Jane Eyre/33
TRETTONDE KAPITLET.
När mr S:t John gick, började det att snöga, och
urvädret fortfor hela natten. Äfven följande dagen föll
mycket snö, och mot skymningen var dalen full af drifvor och
nästan omöjlig att passera. Jag hade stängt mina
fönsterluckor, lagt en matta för dörren, för att hindra snön att
blåsa in, gjort i ordning en brasa, och sedan jag suttit vid
kaminen en stund och lyssnat på ovädrets dofva tjut, tände
jag på ett ljus, tog fram Marmion och började läsa:
»Klart solen sken på Norhams höjd,
På Tweed så skön, hvar Skottes fröjd,
På Cheviots dystra berg.
Det fasta slott, med torn uppå,
Och murens krans, ett värn också,
Allt sken af solens färg.»
Snart glömde jag vinterstormen för poesiens musik.
Medan jag satt fördjupad i min läsning, hörde jag ett buller; jag trodde att det var vinden, som skakade dörren. Det var icke så; det var S:t John som öppnade den, trädde in undan den dånande orkanen och nu stod framför mig. En tjock isskorpa betäckte hans öfverrock. Jag var helt bestört öfver att se honom hos mig, så litet hade jag väntat något besök denna förfärliga afton.
»Hvad är på färde?» frågade jag. »Har det händt något ledsamt?»
»Nej; ni är för lättskrämd», svarade han, drog af sig sin ytterrock, hängde den vid dörren och stampade snön från sina stöflar.
»Jag smutsar ert golf», sade han, »men ni måste ursäkta mig för denna gång. Det har varit ett mödosamt arbete att komma hit. På ett ställe gick drifvan upp till bröstet, men lyckligtvis var snön lös.»
»Men hvarföre har ni kommit i dag?»
»Detta är en något oartig fråga till en gäst, men då ni en gång framställt den, får jag nämna att jag helt enkelt fick lust att prata litet med er, då jag inte trifdes bland mina böcker och i mina tomma rum. Dessutom har jag sedan i går plågats af nyfikenheten hos en person som fått höra början af en historia och äfven gerna vill veta slutet.»
Han satte sig ned. Hans underliga beteende under gårdagen rann mig nu i sinnet, och jag började verkligen befara, att han icke fullt var vid sina sinnen. Men om han blifvit galen, så var det åtminstone en sansad och hygglig galenskap, ty aldrig hade hans sköna anletsdrag mera liknat mejslad marmor än just nu, då han strök undan det snövätta håret och lät brasan skina på sin bleka panna och kind, der jag med ledsnad såg bekymrets och sorgens fåror tydligt ristade. Jag väntade att han skulle säga något, som jag kunde begripa, men han förblef tyst, med handen mot hakan och pekfingret mot läpparna. Jag märkte att hans hand magrat lika mycket som hans ansigte. En känsla af medömkan kom öfver mig och jag yttrade:
»Jag önskar att Mary och Diana vore här och såge om er; det är inte nyttigt att ni är ensam: ni är alldeles för vårdslös med er helsa.»
»Visst inte; jag sköter om mig till husbehof och mår rätt väl. Ser ni något fel på mig?»
Detta yttrade han med en sorglös och tankspridd likgiltighet, som ådagalade, att han ansåg mina bekymmer fullkomligt öfverflödiga.
Han höll fortfarande fingret öfver munnen och stirrade tankfullt på de glödande kolen. Jag önskade rycka honom ur hans drömmerier, och då jag icke hade något bättre att säga, frågade jag honom om han kände något drag från dörren.
»Nej», svarade han helt kort och något vresigt.
»Får gå då», tänkte jag. »Har du ingen lust att tala, så skall jag inte störa dig. Sitt der för dig sjelf: jag återtager min läsning.»
