Gift/Kapitel 4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
< Gift
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 3
Gift
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

Kapitel 4
Kapitel 5  →


[ 56 ]

4.

Det hade länge varit tal om en fabrik, som skulle anläggas i närheten af staden. Det hette, att det var en filial af en stor engelsk affär med artificiella gödningsämnen. Men man ville också gerna ha stadsbornas kapital med; och då man i staden ej förstod sig mycket på sådana saker, kom det en förståsigpåare, som skulle prata med folk, förklara hvad man kunde vänta sig att förtjena, köpa den lämpliga tomten, som redan var utsedd, och af den anledningen var det bjudning hos Abrahams föräldrar.

Den främmande, hvars namn var Michal Mordtmann, hade liksom de flesta främlingar rekommendation till professor Løvdahl.

Men för öfrigt kände professorn honom litet från universitetet. Mordtmann hade börjat med att studera medicin. Men halft händelsevis kom han öfver till England, der han genom sin fars förbindelser gjorde bekantskap med en familj, som egde betydande kemiska fabriker.

Helt oförmodadt fick han anbud på en god plats der ute, han fick lust att försöka och stannade flera år i England.

[ 57 ]Sedan kom han under fund med, att denna förändring i hans lefnadsplaner nog ej hade varit så tillfällig, som han sjelf hade trott.

Hans far, Isac Mordtmann & Comp. i Bergen, dref en stor spekulationsaffär och hade en betydlig omsättning; men ingen visste, huru stor hans fasta förmögenhet var.

Det var en liflig, företagsam handelsman, som ingalunda var glad öfver, att hans ende son absolut ville bli doktor. Men Isac Mordtmann & Comp. hade lärt sig att se tiden an, att passa på det lägliga ögonblicket. Han lät sålunda i godo sonen få sin vilja fram, tills han fick denna Englandsresa till stånd; anbudet om platsen vid den engelska fabriken kom också genom honom; och nu hade han så till vida segrat, som sonen blifvit praktisk kemist, en driftig affärsman och icke en stackars distriktläkare långt bort utom all ära och redlighet uppe bland fjällen.

Meningen var nu, att Michal skulle anlägga och styra den nya fabriken. Men Isac Mordtmann & Comp. hade ej stort kapital att lägga i den; det engelska huset, som i prospektet framstäldes som moderfirman, höll sig försigtigt; derför gälde det att uppbringa så stort kapital som möjligt i sjelfva den stad, der den utmärkt gynsamma terrängen var funnen och halfvägs köpt.

Detta var alltså Michal Mordtmanns uppgift, och han visade sig genast den vuxen. Det stela, engelska sättet gaf honom någonting solidt och pålitligt, som gjorde, att många fingo lust att [ 58 ]sätta in sina pengar i detta företag, fast de ej förstodo ett grand deraf.

Professor Løvdahl var mycket försigtig med sina pengar. Han köpte gerna utländska aktier och statspapper i Köpenhamn och Hamburg; men han nedlade så litet som möjligt af sin hustrus pengar i företag, som utgått från stadens innevånare. Det var alltför många ömsesidiga förpligtelser mellan köpmännen med lån och hjelp och underskrifter och borgen, till att professorn skulle önska komma sig in i handelsverlden.

Derför afstod han gerna från den framstående ställning bland grossörerna, som han otvifvelaktigt hade fått, om hans hustrus stora förmögenhet varit anbragt i sjelfva staden. Han drog sina räntor och klipte sina kuponger i tysthet; man visste ungefär, hvad han ärft efter gamle Abraham Knorr, och att han lyft sina pengar i Bergen; men många grubblade på hvar han kunde ha gjort af dem.

Derför hade också Michal Mordtmann mycket besvär med professorn. Förslaget hade ju en bismak af vetenskaplighet — närmast sammanhängde det med kemi och medicin; det var i alla händelser ingen i hela staden, som förstod dessa analyser och allt detta fosforsura prat utom professor Løvdahl. Och så länge han höll sig tillbaka, ville det ej riktigt gå.

Emellertid var Mordtmann en ständig gäst i huset, och då han hade varit i staden en fjorton dagars tid, gjorde professorn en stor bjudning för honom.

Fru Løvdahl hade svårt missräknat sig på Mordtmann. Han var tre fyra år yngre än hon; [ 59 ]men hon mindes honom mycket väl hemma i Bergen som en liflig ung man, entusiastisk målsträfvare, talare för qvinnan, för folket och det folkliga.

Nu kom han tillbaka som en stel engelsman och gick hela dagen och talade med tråkiga menniskor om soda och benmjöl. Hon hade knappast växlat tio ord med honom; och fru Wenche tyckte, att han i proportion till sin ålder var alldeles ovanligt tråkig.

