Gift/Kapitel 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 2
Gift
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 36 ]

3.

Vid halfårsexamen fick Abraham flytta upp ett par nummer, men allt Marius’ latin kunde ej hindra, att den lille professorn rakade ända ned förbi Morten baksträfvare och blef ultimus på kuppen.

Läraren i matematik sade till och med, att om han ej nästa termin gjorde alldeles utomordentliga framsteg, skulle han få sitta qvar och ej komma upp i fjerde latinklassen.

Abraham var långt ifrån flitig, men det hjelpte, att han hade satt sig i sinnet att dra Marius med; och som han hade lätt för att fatta, var det nog för honom att han genomgick lexorna en gång. Marius deremot måste läsa, ända ifrån det han slapp ur skolan och tills han gick till Abraham, mången gång efteråt också.

Deras klassiska utbildning hade nu kommit derhän, att de hade latin nio och grekiska fem timmar i veckan. De hade öfvergifvit Fædrus och Cæsar för att förfriska sin själ med Ciceros tal om ålderdomen. Och sedan deras unga tungor böjts till andra klassen af verberna på mi efter [ 37 ]Curtius, vandrade de med Xenofon fem små parasanger i veckan in i det gudomliga Hellas.

Den bredde ut sig, kardborrskogen i de unga hufvudena. Småningom utplånades skilnaden mellan det, som var roligt att läsa, och det, som var en plåga. Alltsamman blef i det närmaste lika likgiltigt för dem, endast rangeradt efter den vigt, skolan lade vid de särskilda läroämnena.

Allt hvad som i undervisningen här och der kunde finnas, som refererade sig direkt till lifvet och till verlden, så som den är, det sjönk betydligt. Och upp på högsätet kommo långa processioner af döda ord om döda ting; regler och ramsor, som pluggades in i de mjuka hjernorna, för att till eviga tider upptaga platsen; främmande ljud från ett främmande lif, uråldrigt dam, som samvetsgrant sållades ut öfverallt, der den saftrika ungdomen visade en fuktig fläck, som kunde fästa dammet.

Det är en hård tid, Abrahams och Marius’ ålder, från fjorton till femton år. Ögonen öppna; en fråglust omättlig som en gossaptit, värre klådig än messlingsutslag; en vaknande förmåga och vilja att förstå allt; ett brinnande begär att eröfra verlden och det, som är bakom verlden och bakom detta — och så dam! uråldrigt, extrafint dam sålladt i hvarje fuktig por, öfver hvarje spirande fråga, öfver hvarenda brodd, som ej är en kardborrbrodd.

Men det går öfver; redan vid sexton, sjutton år har dammet torkat väl in, nyfikenheten är död; den unge har lärt, att det gäller att frågas, icke [ 38 ]att fråga; och han börjar dessutom att förstå detta med kardborrskogen; han anar dunkelt, att den är till för hans skull, att han har den lyckan att vara en af samhällets privilegierade sniglar. —

Lille Marius i regnkappa en slaskig vintermorgon, sydlig vind och snöglopp, kallt och vått — det var ej vidare trefligt att streta sig om hörnet mot en susande storm, bli våt om fötterna och fuktig ända upp till knäna.

Likväl tänkte han mest på att bevara sitt dyrbara lass af böcker mot regnet; han hade dem under sin oljerock, så att han liknade de kor, som bära magen på den ena sidan.

I klassen var det mörkt och morgonkallt. Morten baksträfvare låg och proppade ved i kakelugnen; de andra stodo omkring och värmde sig; våta och kalla voro de alla.

Men det var en lördagsmorgon; och huru ruskig den än är, så har den likväl en festivitas, som hvarken regn eller köld alldeles kunna döda.

Marius torkade först sina böcker, sedan sig sjelf, så godt det lät sig göra med den blåa råttnäsduken.

Abraham Løvdahl härmade rektorn, i det han föreläste utvalda paragrafer af skolans »förhållningsregler», som hängde på väggen uppklistrade på papp med ljusgrön kant omkring.

