Jane Eyre/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 128 ]

TOLFTE KAPITLET.


Det löfte om stillhet och frid, som mitt första vänliga mottagande vid Thornfieldhall tycktes tillförsäkra mig, blef ej sviket vid en närmare bekantskap med sjelfva stället och dess invånare. Jag fann mrs Fairfax verkligen vara, hvad hon vid första åsynen föreföll, en saktmodig och vänlig qvinna med en temligen god uppfostran och ett temligen godt förstånd. Min elev var ett lifligt barn, som hade blifvit bortskämdt och bortklemadt och som derföre understundom var något ostyrigt; men då hon helt och hållet var anförtrodd åt min omsorg och ingen oförståndig inblandning från något håll någonsin hindrade mig i mina planer till hennes förbättring, glömde hon snart sina små nycker och blef lydig och läraktig. Hon egde inga utmärkta vare sig naturanlag eller karaktersdrag; hvarken hennes känsla eller smak var så synnerligen utvecklad, så att den höjde henne öfver barnets vanliga ståndpunkt, men ej heller fanns det hos henne något fel eller någon last, som stälde henne nedanom densamma. Hon gjorde rätt goda framsteg och hyste för mig en liflig, om också kanhända ej så särdeles djup tillgifvenhet, och genom sin enkelhet, sitt glädtiga prat och sina bemödanden att behaga mig, ingaf hon mig i sin ordning en tillräcklig grad af [ 129 ]deltagande och välvilja för att vi skulle finna nöje i hvarandras sällskap.

I förbigående sagdt skall detta utan tvifvel anses såsom ett hårdt och kallsinnigt språk utaf dem som högtidligt predika om barnens englalika natur och om deras pligt, hvilka fått i uppdrag att vårda deras uppfostran, att för dem hysa en nästan till afguderi gränsande kärlek och hängifvenhet; men jag skrifver icke för att smickra föräldrars egenkärlek eller för att upprepa hala tungors prat eller lägga hyende under skrymteriet, utan jag skrifver endast sanningens språk. Jag hyste en samvetsgrann omsorg om Adèles välgång och framsteg och en lugn tillgifvenhet för hennes lilla personlighet, liksom jag för mrs Fairfax hyste tacksamhet för hennes vänlighet emot mig och fann nöje i hennes sällskap, i mån af den lugna aktning hon hade för mig och på grund af saktmodet i hennes lynne och karakter.

Man må tadla mig, om man vill, då jag vidare tillägger, att jag stundom, när jag i all ensamhet för mig sjelf gjorde en promenad utåt egorna, när jag gick nedåt grindarna och genom dem såg utåt landsvägen, eller när jag (under det att Adèle lekte med Sofie, och mrs Fairfax gjorde geléer i handkammaren), gick uppför de trapporna, upplyfte falldörren och, sedan jag uppnått taket, såg ut öfver de fjerran fälten och kullarna och mot den dunkla horizonten — att jag, säger jag, i sådana stunder önskade mig förmåga att kunna se bort öfver denna gräns, att jag längtade att blicka ut i den verksamma verlden, i städer, i trakter fulla af lif, som jag väl hört talas om, men aldrig sett; att jag då önskade mig mera praktisk erfarenhet än jag egde, mera umgänge med mina medmenniskor och mera bekantskap med olika slag af karakterer, än jag här hade tillfälle till. Jag värderade det goda som fanns hos mrs Fairfax och likaledes det goda hos Adèle; men jag trodde på tillvaron af ett annat slags godhet, som var ännu förträffligare, och hvad jag trodde på, det önskade jag ock att se.

Hvem tadlar mig väl? Utan tvifvel många och man skall kalla mig missnöjd och ombytlig. Men jag kunde ej hjelpa det; i min natur låg en rastlös oro och sträfvan, som stundom förorsakade mig smärta. Min enda tröst i [ 130 ]sådana ögonblick var att gå fram och tillbaka i korridoren i tredje våningen och, i känslan af min trygghet och ostördhet på detta tysta och ödsliga ställe, låta min själs öga dröja vid alla dessa klara och lysande taflor, som upprullade sig framför mig — och många och herrliga voro visserligen dessa syner; då fyldes mitt hjerta af en onämnbar rörelse, och det svälde af lif, på samma gång som af oro; och då, hvad som var det bästa af allt, lyssnade jag med mitt inre öra till en saga, som min egen inbillning skapade och oupphörligt fortsatte och som jag smyckade med alla de händelser och allt det lif, all den glöd och alla de känslor, efter hvilka jag trängtade, men som för mig icke funnos till i det verkliga lifvet.

