Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 3
| ← Kapitel II |
|
Kapitel IV → |
III
Kristin satt med Gaute i knät och såg utåt från höjden norrom gården. Det var en sådan vacker afton. Sjön låg alldeles blank och stilla där nedanför och speglade åsarna och By-gårdens hus och de gyllne skyarna på himlen. Doften av löv och mylla trängde fram så stark efter regnet förut på dagen. Gräset nere på ängarna måste vara knähögt redan, och åkrarna voro dolda av brodden.
Det var lyhört i kväll. Nu började piporna och trummorna och gigorna åter nere på vallen vid Vinjar — det lät så vackert hitupp.
Göken teg långa stunder åt gången, men så slog den några locktoner långt borta i skogen söderut. Och småfåglarna kvittrade och drilade i alla dungar kring gården — men spritt och svagt, ty solen stod högt ännu.
Den hemmavarande boskapen kom med skällklang och råmande ut ur hagen ovanför grinden.
»Nu får Gaute min mjölk snart», jollrade hon för barnet och lyfte upp det. Gossen låg, som han brukade, med sitt tunga huvud på moderns axel. Ibland tryckte han sig fastare intill henne — Kristin tog det för tecken till att han ändå förstod hennes joller och smekord.
Hon gick nedåt till husen. Utanför stugdörren sprungo Nåkkve och Björgulf och lockade på katten, som hade räddat sig undan dem upp på taket. Så började pojkarna på igen med den avbrutna dolken, som de ägde gemensamt, och grävde vidare på hålet i förstugans jordgolv.
Dagrun kom in i hallen med getmjölk i en stäva, och husfrun lät Gaute dricka skopa efter skopa av den varma drycken. Pojken gav missbelåtna grymtningar från sig när tjänstkvinnan talade till honom, slog efter henne och gömde sig vid moderns barm, när den andra ville röra vid honom.
»Han har blivit karskare, tror jag», sade lagårdspigan.
Kristin lyfte det lilla ansiktet i sin hand — det var gulvitt som talg, och ögonen voro alltid trötta. Gaute hade stort, tungt huvud och smala, kraftlösa lemmar. Han blev två år åtta dar efter Lavransmässan, men ännu kunde han inte stå på benen, hade bara fem tänder och kunde inte säga ett ord.
Sira Eiliv sade att engelska sjukan var det ej, varken mässkjortan eller altarböckerna hade hulpit. Hos hög och låg, vart prästen kom, frågade han om råd för denna sjukdom, som kommit över Gaute. Hon visste att han nämnde barnet i alla sina böner. Men till henne kunde han endast säga, att hon tåligt måste böja sig Guds vilja. Och så skulle hon låta honom dricka varm getmjölk —.
Stackars lillpojken hennes — Kristin kramade och kysste honom, när kvinnan gått. Så vacker, så vacker var han. Hon trodde sig se att han bråddes på hennes fars ätt — hans ögon voro mörkgrå och håret linljust, tjockt och silkeslent.
Nu började han gnälla igen. Kristin reste sig och gick omkring med honom på golvet. Så liten och späd han var, blev det ändå tungt i längden — men Gaute ville inte vara någon annanstans än på moderns arm. Så gick hon där och vyssade och bar honom, fram och tillbaka i den skumma hallen.
Någon red in på tunet. Ulv Haldorssons röst ekade mellan husen. Kristin kom fram i förstudörren med barnet på armen.
»Du får nog sadla av hästen själv i kväll, Ulv — de äro på dans alla karlarna. Ledsamt är det att du skall ha omak därmed, men du får ursäkta —»
Ulv mumlade förargad, medan han sadlade av. Nåkkve och Björgulf väsnades omkring honom under tiden och ville sitta upp på hästen och rida den till hagen.
»Nej, du får stanna hos Gaute, du, Nåkkve min — leka med din bror, så han icke gråter, medan jag är i eldhuset —»
Pojken gjorde sura miner först. Men snart lade han sig ned på alla fyra, bölade och stångades med den lille, som Kristin hade satt ned på en kudde vid förstugudörren. Modern böjde sig ned och strök över Nåkkves hår. Han var så snäll mot sina små bröder.
När Kristin kom tillbaka till hallen, bärande det stora tråget
på båda armarna, satt Ulv Haldorsson på bänken och lekte med
barnen. Gaute trivdes hos Ulv, bara han ej såg modern — men
nu gnällde han strax och sträckte sig efter henne. Kristin satte
från sig tråget och tog Gaute.
Ulv blåste på fradgan över det nytappade ölet, drack och rörde i småskålarna i tråget.
»Äro de ute, alla tärnorna dina, i kväll?»
Kristin sade:
»Där äro både gigor och trummor och pipor — en skara lekare, som kommo över från Orkdal efter bröllopet. Du kan veta att, när de hörde det — de äro ju unga pigor —»
»Du låter dem ränna och fara du, Kristin. Jag tror mest du är rädd det skall bli svårt att finna amma här till hösten —»
Ofrivilligt slätade Kristin klänningen över sin smärta midja. Hon hade blivit mörkröd i ansiktet vid mannens ord. Ulv skrattade kort och hårt:
»Men skall du gå här och dra på Gaute, så blir det väl samma resa för dig som i fjor —. Kom hit till fosterfar din, pilt, så skall du få äta ur samma fat med mig —»
Kristin svarade ej. Hon satte sina tre småpojkar i rad på bänken vid den andra väggen, hämtade skålen med mjölkgröt och tog en pall dit bort. Där satt hon och matade, fast Nåkkve och Björgulf knotade — de ville ha skedar och äta själva. De voro nu den ene fyra år gammal och den andre snart tre.
»Var är Erlend?» frågade Ulv.
»Margret ville till dansen, så gick han med henne.»
»Det är ändå väl han har så pass vett, att han vallar mön sin», sade Ulv.
Ännu en gång svarade hon ej. Hon klädde av barnen och lade dem till ro, Gaute i vaggan och de två andra i tvåmanssängen. Erlend hade funnit sig i att ha dem där, alltsedan hon kommit upp från sin svåra sjukdom året förut.
När Ulv var mätt, sträckte han ut sig på bänken. Kristin drog kubbstolen bort till vaggan, hämtade korgen med ullgarner och började göra i ordning nystan till sin väv, medan hon alltjämt trampade vaggan, lätt och långsamt.
»Skall du ej gå till ro?» frågade hon en gång utan att vända på huvudet. »Du är väl trött, Ulv?»
Mannen reste sig, skötte om elden och kom bort till husfrun. Han satte sig på bänken mitt emot henne. Kristin såg på honom att han ej rumlat så svårt som vanligtvis var fallet, när han varit i Nidaros några dagar.
»Du spörjer ej ens efter tidender från köpstaden, du Kristin», sade han och såg på henne, framåtlutad med armbågarna på låren.
Hennes hjärta började hamra av oro — hon förstod på mannens miner och sätt att det nu igen var nyheter som inte voro goda. Men hon svarade med ett blitt och lugnt leende:
»Du får berätta, Ulv, har du hört något?»
»Åja —.» Men han tog först reda på sin ränsel, packade upp de saker han hämtat åt henne i staden. Kristin tackade honom.
»Jag förstår, du har sport nytt i köpstaden», sade hon litet efteråt.
Ulv såg på den unga husfrun — så vände han sina ögon mot det bleka, sovande barnet i vaggan.
»Svettas han alltid så i huvudet?» frågade han sakta och tog varsamt på det fuktmörka håret. »Kristin — när du blev gift med Erlend — det brevet som blev uppsatt om boskiftet mellan er, löd icke det så att du skulle råda själv över hans tillgåva och över vad du fick i morgongåva?»