Först i dag hade hon blifvit uppmärksam på att han ändå såg bra ut med sin engelska snitt bland alla dessa hvardagsmenniskor, dem hon kunde utantill.

Middagen hade varit stel; det var endast herrar och till en del sådana herrar, som eljest ej umgingos i huset, men hvilkas bekantskap kunde vara af betydelse för den unge Mordtmann.

Professorn hade varit liflig och älskvärd, som han alltid var, utbragt hedersgästens skål, önskat honom all möjlig framgång med sitt företag och lyckönskat staden till ett så stort och otvifvelaktigt inbringande industrielt företag.

Men det låg ändå i luften, att professorn ännu ej hade tagit en enda aktie i detta otvifvelaktiga företag, som han satt och prisade och drack för.

Michal Mordtmann kände det också. I sitt svarstal hade han försökt att vara humoristisk öfver vestländingens långsamhet och öfverdrifna försigtighet, men tillika slutat med, att när de först grepo sig an, så gick det också med ånga. Det ville han hoppas i detta fall o. s. v.

[ 60 ]Det var ett tal, som skulle ha varit utmärkt i Bergen; fru Wenche skrattade också ett par gånger, men hon var nästan ensam om det; dessa f. d. skeppare eller gamla sillsaltare, delvis haugianer, egnade sig alldeles icke för detta slags humor och sågo på hvarandra.

Michal Mordtmann kom från bordet i en retlig stämning; han kände, att han hade förlorat terräng.

När han gick omkring till dessa menniskor och talade med dem på tu man hand i ett mörkt kontor så stort som ett klädskåp, blef han sjelf allvarsam och talade allvarsamt. Men nu, då han satt vid det festliga bordet och drack vin, hade det lätta bergenska blodet kommit i svallning; han improviserade sitt roliga tal; men efteråt förstod han, att han hellre borde ha talat torrt och fosforsurt, som han ursprungligen hade tänkt.

Det hus, hvari professor Løvdahl bodde, var mycket stort och gammaldags med trädgård på baksidan, fast det låg midt i staden. Han hade köpt det af kommunen, som fordom hade begagnat huset som festivitetslokal, eller när det for en kung eller en prins genom landet.

Det var stora och höga rum, hvari det passade bra, det något gammaldags möblemang, som fru Wenche fört med sig.

I afton användes hela våningen — det var omkring femtio herrar — ända in till professorns konsultationsrum. Här började tobaken, och den fylde efterhand de andra rummen, men stannade vid portièren tiil fruns rum, der hon sjelf satt och serverade kaffe.

[ 61 ]Der voro flera spelbord, och vid toddyn, som serverades strax efter kaffet, samlades grupper, som diskuterade frakter och saltpriser eller slogo sina hufvud tillsammans om den nya fabriken.

Michal Mordtmann gick omkring och förargade sig; öfverallt tyckte han sig märka, att han hade gjort en dumhet; och då han först hade fått detta i sitt hufvud, blef det naturligtvis värre än det var.

Men det var i sjelfva verket mycket förargligt för honom. För ett par dagar sedan hade han skrifvit till sin far, att han hade det bästa hopp. Skulle han nu få den förödmjukelsen att nödgas tillstå, att han hade förlöpt sig vid en middag och skrämt folk ifrån sig?

Under sin vistelse i England hade han småningom blifvit köpman med lif och själ. Han skrattade, när han erinrade sig, att han en gång hade varit entusiastisk målsträfvare, och att hans ideal hade varit att lefva i, för och med folket!

Den engelska komforten med den eviga badningen och tvättningen och det bländande hvita linnet hade förändrat hans smak och skilt honom från folket. Och hvad som funnits af lif och hänförelse i hans blod, det hade, liksom hos fadern, vändt sig till en liflig spekulationslust, ett behof af stor verksamhet, ett begär att komma sig upp och få mycket att ställa med.

Och å andra sidan hade den omständigheten, att han redan nu kände ett så djupt förakt för det, han ända till sitt tjugufemte år hade svärmat så starkt för — det hade ingifvit honom misstro till starka passioner i allmänhet, hade också gjort [ 62 ]honom kall och försigtig bland fruntimmer, hvilket varit honom till mycken nytta.

Till sin far stod han nu i ett särdeles intimt förhållande; de hade tillsammans uppgjort denna plan till fabriken; sonen föreståndare, fadern disponent och dessutom kommissionär för det engelska huset; det var en hel mängd möjligheter för god framgång, och i händelse af otur, så var det ju nästan uteslutande främmande penningar, som ströko med.