Jag putsade ljuset och återvände till Marmion. Efter en stund rörde han på sig. Mitt öga följde honom genast och jag såg honom ur sin plånbok taga fram ett bref, hvilket han tigande genomläste och åter lade in, hvarefter han återföll i sina funderingar. Det var mig icke möjligt att fortsätta läsningen, med en sådan konstig persedel för ögonen, icke heller kunde jag förmå mig att fortfarande iakttaga tystnad; tala måste jag, äfven om jag skulle löpa fara att bli afsnäst.
»Har ni nyligen hört något från Mary och Diana?»
»Inte se’n jag fick det der brefvet, jag visade er för en vecka sedan.»
»Det har inte inträffat någon förändring i edra egna förhållanden? Kommer ni kanske att lemna England förr än bestämdt var?»
»Åh, nej! En sådan lycklig förändring händer inte mig.»
Tillbakavisad på denna punkt, ansåg jag mig böra byta om samtalsämne, och öfvergick till skolan och mina lärjungar.
»Mary Garrets mor är nu på bättringsvägen, och Mary kommer åter till skolan i morgon, och i nästa vecka får jag fyra nya flickor från gjuteriet. De skulle ha kommit i dag, om inte snövädret hade varit.»
»Ja så!»
»Mr Oliver betalar för två af dem.»
»Gör han det?»
»Han tänker gifva hela skolan en traktering till jul.»
»Det vet jag.»
»Kommer den planen från er?»
»Nej.»
»Från hvem då?»
»Från hans dotter, förmodar jag.»
»Det är likt henne, hon har så godt hjerta.»
»Ja.»
Åter uppstod en stunds tystnad: klockan slog åtta. Detta tycktes gifva hans tankar en annan riktning; han rätade upp sig och vände sig till mig.
»Lägg bort boken en stund och kom närmare hit till brasan.»
Ehuru jag icke kunde förstå hvad han ville, efterkom jag hans önskan.
»För en halftimme sedan», yttrade han, »nämde jag om min nyfikenhet att få höra fortsättningen af en historia, men vid närmare eftersinnande finner jag det bäst att jag tar berättarens roll och öfverlåter åhörarens åt er. Men innan jag börjar, vill jag underrätta er, att berättelsen kommer att låta helt alldaglig för edra öron; det händer dock stundom, att en hvardagshistoria får en viss prägel af nyhet, när den kommer från en ny berättares läppar. För öfrigt, vare sig att min historia är er okänd eller förut bekant, skall jag i alla fall vara kort.
»För tjugu år sedan blef en fattig landtprest — hans namn gör ingenting till saken — kär i en rik mans dotter; äfven hon höll honom kär och gifte sig med honom, trots hela slägtens föreställningar. Följden var den att hennes anhöriga inte mera ville kännas vid henne. Innan två år voro förflutna, voro de unga tu redan döda och jordade, sida vid sida, under samma grafsten. De efterlemnade en dotter, hvilken strax efter sin födelse blef föremål för det slags barmhertighet, som kännes lika kall, som den snödrifva i hvilken jag höll på att fastna i eftermiddags. Flickan kom i sina på mödernet rika slägtingars hus; hon blef uppfostrad hos en tant, hvars namn jag nu vill nämna: mrs Reed af Gateshead. Ni spritter till — hörde ni något buller? Förmodligen är det blott en råtta, som springer der inne i skolrummet; det var förr i tiden ett magasin, innan jag lät inreda det till sin nya bestämmelse, och magasiner äro vanligen hemsökta af råttor. — Men vidare! Mrs Reed hade hos sig den fader- och moderlösa i tio år, och huru flickan fann sig der, kan jag inte förtälja, emedan jag ingenting känner derom, men efter den tidens förlopp flyttades hon till ett annat ställe, som är er bekant, nemligen pensionen i Lowood, hvarest ni sjelf varit en rund tid. Hennes uppförande der måtte ha varit ganska tillfredsställande, emedan hon från att vara lärjunge blef lärarinna, liksom ni sjelf — det är märkvärdigt huru många likheter det fins mellan hennes och edra öden —; derefter blef hon guvernant för en myndling till en viss mr Rochester.»
