Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II

Året därefter, en dag mot slutet av julhelgen, kommo Kristin Lavransdotter och Orm Erlendsson alldeles oväntat till mäster Gunnulv i hans gård i staden.

Det hade blåst och fallit snöblandat regn hela dagen sedan före middagstiden, och nu frampå kvällen tog det i till riktig snöstorm.

De två voro alldeles nedsnöade, när de stego in i det rum där prästen satt vid matbordet med sitt husfolk.

Gunnulv frågade förskräckt om något hänt hemma vid gården. Men Kristin skakade på huvudet. Erlend var på gästabud vid Gelmin, svarade hon på svågerns fråga, men hon hade varit så trött, så hon orkade ej följa med.

Prästen tänkte på att hon hade ridit hela vägen in till staden — hennes och Orms hästar voro alldeles uttröttade — sista stycket hade de knappt förmått sträva sig fram genom snödrivorna. Gunulv skickade ut sina tjänarinnor med Kristin — de skulle skaffa henne torra kläder. Det var hans »fostermor» — hans amma — och hennes syster, andra kvinnor funnos ej i prästens gård. Själv hjälpte han brorsonen. Under tiden pratade Orm:

»Kristin är sjuk, tror jag. Jag sade det till far, men han blev ond.» Hon har varit alldeles utom sig på sista tiden, sade pojken. Han visste inte, vad det var. Han kunde ej minnas om det var hon eller han själv, som kommit på att de skulle fara hit — jo, hon hade visst först talat om att hon längtade så in till Kristkyrkan, och han hade sagt att då skulle han följa med henne. Så i morse, strax sedan fadern ridit hemifrån, hade Kristin sagt att nu ville hon resa. Orm hade rättat sig efter henne, fast han märkt att vädret såg hotande ut — han tyckte inte om hennes ögon.

Gunnulv tänkte att det gjorde inte han heller, när Kristin nu kom in igen. Hemskt mager såg hon ut i Ingrids svarta klänning, ansiktet var blekt som bast, och ögonen lågo insjunkna med blåaktiga mörka ringar under — blicken var underlig och svart.

Det var över tre månader sedan han sett henne sist — då han var på barnsölet på Husaby. Hon såg bra ut då, där hon låg på parad i sängen, och hon hade sagt att hon kände sig frisk, det hade varit en lätt förlossning. Så hade han sagt emot, när Ragnfrid Ivarsdotter och Erlend ville att barnet skulle lämnas åt en fostermor, fast Kristin grät och tiggde om att få ha Björgulf vid bröstet själv. Denna andra sonen hade döpts efter Lavrans’ far.

Prästen frågade därför allra först efter Björgulf — han visste också att Kristin inte tyckt om den amma de givit barnet åt. Men hon sade nu att han frodades gott och Frida var förtjust i honom, skötte honom mycket bättre än man kunde väntat. Än Nikulaus då? frågade farbrodern. Var han lika vacker? Det kom ett litet leende i moderns ansikte. Nåkkve blev fagrare och fagrare för var dag. Nej, han talade inte mycket, men eljest var han före sin ålder på alla sätt och så stor — ingen kunde tro att han bara gick på andra vintern, det sade också fru Gunna —

Så sjönk hon ihop igen. Mäster Gunnulv såg på de två, brorshustrun och brorsonen, som sutto på var sin sida om honom. De sågo trötta och sorgbundna ut, så att han blev helt beklämd av att se på dem.

Orm, han tycktes nu alltid tungsint. Gossen var femton år nu; han skulle ha varit den fagraste sven, om han ej sett så vek och svag ut. Han var nästan så lång som fadern, men hans gestalt var alltför spenslig och smalaxlad. Också i anletsdragen liknade han Erlend, men hans ögon voro mycket mörkare blå, och munnen under sitt första lilla svarta skäggfjun var ännu mindre och vekare, och alltid slöts den mot en litet dyster fåra vid mungiporna. Till och med Orms smala, bruna nacke under det svarta krusiga håret såg underligt olycklig ut, där han nu satt litet framåtböjd och åt.

Kristin hade ej förr setat till bords med sin svåger i hans eget hem. Året förut hade hon varit med Erlend in till vårtinget i köpstaden, och då hade de haft husrum i denna gården, som Gunnulv ägde efter sin far, men då bodde prästen själv i korsbrödragården som vikarie för en av kanikerna. Nu var mäster Gunnulv sockenpräst i Steine, men han höll en adjunkt i gället och ledde arbetet med bokskrivning åt ärkestiftets kyrkor under kantorns, herr Eirik Finssons sjukdom. Så bodde han i sin egen gård under tiden.

Rummet var något olika dem Kristin var van vid. Det var ett timmerhus, men mitt på östra gavelväggen hade Gunnulv låtit mura upp en stor kamin, sådan som dem han sett i sydlanden; stockelden brann på ett galler av smitt järn. Bordet stod utmed ena långväggen, och vid väggen mittemot var det bänkar med skrivbräden; framför en bild av Maria mö brann en lampa av gul metall, och i närheten stodo hyllor med böcker.

Främmande tycktes henne rummet, och främmande tycktes henne svågern, nu då hon såg honom sitta här vid bordet med sitt husfolk, klerker och tjänstekarlar, som sågo underligt halvprästerliga ut. Där voro också några fattiga — gubbar och en ung pojke med hinnaktigt tunna ögonlock, liksom fastklibbade över de tomma ögonhålorna. På kvinnobänken, hos de två gamla tjänarinnorna, satt en flicka med ett två års barn i knät; hon högg glupskt åt sig av sovlet och stoppade i barnet, så att dess kinder kunde spricka.

Det var så att alla prästerna vid Kristkyrkan gåvo kvällsvard åt fattiga. Men Kristin hade hört att till Gunnulv Nikulausson kommo färre tiggare än till de andra prästerna, fastän — eller emedan — han bänkade dem hos sig själv i storstugan och välkomnade var stavkarl som en hedrad gäst. De fingo mat från prästens eget fat och öl ur hans egna tunnor. Därför kommo de hit, när de tyckte sig behöva ett mål stadigt sovel — men annars gingo de hellre till de andra prästerna, där de fingo gröt och svagdricka i eldhuset.

Och så snart skrivaren var färdig med bordsbönen efter maten, ville de fattiga gästerna gärna gå. Gunnulv talade vänligt med var och en för sig, frågade om de ville låna hus här över natten eller om de eljes önskade något; men bara den blinde gossen stannade. Flickan med barnet bad prästen särskilt att hon skulle stanna och inte bära ut den lille på natten, men hon mumlade en ursäkt och skyndade sig ut. Så bad Gunnulv en dräng se till att Arnstein Blinde fick öl och en god säng i gäststugan. Han tog en hättekåpa på sig:

»I Orm och Kristin, ären väl trötta och viljen komma i ro. Audhild skall sörja för er — jag tänker I soven, när jag kommer från kyrkan.»

Då bad Kristin att få gå med honom. »Det är därför jag har kommit hit», sade hon och fäste sina förtvivlade ögon på Gunnulv. Ingrid lånade henne då en torr kappa, och hon och Orm följde med i den lilla skara, som gick ut från prästgården.

Klockorna ringde som om det varit rakt över deras huvuden uppe i den svarta natthimlen — det var ej många steg till kyrkan. De gingo och traskade i djup, våt nyfallen snö. Det var lugnt nu, och en och annan liten snöflinga dalade ännu och lyste svagt i mörkret.

Dödstrött försökte Kristin luta sig intill den pelare hon stod bredvid, men stenen isade henne. Hon stod i den mörka kyrkan och stirrade fram mot korets ljus. Hon kunde inte se Gunnulv därborta. Men han satt där bland prästerna, med sitt ljus vid sin bok. — Nej, hon kunde visst inte tala med honom i alla fall —.

