Kapten Grants barn/Kapitel 20
| ← En Maorihövdings begravning |
|
Förlagsreklam → |
TJUGONDE KAPITLET.
Ett rop i natten.
De återvändande mottogos med hurrarop och den skottska folksången. Glädjen och omfamningarna upptogo de första ögonblicken. Men sedan regnade frågorna över Duncans besättning.
— Hur hade de sluppit undan Ben Joyce och straffångarna?
Matroserna stirrade förvånade på de frågande.
— Vilken Ben Joyce? Vilka straffångar? undrade de.
Glenarvan grep Tom Austin i armen.
— Ha ni inte blivit överfallna av banditer?
— Nej.
— Men varför är ni inte då vid Australien? Hur kommer det sig, att ni kryssar i de här farvattnen?
Den gamle sjömannen betraktade honom ännu mera förvånad.
— Varför? Naturligtvis på mylords egna order, sade han. Jag fick ju ert brev genom kvartermästaren, Ayrton. Det var inte skrivet av er själv. Men ni hade undertecknat det med egen hand. Och däri stod det, att jag skulle kryssa kring Nya-Zeelands ostkust.
— Australiens ostkust, stod det, sade Glenarvan häftigt.
— Nej, svarade Tom, rodnande av upphetsning. Ayrton ville nog få mig att tro, det var ett misstag, att det inte stod så, och att ni väntade mig vid Twofoldviken. Men när jag har fått en order, så lyder jag- den, hur den än låter. Se här!
Och han knäppte upp rocken och tog fram ett papper, som han räckte lorden.
Det var verkligen Glenarvans brev. Och där! Sannerligen stod det inte Nya-Zeeland! Lordens, majorens och John Mangles blickar vände sig mot Paganel. Det var han, som skrivit brevet. Således en ny tankspriddhet.
Den stackars geografen tog brevet i sina händer, och han hoppade bestört till, då han såg ordet Nya-Zeeland stå där skrivet med hans egen stil. Lady Helena sökte trösta honom.
— Det är Gud, som velat rädda oss genom er, sade hon.
Men han lät icke trösta sig. Han tyckte själv, att detta var för mycken tankspriddhet och gick bort för sig själv för att svälja sin förödmjukelse.
— Gudskelov, att ni inte rättade er efter den där Ayrton, sade Glenarvan till Tom Austin. Han är en skurk, en bov.
— Nå, kunde jag inte tro det? När han, dagen efter sedan vi avseglat, fick reda på Duncans bestämmelseort, blev han alldeles vild.
— Vad? utbrast lorden. Är Ayrton ombord?
— Ja, mylord. Han sitter inlåst i sin hytt, för han ville försöka uppvigla folket till myteri.
De återkomna stodo överväldigade av häpnad. Detta var en underlig ödets skickelse, som i deras händer överlämnat den, som velat dem så mycket ont.
Ett par timmar senare, då de resande med välbehag utbytt sina trasiga kläder mot hela och rena dräkter, och då de vilat och förfriskat sig, fördes Ayrton in i aktersalongen, där de alla voro församlade.
Fången lade armarna i kors över bröstet och stod lugn och förhärdad.
— Du står nu här avslöjad, Ayrton, sade Clenarvan. Har du något att säga till ditt försvar?
— Nej, mylord, ingenting. Jag har begått en dumhet och låtit fånga mig. Ni får göra med mig, vad ni behagar. Häng mig, om ni kan skaffa bevis emot mig, vilket dock icke torde bli lätt.
— Kanske inte så svårt, som du tror, Ayrton. Men nu, när du inte längre har något intresse av att föra oss bakom ljuset i fråga om Britannias öde, så hoppas jag, du sanningsenligt vill säga oss, allt vad du vet om det?
