Kameliadamen/Förord

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Förord av Jules Janin

Kapitel 1  →

INLEDANDE FÖRORD

AV

JULES JANIN

FRÖKEN MARIE DUPLESSIS.

Det fanns i nådens år 1845, under dessa år av överflöd och fred, då alla snillets, talangens, skönhetens och rikedomens håvor tycktes ösas ut över detta Frankrike för en dag, en ung, vacker, förtjusande kvinna, som genom sin blotta närvaro ådrog sig en viss med vördnad blandad beundran av var och en, som såg henne för första gängen och varken visste hennes namn eller yrke. Hon hade verkligen och på det naturligaste sätt en förnäm världsdams öppna blick, lugna åtbörder och samtidigt djärva och anständiga gång. Hennes uppsyn var allvarlig, hennes leende imponerande, och blott vid att se henne gå, kunde man säga, vad Elleviou en dag sade om en av hovets damer: Det är tydligen antingen en kurtisan eller en hertiginna.

Men det var ingen hertiginna tyvärr — hon var född allra längst ner på den svåra stegen, och det hade i sanning erfordrats, att hon var så vacker och intagande, för att med så lätta fötter kunna klättra upp för de första stegpinnarna redan vid aderton års ålder. Jag minns, att jag en dag mötte henne för första gången i den otäcka foajén på en bulevardteater, illa upplyst och alldeles fylld av denna surrande hop, som vanligen åskådar de stora melodramerna. Där fanns flera blusar än frackar, flera runda mössor än plymprydda hattar och flera nötta rockar än eleganta helkostymer; man pratade om allt, om dramatisk konst och stekt potatis, om pjäserna på Gymnase och tårtorna på Gymnase. Men när denna kvinna visade sig på tröskeln, då var det, som om hon med en enda blick ur sina vackra ögon upplyst allt detta grovkorniga och simpla. Hon vidrörde med foten det smutsiga golvet på samma sätt, som om hon skulle gått över gatan en regnig dag; hon lyfte instinktmässigt på sin klänningskjol för att icke snudda vid det torkade smutslagret och utan tanke på att visa oss — vad skulle det tjäna till? — sin välskodda fot och det runda smalbenet, inneslutet i en genombruten silkesstrumpa. Hela hennes dräkt harmonierade med den smidiga, ungdomliga gestalten, och det en smula bleka ansiktets fina oval svarade mot det behag, hon spred omkring sig likt en utsökt parfym.

Hon trädde alltså in; med högburet huvud skred hon fram genom den häpna hopen, och vi blevo mycket förvånade, Liszt och jag, då hon helt förtroligt kom och satte sig på samma bänk som vi, ty ingendera av oss hade någonsin talat med henne. Hon var en spirituell kvinna med takt och smak, och hon vände sig genast till den store konstnären, sägande, att hon nyligen hört honom, och att han kommit henne att drömma. Och han, likt ett av dessa känsliga instrunsent, som återljuda för majvindens första fläkt, han lyssnade med spänd uppmärksamhet till detta vackra, idérika språk, till denna klara stämma, på en gång vältalig och drömmande. Med den underbara instinkt, han besitter, och sin stora vana att umgås både i de högsta officiella och de högsta konstnärliga kretsar, frågade han sig, vem hon var, denna kvinna, som uppträdde så förtroligt och så värdigt, som först tilltalat honom och dock efter de första orden bemötte honom med en viss högdragenhet, som om det varit han, som bett att få bli presenterad för henne i London vid en mottagning hos drottningen eller hertiginnan av Sutherland.

Emellertid hade regissörens högtidliga tre slag genljudit i salongen, och hela skaran av åskådare och recensenter hade lämnat foajén. Endast den okända damen med sin ledsagerska och vi voro kvar — hon hade närmat sig elden och satt upp sina frusna fötter mot de njugga bränderna, så att vi bekvämt kunde betrakta henne från den broderade remsan på hennes underkjol till de svarta ringlarna av hennes hår, hennes hand, behandskad så väl, att den såg ut som på ett målat porträtt, hennes näsduk, prydd med en kunglig spets, och hennes små öron, i vilka glittrade två orientaliska pärlor, som kunde göra en drottning avundsjuk. Hon bar alla dessa vackra saker, som om hon varit född i siden och sammet, under någon förgylld takpanel i de förnäma kvarteren, med en krona på huvudet och en värld av smickrare vid sina fötter. Sålunda överensstämde hennes hållning med hennes språk, hennes tankar med hennes leende, hennes toalett med hennes person, och man skulle i den eleganta världens högsta kretsar fåfängt fått söka en kvinna, som stod i vackrare och mera fullständig harmoni till sina smycken, sin dräkt och sina ord.