Kristins hjärta slog hårdare, men hon yttrade lugnt:
»Det är också så, Ulv, att Erlend alltid rådsport mig och sökt mitt samtycke till alla ärenden som röra detta godset. Är det fråga om de gårdsdelarna han sålt till Vigleik på Lyng?»
»Ja», sade Ulv. »Nu har han köpt Hugrekken av Vigleik. Så nu skall han hålla två skepp — Vad får då du, Kristin?»
»Erlends andel i Skjervastad, två månadsmatsbol[1] i Ulvkelstad, och det han äger av Ärhammar», sade hon. »Du tror nu väl icke att Erlend hade sålt detta godset utan min vilja och utan att giva mig vederlag —?»
»Hm.» Ulv satt tyst en stund. »I alla fall får du mindre intäkter, Kristin. Skjervastad — det var där Erlend fick hö i vinter och efterskänkte bondens avrad för tre år —»
»Icke rådde då Erlend för att vi ej fingo torrt hö i fjor —. Jag vet, Ulv, att du gjorde allt vad du kunde — men med allt elände här var i fjor somras —»
»Av Århammar sålde han mera än hälften till systrarna i Rein, på den tiden han gjorde sig redo att rymma ur landet med dig» — Ulv smålog — »eller gav det i pant — det blir sak samma, när det gäller Erlend. Med frihet från ledung — hela lantvärnskyldigheten vilar på Audun, som sitter på den gården vilken nu skall kallas din egendom.»
»Kan han icke få leja jorden under klostret?» frågade Kristin.
»Systrarnas fogde på nabogården har lejt den», sade Ulv. »Det är otryggt och svårt för jordlejare att reda sig, när gårdarna bli styckade såsom Erlend har för sed att göra.»
Kristin teg. Hon visste det alltför väl
»Det går raskt för Erlend att öka ätten och ödsla godset.»
När hon inte svarade, sade han:
»Du har snart många barn, Kristin Lavransdotter.»
»Likväl intet att mista», svarade hon, och rösten darrade litet.
»Var icke så rädd för Gaute — han växer sig nog stark», sade Ulv dämpat.
»Det går som Gud vill — men det är långsamt att vänta.»
Han hörde den behärskade lidelsefullheten i moderns röst — det kom något underligt hjälplöst över den tunga, mörka mannen.
»Det förslår så föga, Kristin — mycket har du hunnit med här på Husaby, men skall Erlend nu ligga ute med två skepp — icke tror jag mycket på att det blir fred där nord på, och mannen din är så föga listig, så han vet icke att vända det till sin fördel som han vunnit dessa två åren. Svåra år har det varit — och du går här med klen hälsa jämt och samt. Skall det fortsätta så, då blir du väl bruten till sist, du unga kvinna. Jag har hulpit dig, allt vad jag kunnat, här på gården — men detta andra — Erlends oförstånd.»
»Ja, det vet Gud», avbröt hon, »du har varit oss den bäste frände, Ulv vän, och aldrig kan jag fyllest tacka dig eller löna dig —»
Ulv reste sig, tände ett ljus vid härden, satte det i staken på bordet och blev stående därborta med ryggen åt husfrun. Kristin hade låtit händerna sjunka i knät — nu började hon nysta och trampa vaggan igen.
»Kan du icke sända bud till folket ditt därhemma?» frågade Ulv sakta. »Så att Lavrans kommer med i höst, när din mor skall komma till dig?»
»Jag har icke tänkt att göra mor omak i höst. Hon börjar åldras — och det händer nu alltför ofta att jag väntar min nedkomst — jag kan ej be henne komma till mig var gång» — hon log litet tvunget.
»Gör det denna gången», svarade Ulv. »Och bed att far din kommer med — så kan du spörja honom till råds i dessa saker —»
»Jag vill icke be min far om råd i detta», sade hon stilla och fast.
»Än Gunnulv då?» frågade Ulv om en stund. »Kan du icke tala med honom?»
»Det är icke tillbörligt att oroa honom med slikt nu», sade Kristin som förut.
»Menar du, för det han klostergivit sig?» Ulv skrattade hånfullt. »Aldrig har jag sport att munkarna mindre förstått sig på att styra med gods än annat folk.
Vill du icke söka råd hos någon, Kristin, så får du själv tala med Erlend», sade han, då hon inte svarade. »Tänk på sönerna dina, Kristin!»
Kristin satt länge tyst.
»Du, som är så god mot barnen våra, Ulv», sade hon till slut, »det skulle tyckas mig rimligare att du gifte dig och fick ditt eget att ha omsorg om — än att du skall gå här och — plåga dig — med Erlends och — mina svårigheter.»
Ulv vände sig om mot henne. Han stod med händerna om bordskanten bakom sig och såg på Kristin Lavransdotter. Ännu var hon lika spänstig och smärt och vacker, där hon satt. Hennes klänning var av mörkt hemmafärgat ylletyg, men det var ett fint, mjukt linnehuckle, som omslöt hennes stilla, bleka ansikte. Bältet, som nyckelknippan hängde i, var besatt med små silverrosor. Över barmen glittrade de två kedjorna med kors på; det stora, på de förgyllda länkarna, som hängde nästan ned till midjan, det hade hon efter sin far. Ovanför låg den smala silverkedjan med det lilla korset, som Orm hade bett dem ge styvmodern och säga att hon alltid skulle bära.
Ännu hade hon kommit upp ur var barnsäng lika vacker — bara litet stillare, med litet tyngre ansvar på de unga skuldrorna. Litet smalare om kinderna, ögonen litet mörkare och allvarligare under den breda, vita pannan, munnen litet mindre röd och fyllig. Men fägringen skulle väl nötas av henne, innan hon var många år äldre, om det fortfor så här —.
»Tyckes dig ej, Ulv, att du skulle ha mer trevnad, om du satte dig ned på egen gård», började hon på igen. »Du har köpt tre öresbol till i Skjoldvirkstad, sade Erlend — du äger snart halva den gården. Och Isak har bara det enda barnet — Åse är både fager och god — en duglig kvinna — och det tycks som bon ej vore dig ohuld —»
»Men jag vill icke ha henne — om jag skall gifta mig med henne, mannen grinade rått och skrattade. »Och annars är Åse Isaksdotter för god till att —», rösten slog om. »Jag har aldrig känt annan far än fosterfar, Kristin — och jag tror det är så lagat för mig att jag skall heller icke få andra barn än fosterbarn.»
»Jag vill nu bedja till Maria mö att du må få bättre lycka, frände.»
»Jag är icke så ung heller. Fem och trettio vintrar, Kristin —», han skrattade. »Föga fattas att jag kunde var far åt dig —»
»Då måste du ha varit syndigt tidigt ute», svarade Kristin. Hon bemödade sig om att tala i en lätt och skämtsam ton.
»Skall du icke i säng nu?» frågade Ulv strax efter.
»Ja, snart — men du är väl trött, du Ulv — du skulle gå till ro.»
Mannen sade stilla godnatt och gick ut.
Kristin tog ljusstaken från bordet och lyste in på de två sovande
gossarna i sängskåpet. Björgulf hade inte var i ögonhåren — Gud
ske lov för det. Det hade varit godväder en tid nu. Så snart det
blåste litet skarpt, eller vädret var sådant att barnen måste vara
inne vid elden på den öppna härden, så fick han sura ögon. Hon
stod länge och såg på de två. Så lutade hon sig över Gaute i
vaggan.
De hade varit så krya som mörtar, alla tre hennes små söner — ända tills denna farsoten kom till bygden förra sommaren. Den hemska febern — den ryckte bort barnen ur hemmen fjorden runt, så det var en jämmer att se och spörja det. Hon hade fått behålla alla de sina — sina egna.