Ayrton teg. Frågan upprepades, men han teg ändå. Och icke heller på frågan om han var Ayrton eller Ben Joyce svarade han. Det var tydligen hans bestämda föresats att ingenting säga. Och han stod så oberörd och såg ut genom fönstret, som om ingen talat honom till. Man måste slutligen föra bort honom utan att ha fått veta det ringaste.
De följande dagarna, under vilka jakten styrde kurs mot öster för att Amerikavägen nå Europa, gjordes det ena försöket efter det andra att bryta fångens tystnad men förgäves. Hans halsstarrighet tycktes ohjälplig. Då bad slutligen lady Helena att få tala ensam med honom. Och vilka godhetens ock mildhetens vapen, hon använde emot honom, blev aldrig riktigt känt, men efter detta samtal förklarade han plötsligt, att han ville göra lord Glenarvan ett förslag. Och åter blev han förd till akterdäckssalongen, denna gång dock blott inför Glenarvan, John Mangles, Paganel och Mac Nabbs.
— Mylord, sade han, ni vill veta, vad jag känner till om Britannia och kapten Grant. Nå, jag säger er på förhand, att det icke är av stor betydelse. Men, om ni i stället för att överlämna mig åt myndigheterna, vill sätta mig i land på första obebodda ö och förse mig med verktyg och livsmedel för den första tiden, så skall jag säga er, allt vad jag vet. Och skulle jag inte tala sanning, kan ni ju alltid avhämta mig för att låta mig undergå mitt straff.
— Tala då! sade Glenarvan. Jag lovar dig, vad du begärt.
Och fången började sin historia med att förklara, att han verkligen var Ayrton, kvartermästare på Britannia. Han och kapten Grant, som var en man med järnvilja, hade emellertid icke kunnat komma överens. Ayrton hade satt sig upp mot kaptenen, och då han även försökt att förleda den övriga besättningen till samma uppstudsighet, hade han blivit landsatt på Australiens västkust d. 8 april 1862.
— Således hade ni lämnat Britannia, innan hon kom till Callao, varifrån man har de sista underrättelserna om henne? avbröt kaptenen.
— Ja, sade Ayrton. Har jag sagt något om Callao, så är det ni själva, som givit mig upplysningarna, ty ni berättade hos Paddy O'Moore, allt vad ni kände till om Britannia. Sedan jag blivit ilandsatt av kapten Grant, irrade jag omkring på stranden och träffade på ett band straffångar, som rymt från Perth. Jag blev snart deras anförare. Och min plan var länge att skaffa oss ett fartyg. I avvaktan på ett lägligt tillfälle därtill tog jag plats på irländarens farm under mitt rätta namn. Och så kommo ni och frestade mig med jakten. Men Duncan behövde repareras. Därför uppsköt jag kuppen och följde med er genom landet. Mitt folk förlorade mig likväl inte ur sikte, fastän de sysslade litet på egen hand liksom vid järnvägsolyckan. Hästarna och oxarna förgiftade jag. Och utan herr Paganels tankspriddhet skulle det nu vara jag, som förde kommandot på Duncan.
Kvartermästaren tystnade, och även de andra tego under några ögonblick.
— Vet ni ingenting om vad kapten Grant hade för planer? frågade majoren.
— Ingenting säkert. Men han talade om att bege sig till Nya-Zeeland. Kanske for han dit, sedan han legat i Callao.
Ayrton hade intet vidare att meddela, och han blev återförd till sin hytt.
— Av den där boven skulle det ha kunnat bli en duktig karl, anmärkte majoren.
— Ja, sade Glenarvan, han har kraft och begåvning. Varför skall det så ofta hända, att sådana gåvor vändas till det onda? Men vem skall nu säga oss, var Harry Grant är, när inte Ayrton kunde det?
— Jag, sade Paganel.
— Ni, utbrast Glenarvan överraskad. Och hur har ni fått veta det?