»Paragraf fyra,» läste Abraham och låtsade, som om han stoppade sin näsa full med snus, »lärjungarne må alltid infinna sig i skolan rena och ordentliga. Ytterplagg, mössa o. s. v. må de anbringa på dertill bestämda inrättningar, med [ 39 ]iakttagande af ordning och försigtighet, samt åter medtaga sådant — sådant — hvad menas med sådant?» ropade Abraham.

»Inrättningar,» föreslog Morten.

En annan påstod, att det syftade på ordning och försigtighet, och derom uppstod en grammatikalisk dispyt.

Lille Marius var icke med, ty han satt och mumlade konjugationer med näsan djupt nere i Curtius; det var nästan mörkt på hans ultimusplats i vrån.

Schemat för lördagen lydde sålunda:

8 till 9 grekiska.
9 till 10 historia.
10 till 11 norsk skriföfning.
11 till 12 aritmetik.
12 till 1 latin.
1 till 2 latin.

De sutto till tu om lördagarne, eljest sluppo de klockan ett.

Slutligen kom den gamle lektor Bessesen pulsande med galoscher, regnrock, paraply, handskar och pulsmuddar. Hans inträdande i klassen gjorde icke det minsta intryck. Abraham sade endast helt lugnt: »Seså, der ha vi det gamla piggsvinet,» och Morten fortfor att pyssla med kakelugnen.

Först då lektorn hade pelsat af sig och kommit upp på katedern, gjorde de unga herrarne min af att gå till sina platser, och undervisningen började.

[ 40 ]»Vill du börja, Abraham Løvdahl,» sade piggsvinet, efter att ha undersökt sin annotationsbok, hvari han inskref betygen.

»Jag hade så ondt i hufvudet i går, att jag inte kunde läsa på grekiskan,» svarade Abraham bedröfvad, men öppet och uppriktigt. Marius gjorde stora ögon.

Den gamle smålog och skakade litet på hufvudet och fann sedan en annan, som han kunde examinera.

Lektor Bessesen hade troget sållat dam i många år och hållit sitt 25:års jubileum för länge sedan. Hans område var icke stort; men der var han hemmastadd som i sin egen ficka.

Han visste på pricken huru mycket grekiska som fordrades till studentexamen; han kunde säga på förhand, hvilka frågor som skulle bli examinanden förelagda vid hvarje särskildt stycke af de lagstadgade författarne.

Och detta bibringade han långsamt, men någorlunda säkert de bästa af sina elever; de andra var det ej så farligt med, då de ej blefvo dimitterade från skolan.

Han satt så liten och hopskrumpen, att han nästan försvann i sin egen rock; hakan sjönk ända ned i boken, och det kortklipta rödgula håret spärrade ut åt alla sidor, medan han endast sällan lyfte de rödkantade ögonen öfver katedern.

Ty han var en fredlig lärare. Om någon satt med öfversättningen bredvid och läste ur den, eller om det hviskades och fuskades oförsynt, så hvarken såg han eller hörde. Ett långt lifs [ 41 ]erfarenhet hade lärt honom, att det ej lönar mödan att röra i sådant; och det gick dessutom så mycket beqvämare, när de klena fingo litet hjelp.

Han var emellertid alldeles icke slö; det minsta fel eller den minsta osäkerhet träffade hans öra; han for upp, som om han hade stuckit sig, när någon tog fel på imperfektum och aoristus; men för öfrigt kunde det vara huru mycket väsen i klassen som helst, blott det ej blef allt för galet.

Så förde han de tio tusendes tåg en liten parasang hvarje dag, och alla de ungdomar, som under årens lopp hade följt honom som anförare, hade alla med samma regelmässighet, i samma små dagsmarscher, kommit genom Xenofon, Homerus, Sofokles, Herodot och Plutarkus; allt gick på samma sätt utan förändring eller omväxling; så väl i vers som i prosa var det denna högvigtiga skilnad mellan imperfektum och aoristus; och hände det, att den, som öfversatte, råkade skratta åt en rolig anekdot hos Herodot, då såg piggsvinet upp förvånad: det kunde han ej förstå.

Derför gick den gråa morgontimmen jämnt och fredligt. De, som ej ville ha några frågor, hade eller hade haft ondt i hufvudet, och då måste piggsvinet ta reda på en annan, som var beredd på att parera och satt färdig med öfversättningen på den ena sidan, glosor och anmärkningar på den andra.

