Jane Eyre/15

←  Kapitel 14

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 15

Kapitel 16  →

FEMTONDE KAPITLET.

Mr Rochester uppfylde äfven kort derefter sitt löfte.

Det var en eftermiddag, då han händelsevis mötte mig och Adèle ute på egorna; och under det att den senare lekte med Pilot och sin fjäderboll, bad han mig att spatsera med honom fram och tillbaka i en björk-allé, der vi hela tiden hade den unga flickan i sigte.

Han berättade då att hon var dotter af en fransk operadansös, vid namn Céline Varens, för hvilken han, en gång, som han sade, hade hyst en »stor passion». Denna passion hade Céline tyckts återgälda med om möjligt ännu större värme. Han trodde sjelf att han utgjorde hennes afgud; han inbillade sig, som han sjelf sade, att hon föredrog hans starka atletiska växt framför en Apollo Belvederes smidiga och behagfulla gestalt.

»Och, miss Eyre», fortfor han, »jag kände mig så smickrad af det företräde den Galliska sylfiden lemnade sin engelska gnom, att jag inlogerade henne i ett hotell, gaf henne en fullständig uppsättning, bestående af betjening, ekipage, kaschmirsschalar, diamanter, spetsar etc. Med ett ord, jag började på vedertaget sätt att ruinera mig, lik hvarje annan ung narr. Jag hade inte, såsom det synes, ens nog mycket originalitet att trampa en ny väg till skam och undergång, utan trådde den gamla stråten med en enfaldig noggranhet att icke en tum afvika från den utstakade banan. Jag hade alla narrars gemensamma öde, och förtjenade det äfven. Då jag händelsevis kom att besöka Céline en afton, då hon inte väntade mig, fann jag henne ute; men som det var en varm och behaglig afton och jag var trött af att ströfva kring Paris’ gator, slog jag mig ned i hennes boudoir, lycklig att inandas den luft som hennes närvaro för kort stund sedan hade helgat. Men nej — jag öfverdrifver; jag trodde aldrig att hon egde några helgande dygder; snarare var det någon angenäm vällukt af mysk och ambra, som hon lemnat efter sig, än någon doft af helighet. Jag var nära att qväfvas af lukten från torkade rosor och i rummet utstänkta parfymer, då jag kom på den tanken att öppna fönstret och träda ut på balkongen. Månen och gaslamporna spredo ett gemensamt sken, och vädret var mycket lugnt och klart. Balkongen var försedd med ett par stolar; jag satte mig ned, tog upp en cigarr — jag vill äfven taga mig en nu, i fall ni tillåter det.»

Här följde en paus, som upptogs af cigarrens framtagande och tändning; sedan han utblåst ett moln af Havannadoft i den kyliga aftonluften, fortfor han:

»Jag var den tiden äfven älskare af franska konfekter och ’bonbons’, och så satt jag der och knaprade på mitt sockrade choklad och rökte min cigarr, med blicken följande de eleganta ekipager, som rullade utefter den fashionabla gatan mot ett strax bredvid beläget teaterhus, då jag helt plötsligt i en präktig, af ett par vackra fullblodshästar förspänd täckvagn igenkände det ekipage jag gifvit Céline. Hon återvände i detta ögonblick hem; mitt hjerta bultade naturligtvis mot de jernstänger, mot hvilka jag lutade mig. Åkdonet stannade, såsom jag väntat, framför hotellets port; min flamma (ty detta är rätta ordet för en teaterförtjusning) steg ned, tätt insvept i en kappa — i förbigående sagdt en temligen onödig försigtighet på en varm juniafton. Lutande mig öfver balkongen var jag just nära att hviska: ’Mon Ange’ — i en ton, som naturligtvis endast skulle vara hörbar för kärlekens öron — då en figur hoppade ned ur åkdonet efter henne, på samma försigtiga sätt insvept; men det var en sporrbeklädd häl som hade klingat mot gatan, och det var en med manshatt försedd figur som nu inträdde genom hotellets port.