I kväll var det som om det ej skulle finnas hjälp för henne på något håll. Sira Eiliv därhemma tillrättavisade henne, för att hon tog det så tungt med sina dagliga synder — han sade det var frestelse till högmod; hon skulle bara vara flitig i bön och goda gärningar, så fick hon ej tid att grubbla så mycket över slikt. »Djävalen är icke enfaldigare än att han begriper att då går han dock miste om din själ till sist, och då gitter han ej fresta dig så mycket —»

Hon hörde växelsången och mindes nunnornas kyrka i Oslo. Där hade hon själv blandat sin späda, fattiga röst i lovsången — och nere i långhuset stod Erlend med kappan uppdragen över hakan —, de två tänkte endast på tillfälle att talas vid i hemlighet.

Och hon hade tänkt om denna hedniska, förtärande älskog att den var väl ej en sådan dödssynd. De kunde ju ej annat — och de voro ju ogifta bägge två. Det var mest en överträdelse av människornas lag. Han ville ju just komma ut ur ett förfärligt syndaliv — och hon hade,tänkt han skulle lättare få kraft att frigöra sig från den gamla lasten, när hon lämnat sitt liv, sin heder och sin lycka i hans händer.

Sist hon knäböjt här i kyrkan, då hade hon till fullo förnummit att den gången hon sade så i sitt hjärta, då hade hon bara försökt bedraga Gud med lögn och funder. Icke deras förtjänst, utan deras goda lycka var det att det fanns bud som de icke brutit, synder som de icke övat. Hade hon varit en annans hustru, då hon mötte Erlend — icke skulle hon ha varit ömmare om hans själahälsa och hans heder hon än den andra, som hon så skoningslöst hade dömt. Ingenting fanns det, tyckte hon nu, som hon ej den gången kunde låtit sig frestas till, i förvillelse och förtvivlan. Hon hade låtit älskogen härda hennes vilja, tills den blev hård och skarp som en kniv — redo att avskära alla band, frändskapens, kristendomens, hederns. Det hade ej funnits annat i henne än den brännande åtrån efter att se honom, vara nära honom, öppna sina läppar för hans heta mun och sin famn för den dödande ljuva lust han lärt henne —.

Åh nej, djävulen var nog ej så säker om att han skulle mista hennes själ — Men när hon låg här, förkrossad av sorg över sina synder, över sitt hjärtas hårdhet, sitt orena liv och sin själs blindhet — då hade hon känt att helgonkonungen tog henne in under sin skyddande mantelflik. Hon hade fått tag i hans starka, varma hand, han hade pekat på det ljus som är all styrkas och helighets ursprung. Sankt Olav vände hennes blick mot Kristus på korset — se, Kristin, Guds kärlek — Ja, hon hade börjat fatta Guds kärlek och långmodighet — Men hon hade vänt sig bort från ljuset igen och stängt sitt hjärta för det, och nu fanns där ej annat i hennes håg än otålighet och vrede och fruktan.

Usel, usel var hon. Hon hade insett det själv, en sådan kvinna som hon måste behöva hårda hemsökelser för att kunna frälsas från sin kärlekslöshet. Och likväl var hon så otålig att hon tyckte hennes hjärta måste brista av de sorger som pålagts henne. Det var små sorger — men de voro så många — och hon hade så föga tålamod — Hon skymtade sin styvsons högväxta, smärta gestalt därborta på manssidan.

Hon kunde ej hjälpa det. Orm älskade hon som om han varit hennes eget barn; men det var henne omöjligt att tycka om Margret. Hon hade försökt och försökt och velat tvinga sig till att hålla av barnet, alltsedan den dag i fjol vintras då Ulv Haldorsson kom hem med flickan till Husaby. Hon tyckte själv det var förskräckligt — kunde hon känna en sådan ovilja och vrede mot en liten mö på nio år: Och hon visste mycket väl att till en del kom det sig av att barnet var så skrämmande likt sin mor — hon kunde ej fatta Erlend: han var bara stolt över att hans lilla gullockiga, brunögda dotter var så vacker, och aldrig tycktes barnet väcka hemska minnen hos fadern. Det var som om Erlend alldeles glömt bort allt om dessa barns mor — Men det var ej endast för att Margret liknade den andra, som Kristin kände motvilja mot styvdottern. Margret tålde ej att bli tillrättavisad, hon var högmodig och stygg mot tjänstefolket, osann var hon också, och inför fadern var hon skenhelig. Hon höll inte av honom, så som Orm gjorde — alltid var det för att få något, som hon smög sig till Erlend med smekningar och inställsamhet. Och Erlend överöste henne med gåvor och rättade sig efter alla hennes nycker. Orm tyckte inte heller om systern, det hade hon märkt.

Hon led, för att hon kände sig så hård och ond, eftersom hon ej kunde se Margrets uppförande utan ovilja och klandersjuka. Men ännu mycket mera led hon av att se och höra de ständiga slitningarna mellan Erlend och hans äldste son. Hon led allramest för det hon begrep att Erlend innerst i sitt hjärta älskade gossen så gränslöst — och han blev orimlig och häftig mot Orm för att han inte visste sig någon levande råd, hur han skulle ställa för sonen eller hur han skulle kunna trygga hans framtid. Han hade givit sina frillobarn gård och bohag — men det var liksom en så otänkbar tanke att Orm skulle duga till bonde. Och så blev Erlend rent utom sig när han såg hur svag och kraftlös Orm var — då kallade han sonen rutten, gick vanvettigt på för att härda honom, höll på i timtal med att öva honom att nyttja tunga vapen, som gossen omöjligt orkade hantera, tvingade honom att dricka sig sjuk om kvällarna, hetsade honom halvt fördärvad på djärva och ansträngande jaktfärder. Under allt detta såg Kristin våndan i Erlends sinne — han var ofta vild av sorg, förstod hon, över att denna fina, vackra sonen endast passade på en enda plats — och där stod hans börd i vägen. Och så hade Kristin lärt sig förstå hur föga tålamod Erlend hade, när han måste ängslas för eller ömka någon han höll av.

Hon såg att Orm också förstod det. Och hon såg att den unges sinne slets mellan kärlek till fadern och stolthet över honom — och förakt för mannens orimlighet, när Erlend lät sitt barn sota för de bekymmer han själv och inte gossen vållat. Men Orm hade slutit sig till sin unga styvmor — hos henne var det som han andades ut och kände sig friare till mods. När han var ensam med henne, kunde han både skämta och skratta — på sitt stilla sätt. Men detta tyckte Erlend inte om — det var som om han misstänkte dessa två för att sätta sig till doms över hans beteende.

Åh nej, det var nog inte lätt för Erlend — inte underligt att han blev ömtålig när det gällde de två barnen. I alla fall —.

Hon skalv av smärta ännu när hon tänkte på det.

De hade haft gården full av gäster veckan förut. Nu hade Erlend låtit inreda det loftet som var längst ner i storstugan, över kammaren och förstugan, då Margret kom hem — det skulle vara hennes jungfrubur, sade han, och där sov hon med den tärna hennes far satt till att följa och tjäna mön; Frida låg där också med Björgulf. Men då de nu fingo så många julgäster, så hade Kristin gjort i ordning åt de unga männen i detta loftsrum; de två tärnorna och spädbarnet fingo sova i tjänstekvinnornas hus. Men just för det hon hade tänkt att Erlend kanske inte skulle tycka om i fall hon lät Margret ligga hos tjänstefolket, hade hon låtit bädda åt henne på en av bänkarna i hallen, där fruar och mör av gästerna sovo. Margret var alltid svår att få upp om mornarna; denna morgon hade Kristin väckt henne många gånger, men hon hade lagt sig till rätta igen och låg och sov ännu när alla de andra voro uppe. Kristin ville ha hallen städad och i ordning; gästerna skulle ha dagvard — och så miste hon alldeles tålamodet. Hon hade ryckt undan kuddarna under Margrets huvud och tagit bort vad hon hade över sig. Men när hon såg barnet ligga där naket på läderlakanet, hade hon tagit kappan från sina egna axlar och kastat över henne. Det var ett plagg av enkelt, ofärgat vadmal — hon begagnade det endast när hon gick till och från eldhuset och fatburarna och övervakade matlagningen.