Det är fåfängt att säga, att menniskan bör vara nöjd med lugnet och stillheten; hon måste hafva verksamhet, och hon skall sjelf skaffa sig den, om hon icke kan finna den på annat sätt. Millioner äro dömda till en ännu overksammare tillvaro än min, och millioner knota i tysthet öfver detta öde. Ingen känner huru många uppror, som, vid sidan af de politiska revolutionerna, jäsa bland de massor af menniskor, som befolka jorden. Qvinnan anses i allmänhet vara mycket lugn; men qvinnan känner alldeles som mannen känner. Äfven hon behöfver öfning för sina själsförmögenheter och ett fält för sin verksamhet, lika väl som hennes bröder det behöfva. Hon lider af ett alltför strängt tillbakahållande, af ett alltför långvarigt stillastånd, alldeles så som mannen lider derutaf; och det är trångsinnadt af hennes med större företrädesrättigheter försedda medmenniskor att säga, att qvinnans verksamhet borde inskränkas till att göra puddingar och sticka strumpor, att spela piano och brodera sypungar. Det är tanklöst att fördömma dem eller bele dem, om de söka att verka mera eller lära mera, än vanan förklarat vara nödvändigt för deras kön.

När jag gick så der allena för mig sjelf, hörde jag icke sällan Grace Pooles skratt — samma sällsamma gapskratt och samma dofva, utdragna ha! ha! som, då jag första gången hörde det, kom mig att bäfva. Jag hörde äfven hennes besynnerliga mummel, ännu underligare än hennes skratt. Det gafs dagar, då hon var alldeles tyst, men äfven andra, då jag ej kunde förklara för mig allt det oljud, som hon förde. Någongång såg jag henne; hon plägade [ 131 ]komma ut ur sitt rum med en skål eller en tallrik eller en bricka i handen, gå ned i köket och strax derefter återvända, vanligtvis (förlåt mig, min romaneska läsare eller läsarinna, den simpla sanning som jag förtäljer dig) bärande i handen en mugg med porter. Hennes uppträdande förminskade alltid den nyfikenhet, som hennes besynnerliga läten väckte hos mig; ful och trög, som hon var, egde hon ingenting som kunde tilldraga sig andras deltagande. Jag gjorde några försök att inleda henne i samtal, men hon tycktes vara särdeles fåordig; ett enstafvigt svar afklippte vanligtvis hvarje mitt bemödande i denna väg.

De andra medlemmarna i hushållet, nemligen John och hans hustru, huspigan Lea och Adèles fransyska amma, Sophie, voro beskedligt folk, men i intet afseende anmärkningsvärda. Med Sophie brukade jag tala franska, och jag gjorde henne stundom frågor om hennes fädernesland; men hon tycktes icke ega någon synnerlig förmåga att beskrifva eller berätta och gaf vanligtvis så enfaldiga och förvirrade svar, att de snarare qväfde än uppmuntrade några vidare frågor.

Oktober, november och december gingo förbi. En eftermiddag i januari bad mrs Fairfax om lof för Adèle, emedan hon hade snufva, och då Adèle understödde denna begäran med en liflighet, som påminte mig om hvilket värde jag i min egen barndom hade satt på tillfälliga lofstunder, gaf jag mitt samtycke dertill och tyckte att jag ingalunda handlade orätt uti att visa eftergifvenhet i detta afseende. Det var en vacker och lugn dag, ehuru mycket kall. Jag var trött utaf att hela förmiddagen hafva suttit stilla i biblioteket, och då mrs Fairfax nyss förut hade slutat ett bref, som nu låg färdigt att sändas på posten, erbjöd jag mig att bära det till Hay; — det var icke mer än en två mil dit och det skulle således bli en angenäm promenad på eftermiddagen i det vackra vintervädret. Sedan Adèle helt beqvämt hade slagit sig ner i sin lilla länstol bredvid en eldbrasa i mrs Fairfax’s rum, och sedan jag gifvit henne sin bästa vaxdocka (som jag vanligtvis förvarade inlindad i silfverpapper i min byrålåda) att leka med, och till omvexling i nöjet en bok med sagor och med en kyss svarat på hennes: »Revenez bientôt, ma bonne amie, ma chére mademoiselle Jeannette, (Kom snart tillbaka, [ 132 ]min goda och snälla mamsell J.)», begaf jag mig af på min spatserfärd.