»Ni har väl aldrig känt svartsjuka, miss Eyre? Nej, naturligtvis har ni inte det, emedan ni aldrig känt kärleken. Det återstår er ännu att erfara båda dessa känslor; er själ sofver, och det slag, som ska väcka den, har ni ännu inte erfarit. Ni tror att hela lifvet förflyter i samma lugna enformighet, hvari er ungdom hittills framrunnit; med förbundna ögon och tillstoppade öron simmar ni fram på lifvets haf, utan att hvarken se de klippor, som på inte långt afstånd höja sig framför er, eller höra bränningens dån vid deras fötter. Men jag vill säga er — och lägg noga märke till mina ord — en dag ska ni komma till det klippgrund, der ert lifs ström brytes i brusande vågsvall, i hvirflar och skum, och då ska ni antingen bli i tusende atomer söndersplittrad mot klippspetsarna, eller af någon jättevåg lyftas i höjden och föras i ett lugnare vatten, i ett sådant, der jag nu befinner mig.

»Jag vet inte hur det kommer sig, men denna dag förefaller mig så angenäm: jag älskar dessa stålgrå skyar; jag älskar stillheten och sträfheten i denna af vintern kufvade natur. Jag älskar Thornfield i dess ålderdomlighet och dess ensamhet; dess gamla kajnästen och törnbuskar; dess gråa façad och dessa rader af mörka fönster, afspeglande denna metallglänsande himmel; och likväl, huru länge har jag inte afskytt blotta tanken derpå, skytt det likt en pesthåla! Huru afskyr jag inte ännu —»

Han bet tänderna hårdt tillsamman och tystnade; han stannade sin gång och stampade mot den hårda marken. Någon förhatlig tanke tycktes ha bemäktigat sig honom och hålla honom så fast, att han icke kunde röra sig från stället.

Vi voro på väg uppåt allén, då han sålunda stannade, och bygnaden låg midt framför oss. Han upplyfte nu sitt öga till dess tinnar och kastade deröfver en blick, sådan jag hvarken förr eller sedan sett. Smärta, skam, vrede, otålighet, vämjelse, afsky, tycktes för ett ögonblick kämpa i de stora pupiller, som vidgade sig under de korpsvarta ögonbrynen. Häftigt stredo de nyssnämda kämparne om hvilken som skulle behålla öfvermakten, då en annan känsla uppsteg och undanträngde de öfriga: någonting hårdt och cyniskt, tycktes det, som talade om fast vilja och beslutsamhet, som dämpade hans lidelse och gaf ett marmorlikt uttryck åt hans ansigte. Han fortfor:

»Under dessa ögonblick af tystnad har jag gjort upp med mitt öde. Det stod framför mig vid denna björkstam, lik en af dessa hexor, som visade sig för Macbeth på Forres hed. ’Du älskar Thornfield?’ sade det, upplyfte sitt finger och skref i luften ett memento, som i eldröda bokstäfver lopp längs bygnadens framsida, mellan den öfre och nedre fönsterraden. ’Älska det, om du kan! Älska det, om du vågar!’

»’Jag vill älska det’, sade jag. ’Jag vågar älska det’; och» (tillade han med en dyster ton) »jag vill hålla mitt ord: jag vill bryta alla de hinder, som stå i vägen för min lycka, min förädling — ja, förädling. Jag önskar bli en bättre menniska än jag varit — än jag är: liksom Hiobs Leviathan sönderbröt spjutet, pilen och bröstharnesket, så vill jag ock icke akta de hinder, hvilka andra skulle anse lika starka som jern och koppar, mera än om de voro af halm och murket träd.»

Adèle kom i detta ögonblick springande emot honom med sin fjäderboll.

»Bort!» ropade han med bister stämma; »håll dig på afstånd, barn, eller gå till Sofi!»

Då han derefter tigande fortsatte sin vandring, vågade jag återkalla honom till den punkt, hvarifrån han så plötsligt hade afvikit.

»Lemnade ni balkongen, sir, då miss Varens inträdde?» frågade jag.

Jag nästan väntade mig ett snäsande svar för denna något mindre väl afpassade fråga; men jag misstog mig; uppväckt ur sitt dystra tankegrubbel, vände han sina ögon emot mig, och den mörka skuggan tycktes vika från hans panna.

