Jane Eyre/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 109 ]

ELFTE KAPITLET.


Ett nytt kapitel i en roman är liksom en ny akt i ett skådespel, och då jag denna gång uppdrager ridån, så måste du, kära läsare, föreställa dig ett rum på värdshuset i Millcote, försedt med samma slags storblommiga papperstapeter, som alltid finnas i ett värdshusrum, samma slags matta, samma slags möbler, samma prydnader på spiselkanten, samma kopparstick på väggarna, dessutom ett porträtt af Georg den Tredje och ett annat af prinsen af Wales, äfvensom en tafla föreställande Wolfes död. Rummet är upplyst af skenet från en ur taket nedhängande lampa och af den muntra flammande eldbrasan, bredvid hvilken jag sitter insvept i min resdrägt; min muff och mitt paraply ligga på bordet, och jag försöker att vid elden värma mina stelnade och frusna lemmar, som i sexton timmar varit utsatta för den fuktiga Oktober-kylan. Klockan fyra på morgonen lemnade jag Lowton, och klockan i tornuret slog just nu åtta.

Ehuru jag sålunda på allt sätt tyckes ha det trefligt och beqvämt, vill jag likväl nämna för dig, kära läsare, att det icke ser lika lugnt ut i mitt inre. Jag trodde att det skulle vara någon emot mig, när diligensen stannade, jag såg mig bekymrad omkring, då jag steg ned ur vagnen, och väntade att få höra mitt namn uttaladt och att se något åkdon vänta der för att föra mig till Thornfield; men ingenting i den vägen var synligt, och då jag frågade en af kyparne, om någon hade varit der för att fråga efter miss Eyre, erhöll jag blott ett nekande svar. Jag hade [ 110 ]således ingen annan utväg än att bedja om ett enskildt rum, och här sitter jag nu och väntar, under det att tvifvel och fruktan af alla slag oroa mina tankar.

För en oerfaren flicka är det en högst egen och sällsam känsla att befinna sig alldeles ensam i verlden, alldeles utan förbindelser, oviss om man skall hinna den hamn, dit man ämnar sig, och af många omständigheter hindrad ifrån att återvända till den, som man lemnat. Denna känsla förljufvas visserligen af den tjusning och det förtrollande behag, som alltid hvila öfver ett äfventyr, och stolthetens glödande värme lifvar och uppehåller modet; men stundom kommer den hemska fruktan och den ängslande oron och skingrar villan. Och hos mig var fruktan den öfvervägande känslan, sedan en halftimme förflutit och jag ännu fortfarande var allena. Jag beslöt slutligen att ringa på klockan.

»Fins här något ställe i granskapet benämdt Thornfield?» frågade jag den inträdande kyparen.

»Thornfield? Jag vet inte riktigt; men jag ska höra efter der ute.» Han gick sin väg, men återvände om några ögonblick.

»Är ert namn Eyre, miss?»

»Ja.»

»Det är någon der ute, som väntar på er.»

Jag sprang upp, tog min muff och mitt paraply och skyndade ut i förstugan; i den öppna dörren till värdshussalen stod en karl, och ute på gatan såg jag vid lampskenet ett enbetsåkdon.

»Det här är väl förmodligen edra saker?» sade karlen något tvärt, då han fick se mig, och pekade på min kappsäck, som stod i förstugan.

Vid mitt jakande svar band han den fast bakpå vagnen, som var ett slags droska, och jag steg upp; innan han stängde igen dörren, frågade jag honom huru långt det var till Thornfield.

»Åh, så der en sex mil.»

»Huru länge behöfva vi vara på vägen?»

»Jo, omkring en och en half timme.»

Han läste igen vagnsdörren, steg upp på kuskbocken, och vi foro af. Han körde långsamt, och jag hade således tillräcklig tid på mig att öfverlemna mig åt mina [ 111 ]tankar; jag var nöjd att ändtligen vara så nära målet för min resa, och då jag lutade mig tillbaka i den beqväma, ehuru icke så särdeles eleganta vagnen, kände jag mig rätt väl till mods.

»Förmodligen,» tänkte jag, »är inte mrs Fairfax, att döma af kuskens och vagnens simpla utseende, någon person som är fallen för ståt och prål. Så mycket bättre! Blott en gång i mitt lif har jag lefvat ibland fint folk, och då var jag mycket olycklig. Jag kan just undra, om hon lefver ensam med den der lilla flickan; om så är och om hon något så när är hygglig och vänlig mot mig, så skall jag komma bra öfverens med henne. Jag skall försöka göra mitt bästa; skada blott, att ens bemödanden i den vägen så ofta lönas med otack. Vid Lowood fattade jag äfven denna föresats och höll den och lyckades också att der göra mig omtyckt; men hos mrs Reed deremot mins jag, att alla mina bemödanden blefvo bemötta med förakt och hån. Gud gifve att inte mrs Fairfax måtte bli för mig en annan mrs Reed! Men om så skulle hända, är jag inte bunden att stanna hos henne, och i värsta fall kan jag väl annonsera om igen. Jag undrar huru långt vi hunnit nu.»

Jag släppte ned fönstret och såg utåt. Millcote låg bakom oss. Att döma af den mängd ljus som syntes genom mörkret, tycktes det vara en stad af ansenlig storlek, mycket större än Lowton. Vi foro nu, efter hvad jag kunde tycka, på ett slags hed; men bygnader lågo likväl kringspridda öfverallt i trakten. Jag märkte att vi voro i en trakt helt och hållet olika mot Lowood, mera folkrik, men mindre pittoresk, mera liflig, men mindre romantisk.