I fem dygn hade hon setat vid sängen på sydsidan, där de lågo alla tre med röda fläckar över hela huden och sjuka, ljusskygga ögon — de små kropparna glödheta. Hon satt med handen under täcket och klappade Björgulf under fotsulorna, medan hon sjöng och sjöng, tills hennes tunna röst var bara som en väsning:
Sko, sko hirdmans häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Järnsko, järnsko höves hirdmans häst.
Sko, sko jarlens häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Sölvsko, sölvsko höves jarlens häst.
Sko, sko kungens häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Gullsko, gullsko höves kungens häst.
Björgulf var minst sjuk och mest orolig. Höll hon upp att sjunga bara en enda liten stund, så ville han strax kasta av sig allt vad han hade över sig. Gaute var bara tio månader — han var så illa däran, så hon trodde inte han skulle leva. Han låg vid hennes bröst, insvept i dukar och skinn och orkade ej suga. Hon höll honom på ena armen och klappade under Björgulfs fotsulor med andra handen.
Emellanåt, när det ville sig så väl att de sovo alla tre något ögonblick, lade hon sig framtill i sängen hos dem fullt påklädd. Erlend gick till och från och såg rådlös på sina tre små söner. Han försökte sjunga för dem, men de brydde sig inte om faderns vackra röst — modern skulle sjunga, fast hon inte hade sångröst. Tjänstekvinnorna gingo där och ville ha husfrun till att spara sig, männen kommo och frågade. Orm försökte leka för småbröderna. Margret hade Erlend på Kristins råd skickat till Österdalen, men Orm ville stanna — han var ju också vuxen nu. Sira Eiliv satt vid barnens säng, när han ej var ute hos sjuka. Prästen arbetade och sörjde av sig all den fetma han samlat på Husaby — det tog hårt på honom att se så många fagra unga barn dö. Det dog också några vuxna.
Den sjätte kvällen voro alla barnen så mycket bättre att Kristin lovade sin man att hon den natten skulle klä av sig och gå till sängs — Erlend erbjöd sig att vaka tillsammans med tärnorna och ropa på henne, om det behövdes. Men vid kvällsvarden såg hon att Orm var blossande röd i ansiktet — ögonen glänste av feber. Han sade att det ingenting var — men med ens for han upp och ut. Han stod på tunet och kastade upp, när Kristin och Erlend gingo ut efter honom.
Erlend slog armarna om den unge.
»Orm — sonen min — är du sjuk?»
»Det värker så i mitt huvud», klagade gossen och lät det sjunka tungt ned på faderns axel.
Så sutto de hos Orm den natten. Han låg mest och mumlade i yrsel — skrek högt ibland och slog omkring sig med de långa armarna, tycktes se hemska ting. Vad han sade, kunde de ej förstå.
På morgonen föll då Kristin ihop. Det visade sig att hon hade nog varit på väg igen; nu gick det om inte, och efteråt låg hon liksom i halv dödsdvala, sedan fick hon en svår febersjukdom. Orm hade legat i graven mer än två veckor, innan hon fick reda på styvsonens död.
Då var hon så svag att hon ej förmådde sörja riktigt. Hon var så blodlös och matt att ingenting kunde tränga helt in i hennes medvetande — hon tyckte själv det var gott för henne att få ligga så där och bara leva med halvt liv. Det hade varit en förfärlig tid, då kvinnorna knappt tordes röra henne eller sköta om henne, så pass renligheten fordrade ens — då feberyrseln oavbrutet rasade. Nu var det så skönt att få omvårdnad. Kring hennes säng hängde så många doftande kransar av fjällblommor, som skulle hålla flugorna på avstånd — folk från sätrarna hade skickat dem, och särskilt när det var regn i luften, doftade de så härligt. Erlend tog deras barn med sig in till henne en dag — hon såg att de voro medtagna efter sjukdomen och att Gaute inte kände igen henne, men ej ens detta gjorde henne ont ännu. Hon hade ej förnimmelse av annat än att Erlend tycktes vara hos henne ständigt.
Han gick till mässan varje dag, och han låg och bad vid Orms grav. Kyrkogården var vid sockenkyrkan i Vinjar, men några småbarn ur släkten hade fått sin vilostad inne i kapellet vid Husaby — två bröder till Erlend och en liten dotter till Munan Biskopson. Kristin hade ofta tyckt synd om dessa små, som lågo där alldeles ensamma under stenhällen. Nu hade Orm Erlendsson fått sitt sista läger bland dessa barn.
Medan de andra fruktade för hennes liv, var det som de tiggarskaror vilka drogo till Nidaros inemot Olavsvakan kommo genom bygden. Det var mest samma stavkarlar och käringar som varje annat år — pilgrimerna voro alltid rundhänta mot de fattiga, eftersom dessas förböner skulle vara särskilt verksamma. Och de hade lärt sig att stanna över i Skaun, dessa år som Kristin setat på Husaby — där vid gården visste de nu att de fingo natthärbärge, rikligt med mat och en allmosa, innan de färdades vidare. Nu ville tjänstfolket visa bort dem, därför att husfrun låg sjuk. Men då Erlend, som varit norrut de två sista somrarna, hörde att hans hustru brukat mottaga tiggarna så kärleksfullt, befallde han att de skulle härbärgeras och undfägnas, så som hon hade vant dem. Och på morgonen gick han själv bland stavkarlarna, hjälpte till med att skänka i och att bära mat till dem och gav dem själv allmosorna, medan han ödmjukt bad om deras förbön åt sin hustru. Många av tiggarna gräto, då de hörde att den blida unga kvinnan låg för döden.
Detta hade Sira Eiliv talat om för henne, när hon blev friskare. Först helt nära jul var hon så pass återställd att hon själv kunde ta nycklarna om hand igen.
Erlend hade skickat bud till hennes föräldrar, genast hon blev sjuk, men de hade rest söderut till bröllopet på Skog. Sedan kommo de till Husaby; då var hon bättre, men så trött att hon ej orkade tala mycket med dem. Hon ville helst bara ha Erlend där vid sängkanten.
Svag och frusen och blodfattig sökte hon stöd i hans hälsa. Den gamla hettan i blodet var borta, så helt borta att hon ej längre kunde minnas hur det var att älska så, men därmed var också de senaste årens oro och bitterhet borta. Hon tyckte hon hade det gott nu; fastän sorgen över Orm låg tungt på dem bägge, och fastän Erlend ej förstod bur ängslig hon var för Gaute liten var det ändå nu så gott mellan dem. Han hade varit så rädd för att mista henne, det hade hon förstått.
Svårt och pinsamt var det därför att nödgas tala med honom nu — röra vid något som kunde störa friden och glädjen mellan dem.
Hon stod utanför stugudörren i den ljusa sommarnatten, när
husets folk kom från dansen. Margret hängde vid faderns arm.
Hon var klädd och smyckad på ett sätt som skulle passat bättre
vid ett bröllopsgille än en dans på lekvallen, där allt slags folk
kom tillsamman. Men styvmodern hade alldeles slutat upp med
att lägga sig i flickans uppfostran. Erlend fick bestämma, som
han ville, över sin egen dotter.
De voro törstiga, Erlend och Margret, och Kristin gick efter öl åt dem. Flickan satt en stund och pratade — hon och styvmodern voro goda vänner nu, då den senare ej längre försökte rätta henne. Erlend skrattade åt allt, som dottern sade om dansen. Men till sist gingo Margret och hennes tärna upp på loftet för att lägga sig.
Mannen fortsatte att gå av och an i stugan — sträckte på sig, gäspade, men sade att han inte var trött. Han for med fingrarna genom sitt långa svarta hår:
»Det var ej tid för det, när vi kommo från badstugan — för denna dansen — jag tror du får ta och klippa mitt hår, Kristin — så här kan jag icke gå i helgen —»
Kristin invände att det ju var mörkt — men Erlend skrattade och pekade upp mot ljuren, det var redan dag igen. Så tände hon åter ljuset, bad honom sätta sig och bredde en duk över hans axlar. Medan hon klippte, rörde han på sig, som om det kittlade, och skrattade, när saxen kom åt hans hals.