Förvånad över denna tjusande uppenbarelse på en sådan plats och denna angenäma mellanakt under en så hemsk melodram, överlämnade sig Liszt emellertid helt och hållet åt sin fantasis ingivelser. Han är icke endast en stor konstnär, utan också en vältalig världsman. Han förstår att prata med fruntimmer, att som de övergå från det ena ämnet till det andra och välja de mest motsatta. Han avgudar paradoxer, han snuddar vid det allvarliga, det burleska, och jag kan icke beskriva, med vilken konst, vilken utsökt smak han tillsammans med denna kvinna, vars namn han icke kände, genomgick hela skalan av dagskonversationens ytliga tongångar och eleganta fiorityrer.

De pratade på detta sätt under hela tredje akten av ovannämnda melodram, ty för min del blev jag endast tillfrågad ett par, tre gånger av hövlighet. Men som jag just befann mig i ett av dessa ögonblick av dåligt lynne, då sinnet är ur stånd till all slags hänförelse, kände jag mig övertygad om, att den okända fann mig fullkomligt odräglig, fullkomligt löjlig, och att hon hade fullkomligt rätt.

Vintern gick till ända, sommaren också, och följande höst sågo vi ännu en gång, men denna gång i hela glansen av en beneficeföreställning på operan, dörren till en av de stora avantscenslogerna plötsligt öppnas med ett visst eftertryck, och in i logen trädde, med en bukett i handen, samma skönhet, som jag sett på bulevarden. Det var hon! Men denna gång i stor toalett, som det höves en dam på modet, och strålande av alla erövringens klenoder. Hon var förtjusande kammad, med diamanter och blommor i sitt vackra, med studerat behag uppsatta hår; hon var bararmad och barhalsad och hade halsband och armband och smaragder. Hon höll i handen en bukett — av vilken färg? — det skall jag icke kunna säga; man måste ha en ung mans ögon och ett barns inbillningskraft för att riktigt urskilja färgen på den blomma, över vilken ett vackert ansikte lutar sig. Vid vår ålder ser man endast på kinden och ögats glans, man bekymrar sig föga om tillbehören, och om man roar sig med att draga några slutsatser, så drar man dem av själva personligheten, och det ger en i sanning tillräckligt att skaffa.

Denna afton hade Duprez just börjat sin kamp mot den rebelliska röst, vars slutliga uppror han redan hade en förkänsla av; men han var ensam om denna förkänsla, och publiken anade ännu ingenting. Endast några kännare bland den uppmärksammaste delen av åhörarna spårade tröttheten under konstfärdigheten och sångarens uttömda krafter under hans oerhörda ansträngningar att bedraga sig själv. Den sköna dam, om vilken jag talar, var tydligen en god konstdomare, och efter de första minuternas uppmärksamhet kunde man se, att hon icke stod under den vanliga förtrollningen, ty hon makade sig häftigt bakåt i logen, och utan att längre höra på började hon med sin kikare i handen studera salongen.

Synbarligen kände hon många av de elegantaste åhörarna. Blott på rörelsen av hennes kikare förstod man, att hon kunnat berätta mer än en historia angående de unga herrarna, tillhörande landets finaste familjer; hon betraktade än den ene, än den andre, utan att ägna den ene mera uppmärksamhet än den andre, likgiltig för alla, medan var och en av dem med ett leende eller en kort åtbörd eller en snabb blick besvarade den uppmärksamhet, hon skänkt dem. Från de mörka logerna och orkesterplatserna riktades andra blickar, vulkaniskt glödande, mot den sköna damen, men dessa såg hon icke. Om hennes kikare händelsevis råkade stanna på någon av pariservärldens verkligt förnäma damer, kom det genast i hennes hållning ett uttryck av resignerad ödmjukhet, som var plågsamt att se. Däremot vände hon bittert bort huvudet, om hennes blick olyckligtvis föll på någon av dessa tvivelaktiga ryktbarheter och vackra ansikten, som inkräkta salongens bästa platser vid festföreställningar.