»Mr Rivers!» ropade jag, afbrytande honom.
»Jag anar edra känslor, men tillbakahåll dem ett ögonblick; jag har snart slutat min berättelse. Om mr Rochesters karakter känner jag ingenting; det enda jag vet är, att han friade till den unga flickan, och att det just vid vigseln upptäcktes att han redan förut hade en, ehuru vansinnig, hustru. Om hvad som sedan hände, kan jag blott göra lösa gissningar. Emellertid inträffade en tilldragelse, som föranledde efterforskningar efter guvernanten, och då upptäcktes det, att hon lemnat Thornfield Hall, utan att någon visste hvart hon tagit vägen. Alla efterspaningar ha varit fåfänga, oaktadt de sorgfälligaste bemödanden. Emellertid är det af stor vigt att hon anträffas, och annonser ha blifvit införda i alla landets tidningar. Jag sjelf har erhållit bref från en jurist, mr Briggs, som meddelar de notiser, jag nu gifvit er del af. Är inte detta en underlig historia?»
»Men säg mig», genmälde jag, »och då ni vet så mycket, vet ni säkert också detta — hvad har det blifvit af mr Rochester? Hvar och huru befinner han sig? Hvad har han för sig? Mår han väl?»
»Jag känner ingenting alls af det som rör mr Rochester. Det bref, som gifvit mig upplysning om flickans lefnadsförhållanden, innehåller ingenting annat om nämde herre, än berättelsen om det svekfulla och olagliga giftermålsförsök han tillåtit sig. Det vore snarare i sin ordning att ni frågade mig om den tilldragelse, som föranledde efterforskningarna efter guvernanten.»
»Har då ingen varit vid Thornfield Hall, eller träffat mr Rochester?»
»Ingen, som jag vet.»
»Har man skrifvit till honom då?»
»Det har man.»
»Hvad har han svarat? Hvar är hans bref?»
»Mr Briggs nämner att svaret på hans förfrågan inte var från mr Rochester, utan från ett fruntimmer, Alice Fairfax.»
Jag kände mig helt beklämd. Min värsta farhåga var således grundad. Mr Rochester hade efter all sannolikhet lemnat England och i blind förtviflan hastat till något af sina forna tillhåll på kontinenten. Hvilka lindringsmedel för sina lidanden, hvilken sysselsättning för sin passionerade själ hade han nu tillgripit? Jag dristade icke besvara denna fråga. O, du min älskade! Du som nästan varit min make och som jag så ofta kallat »min dyre Edvard!»
»Han måtte ha varit en dålig karl», anmärkte S:t John.
»Ni känner honom inte; ni är inte i stånd att bilda er ett omdöme öfver honom», utropade jag med värme.
»Får gå för det», svarade han helt lugnt, »och sanningen att säga är mitt hufvud uppfyldt af helt andra saker: jag måste afsluta min berättelse. Då ni inte velat fråga mig om guvernantens namn, så är det min skyldighet att meddela er det; och då det alltid är bäst i vigtiga saker att ha svart på hvitt rörande hufvudpunkterna, så har ni det här.»
Åter tog han upp sin plånbok, genomsökte den betänksamt och tog ur en af fickorna fram en smutsig pappersremsa, hvilken jag, till följd af färgfläckarna, genast igenkände vara den lapp han afrifvit af det ark, som betäckte porträttet. Han steg upp, höll den framför mina ögon, och jag läste der orden: »Jane Eyre», med min egen handstil skrifna, troligen i något ögonblick då jag icke tänkte på hvad jag gjorde.
»Briggs skref till mig rörande en Jane Eyre. Annonserna gälde en Jane Eyre, och ert namn var Jane Elliot. Jag bekänner att jag länge haft mina misstankar, men först i går afton förvandlades de till visshet. Ni erkänner väl nu ert rätta namn och afstår från det antagna?»
