I grönan skog/Kapitel 13

←  Samtalet tar en annan vändning

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Besöket hos kyrkoherden

På hemvägen  →

IV.
Besöket hos kyrkoherden.

Klockan sex nästa eftermiddag kommo alla spelmännen i kapellet ut från formannens dörr och vandrade med säkra steg vägen framåt. Denna värdiga marsch blev mer och mer upplöst ju längre de kommo, och när de hunnit så långt som till höjden framför prästgården, kunde man ha iakttagit en svag likhet med en flock får hos det aktningsvärda sällskapet. Men ett ord från formannen satte dem i riktig form igen; och då de stego utför höjden, kunde man från prästgårdens trädgård tydligt höra det regelbundna tramp-tramp-trampet från de många fötterna. När grinden öppnades, blev det en ny paus av oregelbundet hasande och skrapande, ty grinden hade den säregna vanan att när den raskt svängdes upp, slå emot murkanten och så falla tillbaka i synen på den som öppnade.

— Håll nu takten igen, så är ni snälla! sade formanen. Det ser bättre ut och passar mera till det högviktiga ärende, som vi kommit hit för. Och sålunda tågade de upp till dörren.

Vid Reubens ringning vände sig de mera blyga i sällskapet om en smula, rättade på sina hattar och synade kritiskt buskarna som råkade ligga inom synfältet; därmed kunde de ge en person som händelsevis tittade ut genom fönstret det intrycket att deras ärende, vad det nu var, kommit på dem helt hastigt, medan de synade kyrkoherdens buskar och gräsplaner och inte var en på förhand uppgjord sak. Formannen, som ofta hade sina vägar till prästgården med bagage, kol, ved o. d., hade icke den vördnad för området som fyllde de andras bröst utan fäste lugnt sin blick på portklappen, medan han väntade. Men portklappen hade ingenting som lönade sig att studera, och han övergav den därför för en kvist i dörrspegeln och följde noga vindlingarna i ådringen.

— Snälla pastorn, här kommer forman Dewy och gamle William Dewy och unge Richard Dewy, och minsann hela kapellet också utom pojkarne och vill träffa pastorn! sade mr Maybolds tjänsteflicka till mr Maybold och hennes ögon vidgades som ringarna i en damm.

— Hela kapellet? sade den förvånade kyrkoherden och sköt undan sitt skriveri och såg på flickan en smula förvirrat, som om han hade sett hennes ansikte någonstans förut, men inte kunde draga sig till minnes var.

— Och de ser så bestämda ut, och formannen vänder sig varken åt höger eller åt vänster utan står och stirrar rätt framför sig så högtidligt som helst.

— Jaså, hela kapellet, upprepade kyrkoherden för sig själv, som om han med detta kunde komma på spåren vad kapellet kunde vara ute i för ärende.

— Ja, varenda kotte är det, så sant jag lever! (Flickan var född i samma by och hade bygdens uttryckssätt.) Ja sannerligen, sir, det är många både i stan och här på landet som har tänkt —

— I staden och på landet! Du store, jag hade ingen aning om att jag var en så allmän personage! sade kyrkoherden och antog en hy mitt emellan ros och pion. Nåå — ”man har tänkt i staden och på landet att —”

— Man har tänkt att ni nog får det hett om öronen — ursäkta, om jag är ohövlig, sir.

Kyrkoherden kom plötsligt ihåg att han för länge sedan gjort klart att det ingalunda dög att uppmuntra tjänsteflickan Janes förtroliga meningar. Jane märkte på pastorns ansiktsuttryck att han drog sig till minnes denna omständighet; hon flyttade sålunda sin panna från dörrkanten, gned på det intryckta märket som kanten gjort och försvann ut i förstugan, innan mr Maybold hunnit med att säga mera än: — Visa dem in hit, Jane —

Några minuter senare förnams från förstugan ett skrapande och hostande, utvecklat i så förfinad form som är förenligt med dessa begrepp; därpå följde ett intensivt och utdraget borstande av fötterna som ingav föreställningen om att hela lager av lera måste avlägsnas; men vägarna voro så snygga att inte det ringaste smuts häftade vid kapellets stövlar, och denna reningsprocedur fick sålunda tolkas helt enkelt som en önskan att visa hurusom respektabla medborgare ingalunda ville slinka ifrån de rätta ceremonierna, därför att händelsevis väglaget var gott. Därnäst kom en myndig viskning från samma håll:

— Stå nu molstilla här, gubbar, alldeles molstilla! Och för inget oväsen; och sätt ryggarna alldeles intill väggen, så att folk kan komma lätt ut och in, om det behövs, och inte pressa sig igenom er; och det är nog, om vi båda går in. Rösten var formannens.