Klockan nio samlade piggsvinet åter ihop alla sina saker och begaf sig till nästa klass.

[ 42 ]Äfven historietimmen, från nio till tio, gick fredligt. Det var adjunkten Borring med sina gåspennor; och då klassen nu bestod af bara latinare — Tolleiv och Reinert voro till sjös, andra voro försvunna — så hjelpte man sig sjelf och hvarandra med fusk.

För att Marius skulle kunna sin historia, måste han absolut »hjelpas på trafven», men det passade ej alltid in med adjunktens metod. I dag frågade han till exempel: »När vände lyckan sig?» och derpå tog han itu med sina gåspennor; strax derefter sade han: »Nå, när vände lyckan sig?» — blåste i en penna och skar vidare.

Marius kunde hela ramsan om Karl XII, men han visste ej, att lyckan vände sig 1708. Abraham måste hviska det till honom.

Dervid kom lille Marius till all lycka in i ramsan: »Men år 1708 vände lyckan sig,» och sedan gick det som en olja.

Nu hade ändtligen Morten baksträfvare fått kaminen röd, och der var så varmt, att de måste öppna alla fönstren under lofqvarten.

»Hvem har lagt i kaminen?» frågade rektorn också genast, då han kom in i klassen med temaböckerna under armen.

Intet svar; men då han ånyo frågade i strängare ton, svarade primus:

»Jag tror, att det var Morten Kruse.»

»Jaså, det var du, Morten? Så att du inlåter dig på sådant? Kom fram och tag reda på den paragraf i ordningsreglerna, der det står, att lärjungarne sjelfva skola ombesörja skolans uppvärmning.»

[ 43 ]Morten stälde sin buttra figur framför ordningsreglerna och gapade uppåt.

»Nå, lille Morten, hittar du inte snart den paragrafen? Eller vill du, att jag skall hjelpa dig?» frågade rektorn och drog honom i örat med den ena handen, medan han pekade med den andra. »Ser du paragraf fem? Läs den — högt och tydligt!»

»Paragraf fem,» började Morten med groft målföre, »i skolrummen måste lärjungen genast begifva sig till sin plats och aldrig förorsaka något stoj eller någon oordning. Han lemnar heller aldrig sin plats annat än efter uttrycklig tillåtelse.»

»Nå, lille Morten, ser du nu huru lärjungen har att förhålla sig i klassen — hvad? Tycker du det stod någonting om att proppa kaminen full — hvad? Tycker du det — hvad?»

För hvarje fråga drog han honom hårdare uppåt i örat, så att Morten slutligen stod på tå för att följa med.

Hela klassen skrattade, och Morten lomade till sin plats.

Emellertid hade primus delat ut kriaböckerna, efter att ha tittat i alla, för att få se betyget.

Marius hade fått 4 12, hvilket var litet värre än vanligt, och det var egentligen en liten missräkning; han hade tyckt så bra om ämnet, derför att sjelfva titeln var så lång, att den nästan kunde bli en 14 sida, om man skref den med stor stil, och han hade alltid så svårt för att få sina krior nog långa.

[ 44 ]Ämnet lydde sålunda: Jämförelse mellan Norge och Danmark med hänsyn till ländernas naturliga beskaffenhet och folkens karaktär och näringar.

Rektorn började nedifrån. »Du skrifver dåliga krior, Marius. Hvad är det för ett sammelsurium du har lemnat in i dag? Hör nu sjelf: »När man jämför Norge med Danmark, så ser man en stor skilnad mellan dessa länder. Norge är ett bergland, Danmark deremot ett slättland. Norge har, emedan det är ett bergland, bergverk, hvilket Danmark icke har, emedan der ej finnes några berg. Tillika har ett bergland nästan alltid dalar» — ack ja, käre lille Marius, det är så sant, så sant, men tror du det är nödvändigt att tala om det för oss? Det är så omoget — så sorgligt omoget» — upprepade rektorn bekymrad och gick en stund af och an i tankar. Marius förstod mycket väl, att han tänkte på uppflyttningen till sommaren.