Men om nu dessa främmande pengar ej ville komma!

Michal Mordtmann slängde bort sin cigarr, drack ett glas grog och gick in i fruns rum.

Kaffet var serveradt, och pigan bar just ut det i köket. Omkring fru Wenche hade samlat sig några herrar, som ej rökte eller som händelsevis blifvit sittande i samtal med henne. Det var för det mesta embetsmän och sådana umgängesvänner, som i dag kände sig litet öfverflödiga i det brokiga sällskapet.

»Tack för talet, herr Mordtmann!» ropade fru Wenche vänligt; han bugade sig stelt och såg misstänksamt på henne.

Borta i en vrå i den rymliga salongen sökte han ut en plats åt sig bakom en etagère, der han gaf sig till att bläddra i album, medan samtalet omkring frun kom i gång igen.

»Ja, jag kan inte ge efter i den punkten, herr rektor,» sade fru Wenche; »ni säger, att jag måste lugna mig och hoppas —»

»Nej, ursäkta, min fru, så föllo ej orden. Jag sade, att när barnets undervisning och andliga [ 63 ]utveckling öfverlemnas till män, som förena sakkunskap och erfarenhet med en redlig vilja, så böra föräldrarne hoppas och tro, att barnet med Guds hjelp är i goda händer.»

»Ja, men hvem ansvarar mig för denna redliga vilja och allt det andra?»

»Det gör staten, landets undervisningsväsen, en omtänksam regering. Tro mig, min fru, vårt undervisningsväsen kan mäta sig med hvilket som helst europeiskt lands och står i religiöst och sedligt hänseende otvifvelaktigt öfver de flesta.»

»Ja, men när jag nu med egna ögon ser, att det går galet, rent uppåt väggarne — hvad skall jag då göra?»

De skrattade allesamman godmodigt åt den ifriga frun, och hon skrattade med, fast det var hennes fulla allvar.

»Ni är — hm — ni är ett mycket strängt fruntimmer,» sade rektorn småleende, i det han fylde sin rymliga näsa med snus, »vi äro just här flera skolmän till städes, som ju måste känna oss mycket brottsliga.»

»Åh, ursäkta mina herrar, det tänkte jag inte på; det veta ni ju alla så väl — inte sant?» — hon såg med sitt frimodiga leende från den ene till den andre; »det är mitt olycksaliga Bergenserblod, som Carsten säger. Så snart jag får en idé, måste jag tala — tala rent ut; och nu har jag länge burit på en aning om, att det är alldeles på tok med vårt skolväsen.»

Förutom rektorn voro i rummet af skolmän lektor Abel, som satte mycket värde på, att folk sade, att han gjorde fru Wenche sin kur, samt [ 64 ]folkskolans föreståndare kandidat Klausen; först senare kom adjunkten Aalbom in.

»Vill ni inte vara god och säga oss, hvad det är, som är så på tok?»

»Allt! Allt, från början till slut.»

»Menar fru Løvdahl också vid folkskolorna?» frågade kandidat Klausen.

»Dem känner jag inte till; men jag är säker på, att när skolan för de förmögnares barn är så dålig, så är den naturligtvis ännu långt sämre för de fattiges barn.»

Det var hårdsmälta ord, fru Wenche sådde ut i afton, till och med mera hårdsmälta än hon brukade; och herrarne sågo litet på hvarandra. Men rektorns godmodiga och litet skälmaktiga leende segrade och blef den allmänna stämningen; när allt kom omkring, så var det ju bara ett fruntimmer.

»Jag tror nog, att jag vet åtminstone en sak, som irriterar er, min fru,» började den gamle rektorn fint.

»Och det skulle vara?»

»Att ni inte med edra vackra, energiska små händer kan få ta ett tag med i saken, att ni inte kan få företa en liten rensning bland lärarne och hålla tummen på ögat på sjelfve rektorn.»

»Ja, ja!» utropade fru Wenche, »just det är det! Jag ser nog, att ni skratta allesamman, men det är mitt allvar; det är just detta, att jag intet, intet kan göra för min son, när jag ändå ser, ser tydligt, att han blir förstörd och att hans krafter förspillas.»

[ 65 ]»Nånå, min lilla fru, så galet ska’ vi väl hoppas att det inte är. Men har ni rättighet att säga, att ni alldeles ingenting kan göra för er son, om ni finner, att skolan på något sätt misstar sig? Hvarje vädjande till —»

»Ack, min bäste herr rektor, hur kan ni vilja motsäga mig i detta? Ni vet mycket väl sjelf, att ett barn i en offentlig skola omslutes af tredubbla murar, och ve den far, eller ännu värre, den mor, som vill sticka sin hand i detta getingbo.»