Marken var hårdfrusen, luften klar och lugn, vägen enslig. Jag gick fort, till dess jag blef varm, hvarefter jag saktade min gång, för att riktigt njuta af det nöje, som sjelfva stunden och stället skänkte mig. Kyrkklockan slog tre just som jag gick förbi klockstapeln. Stundens behag låg i den annalkande skymningen, den långsamt nedgående solen, med dess allt blekare och blekare strålar. Jag befann mig nu på ungefär en mils afstånd från Thornfield, på ett fält, som om sommaren var rikt på vilda törnrosor och om hösten på nötter och björnbär, och der äfven nu ett och annat korallsmycke lyste på nypon- och hagtornsbuskarna; men ställets största behag låg dock i dess fullkomliga enslighet och orörliga stillhet. Om ock en vindflägt rörde sig, kunde den ej här göra något buller, ty det fanns ej ett enda träd, bland hvars blad eller grenar den kunde prassla, och de aflöfvade hagtorns- och haselbuskarna stodo der lika stela och orörliga, som de hvita och glatta stenar, hvarmed vägen var belagd. Rundt omkring på alla sidor lågo vidsträckta fält, hvarest ingen boskap nu betade, och de små foglarna, hvilka för tillfället sutto här och der i häckarna, sågo ut som enstaka rödbruna blad, dem höststormarna glömt att sopa med sig.

Vägen gick uppföre, ända fram till Hay. Sedan jag hunnit ungefär halfvägs, satte jag mig ned på en klifstätta, som öfver häcken ledde ut åt fältet. Jag svepte kappan omkring mig och gömde händerna i muffen, och sålunda kände jag ej kölden, ehuru den var ganska skarp, såsom man väl kunde märka af den tjocka isskorpa, som täckte vägen, hvilken vid ett för några dagar sedan hastigt inträffadt töväder blifvit öfversvämmad af en liten bäck, nu stelnad och frusen. Från den plats der jag satt kunde jag se ned öfver Thornfield; det gamla herresätet med sina tinnar och gråa murar var det förnämsta föremålet i dalen der nedanom, den mörka skogen med sina gamla kajnästen begränsade den vestra horizonten. Jag dröjde till dess solen i guld och purpurglöd sjönk ned bakom träden och vände mig derefter mot öster.

Öfver kullens topp framför mig höjde sig månen; ännu temligen blek, tilltog den dock med hvarje ögonblick [ 133 ]i klarhet och blickade ned på Hay, som, till hälften undangömdt ibland träden, ur sina få skorstenar uppsände en blåaktig rök. Jag hade ännu vid pass en mils väg dit, men i den fullkomliga tystnad, som rådde i hela naturen, kunde jag tydligt höra ett svagt ljud af lif och verksamhet. Mitt öra kunde uppfånga sorlet af rinnande vatten, i hvilka dalar eller klyftor, kunde jag icke urskilja; ty på andra sidan om Hay lågo flera bergskullar, och utan tvifvel genomskuros passen emellan dem af många bäckar. I aftonens stillhet hörde jag äfven bruset af de närmaste strömdragen och det dofva sorlet af de mera aflägsna.

Under det jag lyssnade till dessa på en gång så aflägsna och dock så klara ljud, träffades mitt öra plötsligt af ett buller, ett tydligt tramp, tramp, som med sin metalliska klang öfverröstade bäckarnas milda och klagande sus; liksom på en tafla en gigantisk klippmassa eller de knotiga grenarna af en åldrig ek, som i mörka och starka färger äro målade på förgrunden, undantränga det luftiga intrycket af perspektivet af blåa kullar, den solbelysta horisonten och de lätta skyarna, hvilkas färger nästan öfvergå och sammansmälta i hvarandra.