»Men Gud förskone oss, hvilken värme — puh!» sade rektorn och gaf Morten en dask i hufvudet, då han gick förbi honom.

Derpå tog han åter i tu med Marius’ kria: »Norge eger ett godt försvar i sina fjäll; och skulle krig utbryta, så är Kölen icke så god att komma öfver med kanoner, isynnerhet om vintern.» — Det är fasligt, hvad du är krigisk, lille Marius! Hvem skulle vilja gå öfver Kölen med kanoner? Svenskarne ä’ ju våra bröder och goda vänner. Nej, då är det bättre hvad en annan har skrifvit, att nu kunde man hellre önska Kölen borta, så [ 45 ]att brödrafolken riktigt kunde blanda sig — hvem är det, som har skrifvit det?»

»Det är jag,» svarade primus anspråkslöst.

»Mycket rätt, det är du, Broch, ja, det är mycket bra. Marius deremot ser allt från en krigisk ståndpunkt; hör nu vidare: »när man jämför folken, så finner man, att danskarne äro mera vekliga än norrmännen.» Ja, hvad är nu det här för någonting?» ropade rektorn förargad och ref sig i håret; han blef allt mera upphettad, det var visst inemot 30 grader varmt, »här är flera i klassen, som ha det der om danskarnes veklighet; hvad skall det vara till? Det är visst mycket bra att älska sitt fädernesland, men patriotismen blir ett stort fel, när den öfvergår till nationelt högmod, så att man ser ned på andra nationer och endast berömmer sin egen. Specielt är det löjligt för ett litet fattigt folk som vårt, som sannerligen inte har mycket att berömma sig af.»

Brochs utmärkta kria blef aldrig uppläst, ty värmen blef slutligen så ursinnig, att rektorn i förtviflan gaf ordre att fönster och dörrar skulle öppnas, och då det nu uppstod ett stormdrag genom rummet, skickade han alla ut på gården; endast Morten Kruse skulle sitta inne till straff.

Det regnade ej längre, men blåsten var kall, och det var smutsigt på gården, så att de hade ej stor glädje af den långa lofstunden. Marius gick och grufvade sig för aritmetiken, ty efter alla menskliga beräkningar skulle han få fråga i dag.

Abraham hade hjelpt honom, och lille Marius hade sagt, att han förstod. Han hade verkligen [ 46 ]haft litet reda på litet af det. Men han var nästan viss på, att när han stod framför den svarta taflan, så kunde han ej 12 × 12.

Lektor Abel kom insvansande, och fönstren stängdes. Han bar sin nya regnkappa på armen och gnolade, hvilket var ett säkert tecken till att han var vid godt humör. Det tröstade emellertid icke Marius mycket, ty när lektorn var vid godt lynne, var han så svår till att göra spektakel.

Lektor Abel var ungkarl och sprätten bland lärarne. Det var hans stolthet att öfverraska sina luggslitna, gulkragiga kolleger med nya och originela klädesplagg, än en rödprickig halsduk eller ett par ljusa byxor; nu var det en hvit regnkappa af guttaperka.

Man hade nypt i den och luktat på den, alla hade frågat efter priset, och alla hade fått veta det.

Som lärare var hans princip denna: »Menniskorna kunna indelas i två slag: de, som kunna lära sig matematik, och de, som icke kunna det. Och jag åtar mig att under loppet af en månad afgöra, om en gosse kan lära sig matematik eller ej.»

Med denna teori till utgångspunkt dref han dem, som hade anlag, mycket långt; resten lät han med godt samvete stanna i stöpet.

Lektorn slog dam af katedern med sin silkesnäsduk, innan han satte sig; Marius satt och darrade under tystnaden, medan han kastade en blick i boken. Men Broch blef framropad. Marius kunde knappast tro på sin lycka; det såg ut som [ 47 ]om Abel ville börja uppifrån; då kunde han kanske slippa i dag också.

De hade nyligen börjat på eqvationer af första graden med en obekant, och lille Marius hade tåligt följt med genom många exempel för att finna detta x.