— Jag önskar jag kunde gå med in och se på spektaklet! sade en gnällig röst — det var Leaf.

— Det är synd att Leaf är så förskräckligt enfaldig, annars kunde han ju få det, sade en annan.

— Jag har aldrig i mitt liv sett ett musikkapell gå in i pastorns arbetsrum för att få avgjort om sitt sjungande och spelande, pläderade Leaf; jag skulle så gärna vilja se't bara för en enda gång!

— Ja, ja; vi får väl låta'n komma med in, sade formannen. Du blir som femte hjulet under vagnen, Leaf, gör varken till eller från. Så ja, min gubbe, stig på bara! Och nu framträdde han, gamle William och Leaf i rummet.

— Vi tog oss friheten att komma och besöka er, sade Reuben, som lät hatten dingla i vänster hand, medan han med den högra rörde vid ett imaginärt hattbrätte på huvudet. Vi har kommit på besök, öga mot öga och utan att förnärma er, hoppas jag?

— Inte det ringaste, sade mr Maybold.

— Den här gamle mannen som står här bredvid mig är far min; William Dewy heter han, sir.

— Ja, jag ser att det är han, sade kyrkoherden och nickade åt gamle William som smålog.

— Jag trodde ni inte skulle känna igen'en utan hans basfiol, ursäktade sig formannen. Herr pastorn förstår, han har alltid sina bästa kläder och sin basfiol om söndagarna och det gör en sån skillnad i utseendet för en gammal man.

— Och vem är den här unge mannen? sade kyrkoherden.

— Tala om för pastorn vad du heter, sade formannen och vände sig till Leaf, som stod med armbågarna naglade vid en bokhylla.

— Ursäkta, Thomas Leaf, ers helighet! sade Leaf och darrade.

— Jag hoppas ni ursäktar han ser så smal ut, fortsatte formannen avbedjande och vände sig åter till kyrkoherden. Men det är inte hans fel, stackars krake. Han är ganska enfaldig av naturen och har aldrig kunnat bli fet; men han sjunger utmärkt sopran och därför har vi honom kvar.

— Jag har aldrig haft någe huve, sir, sade Leaf, som ivrigt grep detta tillfälle att be om ursäkt för att han existerade.

— Ah, stackars unge man! sade mr Maybold.

— Snälla pastorn, han fäster sig inte ett dugg vid det själv, om ni inte gör det, sade formannen lugnande. Eller hur, Leaf?

— Nej då, inte ett dugg — hi hi! Jag var rädd att ni inte skulle tycka riktigt om det, ers helighet, det var bara det.

Formannen, som märkte att Leaf klarade sig så bra med sina negativa egenskaper, kände sig i ett anfall av generositet frestad att puffa honom ännu ett steg högre genom att draga fram positiva kvaliteter. — Han är ganska finurlig för att vara ett så enfaldigt nöt. Man kan inte tänka sig en ung karl som håller sina blusar renare; och så är han så ärlig också. Han ser ut som ett spöke, men det är också allt ont man kan säga om'en, stackars krake; men vi kan inte hjälpa hur vi ser ut eller hur, sir?

— Det är sant, det kan man inte. Ni bor hos er mor, tror jag, Leaf?

Formannen såg på Leaf för att antyda, att den mest vänliga assistans i talförhet inte kunde uträtta mera för honom längre och att han nu fick klara sig på egen hand.

— Ja, sir; änka är hon, sir. Ack, om bror Jim hade levat, skulle hon haft en klok son, så hon slapp arbeta!

— Är det så! Stackars kvinna. Ge henne de här kronorna. Jag ska titta till er mor.

— Säg: ”tack så mycket, sir”, viskade formannen myndigt till Leaf.

— Tack så mycket, sir, sade Leaf.

— Så ja, sitt ned, Leaf, sade mr Maybold.

— Ja tack, sir.

Formannen klarade strupen efter denna tillfälliga parentes om Leaf, rätade på sig och började sitt tal.

— Mr Mayble, sade han, jag hoppas ni ursäktar min rättframhet, men jag vill alltid gärna se sakerna rätt i ansiktet.