Vägarna voro djupa, natten var dimmig och mörk; hästarna gingo fot om fot, och jag tror nästan att ej blott en och en half timme, utan två timmar hade förflutit, då kusken slutligen vände sig om och sade:

»Nu ha vi inte så långt qvar till Thornfield.»

Åter såg jag ut; vi foro förbi en kyrka, hvars låga, breda torn aftecknade sig mot himlen, och ett qvartslag ljöd just nu från tornuret. Vid foten af en kulle såg jag äfven flera ljus skymta på afstånd genom mörkret, hvilket tycktes antyda närheten af någon by. Omkring tio minuter derefter steg kusken af och öppnade ett par grindar, hvilka [ 112 ]slogo igen efter oss, så snart vi farit igenom dem. Vi foro långsamt genom allén och kommo upp midt framför en stor bygnad; ljussken lyste från ett af fönstren; alla de andra voro mörka. Vagnen stannade vid stora porten, som nu öppnades af en tjenstflicka. Jag steg ur och gick in.

»Vill ni vara god och följa mig,» sade flickan, och jag följde henne genom en stor, fyrkantig förstuga med höga dörrar rundt omkring. Hon förde mig in i ett rum, hvars dubbla upplysning både af eldbrasa och ljussken till en början nästan alldeles bländade mig genom den skarpa motsatsen till det mörker, hvarvid mina ögon vant sig under de två sista timmarne. När jag omsider kunde tydligt urskilja föremålen, framstälde sig en behaglig och angenäm tafla för mina blickar.

Det var ett litet nätt och trefligt rum; framför den muntert flammande brasan stod ett rundt bord; i en högkarmad och gammalmodig länstol der bredvid satt ett något äldre fruntimmer af ett särdeles fint och prydligt yttre, klädd i sorgmössa, en rock af svart siden och ett förkläde af hvit musslin, alldeles sådan som jag hade förestält mig mrs Fairfax, endast mindre ståtlig och med ett godmodigare och vänligare utseende. Hon var sysselsatt med att sticka; en stor katt satt helt lugnt och värdigt vid hennes fötter; med ett ord, ingenting fattades för att framställa idealet af huslig trefnad och välmåga. En guvernant kunde knapt önska sig ett bättre och mera uppmuntrande inträde i en familj: der var ingen nedtryckande storhet eller besvärande prakt och förnämhet, och då jag inträdde i rummet, steg det gamla fruntimret upp och kom lifligt och vänligt emot mig.

»Huru mår ni, min söta vän? Jag fruktar att ni haft en ledsam resa; John kör alltid så långsamt. Ni fryser säkert, kom nu och sätt er ned här vid elden.»

»Det är förmodligen mrs Fairfax?» sade jag.

»Ja, min vän; kom och sitt nu.»

Hon förde mig till sin egen stol och började derefter att lösa upp min schal och knyta upp mina hattband; jag bad henne icke göra sig så mycket besvär.

»Det är visst inte något besvär; edra egna händer äro ju alldeles stela af köld. Lea, gör i ordning litet [ 113 ]glödgadt vin och bred på ett par smörgåsar; se här äro nycklarna till skafferiet.»

Vid dessa ord tog hon ur fickan upp en blank och ansenlig nyckelknippa och lemnade den till pigan.

»Flytta er nu närmare till elden,» fortfor hon. »Ni har väl edra saker med er, kan jag tro?»

»Ja, det har jag.»

»Jag skall se till att man för in dem i ert rum,» sade hon och lemnade rummet.

»Hon behandlar mig likt en främmande, som kommer på besök,» tänkte jag. »Jag hoppades minsann inte ett sådant mottagande, utan väntade blott ett kallt och stelt bemötande. Detta är helt olika mot det jag hört att man i allmänhet visar guvernanter; men det är inte värdt att fröjdas i förtid.»

Mrs Fairfax återvände snart, borttog med egna händer från bordet sin sticksöm och några böcker, för att göra rum åt brickan, som Lea nu bar in och bjöd mig derpå sjelf de omtalade förfriskningarna. Jag kände mig nästan förlägen öfver att vara föremål för så mycken uppmärksamhet, som ännu aldrig någon hade visat mig, helst dertill kom, att denna uppmärksamhet egnades mig af den, i hvars tjenst jag var och som hade rätt att befalla öfver mig; men då hon sjelf tycktes finna det helt naturligt, ansåg jag det bäst att helt lugnt mottaga hennes artighet.

»Får jag det nöjet att se miss Fairfax i afton?» frågade jag sedan jag smakat på anrättningen.

»Hvad var det ni sade? Jag är något döf,» svarade den goda frun, i det hon närmade sitt öra till min mun.

Jag upprepade min fråga tydligare.

»Miss Fairfax? Ah, ni menar miss Varens! Detta är namnet på er blifvande elev.»

»Jaså, hon är då inte er dotter?»

»Nej — jag har inga barn.»

Jag hade mycken lust att fortsätta mina forskningar och fråga henne, i hvilket förhållande hon och miss Varens stodo till hvarandra; men jag erinrade mig att det ej var belefvadt att göra för många frågor, och dessutom finge jag nog framdeles höra det.