Det var ifrån vägen som bullret hördes. — Jag urskilde tydligt hästhofvarnas slag; ännu hindrade mig vägens krökningar att se någon, men ljudet kom allt närmare och närmare. Jag ämnade just stiga upp och fortsätta min vandring: men emedan vägen var så smal, beslöt jag att sitta qvar, till dess ryttaren passerat förbi mig. Då för tiden var jag ung, och min själ var uppfyld af en mängd fantasier, både ljusa och mörka; bland många andra barndomsminnen fanns der äfven minnet af de sagor, som Bessie brukade förtälja i barnkammaren, och när de nu åter vaknade till lif, förlänade den mognande ungdomen dem en liflighet och en styrka, som barndomen ej förmådde gifva dem. Under det hästen nalkades och jag spejade efter den i den tilltagande skymningen, erinrade jag mig vissa af Bessies sagor, i hvilka förekom en ande, benämd Gytrash, som i skapnad, än af en häst, än af en mulåsna eller en stor hund, hade sitt tillhåll på ensliga vägar och stundom öfverraskade nattliga resande, liksom denna häst nu öfverraskade mig.

[ 134 ]Den var nu mycket nära, men ännu kunde jag ej se den, då, förutom ljudet af hästhofvarna, jag äfven hörde ett prasslande i häcken och med ens såg tätt bredvid mig en stor hund, hvars svarta och hvita färg tydligt stack af emot träden. Det var uppenbarligen Bessies Gytrash, — ett lejonlikt djur med långt hår och ofantligt hufvud; det sprang likväl helt lugnt förbi mig och stannade ej för att på mig fästa sina hemska spöklika ögon, såsom jag till hälften väntade att det skulle göra. Hästen följde nu, — en ståtlig gångare, och på dess rygg en ryttare. Mannen, den menskliga varelsen, bröt med ens hela förtrollningen. Ingen red någonsin Gytrash, den var alltid allena, och ehuru andeväsenden visserligen kunde dväljas i de osjäliga djurens kroppar, kunde de dock ej enligt mina begrepp vilja uppträda i den prosaiska menniskogestalten. — Detta var således ingen Gytrash, — blott en resande, som tagit genvägen till Millcote. Han red förbi mig, och jag fortsatte min väg. — Jag hade dock ej tagit många steg, förrän jag vände mig om; ett gisslande ljud och ett utrop af: »Så för fan! hvad är nu att göra?» och ett doft buller fäste på en gång hela min uppmärksamhet. Man och häst lågo på marken; hästen hade halkat på den isskorpa, som täckte vägen. Hunden kom rusande tillbaka, och då han fick se sin herre i denna belägenhet och hörde hästens stönande, började han skälla, och de kringliggande kullarna återgåfvo det dofva och genomgripande ljudet. Han vädrade på sin herre och på hästen och sprang derefter fram till mig — der fanns ingen annan hjelp till hands. Jag lydde hunden och gick fram till den resande, som emellertid hade gjort sig fri från hästen. Hans ansträngningar voro så kraftiga och utvisade så mycken styrka, att jag förmodade att han ej kunde ha skadat sig särdeles, men jag frågade honom likväl:

»Har ni skadat er?»

Jag tror att han yttrade en svordom, men är dock icke säker derpå; han uttalade likaväl någon formel, som hindrade honom från att svara mig genast.

»Kan jag vara er till någon tjenst?» frågade jag åter.

»Ja, om ni vill gå åt sidan,» svarade han och reste sig upp, först på sina knän och så på sina fötter. Jag gjorde som han sade, och nu började ett ryckande och sparkande och spjernande, beledsagadt af ett tjutande och [ 135 ]skällande, som verkligen aflägsnade mig några alnar derifrån, utan att jag likväl ville helt och hållet lemna dem ur sigte förr än jag sett utgången. Slutligen stod hästen åter lyckligtvis på benen, och hunden bragtes till tystnad med ett »Ned, Pilot!» Den resande böjde sig nu ned och kände på sin fot och sitt ben, liksom för att känna åt om de voro på något sätt skadade; förmodligen hade han gjort sig illa, ty han linkade fram till stättan, hvarifrån jag nyss hade stigit upp, och satte sig der.

Jag var troligen vid ett mycket tjenstaktigt lynne, ty jag gick åter fram till honom.

»Om ni har skadat er och behöfver hjelp, så kan jag skaffa er den, antingen från Thornfield Hall eller från Hay.»