»Ah, det var sant; jag hade förgätit Céline! Nåväl, låt oss återvända till henne. Då jag såg min förtjuserska komma in, åtföljd af en kavaljer, tyckte jag mig höra ett hväsande ljud: svartsjukans gröna orm höjde sig i vågiga ringlar från den månbelysta balkongen, gled så sakta innanför min väst och åt sig inom några ögonblick en väg till mitt hjertas innersta kammare. Besynnerligt!» utropade han, i det han åter plötsligt afvek från sitt ämne. »Besynnerligt, att jag skulle välja er, min unga dam, till en förtrogen af allt detta; och ännu besynnerligare att ni lyssnar dertill så lugnt, som om det vore den vanligaste sak i verlden, att en person sådan som jag berättar om sina operameträsser för en städad, oerfaren flicka, sådan som ni. Dock, den sista omständigheten förklarar den första, såsom jag redan förut anmärkt: ni, med ert orubbliga allvar, ert eftertänksamma lynne och er förtegenhet, är liksom skapad att mottaga hemliga förtroenden. Dessutom vet jag allt för väl med hvad slags natur jag har att göra; jag vet att den inte är öppen för dåliga intryck; att den inte lätt ska besmittas; att den är högst ovanlig och snart sagdt egen i sitt slag. Lyckligtvis har jag inte heller för afsigt att tillfoga den någon skada; och äfven om jag ville det, skulle det likväl inte lyckas mig. Ju mera ni och jag samtala med hvarandra, desto bättre; ty på samma gång jag är ur stånd att fläcka er rena själ, kan ni deremot uppfriska och förädla mitt hjerta.»

Efter denna afvikelse återtog han ånyo tråden af sin berättelse på följande sätt:

»Jag stannade qvar på balkongen. — ’De komma väl ändå förr eller senare in i hennes boudoir’, tänkte jag för mig sjelf: ’jag vill emellertid lägga mig i bakhåll.’ Jag sträckte derföre min hand in genom det öppna fönstret, drog för gardinen och lemnade endast så stor öppning att jag kunde se hvad som föregick der innanför; derpå tillsköt jag sakta fönstret, men dock så, att jag genom springan kunde höra de båda älskandes ljufva hviskningar. Sedan detta var gjordt, drog jag mig tillbaka till min stol; jag hade knappast satt mig, förrän det älskande paret inträdde. Mitt öga var hastigt vid öppningen. Célines kammarjungfru kom in efter dem, påtände en lampa och begaf sig åter ut. Jag kunde nu tydligt se det såta paret: båda aftogo sina kappor, och der stod nu Varens, strålande i siden och juveler — min egen gåfva, naturligtvis — och vid hennes sida en man i uniform, i hvilken jag igenkände en ung vikomt, en utsväfvande, hufvudlös narr, som jag en och annan gång träffat i societeten, och den jag inte en gång kunde hata, så föraktade jag honom. I samma ögonblick jag igenkände honom, förlorade ormen sin gadd — min svartsjuka var med ens försvunnen, emedan min kärlek till Céline genast nedsjönk under nollpunkten. En qvinna, som kunde bedraga mig för en sådan rival, var icke värd en täflingsstrid; hon förtjenade endast förakt; men likväl mindre än jag, som af en sådan låtit mig bedragas.

»De började nu samtala med hvarandra, och deras konversation afkylde mig fullkomligt: lumpen och simpel, totalt blottande bristen på både hufvud och hjerta, var den vida mera egnad att äckla än uppreta åhöraren. Ett af mina visitkort låg på bordet och ledde genast samtalet på min egen värda person. Ingendera af dem egde nog kraft eller qvickhet att riktigt grundligt bearbeta mig, utan de inskränkte sig till att skymfa mig på ett så rått och lumpet sätt, som deras egen låga natur ingaf dem. I synnerhet gjorde sig Céline särdeles qvick och lustig öfver mina kroppsliga brister, eller, såsom hon uttryckte sig, mina vanskapligheter. Nu hade det förut varit en vana hos henne, att med varm förtjusning utbreda sig öfver hvad hon kallade ’min manliga skönhet’ — något hvari hon helt och hållet skilde sig från er, som vid vårt andra sammanträffande sade mig rent ut, att ni för ingen del tyckte att jag såg bra ut. Denna kontrast föll mig då i minnet och —»

I detta ögonblick kom Adèle åter springande.

»Monsieur, John helsar och säger, att er förvaltare kommit hit och önskar att träffa er.»