Reuben lade an på att trycka detta fast i pastorns medvetande genom att se skarpt på honom, då han slutat och sedan ut genom fönstret.

Mr Maybold och gamle William sågo åt samma håll, som om de tänkte sig att ”sakernas ansikten”, som formannen häntytt på, skulle visa sig där.

— Vad jag har tänkt — formannen använde förfluten tid som en mera artig form än presens — är att kapellet borde få lite tid på sig och inte avskaffas förrän till jul, som rätt och billigt är man och man emellan. Och, mr Mayble, jag hoppas ni ursäktar min rättframhet.

— Naturligtvis, naturligtvis. Inte förrän till jul, mumlade kyrkoherden och drog på orden som om han kunde mäta avståndet till jul på det viset. Ja visst, jag vill att ni allesamman ska förstå att jag inte med våldsamma medel vill göra någon ändring med kyrkomusiken eller på något sätt som kunde såra några församlingsbors känslor. Varför jag till sist tagit en bestämd ståndpunkt i saken är det att en av kyrkvärdarna rekommenderat — jag kan säga energiskt rekommenderat — en organist för mig flerfaldiga gånger. Och efter som orgeln, som jag haft med mig, står här och väntar (han pekade på en kammarorgel som stod i arbetsrummet), så är det inget skäl för uppskov längre.

— Då har vi tatt miste, väl? Men vi fick den föreställningen att den unga fröken inte var särskilt angelägen att spela? Formannen lade sina drag i sådana veck som om han inte alls ville visa sig nyfiken.

— Nej, det är hon inte. Och jag har inte heller varit angelägen att hon skulle börja just nu; för ni spelar ju mycket bra. Men, som jag sade, en av kyrkvärdarna har varit så angelägen om en förändring att, som sakerna stå, kunde jag inte gärna envisas med att neka mitt samtycke.

Nu förekom det kyrkoherden av ett eller annat skäl som om han gjort undanflykter; och som en uppriktig prästman var han angelägen att inte låta något sådant komma sig till last. Han rättade sig och rodnade, då han gjorde det, men varför han behövde rodna stod inte klart för Reuben.

— Förstå mig rätt, sade han, kyrkvärden föreslog mig det, men jag hade själv tänkt att få — miss Day till att spela.

— Vilken kyrkvärd kunde det vara som föreslog henne? — ursäkta, sir, min rättframhet. Formannen antydde med sin ton att så långt ifrån att vara nyfiken ville han inte ens rikta en bestämd fråga om saken.

— Mr Shinar, tror jag.

— Ohoj, gubbe lilla! — ursäkta, sir, det är bara ett sätt jag har att uttrycka mig och det slank ur mig av en ren tillfällighet — men han är ovänligt stämd mot oss av ett eller annat skäl; kanske därför att vi spelade lite hårt för'en på julnatten. I alla fall är det bergsäkert att mr Shinars kärlek till ett särskilt slags musik inte är hans verkliga skäl. Han har inte mera öra än den där stolen. Men det må vara.

— Jag tror inte ni skulle ta för givet att mr Shinar är ovänligt stämd mot er, därför att han vill ha en annan sorts musik. Jag själv, det måste jag erkänna, föredrar orgelmusik framför någon annan. Jag anser att det är den mest passande och känner mig berättigad att försöka införa den; men fastän annan musik är bättre, säger jag inte att er inte är god.

— Nåja, mr Mayble, eftersom döden är i faggorna, så får vi se till att dö som män den dag ni behagar välja (ursäkta min rättframhet).

Mr Maybold böjde på huvudet.

— Vi ha bara tänkt det att för oss gamla uttjänta sångare skulle det se tämligen förklenligt ut i andra församlingars ögon, om vi begravdes i all stillhet som nu vid söndagarna efter påsk som ju inte är nån särskild tid just i kyrkoåret. Men om vi kunde falla med ära och lite hedersamma fanfarer vid jul, så finge vi en reputerlig ändalykt och behövde inte tyna bort vid nån ussel andra-söndan-efter eller söndan-närmast-före nånting som inte fått sitt eget ordentliga namn.

— Jo jo, det är reson i det; jag medger att det är reson i det.

— Ser ni, mr Mayble, vi har verkligen — tar jag upp tiden för länge för er, sir?

— Nej, nej.

— Vi har verkligen våra känslor — far där i synnerhet.

