Jane Eyre/14

←  Kapitel 13

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 14

Kapitel 15  →

FJORTONDE KAPITLET.

Under flera derpå följande dagar såg jag endast någon gång en skymt af mr Rochester. På morgnarna tycktes han vara mycket upptagen af affärer, och på eftermiddagarna kommo herrar från Millcote eller kringliggande trakten på besök och stannade ofta qvar till middag hos honom. Då hans vrickning var så pass botad att han kunde sitta till häst, red han ofta ut, förmodligen för att återgälda de nyssnämda besöken, efter som han vanligtvis icke kom tillbaka förr än sent på qvällen.

Under denna tid blef sjelfva Adèle sällan efterskickad, och mitt hela umgänge med honom inskränkte sig till ett tillfälligt sammanträffande i förstugan, i trapporna, eller i galleriet: vid hvilka tillfällen han stundom kunde gå förbi mig med en hög och kall min, i det han på sin höjd med en nick eller en likgiltig blick visade att han såg mig, men stundom åter helsa högst artigt och le emot mig med intagande vänlighet. Dessa vexlingar i hans lynne och uppförande sårade mig emellertid icke på minsta sätt, emedan jag insåg att jag icke hade någon del i dessa förändringar, och att denna ebb och flod berodde på för mig helt och hållet främmande orsaker.

En dag, då han hade främmande till middagen, skickade han efter min ritportfölj, förmodligen för att visa sina gäster dess innehåll. Sällskapet bröt tidigt upp, för att begifva sig till en allmän sammankomst i Millcote, såsom jag sedan fick veta af mrs Fairfax; men som aftonen var regnig och kall, brydde mr Rochester sig icke om att följa dem, utan stannade hemma. Strax efter sällskapets afresa ringde han på klockan, och ett bud kom och kallade mig och Adèle ned i sällskapsrummen. Jag kammade Adèles hår och gjorde henne så fin och nätt som möjligt, och sedan jag förvissat mig om att jag sjelf var iklädd min vanliga qväkarkostym, i hvilken intet var att ändra, eftersom den, inberäknadt det flätade håret, var allt för enkel och åtsittande för att lätteligen kunna komma i oordning, begåfvo vi oss ned; Adèle i längtansfull undran om hennes »petit coffre» (lilla ask) slutligen hade anländt; dennas ankomst hade nemligen, till följd af något misstag, ända hittills blifvit fördröjd. Hennes förhoppning blef äfven verkligen tillfredsstäld: en liten pappask stod på bordet i matsalen, dit vi nu inträdde. Den unga flickan tycktes känna den af instinkt.

»Ma boîte, ma boîte!» (min ask, min ask!) ropade hon, i det hon hastigt sprang fram dit der den stod.

»Ja, der har du ändtligen din kära ask: tag den med dig i en vrå, du äkta dotter af Paris, och roa dig med att upptaga och beskåda dess innehåll», sade mr Rochesters djupa och något sarkastiska röst, utgående ur djupet af en ofantlig armstol, som stod framför kaminen. »Men kom i håg», fortfor han, »att du inte besvärar mig med några detaljer af din anatomiska undersökning, eller med några anmärkningar öfver beskaffenheten af dess innanmäte; sköt ditt bestyr i tysthet — tiens-toi tranquille, enfant; comprends-tu?» (Håll dig tyst och stilla, barn; du förstår?)

Adèle tycktes knappast behöfva denna varning; hon hade redan skyndat fram till soffan med sin skatt och var nu som bäst sysselsatt med att upplösa de band, som omslöto densamma. Sedan hon undanröjt detta hinder och uppvecklat vissa omslag af silfverpapper, utropade hon endast: »Oh, ciel! Que c’est beau!» (O Gud, hvad det är vackert!) och försjönk derpå i en stum och hänryckt åskådning.

»Är miss Eyre der?» frågade nu husets herre, i det han till hälften reste sig upp för att se åt dörren, vid hvilken jag ännu stod.

»Ah! jaså; kom fram och sätt er här.»

Han drog härvid en stol fram till sin egen.

»Jag tycker icke om barns joller», fortfor han; »ty hos en gammal ungkarl, sådan som jag, kan det naturligtvis inte uppväcka några angenäma minnen. Det skulle för mig vara odrägligt att tillbringa en hel afton mellan fyra ögon med en sådan liten sladdrare. Drag inte er stol längre bort, miss Eyre, sätt er just der jag stälde den — det vill säga, om ni vill vara så god. Fördömme dessa artigheter! Jag glömmer dem ständigt. Inte heller kan jag just så särdeles med enfaldiga och beskedliga gamla fruar. Apropos, jag måste ha in min; det går inte an att försumma henne: hon är en Fairfax, eller har åtminstone varit gift med en sådan, och blodet är alltid tjockare än vattnet, påstår ordspråket.»