»Ja — ja — men hvar är mr Briggs? Han känner måhända mera om mr Rochester än ni gör.»
»Briggs är i London och jag betviflar att han har någon kännedom om mr Rochester, då det inte är för dennes skull som han är intresserad. Emellertid fäster ni er vid det underordnade och förgäter hufvudsaken. Ni frågar alls inte efter anledningen till mr Briggs forskningar efter er person.»
»Nåväl, hvad är det han vill mig?»
»Underrätta er, att er onkel, mr Eyre, boende på Madeira, med döden afgått och testamenterat er hela sin förmögenhet, så att ni i denna stund är rik. Ingenting vidare.»
»Jag! rik?»
»Ingenting mer, ingenting mindre: ni är en rik arftagerska.»
Vårt samtal tystnade af några ögonblick.
S:t John upptog det åter:
»Följaktligen tillhör det er att intyga er identitet, och då detta inte bör möta några synnerliga svårigheter, inträder ni omedelbarligen i besittning af er förmögenhet. Den är insatt i de engelska fonderna.»
Huru hade icke nu förhållandena förändrat sig!
Det är en herrlig sak att i ett ögonblick från fattigdom komma till välstånd. Men denna sak är icke af den beskaffenhet, att man med ens är i stånd att uppfatta den, och följaktligen icke heller på en gång fullt njuter deraf. Det ges andra händelser i lifvet, som äro vida mera tjusande och hänförande. Att bli rik är en affär af rent praktisk natur; de föreställningar, som deraf väckas, sakna ideel halt och äro helt nyktra och förståndiga. Då man får höra att man i en hast erhållit en förmögenhet, hoppar man icke upp, slår i hop händerna och ropar hurra af glädje, utan man börjar genast betänka huru man skall använda sina penningar, äfvensom den ansvarighet man ikläder sig för sin förmögenhet. Man känner visserligen en verklig belåtenhet, men denna åtföljes af icke obetydliga bekymmer, och med en viss högtidlig allvarsamhet grubblar man öfver sin lycka.
Dessutom påminna alltid orden »Arf», »Testamente», om orden Död och Begrafning. Den onkel, hvars frånfälle gjort mig rik, var min enda slägting: allt ifrån den dag, då jag fick kunskap om hans tillvaro, hade jag hyst det hopp att jag en gång skulle få träffa honom. Detta var nu mera förbi. Och dessutom tillföllo dessa penningar mig allena; det var icke en hel familj, som fick njuta af dem, utan endast min ensamma person. I alla fall var det likväl en stor lyckans ynnest, och jag skulle från denna stund vara oberoende i ekonomiskt hänseende. För den, som gjort sådana erfarenheter som jag, var detta en skön och herrlig sak, och föreställningen härom kom mitt bröst att vidga sig och min uppsyn att ljusna.
»Nå, ändtligen ser ni något lifvad ut», yttrade mr Rivers; »jag började befara att Medusa blickat på er och förvandlat er till en sten. Kanske faller det er in att fråga, huru mycket ni fått ärfva?»
»Nå, huru mycket är det?»
»Ingenting att tala om, blott en småsak! Simpla tjugutusen pund.»
Ny orsak till förvirring! Jag hade på sin höjd tänkt på fyra till femtusen. Denna underrättelse bragte mig verkligen ur fattningen. S:t John, som jag aldrig förr hört skratta, skrattade nu.
»Sanningen att säga», utbrast han, »om ni begått ett mord, och jag underrättat er att ert brott blifvit upptäckt, kunde ni inte ha sett mera förskräckt ut.»
»Denna summa är för stor — här måtte något misstag ega rum.»
»Alldeles inte.»
»Kanske har ni sett miste; det kan stå 2000 och inte 20,000.»
»Det står skrifvet med bokstäfver, och inte med siffror, tjugutusen.»
Jag kände mig i samma författning som en person med vanlig matsmältningsförmåga, hvilken ensam sätter sig ned vid ett bord, der mat är uppdukad för hundrade. Mr Rivers steg nu upp och tog på sig sin öfverrock.