»Ah! I sådant fall måste jag inskränka min mångordighet. Se här i korthet slutet på denna händelse: jag öppnade fönstret och trädde in i rummet; befriade Céline från all vidare förbindelse till mig; underrättade henne att hon måste flytta ur hotellet; erbjöd henne en börs för de ögonblickligaste behofven; var blind och döf för hennes skrik, hysteriska anfall, böner, bedyranden, konvulsioner etc., samt uppgjorde med vikomten om ett möte i Boulognerskogen följande morgon. Jag hade också det nöjet att på sagd tid träffa honom; lemnade en kula i hans tunna, spinkiga arm, svag som en kycklings vinge, och trodde att jag nu afslutat mina affärer med hela sällskapet. Men olyckligtvis hade Varens ett halft år före vår skilsmessa skänkt mig den der lilla slinkan Adèle, hvilken hon påstod vara min dotter. Måhända är hon det också, ehuru jag inte i hennes ansigte är i stånd att upptäcka något spår af en sådan slägtskap; Pilot är sannerligen vida mera lik mig än hon. Några år efter sedan jag brutit min förbindelse med modern öfvergaf hon sitt barn och rymde till Italien med en musikant eller en sångare. Jag erkände visserligen inte något grundadt anspråk å Adèles sida att bli upptagen och vårdad som mitt barn, och jag gör det inte heller nu, ty jag är inte hennes far; men då jag hörde att hon var öfvergifven och hjelplös, tog jag det stackars kräket bort från Paris’ orenlighet och elände och öfverflyttade henne hit, för att frisk och sund uppväxa på en engelsk landtgårds helsosamma mark. Mrs Fairfax hade den lyckan att få er att åtaga er hennes uppfostran; men nu, då ni vet att er lärjunge är en fransk teaterflickas olagliga afkomma, ska ni kanhända få andra tankar om er plats och er skyddling; ni torde komma till mig någon dag med den underrättelsen, att ni funnit en annan plats — att ni ber mig se mig om efter en annan guvernant, etc. — eller hur?»

»Nej — Adèle har ingen skuld till hvarken sin mors eller edra fel; jag håller af henne, och nu då jag vet att hon i viss mening taget är fader- och moderlös — öfvergifven af sin mor och icke erkänd af er, sir — ska jag sluta mig ännu närmare till henne än förut. Hur skulle jag väl kunna föredraga det bortskämda älsklingsbarnet i en rik familj, som kanske skulle betrakta sin guvernant endast såsom en ledsam och obehaglig person, framför ett stackars öfvergifvet barn, som sluter sig till henne som till en vän?»

»Ah! ser ni saken från den synpunkten? Men jag måste gå in nu, och ni med; ty det börjar bli mörkt.»

Men jag stannade ännu en stund ute med Adèle och Pilot — sprang i kapp med henne och spelade med henne ett parti fjäderboll. Då vi kommo in och jag aftagit hennes hatt och kappa, tog jag henne i mitt knä, behöll henne der en timme och lät henne prata hur mycket och hvad hon ville, utan att göra anmärkningar vid de små friheter och det pladder, hvaråt hon plägade öfverlemna sig, då hon såg sig mer än vanligt bemärkt, och som afslöjade en ytlighet i hennes karakter, sannolikt ärfd efter hennes mor och neppeligen överensstämmande med ett engelskt skaplynne. Hon hade likväl äfven sina förtjenster, och jag var gerna böjd för att så högt som möjligt uppskatta alla hennes goda sidor. Jag letade i hennes ansigte och drag efter någon skymt af likhet med mr Rochester, utan att dock finna någon sådan: intet enda drag, ingen enda skiftning af tycke förrådde en sådan slägtskap. Det gjorde mig verkligen ledsen; ty hade hon endast haft någon likhet med honom, skulle han säkert mera fäst sig vid henne.

Det var först då jag kom in i mitt eget rum, som jag åter började genomgå och öfvertänka mr Rochesters ord under vårt föregående samtal. Såsom han sjelf sade, låg det sannolikt icke någonting så särdeles utomordentligt i sjelfva ämnet för berättelsen: en rik engelsmans passion för en fransk operadansös och hennes trolöshet mot honom voro säkerligen en ganska alldaglig tilldragelse inom sällskapslifvet; men deremot låg det bestämdt någonting eget och besynnerligt i den känslo-paroxysm, som så plötsligt fattade mr Rochester då han talade om huru väl han nu trifdes och hur nöjd han nyligen börjat känna sig med det gamla herresätet och dess omgifningar. Jag grubblade länge öfver detta ämne, men lemnade det slutligen, då jag fann det för närvarande oförklarligt, och började i stället betrakta hans uppförande mot mig. Det förtroende, han visade mig, tycktes vara en gärd åt min grannlagenhet; jag ansåg och antog det såsom en sådan. Hans sätt emot mig hade under de senaste veckorna äfven blifvit i allmänhet mera jemnt, än i början af hans bekantskap. Jag tycktes numera aldrig vara i vägen för honom; han visade numera aldrig några ryck af isande högdragenhet; då han oförväntadt mötte mig, syntes honom ett dylikt sammanträffande efter allt utseende ingalunda obehagligt: han hade alltid ett ord, stundom äfven ett leende i beredskap för mig. Då jag någon gång erhöll formlig inbjudning att hålla honom sällskap, hedrades jag med ett så hjertligt mottagande, att jag icke kunde undgå att se att jag verkligen egde förmåga att roa honom, och att dessa små aftonunderhållningar af honom söktes lika mycket för hans eget nöjes skull som för mitt.

