, att det började lukta så fördömdt starkt sill om mig. Men det gick öfver, tyckte jag, när Mallander började få in mera pengar och småningom gäldade sin skuld till mig. Pengarne gingo, alt efter som de kommo, till Surbrunn, och slutligen var det jag som satte mig i skuld hos min gästfrie värd.»

En dag frågade den hederlige hökaren, som långt förut fått veta, huru det stode till med Svenman, om denne icke ville tillåta, att Mallander sökte göra upp affären med Appelbom och Paulin. Pengarne finge han nog igen, när Svenman kommit på grön kvist, sade han, och för tillfället hade han fått in tämligen stor kassa. Det vänliga tillbudet mottogs med glädje och tacksamhet, men samme dag som den saken uppgjordes, fick Svenman reda på, att Janne, den slarfven, ganska illa skött sin späjaresysla samt att presidenten med familj redan för ett par veckor sedan återkommit och fått veta, att Svenman ej mera syntes till i ämbetsverken och hade förtviflade affärer.

[ 44 ]Då först började Svenman finna sin ställning betänklig. Men när nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Samme dag sade Mallander till honom:

»Hör nu, bror lille, det här kan visst vara trefligt, men nu börjar det bli höst, och det är litet kusligt på Surbrunn. Inte är det värdt att du längre går och tänker på presidentens, men jag har något annat att föreslå. Du har sett den där fru Blomstervall, trädgårdsmästarenkan, förbannadt vacker kvinna, och så duktig. Hon har mycket pengar, må du tro. Se, det vore något för dig. Jag vet, att hon flera gånger gjort sig underrättad om den unge hygglige karlen, som hon kallar dig. Det har Janne skvallrat om för mig. Jag kan säga dig, att jag ett par gånger friat till människan, men hon vill ackurat inte ha mig, och inte kan jag tvinga henne. Jag skall göra dig bekant med henne. Det är inte svårt. Fria du, så blir du rangerad karl, och . . . och . . .»

»Och du får igen hvad jag är skyldig dig,» inföll Svenman och skrattade i all sin bedröfvelse.

Svenman friade till fru Blomstervall.

»Herrn lär vara en beskedlig karl, men en stor slarf,» sade fru Blomstervall, »men det kommer sig kanske af att det inte är något fruntimmer som tagit hand om herrn. Saken tål att tänka på. Vill herrn gå i trädgården här hos mig och hjälpa till, så får jag väl se hvad herrn duger till.»

Svenman gick icke mera till Surbrunn, utan uppehöll sig dagen i ända i fru Blomstervalls trädgård. Han tröttnade icke under flera veckor, ända till vinterns början. Vid vinterns slut stod bröllopet i all enkelhet hemma hos f. d. fru Blomstervall. Alt hade gått i största hemlighet för alle andre än den lilla kretsen vid de ofvan nämda gatorna.

[ 45 ]»Han är i botten en bra karl, och nu har jag lärt honom arbeta,» sade frun, »och därmed tänker jag fortsätta, för se, jag ämnar inte tillåta att han slösar bort den förmögenhet som salig Blomstervall, den arbetsmyran, lemnat efter sig. Det beror bara på hustrun, om mannen duger till något. Svenmans ungkarlsskulder skall jag betala, men sedan är det slut med rumlet. Inte har han lärt sig trädgårdsskötsel fullt upp på den här tiden, men det kommer nog. Karlen är inte dum, och jag tror inte, att han är otacksam heller. Bra ser han ut och i mycket är han en riktigt söt karl.»

»Ja, vet du, det sade hon,» tillade Svenman och slog mig på skuldran där vi suto i Phœnix’ soffa och under det de öfrige gästerne surrade omkring oss. »Nu skall du hälsa på oss, så skall du få se att min hustru också är en riktigt älskvärd kvinna, när hon vill visa sig från den sidan. Jag är nöjd med min nya ställning och ämnar utbilda mig till verklig trädgårdsmästare och icke blott vara man åt en trädgårdsmästerska. På ämbetsmannabanan tänker jag inte ta ett enda steg mera . . . Men nu skall jag göra dig bekant med Mallander. Det var han som satt till höger om mig vid bordet. Till venster hade jag gubben Flintman, min hustrus morbror, också rik karl och utan andra arfvingar än hustru min.»

Gästabudet fortsattes till långt in på natten. Vid uppbrottet föreslogo herrar hökare af den gamla Surbrunnsligan — Svenman hade hunnit låna pengar af dem alle under det han bodde hos Mallander — att de skulle följa värden hem och gifva en serenad för hans snälla fru, men det afböjde Svenman.

»Då tror hon kanske, att vi rumlat alt för mycket,» sade han och såg liksom litet rädd ut, hvilket gaf några af gästerne anledning att skämta något öfver [ 46 ]»toffelregementet», och Svenman var nog förståndig att själf skratta åt skämtet.

Under några år var jag ofta bjuden till herr och fru Svenman. Än skulle jag smaka på den första sparrisen, än på de förste jordgubbarne, än på de första släpärterna, än på de ena, än på de andra »primeurs» från den store trädgården hvilken ännu kallades Blomstervallska trädgården. Alt var af förträffligaste slag, och så tycktes äfven det husliga lifvet i makarnes hem vara, ehuru det nog kunde märkas, att frun höll, såsom det heter, tummen på sin mans öga. Men Svenman tycktes icke göra den ringaste invändning. Han var glad och nöjd, pratade, skrattade och sjöng samt skröt litet öfver sin »trädgårdskonst».

»Det är annat det än att gå i verken,» brukade han tillägga. »Där går det fortfarande lika långsamt. Bergkvist har ju inte ännu blifvit ordinarie, fast han knogat så flitigt.»

Och så räknade han upp den ene efter den andre af de forne kamraterne som vunnit ingen eller ringa befordran.

»Det gör mig ondt om gossarne,» sade han medlidsamt, men det märktes nog, att jämförelsen gjorde honom själf mycket godt.

»Och nu är det slut med gäldstugan också,» anmärkte jag en dag.

»Ja, är det inte tusan, att man dragit in bysis!» utropade Svenman. »Hvarmed skola extra ordinarierne nu roa sig.»

Svenmans farhågor voro i det fallet öfverflödiga, ty äfven efter gäldstuhäktets afskaffande hafva ämbetsverkens extra-ordinarie tjänstemän icke saknat tillfälle till förströelse.


——————