»Jag är så glad,» fortfor hon. sedan hon satt sig ned midt emot mig och tagit katten i knä, »jag är så glad [ 114 ]öfver att ni kommit hit, ty det skall bli mycket roligt att ha något sällskap här. Visserligen är det ett angenämt och behagligt ställe vid hvilken tid som helst, ty Thornfield är en vacker och ståtlig egendom, kanhända något förfallen under senare åren, men i alla fall ganska respektabel; men, som ni vet, finner man det dock alltid vintertiden temligen dystert och ödsligt äfven på de allra bästa ställen, när man är alldeles ensam. Jag säger ensam — Lea är visserligen en snäll flicka, och John och hans hustru äro mycket hyggligt och beskedligt folk; men, ser ni, de äro ändå bara tjenare, och man kan inte samtala med dem, som med sina jemlikar; man måste hålla dem på tillbörligt afstånd, så att man inte förlorar sin respekt och sitt anseende. Förliden vinter (som ni mins, var den mycket svår, och när det ej snögade, så regnade och blåste det) kom inte en enda mensklig varelse hit, med undantag af slagtaren och postbudet, ända ifrån November till Februari och jag blef verkligen till sluts helt svårmodig af att sitta så der alldeles ensam om qvällarna. Jag tog in Lea ibland, för att läsa högt för mig, men jag tror att den stackars flickan inte var så särdeles road deraf och att hon snarare ansåg det som ett tvång. Om våren och sommaren är det mycket bättre; solljuset och de långa dagarna göra det då helt annorlunda, och just vid början af denna höst kom lilla Adèle Varens hit med sin forna amma, och ett barns närvaro gör det alltid med ens lifligt i ett hus; och sedan ni nu också är här, tänker jag att jag skall bli riktigt glad och nöjd.»

Jag blef helt varm om hjertat, då jag hörde den hederliga frun säga så. Jag flyttade min stol närmare hennes och uttryckte min uppriktiga önskan att hon måtte finna mitt sällskap så angenämt som hon hade hoppats.

»Men nu vill jag inte uppehålla er längre i afton», sade hon; »klockan slår snart tolf; och ni, som har rest hela dagen, måste helt säkert känna er trött. Om ni nu blifvit riktigt varm om edra fötter, skall jag visa er till ert sofrum. Jag har låtit ställa i ordning åt er ett rum strax bredvid mitt; det är endast helt litet, men jag trodde att ni skulle tycka bättre om det, än om något af de stora rummen i främre delen af huset. Visserligen äro de bättre [ 115 ]inredda, men de äro så aflägsna och ödsliga, att jag sjelf aldrig sofver i dem.»

Jag tackade henne för hennes omtänksamhet, och som jag verkligen kände mig uttröttad af den långa resan, förklarade jag mig vara färdig att gå till hvila. Hon tog sitt ljus, och jag följde henne. Först gick hon för att se åt om förstuguporten var riktigt stängd, och sedan hon tagit ur nyckeln, gingo vi upp i den öfra våningen. Trappstegen och balustraden voro af ek; så väl det höga och med galler försedda fönstret som det långa galleriet, hvilket ledde till sofrummen, tycktes snarare höra till en kyrka än till ett boningshus. En mycket kall och fuktig luft rådde i trapporna och galleriet och väckte sorgliga tankar på ödslighet och tomhet och när jag slutligen kom in i mitt rum, blef jag rätt glad öfver att finna det helt litet och inredt på vanligt modernt sätt.

Sedan mrs Fairfax hade sagt mig ett vänligt godnatt, och jag hade läst igen min dörr och sett mig omkring, började det dystra intryck, som den stora förstugan, den mörka och öde trappan och det långa, kalla galleriet gjort på mig, småningom att utplånas af mitt rums trefliga utseende. Det var med en känsla af lugn och tillfredsställelse, som jag efter en dag af både kropps- och själsansträngningar slutligen befann mig i en säker hamn. Mitt hjerta svälde af tacksamhet, jag knäböjde bredvid bädden, och tacksamma suckar höjde sig ur mitt bröst upp till all god gåfvas gifvare, och jag glömde ej heller att, innan jag steg upp, bedja om Hans hjelp äfven allt framgent och om förmåga att söka förtjena all den godhet, som man så välvilligt slösade på mig, innan jag ännu hade gjort något för att förtjena den. Min bädd hade den natten inga törnen, och lugn och frid herskade i min lilla ensliga kammare. På en gång trött och förnöjd, somnade jag snart och sof en frisk och stärkande sömn. Då jag vaknade var det full dager.

Rummet föreföll mig så ljust och vackert, då solstrålarna trängde sig in genom de blå sitsgardinerna och lekte på de tapetserade väggarna och det med matta betäckta golfvet; allt var så olikt Lowood med dess nakna golf och dess smutsiga, rappade väggar, att jag vid denna syn kände mig helt glad och lifvad. Det yttre gör vanligtvis ett [ 116 ]starkt intryck på unga sinnen; jag inbillade mig att ett bättre och ljusare skifte af mitt lif nu började, att det skulle hafva sina blommor och sina fröjder lika väl som sina törnen och sorger. Mina själsförmögenheter, uppväckta af denna scenförändring, detta nya fält för mina förhoppningar, vaknade till nytt lif. Jag kan ej bestämdt säga hvad jag hoppades, men det var någonting som gladde och fröjdade mig — icke just precis något som skulle inträffa denna dag eller denna månad, men i en kommande, obestämd framtid.