Erlend kom in i detsamma. Han sov i en sidobyggnad med några andra män, ty fru Gunna låg hos Kristin i husbondsängen. Och så hade han blivit alldeles rasande. Han hade tagit henne i armen, så att märkena efter hans fingrar sutto kvar än:

»Tyckes dig att denna dottern min kan ligga i halm och vadmal. Margit är min hon, fast hon icke är din — det är gott nog åt henne som icke är för gott åt dina egna barn. Men har du hånat den oskyldiga lilla mön, så dessa kvinnor sett det, då får du gottgöra det inför samma fruars ögon — bred över Margit det som du tog av henne —»

Det var så att Erlend hade varit drucken kvällen förut, och då var han alltid retlig morgonen efteråt. Och han tänkte väl att kvinnorna skvallrade sinsemellan, när de sågo Elines barn. Och han blev ömtålig och noga om deras heder. Men ändå —.

Hon hade försökt tala med Sira Eiliv om det. Men här kunde han ej hjälpa henne. Gunnulv hade sagt att de synder som hon skriftat och gjort bot för, innan Eiliv Serksson blev hennes sockenpräst, dem behövde hon icke nämna för honom, såvida hon ej själv tyckte han måste känna dem för att kunna döma och råda i hennes angelägenheter. Alltså var det mycket, som hon ej kommit att säga honom, fastän hon själv kände att hon därigenom i Sira Eilivs ögon stod som en bättre människa än den hon var. Men det var så gott för henne att äga denna goda och renhjärtade mans vänskap. Erlend gycklade över det — men hon hade sådan tröst av Sira Eiliv. Med honom kunde hon tala så mycket hon ville om sina barn; alla de småintressen som hon tråkade ut Erlend med, dem ville prästen gärna dryfta med henne. Han hade så gott handlag med barn och förstod sig på deras små krämpor och sjukdomar. Erlend skrattade åt henne, när hon själv gick i eldhuset och lagade läckerheter, som hon sedan skickade till prästhuset — det var nämligen så att Sira Eiliv tyckte om god mat och dryck, och det roade henne att syssla med sådant och försöka sig på, vad hon lärt av sin mor eller sett i klostret. Erlend brydde sig inte om vad han åt, bara han alltid fick kött, när det ej var fasta. Men Sira Eiliv kom och pratade och tackade och berömde hennes duktighet i matlagning, när hon hade skickat honom ett spett med ripungar »i kapprock» av fint fläsk eller ett fat med rentungor i franskt vin och honung. Och han gav henne råd för trädgårdsskötseln, skaffade henne sticklingar från Tautra där hans bror var munk, och från Olavsklostret, där priorn var hans gode vän. Och så läste han för henne och kunde berätta så mycket vackert om livet ute i världen.

Men eftersom han var en så god och trohjärtad man, var det ofta svårt att tala med honom om det onda hon såg i sitt eget hjärta. När hon bekände för honom hur förbittrad hon blivit över Erlends uppförande den gången med Margret, så hade han lagt henne på hjärtat att hon måste vara fördragsam mot sin make. Men han tycktes anse att det dock var Erlend ensam, som förgått sig, då han talat så orättvist till sin hustru — och det i främmandes närvaro. Kristin tyckte nog så, hon med. Men innerst i sitt hjärta kände hon en medskuld, som hon ej kunde klargöra och som vållade henne djupt hjärteve.

Kristin såg upp mot helgonskrinet, som glimmade mattgyllne uppe i halvdunklet bakom högaltaret. Hon hade väntat med så stor visshet att när hon stod här igen, då skulle det åter ske något — en frigörelse i hennes sinne. Åter skulle ett levande källsprång välla fram i hennes hjärta och skölja bort all den oro och ängslan och bitterhet som fyllde det.

Men här var ingen, som hade tålamod med henne i kväll. Har du icke redan fått lära det en gång, Kristin, — att lägga fram din egenrättfärdighet i Guds rättfärdighets ljus, din hedniska älskog i den gudomliga kärlekens ljus! Du vill ju icke lära dig det, Kristin!

Men sist då hon knäböjde här, hade hon haft Nåkkve i famnen. Hans lilla mun mot hennes bröst värmde så gott in i hjärtat, det blev som mjukt vax, så lätt för den himmelska kärleken att forma. Hon hade ju Nåkkve, han sprang därhemma i hallen, så vän och så söt att det sprängde i bröstet på henne, bara hon tänkte på honom. Det mjuka, lockiga håret började mörkna nu — han blev visst svarthårig som fadern. Och han var så sprittande full av liv och av häftigt mod — Hon gjorde leksaksdjur åt honom av gamla skinnfällar, och han kastade dem och sprang efter i kapp med de unga hundarna. Så slutade det gärna med att skinnbjörnen föll i elden på härden och brann upp med os och otäck stank, och Nåkkve stod och tjöt och hoppade och stampade och körde ned huvudet i hennes knä — där slutade ännu alla hans äventyr. Tärnorna slogos om hans gunst, männen togo honom och kastade honom upp mot taket, när de kommo in. Såg pojken Ulv Haldorsson, så sprang han bort och klängde sig fast vid hans ben — Ulv hade tagit honom med sig ut i ladugården ibland. Erlend knäppte med fingrarna mot sin son och satte honom på sin axel ett ögonblick — men fadern var den på Husaby som minst sysselsatte sig med gossen. Fast han var kär i Nåkkve. Erlend var glad över att han nu hade två äktfödda söner.

Moderns hjärta krympte samman.

Björgulf hade de tagit från henne. Han kinkade, när hon ville hålla honom, och Frida lade honom strax till sitt bröst — fostermodern var svartsjuk om gossen. Men det nya barnet skulle hon icke lämna från sig. De hade sagt, modern och Erlend, att hon måste skonas nu, och så togo de hennes nyfödde son och gåvo honom åt en annan kvinna. Det var nästan som om hon känt ett slags skadeglädje, när hon tänkte på att de inte åstadkommit annat med det än att hon nu kunde vänta sig att få det tredje barnet, innan Björgulf var fullt elva månader gammal.

Hon tordes ej tala med Sira Eiliv om det. Han skulle bara tro att hon var missnöjd för att hon nu redan skulle göra den resan omigen. Men det var inte detta —.

Från sin pilgrimsfärd hade hon kommit hem med en djup skräck i sinnet — aldrig mer skulle en sådan förvillelse få makt med henne. Sommaren i ända hade hon setat ensam med sitt barn nere i den gamla stugan, övervägt i sitt sinne ärkebiskopens ord och Gunnulvs, varit vaksam i bön och bot, flitig i sitt bemödande att få ordning vid gården, att vinna sitt husfolks tillgivenhet genom godhet och omtanke om deras trevnad, ivrig i att hjälpa och tjäna alla omkring sig, så långt hennes händer och hennes förmåga nådde. Det sjönk en sval och innerlig frid ned över henne. Hon fick stöd av tanken på sin far, hon styrkte sig med böner till de heliga män och kvinnor som Sira Eiliv läste om, och hon tänkte på deras ståndaktighet och mod. Och med öm lycka och tacksamhet mindes hon broder Edvin, som visat sig för henne i månskenet den natten. Hon hade nog förstått hans budskap, då han log så milt och hängde upp sin vante på månstrålen. Hade hon bara tro nog, så skulle hon bli en god kvinna.

När deras första äktenskapsår gått tillända, fick hon flytta tillbaka till sin man. Hon lugnade sig själv, när hon kände sig osäker — ärkebiskopen hade lagt henne på hjärtat att i samlivet med sin make skulle bon visa sitt nya sinnelag. Och hon strävade ju med nitiska omsorger för hans välgång och hans heder. Erlend hade själv sagt det: »Så blev det i alla fall, Kristin — du bar in hedern på Husaby igen.» Folk visade henne så mycken godhet och aktning — alla tycktes villiga att glömma att hon börjat sitt äktenskap med en förseelse. Varhelst husfruar kommo samman, rådfrågade man henne, folk berömde hennes ordning på gården, hon hämtades till brudfölje eller barnsängshjälp på storgårdarna, ingen lät henne känna att hon var ung och oerfaren och en nykomling i bygden. Tjänstfolket blev sittande i hallen frampå kvällen, alldeles som hemma på Jörundgård — alla hade något att fråga matmodern om. Det kändes berusande att folk var så snälla mot henne och att Erlend var stolt över henne.