Han ringde och skickade en inbjudning till mrs Fairfax, som snart infann sig med sin stickkorg i handen.

»God afton, min fru; jag skickade efter er för ett välgörande ändamål: jag har förbjudit Adèle att tala med mig om de presenter hon erhållit; och hon är nu nära att qväfvas af öfversvallande känslor. Var nu så god och blif hennes åhörarinna och sällskap: det skall säkert bli en af de mest välgörande handlingar ni någonsin utöfvat.»

Adèle fick också icke sigte på mrs Fairfax, förr än hon ropade henne fram till soffan och genast fylde hennes sköte med samtliga leksaker af porslin, elfenben och vax, som den lilla pappasken innehöll, hvarvid hon alltjemt utbröt i förklaringar och utrop på sådan bruten engelska, hvaraf hon var mäktig.

»Sedan jag uppfyllt en god värds pligter», fortfor mr Rochester, »och lemnat mina gäster tillfälle att underhålla och roa hvarandra, får jag väl ha rättighet att tänka på mitt eget nöje. Miss Eyre, drag er stol litet längre fram: ni sitter för långt bort; jag kan inte se er utan att ändra min beqväma ställning i denna stol, något som jag ingalunda har fallenhet för att göra.»

Jag gjorde som jag var ombedd, ehuru jag verkligen hellre hade sett att jag hade fått förbli litet mer i skuggan; men mr Rochester hade ett så direkt sätt att befalla, att en ovilkorlig lydnad tycktes vara någonting helt naturligt och oundvikligt.

Vi sutto, som jag redan nämt, i matsalen; ljuskronan, som hade blifvit upptänd för middagen, spred ett festligt skimmer öfver rummet; den väldiga brasan i kaminen glänste röd och klar, och de purpurfärgade gardinerna hängde i rika och tunga veck framför de höga bågfönstren: allt var tyst och stilla, utom Adèles sakta pladder (hon vågade icke tala högt), och de tunga regndropparna, som allt emellanåt slogo mot fönsterrutorna.

Mr Rochester, der han satt i sin damastklädda länstol, hade ett helt olika utseende mot det jag förut sett hos honom: han såg vida mindre sträf och sträng ut och långt mindre dyster. Ett leende hvilade på hans läppar, och hans ögon gnistrade, om det var af vin eller icke, vill jag lemna osagdt, men det förra synes mig dock icke osannolikt. Med ett ord, han var vid sitt eftermiddagslynne; mera lifvad och munter än annars och derföre mera meddelsam och godlynt, än då han var i sitt kalla och sträfva morgonhumör. Det oaktadt erbjöd han dock ännu en temligen fruktansvärd anblick, der han satt, med sitt väldiga hufvud lutadt mot den stoppade stolskarmen, och med sina liksom i granit huggna drag belysta af elden från kaminen, hvilken äfven afspeglade sig i hans stora, mörka ögon — ty han hade stora och mörka ögon, och de som voro ganska vackra till på köpet, stundom med en viss skiftning i deras djup, hvilken, om den just icke precis talade om mildhet och hjertats vekhet, likväl gaf en påminnelse om en dylik känsla.

Han hade vid pass två minuter suttit och stirrat i elden, och jag hade under samma tid haft mina ögon fästa på hans ansigte, då han plötsligt vände sig till mig och uppfångade min blick.

»Ni mönstrar mig, miss Eyre», sade han: »tycker ni att jag är vacker?»

Om jag haft tid att öfvertänka mitt svar, skulle jag ha yttrat någon vanlig höflig och bestämd fras, men nu föll svaret oförvarandes från mina läppar, och blef:

»Nej, sir.»

»Ah, på min ära, det är verkligen någonting alldeles eget i hela er person!» sade han: »ni liknar sannerligen en liten nunna: nätt och prydlig, stilla, allvarlig och enkel, då ni sitter med edra händer i knä, och med ögonen vanligen fästa på mattan, utom undantagsvis, då de (likasom just nu) äro med ett forskande uttryck fästa på mitt ansigte; och då man gör er en fråga eller fäller en anmärkning, på hvilken ni ser er tvungen att svara, är ni strax framme med ett genmäle, som, om det också icke rent af är snäsigt eller oartigt, dock är nog tvärt och afklippande. Hvad menar ni med det, säg?»