— Ännu en gång genom dokumentet. Och Ayrton har nyss bekräftat min upptäckt, annars hade jag nog förtegat den som förut. Men nu skall jag tala om för er, att min tankspriddhet, då jag skrev brevet, hade en grund. Mac Nabbs hade lämnat tidningen, där järnvägsolyckan stod refererad, liggande på marken, och bladet var så hopvikt, att av dess titel blott syntes stavelserna aland. Men aland är ett ord i det engelska dokumentet, som vi uttytt till iland. Nu såg jag en annan tydning. Aland var en del av Zeeland, Nya Zeeland. Det var det ordet, som låg mig i tankarna, så att jag skrev Nya Zeeland i brevet i stället för Australien. Det var vid Nya Zeeland kapten Grant lidit skeppsbrott.
Man tog fram dokumenten. Man läste upp tolkningarna. Ja, det var mycket möjligt, att den nya tydningen kunde vara den riktiga.
— Men, varför har ni i dessa två månader gått och burit på detta i hemlighet? frågade Glenarvan.
— Först därför att jag inte ville inge er falska förhoppningar, svarade Paganel. Och sedan, då vi själva erfarit, vad det ville säga att råka ut för infödingarna, teg jag av ett ändå bättre skäl. Man stannar inte levande hos dessa vildar i två år. När nu Ayrton bekräftat min gissning, ville jag emellertid tala ut. Vi måste se sanningen i ansiktet. Varje hopp om att finna kapten Grant är förbi.
De fyra männen sänkte sina huvuden.
— Låtom oss ingenting säga om detta ännu, sade Glenarvan. Jag vill välja ett lämpligt ögonblick för att tala med kapten Grants barn om dessa sorgliga nyheter.
⁎
Vad som nu var att göra var att finna en lämplig ö, där Ayrton kunde landsättas. Och då kartorna breddes ut på bordet, fann man en sådan nästan genast, och på samma breddgrad, som man så länge följt, den 37. Det var nästan ingenting annat än en klippa i havet med litet jord omkring, och den låg så isolerad och avlägsen från de allmänna farvattnen, att något fartyg aldrig seglade den förbi. Men den hade dock ett namn. Den hette Maria Terésia.
Ayrton blev underrättad om det val, man gjort, och gillade det, varpå Duncan satte direkt kurs på Maria Terésia. På eftermiddagen två dagar senare skönjdes också ön vid horisonten. Dess bergspetsar blevo allt tydligare, och vid femtiden tyckte man sig se en lätt rök uppstiga över den.
— Kan den vara vulkanisk? undrade Glenarvan. Och om den uppstått genom ett vulkanutbrott, kan man inte då frukta, att den också en vacker dag försviner under ett sådant?
Men Paganel lugnade honom. Man kände till öns existens sedan flera århundraden. Och det var en säkerhet för att den icke så hastigt skulle försvinna.
Nu blev det fråga om huruvida man samma dag skulle kunna landa. Men John Mangles motsatte sig det. Han vågade icke i skymningen föra in Duncan mot en strand, som han icke kände till. Man nalkades den sålunda helt sakta.
Vid niotiden lyste det upp en eld från en av de låga bergstopparna.
— Se, där ännu ett tecken på att ön är vulkanisk, sade Paganel.
Men i detsamma tändes även en eld nere vid stranden.
— Den är bebodd, utbrast Glenarvan. Men jag kan inte utlämna Ayrton åt en hop vildar. Jag har lovat honom livet, och jag vill hålla mitt löfte.
Man kom likväl överens om att vänta till dagen därpå för att kunna bilda sig ett riktigt omdöme om ön. Och Duncan skulle därför över natten dröja utanför dess kust.
Passagerarna drogo sig vid elvatiden tillbaka till sina hytter. Men strax därefter kommo två av dem åter upp på däck och ställde sig lutade över relingen att se ut över det mörka vattnet. Det var Mary och Robert. De kunde icke sova, ty de voro fyllda av alltför sorgsna tankar. De tänkte på sin stackars, älskade far, och att de nu skulle återvända hem utan honom. Men Robert ville dock icke tro på, att han var död.