I sjelfva verket talade jag emellertid jemförelsevis ganska obetydligt; men jag hörde med särdeles nöje när han talade. Det låg i hans natur att vara meddelsam; han tyckte om att för ett med verlden obekant sinne öppna en utsigt öfver dess scener och sedvanor (jag menar icke scener af osedlighet och förderf, utan sådana som erhöllo sitt behag genom storleken af de intressen som der afhandlades, eller genom den nyhet och ovanlighet, hvarför de utmärkte sig); och jag kände en utomordentlig njutning i att mottaga de idéer han erbjöd mig; att betrakta de nya taflor han för mig upprullade; att följa honom genom de regioner han för mig öppnade; helst allt detta skedde utan att han någonsin sårade mig eller satte mig i förlägenhet genom den ringaste tvetydiga eller opassande anspelning.

Otvungenheten i hans sätt befriade mig äfven från obehaget att ständigt vara på min vakt: den lika otadliga som hjertliga förtrolighet, hvarmed han bemötte mig, drog mig till honom. Det föreföll mig stundom som om han snarare varit min anförvandt än min husbonde. Dock var han ännu någon gång befallande; men jag brydde mig icke derom; jag såg att det var så hans sätt. Jag kände mig så nöjd och så lycklig öfver det helt och hållet nya intresse som allt detta gaf åt mitt lif, att jag upphörde att längta efter en egen familj och ett eget hem. Mitt lifs bestämmelse, som förut förefallit mig så ringa och obetydlig, började nu att vidga sig; tomrummen i min tillvaro började fyllas; äfven min helsa förbättrades; min kropp fick hull och min hy färg.

Och var väl mr Rochester nu ful i mina ögon? Nej, kära läsare: tacksamhet och en mängd andra vänliga känslor gjorde hans ansigte till det angenämaste jag någonsin önskade att se; hans närvaro i rummet hade ett mera lifvande inflytande än den lifligaste och muntraste eld. Emellertid hade jag dock icke förgätit hans fel; jag kunde det också verkligen icke, ty han visade dem dertill för ofta. Han var stolt, bitande, sträf mot alla, som i något afseende voro honom underlägsna. I djupet af mitt hjerta kände jag att hans stora godhet mot mig uppvägdes genom obillighet, stränghet mot många andra. Han var äfven ombytlig och nyckfull till lynnet, utan att man kunde inse orsaken dertill; mer än en gång, då han låtit nedkalla mig för att läsa för sig, fann jag honom sittande ensam i sitt bibliothek, med hufvudet liggande mot de korslagda armarna, och då han såg upp, låg ett dystert, nästan elakt uttryck som en sky öfver hans anlete. Jag var emellertid öfvertygad att hans dåliga lynne, hans sträfhet och hans forna moraliska fel (jag säger forna, ty han tycktes nu ha aflagt dem) ledde sitt ursprung från något hårdt ödes slag. Jag var öfvertygad att han af naturen var en man af renare böjelser, ädlare grundsatser och högre själslyftning, än omständigheterna utvecklat, uppfostran inplantat eller ödet uppmuntrat att träda i dagen. Jag visste att sjelfva materialierna, hvaraf hans natur var danad, voro förträffliga, ehuru de nu voro något skadade och bragta i oordning. Jag kan ej neka att jag sörjde öfver hans sorg, hvilken den än måtte vara, och att jag velat gifva mycket för att kunna lindra den.

Ehuru jag nu hade släckt mitt ljus och låg i min säng, kunde jag icke sofva, så upptagen var jag af att i minnet återkalla hans blick, då han stannade i allén och berättade huru hans öde hade upprest sig framför honom och trotsat honom att våga känna sig lycklig i Thornfield.

»Hvarför icke?» frågade jag mig sjelf. »Hvad är det som aflägsnar honom från detta hus? Ämnar han väl snart åter lemna det? Mrs Fairfax sade att han sällan plägar stanna här längre än en fjorton dagar i sänder, och han har nu bott här i två månader. Om han reser, så kommer ombytet att bli bra svårt. Och skulle han bli borta under våren, sommaren och hösten, hur mörkt skulle inte solens sken då förefalla mig, huru tomma och glädjelösa sjelfva de skönaste sommardagar!»