Formannen hade i sin iver trängt sig fram till bara några tum från kyrkoherden.

— Ja visst, ja visst! sade mr Maybold och drog sig undan en smula för att få tillfälle till överblick. — Ni är alla varmt intresserade för saken, och det gläder mig så mycket mera att se er så. En ljum munkristendom, som aposteln talar om i Laodicea, är sämre än vrångsinthet till och med.

— Alldeles rätt, sir. Och nu, mr Mayble, fortsatte Reuben ännu mera energiskt och trängde sig ännu närmare inpå kyrkoherden, måste ni tänka er att far där är ett fullkomligt underverk, så fäst är han vid musik!

Kyrkoherden drog sig undan en smula, och formannen steg plötsligt också tillbaka ett par fot för att öppna en vy över sin far och pekade på honom på samma gång.

Gamle William rörde sig oroligt i den stora stolen och med ett omärkligt leende på yttersta kanten av sina läppar för artighetens skull sade han att han verkligen var glad i tonernas konst.

— Jo, nu förstår ni precis hur det är fatt, fortsatte Reuben med sin vädjan till mr Maybolds sinne för rätt och billighet och såg honom in i ögonen. Och kyrkoherden föreföll att se hur det var fatt så väl att den förtjuste formannen gick fram till honom i så glödande iver att hans västknappar nästan gnoddes mot kyrkoherdens, då han fortsatte: — Vad far beträffar, om ni eller jag eller någon man eller kvinna nu levande skulle skaka näven i ansiktet på far, medan det speltes musik, så här, och säga: ”Var inte så förtjust i den där musiken!” — formannen gick nu bort dit där Leaf satt och höll sin näve så tätt intill Leafs ansikte, att denne tryckte huvudet bakåt mot väggen: — all right, Leaf, min gubbe lille, jag ska inte göra dig nå't; det är bara för att visa mr Mayble hur jag menar. — Som jag sa', om ni eller jag eller någon man skulle skaka näven i ansiktet på far så här och säga: ”William, ditt liv eller musiken!” så skulle han svara: ”Mitt liv.” Där ser ni fars natur hel och hållen; och ni förstår, sir, att det måste såra en sådan karls känslor att göras av med basfiol och allt och hull och hår på det viset.

Formannen återvände till kyrkoherden och såg honom ånyo allvarligt i ansiktet.

— Visst, visst, Dewy, svarade mr Maybold och försökte draga undan huvud och axlar utan att flytta fötterna; men då han fann att detta inte lät sig göra, makade han sig bakåt ännu en tum. Dessa påkommande reträtter hade slutligen klämt in mr Maybold mellan hans länstol och bordskanten.

Då kapellets ankomst blivit anmäld, hade mr Maybold just doppat sin penna som han använde; och då spelmännen stego in, hade han i stället för att torka av den lagt den på bordet med spetsen hängande över kanten. Vid den sista reträtten kom hans rockskört i kontakt med pennan och nu rullade den ned, först mot stolsryggen och sedan med en kullerbytta ned på sitsen och därifrån med ett skrammel i golvet.

Kyrkoherden lutade sig ned efter sin penna, och formannen, som ville visa att hur mycket de än divergerade i ecklesiastika ting, var han icke så småsint att låta detta verka på hans sociala känslor, lutade sig också ned.

— Och har ni något annat som ni vill andraga för mig, Dewy? frågade mr Maybold under bordet.

— Ingenting, sir! Och mr Mayble, ni är väl aldrig stött? Jag hoppas ni tycker att det är reson i vad vi begär? sade formannen, där han kröp under stolen.

— Visst, visst; och jag skulle inte drömma om att neka mitt öra åt en så resonlig begäran, svarade kyrkoherden. Då han såg att formannen fått fatt i pennan, återtog han sin upprätta ställning och tillade: — Som ni vet, Dewy, brukar man tala om hur svårt det är att i alla förhållanden handla efter bästa övertygelse och vara alla partier till lags. Man kan med lika stor sanning säga att det är svårt för en man som förmår opartiskt uppskatta saker och ting att ha någon bestämd övertygelse alls. Vad mig beträffar så ser jag att ni har rätt och att Shinar har rätt. Jag ser att violiner är bra och att en orgel är bra; och då vi sätter in orgeln, så innebär det inte att fioler var dåliga men att en orgel är bättre. Det förstår ni väl klart, Dewy?