»Då kan jag bara tala om för er, fru Løvdahl,» inföll kandidat Klausen, »att det knappast går någon dag, utan att jag har fyra, fem käringar hos mig, som ska’ orera om det eller det, som har vederfarits deras söta ungar.»

»Ursäkta, herr kandidat! Dessa käringar, som ni behagar uttrycka er, ha med smärta födt sina barn, hvilket jag aldrig hört om någon skolmagister, och redan af det skälet ha de rättighet att efter bästa förmåga vaka öfver sina »ungar», som för dem äro lika »söta» som våra för oss, när dessa främmande barn genom tvång öfverlemnas i vildt främmande menniskors händer.»

»Jo, det skulle minsann bli en skön procession af mödrar, om man ville höra på allt deras pladder! Det kunde ta lifvet af tio skolmagistrar.»

»Det är mig komplett likgiltigt,» svarade fru Wenche torrt. »Mödrarne ha rättighet och skyldighet att ta vara på sina barn så långt de kunna — och Gud gifve de ville göra det! om så skolmagistrarne ska’ dö som flugor — ursäkta, herr kandidat!»

[ 66 ]»Men — men — men — min kära lilla fru Wenche!» utropade rektorn och sträckte bönfallande sin hand mot henne, »det är då väl aldrig er mening, att mödrar och fäder skulle stråka upp hvar enda gång som» — —

»Nej, visst inte, herr rektor,» afbröt frun leende och fattade vänskapligt hans hand, »jag menar bara, att jag ville önska, det vore ett sådant intresse för barnen bland oss föräldrar, så skulle nog detta intresse om det blef starkt och lefvande, skaffa sig ett uttryck i en eller annan form, hvarigenom vi, som ändå på allt sätt bekosta det hela, kunde få något inflytande, någon kontroll öfver det, som föregår bakom skolans tysta murar.»

Prokurator Kahrs hade suttit fredligt och smält sin Benjaminsportion af middagen, medan det roade honom att höra denna lifliga diskussion mellan så alldeles ojuridiska personer.

Han tyckte nu, då det efterhand hade samlat sig många i fruns rum, att det kunde vara på tiden att det fördes in litet metod och logik i samtalet.

»Det var ett yttrande i fruns sista replik, som föranleder mig att göra en fråga»; så började han med humoristiskt allvar i sitt rödblanka ansigte — det var ju bara ett fruntimmer; »menade ni inte, högtärade fru, att föräldrarnes intresse för barnen borde få ett uttryck i ett faktiskt utöfvadt inflytande på skolans arbete?»

»Jo, just så!»

»En representation, eller någonting dylikt, af föräldrarnes intresse.»

»Ja, något sådant ville jag ha.»

[ 67 ]»Men — men — ursäkta min fru,» sade nu Kahrs och låtsade som om han vore helt förlägen, »men — men det ha vi ju.»

»Såå? Det vet jag ingenting om,» svarade fru Wenche och rodnade; det hände en och annan gång i samtal sådana som dessa, att hon rände hufvudet mot någonting, som hon ej hade någon aning om.

»Det förvånar mig, min fru, då ni eljest tycks vara så inne i de här sakerna, eller åtminstone hysa ett så varmt intresse för dessa frågor. Vi ha ju nämligen just ett uttryck för detta, att i statens skolor böra också föräldrarne vara representerade, det ha vi ju, som bekant, i eforatet, skolans eforat.»

»Eforat?» frågade fru Wenche osäkert.

Men innan Kahrs eller någon annan kunde fullfölja segern, frågade en torr, klar stämma:

»Ursäkta, men har någon af herrarne någonsin sett en lefvande efor?»

Allas ögon vände sig mot Michal Mordtmann, som stod korrekt och älskvärd borta vid etagèren; men då hans och fru Wenches ögon möttes, brast hon ut i sitt muntra skratt.

»Tack, herr Mordtmann, tusen tack för hjelpen! Ja, nu frågar jag också: hvad är en efor för slag? Hvilka ä’ eforer här vid skolan?»

»Men, min fru,» utropade rektorn helt förbluffad, »vet ni verkligen inte, att professor Løvdahl är en af skolans eforer?»

»Carsten! Min man! Nej, det är kostligt! Ack, herr Abel, vill ni inte ropa på min man, jag måste se honom som efor.»

[ 68 ]Lektor Abel flög som en pil ut genom portièren och kom igen med professorn, som hade kort i handen.

»Hvad är det för upptåg, Wenche?» frågade han upprymd.