Jag steg upp och klädde mig med omsorg. Tvungen att vara enkel, emedan hela mitt klädförråd var ytterst tarfligt, var jag dock af naturen mycket böjd för att vara nätt och ordentlig. Det var icke min vana att vårdslösa mitt yttre eller vara likgiltig för det intryck jag gjorde; jag önskade tvärtom att se så bra ut och vara så behaglig som min brist på skönhet kunde tillstädja. Jag kände mig ibland ledsen öfver att jag icke var vackrare; jag önskade stundom att ha rosiga kinder, en fin och rak näsa, en liten och vacker mun; jag önskade vara lång, ståtlig och välväxt; jag kände mig olycklig derföre att jag var så liten, så blek och hade så oregelbundna och skarpa anletsdrag. Och hvarifrån härflöto då denna saknad och dessa önskningar? Det skulle vara svårt att säga; jag kunde icke då göra det klart för mig sjelf, och likväl hade jag ett skäl, och det ett ganska naturligt och förnuftigt. Sedan jag emellertid hade kammat mitt hår slätt och satt på mig min svarta rock — hvilken, så qväkarlik den än var, åtminstone hade den förtjensten att sitta utmärkt — samt ordnat mitt hvita halskrås, hoppades jag likväl att jag med heder kunde visa mig för mrs Fairfax och att min nya elev åtminstone icke skulle fatta någon motvilja för mig. Sedan jag öppnat fönstret och sett åt att jag lemnat allting på toilettbordet ordentligt efter mig, tog jag mod till mig och begaf mig åstad ned.

Jag genomgick det långa, med mattor belagda galleriet och nedsteg utför de hala ektrapporna. I förstugan stannade jag några minuter för att betrakta några på väggarna upphängda taflor (en af dem, mins jag, förestälde en i harnesk klädd man med ett grymt och bistert utseende, [ 117 ]och en annan ett fruntimmer med pudradt hår och ett halsband af perlor), en bronslampa, som hängde ned från taket, och en stor klocka, hvars fodral var af konstigt utskuren ek, som af tid och nötning blifvit svart som ebenholz. Allting föreföll mig ståtligt och imposant, men också var jag föga van vid prakt och storhet. Förstugudörren, som till hälften var af glas, stod öppen, och jag steg ut derigenom. Det var en vacker höstmorgon; solen sken mildt på träden med deras i gult och brunt skiftande blad och på de ännu gröna fälten. Jag gick fram på gräsplanen och betraktade bygnaden. Den var tre våningar hög, af icke så särdeles vidsträckta, men dock temligen ansenliga proportioner, snarare en gentlemans landthus än en adelsmans herresäte. De rundtomkring taket uppskjutande tinnarna gåfvo huset en pittoresk anblick. Dess gråa framsida afstack behagligt mot en mörk lund, hvars invånare de kraxande kajorna, nu voro ute på flygt och flaxade hän öfver gräsplanen för att begifva sig till en stor äng, som medelst en till hälften ramlad stengärdesgård var skild ifrån sjelfva gården, och hvarest en mängd af törnbuskar med sina tjocka och krokväxta grenar med ens förklarade den etymologiska betydelsen af egendomens namn[1]. Längre bort voro några bergskullar. Dessa voro visserligen icke så höga eller så branta och skrofliga som de vid Lowood, ej heller tycktes de likt dessa senare liksom afstänga all gemenskap med den yttre verlden; men de voro ändå temligen ensliga och öde, dessa kullar, och tycktes gifva Thornfield ett visst ensligt och afstängt läge, som jag ej hade väntat att finna så nära det folkrika och lifliga Millcote. På sluttningen af en af dessa kullar låg en liten by, hvars tak voro till hälften dolda af träd. Sockenkyrkan stod närmare Thornfield, och dess gamla tornspira reste sig öfver en liten upphöjning mellan huset och grindarna.

I fulla drag njöt jag af den vackra utsigten och den angenäma, friska morgonluften samt lyssnade med nöje till kajornas kraxande. Bäst som jag stod och betraktade husets gråa framsida och undrade öfver att ett så ensamt fruntimmer som mrs Fairfax bebodde detta stora ställe, fick jag se henne i förstugudörren.

[ 118 ]»Hvad! redan ute?» sade hon. »Jag kan märka, att ni är van att stiga upp tidigt.»

Jag gick fram till henne, och hon helsade mig god morgon med en kyss och en vänlig handtryckning.

»Hvad tycker ni om Thornfield?» fortfor hon.

Jag sade henne, att jag tyckte mycket om det.

»Ja», sade hon, »det är ett vackert ställe; men jag fruktar att det snart kommer att alldeles förfalla, om inte mr Rochester besluter sig att komma hit och bosätta sig här för beständigt, eller åtminstone besöka det något oftare. Stora präktiga hus och egendomar fordra alltid egarens närvaro.»

»Mr Rochester!» utropade jag. »Hvem är det?»

»Egaren till Thornfield», svarade hon helt lugnt. »Visste ni inte, att han hette Rochester?»

Naturligtvis visste jag det icke, ty jag hade aldrig hört talas om honom förut; men det gamla fruntimret tycktes betrakta hans tillvaro såsom en allmänt känd sak, hvarmed hvar och en borde vara bekant af blotta instinkten.

»Jag trodde, att Thornfield tillhörde er.»

»Mig? Kors bevara mig! Hvilket infall, kära barn! Mig? Jag är endast hushållerska eller föreståndarinna här på stället. Visserligen är jag på långt håll slägt med mr Rochester på mödernet, eller, rättare sagt, min man var det: han var prest i Hay — den der lilla byn der borta på kullen; ni kan se kyrkan der, nära grindarna, — den nu lefvande mr Rochesters mor var en Fairfax och syssling till min man; men jag har aldrig försökt göra denna slägtskap gällande, och det gör mig också i sjelfva verket detsamma. Jag betraktar mig sjelf helt och hållet som en vanlig hushållerska; min husbonde är alltid höflig och visar mig all möjlig aktning, och jag begär intet bättre.»

»Och den lilla flickan — min elev?»

»Hon är mr Rochesters myndling, och han uppdrog åt mig att skaffa en guvernant åt henne. Se här kommer hon med sin ’bonne’, såsom hon kallar sin forna amma.»