Så fick Erlend bestyr med uppbådet i hamnarna söderom fjorden. Han färdades omkring, red och seglade och hade mycket att göra, med folk som kom och brev som skulle avsändas. Han var så ung och vacker och så glad — det slappa, likgiltiga, som hon sett hos honom så ofta förr i tiden, var som bortblåst. Han var tindrande pigg och vaken som ett morgonny. Han hade föga tid till övers för henne nu — men hon blev yr och uppsluppen, när han kom i hennes närhet med leende ansikte och äventyrslystna ögon.

Hon hade skrattat med honom åt det brev som kommit från Munan Bårdsson. Riddaren hade ej varit på hirdstämman själv, men han gjorde narr av hela tillställningen och särskilt att Erling Vidkunsson blivit gjord till riksföreståndare. Först hade han nog givit sig själv en hederstitel — han ville nog kallas drotset nu. Munan skrev också om hennes far:

»Bergulven från Sil kröp under en sten och satt och kurade. Jag menar att din svärfar tog sig härbärge hos prästerna vid Laurentiuskyrkan och icke lät höra sitt fagra målföre vid överläggningarna. Hade han där i sin värjo brev under herr Erengisles och herr Karl Turessons insegel; äro de intet sönderslitna, då har pergamentet varit segare än pukens skosulor. Må du ock veta att Lavrans gav åtta mark bränt till Nonneseter. Som förväntas kunde, har mannen begripit att Kristin icke hade så ledsamt där som hon rätteligen bort —»

Hon hade nog känt ett sting av smärta och skam därvid, men hon hade måst skratta med Erlend. Vintern och våren hade gått för henne i ett rus av munterhet och lycka. Ett och annat oväder för Orms skull — Erlend visste ej om han skulle ta pojken med sig norrut. Det slutade med ett utbrott under påsken — om natten grät Erlend i hennes famn: han vågade ej ta sonen med ombord, var rädd att Orm inte skulle kunna göra rätt för sig på en härfärd. Hon hade tröstat honom och sig själv — och den unge — kanske växte gossen sig starkare med åren.

Den dagen hon red med Erlend till mynningen vid Birgsi hade hon varken kunnat vara rädd eller bedrövad. Hon var som berusad av honom och hans glädje och överdåd.

Då hade hon ej själv vetat om att hon redan gick med det andra barnet. Hon hade trott, när hon kände sig illamående, att det var väl för att Erlend bråkade så, det hade varit så mycken oro och dryckeslag hemma, och Nåkkve sög ut henne. När hon kände det nya livet röra sig, hade hon blivit —! Hon hade glatt sig så åt vintern, att få färdas i by och bygd med sin djärva, käcka make — hon var ju ung och käck själv. Hon hade tänkt vänja av gossen till hösten — det var så besvärligt att föra honom och barnpigan med sig överallt dit hon for. Hon var så viss på att under denna ledung mot ryssarna skulle Erlend nog visa att han dugde till annat än att ödsla rykte och gods. Nej, hon hade inte blivit glad, och hon hade sagt detta till Sira Eiliv. Då tillrättavisade prästen henne mycket skarpt för hennes kärlekslösa och världsliga sinnelag. Och hela sommaren hade hon gått och bemödat sig om att vara glad och tacka Gud för det nya barnet hon skulle få och för de goda underrättelser hon fick om Erlends djärva framfart där norrut.

Så kom han hem strax före Mikelsmässan. Och hon hade märkt att han blev föga glad då han såg vad som förestod. Så hade han sagt till henne om kvällen:

»Jag trodde att när jag en gång fick dig, så skulle det vara som att dricka jul var dag. Men det ser ut till att bli mest långfasta.»

Varje gång hon mindes det, sköljde en blodvåg över hennes ansikte, lika hett som den kvällen, då hon vände sig från honom, mörkröd och utan tårar. Erlend hade försökt utplåna det med ömhet och godhet. Men hon kunde ej övervinna det. Den eld inom henne som ej alla ångerns tårar förmått släcka eller syndaångesten kväva — det var som om Erlend trampat ut den med sin fot, när han sade de orden.

Sent på natten sutto de framför eldstaden hemma hos Gunnulv, han, Kristin och Orm. Ett krus med vin och småbägare stodo på kanten av den. Mäster Gunnulv hade flera gånger slagit fram att gästerna nu borde gå till vila. Men Kristin bad att få sitta kvar.

»Minns du, svåger», frågade hon, »jag sade dig en gång att prästen hemma hos oss rådde mig att jag skulle klostergiva mig, om far ej ville samtycka till giftermål mellan Erlend och mig —»

Gunnulv såg ofrivilligt bort på Orm. Men Kristin sade med ett litet vemodigt leende:

»Tänker du den vuxna pilten icke vet att jag är en svag och syndig kvinna?»

Mäster Gunnulv svarade stilla:

»Hade du håg till nunnelevnad den gången, Kristin —?»

»Gud kunde väl öppnat mina ögon, när jag bara kommit i hans tjänst.»

»Kanske menade han dina ögon tarvade att öppnas, så du lärde dig förstå att du bör var i hans tjänst, var du än är. Husbonde, barn och husfolk på Husaby tarva väl att en trofast och tålmodig Guds tjänstekvinna går ibland dem och sörjer för deras nödtorft —

Säkert gör den mö det bästa giftermål som korar sig Kristus till brudgum och icke giver sig någon syndig man i våld. Men det barn som redan har missgjort —»

»Jag ville du skulle kommit till Gud med kronan din», viskade Kristin. »Så sade han till mig, broder Edvin Rikardsson, som jag ofta har talat med dig om. Menar du detsamma?»

Gunnulv Nikulausson nickade.

»— Ehuru mången kvinna har rest sig ur syndalivet med slik kraft att vi nu töras bedja om hennes förbön. Men det hände oftare förr i världen, då hon blev hotad med marter och bål och glödande tänger, om hon nämnde sig kristen. Jag har ofta tänkt, Kristin, att då var det lättare att riva sig lös ur syndens band, när det kunde ske på slikt våldsamt vis med ett tag. Fastän vi människor äro så fördärvade — modet bor dock av naturen mången i bröstet — och modet är det oftast som driver en själ till att söka sig fram till Gud. Så plågorna ha väl eggat lika många till ståndaktig tro som de skrämde till avfall. Men ett ungt vilsekommet barn som rives ut ur syndalusten, redan innan hon lärt att fatta vad den dragit över hennes själ — blir satt i systralag med rena mör, som givit sig hän till att vaka och bedja för dem, som sova därute i världen —

— Vore det sommar snart» sade han plötsligt och reste sig. De båda andra sågo förundrade upp på honom.

»Ja, jag kom att minnas, när göken gol i backarna om morgonen hemma på Husaby. Alltid hörde vi den först i öster, från åsen bakom husen, och så svarade det långt bort ur skogen omkring By — det ljöd så fagert över sjön i morgonstillheten. Synes dig ej det är fagert på Husaby, Kristin?»

»Östangök är tröstangök», sade Orm Erlendsson sakta. »Mig tyckes Husaby den fagraste gård i världen.»

Prästen lade ett ögonblick händerna på brorsonens smala skuldror.

»Så tänkte också jag, frände. Det var fädernegården för mig också. Yngsta sonen står ej odalsjorden närmre än du gör, Orm min!»

»När far levde med min mor, var du närmast i arv», sade den unge lika sakta.

»Vi rå icke för det, jag och mina barn, Orm», inföll Kristin sorgset.

»Du har väl också märkt att jag ej bär agg till eder», svarade han stilla.

»Det är en så vid och öppen bygd», sade Kristin om en stund. »En ser så vida från Husaby, och himmelen är — så vid. Där jag är ifrån, ligger den som ett tak alldeles över fjällväggarna. Dalen ligger så rund och grön och frisk nere i lä. Världen blir så väl tillmätt — icke för stor och icke för trång.» Hon suckade och rörde händerna i knät.