— Det gör jag; och tackar så mycket för att ni känner så, sir. Pu-uff! Så blon stiger mig åt huvet, kan man tänka sig, bara jag hukar mig ner så där! sade Reuben som också stigit upp och nu stack pennan rätt i bläckhornet och nästan tvärs genom botten, för att den inte skulle rulla ned igen på några villkor.

Under tiden kände den gamla spelmanskåren i förstugan sin nyfikenhet bubbla högre och högre upp, allteftersom minuterna förgingo. Dick, som inte var särdeles intresserad för detta ärende, blev snart uttröttad och gav sig i väg i riktning mot skolan. Men de övrigas känsla för det passande skulle antagligen ha avhållit dem från att försöka lura ut vad som försiggick inne i arbetsrummet, om icke kyrkoherdens penna fallit i golvet. Misstanken att undanflyttandet av stolar o. d., som blev nödvändigt under sökandet, icke kunde ha någon annan orsak än begynnelsen av en blodig och fruktansvärd strid, blev alla andra hänsyn övermäktig; och de tågade fram till dörren som fallit igen. Sålunda kom det sig att då mr Maybold lyfte upp sina ögon efter letandet på golvet, fick han se genom dörren mr Penny i kroppsstorlek, Mails ansikte och axlar ovanför mr Pennys huvud, Spinks' panna och ögon ovanför Mails hjässa och ett stycke av Bowmans ansikte under Spinks' arm, varjämte halvmånformiga partier av andra huvuden och ansikten framträdde bakom dessa; och mer än ett dussin ögon stodo på skaft av iver och undran.

Mr Penny, som var ett livligt ingenium och en man, såg kyrkoherden fästa sina blickar på honom, och då han inte hörde något enda ord yttras, ansåg han det angeläget att han själv bröt tystnaden. Men han kom inte på något förrän han stått och sett i en halv minut på kyrkoherden.

— Ursäkta att jag nämner det, sir, sade han och studerade med livligt deltagande själva ytan av kyrkoherdens ansikte; men ni vet kanske inte av att det har börjat blöda på hakan just där ni väl har skurit er, då ni rakade er i morse.

— Jojo, det var för att ni lutade er ner, var säker på det, menade formannen och synade likaledes med intresse kyrkoherdens haka. Blod spricker alltid ut igen, om man lutar ned det ställe som blöder.

Gamle William såg upp och studerade också kyrkoherdens blödande haka; och Leaf steg fram ett par steg från bokhyllan, gripen av glödande intresse för samma fenomen, med gapande mun och skinande ögon.

— För allt i världen, för allt i världen! sade mr Maybold brådskande, rodnade starkt och gned sin haka med handen, tog så upp sin näsduk och torkade av fläcken.

— Så där, ja, sir; nu är det bra igen, tror jag — en ren obetydlighet, sade mr Penny. En liten tuss filt från er hatt stoppar blon på en minut, om den skulle spricka ut

— Jag ska ge er en tuss från min, sade Reuben för att visa sina vänliga känslor; min hatt är inte så ny som er, sir, och det skadar den inte det ringaste.

— Nej nej, tack så mycket, tack så mycket, svarade mr Maybold igen nervöst.

— Det var allt ett ganska djupt snitt, ser det ut för? sade Reuben, som tyckte att detta var det älskvärdaste och bästa han kunde hitta på att säga.

— Nej då; inte synnerligen djupt.

— Jo, det händer ibland att man rycker till på hand, när man rakar sig, och just när det faller en in att man kan råka skära sig, så är blon framme.

— Jag har stått och tänkt på den saken om den lämpliga tiden, när vi ska göra förändringen, sade mr Maybold; och jag tror att ni nog vill gå mig halva vägen till mötes. Jag tycker att juldagen är lika långt borta för mig som denna dag är för nära för er. Jag föreslår mickelsmässa eller så omkring som den lämpligaste tidpunkten för båda parter; och jag tror att er motvilja mot en söndag som inte har något namn är av ringa betydelse.

— Kan nog vara. Vi som bara är människor kan väl inte få det alldeles som vi vill; och jag säger då ifrån i allas våra namn att vi gör ombytet och är nöjda med vad ni bestämt. Formannen rörde igen vid sitt imaginära hattbrätte, och hela kapellet gjorde sammaledes. — Vi mickelsmässa alltså, som vi sagt, sir, och då lämnar vi plats för nästa släkte.

— Vid mickelsmässa, sade kyrkoherden.