Hon samlade omsorgsfullt det avklippta håret och brände upp det på härden, skakade också duken över elden. Så kammade hon Erlends hår slätt, rakt ned från hjässan, och nafsade litet med saxen här och var, där kanten inte var alldeles jämn.
Erlend grep hennes händer, där hon stod bakom honom, lade dem tillsammans om sin hals och såg med leende, bakåtböjt ansikte upp på henne:
»Du är trött», sade han så, släppte henne och reste sig med en liten suck.
Erlend seglade till Björgvin strax efter midsommar. Han
beklagade sig högljutt över att hustrun nu åter var ur stånd att resa
med honom — hon smålog trött: hon hade ju i alla fall ej kunnat
resa från Gaute.
Så satt Kristin ensam på Husaby också denna sommar. Det var ändå gott att i år väntade hon ej barnet förrän till Mattiasmässan; det var besvärligt, både för henne själv och för de fruar som skulle vara hos henne, när det inträffade under skördetiden.
Hon undrade om det skulle gå på så här ständigt. Det var andra tider nu än under hennes uppväxt. Danska kriget hade hon hört sin far berätta om, och hon mindes när han var hemifrån i ledungen mot hertig Erik. Det var därifrån han hade de stora ärren på kroppen. Men hemma i Gudbrandsdalen var det liksom så långt från krig i alla fall — dit kom det visst aldrig mera, det tänkte nog alla. Det mesta var fred, och att fadern satt hemma, skötte sina egendomar och hade omtanke och omsorger för de alla.
Nu var det alltid oro — alla talade om ofred och ledung och om riksstyrelsen. I Kristins sinne sammanhängde det med bild av havet och kusten, som hon hade sett den enda gången, då hon flyttade hit norrut. Utmed kusten foro de och kommo, män som hade huvudet fullt av anslag, planer och motplaner och överläggningar, andliga herrar och lekmän. Med dessa hörde Erlend samman genom sin höga börd och sin rikedom. Men hon kände att han stod till hälften utanför deras krets.
Hon grubblade och tänkte — vad var det som vållade att hen= man stod så? Vad höllo de honom egentligen för, hans jämlikar?
När han endast var den man hon älskade, hade hon aldrig fråga efter sådant. Hon hade nog sett att han var brådlynt och hetsig, obetänksam, hade en särskild förmåga att ställa sig oklokt. Men hade hon funnit ursäkter för allt — aldrig brytt sig om att tänka på vad hans sinnelag kunde draga över dem bägge. När de två väl fått gifta sig, skulle allt bli annorlunda —, hade hon tröstat sig med. Någon gång dagades det för henne själv att det var från den stund hon märkt att de skulle få ett barn tillsamman som hon hade börjat tänka. Hurudan var egentligen Erlend, som folk kallade lättsinnig och oklok, en man som ingen kunde lita på?
Hon hade litat på honom. Hon kom ihåg Brynhilds loft, hon mindes hur bandet mellan honom och den andra slitits till sist. Hon mindes hans beteende, sedan hon blivit hans lagfästa brud. Men han hade dock hållit fast vid henne trots alla förödmjukelser och avslag; hon hade sett att han icke ville mista henne för allt guld på jorden nu heller.
Hon måste tänka på Haftor av Godö. Han hade alltid hängt efter henne med dumt snack och lättfärdiga later, närhelst de möttes, och hon hade aldrig brytt sig om det. Det var väl endast hans sätt att skämta. Hon kunde ej tro annat nu heller; hon hade tyckt om den muntra, vackra mannen — ja, hon tyckte bra om honom ännu. Men — att någon kunde ta sådant som blott och bart skämt — nej, hon förstod det inte.
Hon hade träffat Haftor Graut igen vid kungagillena i Nidaros, och han hade hängt efter henne där också, som han brukade. En kväll fick han henne med sig in på ett loftsrum, och hon lade sig ned med honom på en uppbäddad säng, som stod där. Hemma i dalen hade hon ej kunnat tänka sig att göra något dylikt — där var det icke gästabudsskick att män och kvinnor drogo sig undan så där, två och två, för sig själva. Men här brukade alla det, ingen tycktes finna det opassande — det skulle visst vara riddarsed i utlandet. Först, när de kommo in, låg fru Elin, herr Erlings hustru, i den andra sängen med en svensk riddare; de talade om kungens öronvärk, hörde hon — Svensken såg glad ut, när fru Elin ville stiga upp och gå tillbaka till hallen.
När hon förstod att Haftor menade på fullt allvar vad han bad om, bäst de lågo där och pratade, hade hon blivit så häpen, att hon inte kom sig för att bli vare sig rädd eller riktigt ond. De voro ju gifta båda två, båda hade de barn i sitt äktenskap. Hon hade visst inte riktigt trott på att det kunde vara sant att sådant hände. Trots allt vad hon själv hade gjort och upplevat — nej, detta hade hon trott inte kunde hända. Skrattlysten och munter och smeksam hade Haftor varit — hon kunde ej förmå sig till att kalla det att han velat förföra henne; så allvarlig hade han ej varit. Men han hade velat få henne att begå den värsta synd.
Han steg genast upp ur sängen, då hon sade att han skulle gå — han hade blivit spak, men han föreföll mera häpen än skamsen. Och han frågade helt misstroget — om hon verkligen trodde att gift folk aldrig svek sin tro! Men hon måtte då väl veta att få män kunde fritaga sig från att någonsin haft frillor. Fruarna voro kanske litet bättre, men nej, minsann —!
»Trodden I på allt det som prästerna predikade om synd och slikt, den tiden I voren ungmö också?» frågade han. »Då förstår jag ej, Kristin Lavransdotter, huru det kunde bära till att Erlend fick sin vilja fram med eder.»
Han hade sett upp i hennes ansikte — och hennes ögon måtte väl ha talat, fastän hon ej för mycket guld hade velat tala med Haftor om detta, ty han blev klingande ljus i rösten av förundran, då han sade:
»Slikt trodde jag nu var allenast något de diktade ihop — i visor.»
Hon hade inte nämnt detta för någon, inte ens för Erlend. Han tyckte om Haftor. Och visserligen var det ju förfärligt att människor kunde vara så lättsinniga som Haftor Graut — men hon kunde liksom inte fatta att det angick henne. Han hade ju ej heller försökt att vara närgången mot henne sedan — nu satt han bara och stirrade på henne med vidöppen förundran i sina sjöblå ögon, när de råkades.
Nej, var Erlend lättsinnig, så var det i alla fall inte på det sättet.
Och var han så oklok? tänkte hon. Hon såg att folk studsade vid
saker som han sade, och efteråt sutto de med huvudena tätt intill
varandra. Det kunde vara mycket sant och riktigt i det som Erlend
Nikulausson påpekade. Det var bara det att han aldrig såg vad
de andra herrarna aldrig släppte ur sikte, den försiktiga bakslughet
varmed de vaktade varandra. Ränker kallade Erlend det och
skrattade sitt övermodiga skratt, som retade folk litet, men avväpnade
dem i längden. De skrattade i sin tur, slogo honom på axeln och
sade att han kunde vara skarptänkt nog, men korttänkt.
Så slog han ihjäl sina egna ord med uppsluppet och lösmynt skämt. Och folk tålde mycket i den vägen av Erlend. Dunkelt anade hustrun — och förödmjukades därav — varför alla hade överseende med hans självsvåldiga tal. Erlend lät skrämma sig, så snart han mötte en man som höll fast vid sin mening — också när han ej kunde förstå annat än att denna mening var dum, så frångick han dock sitt eget omdöme i vad sak som helst — men han täckte sitt återtåg med vårdslös frispråkighet om mannen. Och folk var tillfreds med att Erlend hade denna feghet i sitt sinne — ovärdig som han var med sin egen välfärd, äventyrslysten, oroväckande förälskad i varje fara som kunde mötas med vapenmakt. De behövde ej låta oroa sig av Erlend Nikulausson i alla fall.