»Han» hade sitt hem där, den mannen som din far ville gifta dig med?» frågade prästen, och hon nickade.

»Har du någonsin sörjt, för att du ej fick honom?» frågade han igen, och hon skakade på huvudet.

Gunnulv gick bort och tog en bok från hyllan. Han satte sig ned igen vid elden, knäppte upp spännena och bläddrade i boken. Han läste ändå inte, utan satt med boken uppslagen i knät.

»När Adam och hans hustru hade trotsat Guds vilja, då förnummo de i sitt eget kött en kraft, som trotsade deras vilja. Gud hade skapat dem till man och kvinna, unga och väna, för att de skulle leva i hjonelag och avla sig medarvingar till hans godhets gåvor, Paradislustgårdens fägring, frukten av Livets träd och evig salighet. De tarvade icke att blygas över sin skapnad, ty så länge som de voro Gud hörsamma, var hela deras lekamen och alla deras lemmar i deras viljas våld, lika som hand och fot är det.»

Röd som blod tryckte Kristin händerna i kors under barmen. Prästen lutade sig något fram mot henne; hon kände hans starka, gula ögon på sitt ansikte:

»Eva rövade det som hörde Gud till, och hennes husbonde tog emot, när hon gav honom det som med rätta var deras Faders och Skapares egendom. Nu skulle de vara hans likar — då märkte de att först blevo de hans likar i detta: så som de hade förrått hans herradöme i den stora världen, så var nu deras herradöme över den lilla världen, själens boning i köttet, förrått. Som de hade svikit sin herre Gud, så skulle nu kroppen svika sin herre, själen.

Då tycktes dem dessa kroppar så styggeliga och förhatliga att de gjorde sig kläder för att skyla dem. Först som ett kort skörte av fikonlöv. Men allt efter som de ju mer lärde känna sin egen köttsliga naturs väsen, så drogo de upp kläderna över hjärtat och över ryggen, som är ovillig till att böja sig. Intill dessa sista dagar, då männen kläda sig i stål till den yttersta leden av finger och tå och dölja sitt ansikte bakom hjälmgallret — så ha ofrid och svek vuxit i världen.»

»Hjälp mig, Gunnulv», bad Kristin. Hon var vit ända ut på läpparna. »Jag — jag känner icke min egen vilja.»

»Säg då ’ske din vilje’», svarade prästen sakta. »Du vet att den är att du skall öppna ditt hjärta för hans kärlek. Då måste du älska honom tillbaka av all din håg och av all din kraft —»

Kristin vände sig hastigt mot svågern:

»Du vet icke hur kär jag hade Erlend. Och mina barn —!»

»Syster min — all annan kärlek är blott som en avspegling av himmelen i vattenpölarna på en smutsig väg. Sölad blir du, om du vill sänka dig däri. Men minnes du alltid att det är en spegling av ljuset från den andra världen, då kan du glädja dig över fägringen och akta dig väl, så att du ej stör den genom att rota upp den dy som är på bottnen —»

»Ja. Men du är präst du, Gunnulv — har lovat Gud själv att fly dessa — vanskligheter —»

»Det har du också, Kristin — då du lovade att fly djävulen och hans verk, Djävulens verk är det som begynner i söt lust och slutar med att två människor äro såsom ormen och paddan och stinga varandra med tand. Det lärde Eva, att då hon ville giva sin man och sin ätt det som Gud ägde, då bragte hon dem icke annat än biltoghet och blodskuld och döden, som kom i världen, när broder drap broder på den första lilla åkern, där törne och tistlar grodde i stenrösen kring de små tegarna —»

»Ja. Men du är präst, du», sade hon som förut. »Icke skall du varje dag fresta att komma till enighet med en annan om att vilja», hon brast i gråt, »vara tålmodig —»

Prästen sade med ett litet leende:

»Om den saken är oenighet mellan kropp och själ hos varje mors barn. Därför äro vigsel och brudmässa stadgade, för att man och kvinna skola få hjälp till att leva, äkta hjon och föräldrar och barn och husfolk, som trofasta följesbröder på färden, mot fridens land —»

Kristin sade sakta:

»Mig tyckes att det måste vara lättare att vaka och bedja för dem, som sova ute i världen, än att sträva med sina egna synder —»

»Det är så», sade prästen skarpt. »Men icke tror du nu väl, Kristin, att det har funnits en vigd herde som icke nödgats värja sig själv mot fienden, samtidigt med att han skulle fresta att värja lammen mot ulven?»

Kristin sade sakta och skyggt:

»Jag hade tänkt — att de som färdas mellan helgedomar och råda över alla starka ord och böner —»

Gunnulv lutade sig framåt, skötte om elden och blev sittande med armbågarna på knäna:

»Det är sex år i dessa dagar, sedan vi kommo till Roma, Eiliv och jag och två skotska präster, som vi lärde känna i Avignon. Vi hade gått till fots hela vägen —.

Vi kommo till staden strax före fastans ingång. Då håller folket i sydlanden stora gillen och gästabud — de kalla det för carne vale. Då flödar vinet, rött och vitt, som älvar i tavernhusen, och folk dansar ute om natten och har bloss och bål på de öppna platserna. Det är vår i Italien då, och blommorna komma på äng och i hage, och kvinnorna pryda sig med dem och kasta rosor och violer ned till folk som går på gatan — de sitta uppe i fönstren och ha hängt bonader av silke och gullväv från karmen ut över murarnas sten. Ty alla husen äro av sten, därnere, och riddarna ha sina borgar och fasta hus mitt inne i staden. Det är visst ingen lag om stadsfred i den staden, utan de och deras svenner slåss på gatorna, så att blodet rinner —.

Där låg ett slikt kastell på den gatan där vi bodde, och den herren som rådde om det hette Ermes Malavolti. Det kastade skugga över hela den trånga gränden där vårt härbärge låg, och vårt rum var mörkt och kallt som fångahålet i en stenborg. Ofta när vi gingo ut, måste vi trycka oss intill muren, medan han red förbi, med silverbjällror på kläderna och en hel hird av väpnade svenner, och träck och avskräde stänkte under hovarna, ty där i landet kastar folk all orenlighet endast ut genom dörrarna. Gatorna äro kalla och mörka och trånga som bergsklyftor — likna föga de gröna färdevägarna i våra städer. På dessa gator hålla de kapplöpning den tiden då där är carne vale — låta vilda arabiska hästar ränna i kapp —»

Prästen satt tyst en stund, så började han igen:

»Denne herr Ermes hade en frändekvinna boende i sitt hus. Isotta hette hon, och hon kunde varit Isolde den ljuslätta själv. Hennes hud och hår hade färg som honung, men hennes ögon voro visst svarta. Jag såg henne några gånger vid ett fönster —.

Men utanför staden är landet mera öde än de ödsligaste fjällmarker här i landet, där ingen färdas, utom ren och varg, och där örnen skriar — fast det finns städer och kastell i bergen runt omkring, och ute på de gröna slätterna ses spår överallt av att folk bott där förr i världen, och där beta stora flockar av får och hjordar av vita oxar. Vallaremän med långa spjut följa dem till häst, och det är farliga främlingar för vägfarande att möta, ty de slå ihjäl och råna dem och kasta liken i hålor i jorden —.

Men ute på dessa gröna slätter ligga pilgrimskyrkorna —»

Mäster Gunnulv teg litet:

»Kanske synes landsbygden där så obeskrivligt öde, därför att staden ligger därintill, hon som var drottning över hela den hedniska världen och blev Kristi brud. Och väktarna ha lämnat staden, och hon synes i det yra gästabudslarmet som en övergiven hustru. Skalkarna ha slagit sig ned i borgen, där husbonden icke är hemma, och de ha lockat husfrun till att fira gille med dem i deras lusta och blodspillan och ofred —

Men under jorden finns det härligheter, som äro kostligare än alla härligheter dem solen skiner på. Där äro de heliga martyrernas gravar, huggna in i själva klippan därunder — och det är så många att det svindlar för en vid tanken därpå. När man minnes hur många de äro, de martervittnen, som lidit döden för Kristi sak, då synes en att varje stoftsgrand, som de arge skalkarnas hästhovar virvla upp, måste vara heligt och tillbedjansvärt —»

Prästen drog fram en smal kedja under sina kläder och öppnade det lilla silverkors, som hängde vid den. Inuti fanns något svart, som liknade fnöske, och ett litet, grönt ben.