»Gudomliga upptåg! De säga, att du är efor, Carsten?»

»Ja, visst är jag efor —»

»Att du är ett uttryck för föräldrarnes intresse för barnen i skolan —»

»Ja, har du inte sett mig vid examensafslutningar sitta främst på högryggad stol bredvid borgmästaren?» sade professorn oförsigtigt; »men nu måste du låta mig gå, jag har handen full med trumf.»

De andra herrarne tänkte som så, att om professorn hade varit inne i samtalet, skulle han ha svarat annorlunda. Men fru Wenche hade plötsligt blifvit allvarsam.

»Ja, se nu huru vi ha det! Hade jag inte i rätta ögonblicket fått detta stora ord dränkt i det åtlöje, det förtjenar, skulle jag kanske som så många andra ha inbillat mig, att äfven på denna punkt allt är så visligt och väl inrättadt uppifrån, att vi småfolk och fruntimmer inte ha annat att göra än hålla munnen och låta allt gå sin jämna gång. Men nu skall då ingen längre — tack för hjelpen ännu en gång, herr Mordtmann! — nu skall heller ingen dupera mig med dessa stora ord. När Carsten är efor, så vet jag, att eforatet inte är annat än ett led i den kedja af administrativ humbug, hvarunder vi qväfvas och förfäas allesamman.»

[ 69 ]»Sakta, sakta, min bästa fru!» började rektorn åter. »Det måste väl ändå vara en administration! Vi kunna inte allesamman styra.»

»Det begär jag inte heller; men i hvarje sak böra de råda, som bära det faktiska ansvaret, och i saken: barnens behandling, ha de ansvaret, som ha tillåtit sig att ge barnen lifvet. Men i stället för en mot ansvaret verkligen svarande delaktighet i skolans arbete ha vi denna humbug till eforat, som består i att sitta på en högryggad stol bredvid borgmästaren. Och det passar — ja, huru bra passar det inte in med hela ställningen hos oss! Ansvaret skjutsas så länge af och an mellan stora ord och klingande titlar, tills det inte är möjligt att hitta reda på det med ljus och lykta. Men sjelfva ansvarslösheten bygger sig en trygg pyramid, hvilken löper ut i en spets, som är till den grad ansvarslös, att den är helig!»

»Kallt vatten i blodet, bästa fru!» ropade prokurator Kahrs; de smålogo ännu — det var ju bara ett fruntimmer. Men sådana ord borde ändå ej uttalas i en så högtuppsatt mans hus.

Fru Wenche tänkte ej alls på det; hon var van vid att tala fritt i sin salong; och hennes man hade aldrig gått längre än till att förmildra och släta öfver, så godt han kunde.

Michal Mordtmann hade en stund hört på fruns tal, och småningom greps han af en obetvinglig lust att vara med. Retlig och modfäld som han var, derför att köpmannen i honom hade lidit nederlag, kände han ett behof af att släppa lös »mål»-mannen, den gamle frihetsmannen, och [ 70 ]för en stund kasta bort den engelska stelheten; sjelfva affären var visst ändå förspild.

Han trädde litet närmare och började på sitt vackra, finpolerade språk och med ett lugn, som var i hög grad retsamt för de andra, isynnerhet för adjunkten Aalbom:

»Äfven mig har det ständigt förefallit som någonting oriktigt, ja i grund och botten upprörande, detta att just skolan och allt, hvad dertill hör, skall vara som en tillbommad arena, der endast den mest utsökta lärdom och sakkunskap får lof att tumla sig, medan man ej har unnat fäderna och mödrarna, hvilka ändå lemnat de dyraste insatserna i detta spel, man ej har unnat dem annat än en anspråkslös åskådareplats utanför, hvarifrån det är dem tillåtet att se på det filologiska dam, som uppvirflas under kampen.»

»Bravo, bravo!» ropade fru Wenche hänryckt och räckte honom begge sina händer; »hvem skulle ha väntat det af er, herr Mordtmann? Jag trodde, uppriktigt sagdt — nå ja, det kan göra det samma hvad jag trodde; vi två måste sluta oss tillsammans, ni ser, att fiender stå tätt omkring oss.»

Det hade verkligen kommit in en hel mängd herrar, så att det icke allenast var en grupp omkring fru Wenche, utan det blef småningom nästan fullt i rummet; och flera af de mindre köpmännen, personer, som ej voro vana vid att vara på stora bjudningar, smögo sig in och togo plats utmed väggarne. Det ifriga samtalet intresserade dem långt mera än kortspel, hvilket för många af dem var en riktig styggelse att se på.