Året förut, mot slutet av vintern, hade drotsen varit i Nidaros, och han hade haft den lilla kungen med sig. Hon var inne på det stora gästabudet i kungsgården. Stilla och värdig hade hon setat med silkestrik[2] om huvudet, med alla sina bästa smycken på den röda brudklänningen, bland de mest högborna fruarna i sällskapet. Med vaksamma ögon hade hon följt sin makes uppträdande bland männen, spejat och lyssnat och tänkt efter — så som hon spejade och lyssnade och tänkte, vart hon kom med Erlend, och varhelst hon märkte att folk talade om Erlend.
Ett och annat hade hon förstått. Herr Erling Vidkunsson var villig att sätta in allt på att hävda Norges välde norrut mot Gandvikshavet, värna och värja Hålogaland. Men råd och ridderskap gjorde motstånd och ville ogärna gå med på något företag som verkligen förslog. Ärkebiskopen själv och prästerskapet i ärkestiftet voro ej ovilliga att understödja med penninghjälp — det visste hon genom Gunnulv — men eljest satte kyrkans män sig emot saken över hela landet, fastän det gällde ett krig mot Guds ovänner, kättare och hedningar. Och stormännen motarbetade drotsen, i varje fall här i Tröndelagen. De hade kommit i vana att bortse något från lagböckernas ord och kronans rätt, och de voro föga belåtna med att herr Erling så skarpt hävdade sin salig frände kung Håkons sinnelag i dessa stycken, Men det var ej av sådana skäl Erlend icke ville låta bruka sig, så som hon nu förstod att drotsen hade velat begagna hennes man. Å Erlends sida var det endast det att den andres allvarliga och värdiga sätt tråkade ut honom — så höll han sig skadeslös genom att ibland göra narr av sin mäktige frände.
Kristin trodde att hon nu förstod herr Erlings ställning till Erlend. En sak var att han hade en viss förkärlek för Erlend sedan ungdomen, men så hade han nog tänkt att han kunde vinna den ättestore och vapendjärve husbonden på Husaby, som också hade någon erfarenhet i krigskonst från den tid han tjänade grev Jakob — i varje fall mera än de flesta av de andra hemmasittarna — så kunde det bli till gagn både för Erling Vidkunssons planer och för Erlend själv. Men så hade det ej gått.
Två somrar hade Erlend legat ute till senhösten, plöjt vågorna längs den långa nordkusten och jagat rövarskutorna med de fyra småskepp som följde hans märke. Han hade kommit efter färskmat till ett norskt nybygge längst uppe i norr i Tana, just som karelerna höllo på att plundra där — och med den handfull folk som han hade med sig i land, hade han tillfångatagit aderton av rövarna och hängt dem i takbjälken i en halvbränd loge. Han hade huggit ned en skara ryssar, som försökte komma undan till fjälls, rensat trakter och bränt några fientliga skutor ute bland skären. Norrut gick där ett rykte om hans käckhet och oförvägenhet; hans uttrönder och möringar älskade sin hövding för hans härdade mod och för hans villighet att dela allt slit och alla vedermödor med sitt folk. Han hade fått vänner både bland småfolk och bland de unga sönerna från hövdinggårdarna norrut i Hålogaland, där folket nu nästan vant sig vid att få värja sina kuster ensamma.
Men ändå blev Erlend ej till någon hjälp för drotsen i hans planer om ett stort korståg norrut. I Tröndelagen skröt folk med hans bedrifter under ryss-ledungen, blev det tal om saken, så kommo de nog ihåg att han var deras landsman. Jo, det hade då visat sig att det alltjämt var samma goda gry i de unga svennerna här utmed fjorden! Men vad Erlend av Husaby sade och vad han gjorde, det var ej något som kunde binda vuxna och förståndiga män.
Hon såg att Erlend fortfor att räknas bland de unga — fastän han var ett år äldre än drotsen. Hon insåg att det passade väl för många att han var sådan, så att hans ord och gärning kunde underskattas såsom varande en ung, tanklös mans råd och dåd. Så tyckte man om honom, skämde bort honom och skröt med honom, men han räknades ej för en fullgod man. Och hon såg hur villigt han gick in på att vara den hans likar ville göra honom till.
Han talade för rysskriget, han talade om svenskarna, som ägde vår kung halvt gemensamt med oss, men icke ville räkna norska herrar och riddare för adelsmän, jämngoda med deras egna, Eller hade det eljest sports i något land, så länge världen stått, att någon krävt ledungsgärd av adelsmän på annat sätt än så att de redo sina egna hästar och själva förde sin sköld i fält? Kristin visste att detta var ungefär vad hennes far hade sagt på tinget i Våge den gången, och han hade framhållit det för Erlend, när denne icke hade lust att skilja sig från Munan Bårdsson i hans anslag. Nej, sade Erlend nu, och han nämnde sin svärfars mäktiga släkt därinne — han visste nog vad de svenska herrarna höllo oss för. Visa vi ej vad vi duga till, så bli vi snart bara svenskarnas födorådstagare.
Ja, sade folk, det var något i detta. Men så talade de om drotsen igen. Erling hade sitt eget sätt att jämra för där norrut; karelerna hade ett år bränt Bjarkö över huvudet på hans fogde och härjat hos hans landbönder. Och Erlend slog om och gycklade — Erling Vidkunsson tänkte icke på sitt eget, det var han viss på. Han var en så ädel och fin och ståtlig riddare — de kunde ej ha fått en mera fullgod man att stå för hela hushållningen. Guds kors! Erling var så hederlig och ärevördig, som den ståtligaste kapitelstav i lagboken. Folk skrattade och fäste sig mindre vid Erlends lovord om drotsens rättskaffenhet än att Erlend hade liknat honom vid en förgylld bokstav.
Nej, de togo ej Erlend på allvar — icke nu, då han likväl på ett vis blev hedrad. Men på den tiden då han, ung och trotsig och förtvivlad, levde med horkvinnan och icke ville skicka bort henne trots kungabud och kyrkobann — då hade de tagit honom på allvar, vänt honom ryggen i stormande förbittring över hans gudlösa och skamliga leverne. Nu var det glömt och förlåtet — och Kristin förstod att det i viss mån var av tacksamhet härför som hennes man så villigt fogade sig efter andra och var sådan folk ville ha honom — han hade nog lidit grymt på den tiden då han var som utstött ur sina jämnbördigas lag härhemma. Det var bara det att — hon måste tänka på sin far, när han efterskänkte odugliga stackares avrad och gäld — med en helt liten axelryckning. Det var en kristens plikt att vara överseende mot dem som ej kunde göra rätt för sig. Var det på sådant vis Erlend fått sina ungdomssynder förlåtna?
Men Erlend hade gäldat sin skuld, när han levde med Eline. Han hade stått till svars för sin synd, ända tills han träffade henne själv och hon läraktigt följde honom in i ny synd. Var hon då den som —?
Nej, nu blev hon rädd för sina egna tankar.
Och hon bemödade sig om att utestänga ur sitt sinne alla bekymmer för ting som hon icke kunde ingripa i. Hon ville bara tänka på de saker där hon kunde uträtta något med sin omsorg. Det andra fick hon lägga i Guds hand. Gud hade hjälpt henne överallt där hennes egen strävan kunde hjälpa. Husaby hade nu arbetats upp till att bli en god gård, som den förr hade varit — trots den dåliga grödan år efter år. Tre sunda, fagra söner hade han låtit henne föda — varje år hade han skänkt henne livet på nytt, när hon måst möta döden i barnsnöd; med full hälsa hade han låtit henne stå upp efter varje nedkomst. Alla sina tre älskade små hade hon fått behålla i fjol, då sjukdomen tog bort så många fagra småbarn i bygderna. Och Gaute — Gaute blev frisk, det trodde hon säkert.