»Jag var alltför uppriktig! Jag ber er om ursäkt. Jag borde ha svarat, att det inte är så lätt att ge ett omedelbart svar på frågor om personers yttre; att smaken är så olika; att en vacker yta inte mycket betyder eller någonting dylikt.»

»Ni borde alldeles inte ha svarat någonting sådant! Ett vackert yttre skulle inte betyda mycket, kantänka! Under förebärande att mildra en föregående förolämpning sticker ni således på detta sätt en slö pennknif under mitt öra! Fortsätt: hvad finner ni för fel hos mig, hvad befalls? Jag förmodar att jag har mina lemmar och anletsdrag lika andra menniskor?»

»Tillåt mig, mr Rochester, att återtaga hvad jag nyss sade. Jag åsyftade ingalunda något spetsigt svar; det var endast obetänksamhet.»

»Just så, ja; jag tror så med, och ni måste nu stå till svars derför. Undersök mig nu närmare: tycker ni inte om min panna, eller hur?»

Vid dessa ord upplyfte han det mörka svall af hår, som låg ned i hans ansigte, och visade en ganska aktningsvärd mängd af intellektuela organer; endast der, hvarest välviljans organ plägar sitta, visade sig en nog i ögonen fallande brist.

»Nå, miss, ser jag ut som ett enfaldigt får?»

»Långt derifrån, sir. Men ni skulle kanhända anse mig för oartig, om jag i min tur frågar er om ni är en menniskoälskare?»

»Se der, nu igen! Ett nytt stygn af pennknifven, under det hon förebär att smeka mitt hufvud: och det är derföre att jag sade att jag inte tyckte om barns och gamla qvinnors sällskap (detta senare dock i tysthet sagdt!) Nej, min unga miss; jag är inte någon allmän filantrop, men jag har likväl ett samvete;» och han pekade på de organer, som sägas uttrycka denna egenskap, och hvilka, lyckligtvis för honom, voro ganska betydliga och gåfvo en ansenlig bredd åt öfra delen af hans hufvud: »och dessutom har jag en slags sträf godhjertenhet. Vid edra år var jag en temligen känslofull passagerare, särdeles praktisk för värnlösa, fattiga och olyckliga; men ödet har sedan dess behandlat mig temligen omildt och till och med slagit mig med sina knytnäfvar, så att jag nu smickrar mig med att vara hård och fast som en kautschuksboll; likväl genomtränglig genom en eller annan spricka och med en känslig punkt i midten af massan. Det fins derföre måhända ännu något hopp, eller hur?»

»Hopp om hvad, sir?»

»Om min slutliga förvandling från kautschuk till kött och blod igen?»

»Han har bestämdt druckit för mycket vin», tänkte jag för mig sjelf och visste dessutom icke hvad svar jag skulle gifva på hans besynnerliga fråga: huru skulle jag också kunnat säga huruvida han var i stånd att förändra sig eller icke?

»Ni ser helt förlägen ut, miss Eyre, och fastän ni inte som fruntimmer är stort vackrare än jag som karl så klär er dock en sådan min; dessutom är den för mig särdeles nyttig och angenäm, emedan den håller edra forskande ögon från mitt ansigte och fäster dem på de virkade blommorna på mattan; fortfar derföre att sitta så der förlägen och med nedslagna blickar. Vet ni, min unga dam, jag är i afton vid ett särdeles sällskapligt och medelsamt lynne.»

Med denna förklaring steg han upp från sin stol och stälde sig framför mig, med armbågen stödd mot marmorfrisen på kaminen. I denna ställning kunde jag tydligt öfverse både hela hans gestalt och hans anlete: den i förhållande till hans längd oproportionerliga bredden af hans bröst och skuldror trädde härvid synnerligen i dagen. Jag är öfvertygad att mången skulle ansett honom för en ful karl; men likväl låg det, i ersättning för bristen på denna yttre skönheten, så mycken omedelbar stolthet i hans hållning; så mycken lätthet i hans rörelser; ett sådant uttryck af fullkomlig likgiltighet för det yttre utseendet och ett så stolt förtroende till makten och styrkan af andra, inre eller förvärfvade egenskaper, att man, i det man betraktade honom, äfvenledes ovilkorligen delade denna hans likgiltighet och, om också af blind och outvecklad känsla, kände sig kallad att dela detta hans förtroende.