Jag vet verkligen icke om jag efter dessa grubblerier hade slumrat in eller ej. Så mycket är dock säkert, att jag spratt till alldeles vaken vid ett oredigt mummel, i högsta grad sällsamt och hemskt, och hvilket lät som om det kommit just öfver mitt hufvud. Jag önskade att jag hade låtit ljuset brinna, ty natten var kolmörk och mitt mod i detta ögonblick just icke det starkaste. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade. Ljudet hade tystnat.

Jag försökte åter att sofva; men mitt hjerta klappade af ängslan och oro; mitt sinneslugn var rubbadt. Klockan långt bort i förstugan slog tu. I samma ögonblick föreföll det mig som om något rörde vid min kammardörr, som om någon, som famlade sig fram i mörkret längs det mörka galleriet, farit öfver den med sina fingrar. »Hvem är der?» ropade jag. Ingen svarade. Förskräckelsen isade i mitt blod.

Plötsligt föll det mig nu in, att det kunde vara Pilot, som, då köksdörrn händelsevis stod öppen, ej sällan begaf sig upp och lade sig vid tröskeln till mr Rochesters rum. Jag hade sjelf flera gånger sett honom ligga der om morgnarna. Denna tanke lugnade mig något. Jag lade mig åter ned. Stillhet lugnar nerverna; och då en ostörd tystnad åter rådde öfver hela huset, började jag ånyo känna sömnens annalkande. Men det var af ödet beslutet att jag ej skulle få sofva denna natt. En dröm hade knappast nalkas mitt öra, förr än den flydde, bortskrämd af en icke så litet hemsk tilldragelse.

Det var ett demoniskt skratt — lågt, hest och djupt — frammumladt, såsom det tycktes, alldeles vid nyckelhålet till min kammardörr. Min säng stod så, att jag låg med hufvudet helt nära dörren, och jag tänkte först att det hånskrattande spöket stod vid min bädd — eller snarare satt nedhukadt vid min hufvudgärd; men då jag satte mig upp och såg mig omkring, kunde jag ej upptäcka något. Under det jag satt sålunda och stirrade, upprepades emellertid det onaturliga ljudet, och jag hörde nu att det kom från andra sidan om väggen. Min första instinklika rörelse var att springa upp och skjuta för rigeln, derpå ropade jag ånyo:

»Hvem är der?»

Det enda svaret var några hesa strupljud, åtföljda af ett stönande läte. Strax derefter hördes steg gå genom korridoren mot trappan till tredje våningen. En dörr hade nyligen blifvit gjord, för att tillstänga denna trappa; jag hörde den öppnas och tillslutas, och allt var åter tyst.

»Var detta Grace Poole? Och är hon besatt af en ond ande?» frågade jag mig sjelf.

Det var mig emellertid omöjligt att vara längre ensam med mig sjelf: jag måste gå till mrs Fairfax. Jag kastade hastigt på mig en schal och en klädning, sköt undan rigeln och öppnade dörren med en darrande hand. Ett ljus stod och brann ute på mattan i korridoren. Jag kände mig ej litet förvånad öfver denna omständighet, men öfverraskades ännu mera, då jag märkte att luften, som slog emot mig, var helt tjock, liksom fyld af rök, och under det jag såg mig omkring till höger och venster, för att upptäcka orsaken till röken, kände jag hastigt ett starkt brandos.

Jag hörde ett knarrande ljud: det var en dörr som stod på glänt; denna dörr ledde till mr Rochesters rum, och rök rusade ut derigenom, som ett moln. Jag tänkte icke längre hvarken på mrs Fairfax, Grace Poole eller det hemska skrattet: inom ett ögonblick var jag inne i rummet. Eldflammor slogo upp omkring bädden: sängomhängena stodo i ljus låga. Midt i elden och röken låg mr Rochester orörlig och i djup sömn.

»Vakna! Vakna!» ropade jag och skakade honom häftigt, men han endast mumlade något och vände sig bort: röken hade redan bedöfvat honom. Ej ett ögonblick var här att förlora: sjelfva lakanen hade redan fattat eld. Jag rusade fram till vattenfatet och vattenkannan; lyckligtvis var den ena vid och den andra djup samt båda fulla med vatten. Jag tog dem och öfversköljde med innehållet både bädden och den sofvande, ilade derpå till mitt eget rum, tog der min egen vattenkanna, döpte ännu en gång bädden och lyckades med Guds hjelp att släcka elden.