»En gång hade vi varit nere i dessa gångar hela dagen, och vi hade läst våra böner i grottor och oratorier, där Sankt Peters och Sankt Påls första läresvenner hade mötts till mässa. Då gåvo munkarna, som ägde den kyrkan där vi gått ned, oss dessa reliker. Det är litet av en sådan svamp, som de fromma mörna nyttjade att torka upp martyrblodet med, så att det icke spilldes, och en fingerledsknota av en helig man, som Gud allena vet namnet på. Då lovade vi fyra varandra att vi skulle var dag ropa till denne helgeman, vars ära är okänd för människorna, och vi togo denne namnlöse martyr till vittne på, att vi aldrig skulle glömma huru platt ovärdiga vi voro till lön av Gud och heder av människor och alltid minnas att ingenting i världen är åtrå värt förutom hans misskund —»

Kristin kysste vördnadsfullt korset och räckte det till Orm, som gjorde detsamma. Då sade Gunnulv med ens:

»Jag vill giva dig denna helgedom, frände.»

Orm böjde ett knä och kysste farbroderns hand. Gunnulv hängde korset vid den unges hals.

»Kunde du ej ha lust att se dessa ställen, Orm?»

Gossens drag lystes upp av ett leende:

»Jo, det vet jag då nu, att dit skall jag komma en gång!»

»Har du aldrig haft håg till att bli präst?» frågade farbrodern.

»Jo», svarade gossen. När far har bannat mina svaga armar. Men jag vet ej om det skulle lika honom att jag blev präst. Och så är det det du vet», sade han stilla.

»Det kunde väl skaffas dispens för din börd», svarade prästen lugnt. »Törhända, Orm, att vi kunde följas åt söderut en gång i världen, du och jag —»

»Förtälj mera, farbror», bad Orm sakta.

»Ja, det skall jag.» Gunnulv tog om stolens armstöd och såg in i elden.

»Medan jag vandrade där och icke såg annat än minnen av blodsvittnena och kom ihåg de otaliga kval de burit för Jesu namns skull — då kom en svår frestelse över mig. Jag tänkte på att drotten hade hängt naglad vid korset de timmarna, men hans vittnen hade kvalts med ofattliga plågor i många dagar — kvinnorna sågo sina barn pinas ihjäl inför sina ögon, unga, späda mör fingo hullet rakat från benen med järnkammar, unga svenner drevos mot klodjur och galna oxar — Då kom det mig före som om många av dessa hade burit mera än Kristus själv —

Jag begrundade detta, tills det tycktes mig mitt hjärta och min hjärna månde brista. Men till slut kom det ljus till mig, som jag hade bett och tiggt om. Och jag förstod att så som dessa hade lidit, så borde vi alla ha mod att lida. Vem skulle vara så enfaldig att han ej gärna tar pina och vedermöda, då detta är vägen till en trofast och ståndaktig brudgum, som bidar med öppen famn och bröstet blodigt och brinnande av kärlek.

Men han älskade människorna, och därför dog han, lik brudgummen, som har gått ut för att frälsa sin brud ur rövarnas händer. Och de binda honom och pina honom till döds, men han ser sin ljuvaste vän sitta till bords med hans bödlar, skämta med dem och håna hans pina och hans trofaste kärlek —.»

Gunnulv Nikulausson slog händerna för ansiktet:

»Då förstod jag att denna väldiga kärlek uppehåller allt i världen — själva elden i helvete. Ty om Gud ville, kunde han ta själen med våld — då vore vi vanmäktiga i hans hand. Men efter han älskar oss, som brudgummen älskar bruden, så vill han icke tvinga henne, men vill hon icke famna honom godvilligt, så måste han tåla att hon flyr och skyr honom. Men jag har också tänkt att törhända ingen själ förtappas till evig tid. Ty varje själ måste dock åtrå denna kärlek, synes det mig, men det tyckes så dyrt köp att låta fara alla andra håvor för den sakens skull. Men när elden har förtärt all annan motstridig och gudsfientlig vilja, då skall till sist åtrån efter Gud, om den så ej var större hos en människa än som en nagel i ett helt hus, ligga kvar i själen som järnet ligger kvar på brandtomten —.»

»Gunnulv!» — Kristin reste sig halvt upp — »jag blir rädd —»

Gunnulv såg upp, vit, med flammande ögon:

»Jag blev också rädd. Ty jag förstod att denna Guds kärleks kval får ej ända, så länge det finnes man och mö på jorden och han måste rädas att mista deras själar — så länge han dagligen och stundligen offrar sin lekamen och sitt blod på tusen altaren — och det finns människor som vraka offret —

Och jag räddes för mig själv, som oren hade tjänat vid hans altare, läst mässan med orena läppar och lyft honom med orena händer — och jag syntes mig lik den man som hade fört sin älskade till ett skökohus och förrått henne —»

Han grep Kristin i sina armar, då hon segnade ned, och han och Orm buro den sanslösa unga kvinnan bort på sängen.

Om en stund öppnade hon ögonen — satte sig upp och slog händerna för ansiktet. Hon brast i gråt, vilt och klagande:

»Jag kan icke, jag kan icke! Gunnulv, när du talar så, då förstår jag att jag aldrig kan —»

Gunnulv tog hennes hand. Men hon vände bort huvudet från mannens vilda och bleka ansikte.

»Kristin! Icke kan du nöja dig med någon ringare kärlek än den som är mellan Gud och själen —

Kristin, se dig omkring, se vad världen är. Du som har fött två barn — har du aldrig tänkt på detta att varje barn som födes döpes i blod, och det första människan inandas på denna jord är blodlukten? Tyckes dig ej att du, som är deras mor, borde lägga all din id däri att dina söner ej månde återfalla till detta första döpelseförbund med världen, utan hålla fast vid det andra förbund, som de ingingo med Gud vid reningens källa —»

Hon snyftade och snyftade.

»Jag är rädd för dig», sade hon åter. »Gunnulv, när du talar då förstår jag att jag aldrig mäktar finna väg till friden —»

»Gud skall finna dig», sade prästen sakta. »Var stilla och fly icke för honom, som har sökt dig, förrän du var i din moders liv!»

Han satt en stund på sängkanten. Så frågade han lugnt och oberört om han skulle väcka Ingrid och be henne komma och hjälpa Kristin av med kläderna. Kristin skakade på huvudet.

Då gjorde han tre gånger korstecknet över henne. Så sade han godnatt till Orm och gick in i kammaren, där han brukade sova.

Orm och Kristin började kläda av sig. Gossen tycktes djupt försjunken i tankar. När Kristin hade lagt sig, kom han bort till henne. Han såg på hennes gråtstrimmiga ansikte och frågade om hon ville att han skulle sitta hos henne, tills hon somnade.

»Åja — ånej, Orm, du är väl trött, du som är ung. Det är nog långt lidet på natten —»

Orm stod en stund ännu.

»Tyckes dig ej underligt», sade han med ens, »— far och farbror Gunnulv, så olika de äro varandra — de äro dock lika också på ett vis —»

Kristin låg och tänkte litet:

»Ja, kanske — de äro olika andra män —»

En stund därefter sov hon, och Orm gick bort till den andra sängen. Han klädde av sig och kröp in. Det var linnelakan under och överdrag av linne på kuddarna. Gossen sträckte ut sig med välbehag på den jämna, svala bädden. Hans hjärta slog hårt av spänning, vid tanken på dessa nya äventyr, som farbroderns ord hade visat honom vägen till. Böner, fastor, allt detta som han övat, för att han blivit tillsagd att göra det, blev nytt med ens — vapen i ett ädelt krig som han längtade till. Kanske skulle han bli munk — eller präst — om han kunde få dispens för att han var född genom äktenskapsbrott —.