Han hade hört dem säga, att nu var det funnet, och sett dem stryka ut det från taflan — ja, hvad mera var, han hade till och med sjelf alla exemplen uppskrifna i sin bok, och ändå var detta enda obekanta honom ännu lika fjärran som främmande.

Han släpte ej detta x ur sigte, han skref samvetsgrant upp, huru det jagades som en räf från rad till rad med multiplikationer, förkortningar, bråk och allt möjligt sattyg efter sig, tills det arma utmattade djuret slutligen drefs ensamt öfver till venstra sidan, och så visade det sig, att detta fruktansvärda x ej var annat än ett helt fredligt tal — till exempel 28.

Marius kunde till sist nödtorfteligen förstå, att x kunde ha olika värde i de olika exemplen. Men hvad skulle man med detta x till? Hvartill alla dessa omsvep, hvarför jaga nedåt taflan öfver stock och sten efter detta enda obekanta, när det ej var annat än till exempel 28 — kanske bara 15? Nej, det kunde lille Marius sannerligen inte begripa.

Han tog emellertid sin exempelbok och skref mycket ordentligt upp den uppgift, som Broch fick att räkna ut.

[ 48 ]»Pythagoras blef tillfrågad, huru många lärjungar han hade.

Den vise mannen svarade: »Hälften studerar filosofi, tredjedelen matematik, och de öfriga, som öfva sig i att tiga, utgöra tillika med de tre, jag fick häromdagen, fjerdedelen af dem jag hade förut.»

Huru många lärjungar hade Pythagoras, innan han fick de tre sista?»

Ja, det är sannerligen inte godt att veta, tänkte lille Marius glad, derför att han satt tryggt på sin plats. Och medan Broch borta vid taflan genast började manövrera med 12 x och 13 x, fördjupade Marius sig i betraktelser öfver den invecklade frågan.

Isynnerhet svindlade det för honom, när han läste: förut; ty då blef det ju den vildaste omöjlighet att besvara. Sedan gingo hans tankar till den arma tredjedelen, som studerade matematik, och han blef ense med sig sjelf om, att han obetingadt skulle ha föredragit att vara bland »de öfriga, som öfva sig i att tiga.»

Han väcktes derigenom att han blef framropad.

Antingen hade öfverläraren märkt, att han satt i tankar, eller också hade han i sin notisbok blifvit uppmärksam på, att det var länge sedan Gottwald examinerades. Han lät Broch gå midt i räkningen — det var dessutom alldeles för lätt för honom — och då Marius halft sanslös kom framför taflan, stodo der ett par rader med siffror och x, som han ej förstod ett grand af; det [ 49 ]föresväfvade honom endast dunkelt, när han såg, att der stod 13, att detta visst måtte vara en häntydning på den olycksaliga tredjedel, som studerade matematik.

»Nunc, parvulus Madvigius, quid tibi videtur de matrimonio?» ropade Abel och svängde sin lorgnett, »det är väl en smal sak för dig att lösa denna lilla uppgift; du känner ju till Pythagoras, inte sant, Madvigius? Pythagoras, qui dixit, se meminisse, gallum fuisse. Var så god, herr professor, fortsätt, genera er inte. Ja, för du ser väl, att uträkningen är nästan färdig? Broch sade ju, hur det skulle göras, innan han gick. Eller kanske professorn har annat att göra än att höra på? Lille Gottwald borde tänka på att bli uppflyttad till sommaren och inte göra sin mor sorg.»

Marius stod med ansigtet mot den stora svarta taflan, som hängde på stativ midt i rummet, och han kände hela klassens hån och åtlöje sticka sig i ryggen. Men då modern nämdes, kände han varma tårar stiga upp i sina ögon, kritstrecken smälte tillsammans i ett oredigt virrvarr och han uppgaf alltihop.

Hela klassen — det vill säga de, som kunde lära sig matematik — hade hjertinnerligt roligt; lektorn var omotståndligt qvick, när han examinerade »trögdjuren»; det var hans namn på dem, som ej kunde lära sig matematik.

Endast Abraham satt och förargade sig, både derför att det drabbade hans vän, men lika mycket öfver att Marius var en sådan dumskalle; ibland måste han skratta med.