Gåtan var således löst; den vänliga lilla gumman var ingen stor dam, utan en underordnad person liksom jag sjelf. Jag tyckte icke mindre om henne för det; jag var tvärtom mera nöjd än någonsin. Jemlikheten mellan henne och mig var verklig, ej blott en följd af nedlåtenhet å [ 119 ]hennes sida; så mycket bättre — min ställning var desto mer fri och oberoende.

Under det jag funderade på denna upptäckt, kom en liten flicka, åtföljd af en tjenarinna, springande öfver gräsplanen. Jag betraktade min blifvande elev, som till en början icke tycktes fästa någon uppmärksamhet vid mig. Hon var helt och hållet ett barn, ungefär sju eller åtta år gammal, af spenslig kroppsbygnad, med ett blekt ansigte, fina drag och en massa af hår, som i lockar nedföll på hennes hals.

»God morgon, miss Adèle,» sade mrs Fairfax. »Kom nu hit och tala med det här fruntimret, som ska undervisa er och lära er att med tiden bli ett snällt och skickligt fruntimmer.»

Flickan närmade sig.

»C’est là ma gouvernante?» (Är det min guvernant?) sade hon till sin amma, i det hon pekade på mig.

»Mais oui, certainement.» (Ja, det är det,) svarade denna.

»Äro de utländningar?» frågade jag, förvånad öfver att höra franska språket.

»Amman är utländska, och Adèle är född på kontinenten, och jag tror att hon ständigt varit der, ända tills för sex månader sedan. När hon först kom hit, kunde hon inte tala ett ord engelska; nu kan hon ibland för ombytes skull tala det något litet, men jag förstår henne inte, ty hon blandar in så många franska ord. Ni ska nog förstå henne mycket bra förmodar jag.»

Lyckligtvis hade jag haft den förmån att få lära mig franska af en inföding och som jag alltid hade passat på tillfälle att så ofta som möjligt få samtala med madame Pierrot och dessutom under de sista sju åren dagligen lärt mig litet franska utantill, hvarvid jag alltid bemödat mig om en riktig accent och så mycket som möjligt sökt tillegna mig min lärarinnas uttal, hade jag förvärfvat mig en viss grad af färdighet och skicklighet i språket, och det var icke sannolikt att jag skulle ge mademoiselle Adèle mycket efter. Hon kom och räckte mig sin hand, när hon fick höra att jag var hennes guvernant, och under det jag ledde in henne till frukostbordet, tilltalade jag henne på hennes modersmål. Till en början svarade hon mig helt [ 120 ]kort; men sedan vi hade satt oss till bords och hon en stund nyfiket betraktat mig med sina stora bruna ögon, började hon hastigt att prata med särdeles flytande tunga.

»Ah» sade hon, på fransyska, »ni talar mitt språk lika bra som mr Rochester. Jag kan tala med er som jag talar med honom, och det kan Sophie också. Hon ska bli riktigt glad deröfver, ty här är det ingen som förstår henne; madame Fairfax är alltigenom engelsk. Sophie har varit min amma; hon kom med mig öfver hafvet på ett stort fartyg med en skorsten, som rökte — åh, hvad den rökte! — och jag var sjuk, och Sophie var sjuk, och mr Rochester också. Han låg på en soffa i ett vackert rum, som kallades salong, och Sophie och jag hade våra bäddar i ett annat rum. Jag hade så när fallit ner ur min; den var alldeles som en hylla. Men hvad heter ni mademoiselle?»

»Eyre — miss Eyre.»

»Aire?» Jag kan inte säga det så som ni. Nå ja, vårt fartyg stannade en morgon, innan det ännu var dager, vid en ofantligt stor stad med mörka och nedrökta hus, alls inte lik den vackra och snygga stad, som jag kom ifrån. Och mr Rochester bar mig på sina armar öfver en stor planka i land, och Sophie kom efter; vi stego allesammans upp i en vagn och foro till ett stort och vackert hus, mycket större och vackrare än det här, och som kallades hotell. Der bodde vi nära en vecka. Jag och Sophie brukade alla dagar gå till en stor grön och trädbeväxt plats, kallad parken, och der var en hel mängd barn utom mig och en damm med de allravackraste fiskar, hvilka jag plägade mata med skorpor.»

»Kan ni förstå henne, när hon pratar så der fort?» frågade mrs Fairfax.

Jag förstod henne mycket väl, ty jag var van vid madame Pierrots flytande tunga.

»Skulle ni vilja vara god och göra henne en eller annan fråga angående hennes föräldrar. Jag kan just undra, om hon kommer ihåg dem.»

»Adèle,» sade jag, »hos hvem bodde du, i den der vackra och snygga staden, som du nyss talade om?»

»Jag bodde länge hos mamma, men hon har nu gått till den Heliga Jungfrun. Mamma brukade lära mig dansa och sjunga och läsa upp verser. Många herrar och [ 121 ]fruntimmer brukade komma och helsa på mamma, och jag fick då dansa för dem, eller sitta på deras knän och sjunga för dem — och det var mycket roligt. Vill ni att jag ska sjunga för er?»

Hon hade nu slutat sin frukost, och jag tillät henne att gifva mig ett prof på sina talanger. Hon steg således ned från sin stol och kom och satte sig i mitt knä; derpå knäppte hon helt värdigt ihop sina små händer, skakade tillbaka sina lockar och började, med blicken lyftad mot taket, sjunga en aria ur någon opera. Det var en öfvergifven qvinnas sång, hvilken, sedan hon begråtit sin älskares trolöshet, kallar stoltheten till sin hjelp, befaller sin tjenarinna att smycka henne med den rikaste drägt och de mest lysande juveler och beslutar att denna samma afton fara på en bal och genom sin glädje och munterhet visa den trolöse huru föga hans falskhet bedröfvat henne.