[ 71 ]»Men då ni nu inte är nöjd med det sätt, hvarpå förhållandena för närvarande äro ordnade» — prokurator Kahrs vände sig uteslutande till frun, utan att låtsas se Mordtmann, men likväl i en formellare ton än förut; det blef ju helt annorlunda nu, när en man, en akademiskt bildad man ville vara med om sådana extrema åskådningar; »då ni är så missnöjd, min fru, t. ex. med det stackars eforatet, vill ni då inte förklara oss det praktiska sätt, hvarpå ni hade tänkt er göra föräldrarne delaktiga i skolarbetet?»

»Jo, hjertans gerna,» svarade fru Wenche frimodigt; »först ville jag, att alla fäder och mödrar, hvilkas barn gingo i samma skola, skulle hålla en stor sammankomst för att välja — —»

»Ursäkta, min fru, att jag afbryter er,» sade Mordtmann orolig, »men då ni sjelf var så god och föreslog ett förbund mellan oss, måste jag som er bundsförvandt på det bestämdaste afråda er från att ge praktiska regler för genomförandet af vår reform.»

»Och hvarför får inte frun det, om det tillåtes mig att fråga?» — prokurator Kahrs vände sig för första gången direkt till Mordtmann.

»Derför att den, som önskar en genomgripande reform, skall akta sig för att börja med de praktiska förslagen. Ty bland den stora mängd, som alltid skall motsätta sig en reform, hvilken som helst, skall det nog finnas en eller annan, som kan ta det praktiska förslaget och vränga om det till åtlöje och karrikatur, och så inbillar man sig ha bevisat hela reformens obehöflighet.»

[ 72 ]»Ni säger: inbillar sig ha bevisat,» utropade prokuratorn öfverlägset, »men jag tillåter mig också anse, att en reforms obehöflighet är fullkomligt tillräckligt bevisad, när dess praktiska outförbarhet är in confesso.»

»Ja, naturligtvis! Teorien kan vara mycket vacker — hva’? men håll er till praxis, till praxis, unge vän!» Det var Blindtarmen, som ändtligen kreverade; han var som alltid ursinnigt uppbragt, när han hörde någonting som smakade af opposition.

Michal Mordtmann betraktade adjunktens upphetsade ansigte med sitt engelska lugn och vände sig derefter åter till prokuratorn:

»Vid reformer af den art, som det här är tal om, är det praktiska genomförandet det sekundära och jämförelsevis oväsentliga; och den, som börjar med det, han börjar bakifrån och förspiller sitt arbete. Men om ni deremot förmår att göra den i reformen liggande tanken till er tids allmänna öfvertygelse — om det in casu kan lyckas att väcka hos föräldrarne detta starka intresse för skolan — ja, då skall detta intresse finna sitt uttryck i praktiken — lätt, naturligt och utan ansträngning. Men så länge detta intresse ej är väckt, tjenar det till ingenting att tvista om de praktiska svårigheterna; och så snart det är väckt, är det inga praktiska svårigheter att tvista om.»

»Åh — hvad jag känner väl igen ungdomen — hva’? — vår tids ungdom,» skrek Blindtarmen; »bara rifva ned allt möjligt bestående, men ingenting bygga upp — hva’? nej, det betacka de sig för, ty det kan de inte! det ska’ vi andra eller [ 73 ]framtiden göra! men rifva ned — ja, det är en lätt sak — hva’?»

»Ja,» svarade Michal Mordtmann, satt blindt rifva ned på någonting — t. ex. ungdomen, det är säkerligen en mycket lätt sak. Men att rifva ned, så att något faller, det är, åtminstone så vidt jag förstår, lika svårt som att bygga upp. Att rifva ned allt det, som står emot fru Løvdahls skolreform — å ena sidan slapphet och likgiltighet, å andra sidan högfärd och rätthafveri — det blir helt säkert ett mycket besvärligt och svårt arbete, och jag antar, att både ni och jag ha lagt våra ben till hvila, innan det blir färdigt. Men det är ändå min tro och mitt hopp, att detta nedrifningsarbete skall bli utfördt!»

»Ja, nedrifvas skall det!» utropade fru Wenche varm, »det måste komma en tid, då alla inse det samvetslösa i att offra slägte efter slägte till gamla fördomar och utlefvade doktriner.»

»Hm,» svarade prokurator Kahrs, »vi ha nu hört många vackra och bevingade ord, och det är väl gagnlöst att framställa en enkel praktisk fråga, så mycket mera som det praktiska just inte tyckes ligga för — —»

»Åh, inte så spetsig, herr prokurator! Kom ni med edra praktiska frågor; när jag har herr Mordtmann med mig, är jag inte rädd för någonting.»