»Tack skall ni ha, men det behöfs inte; jag har inte brutit något ben, bara vrickat foten något litet.» Och han steg åter upp och försökte att stå på sin fot, men detta försök afpressade honom ett ofrivilligt »aj!»

Ännu dröjde en skymt af dagsljuset qvar, och månen skred klar fram på fästet. Jag kunde helt tydligt se honom. Han var insvept i en med pelskrage försedd ryttarkappa, hopfäst med ett stålspänne; jag kunde ej riktigt urskilja alla konturerna, men jag såg att han var af medelstorlek och tycktes vara särdeles starkt bygd. Hans ansigtshy var mörk, dragen voro allvarliga, pannan dyster; de skarpt tecknade ögonbrynen voro rynkade, och i hans blick låg just nu ett uttryck af harm och vrede. Han var ej mera ung, men hade dock icke uppnått medelåldern; han tycktes vara omkring trettiofem år. Jag kände ingen fruktan för honom, endast någon skygghet. Om han hade varit en vacker och ståtlig ung karl, så skulle jag aldrig vågat att så der emot hans vilja stanna och fråga honom och tillbjuda honom en hjelp, som han ej hade begärt. Jag hade knapt någonsin sett en vacker ung karl och aldrig i mitt lif talat med en sådan. Jag hyste den djupaste vördnad för allt hvad som var skönt och behagligt och fint och belefvadt, men om jag hade funnit dessa egenskaper hos en man, skulle min instinkt ha sagt mig, att han hvarken kände eller kunde känna någon sympati med mig, och jag skulle ha skytt honom, liksom man skyr elden, blixten eller hvad helst annat lysande och bländande, men mot vår natur fiendtligt.

[ 136 ]Om denne främling hade smålett mot mig och varit vänlig och skämtsam, när jag vände mig till honom, om han med ett glädtigt tack hade afslagit mitt tillbud af hjelp, skulle jag gått min väg och icke känt någon håg att förnya mina frågor; men den resandes kärfhet och ovänlighet gjorde mig fullkomligt trygg, och jag bibehöll min plats, ehuru han vinkade till mig att gå, och sade:

»Jag kan omöjligt lemna er så här sent på aftonen på detta ensliga ställe, förrän jag får se om ni förmår att åter stiga till häst.»

Han såg på mig, då jag yttrade detta; hittills hade han knapt bevärdigat mig med en enda blick.

»Jag tycker att ni borde hålla er hemma,» sade han, »om ni har ett hem här i trakten. Hvarifrån kommer ni?»

»Der borta ifrån, och jag är alldeles inte rädd att vara sent ute då det är månljust. Jag vill med största nöje skynda efter hjelp till Hay, om ni önskar det; jag skall i alla fall gå på posten med ett bref.»

»Ni bor der borta, säger ni? — menar ni den der bygnaden?» sade han och pekade på Thornfield Hall, som just nu fullkomligt upplystes af månens bleka sken och som man nu helt tydligt kunde urskilja från den angränsande skogen, hvilken mot den vestra ljusa horisonten aftecknade sig såsom en ofantlig skugga.

»Ja, min herre.»

»Hvem rår om det stället?»

»Mr Rochester.»

»Känner ni mr Rochester?»

»Nej, jag har aldrig sett honom.»

»Han bor då inte der?»

»Nej.»

»Kan ni då säga mig hvar han är?»

»Nej.»

»Ni är således ingen af tjenarne på slottet. Ni är —» Han tystnade och kastade en forskande blick på min klädsel, hvilken, såsom vanligt, var helt enkel: en kappa af svart merino och en hatt af svart kastor, intetdera af dessa plagg tillräckligt fint för en förnäm dams kammarjungfru. Han tycktes ha svårt att komma till någon slags öfvertygelse om hvad jag var; jag beslöt att hjelpa honom.

»Jag är guvernanten i huset.»

[ 137 ]»Ah, guvernanten!» upprepade han; »för tusan, henne hade jag alldeles förgätit! Guvernanten!» och han mönstrade ånyo min klädsel. Ett par minuter derefter reste han sig upp; hans ansigte uttryckte smärta, när han försökte att gå.

»Jag kan inte ge er i uppdrag att hemta hjelp,» sade han, »men ni sjelf kan hjelpa mig, om ni vill vara så god.»