Ämnet föreföll nog besynnerligt valdt för en så liten sångerska; men jag förmodar att sjelfva qvintessensen skulle ligga deri, att höra kärlekens och svartsjukans toner framqvädas af ett barns läppar — en temligen smaklös och opassande tanke, åtminstone i mitt tycke.

Adèle sjöng sin aria med temligen ren ton och med sin ålders vanliga naivetet. Sedan hon slutat den, hoppade hon ned från mitt knä och sade: »Nu, mademoiselle, ska jag läsa upp något poem för er.»

Hon intog en teatralisk ställning och började deklamera »La ligne des Rats, fable de La Fontaine,» (Råttornas sammansvärjning, fabel af L.) och detta med en uppmärksamhet på sitt uttal, en styrka i uttrycket, en böjlighet i rösten och ett afpassande af rörelser och gester, som verkligen var någonting högst ovanligt vid hennes ålder och som bevisade att hon blifvit omsorgsfullt inöfvad.

»Var det din mamma, som lärde dig detta?» frågade jag.

»Ja, och hon brukade just att säga det på detta sätt: ’Qu’avez vous donc?’ liu dit un de ces rats, ’parlez!’ (’Hvad är det då åt er?’ sade en af råttorna till honom — ’tala!’) Hon tillsade mig att lyfta upp min hand — så här — för att påminna mig, att jag vid denna fråga skulle höja rösten. Nu ska jag väl dansa för er?»

[ 122 ]»Å nej, det är nog nu så länge; men då din mamma gick till den Heliga Jungfrun, som du säger, hos hvem bodde du sedan?»

»Hos madame Frédéric och hennes man; hon tog hand om mig, men är alls inte slägt med mig. Förmodligen är hon fattig, ty hon bodde inte så vackert och grannt som mamma. Hos henne var jag inte länge; mr Rochester frågade mig, om jag skulle tycka om att få komma och bo hos honom i England och jag svarade ja; ty jag kände honom, innan jag lärde känna madame Frédéric, och han var alltid snäll emot mig och gaf mig vackra klädningar och leksaker. Men ni ser, att han inte har hållit ord, ty nog har han fört mig till England, men han sjelf har åter begifvit sig bort, och jag får aldrig se honom.»

Efter frukosten gingo Adèle och jag in i biblioteket, som af mr Rochester tycktes vara bestämdt till mitt och Adèles arbetsrum. De flesta böckerna voro inlästa i bokskåp, försedda med glasdörrar; men en bokhylla var lemnad öppen, innehållande alla slags läroböcker, flera arbeten i den lättare litteraturen, poesi, lefvernes- och rese-beskrifningar, några romaner, m. m. Förmodligen hade han ansett att detta var allt hvad en guvernant kunde önska för sin enskilda läsning, och jag fann mig också högligen nöjd dermed för det närvarande. Jemförd med de få böcker, som jag vid Lowood hade lyckats att då och då komma öfver, tycktes denna boksamling i öfverflöd lofva mig både nöje och undervisning. Dessutom fanns äfven här ett flygelfortepiano, alldeles nytt och af särdeles vacker ton, jemte ett staffli och ett par glober.

Jag fann min nya elev temligen läraktig, ehuru icke så särdeles böjd för flit; hon tycktes icke ha blifvit vand vid någon mera bestämd och regelbunden sysselsättning. Jag insåg, att det skulle vara olämpligt att till en början hålla efter henne för mycket; hvarföre jag, sedan jag hade talat med henne en längre stund och blott helt litet sysselsatt henne med läsning, tillät henne framåt middagen återvända till sin amma. Jag ämnade under tiden, innan det blef middag, sysselsätta mig med att teckna några små utkast till hennes begagnande.

Då jag gick uppför trappan att hemta min portfölj och mina penslar, hörde jag mrs Fairfaxs röst från ett rum, hvars dörrar stodo öppna.

[ 123 ]»Förmiddags-lektionen är väl slut nu, kan jag tro?» sade hon.

Jag gick in till henne, då jag hörde att hon tilltalade mig. Det var ett stort och ståtligt rum, med purpurröda öfverdrag och gardiner, en turkisk matta, med valnötsträ inlagda väggar, ett enda stort fönster, rikt prydt med måladt glas, och ett högt, med ornamenter siradt gipstak. Mrs Fairfax höll just på att damma några vaser af fin purpurröd spat, hvilka stod på ett sidobord.

»Ack, hvilket vackert rum!» ropade jag, då jag såg mig omkring. Jag hade aldrig förr sett något ens hälften så ståtligt.

»Ja, detta är matsalen. Jag har just öppnat fönstret för att släppa in litet frisk luft och solsken, ty det blir så lätt fuktigt och otrefligt i rum, som sällan äro bebodda. I salongen der borta är det så kallt som i ett grafhvalf.

Hon pekade på en stor välfd dörröppning midt emot fönstret, liksom detta prydd med purpurfärgade draperier, hvilka för tillfället voro dragna åt sidan. Jag gick fram till den, steg uppför tvenne breda trappsteg, och vid den blick jag kastade inåt, trodde jag mig se en skymt af ett fé-slott, så lysande och präktigt syntes allt der inne för mina oinvigda ögon. Det var likväl endast en utmärkt vacker salong, och der innanför en liten sängkammare. Båda dessa rum voro belagda med hvita mattor med inväfda blommor i lysande färger; de snöhvita listverken kring taken voro arbetade i form af drufklasar och vinrankor och bildade en vacker kontrast mot de med kamosinrödt tyg klädda hvilosofforna och ottomanerna. Ornamenterna på den hvita marmorspiseln voro deremot af rubinrödt, skimrande Böhmiskt glas, och de mellan fönstren anbragta stora speglarna återgåfvo all denna blandade strålglans af snö och eld.