Hennes följeslagare, ty denna gång hade hon en kavaljer, var en ståtlig ung man, halvt parisare och ännu i besittning av några dyrbara reliker från det fädernegods, som han kvadratfot för kvadratfot slösat bort i denna fördärvade stad. Den unge mannen, som ännu befann sig i sin gryning, var stolt över denna skönhet, som stod på höjdpunkten av sin glans, och han var icke ledsen över att kunna skryta med att visa, det hon tillhörde honom, och med att överväldiga henne med dessa tusentals uppmärksamhetsgärder, som äro så kära för en kvinna, när de komma från den dyrkade älskaren, och så obehagliga, när de riktas till en, som har sinnet upptaget på annat håll… Man lyssnade till honom utan att höra på, man betraktade honom utan att se honom… Vad sade han? Hon visste det icke, men hon ansträngde sig att svara, och dessa få meningslösa ord tröttade ut henne.

Således voro de, sig själva ovetande, icke ensamma i denna loge, vars kostnad representerade brödet för en hel familj under sex månader. Mellan honom och henne satt alla sjuka sinnens, alla sårade hjärtans ständige följeslagare — ledsnaden, denne Mefistofeles för irrande Margaretor, för vilseförda Clarissor, för alla dessa slumpens gudomligheter, som kastas ut i livet vind för våg.

Hon leddes alltså, den sköna synderskan, omgiven av ungdomens dyrkan och hyllning, och denna hennes ledsnad bör tjäna henne till ursäkt och tillgift, ty den har varit straffet för hennes korta stunder av lycka. Ledsnaden har varit hennes livs stora plåga. Därigenom att hon nödgats lyda nödtvånget av sina flyktiga förbindelser och övergå från den ena kärleken till den andra, utan att veta, varför hon så hastigt kvävde den böjelse, som just började gry, har hon blivit likgiltig för allt, glömmer hon kärleken för i går och spiller icke mera tanke på dagens lidelse än på morgondagens.

Den olyckliga! Hon hade behov av ensamhet… och hon såg sig överlupen av visiter. Hon hade behov av tystnad… och hon hörde oupphörligt och i oändlighet samma ord i sitt trötta öra! Hon ville vara i ro… och man släpade henne omkring i festernas vimmel. Hon hade velat vara älskad — och man sade henne, att hon var vacker! Också överlämnade hon sig motståndslöst åt den virvel, som uppslukade henne. Vilken ungdom!… och hur väl man förstår Ninon de Lenclos' ord, då hon, kommen till höjdpunkten av sin fabelaktiga lycka, väninna till prinsen av Condé och fru de Maintenon, med en djup, beklagande suck sade: — Om man föreslagit mig ett dylikt liv, skulle jag dött av förskräckelse och smärta!

Då operan var slut, lämnade den sköna damen sin plats, ehuru representationen ännu knappt var halvliden. Man väntade Bouffé, Déjazet och Palais-Royals farsörer, utan att räkna baletten, där Carflotta skulle dansa, lätt och tjusande, i sin första poetiska fägring… Hon ville icke avvakta vådevillen; hon ville genast fara hem, medan så många människor ännu roade sig i tre timmar vid musikens toner i den festligt upplysta salongen!

Jag såg henne lämna sin loge och själv svepa in sig i sin hermelinsfodrade kappa. Den unge mannen, som fört henne dit, tycktes förargad, och som han icke längre kunde skryta med sin följeslagerska, brydde han sig icke om, huruvida hon frös. Jag minns till och med, att jag hjälpte henne draga kappan över den bländvita axeln, och hon såg på mig, utan att känna igen mig, med ett flyktigt, smärtsamt leende, som hon överflyttade på den unge mannen, vilken höll på att betala ouvreusen och ha henne att växla ett femfrancsstycke. — Behåll alltsammans, min fru, sade hon till ouvreusen med en vänlig böjning på huvudet. Jag såg henne gå utför den stora trappan, med den vita klänningen avstickande mot hennes röda kappa och spetsduken kastad över huvudet och fäst under hakan. Den avundsjuka spetsen föll ner över hennes ögon, men vad gjorde det? Hon hade spelat sin roll, hennes dagsverke var slut, och hon tänkte icke mera på att vara vacker… Den kvällen fick den unge mannen säkert icke följa henne längre än till porten.