»Jag är vid ett sällskapligt och medelsamt lynne i afton», fortfor han, »och det är derföre som jag skickat efter er: elden och ljusen voro mig inte ett tillräckligt sällskap, och inte Pilot heller, ty ingen af dem kan tala. Adèle är en mån bättre, ehuru dock alltid under målet; på samma sätt är det äfven med mrs Fairfax. Ni deremot kan vara mig till nöjes, om ni vill; derom är jag öfvertygad. Ni öfverraskade mig första aftonen jag bjöd er hit ned; jag har sedan dess nästan förgätit er: andra tankar och idéer hafva trängt er ur mitt hufvud; men i afton är jag besluten att se mig sjelf till godo; att slå bort det som är ledsamt och obehagligt och återkalla hvad som är nöjsamt och angenämt. Det skulle nu roa mig att kunna utforska er; att bättre lära känna er — derföre tala —»

I stället för att svara, log jag, dock icke på något särdeles förbindligt eller underdånigt sätt.

»Tala!» fortfor han enträget.

»Hvad om, sir?»

»Hvad ni behagar. Jag lemnar valet både af ämne och sättet att behandla det helt och hållet i ert eget skön.»

Följden deraf blef naturligtvis den, att jag satt och sade intet.

»Om han väntar att jag skall tala, endast för att tala och paradera, så skall han finna att han vändt sig till orätt person», tänkte jag för mig sjelf.

»Ni är stum, miss Eyre.»

Jag fortfor att vara det. Han nedböjde sitt hufvud något litet emot mig och tycktes med en snabb blick vilja skåda in i min själ.

»Ni är envis», sade han, »och förtretad? Nå, det är också inte underligt. Jag stälde min fråga i en något besynnerlig, nästan sårande form. Jag ber er om förlåtelse derför, miss Eyre. Saken är i alla händelser den, att jag inte vill behandla er såsom en underordnad person: det vill säga, (tillade han, rättande sig), jag gör endast anspråk på en sådan öfverlägsenhet, som måste härflyta från tjugu års skilnad i ålder och ett sekels försprång i erfarenhet. Detta är billigt och jag vill inte afstå derifrån. Det är emellertid endast i kraft af denna öfverlägsenhet, som jag framställer den begäran, att ni nu måtte tala litet med mig och förströ mina tankar, som blifvit gallsprängda derigenom att de endast vändt sig kring ett enda föremål.»

Han hade bevärdigat mig med en förklaring, snart sagdt en ursäkt: jag var icke känslolös för hans nedlåtenhet och ville ej heller synas så.

»Jag vill gerna söka förströ er, om jag kan, sir — mycket gerna; men hur skall jag väl sjelf kunna välja samtalsämne då jag inte vet hvad som intresserar er? Fråga mig, och jag skall försöka svara så godt jag kan.»

»Nå, då vill jag till en början fråga er om ni inte medger, att jag har rätt att vara litet ogenerad och befallande emot er, emedan jag, som sagdt, är nog gammal att vara er far och emedan jag tillkämpat mig en mångfaldig erfarenhet bland en mängd olika folkslag och ströfvat omkring halfva jordklotet, under det ni lefvat lugnt och stilla med ett enda slags menniskor i en och samma boning?»

»Gör som ni behagar, sir.»

»Det är intet något svar, eller rättare sagdt, det är ett högst retsamt, emedan det är så helt och hållet undvikande — svara rent ut.»

»I så fall, sir, anser jag er inte ega någon rättighet att befalla mig på den grund att ni är är äldre än jag, eller derföre att ni sett mera af verlden än jag — ert anspråk på öfverlägsenhet beror på det sätt hvarpå ni användt er tid och er erfarenhet.»

»Hm! Det var åtminstone rent ut. Men jag vill inte medge er det, emedan det skulle föga tjena min sak, eftersom jag verkligen gjort ett ganska klent, för att icke säga dåligt bruk af båda dessa fördelar. Men om vi nu också lemna öfverlägsenheten å sido, så måste ni ändå underkasta er att då och då tåla en befallning från mig, utan att bli stött eller sårad af tonen hvarmed den uttalas. Lofvar ni det?»

Jag log. »Mr Rochester är verkligen en högst egen person, som glömmer att han betalar mig trettio pund om året för att mottaga hans befallningar», tänkte jag för mig sjelf.