Gunnulvs nattläger var en träbänk med ett skinnlakan över litet halm och en enda liten huvudkudde, så att han måste ligga raklång. Prästen tog av sig kaftanen, lade sig i underkläderna och drog det tunna vadmalstäcket över sig.

Den lilla vaxstapeln, som var virad kring en järnstake, lät han brinna.

Han var nedtryckt av ångest och oro efter sina egna ord.

Han kände sig vanmäktig av längtan efter den tiden — skulle han aldrig återfinna den hjärtats bröllopsglädje som fyllt honom så helt den våren i Rom. Tillsamman med de tre bröderna gick han i solen över gröna, blomsterströdda ängar. Han blev skälvande och matt av att se hur fager världen var — och så veta att allt detta var rakt ingenting mot det andra livets rikedomar. Och likväl hälsade denna världen dem med tusen små glada och ljuvliga påminnelser om brudgummen. Liljorna på marken och fåglarna under himmelen påminde om hans ord, sådana åsnor, som de sågo, och sådana brunnar, som de stensatta cisterner de gingo förbi, hade han talat om. De fingo mat hos munkarna vid de kyrkor de gästade, och när de drucko det blodröda vinet och flådde av den gyllne skorpan från vetebrödet, då förstodo de fyra prästerna från kornbrödets land varför Kristus hade hedrat vinet och vetet, som voro renare än alla andra födoämnen Gud givit människan, därmed att han värdigades visa sig i dessas liknelse vid mässoffret —.

Den våren hade han ej känt oro eller fruktan. Så frigjord hade han känt sig från denna världens lockelser att när han förnam den milda solvärmen på sin hud, då blev det honom bara så lätt att fatta vad han förr hade grubblat över i ångest — huruledes denna hans lekamen kunde renas av eld till en förklarad lekamen. Lätt och fri från jordiska behov, tarvade han ej mera sömn än gökens blund om vårnatten. Hjärtat sjöng i hans bröst — han kände sin själ som en brud i brudgummens armar.

Han hade själv förstått att detta icke kunde vara. På jorden kunde ingen man länge leva så. Och han hade tagit mot varje timme av denna ljusa vår som en underpant, ett nådigt löfte som skulle styrka honom till uthållighet, när det mörknade i skyn ovan honom och vägen förde ned i dunkla klyftor, över brusande älvar och genom kalla snödrivor —.

Men det var först när han kom tillbaka till Norge som ofriden riktigt fått makt över hans sinne.

Det var så mycket. Det var hans rikedomar. Det stora fädernearvet och det rika pastoratet. Det var den väg han såg framför sig. Hans plats i domkapitlet — han visste att den stod i beredskap åt honom. Såvida han ej avsade sig allt vad han ägde — gick in i predikobrödernas kloster, blev vigd till munk och böjde sig under en klosterregel. Det var det liv han åstundade — med halv håg.

Och så, när han var gammal nog och härdad nog i kampen —. Under Norges välde levde och dogo människor som hednahundar eller vilseförda av de vrånga läror som ryssarna utbredde i kristendomens namn. Lapparna och de andra halvvilda folken, som han alltid måste tänka på — var det icke Gud som hos honom väckt denna åtrå efter att fara till deras bygder med ordet och ljuset —?

— Men han sköt från sig dessa tankar och skyllde på att han måste lyda ärkebiskopen. Herr Eiliv avrådde honom. Herr Eiliv hade talat med honom och hört på honom och tydligen visat att han talade till sin gamle väns, herr Nikolaus av Husaby, son. »I kunnen ju aldrig hålla måtta, I som kommen av döttrarna till Skogsheims-Gaute, antingen det är gott eller ont som I haven vänt eder håg till.» Lappfolkets frälsning låg honom själv så varmt om hjärtat — men de behövde ej en lärofader som skrev och talade latin som sitt modersmål, var hemma i lagen och ej mindre i »Aritmetica och Algorismus». Han hade väl fått sin lärdom för att nyttja den, »men det tyckes mig ovisst om du har gåvan att tala till de fattiga och enfaldiga människor där norrut».

Ack, den där ljuvliga våren, då hade hans lärdom ej synts honom mer heder värd än varje liten mö får lära hos sin mor — att spinna, att brygga och baka och mjölka — den undervisning varje barn behöver för att sköta sin gärning i världen.

Han hade klagat för sin ärkebiskop, över den oro och ängslan som kommo på honom, när han tänkte på rikedom, och hur mycket han tyckte om att vara rik. För sin egen kropps nödtorft behövde han föga; själv levde han som en fattig munk. Men han tyckte om att se så många gäster vid sitt bord, han tyckte om att förekomma fattigas behov med sina gåvor. Och han älskade sina hästar och sina böcker —.

Herr Eiliv talade allvarligt om kyrkans heder. Några voro kallade till att hedra den genom ett ståtligt och värdigt uppträdande, liksom andra voro kallade att genom frivilligt armod visa världen att rikedomen ingenting är i sig själv. Han påminde om de ärkebiskopar och prelater och präster som hade måst uthärda övervåld och landsflykt och förödmjukelser av kungarna förr i världen, för att de hävdat kyrkans rätt. Gång på gång hade de visat, att krävdes det av norska kyrkomän, så försakade de allt och följde Mästaren. Gud skulle själv giva tecknet, om det krävdes av oss — bara vi hölle detta fast i sikte, så behövde vi ej frukta för att rikedomen skulle bli en själafiende.

Hela tiden hade Gunnulv märkt att ärkebiskopen var föga belåten med att han tänkte och grubblade så mycket själv. Det tycktes Gunnulv att herr Eiliv Kortin och hans präster voro lika män som murade och murade på ett hus — kyrkans ära och kyrkans makt och kyrkans rätt. Gud månde väl veta att han själv var lika nitälskande för kyrkans sak som någon annan präst, inte skulle han dra sig för mödan att släpa sten och bära kalk till bygget. Men det var som om de voro rädda för att gå in i huset och vila ut i det. Det var som om de fruktade att komma på villospår, om de tänkte för mycket.

Han var inte rädd för det. Omöjligt kunde den man falla i kätteri som oavvänt höll sitt öga fast vid korset och oavlåtligt anförtrodde sig åt den heliga jungfruns beskydd. Icke var det faran för honom —.

Faran, det var den osläckliga längtan i hans sinne efter att vinna människors ynnest och vänskap.

Han, som hade känt i sitt väsens innersta grund — Gud älskar mig, för Gud är min själ lika kär och dyrbar som varje annan själ på jorden —.

Men därhemma steg det upp inom honom igen — minnet av allt som pinat honom i uppväxten och ungdomen. Att modern ej höll av honom så som hon höll av Erlend. Att fadern ej gitte befatta sig med honom så som han ständigt gjorde med Erlend. Sedan, hos Bård på Hästnäs, var det Erlend som var duktig och Erlend som försyndade sig — han själv bara gick där bredvid brodern. Erlend, Erlend var hövding för alla de unga gossarna, Erlend var det som tjänstflickorna grälade på och skrattade åt i alla fall —. Och Erlend var det som han älskade över allt på jorden. Om bara Erlend ville hålla av honom — men han kunde aldrig få nog av Erlends genkärlek. Erlend var den ende som höll av honom — men Erlend höll av så många —.

Och nu — då han såg hur brodern hushållat med allt som fallit på hans lott! Gud allena månde veta hur det skulle gå med rikedomen på Husaby — det skvallrades nog i Nidaros om Erlends oförnuftiga skötsel. Att han ej bättre förstod vad det betydde, att Gud givit honom fyra vackra barn — de voro fagra de barnen han avlat i sin skörlevnad, de också — han tog det icke som en nåd, utan som något som skulle så vara —.