[ 50 ]»Vi få väl lof att skaffa honom en hjelpprofessor», sade Abel och satte på sig lorgnetten, »du Morten med tillnamnet, gack hän och bistå din broder i andan.»

Morten reste sig buttert; det fans en tyst genstörtighet hos honom, som dock aldrig yttrade sig genom annat än mummel och sura miner; han var ej bättre än Marius, och både den lille och den store sågo lika dumma ut, der de stodo och gapade upp på taflan.

Men det gick likväl en liten glimt genom Morten; han grep i kritlådan för att skrifva någonting och glömde, att han redan hade ett långt kritstycke i handen.

»Ja, det är rätt, Morten!» ropade lektorn, som lade märke till det, »krita behöfs, om det skall bli något af. Vill du inte ta kritlådan under armen, hartassen i fickan och linealen mellan benen, så är du fullt utrustad. Ack, Maarten, Maarten! du est dumb, och du blir dummare med hvar dag.»

Glimten hade slocknat i Morten, han stod och svor, så att Marius hörde det. Klassen hade roligt och primus låg dubbel af skratt och såg beundrande upp till katedern.

»Nu få vi väl lof att göra das letzte Aufgebot,» menade lektorn och kallade fram tre fyra andra af trögdjuren, som ej kunde lära sig matematik.

Genom förenade ansträngningar lyckades de slutligen lösa frågan om Pythagoras’ lärjungar, och Marius, som blifvit alldeles knuffad åt sidan, måste fram och läsa upp hela stycket igen och förklara, att denna gång var x = 72.

[ 51 ]»Seså,» utropade Abel upprymd, »nu ska’ vi operera med massorna liksom Napoleon. Här ha vi kärntrupperna församlade — i sanning en stolt skara. Det är alldeles som i komedien hos Certes, när Jörgen trumslagare och de båda vittnena ska’ föreställa blomman af Frankrikes adel. God morgon, mina tjugu gäss.» —

»Vi ä’ inga gäss,» mumlade Morten.

»God morgon, mina tjugu gäss, sa’ räfven. Vi ä’ inte tjugu, men om vi vore lika många till som vi äro och ännu en half gång till så många och en och en half gås och en gåskarl, då vore vi tjugu. Huru många gäss var det då, o Morten?

Men hvarken Morten eller något af trögdjuren gjorde min af att befatta sig med gässen, och då lektor Abel tyckte, att denna komedi hade varat tillräckligt länge, utropade han:

»Gå hem och lägg er och stäm upp den gamla salmen: »Hvad jag i dag har syndat». Ni ska’ allesamman broderligen utan anseende till personen erhålla hvar sin sexa; och om ni vilja höra mitt omdöme om er framtid här nere, så lyder det så: jag tror inte ni komma att duga till annat här i lifvet än att kläcka ut ägg; ja — du Morten med tillnamnet kan möjligen gå så långt, att du blir kyrkdrängs-drängs-dräng. Abraham Løvdahl, kom fram!»

Då Marius kommit tillbaka på sin plats, såg han, huru Abraham i en fart skref upp gåsfrågan: 2x + 12x + 212 = 20; men han var för trött för att förvåna sig, för nedslagen öfver en ny 6:a, som han visste skulle göra hans uppflyttning ännu [ 52 ]ovissare, men isynnerhet alltför nedslagen vid tanken på den lilla rynkan vid moderns mun, när hon återigen såg en 6:a i betygboken.

Klockan var tolf, och den gamla gumman, som sålde kringlor och pepparkakor till latinarne, stod redan vid trappan.

Fjerde latinklassen i rock spatserade af och an på sitt bestämda område; tredje latinklassen ännu i tröja stod i grupper och åt, medan de lyckliga små, som sluppo klockan tolf, störtade ut med lördagsfart.

Det klarnade uppe i luften; vinden drog sig till vestlig, det kunde mycket väl hända, att den gick alldeles på nordlig till natten; då blef det kanske frost, och då kunde isen på vattnet kanske ändå vara brukbar i morgon.