»Leendet är visserligen mycket bra», sade han, i det han genast uppfångade det förbiilande ansigtsuttrycket; »men tala också.»

»Jag tänkte på att det säkert gifves ganska få husbönder, som göra sig den mödan att efterfråga huruvida deras lönande tjenare blifva stötta öfver deras ord eller inte.»

»Lönade tjenare! Huru, är ni min lönande tjenare? Åh ja, det är sant, jag hade glömt arfvodet! Nå väl, vill ni då på grund af denna lön tillåta mig att då och då spela litet öfversittare?»

»Nej, sir, inte på den grund; men derföre att ni frågar efter om en underhafvande i denna sin underordnade ställning känner sig belåten eller ej, vill jag gerna tillåta det.»

»Och vill ni öfverse med att jag underlåter en mängd antagna former och uttryck, utan att anse denna underlåtenhet för en förolämpning?»

»Jag är öfvertygad att jag aldrig skall förvexla en dylik frihet med en förolämpning; det ena har jag alldeles ingenting emot, och det andra vill ingen friboren underkasta sig, inte ens för någon lön.»

»Prat! De flesta friborna underkasta sig allt för penningar; håll er derföre till er sjelf och kasta er inte in på några allmänna satser, i hvilka ni är fullkomligt okunnig. Emellertid är jag inom mig tacksam för ert svar, i trots af det oriktiga deri, och detta inte allenast för innehållets skull, utan äfven för sjelfva det sätt hvarpå ni uttalade det; det var fritt och öppet, och det är något som tyvärr inte ofta kommer en till del; tvärtom är tillgjordhet, köld eller enfaldigt och trånghufvadt missförstånd den vanliga belöningen för ens uppriktighet. Inte tre på tre tusen guvernanter skulle ha svarat mig som ni. Men jag vill inte smickra er: om ni är danad af ett annat ämne än mängden, så är det inte er förtjenst, utan en naturens gåfva. Och för öfrigt, när allt kommer omkring, så är jag kanske alltför hastig i mina slutsatser: måhända är ni inte stort bättre än de öfriga; det är mycket möjligt att ni har många svåra fel och brister, som uppväga edra få goda sidor.»

»Ja, kanske är det så äfven med er, sir,» tänkte jag för mig sjelf. Min blick mötte hans, då denna tanke genomfor mig; han tycktes gissa dess mening och svarade mig, som om jag hade tydligt uttalat den:

»Ja, ja; ni har rätt: jag har sjelf många fel; jag vet det och önskar inte att öfverskyla dem, det försäkrar jag. Gud ska veta att jag inte borde vara sträng mot andra; jag har en förfluten lefnad, en kedja af handlingar att öfverväga och betrakta inom mitt eget bröst och som väl skulle kunna draga mina gäckande löjen och bittra anmärkningar från min nästa mot mig sjelf. I mitt tjuguförsta år inträdde jag, eller, rättare sagdt, inkastades jag (ty lik andra syndare, ser jag gerna att jag får kasta halfva skulden på ett oblidt öde och ogynnsamma förhållanden) på en orätt väg och har sedan dess aldrig återfunnit den rätta kosan. Jag kunde dock blifvit en helt annan menniska; jag kunde ha blifvit lika god som ni, förståndigare och nästan lika ren och oskyldig. Jag afundas er er sinnesfrid, ert rena samvete, ert obefläckade minne. Ja, ett minne utan fläck eller besmittelse måste vara en utsökt skatt — en outtömlig källa till de renaste njutningar — inte sant, min unga vän?»

»Hurudant var väl ert eget minne, när ni var aderton år, sir?»

»Jo då var det som det borde vara: rent och klart som en källas spegel; intet orent flöde hade då ännu förvandlat det till en stinkande pöl. Vid aderton år var jag fullt ut er jemlike. Naturen hade ämnat mig till en god menniska, miss Eyre, en af det bättre slaget, och som ni ser, är jag det dock inte. Ni skulle kanske vilja säga, att ni inte ser det; åtminstone smickrar jag mig med att läsa någonting sådant i ert öga (i förbigående sagt, så tag er till vara för hvad ni säger med edra blickar; jag tror mig temligen väl förstå det språket). Nå väl, jag är ingen skurk, så mycket kan jag försäkra er; ni tror det ej heller och vill inte tilldela mig en så föraktlig utmärkelse; men till följd af omständigheter, snarare än af naturlig böjelse (jag tror så åtminstone) är jag en vanlig hvardagssyndare, utfaren i alla dessa små futtiga förströelser, med hvilka den rike och verldsligt sinnade söker att fylla sitt tomma lif. Ni undrar kanske på att jag gör er denna bekännelse; men jag kan försäkra er, att ni mången gång under er lefnad skall finna er utvald till en ofrivillig förtrogen af edra bekantas hemligheter. De skola, liksom jag nu, instinktlikt märka att det icke så mycket ligger i er natur att tala om er sjelf, som fast mer att lyssna till hvad andra tala om sig sjelfva; de skola äfven märka att ni inte lyssnar med något föraktfullt hån öfver deras obetänksamhet, utan med ett slags medfödd sympati, icke mindre tröstande och uppmuntrande derföre att den ej ger sig luft i några braskande ord och försäkringar.»