»Om det inte vore så svårt väder», sade han, »så skulle jag skicka hit Hanna för att hålla er sällskap, ty ni ser ut som om det vore betänkligt att lemna er allena; men Hanna, stackars gumma, kan inte arbeta sig genom snödrifvorna så som jag. Till följd häraf måste jag lemna er ensam med edra sorger. God natt!»
Han lyfte på dörrklinkan för att gå.
»Dröj ett ögonblick till!» ropade jag till honom.
»Hvad är det ni vill?»
»Det förundrar mig att mr Briggs skrifvit till er angående mig, och att det kunnat falla honom in att för sina efterforskningar använda er hjelp, då ni bor så här i en undangömd vrå af landet.»
»Jag är prest, och prestens biträde anlitas ofta i kinkiga saker.» Åter gjorde han min af att gå.
»Detta förefaller mig besynnerligt», anmärkte jag. »Ert svar förekommer mig inte fullt tillfredsställande, och jag vill ha mera ljus i saken.»
»Inte i afton!» svarade han.
Jag stälde mig mellan honom och dörren och förklarade, att han icke skulle få aflägsna sig förrän han gifvit mig nöjaktiga upplysningar.
Med en viss förlägenhet svarade han: »jag har dertill ingen lust, åtminstone inte nu.»
»Ni måste — ni slipper mig inte förr!»
»Det vore bäst om ni vände er till Diana och Mary.»
Dessa undflykter stegrade min nyfikenhet allt mera, och jag sade honom öppet, att den måste tillfredsställas och det genast.
»Men jag har ju sagt er, att jag är en hårdhjertad man, svår att öfvertala?»
»Och jag är en beslutsam qvinna, svår att afvisa.»
»Och till på köpet», tillade han, »är jag en så kall natur, att man inte är i stånd att upphetsa mig.»
»Men jag för min del är hetlefrad, och eld smälter is. Värmen från brasan har uppsmält all snön på er öfverrock, och denna har i form af små rännilar strömmat öfver mitt golf och orenat det, så att det nu ser ut som en smutsig gata. Så vidt ni, mr Rivers, någonsin önskar förlåtelse för den svåra förbrytelsen att ha smutsat ned ett snyggt köksgolf, måste ni berätta för mig det jag önskar få veta.»
»Nåväl», sade han, »jag vill ge efter, dock inte för er ifver, utan för er ihärdighet, liksom det ständiga droppandet urhålkar stenen. Dessutom skall ni ändå en gång få veta det, och det kan vara lika godt först som sist. Ert namn är ju Jane Eyre?»
»Det är sant, men det är ju redan afgjordt.»
»Ni har kanske inte reda på att jag är er namne, att jag heter S:t John Eyre Rivers?»
»Nej, det visste jag inte, ehuru jag nu påminner mig att jag i edra böcker sett initialen E, fastän jag inte kände hvad namn den betydde. Men hvad följer deraf? Ni kan väl inte vara —»
Jag afbröt mig sjelf, emedan jag icke ville uttala en förmodan, som inom mig nu nästan öfvergick till visshet. Instinktlikt anade jag med ens huru sakerna stodo, innan S:t John yttrat ett ord derom, men som läsaren måhända icke eger samma gissningsförmåga, så måste jag här anföra hans förklaring.
»Min mor», sade han, »hette Eyre; hon hade två bröder; den ene, som var prest, gifte sig med miss Reed af Gateshead, den andre, John Eyre, esq., var som köpman bosatt i Funchal på Madeira. Han afled der i somras, hvarom mr Briggs, hans juridiska ombud, underrättat oss, äfvensom derom, att han lemnat hela sin förmögenhet åt sin brorsdotter. Oss åsidosatte han helt och hållet till följd af en oenighet med vår far, hvilken aldrig blifvit bilagd. För några veckor sedan skref mr Briggs ånyo, att han icke lyckats få reda på arftagerskan, och frågade om vi kände något om henne. Ett namn, tillfälligtvis skrifvet på en papperslapp, har satt mig i stånd att upptäcka henne. Ni känner resten.» För tredje gången gjorde han sig i ordning att gå, men jag hindrade honom ånyo.