»Ack ja, mer än gerna, min herre!»

»Ni har väl inte något paraply, som jag kan begagna som käpp?»

»Nej.»

»Försök då att få tag i hästens tygel och led honom hit till mig. Ni är väl inte rädd?»

Jag skulle icke ha vågat nalkas hästen, om jag varit allena; men då jag nu fick denna tillsägelse, lydde jag genast utan att betänka mig. Jag lade min muff ifrån mig på stättan och gick fram till det ståtliga djuret; jag försökte att få tag i tygeln, men hästen var yster och tillät ej att jag kom dess hufvud för nära. Jag försökte gång på gång, men förgäfves, och fruktade oupphörligt att blifva trampad af hästhofvarna. Den resande stod en stund och åsåg mina fåfänga försök; slutligen började han skratta.

»Jag ser,» sade han, »att berget på inga vilkor vill komma till Mahomet; så att allt hvad ni kan göra är att hjelpa Mahomet gå till berget. Vill ni vara god och komma hit.»

Jag gick fram till honom.

»Ursäkta mig,» fortfor han, »nödvändigheten tvingar mig att begagna mig af er hjelp.» Han lade sin hand tungt uppå min skuldra, och stödjande sig på mig, haltade han fram till hästen. Sedan han väl en gång fått tag i betslet, blef han genast mästare öfver den och hoppade upp i sadeln; men muskelspelet i hans ansigte och de hopbitna läpparna visade att denna ansträngning kostade honom mycken smärta.

»Och nu,» sade han, »gif mig mitt ridspö; det ligger derborta under häcken.»

Jag sökte och fann det.

»Tack! och skynda er nu med brefvet till Hay och vänd tillbaka så fort ni kan.»

Han sporrade sin häst, som först ryckte till och stegrade sig och sedan satte af i galopp; hunden rusade upp [ 138 ]och följde efter sin herre, och snart hade de alla tre försvunnit ur min åsyn,

»Lik hedens ljung,
Som utaf vindens il förströs.»

Jag tog upp min muff och fortsatte min väg. Den tilldragelse, som nyss hade timat, var visserligen icke så särdeles märkvärdig eller af något synnerligt intresse; men det var dock en omvexling, om också blott för en enda timme, i mitt enformiga lif. Min hjelp hade behöfts och hade blifvit begärd; jag hade lemnat den och var nöjd att hafva gjort någonting. Så obetydlig och öfvergående min handling än hade varit, så var det dock en handling, och jag var trött vid en helt och hållet passiv tillvaro. Det nya ansigte, som jag sett, var dessutom liksom en tafla i minnets galleri, så olikt alla andra som funnos der förut; först och främst emedan det var manligt, och för det andra emedan det var mörkt, allvarligt och dystert. Jag såg det framför mig, när jag kom till Hay och på postkontoret inlemnade mitt bref; jag såg det ännu, då jag skyndsamt begaf mig på vägen till hemmet. Då jag kom till stättan, stannade jag ett ögonblick och såg mig lyssnande omkring. Jag inbillade mig att jag åter skulle höra hästhofvars slag mot den isbelupna vägen, och att en ryttare, insvept i en kappa och åtföljd af en Gytrash-lik Newfoundlandshund, åter skulle visa sig för min syn. Men jag såg endast häcken och ett afhugget pilträd, som orörligt och stilla reste sig framför mig i det klara månljuset; jag hörde endast vindens matta suckar och dess sus bland träden kring Thornfield. Och då jag lät mina blickar dröja vid bygningens façad, upptäckte jag ljus i ett af fönstren; detta påminde mig om att det var sent på aftonen, och jag påskyndade min gång hem.

Det var icke med gladt sinne som jag åter nalkades Thornfield. Att åter öfverstiga dess tröskel, var att återvända till overksamheten; att gå öfver den tysta förstugan och stiga uppför den mörka trappan, att uppsöka mitt lilla ödsliga rum och derpå helt lugnt träffa mrs Fairfax och med henne ensam tillbringa den långa vinterqvällen, det var att helt och hållet qväfva det lif och den friskhet, som min aftonpromenad hade förlänat sinnet — att åter binda mina själsförmögenheter med en enformig och alltför stilla [ 139 ]tillvaros osynliga fjettrar, en tillvaro, på hvars sjelfva förmåner af trygghet och beqvämlighet jag började sätta mindre värde. Hvad det skulle varit mig nyttigt och gjort mig godt att vid denna tid ha blifvit utkastad i ett stormigt lif och att af en hård och bitter erfarenhet fått lära mig att längta efter det lugn och den stillhet, hvaröfver jag nu knotade! Ja, liksom det skulle vara godt för en person, som blifvit trött af att länge sitta stilla i sin beqväma länstol, att taga sig en lång promenad, lika naturligt var äfven behofvet för mig, under mina förhållanden, af rörelse och verksamhet.