»Hur vet ni — hur kan ni gissa till allt detta, sir?»

»Jag vet det ganska väl och derföre fortfar jag ungefär lika obesväradt, som om jag nedskrefve mina tankar i en dagbok. Ni vill säga att jag borde höjt mig öfver omständigheterna; jag borde det också verkligen, jag medger det; men ni ser att så ej är förhållandet. Då ödet misshandlade mig, hade jag inte nog förstånd att förbli lugn, utan jag blef ursinnig och urartade sålunda från mitt bättre jag. Om nu en lättsinnig narr äcklar mig med sin lumpna liderlighet, kan jag dock inte smickra mig med att vara bättre än han: jag är tvungen att erkänna, att han och jag stå på samma punkt. Jag önskar att jag icke hade vacklat — Gud vet att jag önskar det! Frukta samvetsqvalen, om ni någonsin blir frestad att synda, miss Eyre — samvetsqvalen förgifta lifvet.»

»Ångern säges kunna bota dem, sir.»

»Nej, det kan den inte. Endast en fullständig omvändelse är i stånd att bota dem; och jag skulle kunna vara mäktig en sådan omvändelse — jag eger ännu styrka dertill — om — men hvad är det värdt att tänka på det, insnärjd, nedtryckt och fördömd som jag är? För öfrigt, efter som nu en gång lyckan är mig oåterkalleligen förnekad, så har jag åtminstone rätt att söka skaffa mig så mycket nöje af lifvet som möjligt, och det vill jag också göra, kosta hvad det vill.»

»Men då skall ni ju allt mer vanslägtas från er sjelf, sir?»

»Det är möjligt; men, lika godt, hvarföre skulle jag bekymra mig om det, endast jag ständigt kan förskaffa mig nya och ljufva nöjen? Och jag kan förskaffa mig sådana, lika ljufva och friska som den vilda honing bien samla på heden.»

»Men de skulle lemna en bitter eftersmak, sir.»

»Hur vet ni det? Ni har ju aldrig försökt det. Hur allvarsam, hur högtidlig ni ser ut; och likväl är ni härutinnan lika okunnig som detta camé-hufvud» (han upptog ett sådant från kaminfrisen). »Ni har ingen rätt att predika för mig, ni oinvigda, som knappast stigit öfver lifvets tröskel och som åtminstone är fullkomligt okunnig om dess mysterier.»

»Jag påminner er endast om edra egna ord, sir: ni sade att synd medförde samvetsqval och ni förklarade att sådana äro ett gift för hela lifvet.»

»Och hvem talar då om synd nu? Jag skulle knappast tro att den tanke, som nyss uppstod i mitt hufvud, är en synd. Jag tror snarare att den var en ingifvelse än en frestelse. Den var så skön, så tjusande! Se så, nu kommer den åter tillbaka! Det är ingen ond ande, det kan jag försäkra er, eller om så skulle vara, har den åtminstone iklädt sig drägten af en ljusets engel. Jag skulle tro att jag bör insläppa en så skön gäst, då den begär inträde i mitt hjerta.»

»Misstro den, sir; det är ingen god engel.»

»Ännu en gång, hur kan ni veta det? Genom hvilken instinkt tror ni er vara i stånd att skilja mellan en fallen seraf från afgrunden och en budbärare från den eviges tron — mellan en huld ledsagare och en förförare?»

»Jag dömde efter uttrycket i ert ansigte, sir; och detta var helt förvildadt, då ni talade om att er ingifvelse åter kom tillbaka. Jag är öfvertygad att ni skulle bli ännu olyckligare om ni lyssnade dertill.»