»Låt mig få säga ett ord», utbrast jag, »men låt mig först hemta andan och öfverlägga ett ögonblick.» Under det jag tyst rådgjorde med mig sjelf, stod han framför mig, med hatten i hand och med ett temligen lugnt utseende.
»Er mor», började jag, »var ju min fars syster?»
»Ja.»
»Hon var således min faster?»
»Naturligtvis.»
»Min onkel John var ju också er onkel John? Ni och Diana och Mary äro hans systerbarn, liksom jag är hans brorsbarn?»
»Detta är obestridligt.»
»Alltså äro ni tre mina kusiner?»
»Ja, det äro vi.»
Jag betraktade honom. Jag tyckte mig ha funnit en bror, som jag med rätta kunde vara stolt öfver och som jag kunde älska, samt två systrar, hvilkas egenskaper voro sådana, att de tillvunnit sig min oinskränkta kärlek och högaktning, äfven då de voro helt främmande för mig. Dessa båda flickor, hvilka jag, då jag knäböjde på den våta marken och tittade genom det låga köksfönstret vid Moor-House, betraktade med en bitter blandning af intresse och förtviflan — de voro mina nära slägtingar, och den ståtlige mannen, som påträffade mig nästan döende vid tröskeln till sitt hem, var en lika nära anförvandt. Herrliga upptäckt för en stackars ensam varelse, som jag! Detta var i sanning rikedom — rikedom för hjertat — en guldgrufva af rena och ömma känslor. Detta var en välsignelse, medförande lif och lycka och tusende gånger mera herrlig än skänken af det kalla, nedtyngande guldet. Jag klappade mina händer af glädje, mina pulsar sjödo, hela min kropp darrade.
»O, jag är så glad! jag är så glad!» utropade jag. S:t John log.
»Sade jag inte att ni förbiser det väsendtliga», sade han, »och fäster er vid småsaker. Ni var allvarsam, när jag berättade att ni fått en hel förmögenhet, men blir utom er för en sak af ringa betydelse.»
»Hvad säger ni? Det må vara af ringa betydelse för er, som eger systrar och således föga bryr er om en kusin; men jag, som nyss inte hade några anhöriga, och som nu får tre — eller två, om ni inte vill räknas med — jag har stort skäl att vara glad.»
Med snabba steg gick jag af och an i rummet. Jag nästan qväfdes af tankar, som uppstego hastigare än jag hann fatta och reda dem — tankar på hvad som inom kort kunde, skulle och måste inträffa. Jag fäste mina ögon på den tomma väggen: den föreföll mig som himlahvalfvet, täckt med otaliga stjernor, och hvar och en af dem tindrande af fröjd, hopp och glädje. Ljufvast af alla var dock den tanken, att jag nu med gerningarna kunde bevisa min tacksamhet mot de personer, som räddat mitt lif. De voro i ett beroende läge: jag kunde frigöra dem derifrån; de voro skingrade: jag kunde förena dem, och det oberoende och välstånd, som tillfallit mig, skulle äfven komma dem till del. Vi voro fyra. Om tjugutusen pund lika fördelades på oss alla, så finge hvar och en femtusen pund: detta vore mer än nog för hvars och ens behof, rättvisans fordringar blefve uppfylda och allas lycka grundlagd. Numera kändes icke min rikedom tryckande, nu var den icke blott och bart en stor hop pengar, utan i stället ett kapital af fröjder och förhoppningar.
Jag vet icke huru jag såg ut, under det alla dessa föreställningar runno upp i min själ, men jag märkte att mr Rivers stälde en stol bakom mig och med mildt våld sökte förmå mig att sätta mig ned. Han förmanade mig äfven att vara lugn. Men jag brydde mig icke om hvad han sade, bortstötte hans hand och började ånyo spatsera af och an på golfvet.