Eldens hväsande, då den släcktes af vattnet, bullret af en sönderspringande vattenkanna, som jag kastade från mig sedan jag tömt den, och framför allt det sköljbad, hvarmed jag frikostigt öfvergjutit honom, väckte slutligen mr Rochester ur hans sömn. Ehuru det nu var mörkt inne i rummet, visste jag att han var vaken, emedan jag hörde honom utstöta åtskilliga mustiga eder, då han fann sig liggande i en hel vattenpuss.

»Är det en öfversvämning?» ropade han.

»Nej, sir», svarade jag; »men här har varit en eldsvåda; stig upp nu; ni är dränkt i vatten; jag skall gå och hemta ett ljus.»

»Vid alla elfvor i kristenheten, är det Jane Eyre?» frågade han. »Hvad har ni gjort med mig, ni hexa, ni trollpacka? Hvem är mer än ni i rummet? Ha ni sammansvurit er att dränka mig?»

»Jag skall skaffa er ett ljus, sir; för Guds skull stig upp. Det är verkligen någon som stämplat mot ert lif och ni kan inte för snart skaffa er reda på den brottslige.»

»Se så — nu är jag uppe; men gå inte efter ljus än; vänta två minuter, tills jag fått reda på några torra kläder, i fall det fins några sådana — jo, se här är min nattrock, spring nu!»

Jag skyndade mig ut och tog ljuset som ännu stod och brann i korridoren. Han tog det ifrån mig, höll upp det och besåg bädden, som var helt svart och bränd af elden; lakanen voro dränkta i vatten, och mattan på golfvet nästan simmade i vatten.

»Hvad skall det här betyda, och hvem har gjort det?» frågade han.

Jag omtalade nu i korthet hvad jag hört och visste: det underliga skrattet jag hört i korridoren, stegen uppför trappan till tredje våningen, röken och brandlukten, som fört mig till hans rum; i hvilket tillstånd jag funnit allt der inne, och huru jag öfvergjutit honom med allt det vatten jag kunde få tag uti.

Han lyssnade mycket allvarsamt; hans ansigte uttryckte, under det jag talade, mera oro än förvåning; han talade icke genast då jag slutat.

»Skall jag gå efter mrs Fairfax?» frågade jag.

»Mrs Fairfax? Nej; — hvad tusan skulle ni gå efter henne för? Hvad kan hon göra? Låt henne sofva i fred.»

»Då skall jag gå efter Lea och väcka upp John och hans hustru.»

»Nej, alldeles inte; var ni bara helt tyst och stilla. Ni har en schal på er, och om ni inte är varm nog, så kan ni taga min kappa der borta; svep den omkring er och sätt er ned i länstolen; se här, jag skall hjelpa er. Lägg nu edra fötter på den här stolen, så att ni inte blir våt. Jag går härifrån på ett par minuter. Jag tager ljuset med mig. Sitt stilla der ni är, till dess jag kommer tillbaka; men håll er tyst som en råtta. Jag måste göra ett litet besök i våningen här uppe. Kom ihåg att ni inte rör er eller ropar på någon.»

Han gick, och jag såg ljusskenet småningom försvinna. Han gick mycket sakta genom korridoren, öppnade trappdörren med så litet buller som möjligt, sköt den igen efter sig, och den sista ljusskymten var försvunnen. Jag var lemnad i det fullkomligaste mörker. En ganska lång stund förflöt. Jag kände mig trött; jag frös, i trots af kappan, och dessutom var jag ej i stånd att inse någon orsak, hvarför jag skulle stanna här, då jag icke behöfde väcka någon. Jag stod just i begrepp att äfventyra mr Rochesters onåd genom öfverträdandet af hans befallning, då ljuset åter dunkelt skimrade i korridoren och jag hörde stegen af hans fötter på mattan.

»Jag hoppas det är han», tänkte jag, »och ingenting värre.»

Han trädde in i rummet blek och dyster.

»Jag har funnit det alldeles som jag trodde», sade han, i det han nedsatte ljuset på kommoden.

»Hur var det då?»

Han svarade icke, utan stod med korslagda armar, stirrande emot golfvet. Efter ett par minuters tystnad frågade han i en helt besynnerlig ton:

»Jag har alldeles glömt om ni sade att ni såg något, då ni öppnade er kammardörr?»