»Alltså, kort och godt: hvarför skickar ni edra barn i skola? Hvad vill ni, att edra barn ska’ lära sig?»

»Det skall jag med nöje svara er på; och jag skall svara så förståndigt, att min kompanjon kan [ 74 ]vara alldeles lugn, ty detta har jag sjelf så ofta tänkt på. När vi, fäder och mödrar, som sjelfva ha känt, huru mycket det behöfs, huru mycket man borde veta för att blott någorlunda förstå sin tid, sin ställning i lifvet och framför allt sin uppgift som barnauppfostrare — när vi sätta våra barn i skola, så är det naturligtvis i den afsigten, att de i tid skola börja förvärfva sig de kunskaper, som vi nu af egen dyrköpt erfarenhet veta, att lifvet kräfver.»

»Och ni tycker inte, att skolan arbetar i den riktningen?»

»Nej, det tycker jag visst inte — långt, långt derifrån! Se t. ex. på min Abraham — men hvar är då gossen i qväll?»

Professorn, som kom in i det samma, förklarade, att han hade skickat Abraham i säng; »han bad, att du skulle komma in och säga god natt till honom.»

»Ja, Jag kommer strax; stackars gosse, jag har ju alldeles glömt honom! Men hvad var det nu jag ville säga — — jo, se på Abraham; han har nu gått i nio samfälda år i denna välsignade högre elementarskola; i början gick det bra, men under de senare åren har han, så vidt jag förstår, blifvit allt dummare och dummare, allt mer och mer intresselös. Så snart han öppnar munnen, röjer han den största okunnighet om de mest hvardagliga saker. Och det värsta af allt är, att han nästan tycks förakta att veta någonting förnuftigt om verlden så som den är —»

»Ja, min fru,» inföll Mordtmann, »er son lefver i vetenskapernas verld, han vandrar mot [ 75 ]andens höga parnass! Jag känner till det der, jag har sjelf gjort omvägen kring Parnassus.»

»Hvad menar ni med det — hva’?» frågade adjunkten Aalbom.

»Åh, det kan visst jag förklara er, jag vädrar krutet,» sade prokurator Kahrs, »herr Mordtmann hör säkert till de moderna motståndarne till den klassiska bildningen; jag slår vad om, att han hatar latinet?»

»Ja, det är säkert att jag gör.»

Flera af dem ville börja på en gång, men professor Løvdahl fick ordet:

»Ni vill då väl inte förneka den utomordentliga grad, hvari läsningen af detta herrliga språk utvecklar den unges förmåga af stringent och logiskt tänkande?»

»Det är bara en sak, herr professor, som jag har märkt att latinet åstadkommer hos alla utan undantag, och det är, att det gör oss alla öfvermåttan vigtiga.»

»Några af oss kanske,» anmärkte prokuratorn med en liten elak blick.

Men fru Wenche log förnöjd: »Ja, ni har rätt. Alltifrån det jag var liten, retade det mig, när mina långa kusiner kommo med latinska ramsor, som jag var öfvertygad om att det inte var någon mening i. Och till och med nu blir jag förargad, när äldre herrar småle så skälmaktigt åt hvarandra och komma med en bit latin.»

»Ja, men det är då ett oskyldigt nöje, min bästa fru!» utropade nu den gamle rektorn; han hade en stund dragit sig ur samtalet, som blef honom för varmt; »vi måtte väl få lof att glädja [ 76 ]oss öfver vår gemensamma egendom, det är som ett slags frimureri mellan oss.»

»Alldeles,» svarade Mordtmann, som tycktes ha föresatt sig att säga emot till det yttersta, »det är karakteristiskt för den gamla tidens bildning, att det var någonting ytterst pikant med lärdomen, detta, att den var inskränkt inom en trång krets; att njutningen, lyckan att ha lärt icke bestod i att veta, utan i att veta någonting, som de andra icke visste. Men nu för tiden är det lyckligtvis icke många, som skicka sina barn i skolan, för att de skola bli lärda på det sättet.»

Under pausen ofvanpå detta tal reste fru Wenche sig för att gå och säga godnatt till sin son; man skulle dessutom supera; det hade blifvit sent.

De lärda herrarne voro ej litet upphetsade, medan deremot några gamla köpmän nickade förstulet till hvarandra.

»Ja, när ni nu går, min fru,» sade prokuratorn, som slutligen hade blifvit ifrig, »slocknar väl detta intressanta samtal. Skada att ni inte lät förmå er att tala om det praktiska: hvad som skall läras; kunde ni inte säga mig ämnena?»