Det måste väl vara som Erlend sade — han måste upprätthålla sin ställning och ha allting så dyrbart som han gjorde. Annars skulle han icke kunna hävda sin plats bland sina jämlikar och ernå sådana rättigheter och sådana inkomster i konungens tjänst som hans börd gav utsikt till. Hon fick tro att han förstod detta bättre än hon gjorde.
Det var vettlöst att tänka att det skulle stått bättre till för honom på något sätt i de dagar då han levde i fjättrar av synd tillsammans med den andra — och med henne själv. I den ena skymten efter den andra såg hon hans ansikte den där gången — härjat av sorg, förvridet av lidelse. Nej, nej, det var så bra som det var nu. Han var bara litet för sorglös och obetänksam.
Erlend kom hem strax före Mikelsmässan. Han hade hoppats att
finna Kristin i sängen, men hon gick uppe ännu. Hon kom till
mötes nere på vägen. Hon var förskäckligt tung på foten denna
gången — men Gaute hade hon på armen som alltid; de två större
sönerna sprungo framför henne.
Erlend hoppade av hästen och satte upp pojkarna på den. Så tog han den minste från hustrun och ville bära honom. Det lyste till i Kristins vita, utpinta ansikte, då Gaute ej blev rädd för fadern — då kände han väl igen honom. Hon gjorde inga frågor om mannens färd, utan talade bara om de fyra tänderna som Gaute fått — han hade varit så sjuk av det.
Så satte pojken i ett skrik — han hade rispat kinden på faderns bröstsölja, så det blödde. Han ville tillbaka till modern igen, och hon ville ta honom, trots allt Erlends motstånd.
Först om kvällen, när de sutto ensamma i hallen och barnen sovo, frågade Kristin sin man om hans Björgvinsresa — som om det var något hon först nu kom ihåg.
Erlend såg i smyg bort på sin hustru. Arma vännen hans — så eländig hon såg ut! Så kom han först fram med allehanda smånyheter. Erling hade bett honom hälsa och ge henne denna — det var en bronsdolk, grön och uppfrätt av ärg. De hade funnit den i ett rös ute på Giske — sådant skulle vara bra att lägga i vaggan, om det var engelska sjukan Gaute hade.
Kristin svepte duken om dolken igen, kom med möda upp från stolen och gick bort till vaggan. Hon stack ned knytet till allt det andra, som låg under sänggkläderna — en jordfunnen stenyxa, bävergäll, kors av tibast, arvsilver och eldstål, rötter av Marie hand och Olavsskägg.[3]
»Lägg dig nu, Kristin min», bad han ömt. Han kom bort och drog skor och sockor av henne. Under tiden berättade han.
Håkon Ogmundsson hade kommit tillbaka, och fred med ryssar och kareler var sluten och beseglad. Han själv kom att resa norr ut nu i höst. Ty säkert var det väl ej att det blev lungt så alldeles genast. Så det krävdes att där satt en man på Vargö som kände till landet. Ja, han fick full myndighet som kungens hövidsman på borgen där — den måste göras fastare, för att freden skulle kunna värjas däruppe vid deras nya landamären.
Erlend såg med spänning upp i hustruns ansikte. Hon tycktes litet förskräckt — men hon frågade inte mycket, och det var klart att hon ej förstod något vidare av vad hans tidender betydde. Han såg hur trött hon var — alltså talade han ej mera om detta, men satt kvar en stund på sängkanten hos henne.
Själv visste han väl vad han åtagit sig. Erlend log stilla för sig själv, medan han gick och drog ut på tiden med avklädningen. Det blev icke att sitta med silverbälte om magen, göra ölgillen för vänner och fränder och skära sina naglar fina och jämna, medan man skjutsade sina ombudsmän och svenna-hövdingar hit och dit — så som de sutto, kungens hövidsmän på borgarna här söderut i landet. Borgen på Vargö, det var nu också ett fäste av eget slag det —.
Lappar, ryssar, kareler och blandat yngel av alla de slag — trollpack, sejdmän, hednahundar, djävulens egna kättelamm, som skulle vänjas vid att skatta igen till de norska ombudsmännen och lämna de norska gårdarna i fred, vilka lågo spridda med så stora mellanrum som härifrån och ut till Möre på ett håll. Fred — kanske kunde det bli landsfred en gång i tiden däruppe — i hans tid blev det fred under de stunder satan var i mässan. Och så fick han sina egna galenpannor att hålla styr på. Så där fram emot våren, när de började bli sjuka i hågen av mörkret och stormen och havets helveteslarm och kölden — och det blev ont om mjöl och smör och dryckesvaror, och de slogos om kvinnorna sina, och det var stört omöjligt att uthärda livet på ön. Han hade sett litet av det, när han var där med Gissur Galle som ung pojke. Nånå, det blev icke att ligga på latsidan!
Ingolf Peit, som satt där nu, han var bra nog. Men Erling hade rätt. En man av ridderskapet måste ta hand om sakerna däruppe förr skulle ingen förstå att det var den norske kungens fasta vilja att hävda sitt välde över den landsändan. Håhå, jaja — i det landet kom han att sitta som en synål i ett åkläde. Icke norsk bygd långt för fan i våld nere i Malang.
Ingolf var en duktig karl — när han fick någon över sig. Han skulle ge Ingolf Hugrekken att styra. Margygran var det präktigaste skeppet, det hade han nu funnit. Erlend log tyst och belåtet. Han hade sagt det så ofta till Kristin — den följeskvinnan fick hon tåla att han hade och behöll —.
Han vaknade av att ett barn grät i mörkret. Borta i sängen vid
andra väggen hörde han Kristin röra på sig och med låg röst tala
lugnande — det var Björgulf som jämrade sig. Det hände att
gossen vaknade på natten och inte kunde få upp ögonen för var —
då vätte modern dem med sin tunga. Han hade alltid tyckt det
var otäckt att se på.
Kristin nunnade sakta därborta. Den lilla svaga tonen plågade honom.
Erlend kom ihåg vad han hade drömt. Han gick någonstädes på en strand — det var lågvatten, och han hoppade från sten till sten. Havet låg blekt och blankt och slickade tången där långt ute — det var liksom en stilla, beslöjad sommarnatt, icke sol. Mot den silverljusa fjordöppningen såg han skutan ligga för ankar, svart och smäcker, vaggande helt lätt på dyningarna. Det luktade så syndigt starkt av sjö och tjära —
Hjärtat blev sjukt i honom av längtan. Nu i nattens mörker, medan han låg här och hörde vaggvisans enformiga melodi, som pinade hans öra — nu kände han hur han längtade. Bort från hemmet och barnen, som hemmet översvämmades av, bort från prat om gårdsskötsel och husfolk, landsätar[4] och ungar — och hjärteångesten för henne som jämt gick sjuk och som han ständigt måste tycka synd om —.
Erlend pressade samman händerna över sitt hjärta. Det var som om det slutade slå, bara låg och skalv av skräck inne i bröstet. Han längtade bort från henne. När han tänkte på det hon nu skulle igenom, så svag och kraftlös som hon nu var — det kunde bli vilken stund som helst, visste han — så var det som om han skulle kvävas av ångest. Skulle han mista Kristin — då förstod han inte hur han skulle kunna leva längre. Men han förmådde inte leva, tillsammans med henne heller — inte nu; han ville bort från alltihop och andas ut, detta var också som om det gällde livet för honom.