— En sådan man som han, sade gossen, som har ett storverk att uträtta, dör inte utan att ha gjort det. Jag skall bli sjöman och skall snart fara ut igen och leta efter honom. Och John Mangles skall hjälpa mig. Det har han lovat.
Mary smålog vemodigt emot honom. Nog visste hon, att de båda skulle göra allt, vad de kunde. Men skulle de lyckas vinna målet, då nu så många krafter och så mycken ädel uppoffring misslyckats?
De stodo åter tysta, då det plötsligt tycktes dem, som träffades deras öra av en klagande, bönfallande röst, en röst full av förtvivlan, en röst som de kände, som trängde in i deras hjärtan.
— Hjälp! Hjälp! ljöd det mitt ur vågorna.
— Mary, hörde du? viskade Robert.
— Ja! ja! Jag tyckte …
De båda barnen sträckte sig darrande ut över relingen men kunde ingenting se. Då ljöd ropet på nytt:
— Hjälp! Hjälp!
— Min far! Min far! utbrusto de på en gång.
Vid deras skri kommo vakten och rorgängaren tillskyndande. De hade likväl ingenting hört och ingenting sett. Och även för Mary och Robert var nu rösten i vågorna förstummad. De voro dock så upprörda, att man icke kunde lugna dem. De påstodo, att deras far var därute i vattnet, och att de måste komma honom till hjälp. Matroserna sågo sig tvungna att väcka lord och lady Glenarvan. Och John Mangles, majoren och Paganel vaknade även av uppståndelsen. Men icke heller någon av dessa kunde förmå de stackars barnen att taga sitt förnuft till fånga och betrakta, vad de hört, som en inbillning, vilket det naturligtvis var. Och det blev den natten icke mycket sömn för passagerarna på Duncan.
Så fort dagen inbröt, samlades de alla på kommandobryggan för att iakttaga ön och följde dess stränder med kikare.
Plötsligt skrek Robert till. Han sade, att han såg två män röra sig därborta, medan en tredje viftade med en flagga.
— Ja, engelska flaggan! utropade John Mangles.
En djup rörelse bemäktigade sig alla. Kanske hade verkligen barnen haft rätt, då de trott sig höra en röst. Det var kanske blott på ägaren av rösten de misstagit sig, ty att den tillhört kapten Grant vågade ingen mer än hans barn tro.
Inom en minut hade man satt ut en båt. Robert, Mary, Glenarvan, John Mangles och Paganel störtade sig i den, och sex matroser rodde av alla krafter. Plötsligt uppgav Mary ett rop.
— Min far! Tre män stodo där väntande på stranden, och den mellersta av dem hade sträckt ut armarna. Han å sin sida hade känt igen sina barn.
Det var kapten Grant.
Fastän deras lemmar nästan nekade att göra tjänst, dogo de dock icke av glädje varken fader eller barn. Och under den korta överfärden till Duncan hann kapten Grant till och med sansa sig så mycket, att han kunde höra och uppfatta det väsentliga av historien om sin räddning.
Då han kom upp på fartygets däck, föll han på knä, och när han åter reste sig, stod han en stund stilla, omsluten av de bägge barnens armar. Men därefter vände han sig med tårar i ögonen mot sina räddare. Han tyckte, att han redan länge känt dem alla. Och då han omfamnade John Mangles, gjorde han det med en värme, som om denne varit hans andre son, ty Marys ögon hade redan sagt, vad den unge kaptenen skulle bli, för honom.
Till sist satt han emellertid i akterdäckssalongen omgiven av sina barn och sina nya vänner, alla väntande på att få höra hans egen berättelse. Hur kom det sig till att man, sedan man förgäves sökt honom jorden runt, hittade honom här på denna lilla ö? Hur överensstämde det med de utkastade dokumenten?
— Minns ni, hur de lydde i sin ursprungliga form? frågade Paganel.