»Nåja,» sade fru Wenche fort, »det skulle läsas naturhistoria, medicin, rättslära, astronomi —»

»Jag tyckte du nämde medicin, Wenche?»

»Ja, naturligtvis — kännedom om ens egen kropp, sjukdomar och läkemedel.»

»Nej men, Wenche, hur kan du inbilla dig —!»

»Men säger du då inte sjelf, Carsten, hundra gånger om året: ja, hade bara den der menniskan i sin ungdom skött om sina ögon, så ginge han [ 77 ]inte här som en eländig halfblind stackare. Men huru skulle de kunna sköta om sina ögon, när de inte få lära sig annat om dem än att om ditt högra öga är dig till förargelse, så rif det ut! eller för öfrigt sköta om sin kropp, om hvilken de lära sig, att den är ett uselt och ovärdigt omhölje för den odödliga själen!»

»Men rättslära — hva’? Jurisprudens? Ska’ småttingarne också lära sig juridik i skolan?» ropade Blindtarmen; hans ilska steg, allteftersom samtalet gick, utan att han kunde hitta på någon ting att kasta sig öfver.

»Ja, visst ska’ de veta besked om sitt lands lagstiftning, huru och af hvem rättvisa och ordning handhafvas. Men fråga t. ex. min Abraham, som för öfrigt är en begåfvad gosse, fråga honom hvad en häradshöfding är för något — han vet inte ett grand!»

»Men fråga honom om curules, ædiles, tribuni plebis och dylikt, så kan han det på sina fem fingrar,» sade Mordtmann.

»Ja, se sådant gammalt skräp, det har han hufvudet fullt af, stackars gosse, men om sitt eget fädernesland, dess statsförfattning, dess frihetsstrider —»

»Politik! Politik! Ska’ pojkarne också lära sig politik?» ljöd det från många röster, och en ny feberaktig ifver grep dem alla.

»Naturligtvis! Ja, visst ska’ de lära sig politik,» sade Michal Mordtmann oförskräckt.

Det blef en stor uppståndelse och allmän indignation; sjelfva fru Wenche såg litet betänksam [ 78 ]ut, men öfver alla skrek Blindtarmen högst upp i diskanten:

»Åh, Gud förbarme sig — hva’? Ska vi nu också få se barnungar debattera politik, som om de vore fullvuxna?»

»Tycker herr adjunkten så mycket bättre om den icke ovanliga synen att fullvuxna debattera politik, som om de vore barnungar?»

Fru Wenche skickade den unge mannen ett leende och skyndade sig till sin son. Men den stridslystna stämningen splittrade sällskapet in öfver de andra rummen, der de skrämde lifvet ur de fredliga kortspelarne genom att disputera gruppvis midt på golfvet, medan borta i vrårna två och två höllo hvarandra fast i knapphålen som två bältespännare och käbblade som tuppar med näsorna mot hvarandra, eldröda och med håret i tottar.

Visserligen var det kanske ingen, som helt och hållet gick in på fru Wenches och den främmandes vilda idéer; men många tyckte dock, att det kunde ligga någon sanning i dem. Och alla de latinlärda kämpade som ursinniga, ovana vid och förbittrade öfver, att en af deras egna hade framdragit detta affall midt framför dessa sillskeppare och hökare.

Vid hela soupern gick det hett till; och till och med då sällskapet hade lemnat huset, hörde man utåt gatorna i den stilla natten: »Reform — latin — efor — politik — hva’?»

Då Michal Mordtmann sade godnatt till värdinnan, räckte hon honom åter begge sina händer, i det hon varmt och muntert tackade honom för hans goda hjelp.

[ 79 ]Han svarade några artiga ord, men såg henne på samma gång rakt in i ögonen. Och hon, som ej på länge hade fått en sådan blick, släpte honom och vände sig mot de andra.

Men då alla gästerna voro borta, och hennes man hade satt sig till rätta för att läsa tidningarne, sade fru Wenche:

»Åh, hvad han öfverraskade mig, unge Mordtmann! Och jag, som inte har anat hvad som fans hos honom. Honom måste vi verkligen bjuda ofta; det var då ändtligen en menniska, som jag kan tala med.»

»Åh, vet du hvad, jag tycker sannerligen, att du kan tala både med den ene och den andre,» svarade hennes man buttert; han hade slutligen kommit under fund med, hvilket okorrekt tal som förts i hans hus.

»Nå nå, herr efor!» sade fru Wenche, i det hon började ta nålarne ur sitt tjocka hår, men då hon nämde efor, brast hon åter i skratt och gick leende in i sängkammaren.

Professor Løvdahl sprang upp, men då hon redan var utom dörren, mumlade han bara litet och satte sig ned igen.