En sak, som förtjänar anmärkas, och som helt och hållet länder till hennes beröm, är att denna unga kvinna, som under sin ungdomstid strött ut guld och silver med fulla händer, ty hon var lika nyckfull som välgörande och satte föga pris på dessa pengar, som kostade henne så dyrt, att hon aldrig varit hjältinnan i någon av dessa historier av ruin och skandal, av spel, skulder och dueller, som så många andra kvinnor i hennes ställe skulle utsått på sin väg. Tvärt om, kring henne talades det endast om hennes skönhet, hennes triumfer, hennes smak för vackra kläder, de moder, hon uppfann och bragte i bruk. Man har aldrig i samband med henne talat om förskingrade förmögenheter, bysättningar för skuld eller bedrägerier, allt detta, som är dessa skumma kärleksförbindelsers sedvanliga ackompanjemang. Det fanns onekligen hos denna, av döden så tidigt bortryckta varelse en viss hållning, en viss oemotståndlig anständighet. Hon har levat på en särskild plats, till och med i den särskilda värld där hon vistades, och i en lugnare och klarare region, ehuru, på det hela taget, hon tyvärr vistades i de regioner, där man går förlorad.

Jag återsåg henne för tredje gången vid invigningen av Nordbanan på en av de fester, Brüssel gav för Frankrike, som nu blivit dess granne och kamrat. I den väldiga banhallen, mötesplatsen för alla de norra järnvägarna, hade Belgien samlat alla sina skatter — växterna från sina drivhus, blommorna från sina trädgårdar, diamanterna från sina kronor. En otrolig massa uniformer, kraschaner, juveler och tyllklänningar trängdes i denna festlokal, vars make man aldrig skall skåda. Den franska pärskammaren och den tyska adeln, det spanska Belgien och Flandern och Holland, prytt med sina gamla smycken från Ludvig XIV:s tid, stora industriella förmögenheter och eleganta parisiskor, liknande fjärilar i en bikupa, hade skyndat till denna industriens, samfärdselns, det kuvade järnets och den hörsamma eldens fest. Ett sällsamt virrvarr, där alla naturens krafter och behag voro representerade, från eken till blomman och från stenkolet till ametisten. Mitt i detta vimmel av folk, konungar, prinsar, konstnärer, smeder och Europas ryktbara koketter såg man eller snarare såg jag ensam den tjusande uppenbarelsen inträda, ännu blekare och vitare än vanligt, redan angripen av det osynliga onda, som skulle lägga henne i graven.

Hon hade kommit in på denna bal trots sitt rykte och tack vare sin bländande skönhet. Hon ådrog sig allas blickar, hon följdes av allas hyllning. Ett smickrande sorl hälsade henne på hennes väg, och till och med de, som kände henne, bugade sig för henne; men alltjämt lika lugn och lika förskansad i sin vanliga föraktfullhet, mottog hon denna hyllning, som om den med rätta tillkommit henne. Hon förvånade sig icke — tvärt om! — över att trampa de mattor, som drottningen själv hade trampat. Mer än en prins stannade för att betrakta henne, och hans blickar sade henne, vad kvinnorna så väl förstå: — Jag finner er skön, och jag avlägsnar mig med saknad! Hon fördes denna afton vid armen av en annan främling, en nykommen, blond som en tysk, stel som en engelsman, klädd med yttersta omsorg, rak och högtidlig, och som i detta ögonblick trodde sig — det såg man på hans gång — göra en av dessa otroligt dristiga handlingar, som man sedan förebrår sig ända till sin sista stund.