Jag dröjde vid grindarna; jag dröjde på gräsplanen; jag gick fram och tillbaka på stenläggningen framför trappan. Luckorna för glasdörrarna voro tillslutna, och jag kunde icke se in. Både mina blickar och mina tankar vände sig från den dystra bygnaden — från den dunkla hålan, med sina mörka celler, såsom den då föreföll mig — upp mot himlahvalfvet, det klara och molnfria himlahvalfvet, der månen långsamt och högtidligt skred framåt; allt klarare och klarare strömmade hans strålar ned öfver jorden, ju mera han höjde sig öfver kullarna vid horisontens rand och ju mera han nalkades zenith, som ännu var midnattsmörkt i sitt outgrundeliga djup och sitt omätliga fjärran; och då jag betraktade de glindrande stjernorna, som omgåfvo hans lysande bana, kände jag huru mitt hjerta skälfde och huru blodet strömmade varmare genom mina ådror. Obetydliga äro ofta de ting, som kalla våra tankar tillbaka till jorden; klockan slog i förstugan, och detta var tillräckligt. Jag vände mig från månen och stjernorna, öppnade en sidodörr och gick in.

Förstugan var icke mörk och ej heller endast upplyst af den från taket nedhängande bronzlampan: ett varmt och lifligt sken öfvergöt både den och de nedersta stegen af ektrappan. Detta rödaktiga ljus utströmmade från den stora matsalen, hvars dubbeldörrar stodo öppna och visade mig en inbjudande eld, som glimmade från marmorhärden och kastade sitt bländande sken på de blanka messings-eldtygen samt spred ett mildt skimmer öfver de purpurröda gardinerna och de glänsande möblerna. Den belyste äfven en grupp helt nära spiseln; men knapt hade jag varseblifvit den och knappast hade mitt öra uppfångat ljudet af ett [ 140 ]glädtigt sorl af röster, bland hvilka jag tyckte mig urskilja Adèles stämma, förrän dörrarna tillslötos.

Jag skyndade till mrs Fairfax’s rum; äfven der var en brasa tänd, men intet ljus, och ingen mrs Fairfax syntes till. I dess ställe såg jag en stor svart och hvit långhårig hund, helt allena, sittande upprätt på mattan och med stort allvar betraktande elden; den var ända till fullkomlig illusion lik den Gytrash, som jag sett på vägen, så att jag ofrivilligt ropade: »Pilot!» hvarpå hunden strax kom fram till mig och vädrade på mig. Jag smekte honom, och han besvarade mina smekningar med att hvifta med sin stora svans. Men han såg alltför spöklik ut att vara allena med, och ej heller visste jag hvarifrån han kom. Jag ringde derföre för att få in ljus och på samma gång underrätta mig om den främmande gästen. Lea inträdde.

»Hvems är den här hunden?»

»Han kom med herrn.»

»Med hvem?»

»Med herrn — mr Rochester — han har just nyss anländt.»

»Jaså! Och är mrs Fairfax nere hos honom?»

»Ja, och miss Adèle också. De äro nere i matsalen, och John har farit för att hemta en fältskär, ty det har händt herrn en olycka. Hästen snafvade nemligen och föll omkull, och i fallet vrickade herrn sin fot.»

»Var det månne på vägen till Hay, som hästen föll?»

»Ja, just på sluttningen af backen; han halkade på isen.»

»Verkligen? Tag nu in ljus, Lea.»

Lea återvände snart, åtföljd af mrs Fairfax, som bekräftade nyheterna för mig och tillade att fältskären, mr Carter, nu hade anländt och var inne hos mr Rochester. Derefter skyndade hon åter ut för att gifva befallning om thé, och jag gick upp till mig för att taga af mig mina öfverplagg.