Jesus, min Frälsare — åh, vad var han då för en man! Han insåg det nu i natt — Kristin, min söta, min käresta vän — riktigt hjärtedjup glädje hade han bara känt hos henne den tiden då han vilseförde henne —
Han som hade trott så säkert att den dag han fick Kristin till äkta och egen inför Gud och människor — då skulle allt ont vara utplånat ur hans liv, så helt att han skulle glömma det någonsin funnits —.
Han måtte vara sådan att han ej tålde något riktigt gott och rent nära sig. Ty Kristin — ja, sedan hon kommit ut ur den synd och orenhet som han fört henne in i, hade hon då varit som en ängel från Guds himmelrike. Mild och trofast, saktmodig, duglig, värd att äras. Hedern hade hon fört in igen på Husaby. Hon hade åter blivit den hon varit den där sommarnatten, då det rena unga jungfrublodet smög sig in under hans kappa där i klosterträdgården och han hade tänkt, medan han kände den fina unga gestalten mot sin sida, att djävulen själv kunde ej nännas kränka detta barn eller vålla henne sorg —.
Tårarna strömmade nedför Erlends ansikte.
Då var det väl sant som de hade sagt honom, prästerna, att synden frätte upp en mans själ likt rost — ty han hade ingen levande ro eller fred här hos sin älskade, söta — bort från henne och allt hennes längtade han —.
Han hade gråtit sig bort i halvslummer, då han plötsligt märkte att hon var uppe och gick på golvet, vyssjande och nunnande.
Erlend sprang upp ur sängen, snubblade i mörkret över några barnskor på golvet, kom fram till hustrun och tog Gaute från henne. Pojken satte i att skrika, och Kristin sade klagande: »Nu hade jag nästan fått honom att sova!»
Fadern ruskade det skrikande barnet, gav honom några slag på ändan — och då pojken skrek ännu värre, hyssjade han åt honom så starkt att Gaute förfärad tvärtystnade. Något dylikt hade inte hänt honom förr i hela hans liv.
»Nu får du bruka det vett du har, Kristin!» Häftigheten tog överväldet över honom, där han stod yrväckt, naken och frysande i det ogenomträngligt mörka rummet med en storsnyftande unge på armen. »Slut skall det vara med detta, säger jag — vad har du barnpigorna till — ungarna få sova hos dem, du står icke ut med detta —»
»Kan du ej unna mig att få ha barnen hos mig den tid jag har kvar», svarade hustrun sakta och klagande.
Erlend ville ej förstå vad hon menade.
»Den tid du har kvar, behöver du ro. Lägg dig nu, Kristin», bad han mildare.
Han tog Gaute med sig bort i sin säng — gnolade litet för honom och fann i mörkret sitt bälte på sängbrädan. De små silverlattor, varmed det var fullsatt, skramlade och klingade, när gossen lekte med det.
»Kniven sitter väl icke i det?» frågade Kristin ängsligt bortifrån sin säng, och Gaute satte i med ett nytt tjut, när han hörde moderns röst. Erlend tystade på honom och skramlade med bältet — till sist gav barnet med sig och blev lugnt.
Den eländiga lillpojken kunde man väl knappast önska skulle växa upp — det var ovisst om Gaute hade folkvett.
»Åh nej, å nej, sällaste mö, Maria — det menade han då inte, han önskade väl inte livet ur sin egen lille son. Nej, nej» — Erlend tog barnet riktigt i sin famn och tryckte ansiktet mot det lena, fina lilla håret.
De fagra sönerna var deras —! Men han blev så trött på att höra om dem bittida och sent, att gå och snava över dem, var han kom härhemma. Att tre små ungar kunde vara överallt på en gång, på en stor gård, det begrep han inte. Men han mindes hur brinnande vred han varit på Eline, för att hon icke brydde sig om deras barn. En orimlig man måtte han vara — ty han vredgades också över att han icke såg till Kristin numera, utan att barn hängde kring henne.
Aldrig hade han känt något slikt, när han tog sina äkta söner i sin famn, som det han kände då de första gången lade Orm på hans armar. Åh Orm, Orm, sonen min — Han hade varit så trött på Eline redan vid den tiden — utledsen på hennes egensinne och häftighet och hennes våldsamma kärlek. Han hade insett att hon var för gammal åt honom. Och han hade börjat förstå, vad denna galenskapen skulle kosta honom. Men han hade tyckt att lämna henne kunde han ändå inte — när hon nu hade mist allt för hans skull. Pojkens födelse hade givit honom orsak att härda ut med modern, föreföll det honom. Han hade varit så ung, när han blev far till Orm, så han hade ej till fullo insett barnets ställning — då modern var en annan mans lagtagna hustru.
Gråten kom över honom igen, och han slöt Gaute tätare intill sig. Orm — intet av sina barn hade han älskat som den gossen; han saknade honom så bittert, och han ångrade så bittert varje hårt och häftigt ord han sagt till honom. Omöjligen kunde Orm ha vetat hur hans far älskade honom. Det var bitterheten och förtvivlan, alltefter som det blev fullt klart för honom att aldrig kunde Orm få räknas för hans äkta son, aldrig kunde han ta sin fars sköldemärke i arv. Och det var svartsjuka, för det han såg att sonen slöt sig mera till styvmodern än till honom själv, och det var också detta att Kristins ständiga, milda godhet mot den unge tycktes honom likna en förebråelse —.
Så kommo de dygn dem han icke orkade minnas. Orm låg på likhalm på loftet, och kvinnorna kommo och sade att de icke trodde Kristin överlevde detta. De höggo graven åt Orm borta i kyrkan. och frågade om Kristin skulle ligga där eller föras in till Gregorius-kyrkan och gravsättas där hans föräldrar lågo.
Åh, men — han höll andan av ångest därvid! Bakom honom låg hela hans liv av minnen, som han rymde från, ty han förmådde ej tänka på dem. Nu i natt såg han det — Han kunde glömma det på sätt och vis under vardagen. Men han kunde ej förhindra att det dök upp en eller annan stund som denna — och då var det som om allt mod drivits ur honom med galdran.
De dagarna på Haugen — han hade nästan lyckats glömma dem för det närvarande. Han hade ej varit på Haugen sedan den där natten han körde därifrån, och han hade ej sett Björn och Åshild sedan sitt bröllop. Det var herr Björn han hade varit rädd för att möta. Och nu — Han tänkte på vad Munan berättat — de skulle gå igen där; det spökade så på Haugen att husen stodo öde, folk ville ej bo där, om de så finge gården fritt.
Björn Gunnarsson hade haft ett slags mod, som Erlend visste han själv aldrig kunde få. Han hade varit stadig på handen, när han drap sin hustru — rätt i hjärtat, sade Munan.
Det blev två år till vintern, sedan Björn och fru Åshild dogo. Folk hade icke sett rök från husen på Haugen under en veckas tid; så togo några män mod till sig och gingo dit bort. Herr Björn låg i sängen med genomskuren strupe; han höll sin hustrus lik i sin famn. Framför sängen låg hans blodiga dolk på golvet.
Alla hade förstått hur detta gått till — men Munan Bårdsson och hans bror fingo dock dessa två i vigd jord — det kunde vara stigmän, blev det sagt, ehuru kistan med Björns och Åshilds dyrgripar var orörd. Liken hade ej blivit rörda av råttor och möss — det fanns för resten icke slikt otyg på Haugen — och det tog folk för ett säkert tecken på fru Åshilds trollkunnighet.
Munan Bårdsson hade blivit förfärligt uppskakad av sin mors ändalykt. Han hade begivit sig på pilgrimsfärd till Sankt Jakob i Compostela strax efteråt —.