Hans hållning var verkligen obehaglig för den ömtåliga varelse, han förde vid armen; hon kände det med det sjätte sinne hon ägde, och hon fördubblade sin högdragenhet, ty hennes underbara instinkt sade henne att, ju mer häpen denne man var över sin egen djärvhet, desto oförsyntare måste hon vara och föraktfullt trampa under foten sin uppskrämde kavaljers samvetsförebråelser. Få ha förstått, vad hon måste ha lidit i detta ögonblick, hon, en namnlös kvinna vid en namnlös mans arm, och denne man, den som tycktes ge signalen till ogillande, i det hans hotande min tydligt vittnade om ett oroligt och besvärat sinne. Men anglogermanen blev grymt straffad för sin inre ängslan, då vid en krökning av en grönskande, ljusstrålande allé vår parisiska mötte en av sina vänner, en anspråkslös vän, som blott då och då begärde av henne ett finger av hennes hand och ett leende av hennes läppar; en konstnär ur våra kretsar, en målare som bättre än någon visste, vilken fullkomlig modell hon var av alla ungdomens förföriska behag.

— Ah, det är ni, sade hon, bjud mig armen och låt oss dansa! Och i det hon lämnade sin officielle kavaljers arm, började hon dansa tvåstegsvalsen, som är förtjusande, då den kommer utsprungen av Strauss' melodiska ingivelse från den tyska Rhens stränder, som är dess rätta hemland. Hon dansade utmärkt, varken för fort eller för mycket framåtlutad, lydande den inre takten lika mycket som den yttre hörbara, svävande över golvet med lätta fötter och med ögonen sänkta i sin kavaljers.

Man bildade krets omkring dem, och det var som en tävlan om, vem som skulle bli vidrörd av dessa vackra lockar, som fladdrade i dansens virvlar, av denna lätta klänning, som spred omkring sig en lätt parfymdoft, och i det kretsen småningom trängde ihop sig och de andra dansande paren stannade för att se på, hände det sig så, att den långe unge mannen — den som fört henne in i danssalen — tappade bort henne i trängseln och fåfängt försökte återfinna den vackra arm, som han med så mycken motvilja lagt i sin… Varken armen eller dess ägarinna eller målaren stod till att återfinna.

Tre dagar efter denna fest for hon från Brüssel till Spa vid den härliga tid på året, då den grönskande bergen låta solen tränga dit ner. Man ser då alla slags lyckliga sjuklingar skynda till för att vila sig efter den förflutna vinterns fester och bereda sig till den kommande vinterns fröjder. I Spa känner man ingen annan feber än balfebern och inga andra läkemedel än prat och dans och musik och spelets eggelse om aftnarna, då kursalen strålar i hela sin ljusprakt och bergen återsända i tusenstämmigt eko orkesterns berusande toner. I Spa mottogs parisiskan med en för denna tämligen skygga by sällsynt iver, ty den brukar gärna överlåta åt sin rival Baden dylika sköna damer utan namn, äkta man och social ställning. I Spa blev det också en allmän förvåning, då man fick veta, att en så ung kvinna var allvarsamt sjuk, och de bedrövade läkarna tillstodo, att de verkligen sällan påträffat så mycken undergivenhet, parad med så mycket mod.

Hennes hälsa undersöktes med stor omsorg och nit, och efter en allvarlig konsultation tillrådde man henne lugn, vila, sömn och tystnad — dessa hennes livs sköna drömmar! Hon smålog åt råden, skakade på huvudet med en lätt klentrogen min, ty hon visste, att allt var henne möjligt utom möjligheten att njuta av de valda stunder, som komma på vissa kvinnors lott, och som endast tillhöra dessa. Hon lovade likväl att lyda under några dagar och att underkasta sig denna isoleringskur. Men fåfänga ansträngningar! Efter en liten tid såg man henne, vild och konstlat uppsluppen, till häst sätta över de svåraste ställen, förvånande med sin munterhet “De sju timmarnas allé”, som funnit henne drömmande och läsande under sina träd.