»Nej, för ingen del — den bringar mig det ljufvaste budskap i verlden; för öfrigt har jag icke ställt mitt samvete under er uppsigt; ni kan således vara fullkomligt obekymrad. Se så, stig in, ljufva vandrare.»

Han utsade dessa ord, som om han hade talat till en uppenbarelse, osynlig för alla ögon utom för hans egna: derpå lade han armarna, som han till hälften utsträckt, i kors öfver bröstet och tycktes likasom i en fast omfamning vilja innesluta det osynliga väsendet.

»Nu,» fortfor han, i det han åter vände sig till mig, »har jag mottagit pilgrimen — en förklädd gudomlighet, såsom jag fullt och fast tror. Den har allaredan gjort mig godt: mitt hjerta var nyss ett likhus, hädanefter skall det bli ett altar.»

»För att säga sanningen, sir, förstår jag er alldeles inte; jag kan inte vidare fortsätta detta samtal, emedan det redan gått öfver min fattning. Endast en sak vet jag: ni sade att ni inte är så god som ni skulle önska att vara, och att ni beklagade er egen ofullkomlighet — endast en sak förstår jag: det yttrande ni nyss hade, att ett befläckadt samvete är en ständig fördömmelse på jorden. Det tyckes mig att ni, om ni endast uppriktigt och allvarligt ville det, med tiden kunde bli sådan ni sjelf önskade och att, om ni med i dag började ändra ert tänke- och handlingssätt, ni inom några år skulle kunna ha samlat ett förråd af minnen, till hvilka ni med nöje och tillfredsställelse kunde vända edra tankar.»

»Riktigt tänkt och väl sagdt, miss Eyre, och i detta ögonblick håller jag med all makt på att stenlägga helvetet.»

»Hvad menar ni, sir?»

»Jo, jag nedlägger goda föresatser, hvilka jag tror skola vara lika starka och varaktiga som flinta. Hädanefter skola mina sällskaper och mitt lefnadsmål blifva helt annorlunda än hittills.»

»Och bättre äfven?»

»Ja, bättre — så mycket bättre som rent guld är bättre än uselt slagg. Ni synes misstro mig; men jag misstror inte mig sjelf; jag känner mitt mål och mina bevekelsegrunder och i detta ögonblick utfärdar jag en lag, lika orubblig som de Persers och Meders, att båda äro goda och riktiga.»

»Det kunna de inte vara, sir, om de behöfva nya stadgar för att gifva dem gällande kraft.»

»Och likväl äro de det, miss Eyre; ehuru de behöfva en ny stadga: utomordentliga omständigheter fordra utomordentliga medel.»

»Det är en farlig grundsats, sir, och man behöfver inte vara skarpsynt för att se att den lätt kan leda till missbruk.»

»Ni tankedigre filosof! så är det verkligen; men jag svär er vid mina husgudar, att jag inte skall missbruka den.»

»Ni är endast menniska, sir, och kan lätt fela.»

»Det är sant; så är det äfven med er — än sedan?»

»Jo, en svag dödlig borde inte tillvälla sig en makt, som endast det fullkomliga väsendet med säkerhet kan bruka.»

»Hvilken makt?»

»Jo, den att om ett ovanligt och af moralen ej sanktioneradt handlingssätt säga: ’Detta är rätt.’»

»’Detta är rätt’ — det är just det rätta ordet; ni har uttalat det.»

»Nå, så låt det vara rätt, då,» sade jag i det jag reste mig upp. Jag ansåg det nemligen för helt och hållet onyttigt att fortsätta ett samtal, som för mig var en mörk och oförklarlig gåta; jag kände derjemte att jag åtminstone för det närvarande var ur stånd att intränga uti och uppfatta karakteren hos den med hvilken jag talade och erfor derföre den känsla af osäkerhet, att icke säga oro, som vanligen åtföljer öfvertygelsen om en bestämd okunnighet.

»Hvart ämnar ni gå?»

»Jag måste laga att Adèle kommer i säng; hennes vanliga timme är redan öfverskriden.»

»Ni är rädd för mig, derföre att jag talar som en sfinx.»

»Ert språk är gåtfullt, sir; men ehuru jag känner mig något förbryllad, är jag likväl inte rädd.

»Ni är rädd — er egenkärlek fruktar för ett möjligt misstag.»

»Ja, i den meningen fruktar jag alltid — jag har ingen lust att tala dumheter.»