»Skrif i morgon dag till Mary och Diana», sade jag, »och bed dem komma hem nu genast. Diana yttrade en gång, att om de hade tusen pund hvardera, så skulle de anse sig rika; få de nu femtusen pund hvardera, så räcker det så mycket bättre.»
»Säg mig, hvar ni har er vattenkarafin, så ska jag ge er ett glas», sade S:t John; »ni måste verkligen söka att lugna er.»
»Det behöfs alldeles inte! Säg mig i stället, hvad inflytande arfvet kan komma att ha på edra planer? Skall det väl förmå er att stanna hemma i England, gifta er med miss Oliver och lefva som en vanlig menniska?»
»Ni yrar: er tankegång är oredig. Jag har kommit för tvärt på er med den öfverraskande nyheten: ni förmår inte bära er lycka.»
»Mr Rivers! Ni uttömmer mitt tålamod. Jag har lika väl reda på mig, som ni, och det är ni sjelf som missförstår mig, eller snarare låtsar missförstå mig.»
»Vill ni förklara er litet tydligare, så skall jag kanske förstå er bättre.»
»Förklara mig? Hvad är det som behöfver förklaring? Ni kan inte undgå att finna, att tjugutusen pund, fördelade i lika lotter emellan tre qvinliga och en manlig arfvinge, efter deras gemensamma onkel, gör femtusen pund på hvardera. Hvad jag önskar är att ni skrifver till edra systrar och underrättar dem om den förmögenhet, som tillfallit dem.»
»Som tillfallit er, menar ni.»
»Jag har meddelat er min åsigt af saken, och jag ämnar ingalunda ändra den; ty jag är inte kapabel hvarken af djup egoism, skriande orättvisa eller svart otacksamhet. Dessutom har jag föresatt mig att ha ett hem och en slägt. Moor-House behagar mig, och jag vill bo der; jag älskar Diana och Mary och vill, så länge jag lefver, vara tillsammans med dem. Egandet af femtusen pund kan vara mig en källa till mångfaldiga njutningar; tjugutusen skulle plåga och besvära mig, hvartill kommer, att, om de äfven enligt lagens bokstaf tillhöra mig, de likväl inte göra det enligt billighetens fordringar. Jag ger er endast det, som är fullkomligt öfverflödigt för mig. Låt mig inte vidare höra några motsägelser och betänkligheter, utan låt oss komma öfverens och genast afgöra saken!»
»Ni handlar nu efter första intrycket; ni behöfver tid för att öfverväga och besluta i sådana vigtiga angelägenheter.»
»Åh, i fall det endast är uppriktigheten och bestämdheten af mitt beslut, som ni betviflar, så är jag lugn. Ni inser då det billiga i mitt förslag?»
»Deri ligger visserligen ett slags billighet, men den strider mot allt vanligt bruk. Lagen tillerkänner er arfvet med fullkomligaste rätt, emedan er onkel sjelf förvärfvat sig sin egendom, och således kunde förfoga öfver den helt och hållet efter behag. Då han nu testamenterat er den, så kan ni med lugnt samvete behålla den.»
»Denna sak rör inte så mycket mitt samvete, som mitt hjerta, och jag vill nu följa dess röst, hvilket jag så sällan har tillfälle att göra. Om ni också ett helt år förtretade och motsade mig med edra skengrunder, skulle jag dock inte låta beröfva mig den herrliga njutning, af hvilken jag redan har en försmak — nemligen att betala en tacksamhetsskuld och förvärfva mig vänner för lifstiden.»