»Nej, sir; jag såg endast ljuset på mattan.»

»Men ni hörde ett besynnerligt skratt? Ni har hört det skrattet förut, kan jag tänka, eller någonting som liknade det?»

»Ja, sir; det är en qvinna, som syr här, vid namn Grace Poole — hon skrattar på det sättet. Hon är en högst besynnerlig person.»

»Just så, ja. Grace Poole — ni har gissat det. Hon är, som ni säger, besynnerlig — högst besynnerlig. Nå, nå, jag skall tänka närmare på den saken. Emellertid är jag glad att ni är den enda person, utom jag sjelf, som känner till de närmare omständigheterna af nattens tilldragelse. Ni är inte den som pratar i vädret: säg ingenting om det. Jag vill sjelf göra reda för det här (han pekade på bädden), och gå nu tillbaka till ert rum. Jag kan ganska väl den öfriga delen af natten sofva på soffan i biblioteket. Klockan är nära fyra; — inom två timmar är tjenstfolket i rörelse.»

»God natt, då, sir», sade jag, i det jag lagade mig till att gå.

Han tycktes öfverraskad — temligen besynnerligt, efter som han sjelf bedt mig att gå.

»Huru!» ropade han; »ni lemnar mig redan och på detta sätt?»

»Ni sade ju att jag skulle gå.»

»Ja, men inte utan att taga afsked; inte utan ett eller par ord af välvilja eller tacksamhet å min sida; med ett ord, inte på ett så kallt och ovänligt sätt. Ja, ni har räddat mitt lif — ryckt mig undan en förskräcklig och qvalfull död — och nu går ni ifrån mig, som om vi vore helt och hållet främmande för hvarandra! Räck mig då åtminstone er hand!»

Han sträckte sin hand emot mig, jag gaf honom min; han tog den först i den ena och sedan i sina båda händer.

»Ni har räddat mitt lif, och jag känner mig lycklig af att stå i så stor skuld till er. Mera kan jag inte säga. Ingen annan varelse på jorden skulle jag kunna uthärda att tänka mig såsom fordringsegare af en sådan skuld. Men med er är det en annan sak — er ädla handling är för mig ingen börda, Jane.»

Han tystnade ett ögonblick och såg mig i ögonen; ord, nästan synliga, darrade på hans läppar — men han uttalade dem icke.

»God natt, sir, för andra gången. Här är alldeles inte fråga om någon skuld, ädel handling, börda eller förbindelse.»

»Jag visste det», fortfor han, »att ni en gång på något sätt skulle komma att bli min välgörerska — jag läste det i edra ögon då jag första gången såg er: deras vänliga och leende uttryck — (här stannade han åter) — deras uttryck (fortfor han hastigt) framkallade icke förgäfves en sådan känsla af fröjd i det innersta af mitt hjerta. Man talar om naturliga sympatier; jag har hört berättas om goda genier — äfven de orimligaste fabler ha alltid någon skymt af sanning. Mitt lifs dyra räddarinna, god natt!»

Det var en sällsam klang i hans röst; en sällsam eld strålade i hans ögon.

»Det gläder mig att jag händelsevis kom att vara vaken», sade jag och lagade mig till att gå.

»Ni vill då således verkligen gå?»

»Ja; jag fryser, sir.»

»Fryser? Ja, och ni står i en vattenpuss. Gå då, Jane, gå!»

Men han qvarhöll ännu alltjemt min hand, och jag kunde ej lösgöra den. En utväg till befrielse föll mig då i sinnet.

»Jag tycker jag hör mrs Fairfax röra på sig, sir», sade jag.

»Nå, så lemna mig då!»

Han släppte min hand, och jag aflägsnade mig.

Jag gick åter till sängs, men på någon sömn var ej att tänka. Ända tills morgonen grydde, dref jag omkring på ett stormigt svallande haf, der orons tunga vågor rullade under glädjens lätta skum. Stundom tyckte jag mig på andra sidan om det brusande vattnet skönja en kust, skön som Beulahs kullar; och allt emellanåt kom en friskande vind, väckt af hoppet, och förde min jublande ande fram emot stranden: men jag kunde ej nå den, icke ens i inbillningen — en stark motvind blåste från land och dref mig ständigt tillbaka. Förståndet sökte bekämpa yrseln; eftertanken sökte varna passionen. Allför feberhet för att sofva, steg jag upp så snart dagen grydde.