»Så fint och ordentligt ni håller i de här rummen, mrs Fairfax!» sade jag. »Intet damm, inga öfverdrag; om inte luften här kändes något kylig, skulle man tro att de dagligen begagnades.»

»Ja, ser ni, miss Eyre, Mr Rochesters besök här äro visserligen sällsynta, men de äro alltid plötsliga och oförmodade, och som jag har märkt, att han tycker om att vid sin hitkomst finna allt i ordning och slippa att se något stök och bråk, tycker jag det vara bäst att ha [ 124 ]rummen i det skick, att de kunna när som helst mottaga sin egare.»

»Är han mycket noga och kinkig?»

»Åh nej, jag kan inte säga det; men han har fina lefnadsvanor, sådana som anstå en gentleman, och han vill att man rättar sig efter dem.»

»Tycker ni om honom? Är han i allmänhet älskad?»

»Åh ja, familjen har alltid varit mycket aktad här. Nästan hela trakten, så långt som ni kan se, har från urminnes tider tillhört familjen Rochester.»

»Nå ja; men, om vi lemna hans egor åsido, hur tycker ni om honom? Är han omtyckt för sin egen skull?»

»Jag har inte skäl till annat än att tycka om honom, och jag tror att han af sina underhafvande är ansedd att vara en rättvis och frikostig husbonde. För öfrigt har han inte mycket lefvat ibland dem.»

»Men har han inga egenheter? Kort sagdt, hurudan är hans karakter?»

»Åh, den är oförvitlig, skulle jag tro; något egen, kanhända. Han har rest mycket och sett mycket af verlden, förmodar jag. Jag är säker på, att han är mycket kunnig och lärd, men jag har inte så särdeles mycket talat med honom.»

»I hvilket fall är han då egen?»

»Ja, jag kan inte så noga säga — det är inte så lätt att beskrifva. Det är just ingenting som faller i ögonen; men man känner det när han talar till en; man kan aldrig vara säker på om han talar allvar eller skämt, om han är nöjd eller inte — med ett ord, man kan inte riktigt förstå honom — åtminstone kan jag det inte. Men allt detta är af ingen betydenhet; han är en mycket god husbonde.»

Dessa voro alla de underrättelser, som jag kunde få af mrs Fairfax, angående hennes och min husbonde. Det gifves personer, som ej tyckas ha något begrepp om att teckna en karakter eller gifva akt på att beskrifva framstående sidor, vare sig hos personer eller ting och till denna klass af menniskor hörde tydligen den goda frun; mina frågor brydde henne, och jag kunde icke få några vidare upplysningar. Mr Rochester var i hennes ögon mr Rochester, en gentleman, en besuten egendomsherre, — ingenting mera och ingenting mindre; hon forskade eller undersökte [ 125 ]ej vidare och förundrade sig påtagligen öfver min önskan att få ett klarare begrepp om hans personlighet.

Då vi lemnade matsalen, erbjöd hon sig att visa de öfriga rummen, och jag följde henne trappa upp och trappa ned, under en oupphörlig beundran, ty allt var så utomordentligt vackert och väl ordnadt. De stora rummen i husets främre del föreföllo mig isynnerhet ståtliga, och äfven några i tredje våningen, ehuru mörka och låga, väckte mitt intresse genom sitt gammalmodiga utseende. De möbler, som förut en gång hade passat till de nedre våningarna, hade tid efter annan blifvit flyttade dit upp, allt efter som moderna förändrade sig, och den matta, genom de smala fönstren infallande dagern framvisade hundraåriga sängställen, skåp af ek eller valnöt, med sina sällsamma utskärningar i form af palmqvistar och cherub-hufvuden, liknande afbildningar af Judarnes ark; hela rader af vördnadsvärda stolar, smala och högkarmade, och ännu åldrigare taburetter, på hvilkas dynor ännu syntes spår af till hälften utplånade broderier, sydda af händer, som för mer än tvenne mansåldrar sedan blifvit förvandlade till stoft. Alla dessa fornlemningar gåfvo åt den tredje våningen i Thornfield Hall utseendet af ett det förflutnas hem, ett minnets helgedom. Vid dager älskade jag tystnaden och dysterheten i dessa ödsliga rum; men för ingen del skulle jag velat sofva en natt i någon af dessa stora och tunga sängar, af hvilka somliga voro tillslutna med dörrar af ek, och andra omgifna med tunga och i djupa veck fallande gardiner, utsydda med sällsamma blommor, ännu sällsammare foglar och de sällsammaste menskliga varelser — hvilket allt, vid månens klara sken, säkerligen måste ha förefallit bra hemskt och besynnerligt.

»Sofva tjenarne i dessa rum?» frågade jag.

»Nej, de bebo en sträcka af smärre rum i den bakre delen af huset. Här bor ingen. Man skulle vara frestad att säga, att om det funnes en ande här vid Thornfield Hall, så vore detta helt säkert dess tillhåll.»

»Ja verkligen! Men finnas här då inga spöken?»

»Nej, aldrig har jag hört af några,» svarade mrs Fairfax och smålog.

»Finnas här ej heller några traditioner? Inga legender eller spökhistorier?»