Snart blev hon platsens drottning. Hon presiderade vid alla fester; hon gav liv åt balen, hon förmådde orkestern att spela hennes favoritmelodier, och när natten kom, vid den tid då en smula sömn skulle gjort henne så gott, skrämde hon de oförskräcktaste spelarna med de guldmassor, som hopade sig framför henne, och som hon förlorade i ett enda tag, likgiltig för vinsten, likgiltig för förlusten. Hon hade tagit spelet som ett tillbehör till sitt yrke, som ett sätt att döda ledsnaden, som dödade henne. Sådan hon var, hade hon dock den lyckliga turen i sitt livs grymma spel att äga vänner — en sällsynt skatt! Det är just ett av dessa sorgliga förbindelsers kännemärken att icke lämna annat än stoft och aska, tomhet och glömska efter den glödande kärleken! — Hur många gånger har icke älskaren gått förbi sin älskarinna utan att känna igen henne, och hur många gånger har icke den olyckliga förgäves anropat hans hjälp!… Hur många gånger har icke samma hand, som endast tycktes skapad för blommor, fåfängt sträckts ut efter allmosans hårda bröd!

Det blev icke så med vår hjältinna, hon föll, utan att beklaga sig, och då hon låg där, fann hon hjälp, stöd och beskydd bland de lidelsefulla beundrarna från hennes sköna dagar. Dessa män, som varit rivaler och kanske fiender, enades om att vaka vid den sjukas huvudgärd och sålunda gottgöra den vilda yrans nätter, ty då döden nalkas och töcknet skingras, lära sig det sängliggande offret och hennes medbrottsling äntligen förstå sanningen av det allvarliga ordet: Væ ridentibus! Ve dem som skratta! Ve! Det vill säga, ve de världsliga fröjderna, ve de irrande kärleksförbindelserna, ve de ostadiga lidelserna, ve den ungdom, som förvillar sig på dåliga vägar, ty vid vissa krökningar av vägen måste man nödtvunget vända om och falla i de avgrunder, som hota en vid tjugu år.

Så dog hon, milt vaggad och tröstad av tusen rörande ord, av tusen broderliga omsorger; hon hade icke längre några älskare… aldrig hade hon haft så många vänner, och dock sörjde hon icke över att dö. Hon visste vad som väntade henne, om hon tillfrisknade, och att hon då på nytt måste till sina färglösa läppar föra den nöjets bägare, vars drägg hon i förtid smakat. Hon dog alltså i tysthet, undangömd i döden mera än vad hon synats under livet, och efter så mycken lyx och så många skandaler hade hon den goda smaken att vilja bli begraven i daggryningen, på någon enslig, dold plats, utan buller och bång, alldeles som en ärbar familjemor, vilken där borta på kyrkogården går för att återförena sig med sin man, sin far, sin mor, sina barn, med allt vad hon älskat.

Mot hennes vilja inträffade likväl, att hennes död väckte ett visst uppseende. Man talade därom i tre dagar, och det är mycket i denna de omättliga lidelsernas och oupphörliga festernas stad. Efter tre dagar öppnades den tillslutna dörren till hennes våning. De höga fönstren, som vette åt bulevarden, mitt emot Madeleinekyrkan, släppte åter in luft och sol i de rum, där hon slocknat. Det föreföll, som om hon snart skulle visa sig där på nytt. Ingen liklukt dröjde länge kvar i dessa mjuka gardiner, dessa långa draperier med deras klädsamma färgskiftningar, dessa blomsterströdda gobelängmattor, som hennes lilla fot hade vidrört.

Varje möbel i den yppiga våningen stod ännu på samma plats; sängen, i vilken hon dött, var knappt nedsjunken. En taburett vid huvudgärden bevarade ännu märket efter knäna på den man, som tillslutit hennes ögon. Den antika klockan, som förkunnat timslagen för madame de Pompadour och madame Dubarry, slog ännu liksom förr; silverkandelabrarna voro fullsatta med ljus till det sista aftonsamkvämet; i blomsterskålarna kämpade månadsrosor och ljung i sin ordning mot döden. De dogo av brist på en smula vatten… deras härskarinna hade dött av brist på en smula lycka och hopp.

På väggarna hängde tavlor av Diaz, vilken hon varit en av de första att erkänna såsom vårens verklige målare, och hennes porträtt av Vidal i pastell. Vidal hade av detta sköna ansikte gjort en förtjusande, kysk bild av fulländat behag, och efter hennes död har han icke velat avteckna annat än ärbara kvinnor, då han endast för henne gjort ett undantag, vilket så mycket bidragit till både målarens och modellens spirande ryktbarhet.