»Ni tänker så nu», genmälde S:t John, »emedan ni inte vet hvad det vill säga att ega en stor förmögenhet. Ni kan inte bilda er en föreställning om den betydenhet tjugutusen pund komma att ge er, inte heller om den ställning de komma att bereda er i samhället, lika litet som om de utsigter de öppna för er. Ni kan inte —»
»Och ni», afbröt jag honom, »kan inte göra er en föreställning om den trängtan jag känner efter syster- och broder-kärlek. Jag har aldrig haft något hem eller några syskon; jag vill och skall nu ha sådana. Ni har väl ingenting emot att lemna mig tillträde till er familjekrets?»
»Jane, jag skall bli er bror, och mina systrar skola bli edra systrar, men dertill behöfs inte att ni uppoffrar er lagliga rätt.»
»Bror? Ja, ni blir det, men skild från mig af tusentals mil! Systrar? Ja, men trälande hos främmande folk för sitt dagliga bröd, under det jag sitter fullproppad med pengar, som jag inte genom mitt arbete förtjenat! Sådant vore sannerligen en sällsam jemlikhet och ett syskonförbund af eget slag!»
»Men er längtan efter familjeband och huslig lycka kan tillfredsställas på annat sätt än det ni har i sinnet: ni kan gifta er.»
»Dårskaper! Jag gifta mig! Dertill har jag ingen lust och kommer heller aldrig att få det.»
»Ni lofvar nu mera än ni kan hålla: sådana der öfverdådiga försäkringar bevisa att ni befinner er i ett upphetsadt själstillstånd.»
»Jag tänker stå vid mina ord. Jag känner sjelf bäst mitt eget inre, och vet huru vedervärdig blotta föreställningen om äktenskap förekommer mig. Ingen vill gifta sig med mig af kärlek, och jag har ingen lust att endast bli betraktad såsom föremål för en penningespekulation. Hvad min själ behöfver, tillfredsställes inte genom en förening med en man, hvars känslor och tänkesätt stå i strid med mina egna; mitt hjerta trängtar efter andligen och lekamligen beslägtade naturer, med hvilka jag kan fullt sympatisera. Upprepa ännu en gång att ni vill bli min bror: en sådan försäkran gör mig lycklig.»
»Nåväl, den vill jag ge er af uppriktigt hjerta. Jag har alltid älskat mina systrar, och min tillgifvenhet för dem hvilar på säker grund: högaktningen för deras karakter och beundran för deras talanger. Äfven ni har grundsatser och förstånd: edra tycken och edra vanor likna Dianas och Marys; jag har alltid funnit nöje i ert sällskap, och i edra samtal har jag funnit en angenäm förströelse. Derföre kan jag villigt och gerna ge er rum i mitt hjerta såsom min tredje och yngsta syster.»
»Tack ska ni ha, S:t John! Jag är nöjd dermed för i afton. Och nu vore det så godt att ni inte stannade qvar här längre, ty annars kunde det hända att ni ännu en gång förargade mig med några nya betänkligheter mot mitt förslag.»
»Än skolan då, miss Eyre? Ni slutar väl med den, kan jag tro?»
»Nej, jag fortsätter min verksamhet der, till dess ni skaffat mig en efterträdarinna.»
Han svarade mig med ett bifallsleende, räckte mig sin hand till afskedshelsning och aflägsnade sig.
Jag anser det icke löna mödan att i detalj redogöra för det arbete jag hade och de skäl jag måste använda, för att få arfsfrågan afgjord enligt min önskan. Stora voro de svårigheter jag mötte, men jag hade oåterkalleligen fattat mitt beslut; mina kusiner insågo att ingenting kunde förmå mig att afstå från min plan, hvars billighet de icke kunde undgå att erkänna — så mycket mindre, som de i min belägenhet skulle ha handlat på samma sätt, och derföre medgåfvo de till sist, att saken hänsköts till en kompromiss. Mr Oliver och en utmärkt jurist fingo detta förtroende-uppdrag, och båda hyllade min åsigt, så att jag vann mitt syfte. Ett dokument upprättades i enlighet med lagliga former, hvarigenom vi alla fyra, S:t John, Mary, Diana och jag delade arfvet, och hvar och en ändock fick nog för sin utkomst.