Till sist hade han vunnit en ren, fin välättad ungmös kärlek. Gunnulv tyckte att såsom han handlat mot henne — sedan han fått veta det, kunde han nu ej längre akta brodern för någonting. Han blev misslynt mot sig själv när han fann drag som han hade gemensamma med sin bror. Erlend, så gammal han var, bleknade och rodnade så lätt som en halvvuxen mö — och han rasade inom sig, för att han kände hur lätt blodet kom och gick i hans eget ansikte. De hade det efter modern — hon skiftade färg för ett ord.

Nu tog Erlend det som en naturlig sak att hans hustru var en god kvinna, en spegel för alla husfruar — sedan han år ut och år in hade gjort allt för att fördärva detta unga barn och bringa henne till förtappelse. Men Erlend tycktes inte ens tänka sig att det kunde varit annorlunda — nu då han var gift med henne, som han själv lärt vällust, svek och lögn. Han tyckte inte det var något han behövde hedra sin hustru för, att hon trots sitt fall ännu var sann och trofast och ärbar och god.

Och så — i alla fall — när dessa tidender kommo i somras och höstas, om Erlends färd norrut — då hade han haft en enda längtan att få följa med brodern. Erlend kungens lantvärnsman i Hålogaland och han Guds ords förkunnare i de öde, halvhedniska bygderna vid Gandvikshavet —.^[1]

Gunnulv steg upp. På ena kortväggen i kammaren hängde ett stort krucifix, och framför det låg en stor, flat sten på golvet.

Han knäböjde på stenhällen och sträckte ut armarna åt sidorna. Han hade härdat sin kropp till att tåla denna ställning, så att han kunde ligga på detta sätt i timtal, stilla som en sten. Med ögonen fästa på krucifixet bidade han trösten, som kom när han helt kunde samla sig i åskådande av korset.

Men den första tanke, som nu rann honom i hågen, var denna — ville han skilja sig från denna bild? Sankt Franciskus och hans bröder hade ett kors som de själva gjort av ett par trädgrenar. Han borde skänka bort denna fagra bild av den korsfäste — åt kyrkan vid Husaby kunde han giva den. Bönder, barn och kvinnor, som kommo dit till mässan, de kunde styrkas av en sådan påtaglig bild av Frälsarens älskliga mildhet i lidandet. Enfaldiga själar som Kristin —. Han själv borde ej behöva det.

Natt efter natt hade han knäböjt med slutna sinnen och domnade lemmar, tills han såg synen. Kullen med de tre korsen mot himlen. Korset i mitten, det som var ämnat att bära drotten över jord och himmel, det skakade och skalv, det böjde sig som ett träd i storm, det räddes för att bära den alltför dyrbara bördan, offret för all världens synd. Stormarnas herre tvang det, som riddaren tvingar sin stridshingst, solborgens hövding bar det till kampen. Då tedde sig det under som var nyckeln till allt djupare och djupare under. Blodet, som rann ned över korset till lösen för alla synder och bot för alla sorger, det var det synliga järtecknet. Genom detta första under kunde själens ögon öppnas för beskådande av de ännu dunklare — Gud, som steg ned till jorden, blev en jungfrus son och broder till människors släkte, som stormade dödsriket och med sitt byte av frigjorda själar drog mot det bländande ljushav varur världen framgått och som uppehåller världen. Mot detta bottenlösa och eviga djup av ljus drogos hans tankar, och där svunno de hän i ljuset och blevo borta, som en fågelflock i kvällshimlens glans.

Först när det ringde till ottesång från kyrkan, reste sig Gunnulv. Det var alldeles stilla, när han gick genom stugan — de sovo, Kristin och Orm.

Ute på det beckmörka tunet väntade prästen litet. Men ingen av hans husfolk kom för att följa med till kyrkan. Han fordrade ej att de skulle höra mer än två gudstjänster på dygnet. Men Ingrid, hans fostermor, brukade nästan alltid gå med honom till ottesången. Denna morgon sov hon också. Nåja, hon hade varit sent uppe kvällen förut —.

Under dagens lopp talade de tre fränderna föga med varandra och då endast om småsaker. Gunnulv såg trött ut, men han skämtade om likt och olikt. »Hjälplösa voro vi i går kväll — vi sutto där så sorgsna som tre faderlösa barn», sade han vid ett tillfälle. Det tilldrog sig många små lustiga händelser i Nidaros — med pilgrimerna och så där vidare — som prästerna sinsemellan skämtade om. En gammal man från Härjedalen hade haft ärenden åt alla sina bygdebor och blandade alldeles bort bönerna, så det skulle sett illa ut i hans bygd, om Sankt Olav tagit honom på orden — det fick han sedan klart för sig.

Framåt kvällen kom Erlend, genomvåt — han hade seglat in till staden, och nu blåste det hårt igen. Rasande var han och for strax ut emot Orm med ursinniga ord. Gunnulv hörde på en stund:

»När du talar så till Orm, Erlend, är du lik vår far — som han plägade vara, när han talade till dig —»

Erlend tvärtystnade. Så ruskade han på sig:

»Jag vet då att så vettlöst bar icke jag mig åt, när jag var sven — rymma av gårde, en sjuk kvinna och en okynnespilt, i snöyra! Det är annars icke stort att skryta med Orms manhaftighet, men far sin är han icke rädd för, det ser du väl!»

»Du var icke rädd för far din, du heller», sade brodern leende.

Orm stod framför fadern, sade ingenting och bemödade sig om att se likgiltig ut.

»Ja, du kan gå», sade Erlend. »Jag är snart utled på alltihop vid Husaby. Men det vet jag att till sommaren skall Orm följa mig norrut, så blir det väl skick på Kristins lammunge. Han är icke så bortkommen heller», sade han ivrigt till brodern. »Han skjuter träffsäkert, skall du veta — rädd är han icke — men han är ständigt tvär och huglös, och så är det som han ej ägde märg i benen —»

»Ja, skäller du ofta ut sonen din så som nu, då är det ej underligt om han blir huglös», sade prästen.

Erlend slog om, skrattade och sade:

»Jag fick då ofta tåla värre av far — och det vet Gud att jag icke hängde huvudet för det. Men det må nu vara — nu har jag kommit hit, nu ska vi fira jul, eftersom det är jul. Var är Kristin? Vad var det hon hade att säga dig nu igen, då?»

»Jag tror icke hon hade något att tala med mig om», sade prästen. »Hon hade fått lust att höra mässan här i jul»

»Hon måtte då kunna reda sig med det hon får därhemma, tyckes mig», sade Erlend. »Men det är synd om henne — all ungdom täres av henne på detta sättet.» Han slog den ena handen i den andra. »Icke förstår jag hur Vårherre kan mena att vi tarva en son vart år —»

Gunnulv såg upp på brodern.

»Nå —. Ja, icke vet jag vad Vårherre menar att I tarven. Men Kristin tarvar väl mest att du är god mot henne då —»

»Ja, hon gör väl det», svarade Erlend sakta.

Nästa morgon gick Erlend till dagmässan med sin hustru. De skulle till Gregoriuskyrkan — Erlend hörde alltid mässan där, när han var i staden. De två gingo ensamma, och nedåt gatan, där snön låg upptornad i drivor, tung och våt, ledde Erlend sin hustru fint och höviskt vid handen. Han hade ej sagt ett ord till henne om hennes rymning, och han hade varit vänlig mot Orm efter det första utbrottet.

Kristin gick blek och stilla, med huvudet något sänkt; den långa svarta pälskappan med silverhäktorna tycktes tynga hennes späda, tunna gestalt.

»Vill du att jag skall rida hem med dig — så kan Orm fara med båten?» föreslog mannen, »du vill väl helst slippa fara över fjorden, du —»

»Ja, nu vill jag väl ogärna i båt —»

Det var lugnt nu och töväder — från träden lösgjorde sig oupphörligt stora flagor av tung, våt snö. Himlen hängde låg och mörkgrå över den vita staden. Det var en gröngrå skiftning av vattnighet i snön, och husens timmerväggar och gärdsgårdarna och trädstammarna syntes svarta i den fuktiga luften. Aldrig hade Kristin sett världen se så kall och blek och vissen ut, tyckte hon.

1. Norra Ishavet.