Lille Marius stod för sig sjelf och åt sin pepparkaka utan att bry sig om, att stinkdjuren, som sprungo förbi honom, kallade honom både för råttkung och annat; han kände sig alldeles tom och ihålig i hufvudet, och ändå var det två hela timmar qvar.

Visserligen var det latin, som han var mindre rädd för, men den sista matematiktimmen hade tagit på honom.

Annorlunda var det med tjocke Morten och de andra trögdjuren, de brydde sig katten om lektor Abels drift. Men lille Marius hade fått ett fint öra för hån; stundom hade han hört sina fiender blanda in modern i förnärmelser, dem han ej förstod, men som ändå satte hans blod i svallning.

[ 53 ]»Hvad är det för ett nöt, som har lagt i kaminen — hva’?» började adjunkten Aalbom, så snart han kom in i klassen; det var icke alls varmt längre, men han hade talat med rektorn. »Det är väl du, Kruse, din tjocka åsna, hva’? Puh! Hvar börja vi i dag? Versen 122 — quas deas — läs upp, Gottwald! Högt! Jaså, är det att läsa högt? quas deas per terras — opp med käftamentet! De der tröga vestländingarne kan inte få tänderna ifrån hvarandra ens; sitt inte der och snörfla som en mullvad, din drönare!»

Det var hans sätt att börja undervisningen, isynnerhet under de sista timmarne, då han sjelf var nervös och sur, efter att ha grälat och slagits från klockan åtta om morgonen.

Klassen böjde sig under ovädret, fastän de ju voro vana vid det; men lille Marius fortsatte darrande sin uppläsning, och fick en skur af bannor, derför att han ej skrek nog högt.

Det var otur för Marius, att rektorn hade läst latin i de två föregående årsklasserna; ty nu ville aldrig Aalbom medge, att rektorn hade bragt den lille Gottwald så synnerligen långt; men å andra sidan var han orolig för, att rektorn skulle vilja påstå, att hans älskling hade gått baklänges, sedan han kom under Aalbom.

Derför fordrade han allt af Marius, men hade aldrig något beröm för honom.

Adjunkten gick af och an i klassen som ett rofdjur lurande på ett fel att kasta sig öfver; han var ovanligt lång och smal och dertill närsynt, [ 54 ]hvarför hans kära disciplar aldrig kallade honom annat än Blindtarmen.

Marius ansträngde sig och kom igenom, men då han slutat, var han också så utmattad, att han nästan sof.

Timmen gick under oqvädinsord och bråk, och sedan var det bara en qvar. Den sista timmen användes till latinsk temaskrifning. Aalbom gaf dem ett stycke i Henrichsens stilöfningar och satte sig på katederstolen for att dingla med benen och glo ut i luften.

Det fans ej mycket öfrigt hos någon af dem att bygga ett latinskt tema på; de flesta skrefvo på måfå, Marius likaså, så att det blef säkerligen ett vackert tema.

Men så var då ändtligen skolan slut, och till och med de bleka, finniga latinarne voro litet lifligare i dag, då de gingo ut från gården, ty det var lördag.

Sill, fruktsoppa och pannkakor — ingenting kunde smaka bättre, ty det var lördagsmat för hela staden.

Det klarnade verkligen upp och blef en klar frostqväll med månsken, så att fjerde latinklassen spatserade med de halfvuxna småflickorna, medan yngre kamrater gingo i skaror och sjöngo och knuffade hvarandra in på de älskande, då de gingo förbi.

Men Abraham och Marius gingo arm i arm och föraktade allt; då och då stannade Abraham och lyfte sin knytnäfve mot prosten Sparres [ 55 ]fredliga boning, der han visste att telegrafisten besökte hans forna flamma.

Om qvällen var Marius bjuden till Abraham; professorns voro på supé. De disponerade alla rummen, och till qvällen fingo de stekt korf och ölost.

Och ingenting till i morgon! ingenting att läsa — sofva som en fri man till klockan tio.

Och ändå låg en och annan på söndagsmorgonen och pinades i halfslummer: nu måste han snart upp och trafva till skolan, kallt i sofrummet, halfmörkt, en massa böcker, ingenting kunde han. Slutligen for han upp och då var det ju söndag! — bums under täcket igen! Kan någon glömma, huru skönt det var?