— Ja, ord för ord. Så när som på ett enda hade de samma lydelse på alla de tre språken, sade Grant. Vilket vill ni, jag skall läsa upp?
— Det franska. Det var bäst bibehållet, så det är huvudsakligen efter det, vi rättat oss.
— Gott, det lyder sålunda: Den 27 juni 1862 kantrade tremastaren Britannia från Glasgow hundra mil från Patagonien på sydliga halvklotet. Två matroser och kapten Grant lyckades rädda sig till ön Tabor …
Vad för slag? avbröt Paganel.
Ständigt utsatta för grym nöd ha de därifrån utkastat detta dokument på 153° longitud och 37° 11' latitud. Bringa dem hjälp, eller de äro förlorade.
— Men vad vill det säga — utbrast Paganel ännu en gång. Ön Tabor? Men den heter ju Maria Terésia.
— Ja, på de tyska och engelska kartorna. Men på de franska kallas den Tabor.
En bastant näve föll ned på Paganels axel.
— Geograf! ljöd majorens röst i hans öre.
Men även utan detta tilltal skulle Paganel stått där överväldigad av skam. Han, sekreteraren i Geografiska sällskapet, hade begått en sådan blunder. Han kände sig vanhedrad. Detta abor, som han nödvändigt velat tyda till aborder (komma i land) hade han kunnat tolka rätt, om han blott erinrat sig den franska kartan och icke blint rättat sig efter den engelska, som fanns ombord.
Kapten Grant fortfor emellertid att berätta. De tre skeppsbrutnas liv på den lilla ön hade varit en verklig robinsonad. Från Britannias vrak hade de fört i land en säck med säd, en del vapen och verktyg. De hade odlat upp jorden, byggt sig en stuga av timmer från vraket, fångat och tämt getter, som funnos vilda på ön, och av dem erhållit mjölk, smör och kött. Med ett ord, de hade så småningom betryggat sitt dagliga uppehälle. Men deras förtvivlan över att vara avstängda från världen hade varit stor. Och lika stor hade deras glädje varit, då de dagen förut fått se Duncan närma sig ön. De hade tänt eldar och hissat flaggor. Men då ingen båt sattes ut, hade kaptenen gripits av en sådan ångest, för att fartyget skulle fortsätta sin kurs utan att märka dem, att han kastat sig i vattnet och simmat ut emot det. Flera gånger hade han ropat på hjälp, men ingen hade hört honom, och utmattad hade han måst återvända.
Han hade slutat sin historia och fick nu höra, att hans kvartermästare, Ayrton, var ombord, och att det var för att landsätta honom på den öde ön, som Duncan kommit dit.
Det blev avtalat, att den förviste skulle få övertaga de skeppsbrutnas hus, boskap och redskap. Och ännu en gång begåvo sig de senare till den bostad, som under två och ett halvt år varit deras hem, för att medtaga, vad de ville behålla av sina tillhörigheter. Då de sedan gått ombord på Duncan, blev Ayrton utförd ur sin hytt.
På hans sträva ansikte märktes knappt någon överraskning, när han fick se sin forne kapten. Men han hälsade hövligt, sade sig vara glad att se honom frisk och kry och förklarade sig vara belåten att få ärva hans hus och nyodlingar.
Lugn och rak steg han i båten tillsammans med matroserna, som landsatte honom på ön. Och då dessa kommit tillbaka och jakten ångade bort, stod han med blottat huvud och såg efter den, så länge de ombordvarande kunde skönja honom.
— Är det verkligen nödvändigt att överge honom så här? frågade lady Helena med fuktiga ögon.
— Ja, sade lord Glenarvan. Det är försoningen för honom. Kanske ångrar och bättrar han sig i ensamheten. Han och Harry Grant ha nu avlöst varandra och kommit på sina rätta platser. Mänskligheten måste stöta bort sina fiender och med öppna armar taga emot dem, som äro henne till nytta, ära och glädje.