Allt talade ännu om henne! Fåglarna sjöngo i sin förgyllda bur; i små boulemöbler såg man under det genomskinliga glaset en beundransvärd samling, värdig en rik antikvarie, av sèvresmanufakturens sällsyntaste mästerverk, av det mest utsökta sachsiska porslin, av Petitots emaljer, Klinstadts nakna figurer och Bouchers ”Bambine”. Hon älskade denna koketta, graciösa, eleganta konst, där själva lasten är spirituell och själva oskulden blottar sig; hon tyckte om små porslinsherdar och herdinnor, florentinska bronser, föremål i bränd lera, emaljer, alla yttringar av dekadensperiodernas sökta smak och lyx. Hon såg däri lika många sinnebilder av sin skönhet och sitt liv. Ack! Hon var, också hon, en gagnlös prydnad, ett fantasiföremål, en ytlig leksak, som går sönder vid första stöt, ett lysande alster av ett döende samhälle, en flyttfågel, ett ögonblicks morgonrodnad.

Hon hade drivit hemtrevnadens och självförgudningens konst så långt, att ingenting kunde jämföras med hennes kläder, hennes linne, hennes minsta toalettföremål, ty detta att pryda sin skönhet var, på det hela taget, hennes ungdoms käraste sysselsättning.

Jag har hört Paris' största världsdamer och skickligaste koketter förvåna sig över det konstnärliga och utstuderade i alla hennes toalettverktyg. Hennes kam såldes för en vansinnig summa; hennes hårborste betalades med dess vikt i guld. Man sålde de handskar, hon begagnat, så välformad var hennes hand. Man sålde de skodon, hon gått i, och ärbara kvinnor tävlade om, vem som skulle få hennes Cendrillonskor på sig. Allt såldes, till och med hennes äldsta schal, som redan var tre år gammal; till och med hennes papegoja med de lysande fjädrarna, vilken upprepade en liten sorglig melodi, som dess ägarinna lärt den; man sålde hennes porträtt, man sålde hennes kärleksbrev, man sålde hennes hästar, allt kursades bort, och hennes släktingar, som vänt bort huvudet, när hon åkte förbi i fyrsprång i sin vapenprydda vagn, förspänd med engelska hästar, stoppade triumferande sina fickor fulla med allt det guld, som åstadkommits av denna skövling. De behöllo ingenting av vad som tillhört henne för sig själva, de dygdiga varelserna!

Sådan var denna kvinna, som intog en så särskild plats till och med i virveln av de parisiska lidelserna, och läsaren kan därför döma om min förvåning, då Kameliadamen kom ut, denna bok av ett så livligt intresse och en så färsk sanning.

Man talade därom i början, så som man vanligen talar om alster av ungdomens uppriktiga rörelse, och alla gladde sig åt att kunna säga, att Alexander Dumas' son, knappt utgången från skolan, redan med säkra steg vandrade i sin fars lysande spår. Han hade dennes livlighet och inre värme; han hade hans livliga, snabba stil och något av denna naturliga, lediga och omväxlande dialog, som ger denne store, uppfinningsrike författares romaner komediens behag och prägel.

Sålunda gjorde boken stor lycka, men efter det första flyktiga intrycket kommo läsarna till den iakttagelsen, att ”Kameliadamen” icke var en roman gripen ur luften, utan att denna kvinna hade levat och levat nyligen; att denna dram icke var uppfunnen för nöjes skull, utan tvärt om var en själstragedi, uppförd med blödande verklighet. Då började man livligt intressera sig för hjältinnans namn, för hennes ställning i världen, hennes kärlekshistorier och deras följder. Allmänheten, som vill veta allting och som till slut också får veta allt, erfor småningom alla dessa detaljer, och när boken var läst, ville man läsa om den, och det var naturligt, att sanningen, då den blev känd, ökade berättelsens intresse.

Nu vill en ovanlig tur, att denna bok, som trycktes helt vårdslöst likt en futtig roman, knappt bestämd att leva en dag, trycktes om på nytt med alla de hedersbetygelser, som tillkomma ett allmänt erkänt arbete! Läs den, och ni skall i dess minsta detaljer känna igen den rörande historia, vars elegiska och tragiska scener denne så lyckligt begåvade unge man skildrat med så mycken framgång.

Jules Janin.