[ 126 ]»Nej, inte efter hvad jag vet. Och likväl säges det, att dessa Rochestrar på sin tid varit snarare en våldsam än fridsälskande slägt; men kanhända är just detta orsaken, hvarföre de nu så lugnt hvila i sina grafvar.»

»Ja — ’efter lifvets feber-oro slumra de i lugn’» hviskade jag för mig sjelf. »Men hvart gå vi nu, mrs Fairfax?» ty hon fortsatte sin gång.

»Upp på taket; vill ni komma med och se utsigten derifrån?»

Jag följde henne uppför en smal trappa till vinden, och derifrån en ännu smalare trappa och genom en falldörr upp på taket. Jag var nu i jemnhöjd med kajkolonien och kunde se in i deras nästen. Jag lutade mig fram öfver tinnarna, kastade en blick omkring mig och såg hela trakten ligga utbredd framför mig likt en karta; den friska och sammetslena gräsmattan, slutande sig tätt omkring husets gråa stenfot; det vidsträckta fältet, här och der bevuxet med åldriga träd; den gulnade, förtorkade skogen, genomskuren af en gångstig, tydligen öfvervuxen och rikare på mossa, än träden på blad; och kyrkan vid grindarna och vägen och de ensliga kullarna, allt begjutet af höstsolens milda stålar, under en klar och blå himmel, blott här och der beströdd med några hvitglänsande skyar. Intet särskildt drag i denna tafla var något utomordentligt, men det hela gjorde ett särdeles angenämt och behagligt intryck. När jag vände mig från den och åter gick ned genom falldörren, kunde jag knapt se vägen framför mig utför trappan; vinden föreföll mig så mörk som ett grafhvalf, i jemförelse med det blåa himlahvalfvet, emot hvilket jag nyss hade sett upp, och den solbelysta utsigten öfver skog och betesmarker och gröna kullar, som på alla håll omgåfvo slottet och hvarpå mina blickar nyss med tjusning hvilat.

Mrs Fairfax dröjde ett ögonblick efter mig för att stänga falldörren; jag trefvade mig fram, fann snart nedgången från vinden och kom lyckligen ned för den trånga vindstrappan. Jag stannade ett ögonblick i den trånga gång hvartill denna trappa ledde och som skilde den tredje våningen i tvänne delar. Smal, låg och mörk var denna gång, med endast ett litet fönster i ena ändan, och med sina rader af små, mörka dörrar, som allesammans voro [ 127 ]tillstängda, liknade den en korridor i någon Riddar Blåskäggs slott.

Under det jag långsamt vandrade framåt, träffades mitt öra af ett ljud, som jag på ett så ödsligt ställe minst hade väntat att få höra — ett skratt. Det var ett besynnerligt, afmätt, tvunget och hemskt skratt. Jag stannade; ljudet upphörde, men blott för ett ögonblick — det började åter och denna gång högre; ty första gången var det, ehuru tydligt, likväl temligen lågt samt slutade med ett gällt, skallande gapskratt, som tycktes väcka ett eko i hvart och ett af dessa ödsliga rum, ehuru det utgick från blott ett enda, och jag kunde ha utpekat den dörr, hvarifrån detta ljud kom.

»Mrs Fairfax!» ropade jag, ty jag hörde henne nu komma nedför trappan. »Hörde ni detta högljudda skratt? Hvem skrattar väl på det sättet?»

»Förmodligen någon af tjenstfolket,» svarade hon; »kanhända Grace Poole.»

»Hörde ni det?» frågade jag åter.

»Ja visst. Jag hör henne ofta; hon sitter och syr i ett af de här rummen. Lea är ibland hos henne, och då föra de ofta oljud tillsammans.»

Skrattet upprepades ånyo med ett lågt och entonigt ljud och öfvergick slutligen i ett besynnerligt mummel.

»Grace!» ropade mrs Fairfax.

Jag väntade verkligen icke att någon gratie skulle svara, ty detta skratt var det mest hemska och öfvernaturliga skratt, som jag någonsin hört; och om det ej hade varit midt på middagen, då inga spöklika omständigheter åtföljde det sällsamma skrattet och då hvarken tid eller rum gynnade någon fruktan, skulle jag helt säkert blifvit fattad af en vidskeplig förskräckelse. Utgången visade dock huru dåraktigt det var af mig att ens hysa en känsla af förvåning.

Den mig närmast belägna dörren öppnades, och en piga kom ut i gången — en qvinna mellan trettio och fyratio år, undersätsig och groflemmad, med rödt hår och med ett simpelt och uttryckslöst ansigte. Man kunde knapt tänka sig en mindre romanesk eller mindre spöklik varelse.

»Här hålles för mycket buller, Grace,» sade mrs Fairfax. »Kom ihåg de föreskrifter, som du fått!» Grace neg och gick tillbaka in i rummet, utan att svara något.

[ 128 ]»Vi ha henne här för att sy och hjelpa huspigan Lea med hennes sysslor,» fortsatte mrs Fairfax; »hon är visserligen inte oförvitlig i somliga afseenden, men hon förrättar sitt arbete ordentligt nog. Nå, hur har det gått för er nya elev på förmiddagen?»

Samtalet öfvergick nu på Adèle och fortsattes till dess vi kommo till de ljusa och vänliga lägre regionerna. Adèle kom springande mot oss i förstugan och ropade:

»Mesdames, vous êtes servies!» (mina damer, bordet är dukadt!) och tillade: »J’ai bien faim, moi!» (Jag är mycket hungrig!).

Middagen var färdig och väntade på oss i mrs Fairfax’ rum.


  1. Thornfield = Törnfält.