»Men om ni gjorde det, så skulle det säkert ske på ett så lugnt och allvarligt sätt, att jag otvifvelaktigt komme att misstaga det för idel förstånd. Skrattar ni aldrig, miss Eyre? Gör er inte besvär med att svara — jag ser att ni skrattar sällan; men ni kan skratta rätt godt: tro mig, ni är ej mera af naturen sträng och sträf till lynnet, än jag är lastbar. Men tvånget vid Lowood hänger ännu qvar i er och bevakar edra anletsdrag, dämpar er röst och hämmar edra rörelser, och ni fruktar att i närvaro af en medmenniska — kalla honom far, bror, husbonde, eller hvad som helst — skratta för muntert, tala för fritt, röra er för otvunget. Jag hoppas dock att ni med tiden skall lära er att vara mera fri och otvungen, helst det för mig är omöjligt att behandla er med den vanliga konventionela artigheten, och då skola edra blickar och rörelser få mera lif och omvexling än de nu våga erbjuda. Jag märker allt emellanåt huru ett sällsamt slags fogel tittar ut genom burens galler; en liflig, rastlös, beslutsam fånge är det i sanning; vore han endast fri, skulle han muntert svinga sig mot skyn. — Är ni ännu alltjemt besluten att gå?»

»Klockan har slagit nio, sir.»

»Det är detsamma — vänta ett ögonblick: Adèle är ännu inte färdig att gå till sängs. Den ställning jag intagit, med ryggen åt elden och ansigtet utåt rummet, är särdeles gynnsamt för iakttagelser, skall jag säga er. Under det jag talat med er, har jag emellanåt gifvit akt på Adèle; (jag har mina egna skäl att anse henne för ett ganska intressant studium — skäl, som jag en dag skall meddela er); för tio minuter sedan tog hon ur sin ask fram en skär sidenklädning; hennes ansigte strålade af förtjusning, då hon utbredde den framför sig; behagsjukan sjuder i hennes blod, hvirflar i hennes hjerna, låder vid märgen af hennes ben. ’Il faut que je l’essaie’ (jag måste profva den!) ropade hon och skyndade genast ut ur rummet. Hon är i detta ögonblick hos Sofi och undergår en toalettförvandling; om några minuter är hon åter här, och jag vet hvad jag får se — en miniatyrbild af Céline Varens, sådan hon plägade visa sig på tiljan vid —; men låt oss inte tala om den saken. Emellertid äro mina ömmaste känslor i fara att erhålla ett svårt slag; jag känner det på mig; vänta nu och se om min aning slår in.»

Strax derefter hördes Adèles lilla fot trippa öfver förstugan, och i nästa ögonblick inträdde hon, förvandlad så som hennes förmyndare hade förutsagt. En kort men i ytterst rika veck fallande klädning af rosenfärgadt siden hade efterträdt den bruna hon förut bar; en krans af törnrosknoppar slingrade sig kring hennes hufvud, och på fötterna bar hon silkesstrumpor och små hvita sidenskor.

»Est-ce que ma robe va bien?» (Sitter inte min klädning väl?) ropade hon, i det hon skyndade fram i rummet; »et mes souliers? et mes bas? Tenez, je crois que je vais danser!» (Än mina strumpor då? och mina skor? Vänta, så ska jag dansa.)

Vid dessa ord utbredde hon sin klädning och började chassera omkring rummet, till dess hon kom fram till mr Rochester, då hon lätt svingade sig omkring på tåspetsen och derefter nedföll på knä framför honom och utropade:

»Monsieur, je vous remercie mille fois de votre bonté» (jag tackar er, min herre, för er godhet); derpå reste hon sig åter upp och tillade: »C’est comme cela que maman faisait, n’est-ce pas, monsieur?» (Så gjorde mamma, inte sant?)

»Jo, precis», blef svaret; »och på sådant sätt lockade hon äfven mitt engelska guld ur mina engelska fickor. Äfven jag har en gång varit ung och oerfaren, miss Eyre — ja, nära nog lika oerfaren som ni. Denna min ungdoms och okunnighets vår är nu emellertid förbi; men den har i mina händer qvarlemnat denna lilla franska blomma, hvilken jag i vissa ögonblick skulle önska att vara utaf med. Inte längre värderande den rot från hvilken hon uppskjutit, hyser jag endast en ringa tillgifvenhet för denna blomma, särdeles när hon ser så konstlad ut som just nu. Jag behåller och vårdar henne snarare af den katolska grundsatsen, att med en god handling söka försona många, stora eller små, synder. Jag vill en annan gång förklara er allt detta. Godnatt!»