Han kom ihåg den morgonen då hans egen mor hade dött på natten. De lågo för ankar inne i Moldösundet, men dimman stod vit och så tät att det var endast korta stunder då och då som de skymtade litet av fjällväggen de lågo under. Men det gav liksom ett ulligt genljud av det dova ljudet, när båten rodde i land med prästen. Han stod i fören och såg dem ro bort från fartyget. Allt som han kom vid var vått av dimman, vätan pärlade i hans hår och på hans kläder, och den främmande prästen och hans följeslagare sutto framme i båten och huttrade med uppdragna skuldror, över helgedomen som de höllo i knät. De liknade hökar i regnväder. Årtagen och gnisslandet i årtullarna och genljudet från fjället ljödo fortfarande dovt, långt sedan båten bergtagits av tjockan.
Då hade han också avgivit löfte om pilgrimsfärd. Han hade bara haft en tanke då — att han måtte få återse sin mors fagra, väna anlete, sådant det varit förut — med den mjuka, släta, blekbruna hyn. Nu låg hon död där under däck, med ansiktet härjat av de förfärliga såren, som sprucko sönder, så att små klara droppar sipprade fram ur dem, när hon försökte le mot honom —.
Icke rådde han väl för att fadern tog emot honom så som han gjorde — och att han själv då vänt sig till en som var utdriven som han. Så hade han slagit pilgrimsfärden ur hågen, och så hade han ej mera brytt sig om att tänka på sin mor. Så svårt som hon haft det på jorden, så var hon väl nu där hon hade frid — och det blev icke mycken frid av för honom, sedan han nu slagit sig ihop med Eline igen —.
Frid — det hade han visst känt bara en gång i sitt liv — den natten då han stått bakom stengärdesgården utåt skogen, där på Hovin, och höll om Kristin, som sov i hans famn — sin trygga, stilla, oavbrutna barnasömn. Det var inte länge han kunnat avhålla sig från att draga ned henne. Och det var ej frid han funnit hos henne sedan, ej heller fann han frid hos henne nu. Ehuru han såg att alla andra i hemmet, de funno frid hos hans unga hustru.
Och nu längtade han bara efter att komma bort till ofrid. Han längtade sig galen och vild efter det där yttersta skäret och efter det dånande havet kring uddarna där norrut, efter den ändlösa kusten och de väldiga fjordarna, som kunde rymma all världens försåt och svek, efter de där människorna, vilkas språk han blott kände bitvis, efter deras sejd och deras ostadighet och flyktighet, efter krig och sjö och efter sången av sina egna och sina mäns vapen —.
Erlend somnade till sist och vaknade igen — vad var det nu han hade drömt? — Jo. Att han hade legat i en säng med en svart lappflicka på vardera sidan om sig. Något halvglömt, som hade hänt honom den gången han var norrut med Gissur — en vild natt då de alla varit druckna och yra. Han mindes ej stort mer av det hela än den fräna vilddjurslukten om kvinnorna —
Och här låg han med sin lilla sjuka son på armen och drömde sådana drömmar — Han blev så rädd för sig själv att han icke tordes somna igen. Och han orkade ej ligga vaken. Ja, han måste då vara en olycksvarelse — Stelnad av ängslan låg han orörlig och kände hjärtat dunka i bröstet, medan han längtade efter gryningens befrielse.
Han lyckades övertala Kristin att bli liggande i sängen nästa dag. För han tyckte ej han stod ut med att se henne gå och släpa sig omkring i huset — så eländig. Han satt bredvid henne och lekte med hennes hand. Hon hade haft de vackraste armar — slanka, men så runda att de fina små benen inte syntes i de spensliga lederna. Nu stodo de ut som knutar på den avmagrade armen, och huden var alldeles blåvit på dess undersida.
Ute blåste det och regnade, så att det riktigt sprutade ned. Han kom från riddarloftet en gång frampå dagen och hörde Gaute skrika illa någonstans ute på tunet. I den trånga gången mellan två av husen fann han sina tre småpojkar; mitt i takdroppet sutto de. Nåkkve höll fast den minste med båda händerna, medan Björgulf försökte tvinga i honom en levande metmask — han hade handen proppfull med ljusröda maskar, som slingrade och vredo sig om varandra.
Pojkarna stodo med förnärmade miner, medan fadern häftigt bannade dem. Det var Ån Gamle, sade de, som hade lärt dem att Gaute inte skulle få så ont för tänder, om de kunde få honom att bita av några levande maskar.
De voro genomblöta från topp till tå alla tre. Erlend röt på barnpigorna — de kommo störtande en från drängkammaren och en ur stallet. Husbonden gav dem en duktig uppsträckning, stack Gaute under armen som en spädgris och jagade de andra framför sig in i hallen.
En liten stund efteråt sutto de små torra och belåtna i sina blå helgdagsdräkter i en rad på trappsteget framför moderns säng. Fadern hade dragit dit en pall åt sig och pratade och nojsade, kramade ungarna skrattande, för att döva det sista av nattens skräck i sitt sinne. Men modern smålog, glad för att Erlend lekte med deras barn. Erlend hade en lapphäxa, sade han, hon var tvåhundra vintrar gammal och hopskrumpen, så hon inte var större än så. Han hade henne i en läderpåse i den stora kistan som stod i hans båthus. Jo då, hon fick mat — var julnatt en kristen mans lår — det stod hon sig på ett helt år sedan. Och voro de inte tysta och snälla och läto bli att bråka med sin mor, som var sjuk, så skulle de komma i en skinnsäck, de också —.
»Mor är sjuk av att hon går med syster vår», sade Nåkkve, sturskt över att han hade reda på den saken.
Erlend drog pojken vid öronen bort i sitt knä:
»Ja — och när hon är född, er syster, då skall jag låta min lappkäring sjunga galdrar över er tre, så att det blir vitbjörnar av er som traska i villande skog, men dottern min skall ärva allt vad jag äger.»
Barnen skreko och kravlade sig upp i sängen till modern — Gaute förstod ingenting, men han skrek och kravlade, för att bröderna gjorde det. Kristin klagade — han fick inte skämta så otäckt. Men Nåkkve tumlade ned igen; utom sig av skratt och förskräckelse for han på fadern, hängde sig i hans bälte och bet efter Erlends händer, medan han skrek och jublade.
Erlend fick ej heller nu den dotter som han önskade sig så mycket. Kristin födde honom två stora, vackra söner, men de hade så när kostat henne livet.
Erlend lät döpa dem, den ene efter Ivar Gjesling och den andre efter kung Skule. Hans namn hade eljest ej vidmakthållits i släkten — fru Ragnfrid hade sagt att hennes far var en olycksman, och därför skulle ingen uppkallas efter honom. Men Erlend svor på att ingen av hans söner bar stoltare namn än denne yngste.
Det hade nu lidit så långt på hösten att Erlend måste resa norrut, så snart Kristin var över den värsta faran. Och han tänkte i sitt sinne att det var lika så gott att han var borta, innan hon kom upp ur sängen igen. Fem söner på fem år — det kunde vara nog, och han ville slippa ängslas för att hon kunde dö i barnsäng, medan han satt däruppe på Vargö.
Han förstod att Kristin tänkte något liknande. Hon klagade ej längre över att han skulle fara från henne. Hon hade tagit varje barn, som skulle komma, såsom en dyrbar Guds gåva och plågorna som något kon ej fick knota över. Men denna gången hade hon haft det så förfärande svårt att Erlend märkte att allt mod var som bortblåst från henne. Hon låg där, gråblek som lera i ansiktet, och såg på de två små lindade byltena bredvid henne, och hon var ej så lycklig i blicken som hon varit över de andra.
Erlend satt hos henne och gjorde hela färden norrut i tankarna. En hård sjöresa blev det väl nu så här sent på hösten — och underligt att komma ditupp, till den långa natten. Men han längtade outsägligt. Denna sista ångesten för hustrun hade alldeles knäckt allt motstånd i hans sinne — viljelös hängav han sig åt sin trängtan bort från hemmet.